Blueberry: Toppar och dalar

Postat den

I och med att den sjunde volymen i Cobolts återutgivning av Blueberry dykt upp måste jag konstatera att jag misstog mig när jag förra gången sa att det här skulle bli det sista vi såg av Charliers manus; jag hade fått för mig att även Charliers sista album, Arizona Love, skulle vara en del av bok sju men så är det alltså inte. De tre albumen som ingår är följande:

Spökfolket

Här avslutas berättelsen om Blueberrys liv tillsammans med navajoerna i och med att deras flykt från det karga reservatet fullbordas. Det är snyggt tecknat med en Giraud i högform, och Charlier väver en intrikat historia, men jag tycker ändå att det är rätt skönt när historien tar slut. Varför det?

Trots det jag skrivit om de tidigare böckerna vad gäller Charliers skildring av indianerna och hur han hela tiden förbättrar denna (jämför navajoerna i Spökfolket med indianerna i det tidiga albumet Ensamma örnen och skillnaden är milsvid) så skaver det fortfarande lite, åtminstone för mig. Blueberry fortsätter att vara den enda som kan rädda indianerna; ibland är det självklart han som har bäst möjligheter när det gäller kunskap om hur armén arbetar, men det är lite skumt att han ska vara så mycket bättre än dem på gerillakrigföring med tanke på att det i princip är det indianerna utövat i åratal.

Dessutom känns aldrig Blueberrys kärleksrelation med Chini som mer än en påklistrad dramatisk detalj, för att problemen mellan Blueberry och Vittorio ska få en mer personlig prägel. Och jag tror Charlier tyckte ungefär detsamma, med tanke på hur Blueberry och Chini skiljs åt i slutet av Spökfolket:


Några års samvaro, inklusive att utföra livsfarliga uppdrag för att vinna Chinis kärlek (som han dessutom uppenbarligen har eftersom Chini alltid avfärdat Vittorio så fort hon fått chansen), och det hela slutar med att äh, Vittorio är värd din kärlek, jag drar vidare, tjaba! 😉

Sista kortet

När indankapitlet är avklarat drar handlingen vidare med att knyta ihop alla trådar som lagts ut under seriens (dittills) tjugo år. Härnäst handlar det för Blueberry om att bevisa sanning om sydstatsguldet, och därmed är det givet att han måste bege sig till Mexiko för att hitta Vigo, mannen vars lögner gjorde Blueberry till en rymling:

Charlier är i sitt esse här, med en handling där alla intrigerar mot varandra. Och eftersom Vigo och Blueberry träffats förut känner vet de vad den andre går för, medan de andra stackars parterna i den här historien som tror att de kan utmanövrera Blueberry och/eller Vigo är chanslösa.

Det är ett bra och passande slut på Blueberrys mexikanska äventyr, med en känsla av oundviklighet i dramat. Jag vet inte om Charlier visste att han närmade sig slutet på sin insats vad gäller Blueberry, men visst är det tydligt här att hans plan är att se till att inga bihandlingar lämnas åt sitt öde. Känslan av att en epok går mot sitt slut förstärks av Blueberrys agerande som är mer än vanligt dödsföraktande, där han vet att han nästan inte har någon chans att överleva som han agerar men han gör det ändå, trots att det inte är helt solklart varför han plötsligt så avskyr sitt liv på flykt.

Också Giraud bidrar till stämningen, både i den mer allmänna tonen där den skitiga realismen börjar dra mer åt det impressionistiska hållet (se exempelvis McClures ögon längst ner till vänster på sidan ovan) och i detaljer, som Blueberrys grånande tinningar.

Sedan gillar jag också de sidor som inte är lika fullpackade av text som ofta är fallet med Charlier; ibland trycker han in så mycket text att till och med Blake och Mortimer skulle kunna bli lite avundsjuka. De mer avskalade sidorna där teckningarna får stå för stämningen, utan text och med färgläggning som inte skulle skämmas för sig i Girauds science fiction-serie Inkalen, gör sitt till för att variera rytmen:

Allt som allt, ett av de bästa albumen i sviten.

Vid vägs ände

Ytterligare en titel som anspelar på att slutet är nära. Sydstatsguld-problemet är avklarat, men Blueberry sitter fortfarande i knipan eftersom alla tror att ha försökt mörda USAs president. Så, upp på hästen igen för att avslöja vem de riktiga intrigmakarna var, och dags att återse några andra gamla favoriter/fiender!

Ihopknytandet av trådar är inte riktigt lika framgångsrikt den här gången tycker jag. Vigo är en betydligt intressantare karaktär än de som dyker upp här, och hela den politiska intrigen känns också blek jämfört med det mycket mer personliga anslaget i Sista kortet. Dåligt är det inte, men kanske en smula pliktskyldigt. Och Charlier faller också tillbaka på en del inslag som han använt väl många gånger, som det myckna användandet av dynamit så fort någonting oväntat ska göras:

Men det gör i och för sig att Giraud får tillfälle att briljera; kombinationen av natt, snö och explosioner är svårslagen som stämningsförhöjare, och det jag gillar absolut mest i det här albumet. Färgläggningen är överlag mer dov och mättad än i de tidigare albumen och det ser riktigt bra ut; det framgår inte vem som ursprungligen gjort den (förutom att den är godkänd av och i vissa fall omgjord av Giraud) men en eloge till personen ifråga.

Nu är det iallafall bara ett album kvar av huvudserien där Charlier står för manus, och i det ska den allra sista lösa tråden klaras av: Chihuahua Pearl, den kvinna som Blueberry haft starkast känslor för (som sagt var Chini bara ett stickspår även om hon finns med i fler album än Pearl). Så den får vi se i samling åtta, tillsammans med de första albumen där Giraud även står för manus. Jag har bara läst de sistnämnda en gång förut, på danska, men då tyckte jag att Girauds egna album var starkare än något av Charliers. Vi får se om jag fortfarande håller med mig själv 🙂

Kan köpas bl.a. här:

 

PS. När jag läste den här boken noterade jag för första gången en sak jag inte sett förut. Under läsningen slötänkte jag lite att textningen varierade rätt mycket i boken; ibland vanliga prydliga versaler, ibland lite rundare och med en prick över ‘i’. Men när jag faktiskt tänkte till lite såg jag att det fanns ett system: McClures repliker är konsekvent textade på det senare sättet, medan all annan textning (repliker, textplattor) använder den förstnämnda varianten. Se till exempel sidan från Sista kortet här ovan, där McClure syns till. En snabb titt i Carlsens gamla svenska utgåva visade att ingenting liknande fanns där, men däremot började den här egenheten redan i albumet Chihuahua Pearl i Cobolts utgivning (innan dess ”pratar” McClure likadant som alla andra). Så jag antar att samma gäller de franska originalen men eftersom jag inte har tillgång till dem så är det bara en gissning. Och sen återstår frågan vad det symboliserar: En sprucken whiskyröst? En äldre mans röst? Någon dialekt? Mystiskt!

Ett svar »

  1. Ping: Farväl Charlier, välkommen Mister Blueberry | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s