Vilda västern à la Prins Valiant: Lance

Postat den

Det är egentligen att göra Warren Tufts serie en otjänst att jämföra den med Prins Valiant (hädanefter PV), inte många serier klarar av en sån jämförelse. Men när det intressanta (men ibland märkbart tydligt skriven av någon som inte har engelska som sitt förstaspråk, och där antagligen autokorrigering ställer till det när den i serien tämligen icke-kriminella Big Fallon konsekvent kallas för Big Felon) förordet gång på gång upprepar att det var Tufts egna målsättning att göra någonting liknande, och när jag själv när jag läste serien utan att ha läst förordet (jag brukar spara dem till sist eftersom de ofta avslöjar alldeles för mycket om handlingen, men det var ingen fara den här gången) också kom att reflektera över hur stora likheter de två serierna har, ja då är det omöjligt att inte nämna det. Och det är väl lika bra att jag innan jag går igenom serien lite noggrannare kan slå fast att Tufts inte behöver skämmas för den jämförelsen. Riktigt lika bra som Fosters mästerverk är det inte, jag återkommer snart till varför, men den högt spända bågen når riktigt långt den här gången 🙂

För egen del var det väldigt länge sedan jag läste någonting av Lance; några enstaka episoder i svartvitt från skilda håll som aldrig satte några spår i minnet. Mina förväntningar inför boken var ändå försiktigt optimistiska; jag visste egentligen inte mycket om serien men de såg snygg ut när jag googlade på den, och Tufts andra västern-serie Casey Ruggles gillar jag, även om det var ett tag sedan jag läste den. Men nu, när jag läst hela serien, har jag förstås en hel hög åsikter som jag tänkte dela med mig! Och jag tror att jag ska göra det i form av korta stycken om olika tankar som slog mig vid läsningen eftersom mina känslor är så pass splittrade; mycket är fantastiskt bra, men det finns också en hel del underliga brister. Hey! Ho! Let’s go!

Färg

Lance var huvudsakligen en serie som enbart publicerades på söndagar, precis som PV, och Tufts utnyttjar möjligheterna som färger ger på ett förträffligt sätt. Solnedgångar, vinterlandskap, och den torra prärien frammanas mer av färgerna än av linjerna. Ibland är kanske Tufts ambitioner större än förmågan, men som sagt gillar jag att han verkligen försöker göra någonting extra av serien.

Svartvitt

Öppna bilden i eget fönster/tab för att se bättre hur lyckade stripparna är. Deras presentation i boken orsakar också min kanske största kritik mot boken som sådan: De svartvita stripparna trycks i för litet format, så jag skulle personligen ha föredragit att de trycktes liggande, tre per sida, istället för sex per sida.

Här kommer ett problem med serien: Trots att den huvudsakligen är en söndagsserie med snitsig färgläggning ser den ändå som allra bäst ut under de fåtal månader då den kompletterades med en dagsstripp i svartvitt. När Tufts jobbar i färg ser jag hur han anstränger sig för att få till det bra och han lyckas ofta, men när jag ser de svartvita stripparna tycker jag det är uppenbart hur mycket säkrare han är i det formatet. De är inte bara grafiskt mer genomgående lyckade, utan också saker som figurteckning, anatomi med mera sitter klockrent i det mindre formatet. Och det sista förtjänar ett eget stycke…

Anatomi

Om man vill ta upp kampen med PV om mest imponerande söndagssida måste allting fungera: Layout, färger, linjeteckning. Och det är inte så sällan som Tufts misslyckas med det sistnämnda; anatomiskt skumma människor syns till då och då, och inte bara i bakgrunden. Som här, där Lances armar ser minst sagt besynnerliga ut:

Det stora söndagsformatet är helt enkelt oförlåtande, så slarv som på bilden ovan syns omedelbart.

Rumpor med mera

Ett förvånande inslag i serien är hur vågad den ibland är, med tanke på att den publicerades i USA på 50-talet. Men Tufts drar sig inte för att skildra verkligheten med allt vad det innebär, inklusive nakna rumpor. Bara manliga sådana, förvisso (om kvinnor ses nakna bakifrån skärs bilden av precis innan de blir alltför vågade), men ändå. Och på samma sätt är inslag som den tortyr Lance och Kit Carson här utsätts för mycket råare och mer obehagliga än det mesta annat i dagstidningsserieväg från den tiden. Och tortyr och skador har effekt; den som utsätts för det i serien studsar inte omedelbart tillbaka. Det finns många episoder där Lance måste räddas av andra eftersom han helt enkelt inte klarar ut situationen själv, också det ett udda inslag i en genre där hjältar oftast klarar allt.

En rumpa till tänker jag bjuda på, men den här gången med mindre lyckat resultat. Jag är ingen hästexpert men nog tycker jag att en del av Tufts hästrumpor ser besynnerliga ut, både från sidan och ibland bakifrån:

Nog är det någonting oroväckande mänskligt över den där ryggtavlan? 😉 Och den där dragonen som svävar även sadeln är också han rätt märklig.

Indianer

I en vilda västern-serie är det nästan oundvikligt att indianer kommer dyka upp. Så även i Lance, och därför vill jag kommentera hur Tufts klarar av det, med tanke på att det är en serie med mer än 50 år på nacken. I det stora hela följer han det klassiska mönstret där indianerna bara är en av alla faror som lurar i vildmarken. De är svåra att förstå sig på, de är mycket statuskänsliga, och de är snara till vrede, och indiankvinnor blir lätt kära i Lance med tragisk följd, precis som väntat. Med andra ord, tyvärr ingenting positivt på den fronten.

Med ett gigantiskt undantag: Historien om Eliza Hackett, maka till Oliver Hackett. Historien är en av de tidigaste och den är nog manusmässigt den mest intressanta och kanske också den allra bästa i hela serien. Makarna Hacketts samliv, indianhövdingen Bull Bears inträde på scenen, och upplösningen överlåter helt på läsaren att förstå vad för känslor som rör sig i huvudpersonernas inre. Den svindlande tanken (för sin tid) att det kanske finns andra sätt att leva och tänka än de i den ”civiliserade” vita världen berörs, och ingen dom faller över Eliza trots hennes mycket otraditionella val. Att episoden också innehåller en av de allra mest lyckade sidorna vad gäller larger-than-life-känsla och en som med sin blandning av elegant teckning och starka känslor skulle platsat i PV gör ju inte historien sämre:

Manus

Generellt är manusen till Lance kompetenta, men jag tror att formatet med en fortlöpande serie egentligen inte passar honom. Han kan skriva riktigt bra och ovanliga historier, som den om Eliza Hackett eller den där vi får följa en vagnkaravan på väg mot Oregon, men en del känns mest som utfyllnad. Serien ska ju fortsätta varje vecka så det finns ingen möjlighet att invänta inspirationen, och då blir det historier som känns mer pliktskyldiga än spännande. Med det sagt är han inte oäven på att berätta rena spänningshistorier utan krusiduller, och även i dem glimtar ibland Tufts mer spännande och personliga touch till. Så jag är nöjd med manusen, men det är frustrerande att han kunde skriva så bra och originella saker som Eliza Hackett-episoden för att sen falla tillbaka i vilda västern-klichéerna. Den ojämnheten i manusen för mig också in på det sista stycket för idag:

Fladdrighet

Jag har redan nämnt att manusen varierar mycket i kvalitet, och att detsamma gäller teckningarna. Men den osäkerhetskänslan gäller också serien som sådan för under de fem åren den fanns byter den utformning och karaktär gång på gång. Förutom den kortlivade dagsstrippversionen har vi också förändringar som kan ses till på sidorna här ovan: Handtextad text. Typsatt text. Text under teckningarna à la PV. Text i pratbubblor (och byte från/till att använda pratbubblor förekommer flera gånger). Och här en av tre söndagssidor där Tufts plötsligt helt överger linjeteckningar och istället målar sidan:


Visst är det roligt med experimentlusta, men i Lance går det till överdrift och det känns istället som om serien har förtvivlat svårt att hitta sin form i en ständig jakt efter den perfekta lösningen. Jag tror att Tufts skulle passat mycket bättre i en annan miljö, där han kunde skapa en berättelse i det format och i det omfång som han just då kände för och som passade för just den berättelsen. Med andra ord, han borde gjort serieböcker istället för en dagstidningsserie, och de skulle ha fått ta den tid de krävde att göra (för att undvika en del slarv i teckningarna). Men det var såklart omöjligt vid den här tiden, och därför får vi nöja oss med en fascinerande och bitvis suverän serie, men också en som får mig att fundera på vad som skulle kunna varit.

Kan köpas bl.a. här: Classic Comics utgåvor kan vara knepiga att beställa från Europa, men Amazon USA (tyvärr inte UK) har den och jag beställde därifrån. Var beredda på att det kan tillkomma tullavgifter+moms numera, men priset har iallafall sjunkit så att det är sisådär 300 SEK mindre än när jag köpte den. Osis för mig, tur för er, för det är en bok som är väl värd att köpa!

»

  1. Haha, inte alls respektlös mot recensionen, jag tror jag förstod vad du menade. Plus att man får vara hur respektlös mot mina recensioner hur man vill, är mest intressant med olika åsikter 🙂

  2. ”hjärnhand” och/eller järnhand #hypercorrection

  3. Oj det var inte meningen att vara respektlös mot din rec!

    Ja, jo, ibland kan syndikatet styra serien med hjärnhand för att anpassa sig till redaktionerna där ute T_T

  4. Och sen är det också lite att jag tycker om experimenterande, men att det behöver kombineras med uthållighet. Här känns det ibland som om han inte ger experimenten en ärlig chans, som de där mycket annorlunda tecknade söndagssidorna som bara pågick i tre veckor. Mycket troligt att avslutandet av experimentet hade kommersiella orsaker (kanske tog för lång tid att teckna eller att tidningar protesterade), men likafullt rätt snöpligt.

  5. Hm, jag måste ha misslyckats lite med det jag skrev. Jag uppskattar verkligen att Tufts är så ambitiös som han, och att han ofta lyckas, så min invändning är inte att han inte är 100% perfekt. Det är mer att jag tycker det är synd att han inte fick den tid han serien egentligen skulle krävt. Men slutresultatet är ändå en riktigt bra serie, men det är delvis för att den ibland lyckas så bra som dipparna märks så mycket mer.

  6. Raring, jag fattar inte riktigt budskapet i denna (i övrigt väl efterforskade, illustrerade, och upplysande) rec. ”Kan man inte rappa ska man inte rappa?” Bara dom som sätter det på första tagningen får öht försöka?

    Här har vi precis varför jag då och då får årslånga artist’s blocks och vägrar teckna nåt och ist ligger i sängen hela dagarna utan att lyfta en penna.

    Jag är nämligen livrädd för det fasansfullaste som kan drabba alla tecknare: ZONE OF SUCK!

    Dom som tecknar helt krattigt och tafatt, det är aldrig något problem. Som Åsa Grennvall i början innan hon fick in snitsen. ”Det känns som hundra år” och ffa ”Mie” är fantastiska album och det spelar ingen roll att det inte är en stensäker linjekvalitet eller anatomikunskap. Bilderna är symboliska/stiliserade och serien förlitar sig på dialog (Mie) eller berättartext (”hundra år”).

    Dom som tecknar helt perfekt typ Bill Sienkiewicz, Sonia Oback, Culpin (Karuho Shiina) eller för den delen allas vår Hal Foster, det är inte heller nåt problem, dom är också omtyckta.

    MEN VE DEN SOM ÄR NÅNSTANS DÄR I MITTEN!
    Den som försöker levla upp sig och är mellan amatör och proffs.

    En tecknares största fasa är: ”att dom ska tro att jag tror att jag är bättre än vad dom tycker att jag är. att dom inte ska fatta att jag VET hur dålig jag är!”

    Enda sättet att komma undan den är att hålla sig till sina begränsningar, som streckgubbsserier som Cyanide&Happiness, XKCD, Matt Feazell, eller mallserier som Gottlib (en skicklig tuschare men som tecknare använder han begränsade schabloner och gör aldrig några décor dvs bakgrunder) eller Tom Gauld med sina stiliserade men expressiva människogestalter.

    Men VE DEN som likt Liefeld gör dynamiska layouts, tight F-blyerts rendering, och är bra på att rita pouches men inte stensäker på att visualisera tredimensionell rymd eller fötter.

    One more cup of coffee for I go…. TO THAT UNCANNY VALLEY BELOW!!!!

    Det är en kombination av jantelag (”varför tror du du är nåt! tillbaks in i hinken med dig!”) och uncanny valley, att det helt enkelt ser unsettling ut.

    En ”Have a nice day” smiley, dom flesta har inga problem med den, en cirkel två prickar och ett streck symboliserar ett ansikte. Ett foto eller ett realistiskt porträtt, samma sak där, inga problem. Men när man kommer in i Gilbert Hernandez ”vad är det som försiggå… OH GOD KILL IT WITH FIRE!!!!!!!!”-landet då är man ute på TUNN IS!

    Men jag tycker det här är en jättejobbig och ohållbar situation, vet inte hur jag ska komma ur den. Jag är inte så bra på att teckna som jag vill vara. Jag kan maska det med en massa steadmanskt kladdande, det har jag märkt att det kan mota bort både den här uncanny valley (kladdet har en hypermedialiserande effekt, att hjärnan ser att det är en teckning — det luddar till det och får oss att se GESTEN snarare än anatomin) och jante-effekten (”nej oroa er inte jag tror inte att jag är nåt jag bara kladdar”). Men jag vill ju bli bra! Jag vill ju bli proffsig, teckna cleant, som Xaime eller JRSR.

    En av få som faktiskt lyckats göra den här resan är iofs Gabrielle Bell. Från och med andra albumet en av världens bästa tecknare, det är ett jättehopp från ”When I’m old.” Lina Neidestam är en annan som har vågat göra en liten teckningsresa, fast lite annorlunda trajectory (hennes tidiga grejer i Bang och Polly Darton var superba men tog gissningsvis alldeles för mycket tid jämfört med Zelda, som i början hade en mer snabb och avslappnad stil men som med åren blivit mer och mer clean/stram/lättläst! blir avundsjuk!).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s