Lästips: Memoirs of a Book Thief

Postat den

Ett stort tack till vem det nu var som nämnde den här boken av Alessandro Tota (manus) och Pierre Van Hove (teckningar), för det här var en alldeles perfekt sommarläsning. Extremt fransk, men inte på samma sätt som exempelvis Gibrat eller serierna om Monsieur Jean, utan för att serien så fantastiskt lyckat driver med den mycket speciella franska förkärleken för hög kultur parat med revolution och förakt för överklassen. Här förkroppsligas allt detta i en enda person: Daniel Brodin, en yngling som vill bli poet (givetvis med extremt teoretiskt baserad poesi, som ”The Sexual Compass”, ett ode till euklidisk geometri från en sexuell vinkel), och som av ren slump plockas upp både i den yppersta gräddan av fransk litteratursocietén och i en anarkistisk vålds- och revolutionsdyrkande grupp som vill förgöra alla gamla stofiler och borgarbrackor (dvs den där societén…).

Han dras med i händelserna utan alltför mycket möjlighet att styra själv, men är mycket nöjd med sina framgångar. Själv är han egentligen något av en mes som aldrig brinner för någonting själv men som tar chansen att klättra i karriären, våldsamt pendlande mellan att njuta av uppmärksamheten och att kontemplera självmord (men som sagt, det sistnämnda är alltför handlingskraftigt för att det någonsin skulle ske). Kort sagt vill han nå framgångar, men aldrig offra någonting som kostar honom alltför mycket.

Det har debatterats mycket om kulturmannen sista tiden, och i Daniel Brodin har vi en sådan i vardande, åtminstone någon som gärna skulle bli en sådan man; ingenting kan göra honom lyckligare än att få sin poesi publicerad i aktade magasin, även om han givetvis så snart tillfälle ges ger uttryck för sitt förakt för dylika tidningar. Vilket såklart i sin tur bara gör redaktören ännu mer övertygad om att Brodin är ett geni, och så fortsätter den absurda upptrappningen där ju mer man säger sig avsky upphöjelse och geniförklaringar, desto mer hyllad blir man. Men som sagt är Brodin i grunden alltför menlös för att han ska klara av sin roll i längden. Berömmelse får han, kvinnor likaså, men allt är temporärt.

Det är strålande genomfört, och påminner mig mest av allt om de bästa serierna av Gérard Lauzier, fransmannen som var så bra på att skildra hyckleri. Här är tonen en smula vänligare (faktiskt!) och med en ansats att skildra människor mer på allvar; Lauzier var alltid en satiriker där personerna i serien enkom fanns till för att förstärka humorn/satiren, medan personerna i den här boken hamnar i liknande situationer och gör liknande saker, men de är också riktiga människor. Och baske mig om inte Van Hoves teckningar också har likheter med Lauzier, speciellt då det gäller ögonen och ansiktsuttryck; när Daniel Brodin ler självbelåtet skulle han kunna varit klippt ur någon Sånt är livet-volym.

Så om ni gillar att någon driver med det säreget franska kulturlivet, här utspelande sig i en era av Sartre och surrealister, plocka upp den här volymen. Ni kommer inte ångra er 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ett svar »

  1. Ping: ”Jag flyr min far, denna fasans fallos, och min mor, denna ömhetens sarkofag.” | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s