Gott och blandat 8: Catching up…

Postat den

…med en del serier jag redan skrivit om förut. Så inga avslutade serier idag utan bara sådana som fortfarande kommer ut, och som förtjänar en lägesrapport 🙂

Saga av Brian K. Vaughan (manus) och Fiona Staples (teckningar)

En stor nackdel med att köpa en serie som den här i de lite lyxigare inbundna utgåvorna är att det blir så långt mellan volymerna. Tre år var det mellan de första två, så den tredje kommer nog vilket år som helst nu. Men det är klart, om man är så långsam som jag med att läsa dem (jag har haft tvåan liggande i mer än ett år innan jag nu läst den) så gör det inte så mycket. Kanske.

Hur som helst, den här underhållande pikaresken fortsätter att vara full av underliga varelser, alla förnämligt illustrerade av Staples som nog är det stora dragplåstret här. Jag menar, när man till och med klarar av att ge personlighet hos personer vars huvuden består av tv-apparater kan man känna sig stolt! Vaughans manus är bra, inte tu tal om annat, men han har alltid haft ett lite torrt/kontrollerat drag i sina serier, oavsett hur fantasifull handlingen är, och jag kan inte låta bli att fantisera om en serie där Staples själv stod för manus 🙂

Saga - King Robot

Historien i sig fortsätter att följa Alana och Markos dotter Hazels uppväxt, och alla de som dras in i hennes historia. I början var jag orolig för att serien aldrig skulle komma framåt, med tanke på hur många sidor som spenderades på en ganska kort tid i Hazels unga liv, men i senare nummer drar sig inte Vaughan & Staples för att hoppa framåt några år när inte mycket spektakulärt händer. Så det finns nog goda chanser att serien avslutas någon gång.

Sex Criminals av Matt Fraction (manus) och Chip Zdarsky (teckningar)

Suzie & Jon fortsätter att älska sig fram genom en värld där det visar sig att de inte är ensamma om att få udda superkrafter när de får orgasm. I den senaste samlingen (och ja, jag håller mig till de inbjudna utgåvorna här med så jag har först nu läst nummer 11-20 i och med att den andra sådana kommit ut) träffar de bland annat på Mr Douglas, vars utlösning manifesterar sig som hentai-klichéer, och en del annat smått och gott (?).

Sex Criminals - hentai3

Ju mer jag läser av Sex Criminals, desto tydligare blir det att serien så gott som helt är ett tillfälle för Fraction & Zdarsky att släppa lös de allra uslaste/roligaste skämt de kan som har med sex att göra, och att handlingen i övrigt mest finns till för att ha någonstans att placera skämten. De allvarligare delarna, som Jons psykiska problem, han och Suzies relationsproblem, och Kegelfaces ”sexpolis”, är om jag ska vara ärlig de svagaste inslagen i serien. Fraction & Zdarsky är för skickliga för att jag ska tycka att det är tråkigt att läsa de seriösare sidorna, men det är när det är skämtdags som de verkligen briljerar, som med de underbara omslagen till de två inbundna volymerna. Helt seriöst, om man skaffar den första inbundna omslagen och inte tar sig en titt på vad som finns under omslaget så har man missat något av det bästa med boken 🙂

Snotgirl av Bryan Lee O’Malley (manus) och Leslie Hung (teckningar)

Hm, alltid lika trist att avsluta med det svagaste kortet men så blir det idag. För när jag först skrev om serien sa jag att den var försiktigt lovande, med tanke på att O’Malleys andra serier varit så bra, även om de första fem numren av Snotgirl inte var helt klockrena.

Nu har antalet nummer dubblerats, och tyvärr kvarstår svagheterna. Efter två år är det fortfarande nästan helt omöjligt att förstå vad serien handlar om eller vart den är på väg. Lottie Person (Snotgirl) är ofta konfys över vad som pågår och vad som är verkligt, och jag som läsare känner likadant; att läsa Snotgirl känns som att befinna sig i en feberdröm där logiken är oklar och tankarna inbäddade som i bomull. På läsarsidorna skämtar O’Malley och Hung om hur obegriplig serien är och de sidorna är de bästa med serien, men inte blir någonting begripligare av det.

Att vara mystisk och bara antyda hemligheter är en ofta använd och effektiv aptitretare, men efter så här lång tid har min aptit nästan helt försvunnit. Och jag börjar dessutom irritera mig rätt rejält på skildringen av modebloggerskorna i serien. Om jag hade större tilltro än jag har nu om att det kommer finnas en poäng i deras ytlighet och ärligt talat obegripliga förkärlek för att umgås med personer som är egocentrerade, elaka och dryga vore det en annan sak, men nu känns det mer som en nidbild av de här människorna. Och jag tror inte det är meningen att jag ska tycka illa om huvudpersonen men det är svårt att låta bli.

Snotgirl - hotell

Jag kanske ger serien en chans till när det kommit fler nummer, men bara om jag råkar ramla över dem någonstans för mer är den inte värd.

Kan köpas hos bl.a.:

 

»

  1. Åh, tre serier som jag har läst första volymen av och tänkt ”det här är bra men jag väljer att inte läsa vidare just nu” och vi tycker lite olika för jag tyckte bäst om Snotgirl.

    För mig solklart minst lockande att läsa vidare är Sex Criminals, inte pga första boken men pga det jag ser här med den där spunkälvan, blir inte jättepepp på det 😦
    Tycker humorn i SC är lite buskis style, att det ska vara gross-out, kladdigt, pinsamt osv osv.

    Vi pratade häromdan (inte här på bloggen) om hur sex är så olika i Atomic Blonde och i Red Sparrow — i båda filmerna är det något obehagligt/negativt men i AB är sexet en hamn, en tröst (en otillräcklig sådan som leder till sårbarhet) i en hård värld, i RS är det sexet i sig som är skrämmande, som leder till eller orsakas av våldsamma situationer, och som gör världen hård.

    SC hittar ett tredje sätt att göra sex dåligt: inte genom skräck, utan genom skam. Iofs så jobbar dom sig ju igenom skammen i SC så därför ger jag den ändå betyget ”bra men vi får se, har andra serier som lockar mer just nu”.

    (Jag håller på att läsa om en av mina allra allra favoriter för tredje eller fjärde gången: Ann Nocentis Våghalsen. [Det är en fortsättning på Frank Millers Born Again så mitt tips till läsarna är börja m första numret på Born Again och läs sen framåt genom Ditkonumren och sen in i Nocenti-paradiset som är bra mkt bättre än Miller, Ditko och alla dom andra. Tycker jag.)

    Gilla

  2. ”Våghalsen”, inte ens ”Demonen” …

    Det är nog inte särskilt många andra som fortfarande kör med svenska Marvelnamn.

    Gilla

  3. Ser förresten nu att Atomic Blonde tydligen var baserad på ett seriealbum.

    Gilla

  4. Jag har nästan helt gått över till de engelska namnen på amerikanska superhjältar numera, men några har jag svårt att lämna. Som Stålmannen som jag tycker låter utmärkt på svenska, och jag tycker Läderlappen är trevligt också. Skumt namn, men Batman låter lätt fånigt IMHO. Men här på bloggen är det nog ändå bara just Stålis som får ett svenska namn, förutom när jag kör med gamla svenska namn för att de är kul att skriva. Jag menar, Rymdens Hjältar med alla sina …pojken och …flickan är underbara 🙂

    Gilla

  5. Jag tänker på honom som Våghalsen; jag läser serien på engelska och när jag översätter i mitt eget huvud blir det Våghalsen. Jag upptäckte honom första gången i en läsarsida i ett nummer av stålis där nån läsare hade skickat in en massa (svenska) hjältenamn och bad redax rangordna dom på styrka. Den enda som Robin var starkare än var Våghalsen (redax hade obv inte läst miller-numret när Våghalsen försöker öppna Bjässens valv). Sen när jag som mycket äldre, och efter läst en massa Daredevil, läste om numret, tänkte ”Åh dom måste mena Daredevil!”, började grotta lite i svenska marvelhistorien så märkte jag att han oftare hetat Demonen och allra oftast hetat Daredevil även på svenska men… alltså. Våghalsen är ett urbra namn

    Kodnamn ska översättas typ Cyclopen, Stormen, Järven, Spindelmannen etc. Är stor del av vad som får den engelska versionen av serien att funka och ha sin nerv. Att dom liksom inte heter Xyzzy-Blam-Frotz utan att dom faktiskt heter saker som i engelska öron betyder nåt. Liksom ”Spajdermään” betyder ingenting. ”Spindelmannen” kryper direkt genom örat in i huvudet och äter mig till kvällsmat.

    Jag läste Coldest City albumet direkt efter att ha sett Atomic Blonde på bio. Dom är helt olika. Hmm det är som att säga att Stjärnornas Krig bygger på Det Gömda Fortet. Ja det finns många gemensamma scener och shots men den CC är en tense vuxen Le Carré–historia med tanter och broschyrer och hemliga papper och AB är 800° punk injicerat rakt i blodet. Tycker AB är sjukt mycket bättre än CC btw. Fast båda är bra, dom är bara väldigt olika. Red Sparrow är däremot inte bra även om Lawrence gör ett bra jobb. Dom andra skådisarna och ffa det kassa manuset sänker storyn.

    Gilla

  6. Tack. Färgglad(?) punk låter iofs intressant. Jag såg ju gamla Repo Man på en privat visning rätt så nyligen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s