Mage

Postat den

Nyss skrev jag om Beanworld, en serie som publicerats av och till i mer än 30 år och som fortfarande inte är ens i närheten av att ha nått slutet, och om Powers, en annan serie med ryckig utgivning som också den hållit på ett tag (om än inte lika länge som Beanworld). Så varför inte fortsätta på samma spår tänkte jag, och tog äntligen och läste ut Mage, Matt Wagners serie som har 35 år på nacken och som för några månader sedan kom ut med sitt avslutande nummer. Tre miniserier om 15 tidningar, publicerade med någon/några decenniers mellanrum, som berättar den allegoriskt självbiografiska historien om Kevin Matchstick.

Allegoriskt sjävbiografiskt är Wagners egen beskrivning, men för den som inte är så intresserad av eventuella paralleller med Wagners eget liv är det nog enklare att beskriva serien som en uppdaterad variant av några klassiska mytologiska karaktärer där Kevin själv är en mix av kung Arthur och Gilgamesh, där tonvikten ligger på vad som egentligen gör en hjälte. De tre miniserierna har alla en egen undertitel så låt oss ta dem en och en:

Mage – The Hero Discovered

Det här är den serie som jag själv mest förknippar med Matt Wagner. Det är en mycket tidig serie av honom, och när den utkom 1984 var den en udda fågel med sin icke-superhjältebaserade fantasy som utspelade sig i nutiden. Och, tycker jag fortfarande, med ett enormt trevligt utseende. Visst är Wagner inte på något sätt fullärd och anatomiskt kan det se mycket underligt ut, men han har en fart i linjer och layout som ger serien energi. Sen är det roligt att se Sam Kieths bidrag; Mage var Kieths första professionella insats i serievärlden, innan han senare gick vidare till betydligt större serier 🙂

Historien är precis som titeln säger historien om hur Kevin Matchstick ”upptäcks”, eller snarare hur han själv upptäcker att han kan göra saker andra inte kan, och att det finns onda krafter i världen som behöver stoppas. Men han är mycket motvillig mot att dras in i striden; ett genomgående karaktärsdrag är hans önskan om oberoende, att han inte ska behöva göra någonting han inte själv valt. När han ser orätter begås kan han inte hålla sig utanför, men trumpen är han varje gång han känner att valet inte längre är hans, och så starka är hans känslor att han länge vägrar att ens tro på det han ser och det han själv gör.

Han är ärligt talat en enerverande person i stora delar av den här serien, men det gör inte serien enerverande utan mer intressant, med en huvudperson som utför de hjältedåd som krävs men som hela tiden är arg över att han ska behöva vara inblandad. Och när andra människor, och människor han lär sig tycka om (något som inte är helt lätt för honom), offrar sig för hans skull, för att han ska kunna fortsätta kampen, blir han arg, för att inte säga rasande. Han vet med sig att han har ett hetsigt humör, och hans lösning har dittills varit att inte engagera sig känslomässigt, så när han plötsligt behöver utnyttja sin ilska när han slåss har han svårt att hantera det.

Den här första miniserien är riktigt bra, och med tanke på att det var Wagners egentliga entré på seriescenen förtjänar den alla lovord som tänkas kan: Manuset är intressant, actionscenerna föredömliga, de mytologiska kreaturen underliga och fantasifulla, och karaktärerna är alla fullödiga och de som försvinner saknar jag, alla. En liten brasklapp: Det finns en hel del olika färgläggningar varav någon/några är sisådär; själv föredrar jag den från den första albumutgåvan från Donning/Starblaze, så om ni kan hitta de tre albumen (fem tidningar / album) så gör det. Donning/Starblazes utgåvor har också en kvalité på papper och tryck att de i princip håller i evighet så det är ingen risk för bleknade färger. De gav också ut serier som Elfquest, Buck Godot och Mythadventures, alla mycket läsvärda, så om ni ser några av dem köp dem också 🙂

Mage – The Hero Defined

Ett decennium senare kom så uppföljaren, och nu har Kevin anammat rollen av hjälte och färdas runt världen för att rensa den från monster. När han anar att en Big Bad vistas i staden han befinner sig i stannar han där, och diverse andra hjältar dyker också upp (som en Herkules-analog) och de förbereder ett samarbete. Men Kevin har fortfarande inte riktigt förstått sig på hur en riktig hjälte ska vara och hans automatiska reflex att alltid vara den som bestämmer och inte alltid lyssna på andra ställer till stora problem. Lägg därtill att han fortfarande inte riktigt accepterat hjälterollen, trots att den är den enda han iklätt sig under flera år, och det blir än mer komplicerat…

Wagner har blivit mycket skickligare på hantverket efter sina år som tecknare/författare på serier som Batman, Demon, Sandman Mystery Theater, med flera, så enklare misstag saknas nu. Men däremot saknar den här delen av Mage det mer personliga tilltalet från den äldre serien: Tidigare fanns långa scener där Kevin diskuterar, argumenterar och filosoferar, ofta tillsammans med Mirth (magikern från seriens titel), men nu är det betydligt mer av ren action, och de gånger det pratas känns det mer som käbbel än dialoger. Kevins envishet och trumpna personlighet parad med en von oben-attityd på grund av hans känsla av oövervinnerlighet gör honom alltför osympatisk; det är säkerligen en del av Wagners tanke med serien (dvs hur en hjälte definieras), men tyvärr råkar han liksom många andra kreatörer ut för problemet att när man skapar osympatiska huvudpersoner blir resultatet ibland en likaså osympatisk kreation :-/

Den magiska stämningen har också mestadels försvunnit när monstren känns mer pliktskyldiga och saknar de anknytningar till irländsk/engelsk mytologi som förut fanns. I den första miniserien byggdes stämningen upp, och när exempelvis draken långsamt introducerades kändes det genuint spännande, men här poppar oknytten upp mer hipp som happ. De nya personer som introduceras är dessutom mycket plattare än Kevins tidigare medhjälpare; precis som det där med osympatiska huvudpersoner som ibland leder till tråkigare läsning så gäller också att när alla människor som Kevin lär känna i grunden är ointresserade av Kevin eftersom de har sina egna äventyr så blir resultatet att det aldrig byggs upp några djupare relationer. Med andra ord, vare sig Kevin eller jag bryr mig så värst om någon annan i serien vilket gör läsningen grund.

Personligen tycker jag också att teckningarna är mindre sympatiska, trots att de är skickligare gjorda. Wagner har i en del andra senare serier visat att han kan teckna både proffsigt och intressant, men här känns det mest nja. Men jämfört med manus står sig teckningarna betydligt bättre!

Mage – The Hero Denied

Tjugo års paus, men till slut kom så den sista utlovade delen ut (redan från början utlovade Wagner tre delar med just dessa tre namn, så cred till honom för att han också genomförde projektet!) och avslutades för några månader sedan. I serien har det också gått flera år, Kevin har gift sig och skaffat familj, och för att skydda densamma har han slutat med hjältelivet. Men hans gamla fiender letar upp honom och ytterligare en gång drar han ut i strid, denna gången med ett tydligt mål, något han tidigare egentligen saknat: Att skydda sin familj, och att skapa någonting gott istället för att stoppa någonting ont. Så en inte alls ointressant infallsvinkel, med en klassisk hjälte känd för sina handlingar och styrka som istället inriktar sig på det positiva.

Men tyvärr, precis som i andra delen finns det stora brister. Vad som är bättre är att det återigen finns karaktärer som går att knyta an till, dvs Kevins son och dotter, även om hustrun (som dök upp redan i andra delen) är mer anonym. Men jag saknar fortfarande dialoger med mening, för här splittras familjen tidigt och sen är det ännu en gång fråga om disparata personer som gör sin egen grej, och traditionell action blir det viktigaste inslaget. Det märks att Wagner så gärna vill att den avslutande delen ska vara en uppenbarelse, där Kevin äntligen förstår att man inte han leva i ett vakuum om han vill vara en helgjuten människa, och att familjen är nyckeln är säkert en viktig del i det där med att serien är tänkt att vara självbiografisk. Men trots det blir upplösningen ändå avgjord av helt vanliga superkrafter, må vara att istället för att Kevin är starkast och därför kan knocka de onda så släpper han lös sin inre Excalibur som med en kraftstråle förintar motståndaren. Same ol’, same ol’, med andra ord, hur mycket Wagner än vill att serien ska vara något annorlunda än den gamla vanliga (super)hjälteserien.

Andra problem är att det serien igenom släppts ut små teasers om viktiga göranden, som magikern Mirths ständiga antydningar om att Kevin måste lära sig tro på sina egna ögon och inte vara en så miserabel cyniker hela tiden, och att Kevin kommer möta tre olika magiker (en per del) som alla kommer bli hans lärare. Men det blir ingenting av det; vare sig Kevin eller Mirth är så värst annorlunda när serien slutat jämfört med hur de var 35 år tidigare. Så länge ingenting händer har Kevin lugnat ner sig en smula och är inte lika misstänksam, men så snart det bränner till är han precis som han alltid varit, så den ”Hero’s journey” som Wagner utlovade redan från starten blir de inte mycket av, tyvärr.

Summa summarum är jag fortfarande lika förtjust i den första delen, en av de mest lyckade nytolkningarna av Arthur-legenden, och en strålande debut av Wagner; ända sedan jag läste den har jag varit svag för honom. Därför är det lite småsorgligt att de andra två delarna inte lyckas förvalta arvet; ambitionerna finns där, men inte kvalitén. Jag undrar jag om det kan vara så att de självbiografiska inslagen ställt till det för Wagner så att han inte märker sånt som att när Kevins hustru i sista delen visar sig vara så förfaren i trolldom att hon klarar nästan vad som helst framstår det inte som en hyllning till familjen och kärlekens kraft utan bara som ett slappt deus ex machina-inslag.

Och som avslutning, en förvarning som jag inte vet om den kommer uppfyllas: Jag tänker ge mig på en annan serie snart, också amerikansk med ytterligare några år på nacken, och som också avslutades nyligen (häromåret närmare bestämt), och jag anar att jag även vad gäller den kommer föredra de tidigare kapitlen snarare än de senare. Några gissningar på serie? 😁

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ett svar »

  1. Ping: The Unsinkable Walker Bean and the Knights of the Waxing Moon | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s