Mort Cinder

Postat den

För några år sedan dök för första gången den argentinska klassikern El Eternauta upp på engelska i en mycket snygg utgåva från Fantagraphics. Jag blev positivt överraskad över hur intressant den var att läsa, inte bara som en klassiker utan som en också idag bra serie, vissa ålderdomliga skavanker till trots. Så jag blev sugen på att få läsa fler serier skriva av Héctor Germán Oesterheld (för det var manuset som var vassast), och därför är det glädjande att se att hans Mort Cinder, en nästan lika klassisk serie, nu också översatts, återigen tack vare Fantagraphics.

Om El Eternauta är en science fiction-serie med politisk inriktning (åtminstone i tolkningen av den; den går också utmärkt att läsa utan att göra paralleller till dåtidens Argentina) är Mort Cinder en skräckserie med humanistisk inriktning. Eller, den börjar åtminstone som en skräckserie som skulle passat perfekt in i tidningar som förlaget Warrens 60-talsmagasin (Creepy, Eerie, med flera; på svenska som Chock): Svartvitt, mycket suggestivt tecknat av Alberto Breccia, med en krypande stämning och egentligen aldrig helt förklarad intrig där antikhandlaren Ezra Winston obönhörligt leds av okända krafter till graven där Mort Cinder, en nyligen avrättad mördare, ligger. Breccia tecknar bra i början och efterhand fantastiskt och Oesterhelds manus är genuint skrämmande, med Ezra som den hjälplösa människan som dras in i någonting han inte förstår.

Den första episoden är huvudsakligen tecknad i liggande format

Vackert så, och efter att den första långa historien avslutas efter drygt en tredjedel av boken förväntade jag mig att den skulle fortsätta på ett liknande vis. Dvs, verkligt bra, framförallt tack vare Breccias bidrag, men kanske inte mycket mer än en bra berättad traditionell skräckis (inklusive dessas vanligtvis halvdana slut).

Men där hade jag fel, för vad som sedan följer är någonting annat och ännu bättre, nämligen åtta kortare historier där Mort för Ezra berättar om sina tidigare liv. Första världskriget, slaget vid Thermopyle (för den serieintresserade är det givande att jämföra med Frank Millers 300 som skildrar samma episod), uppförandet av Babels torn; Mort Cinder har varit överallt. Och han har så gott som alltid varit en vanlig person för det här är sällan hjälteberättelser utan istället tragedier (oftast) i det lilla formatet. Det är inte en värld som ska räddas eller gå under utan ”bara” ett liv eller två, och det behöver inte heller vara ”viktiga” personer.

Kanske tydligast skildras det i de två berättelserna som utspelar sig i ett fängelse i Oklahoma 1925, där Mort Cinder är fängslad. De vars liv står på spel är några av hans medfångar; varför de (och Mort) är fängslade är oväsentligt för handlingen. Istället är det deras kamp för att överleva/fly från det helvete de befinner sig i som är navet i berättelsen. De är inte skildrade som några oskyldiga duvungar, men de är likafullt människor, de med.

Jag uttrycker mig kanske lite klumpigt, åtminstone mycket klumpigare än vad Oesterheld gör, och får serien att låta pekpinnemässig men det är helt fel för sådana lyser med sin frånvaro. Det är istället grundtonen i serien som är just humanistisk, och det är kanske inte vad jag väntade mig efter de första nittio sidornas skräck 😉

Jag gillade som sagt El Eternauta, men den var ändå en serie som kräver att läsaren kan ha överseende med de mer pulpartade inslagen som känns som de mer hörde hemma i Alex Raymonds Blixt Gordon. Men vad gäller Mort Cinder behövs inga brasklappar för det här är en serie som är ruskigt bra, och att den har 50 år på nacken märks inte alls. Och, igen, Oesterhelds manus är verkligen bra, men det mest imponerande är nog ändå Breccia. Han varierar sin stil och är lika skicklig på dem alla, och reproduktionen i boken är så gott som alltid fantastisk; det ser nästan ut som om en del sidor är tryckta efter originalsidorna, så väl ser man Breccias streck, toningar, med mera. Och om det inte räckte som beröm vad gäller utgåvan måste jag också tillägga att omslagets kombination av hårdhet, mjukhet och tjocklek är en fröjd i handen. Kanske inte det allra viktigaste när det gäller en bok, men likaväl sant!

Kan köpas bl.a. här:

PS: Dagens bilder är tagna från den digitala utgåvan, men det här är definitivt en gång då den fysiska version är klart överlägsen. Inte bara för den redan nämnda excellenta känslan av att hålla i boken, utan också för att de digitala sidorna kan se lite för hårda ut, för sterila. IMHO, naturligtvis!

»

  1. Köpte uppenbarligen alldeles för många tidningar i magasinsformat på 80- och 90-talen, så jag har fortfarande inte hittat Perramus. Får se till att sortera allt så det blir lite ordning och reda…

  2. Jag letade också upp mina Perramus-magasin (de är större än vanliga tidningar) nu och tja, de ser rätt tråkiga ut. Trycket är inte uselt men om jag jämför med bilder jag googlar fram så är det inte bra. Plus att magasinen själv är själlösa, definitivt inte kärleksfullt gjorda. Fantagraphics (som alltså gav ut serien komplett i fyra magasin i början av 90-talet) har alltid pendlat mellan utmärkt och undermålig design vad gäller deras utgåvor, och Perramus hör definitivt hemma bland de senare.

    Men jag kanske ändå tar och läser om serien snart eftersom Mort Cinder gav sån mersmak 🙂

  3. Jag har ”Perramus”-tidningarna liggande någonstans, men hittar dem inte just nu. Minns dem som hyfsat intressanta, men det stämmer nog att trycket inte var något vidare. Kan förstås ha ändrat uppfattning sedan jag senast läste dem 1992. Kollade de franska och italienska integrale-utgåvorna på amazon.fr och de är mellan 400 och 500 sidor, så det kan mycket väl finnas mer att hämta. Oklart hur mycket av det som är seriesidor, dock.

  4. @Ingemar: Jag anade nog att du också tyckt om den 🙂 Blev lite sent med min recension eftersom boken blev liggande hemma rätt länge innan jag äntligen läste den; jag hade höga förväntningar så jag väntade på att den rätta lusten att läsa skulle infinna sig.

    Och jag gillar också den där lilla texten inuti att det här är bok 1 i ”Alberto Breccia Library”. Det ska bli spännande att läsa de kommande volymerna. Jag har bara läst lite annat av Breccia (det lilla som finns på svenska och engelska, dvs), men har för mig att jag inte var så imponerad av hans ”Perramus”. Men jag är inte säker på att den översättningen någonsin avslutades, plus att jag minns trycket som rätt uselt…

  5. Det kan inte bli mycket mer fantastiskt än så här. Och att stora delar av boken verkar vara reproducerad från originalsidorna gör förstås sitt till. Sannolikt förra årets största läsupplevelse.

    Ytterligare plus är naturligtvis att Fantagraphics lovar att det här bara är första boken i en större planerad utgivning av Breccias bästa serier. På gång är bl a ”The Eternaut” (den första versionen tecknades av Francisco Solano Lopez), ”Perramus” och en bok med Lovecraft-adaptioner.

    Att Fantagraphics vågar sig på det här beror väl delvis på att ”The Eternaut” av Oesterheld/Solano Lopez har sålt så bra att den har tryckts om. Ska bli intressant att läsa Breccias version (som ska vara rejält annorlunda, om jag har fattat rätt).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s