Ms. Marvel: Farväl till G. Willow Wilson

Postat den

Det har redan gått fem år sedan första numret av G. Willow Wilsons Ms. Marvel kom ut, tidningen där den muslimska tonåringen Kamala Khan som blir Jersey Citys alldeles egna superhjälte spelar huvudrollen. Initialt uppmärksammad för det muslimska inslaget (som givetvis Marvel gjorde en stor grej av) visade det sig att serien alldeles oavsett var en riktigt trevlig erfarenhet. Wow-känslan av att få superkrafter tillsammans med de alldeles enormt stora komplikationerna med att försöka få ett liv som superhjälte att fungera med det mer vanliga livet med läxor, tonårsbekymmer, ibland enerverande oförstående familjemedlemmar, släktingar och vänner, gjorde serien till en förträffligt uppdaterad variant av en klassisk Marvel-serie.

Jag skrev om den för fyra år sedan, och min positiva inställning har inte förändrats sedan dess; jag har inte läst varje nummer så fort det kommit ut, utan istället då och då läst ikapp. Numreringen startades om i samband med Marvels rebranding All-New, All-Different Marvel, Kamala Khan blev medlem i The Avengers och deltar därför även i den tidningen (som jag inte läst), men huvudsakligen fortsatte hennes egen tidning på egen hand. Tecknarna har varierat och har i huvudsak varit bra, men den som grafiskt satt sin prägel på titeln är färgläggaren Ian Herring som med sina jordfärger och vana att blanda enfärgade ytor med mer spräckliga (typiskt för just jord, gator, osv) har gjort att Ms. Marvel haft ett alldeles eget utseende. Kudos för det, och under läsningen kunde jag ibland notera att ”Vänta nu, ser inte karaktärerna lite annorlunda ut än förut?”, varpå det visade sig att tecknaren bytts ut sedan några nummer men tack vare Herrings färger hade jag inte märkt det.

Superhjältedramatik, tecknad av Adrian Alphona

Manuset har dock i princip alltid Wilson stått för, och hon har lyckats behålla den mix av värme, kaotisk humor och allvar som introducerades redan i första numret. Själv tycker jag att de allvarliga inslagen har varit de svagaste; inte för att de varit dåligt skrivna eller känts fel för personerna, men för att efter 57 nummer av tidningen har de upprepats några gånger för mycket, och att se hur Khan återigen blir nedslagen och smådeprimerad över att hon inte klarar av att både vara superhjälte och tonåring så bra som hon önskar tappar i styrka när jag läst det förut. Därför är det precis som Wilson själv skriver i sett efterord i hennes sista nummer dags att gå vidare: De historier hon velat berätta är berättade, och risken ökar att det blir alltför många upprepningar. Marvel inser också att Wilson förknippats med tidningen i så stor utsträckning att man i och med författarbytet också ändrar titeln på tidningen så att Ms. Marvel inte längre finns utan istället är det The Magnificent Ms. Marvel som gäller, skriven av Saladin Ahmed. Två nummer hittills utkomna så jag tänker inte ha några åsikter om tidningen ännu 😉

Vad kommer jag komma ihåg från Ms. Marvel framöver? Svårt att säga, förstås, men mina gissningar är:

  • Kamala Khan själv, en som sagt utmärkt modern superhjälte-karaktär.
  • Seriens miljö, dvs Jersey City, som genomgående framställs som en ganska bisarr stad, i skuggan av New York. Jag är också själv fascinerad av New Jersey efter att med skräckblandad förtjusning läst om allt konstigt som skedde där medan jag bodde i just New York.
  • Herrings färgläggning.
  • Den lokala imamen Sheikh Abdullah; från början framställd som den där hopplösa gamla gubben som man måste lyssna på när man tvingas gå till kyrkan/moskén/annan religiös byggnad och som inte förstår hur tonåringar känner, men som senare visar sig ha betydligt bättre fingertoppskänsla än vad Kamala Khan trott.
  • De lyckade gästspelen när andra Marvel-hjältar som Spider-Man, Wolverine, Captain Marvel, med flera, dyker upp.
  • De irriterande crossovers som Marvel med jämna mellanrum har och som förstör läsningen för läsare som mig som gillar enstaka titlar men inte är intresserade av att följa med i allt som händer i Marvels universum. I Ms. Marvel är värsta exemplet när Captain Marvel, Khans idol, på grund av Civil War II-crossovern plötsligt måste skildras som att hon har politiska åsikter som helt går på tvärs mot Khans och som därför leder till en krasch av deras relation, som var en av de bättre och intressantare i serien innan. Och, såklart, så snart crossovern var över behövde man släta över det hela så Captain Marvel dyker upp i tidningen och med några hum- och hemmande bestämmer sig de två Marvlarna för att glömma bort det som varit…
  • Lokis inhopp i serien; inte många gånger, men alltid hur kul som helst.
  • De på pricken fångade tonårsdramerna som pågår hela tiden; ibland superhjälte-relaterat, ibland inte. Inkännande, men samtidigt hela tiden medvetna om hur, hur ska jag säga, överdrivet känslomässigt det ibland blir i tonåren 😉
Tonårsdramatik, tecknad av Nico Leon

En trevlig serie som förtjänat kritikerrosorna har Ms. Marvel varit, och jag hoppas Saladin Ahmeds version bli bra den med. Och sen hoppas jag att Wilson kanske ger sig på att skriva några fler romaner, för när jag kollade upp vad hon gjort förutom Ms. Marvel (och Vertigo-titeln Air som jag också skrivit om) såg jag att det var hon som skrivit den fantastiskt underhållande cyberpunk/fantasy-romanen Alif the Unseen som inte liknar någonting annat jag läst. Mer sånt, tack! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

PS. Insåg precis att det här faktiskt är andra gången som just crossovern Civil War II förstör en bra skildrad relation med Captain Marvel som jag gillat. #%&€?!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s