Love and Rockets-läsning: Lägesrapport

Postat den

För drygt ett år sedan nämnde jag i samband med att volym 4 av Love and Rockets startat (alltså, den startade redan lite tidigare men det var då jag hoppade på den) att jag planerade att läsa alla Hernandez-brödernas (Jaime, Gilbert/Beto och Mario) Love and Rockets-serier från starten, i ett försök att äntligen komma ifatt med vad som pågick i serien. Nu har jag äntligen börjat göra slag i saken och har kommit drygt halvvägs (för att vara mer exakt har jag läst volym 1 (50 nummer) & 2 (20 nummer), och alla miniserier som fanns innan volym 3 startade) och tänkte jag skulle passa på att göra några reflektioner. Och i samma anda som seriens utgivning tänkte jag skriva dem huller om buller 🙂

  • Marios serier lämnar mig helt kallsinnig, och ärligt talat hoppade jag mer eller mindre över dem efter ett tag; manusen är klumpiga och teckningarna är verkligen ingenting speciellt. När han skriver manus till Beto så blir det ändå inte på något sätt bättre, så det var allt om honom och hans fåtaliga bidrag.
  • Jaime tecknar riktigt bra redan från första numret, och fortsätter på det viset. Hans teckningar är eleganta som få, med rena linjer och utmärkt användning av det svartvita formatet. De få gånger hans serier syns till i färg är det inte riktigt lika imponerande, även om hans linjer är lika suveränt säkra som alltid.
Love and Rockets - The Death of Speedy Ortiz

Jaime – från ”The Death of Speedy Ortiz”

  • Det syns verkligen att Jaime gillar serien Archie/Acke; då och då tecknar han sidor som skulle kunna ingått i de serietidningarna. Och humorn i hans manus är ibland också den som tagen ur Acke, med förvecklingar, fysisk humor, med mera.
  • Betos teckningar är all over the place. I början försöker han sig på en prydlig stil med inslag av surrealism, sedan blir han enklare och mer jordnära när serierna först flyttar sig till Palomar (en stil jag gillar mycket), för att sedan börja blanda friskt med Palomar-stilen, ren surrealism, och ärligt talat väldigt slarviga teckningar som ibland ser ut som en nybörjare gjort dem. De senare tror jag inte är med flit utan snarare är att han när produktiviteten är hög, dvs antalet sidor, helt enkelt inte lägger ner den tid som skulle behövas.
Love and Rockets - Carmen

Beto – från ”For the Love of Carmen”, en serie med betydligt mer text än vanligt hos Beto men den är likafullt fantastisk

  • Höjdpunkten hittills är sorgligt nog ganska tidigt i volym 1, både vad gäller Jaime och Beto. Sorgligt eftersom det är fascinerande att se hur framförallt Beto börjar skakigt med meningslösa oändliga sf-serier, superhjälte-pastischer mm som oavsett hur mycket utgivaren Gary Groth försöker hylla dem i förorden till diverse samlingar inte alls är några intelligenta försök att dekonstruera genrerna utan bara dåliga serier, för att sedan så fort han börjar skriva serier som utspelar sig i Palomar bli en mästare, där den enligt mig allra bästa serien är For the Love of Carmen (Love and Rockets volume 1, #20). Jaime är överlägsen vad gäller manus från starten där hans egentligen ganska klyschiga och corny serier med Maggie som mekaniker-assistent till den coola Rand Race ändå är charmiga, och sedan blir han bättre och bättre fram till och med The Death of Speedy Ortiz (#21-23) och Flies on the Ceiling (#29). Men sen blir det sämre igen, tyvärr:
    • Beto tappar snabbt bort sig när hans Palomar-serier blir mer och mer politiska, och den evighetslånga Human Diastrophism om Lubas bakgrund är plågsamt seg att läsa; hans förtjusande blandning av humor, allvar, kärlek och vardagsliv är förbytt i en dyster soppa med gangstrar, våldtäkter, och en samling huvudpersoner som alla är extremt osympatiska och ointressanta. Plus att det är rörigt värre med en lång rad av till förväxling lika män som paraderar förbi i Lubas liv.
    • Precis som Jaime hade en långsam och jämn kvalitetsförbättring jämfört med Betos jättesprång är hans försämrade manus också det en långsammare process jämfört med Betos, och han är aldrig i närheten av Betos lägsta nivåer. Istället blir historierna bara lite tröttare och en känsla av avslagenhet sprider sig allteftersom hans huvudpersoner åldras. På ett sätt är det naturligt att alla lugnar ner sig en smula, men serierna i sig är också segare med historier som känns igen. Och när den där I don’t give a fuck-känslan ändå dyker upp så känns det mest deppigt att se att vare sig Hopey, Maggie, Ray eller någon annan utvecklats det minsta från de tonåringar de var; den destruktiva men energiska känslan som de visade som yngre har förvandlats till enbart leda vid att umgås med varandra, och åtminstone jag blir hjärtligt trött av att se hur Hopey bara vägrar prata med någon, Maggie sida upp och sida ner oroar sig för allt och inget, och Ray fortsätter sin utveckling från att ha varit en som till skillnad från sina manliga vänner genomskådade den falska machismon och kvinnofientliga jargongen till att bli som de.
    • Och en till sak som blir sämre och sämre med Beto och som det inte finns några tecken till bättring på: Hans kvinnor har allteftersom enbart kommit att utmärka sig som de allra sunkigaste sexfantasierna. Luba och hennes familjs byster blir bara större och större och ser nuförtiden ut som någon karikatyr på fertilitetsgudinnestatyetter, och även icke-familjemedlemmars bröst växer och växer. Lägg till det charmiga egenskaper som Lubas syster Fritz som är en läspande psykolog (när hon inte gästspelar som bimbo i B-filmer som huvudsakligen går ut på att hon ska visa upp sig halv- eller helnaken) med glasögon som ibland roar sig med att hypnotisera sina manliga patienter så att hon kan våldta dem och fetischistsamlingen är komplett. Det är unket och mycket sorgligt att se hur en karaktär som Luba förvandlats från en intressant och udda tredimensionell karaktär till att numera vara helt platt (förvisso med enorma stora bröst).
Love and Rcokets - Luba

Beto – Systrarna Petra, Luba och Fritz, och om någon undrar varför Petras bröst är klart mindre (utan att för den skull vara små) har hon genomgått en bröstreduktion; innan dess hade hon bröst som var betydligt större än Lubas.

  • Efter att volym 1 avslutats märks det tydligt att bröderna inte riktigt vet vad de ska hitta på i sina serier. Det märktes egentligen redan i de sista numren av volymen (främst med Beto), men när det istället vankades en uppsjö miniserier provas alla möjliga och omöjliga infallsvinklar, oftast utan resultat:
    • Jaime ger Penny Century en större roll men eftersom hon förvandlats från en egensinnig äventyrerska som på egen hand gjorde vadhelst hon ville till att bli en korkad lyxhustru vars mest framträdande egenskap är att hon ser ut som en fotomodell (Beto är inte den enda som gillar att teckna naket, Jaime tar varje chans som finns att få av Penny Century kläderna, men till Betos ibland rena (och dåliga!) porr är det långt) med en fånigt orealistiskt dröm om att bli en superhjälte så blir det inte så värst intressant. Det blir dock bättre när en del andra välkända karaktärer dyker upp.
    • Beto gräver ner sig i Lubas familj med ödesdigert resultat, som redan nämnts härovan (som sagt, reflektionerna är oordnade 🙂 ).
Lova and Rockets - Penny Century

Jaime – Penny Century shoppar tillsammans med Izzy Ortiz

  • I volym 2 fortsätter trevandet efter intressanta historier. Beto svirar på men ärligt talat har ingenting av det jag läste i de tjugo numren fastnat i minnet; jag kommer ihåg att han gjorde en helt obegriplig serie som hette Julio’s Day som han själv verkade tappa intresset för efter första avsnittet. Jaime å sin sida fortsätter att jobba på med sina Locas-karaktärer, men som jag nämnde med minskande avkastning.
  • Sammantaget är problemet med seriens utveckling i grunden ganska likartat för både Jaime och Beto: Tidigt i utvecklingen hittade de några fantastiskt givande karaktärer och teman, men sen har de inte lyckats vare sig lösgöra sig från dem eller utvecklad dem åt nya intressanta håll:
    • När Beto lyckas avhålla sig från att skriva meningslösa och alldeles för kompakta politiska allegorier kan det glimta till av kvalité, men den begravs oupphörligen i den usla sexfixeringen som drabbar allt och alla, och till slut verkar han inse det själv när han hux flux tar livet av ett antal personer bara för att inte behöva fortsätta med sina intriger där alla ligger med alla.
    • Jaimes serier har jag mer till övers för och inte bara för de fortsatt utmärkta teckningarna, men liksom Beto tenderar hans karaktärer att bli mer och mer osympatiska ju längre han skildrar dem. Man hade kunnat hoppas att jag istället skulle fördjupa min förståelse för dem men min reaktion blir istället att de som jag tidigare kunde läsa in många olika tankar och känslor hos nu istället bara är trött på eftersom de är så ensidigt osympatiska gnällspikar. Det finns undantag, som Izzy Ortiz, men där han tidigare vågade gå på djupet och bli helt allvarlig när det krävdes känns det nu som om han undviker det, att det skulle bli alltför jobbigt, och allvaret blir aldrig mer allvarligt än i en genomsnittlig dagtidssåpa.
  • Men jag vill ändå avsluta med lite positiva tongångar:
    • Glöm inte bort att de bra Love and Rockets-serierna är genuint bra, så att andra inte når upp till de höjderna innebär inte att de är usla (även om det mesta av Betos produktion i andra halvan av de serier jag skriver om här nog är det).
    • Jag har förut läst någon enstaka serie i volym 3 och det kändes mer lovande igen, som att fokuset återfunnits. Jag hoppas att det stämmer, och vad gäller Beto så är åtminstone hans New Tales from Old Palomar som är bland de sista av serierna han gjorde innan volym 3 startade genuint bra igen. Det skulle förstås varit roligt att se en helt ny och lyckad miljö för hans serier men jag är rätt nöjd med att återse ett yngre Palomar.

Jag återkommer när jag läst volym 3 och det av volym 4 som då hunnit komma ut; förhoppningsvis kommer det ta mindre tid än ett år tills dess 🙂

Utgivningen av Love and Rockets har varit knölig men just nu är det bästa sättet att köpa de samlingar som kallas The Love and Rocket Library. Hittills finns 14 delar som samlar serien kronologiskt och de täcker nästan exakt de serier jag skrivit om idag. Börja med de två första, och de kan köpas hos bl.a.:

»

  1. Ping: Love and Rockets: Färdligläst, del 2 | Serienytt.se

  2. Ping: Love and Rockets: Färdigläst, del 2 | Simon säger

  3. Ping: Love and Rockets: Färdigläst,del 1 | Serienytt.se

  4. Ping: Love and Rockets: Färdigläst, del 1 | Simon säger

  5. Jag läste också de första när de kom ut men tyvärr har det blivit långa pauser i min läsning -> att nu läsa en hel del av serierna för första gången blir lite ryckigt med hur personerna åldras så snabbt. Jag misstänker att jag skulle tyckt bättre om en del inslag om jag hade gjort som du och läst dem mer kontinuerligt, men även om jag skulle vilja skylla det helt på röran med olika utgåvor får jag nog skylla mig själv mest :-/

    Trist med biblioteket; jag undrade lite vad de gjort av alla serierna under ombyggnaden när jag var inne i det temporära biblioteket häromsistens. Två år (tror jag) kvar innan de kan öppna igen…

  6. Jag har följt Hernandez karaktärer sedan mitten av 80-talet…och åldrats med dem. Jag tycker alla är bra, förutom de udda inslagen med superhjältar. Ändå gillar jag de första bäst, när Maggie och Hopey var tonåringar. Kronologin är svår att följa, mycket tillbakablickar och olika former av utgåvor. Dessutom har MEdborgarplatsens bibliotek lagrat böckerna i en källare någonstans under ombyggnaden, så de går inte att
    låna.

  7. Vi får väl se hur det blir med det men…
    Att öht vara med på topplistan är i sig en ära men… jag glömde ju Ann Nocenti! In med henne på listan nånstans. Är dags för en omläsning av henne snart. Läste om Xaime, Claremont och Kimitodo i lite samma veva i våras så är rääätt säker på deras relativa placering, fast… inte helt 😉

    Också svårt att rangordna vissa saker. En av dom bästa läsupplevelser jag haft var Shade the Changing Man första gången men den har inte hållt så bra att läsa om (eftersom så mycket av poängen med serien är suspense och den laddade situationen). Kanske kommer det vara samma sak med Kimitodo? Nocenti, Claremont, Jansson, Xaime och High Cost of Living har jag läst om massor av gånger. Pacing är en av Xaimes svagheter tycker jag

    Ps här har vi några andra kandidater till listan: acke/archie, spindelmannen, dr strange, carl barks, bilr watterson, stray bullets. Skulle vilja säga wood/cloonan om det inte vore för metoo? Och kanske miller av samma anledning? Fast varken av dom två sistnämnda kan göra anspråk på topp fyra (nocenti, kimitodo, claremont, xaime) så oroa er inte alla störiga gaters. Listan är orubbad av deras diskvalifikation.

    Till skillnad från min topp film-lista där topp tre försvann pga metoo T_T iaf enligt therottenappl.es men jag ska bygga upp en ny bra kanon ♥

  8. @Sandra: Jag tror att Claremont kommer pallra sig upp till första plats igen; känns som om han ibland blir petad men sen kommer han tillbaka. Har iofs inte läst Kimi ännu så borde nog göra det först innan jag gissar helt galet 🙂

    Vivian: Jag tycker att av de nya personer som Jaime har introducerat även innan volym 3 börjar så är hon inte så dum så ser fram mot att se vad som händer med henne. Hon har lite av den där energin jag ibland saknar men är i jämförelse m t ex Maggie & Hopey som unga betydligt argare i grunden, en mer tydligt (själv)destruktiv karaktär utan det där ibland lite för sockersöta ytlagret som de andra hade.

  9. Xaime är min tredje favorit of all time.
    SANDRAS TOPPLISTA äntligen avslöjad:

    1. Kimi ni Todoke
    2. Claremont, kanske ffa hans grejer ihop med Sienkiewicz
    3. Xaime
    4. Tove & Lars Jansson
    5. tidiga Vertigo/pre-Vertigo med Changing Man, Animal Man, Doom Patrol, Hellblazer osv, och med Gaimans tre nummer av Black Orchid som zenit, eller High Cost of Living–miniserien.

    Jag tycker det finns två stora apex i Xaimes Love & Rockets-serier. Den ena är som du säger Speedy Ortiz–eran med kanske Flies in the Ceiling eller Tear it up Terry Downe som bästa enskilda nummer, och den andra apexen har du inte kommit till, men det är när Vivian börjar vara med ganska mycket. Dvs inte allra början med henne, utan sen när hon blir mer av en levande karaktär.

    (Beto är sämst!)
    Det var jättejättenyligen jag läste alla jaime serierna (i början av 2018) men är ändå sugen på att läsa om dom♥♥♥♥♥♥♥♥♥

  10. Jag borde förresten också läsa om en del Knallhatten, var länge sedan sist!

  11. Ah, skönt att du också säger att 3:an är bra; ger mig ännu större skäl att hoppas 🙂

  12. Jag brukar också läsa om lite klassiker varje år, förra året (plus året före) var det ”Li’l Abner” 1934-52, i år Peanuts (så här långt 1950-1962) och Krazy Kat (söndagssidor 1916-22). Li’l Abner går förstås utmärkt att läsa i stora mängder, medan de båda senare kräver mer omväxling och längre pauser för att man inte ska överdosera och tröttna. Så lite omläsning av Love & Rockets skulle mycket väl kunna funka, speciellt som inköpskassan för närvarande är högst begränsad. Angående det du läst så minns jag knappt något av vol. 2 och det verkar som om det finns god orsak till det. Men vol. 1 tyckte jag bitvis var så lysande att det kan vara värt att satsa på att läsa om (har nog inte läst vare sig tidningarna eller samlingsböckerna på över 20 år). Vol 3 har jag också goda minnen av, medan jag väntar på samlingsvolymer av vol. 4.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s