Gott och blandat 4: Mer manga

Postat den

Massa mer manga-läsning har det blivit; närmare bestämt:

Shindo av Akira Sasō

En kort serie på fyra volymer om den unge pianisten Wao Kikuna som känner sig misslyckad; han har övat sitt pianospelande träget under sitt 19-åriga liv men hans musik har aldrig lyft. Men när han en dag stöter på det 13-åriga underbarnet Ute Naruse och lyssnar på hur hon spelar får han ny inspiration, och han anlitar henne som sin lärare.

Shindo har sina poänger: Jag gillar Utas personlighet och att hennes dröm är att bli en basebollstjärna snarare än en pianist (faktum är att jag tror Shindo hade kunnat bli en mycket bättre sportserie än en musikserie), och jag gillar skildringen av hennes mamma som sliter för att hjälpa sin dotter trots att ingen ens märker hur mamman uppoffrar sig eftersom hon är en otrevlig och arrogant person. Och den klassiska musikens värld är så besynnerlig att den är en fascinerande miljö att läsa om.

Men serien irriterade mig. Innan jag ens kommit in i den var det teckningarna som var stötestenen: Jag tycker helt krasst att Sasō tecknar människoansikten på ett synnerligen fult sätt där framförallt munnarna bara ser besynnerliga ut. Han kan snitsa till anatomierna helt okej och omslagen är snygga, men jösses vad jag irriterar mig på ansiktena i vissa bilder.

Shindo - ansikten

Och ju mer jag läste serien, desto mer andra skavanker upptäckte jag. Som till exempel den trista klichén med den flitiga och hårt övande mannen som kontrast mot den av naturen begåvade flickan; jag tror att Nodame Cantabile (som är en betydligt bättre serie med många likheter med Shindo) räckte och blev över för min del vad gäller det. Eller den hastigt inslängda melodramatiska slutet som kändes extremt krystat för att få till en tårdrypande avslutning. Så det var nog tur att det bara blev fyra volymer för fler hade jag nog inte orkat med.

Real Girl av Mao Nanami

Real Girl v06 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Nanamis teckningar är funktionella men inte så värst spännande, men jag gillar omslagen!

Tolv volymer romantik bjuds det på där titeln anspelar på hur Hikari Tsutsui vid seriens början inte intresserar sig för riktiga människor utan föredrar de från den tvådimensionella anime- och manga-världen, men hur han långsamt dras in i relationer IRL tack vare klasskamraten Iroha Igarashi.

Storyn är enkel med en spirande kärleksrelation mellan Hikari och Iroha, inledningsvis tämligen motsträvigt från Hikaris sida eftersom den tredimensionella världen är så mycket mer komplicerad än den tvådimensionella. Men egentligen handlar det mest om att han sedan länge givit upp hoppet om ett någorlunda ”vanligt” socialt liv, så Iroha skakar om hans världsbild.

Men Iroha är inte den enklaste personen att ha att göra med heller. Från början är det mer på skämt hon frågar Hikari om han vill gå ut med henne, men hon har väl så stora problem som han, trots att allt ser bra ut på ytan. Så någon manic pixie dream girl är hon inte: Hon och Iroha trevar sig gemensamt fram mot någonting bättre än det de har vid seriens start.

Real Girl v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Hm, det här låter som en lite smådeppig och inte så kul serie så jag måste nog addera några fler ord eftersom Real Girl är omväxlande i sitt tonfall och minst lika rolig som allvarlig. Hikaris mamma som plötsligt kan hoppas på att hon kanske inte ska behöva försörja sin son för alltid, Hikaris enda vän Ito som är minst lika nördig som honom, den populära killen som i början skildras som en simpel mobbare men som efter ett tag blir betydligt intressantare som person; alla karaktärer som gör Real Girl till en trevlig underhållning om än kanske inte den mest minnesvärda. Jag läste serien förra veckan och såg hela tiden fram mot att få tid att läsa den, men nu när jag skulle skriva om den blev jag tvungen att kolla efter i volymerna för att påminnas om vad personerna hette och vad det egentligen var som hände 🙂

Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink av Milk Morinaga

Två volymer med korta historier som alla utspelar sig på Sakurakai Girls High School och som alla handlar om kärlek. Och ärligt talat är manusen på ett sätt inte mycket att hänga i julgranen för här handlar det om Mitt Livs Novell för hela slanten: Den första obesvarade kärleken; den första besvarade kärleken; den tragiska kärleken; den förbjudna kärleken. Inte för att det är någonting fel på kärleksnoveller såklart, men om man har ett begränsat antal sidor att berätta historierna på (mellan cirka 20-100 här) så ska det mycket till för att historierna ska lyfta från att bara vara klichéer, och Morinaga är inte riktigt så bra författare att hon lyckas.

Men det är ändå två sympatiska böcker som räddas av att det handlar om kärlek som är lite knepigare än vanligt på grund av att det är lesbisk kärlek, så till de vanliga kärleksproblemen tillkommer komplikationen med att oroa sig över hur ens vänner och familj kommer att reagera, eller för den delen hur man själv reagerar när en vän förklarar sin kärlek till en utan att man tidigare ens reflekterat över att det skulle kunna ske.

Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink v02 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Så jag skulle säga att serien är enkel men sympatisk, och att jag uppskattar hur Morinaga  tar sina huvudpersoner på allvar när det gäller de svårare delarna av kärleken, även i de av serier som har ett Och så levde de lyckliga i alla sina dagar-sagoslut.

Grand Blue Dreaming av Kenji Inoue (manus) och Kimitake Yoshioka (teckningar)

Och nu blir det vulgärt:

Grand Blue Dreaming v03 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Iori Kitahara har ett hårt liv. När han ska börja på universitetet i en annan stad flyttar han in till några släktingar som försörjer sig på att hyra ut dykutrustning, och klubben som huserar i affären mer eller mindre kidnappar honom omedelbart till att bli medlem.  Han har egentligen ingenting emot det förutom då att de manliga medlemmarna i klubben förutom dykning har som sitt stora intresse att 1. gå runt utan kläder, och 2. dricka kopiöst. Så när Iori ska gå till inskrivningen på universitets första dag är han extremt bakfull och dessutom klädd i bara kalsongerna efter att klubbmedlemmarna försäkrat honom om att de skulle se till att han hann i tid, och sättet det gör det på är att dumpa av honom utanför universitet någon minut innan han måste vara där och sedan väcka honom…

På det viset fortsätter Grand Blue Dreaming: Stackars Iori anpassar sig snabbt till klubbens något egendomliga förehavanden, och drar dessutom med sig några nya klasskamrater in i fördärvet. Så humorn är rå men faktiskt ganska kul, med extremt upptrissade känslor och teckningar som är lika överdrivna som handlingen, och ett övermått av nakna manskroppar (rumporna visas gärna upp, men som synes läggs svarta runda cirklar på när det vankas bilder framifrån); den som är sugen på nakna kvinnokroppar får nöja sig med pinup-liknande bilder som den ovan.

Men någon (eller båda) av seriens skapare Inoue och Ishioka är definitivt ett fan av dykning, för de få gånger serien blir lite mindre slapstickartad är när det handlar om dykningen då till och med klubbmedlemmarna blir seriösa; strippar gör de gärna ändå, men drickandet ser de noga till att aldrig kombinera med dykning, och den som läser serien får också i klassisk manga-anda lära sig en del om hur man dyker på riktigt, inklusive lektioner i hantering av tuber, hur man kommunicerar under vattnet, med mera.

Grand Blue Dreaming v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Sex volymer är översatta hittills men fler är på väg; jag kommer fortsätta läsa serien när jag känner för någonting okomplicerat och lättsamt.

Oh, My Sweet Alien! av Kouji Miyata

Sist men nog min favorit av dagens serier är slice of life science fiction-serien Oh, My Sweet Alien!, en envolymsskildring av hur det är att som jordman vara gift med en utomjording men där det gäller att inte avslöja för omvärlden att utomjordingar finns på riktigt. Och när man dessutom har en baby som liksom modern har vissa egendomliga egenskaper är det ibland mycket knepigt:

Oh, My Sweet Alien! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Episoderna är korta och charmerande, och Miyatas teckningar är lika gulliga som manuset. Den spänning som finns är i det lilla, som när grannarna i lägenheten bredvid får för sig att de ska försöka förföra huvudpersonerna; det känns aldrig som om det finns någon risk att de ska lyckas eftersom äktenskapet är så lyckligt och det är så uppenbart att de älskar varandra.

Till och med när det mot slutet skulle kunnat blivit dramatiskt på riktigt när utomjordingarnas närvaro riskerar att avslöjas fortsätter den godmodiga tonen att regera; det är en vänlig värld som skildras i Oh, My Sweet Alien! där även de människor som först verkar dra åt det elaka hållet i längden visar sig vara rätt så gulliga, trots allt.

Just det ja, en sak som jag nog borde nämnas: Det där med att nakna kvinnokroppar lyser med sin frånvaro i Grand Blue Dreaming? Det gör de inte här där det istället kryllar av dem. Men det känns aldrig sleazy när stämningen är så trevlig som här, även om av någon besynnerlig anledning de manliga utomjordingarna (för givetvis har utomjordingar samma två kön som människor) inte har samma förkärlek för att strunta i kläderna som de kvinnliga…

Oh, My Sweet Alien! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Och allra sist, för Sandra och andra som gillar tydliga innehållsförteckningar, en lista på vilka slags tidningar som först publicerade dagens serier:

Shindo / Grand Blue Dreaming / Oh, My Sweet Alien!: Seinen
Real Girl: Shōjo
Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink: Yuri

Kan köpas hos bl.a.:

Shindo är utgången och Real Girl kan bara köpas digitalt till till exempel en Kindle

»

  1. Ping: Gott och blandat 10: Manga mania | Serienytt.se

  2. Ping: Gott och blandat 10: Manga mania | Simon säger

  3. Ping: Gott och blandat 7: Ännu mer manga | Serienytt.se

  4. Ping: Gott och blandat 7: Ännu mer manga | Simon säger

  5. Tycker inte det ska stå ronin men för mig har drop-out starka konnotationer av person som frivilligt slutat skolan, en som misslyckats med prov skulle jag kalla flunk-out.

    Jag tycker doki ska heta ba-bmp osv osv. In med maximalt med målspråket. Jag är också öppen för att översätta… ”fel”, så länge det passar in. Gör ibland det lite demonstrativt när jag översätter mina egna grejer. Jag översatte ”Fan, vilken smooth operator man är ändå” till ”Another day, another easy victory”. Kanske inte hellyckat men bara för att visa att en rejäl frihet, speciellt för serier, är bra.

    Dom japanska orginalen finns ju kvar för dom som vill läsa på japanska vilket jag själv ibland tycker mysigt.

    Jag kan störa mig när det är uppenbart att översättarna inte fattat. Som den dikt jag skrev 1927, ”I Rörelse”, som översatts tre gånger. Ingen har fattat att ”målet” är ett mål mat (och ja, dubbeltydigheten mellan mål(syfte) och mål(mat) är visserligen avsiktlig), målet som är bröd som bryts i hast har översatts med ”the best goal”, ”the greatest aim” och ”the thing to aim for”. Ja det är kasst.

    Men ett exempel på bra översättning är svenska texten på schlagerklassikern ”Poupée de cire, poupée de son”. ”Det kan väl inte jag rå för”. Den svenska texten har fattat vad Serges ordvitsar egentligen handlar om och skapat en gripande och rak text med nya, på svenska mer träffande, analogier. Medan den danska texten har snubblat på startlinjen och hakat upp sig på dock-analogin till en väldigt tveksam och grund text om objektifiering i relationer som, om jag ska vara väldigt generös, kan läsas sarkastiskt.

    Metern funkar också bättre i den svenska med en väldigt catchy text. Som när vi gjorde om
    ”Winter kept us warm, covering
    Earth in forgetful snow, feeding
    A little life with dried tubers.”

    till ”Vintern höll oss varma, svepte
    jorden i glömska och snö, gömde
    en droppe liv i torra lökar.”
    Tubers är ju rotfrukter men lökplantering kändes som en starkare bild T_T
    ja vi gillade det bättre
    är trött
    simon jag är så trött

    Gilla

  6. @Sandra: Håller med om att det ofta blir alldeles för ordagrannt när det gäller översättningar av manga nuförtiden. Det är alltid en balansgång med hur mycket lokaliseringar man ska göra men f.n. ligger man alltför långt åt hållet där allting, oavsett vad, ska behållas från japanskan. Tänkte på det senast i veckan när jag såg en mycket upprörd läsare som ansåg en japansk översatt serie som helt värdelös och omöjlig att läsa eftersom originalets ”ronin” hade översatts till ”drop-out”. Extremt löjligt och överspänt eftersom situation var glasklar i serien plus att det bara var en liten detalj, men tyvärr inte alltför ovanligt :-/

    ”Ronin”: Presumtiv student men som misslyckats med intagningsprov och därför pluggar på egen hand för att försöka igen. ”Drop-out” fungerade utmärkt som lokalisering av epitetet när handlingen så tydligt visade både att han misslyckats med provet men att han försökte läsa in på egen hand.

    Liked by 1 person

  7. Jag tycker det här romaniserandet är ett jävla jippo! Finns flera sett att göra det bättre på och dom tre böcker jag läste senast valde alla tre olika sätt:

    Översätta + lämna kana — som i Sailor Moon
    Översätta bara — som i From Me to You
    Lämna kana bara — som i Erika Sakurazawas oneshots

    men det sämsta dåliga är att romanisera:
    lämna kana + översätta + romanisera
    Hur många kakor vill dom stapla på varandra egentligen!!!! Jag hatar romanisering!!!

    Romanisering skapar homograf-förvirring och är fult och är distraherande. Om jag vill förundras över att ”yap yap” heter ”ぎゃん ぎゃん” så är det väl en sak men tvinga mig inte att läsa det tre gånger. Så här tycker jag:

    Om det i orginalet står ”ぎゃん ぎゃん” så skriv ”yap yap”, ”yip yip”, ”vov vov” eller nåt men skriv aldrig ”gyan gyan”. för tusan!!!!! anfäkta osv osv!!!!

    Namn får romaniseras — om dom ex vis heter Kuronuma så gör dom väl det — men om det är ojapanska ord som skrivits så skriv liksom Molly ist fr ”Mori”, Ring ist för ”Ringu”, Nausicaä/Ναυσικάα/Nausikaa ist för ”Naushika” osv osv. Jag menar skärpning! Överromaniseringen är pinsam! Det är ren och skär hypermedialisering!

    Lägg märke till att det är ingen som bara romaniserar ljudorden utan romanisering kombineras alltid med kakstaplandet. Och varför då, jo, för att romanisering är idiotiskt och kakstapling är också idiotiskt.

    Men stort tack för att du skrev demos!!! Hade stor glädje av det

    Gilla

  8. Sant. Jag har fått intrycket att Yen Press (”…Alien”) är ett förlag som försöker vara lite mer inriktat på de mer, well, fanatiska fansen -> skulle kunna vara så att de vill presentera en utgåva så nära originalen som möjligt -> de översätter texten i onomatopoesin med ljudet som anges snarare än betydelsen. Kodansha som gett ut de andra i inlägget är mer av ett ”vanligt” förlag.

    Gilla

  9. I de övriga exemplen har man ju bara lämnat översättningar, vilket känns enklare och litet mindre distraherande.

    Gilla

  10. Den är officiell; Yen Press (som också ger ut bland annat Yotsuba&!) är ansvarig. Är inte helt ovanligt med både transkribering+översättning, åtminstone inte när ljudeffekterna som här inte är alltför grafiskt överväldigande. Misstänker det gör det enkelt för redaktören: du behöver vare sig retuschera eller lägga upp noter längst bak med översättningen.

    Gilla

  11. Är ”My Sweet Alien” en scanlation eller en officiell översättning? Det ser litet udda ut med att man både transkriberat de japanska ljudeffekterna och lämnat en översättning, känns som något som fan-översättare skulle kunna göra.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s