Årskrönika 2018: Serierna

Postat den

Dags att gå igenom vad jag tyckt om av det jag läst 2018 i serieväg!

  • Årets trend: Lite svårt att säga vad som präglade serieåret 2018, åtminstone för min del. Mycket bra serier men inte riktigt någon trend som sticker ut där. Däremot har jag sett en tydlig trend vad gäller en viss serieutgivning i USA: Småhumoristisk manga med tema från fantasy/RPG där man driver så smått med klichéer. Delicious in Dungeon, That Time I Got Reincarnated as a Slime, I’m Standing on a Million Lives, Satan’s Secretary, How NOT to Summon a Demon Lord; det finns drösvis av dem, och jag har bara läst en bråkdel. Men jag undrar jag om inte marknaden snart är mättad, med tanke på hur många nya titlar jag ser i princip varje månad…
  • Årets återupptäckt:Nog är det lite pinsamt att det tog så lång tid för mig att prova att läsa Go Nagais klassiska serier. Fördomar från min sida, helt klart, men när jag väl gav mig på Devilman (tack vare Netflixs utmärkta nya anime Devilman Crybaby baserad på densamma) älskade jag den. Jag är väldigt förtjust i de där serierna som är lite halvdant hopsatta men där hjärtat är på det rätta stället och där energin och de lyckade passagerna bara blir så mycket bättre tack vare att det då och då haltar i övrigt, och Devilman är ett praktexempel på detta. Luckor i logiken, ibland svårförståeliga handlingar, men det spelar ingen roll för det är underbart kul att läsa! Av bara farten översattes också Nagais Cutie Honey ch den var lika bra den med 🙂
  • Årets kamp: Att plåga mig igenom Beto Hernandez serier när jag läste rubbet av Love and Rockets under hösten. Skulle förstås också kunna kallat det för årets besvikelse men jag hade ju redan läst en del av de här serierna så jag visste på ett ungefär vad som väntade. Jag måste hålla mig från att skriva några tusen ord till om vad jag tycker om dem, så nu bryter jag.
  • Årets största: I förrgår damp Sunday Press senaste bok ner, en samling med söndagssidor från Thimble Theatre innan Popeye/Karl-Alfred dök upp. Det ska bli väldigt kul att läsa, men eftersom i förrgår = 4 januari så får den inte vara med, och därmed blir det imponerande Fantagraphics Prince Valiant Studio Edition som blir valet. Och det hade den nog blivit oavsett datum; det är en gigantisk bok, det är en IMHO serie utan konkurrens, och jag ville nämna den i krönikan eftersom jag alltid tar chansen att göra reklam för Valiant när jag får chansen 😉
  • Årets mest irriterande: Jag nämnde den som en serie bland andra när jag hade läst den, men i efterhand inser jag att den borde fått en egen post för Benoît Feroumonts Giselle & Beatrice är en serie som pockat på min uppmärksamhet många gånger sedan dess. Dels är det förstås den mycket egendomliga handlingen som presenteras som en komedi men som nog egentligen är någonting annat, men dels är det att Feroumont är så bra som serieskapare. Hans Nicke gifter sig är en av de bästa bland de alternativa Spirou-albumen, och The Kingdom är en charmerande underfundig medeltidskomedi, så den svindlande svärtan i G&B som dessutom aldrig egentligen berörs i serien i sig är väldigt överraskande. Jag önskar att fler serier av Feroumont dyker upp på engelska (eller svenska, förstås!) i framtiden för jag tror jag behöver läsa mer av honom för att kunna första G&B bättre.
  • Årets mesta omläsningar: Mitsuru Adachi läser jag om, ofta, men det är ingenting jag brukar notera här på bloggen; jag menar, vad ska jag säga när jag för tredje gången läst om till exempel Touch? Att den här gången var det ovanligt spännande? Att den här gången överlever alla? Nä, det får vara, och jag nöjer mig med några timmars läsning av i det närmaste perfekt underhållning.
  • Årets farväl: Kanske skulle det här varit årets trend egentligen, för det är en hel hög med serier/serieutgivningar som avslutades under 2018 och som jag följt under många år. Till exempel:
    • Don Rosas Disneyserier i engelsk utgåva, start 2014: Jag undvek de olika svenska utgåvorna som finns eftersom jag av erfarenhet lärt mig att Rosa (och för den delen Barks) ofta är mycket svår att översätta. Fantagraphics förtjänar en eloge för att de för en engelsktalande läsarkrets äntligen sett till att Rosa går att läsa i sin helhet. Den ultimata fanserien, gjord av ett fan och för fans.
    • Floyd Gottfredsons Musse Pigg, start 2011: Fantagraphics igen, och en kanske ännu bättre serie som även den saknats i en bra engelsk utgåva. Visserligen inte komplett, men Fantagraphics gjorde definitivt rätt som inte fortsatte med utgivningen efter att Musse slutat äventyra.
    • Invincible, start 2003: Robert Kirkmans bästa serie tycker jag nu, efter att The Walking Dead gått på tomgång ett längre tag. Bäst i början, sen underhållande men med alltför mycket komplikationer, men ett bra slut.
    • Monsieur Jean i engelsk översättning, start 1995: Det tog ett tag, minst sagt, men fascinerande nog dök de sista albumen med Monsieur Jean faktiskt upp; själv hade jag helt gett upp hoppet. Och visst var de avslutande delarna inte lika bra som de andra, men iallafall, Yay!
    • My Love Story!! i engelsk översättning, start 2014: En av de bästa rom com-serierna någonsin, så jag kan bara rekommendera att man läser den!
    • Kotonoba Drive, start 2014: Inte Ashinanos bästa, långt därifrån, men å andra sidan är även en medelmåttig Ashinano bättre än nästan allt annat man kan läsa 🙂
    • Grandville, start 2009: OK, Talbots antropomorfiska grävlingsdetektiv avslutade faktiskt sina äventyr redan 2017, men själv läste jag inte Force Majeure förrän 2018 så den får komma med här. Inte så många album men en riktigt bra serie i det stora hela, och det är synd att inte Talbot kunde fortsätta med den på grund av den usla ekonomin i att göra en serie som tog så lång tid att göra som Grandville.
  • Årets bästa svenska: Och till slut, dags för några Årets bästa-serier, ordnade geografiskt, och jag börjar här hemma med Närmare kommer vi inte, Anneli Furmarks serie efter en roman av Monika Steinholm. Både vacker och gripande är berättelsen om Jens sommar i norra Norge när han, ursäkta klichén, upptäcker sig själv. De enda konkurrenter jag kan komma på är Berglins senaste samling eller Li Österbergs Fejd och fest, men den förra är ”bara” lika fascinerande rolig och träffsäker som den alltid är, och den senare har jag pinsamt nog ännu inte skaffat. Men jag utgår från att den är bra eftersom kombinationen  Österberg + antiken brukar vara en garant för det, och den får kanske bli bästa svenska serie just jag läst 2019 istället 🙂
  • Årets bästa franska: Lite längre bort rör vi oss för Émile Bravo och hans första del av hans nya serie om Spirou, Hoppets Tid, som visade sig vara till och bättre än vad jag hoppats. Om de följande delarna håller standarden kommer det här bli en sann klassiker, och vem hade kunnat tro det för några år sedan vad gäller en serie som Spirou? Tillsammans med Ljuset från Borneo, också ett mycket bra album, var det ett bra år för Spirou, så trots att serien fyllde 80 år känns den fräschare än kanske någonsin.
  • Årets amerikanska: I det stora grannlandet långt västerut måste nog mitt val falla på en serie som jag ännu inte skriva om (den noggranna läsaren märker m a o att jag inte är stringent i vad jag räknar höra till ett års utgivning, men min blogg, mina beslut 😉 ): Tom Kings miniserie Mister Miracle. Jag återkommer om den, men varde nog sagt att King fortsätter att vara en mycket intressant författare som gärna gör miniserier i 12 delar, ofta använder 3×3-rutnät för sidlayout, inte är den muntraste av författare, och som kanske inte är lika bra på att slut som på att börja en serie.
  • Årets japanska: Och sist, längst bort men lik bara för det, så får Japan i år i år stoltsera med två serier tillsammans, nämligen Tsunami Uminos The Full-Time Wife Escapist och Akiko Higashimuras Tokyo Tarareba Girls. Jag har svårt att välja en framför den andra, både för att jag gillar dem så mycket och för att de påminner om varandra, med sitt fokus på något äldre vuxna och deras liv. TF-TWE är mer udda, med två huvudpersoner som logiskt resonerar sig fram till en minst sagt unik lösning på hur man kan leva som ett par, medan TTG mer satsar på hur olika känslor kan vara från person till person, och hur många olika sätt att leva som kan fungera så länge alla inblandade är på samma våglängd.
  • Årets serie: Det är nog tji för mig att välja en enda serie i år, men de fem ovannämnda är förstås alla eminenta kandidater. För den som gillar klassiska europeiska serier som Tintin, Lucky Luke, osv, välj Bravo; för den som föredrar en rejält tjock romanliknande tät berättelse, välj King; för den som uppskattar unga svårutredda känslor, välj Furmark; för den som vill läsa någonting udda och intellektuellt stimulerande, välj Umino; för den som älskar mognare relationer och frustration över idiotiska vänner, välj Higashimura. Eller det allra bästa valet förstås, gör som jag och läs alla!

Gott Nytt 2019!

»

  1. Ping: Don Rosa completed | Serienytt.se

  2. Ping: Don Rosa completed | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s