Lästips: Plastic Man à la Simone & Melo

Postat den

Plastic Man 005 - cover

Superhjälten Plastic Man / Plastmannen (en del gamla svenska namn på superhjältar låter verkligen inte bra) har haft en ojämn seriekarriär. Skapad av Jack Cole så tidigt som 1941 vars tidiga serier i efterhand hyllats av kritiker blev den aldrig någon större succé, och när förlaget som ägde karaktären såldes till DC integrerades Plastic Man visserligen med de andra superhjältarna men har huvudsakligen fått biroller. Men tack vare Coles surrealistiska slapstick, avslappnade humor, och superkrafter som är mer bisarra än de flesta (dvs, han kan tänja sig och omforma sig i nästan obegränsad omfattning) har många serieförfattare lockats att skriva om honom, som Grant Morrison, Kyle Baker, Phil Foglio och Frank Miller.

Men försäljningsmässigt har det inte gått bra, trots talangerna som gett honom en chans, så det har mest blivit diverse miniserier och relativt snabbt nedlagda titlar. Och nu, i samband med att DC för umptifjärde (känns det som) gången har omstartat sina serier, har en ny miniserie omfattande sex delar publicerats, den här gången författad av Gail Simone och tecknad av Adriana Melo. På grund av omstarten gäller det för teamet att ge en uppdaterad bakgrund till Eel O’Brian, alias Plastic Man, utan att trogna läsare ska bli uttråkade av den umptifjärde version av densamma (riskerar det att definitivt kännas som), och att samtidigt skapa förutsättningarna för att den här gången se till att Plastic Man får en större och mer permanent roll i DCs serier.

Och baske mig lyckas de faktiskt riktigt bra! Jag blir inte det minsta uttråkad av att läsa om olyckshändelsen som leder till Eel O’Brians transformation, humorn känns precis rätt för serien, och Simone lyckas också göra O’Brians försök till bot och bättring (han är en smågangster, vilket alltid varit det mest speciella med just Plastic Mans ursprung bland andra superhjältar) både trovärdiga och engagerande. Det lyckas tack vare ett smart användande av in media res som gör att vi redan från första stund får följa Plastic Man, utan att behöva läsa sida upp och sida ner om O’Brians liv som kriminell innan han får sina krafter. Plus, viktigast av allt, introduktionen av Pado Swakatoon, prinsen av Pine Street, ett gatubarn som O’Brian får på halsen utan egen förskyllan, och som är central för den senares moraliska förvandling. Ett stort plus är det; utan Pado hade miniserien knappast hamnat som ett lästips här!

Plastic Man - Pado

Pado poppar upp för att ge sin sympati (eller?) till O’Brian som just haft en inte helt lyckad återförening med sina kriminella bekanta.

Den här Plastic Man-miniserien är riktigt trevlig att läsa, även om den i sanningens namn tappar mot slutet som känns rumphugget; det är väl tydligt att tanken här är att om serien blir populär så kommer vi få läsa mer on den här inkarnationen av Plastic Man, snarare än att miniserien ska stå på egna ben som en självständig berättelse. Om man är negativ kan man invända att det funnits bra serier med honom förut, utan att det hjälp, men jag föredrar att optimistiskt hoppas på att Simone & Melos version får fler chanser 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

»

  1. Med andra ord… vill man se Plas som bäst, nån sorts ultimate Plas? Move along (eller snarare bakåt i tiden till Coles vidriga feberdrömmar) för det här är långt från det. Det är lätt att få för mig att det alltid är poängen med dessa ständiga DC-reboots. Att dom ska putsa och putsa och putsa på sina stories och varje gång närma sig den perfekta Myten. En trend som på sätt och vis började redan innan Byrne (Man of Steel) redan under silveråldern med Jord 1 / Jord 2 med uppdateringar av Gröna Lyktan, Läderlappen, Blixten och Stålmannen. Och det — att iterera molnen över samma stålskelett — är ett sätt att arbeta som ganska sällan leder till att nåt guldkorn hittas. Millers År Ett (och, på Marvel, Han blev Våghalsen [Man Without Fear]), och Ruckas Läderlappskvinnan.

    Men om jag istället försöker se det såhär: Simone har en idé till en story som är värd och bra. Till den storyn behöver hon en reboot av Plastmannen. Ergo.

    Det är bara med det perspektivet, det andra, som jag tycker den här minin från i höstas har nåt existensberättigande. För inte farao är det nån ‘ultimate Plas’ direkt! Lååångt därifrån. Ja, jo, Woozy skulle ju alltid ha behövts bytas ut eller förändras nu när satir mot ablism behöver bli betydligt mer blunt för att inte bara få motsatt syfte och bli lyteskomik så varför inte slänga in Swakatoon? Osv. Fungerar helt ok.

    Återstår då att recenserera storyn in sich. Och där verkar vi ju ense om hur ljummen/rumphuggen den är. Meningsskiljaktigheten var ju bara huruvida just denna version av Plastmannen — och med det här teamet — förtjänar att tuffa vidare. Och då är ju motargumentet du försöker förebygga — att det har funnits betydligt bättre versioner tidigare (100 gånger bättre!) — till syvende och sist ändå relevant, n’est-ce pas?

    PS till alla andra som läser här: jag ligger med feber så det jag skriver blir kanske lite koko

    PPS ordet ”förtjänar” känns lite fel. Alla får väl göra vilka serier dom vill, jag bryr mig inte.

    Sammanfattning: i DCs reboot-hungriga luftslottsvärld går det inte att bygga upp något varaktigt. Det är skillnaden mot andra Shared Universe upplevelser som Comedie Humaine, Forgotten Realms, Stjärnornas Krig eller Marvel. Det enda som spelar nån roll då är storyn för stunden och dess meriter.

  2. Tror det är så att jag helt enkelt inte gillar simones sätt att berätta? Har med årens lopp fått mer och mer svårt för hennes comics. Ex vis kapten marvel (vilket gör den nya filmen till ett dilemma pga jag vill alltid se nästan vadsomhelst med brie larsen fast jag avskyr kapten marvel serien). Politiskt är hon både en frände och föregångare med sin geniala fridge observation och mycket annat men det betyder ju inte att det klickar när jag läser hennes serier. Jag är en trögfattad person så när det är lite off med rytmen och tydligheten tappar jag bort mig.

    Ska klistra in här, för allmän beskådan(!) vad jag mailade till dig tredje september i höstas:

    Såg att gail simone gjort en plastmannen så innan jag loste den lästejag om hilary bartas version och även massor av jack coles version.
    hjälp vad extrem den jack cole versionen var, väldigt dark men bra. som
    en bra mardröm.

    gail simones version var inte speciellt bra
    men det är ok. den gör sin grej
    den historien den vill göra funkar bara med plas så hon har väl gjort
    ett bra beslut på så sätt.

    det är svårt att leva upp till jack cole och foglio/barta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s