Babbligt värre: Bendis Superman

Postat den

DC gillar att göra om sitt superhjälteuniversum så snart tidningarna säljer för dåligt; vad kan förbättra försäljningssiffrorna mer än att för sisådär sjuttielfte gången återberätta Superman och/eller Batmans ursprungshistorier en gång till? Men visst, jag ska inte var alltför elak, för ibland tar de det lite lugnare och nöjer sig med mindre förändringar i det eviga sökandet efter ökad försäljning.

Som för ungefär ett år sedan då DC skrev kontrakt med Brian Michael Bendis, känd för serier som Ultimate Spider-Man, Alias, med flera, för att han skulle ta över de stora Superman-tidningarna. Och DC satsade stort, med reklamkampanjer som skröt om att nu var det dags för nya läsare att hoppa på tåget, och självklart startade man om numreringen av Superman-tidningen från nummer 1 (vilket man senast gjort 2016 för en annan reboot som fick mindre än två år på sig…). Jag noterade det och eftersom jag har gillat några av Bendis serier, som Powers och redan nämnda Alias, och dessutom är lite svag för gamle Stålis efter att ha läst så mycket av hans serier som liten tänkte jag att jag skulle prova att läsa serien när det kommit några nummer.

Och nu är det gjort; jag tänkte att ett års produktion borde räcka för att få ett hum on kvalitén. Det visade sig också stämma, för Bendis Superman är mycket typisk för Bendis, olyckligtvis med övervikt för hans svagare sidor :-/

Bendis är en extremt dialogdriven serieförfattare. I serier som Powers, en procedurdeckare med superhjältar, fungerar det bra när förhör med vittnen och misstänkta fyller sidorna när de återger vad de sett och varit med om. Bendis skriver rapp dialog med bra flyt, även om han likt sin idol Aaron ”Vita huset” Sorkin prioriterar snärt i replikerna mer än att ge olika karaktärer individuella röster; i både Sorkin och Bendis serier tenderar alla att låta likadant.

Men när det gäller Superman faller Bendis stil platt när Superman, Lois Lane, deras son Jon Kent (gudskelov innebar nystarten inte att giftermålet och sonen ströks; Superman är oftast en mycket intressantare serie när han och Lois Lane är gifta), Jor-El, och alla andra talar på precis samma sätt. Det känns mycket avigt framförallt när det gäller den unga sonen som är lika bra på att kläcka smarta repliker som alla andra i Bendis typiska kulsprutedialoger.

Tyvärr är det inte bättre med intrigen. Som en som definitivt inte följt med i Superman-seriens alla svängar har jag ingen aning om varför Jor-El lever, hur Clark och Lois gifte sig, och när deras son först dök upp, men det gör mig ingenting; jag har läst tillräckligt med serier för att glatt acceptera mina kunskapsluckor och ändå kunna följa med i handlingen. Men det som inte är bra är bristen på spänning, för med tanke på allt dramatiskt som sker borde de höga insatserna kännas mycket mer. Vi får veta att Kryptons undergång inte alls var en olyckshändelse utan ett attentat och att attentatsmannen fortfarande är ute efter att mörda alla överlevande kryptonier, Jon Kent mer eller mindre kidnappas av Jor-El, Jon Kent spenderar ett antal år i en annan dimension där tiden är annorlunda vilket gör att det för Clark och Lois bara gått några veckor och de därmed missat stora delar av sonens uppväxt, och annat smått och gott.

Inget av det här känns ett dugg spännande när jag läser om det, och det beror på flera faktorer:

  • Stora delar av handlingen får vi inte följa i realtid utan via återberättelser, som Jon Kents upplevelser. Så huruvida han ska överleva och kunna hitta tillbaka till Jorden igen är en icke-fråga eftersom vi ser honom berätta om det.
  • Reaktionerna från Lois och Clark när de till slut verkligen tror på att det är Jon som är tillbaka (med tanke på allt skumt som händer i DCs universum gör de klokt i att inte tro på honom bara för att han säger att han är deras numera betydligt vuxnare son) känns märkligt tama. Nog säger båda att det är uppslitande att höra vad han varit med om, men i och med att de låter precis som förut (Bendis dialoger, som sagt…) saknas känslomässig laddning.
  • Som läsare försvinner Jon Kent i ett nummer och är snart tillbaka i ett nytt, så jag har aldrig fått chansen att känna oro över vad som ska hände med honom. Med andra ord, Bendis misslyckas med att bygga upp spänning och förväntningar vad gäller handlingen.
  • Som en slags kombination av det där med att Lois och Clarks förtvivlan över de saknade åren aldrig känns övertygande och avsaknaden av uppbyggnad vad gäller spänningsmomenten har vi sen saker som att omedelbart efter att Jon kommit hem drar han och pappa Superman omedelbart ut i universum igen för att slåss lite mer mot nya och gamla fiender. Ingen återhämtning, ingen reflektion, utan bara pang på rödbetan.

Egentligen är nog alla Bendis serier samma serie, bara med olika namn på karaktärerna och olika miljöer, och om serien blir framgångsrik eller inte beror på hur bra hans typiska sätt att skriva manus råkar passa in i konceptet för serien. Powers och Alias var serier som Bendis skapade själv och som därför var väl anpassade till jans förtjusning i karaktärer som pratar, pratar, och pratar lite till, och även serier som Spider-Man fungerar eftersom dialogen alltid varit viktig för den. Men här, med Superman, som av tradition varit mer fokuserad på action, blir det trist.

Som ni kanske noterat har jag inte heller sagt ett ord om teckningarna i Bendis Superman-serier och det är för att de är eminent förglömliga. Eller för att vara mer rättvis mot Ivan Reis som står för båda sidorna som ses här är han kompetent och det finns många sämre tecknare, men har ingenting som gör att hans illustrationer sticker ut. Jag anar att jag personligen behöver någon tecknare som jag uppskattar för att inte tröttna på Bendis svada, varför Oemings kantiga och aningen primitiva teckningar i Powers (som i ärlighetens namn är ganska dåliga hantverksmässigt men som jag uppskattar att titta på trots det) och Gaydos betydligt elegantare i Alias behövdes.

Med andra ord, oddsen för ett lyckat resultat med ett Bendis-manus till Superman med anonyma tecknare till hjälp var dåliga, och den här gången blev det precis som oddsen förutspådde: Pannkaka.

En sak ska Bendis ha beröm för: Hans Superman är 100% god, och kämpar alltid för att alla ska överleva, inklusive hans fiender. För den som genomlidit någon av de bottenlöst usla filmerna från senare år är det en lisa för själen 🙂
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s