Malcolm Max – Gravskändarna

Postat den
Malcolm Max 1 - omslag

Omslaget är något beskuret eftersom albumet är snäppet för stort för min scanner. Curses!

Till avdelningen oväntade seriealbum får jag nog säga att Malcolm Max – Gravskändarna hör. Både författaren Peter Mennigen och tecknaren Ingo Römling kommer nämligen från Tyskland och jag kan inte säga att jag ens kan namnet på så många tyska serieskapare: Den fantastiska Ralf König givetvis, men sen kommer jag bara på Walter Moers innan det blir stopp. En googling skulle säkert resultera i ett till namn eller två men nog är min kunskap om tyska serier sorgligt nära noll. Och därför tycker jag det är glädjande att kunna säga att det här albumet är en klart trevlig läsning!

Historien om den brittiska vampyrjägaren Malcolm Max och hans medhjälpare Charisma (halvvampyr) som utspelar sig i London under den viktorianska tiden är inte i sig så speciell: Människolik försvinner i större utsträckning än vanligt (dvs fler än de som stjäls för att försörja läkarstudenterna med undervisningsmaterial), och samtidigt verkar det som om en avrättad seriemördare återuppstått från de döda. Krydda med lite ångpunk och en minimal cameo av Sherlock Holmes* och sen rullar historien på.

Det som däremot är mer speciellt är hur serien är berättad. Det märks att Mennigen redan kan sina karaktärer; innan det här första seriealbumet har han skrivit manus till flera radioteatrar om paret, så han vet redan hur de fungerar tillsammans. En perfekt illustration till det är hur de två introduceras i serien:

Malcolm Max 1 - intro

Jag måste säga att jag tycker de inledande sidorna är strålande, med klippen mellan några gravskändare som gräver upp ett lik, en seriemördaren som slår till, och Max & Charismas lekfulla offscreen-dialog medan de studerar gravskändarna. Kurragömmaleken är säkert ett sätt att skoja med redan existerande fans som efter alla radioteatrar nu äntligen ska få se huvudpersonerna, varpå Mennigen döljer dem bakom en gravsten istället. Det är nästan så att jag blev besviken när de efter några sidor visar sig i helfigur; det hade varit en intressant koncept-serie om vi aldrig fått se dem 😉

Till det som också ger serien dess särprägel är den nuförtiden ovanliga allvetande berättarrösten som serien igenom ger sig tillkänna medelst textplattor som både ger historisk bakgrundsfakta och kommenterar det som händer i serien. Omodernt, definitivt, men å andra sidan passande med tanke på att det var ett vanligt grepp med just en sådan berättarröst i engelska 1800-talsromaner, och eftersom jag nu råkar vara förtjust i sådana tycker jag om effekten här med; det blir en speciell stämning när jag samtidigt ser hur handlingen utvecklas framför mina ögon och densamma kommenteras inne i serien. Definitivt någonting som jag förstår kan vara avskräckande för en del, men för min del tycker jag alltså att det fungerar finfint här.

Och Römlings teckningar? Jodå, de får också klart godkänt med sina tunna linjer och murriga färger som från åldrade fotografier, dvs färger som associeras med ”förr i tiden” hur orättvist det än är; jag tror nog att gräset var lika grönt på 1800-talet som nu. Fast, med all den koleldning som försiggick i London kan jag förstås ha fel…

Så Malcolm Max var en oväntat trevlig läsning tycker jag, paketerat i ett snyggt album med bra bakgrundsmaterial om serien och dess skapare, inklusive lite skisser. Det är bara att hoppas att det säljer tillräckligt bra för att fler delar ska översättas för det här avslutas mitt i en cliffhanger, precis som 1800-talets penny dreadfuls 😀

Malcolm Max 1 - opera
*: Jag är smått fascinerad av hur dominant Sherlock Holmes är när det gäller fiktion som utspelas i England under 1800-talets slut. Han kommer omnämnas oavsett om det är i en aldrig så liten roll som i den här serien, eller en större biroll som i Theodora Goss roman The Strange Case of the Alchemist’s Daughter. Och jag förstår lockelsen för han har få om några konkurrenter vad gäller att vara en ikon inom fiktionen; han påverkar allt som kommer i närheten av honom som ett slags litterärt svart hål, och om man inte passar sig riskerar han att ta över. Ta en serie som Moores The League of Extraordinary Gentlemen där han bara gör ett gästspel på några sidor men trots det är de sidorna mitt starkaste minne av hela serien 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s