Ignition City

Postat den

Ignition City 1 - cover

Jag velade fram och tillbaka om jag skulle göra ett sånt där Gott och blandat-inlägg igen, dvs med en drös av serier jag läst sen jag sist skrev, men det blir bara en nyligen läst serie idag: Ignition City, en serie i fem delar från 2009 skriven av Warren Ellis och illustrerad Gianluca Pagliarani. Det är inte för att den är fantastiskt bra eller skrämmande usel som jag skriver om den utan för att den är ett så utmärkt exempel på Ellis bra och dåliga sidor, och för den delen också på förlaget Avatars avigsidor (som det finns alltför gott om…).

Först, handlingen: Ignition City utspelar sig på 50-talet men det är ett annat 50-tal än vårt. Rymdåldern kom igång några decennier tidigare men tyvärr med fasansfulla följder då den drog till sig uppmärksamhet från diverse utomjordingar och därefter följande krig. Exakt vad som hände nämns aldrig explicit men det gick dåligt för Jorden, och nu håller sig därför de flesta länder borta från rymden. Kvar finns egentligen bara Ignition City, en konstgjord ö som är den enda plats från vilken rymdfärder tillåts ske. Men det är ingen imponerande modern rymdstad som presenteras utan ett sjaskigt bakvatten där nerdekade rymdfarare och tidigare hjältar nu bor i ren misär, tillsammans med enstaka utomjordingar.

Men saker ändras när Mary Raven, dotter till Rock Raven, dyker upp för att ta reda på sin fars efterlämnade pinaler efter att han avlidit. När hon inser att han mördats bestämmer hon sig för att ta reda på av vem och varför, och hennes uppnystande av mysteriet leder henne till att uppsöka alla de gamla rymdhjältarna som fortfarande befinner sig i Ignition City, och framförallt de tre första: Lightning Bowman, Gayle Ransom, och Doc Vukovic.

Så en relativt standardmässig historia med det numera i serievärlden ack så vanliga inslaget att huvudpersoner är lätt igenkännliga versioner av fiktiva kändisar; här handlar det om sf-hjältar där trion ovan förstås egentligen är Blixt Gordon, Dale Arden, och Hans Zarkov, och där även andra personer som skymtar till i serien anspelar på andra som Buck rogers med flera.

Ignition City - Lighning

Blixt Lightning har en dålig dag (som alltid)

Vad är bra i serien? Well, Ellis är skicklig på att berätta även en klichéfylld historia som den här på ett flyhänt sätt, och trots det korta omfånget  på ett drygt hundratal sidor känns det inte som om berättelsen stressas igenom. Han har också ett gott öra för dialog, och att han gillar science fiction är uppenbart sedan länge för den som läst hans serier och det märks i att det trots den eländiga tillvaron som skildras ändå finns en kärlek till de klassiska karaktärerna. Och sen är ju också jag ett fan av science fiction-serier så jag uppskattar att Ellis gör sitt till för att fler sådana ska finnas. Han kan också i sina bästa serier sprudla av uppfinningsrikedom och fantasifulla inslag, men tyvärr syns inte det till i Ignition City so är en ganska ordinär berättelse som är lätt att beskriva.

Men sen har Ellis också en hel del ovanor, varav somliga definitivt syns till i Ignition City. Den allvarligaste i det här fallet är att han så sällan visar uthållighet när det kommer till hans serier; jag vet inte hur många kortare serier av Ellis som jag läst och som jag tyckt varit lovande och sen syns de aldrig till igen. Ignition City är ett praktexempel på detta, med en bakgrundshistoria i serien som är värd att fylla ut, och ett samhälle som likaså skulle förtjäna mer uppmärksamhet. Men nix pix, när serien är slut är den slut för gott, trots att också upplösningen fullkomligt skriker av ett behov av fortsättningen. De här fem numren känns mest av allt som introduktionen till en längre serie, men så blev det alltså inte.

Visst kan det varit så att serien helt enkelt sålde för dåligt för att fler nummer skulle komma, men med tanke på att första numret är numrerat ”1 of 5” så var det på sin höjd tänkt att det kanske skulle bli fler miniserier. Och som sagt, Ellis har en dålig vana att påbörja serier som sen aldrig får något riktigt slut vilket är synd med tanke på att de få serier där han verkligen uthärdat varit så bra, som Planetary och Transmetropolitan.

Vad gäller andra svagare sidor hos Ellis så har vi hans förkärlek (som han delar med en del andra brittiska serieförfattare som Ennis, Millar, Morrison, Moore) för att verka chockerande, i det här fallet medelst ett ohyggligt svärande och att han närmast gottar sig i sin beskrivning av hur usel tillvaron är i Ignition City. Det kan ibland piffa upp läsningen men här känns det mestadels mekaniskt, även om glimten i ögat ibland skymtar till.

Och en del i att jag inte gillar de sidorna i serien har också att göra med förlaget Avatar, ett förlag som har som sitt signum serier där våld, naket och maximalt vulgära inslag dominerar som i den fruktansvärt usla Crossed där vanligtvis kompetenta författare som Garth Ennis, David Lapham och Alan Moore totalhavererar. Så när jag läser Ignition City finns den kunskapen hela tiden i mitt bakhuvud och den gör mig skeptisk till alla sådana inslag, även om Ignition City åtminstone undviker de exploaterande nakna inslagen.

Saken blir förstås inte bättre av att Pagliaranis teckningar också de känns typiska för Avatar: Stelt och okänsligt, och med en färgläggning som är lika stentrist och död den med.

Ingition City - Mary & Gayle

Mary & Dale Gayle pratar om svunna tider

Det blev en hel del gnäll idag från mig men det beror mest på att jag vet att Ellis kan bättre, och att just det ibland skymtar till i Ignition City -> jag blir frustrerad över bortslösad potential och bortslösad tid. Suck.

Kan köpas hos bl.a.:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s