Farväl till The Walking Dead

Postat den

Utan förvarning kom sista numret, #193, av långköraren The Walking Dead ut i onsdags så jag tänkte skriva några ord om slutet och om mina känslor inför serien, nu när det inte blir mer. Och eftersom jag tänker skriva om just slutet så bör den som inte gillar spoilers sluta läsa nu, bara så ni vet 😉

Först och främst vill jag ge några små eloger till Robert Kirkman (seriens upphovsman och manusförfattare). Dels för att han gav serien ett ordentligt slut, även om det var svårt för honom (han har en lång text i sista tidningen om hur jobbigt det var att skiljas från en serie och karaktärer som han levt med så länge), men när han kände att förlänga den bara skulle innebära utfyllnad så var det dags. Dels för att det hölls hemligt att slutet var här; i förra månadens nummer dödades huvudpersonen Rick Grimes abrupt, men i brevspalten talades det ändå om hur handlingen i fortsättningen skulle tas över av andra, och för att också undanhålla serietidningsbutikerna vad som skulle ske hade man till och med gjort ett antal fejkade omslag för nummer 194, 195, … i beställningskatalogerna. Bra jobbat, även om jag tycker det var lite synd att PR-avdelningen skickade ut ett meddelande om att sista numret var på väg dagen innan det faktiskt kom ut 😉

Och slutet är absolut godkänt. Handlingen hoppar framåt rätt många år och vi får se vad som hänt med de viktigaste personerna som fanns kvar efter Ricks bortgång, men framförallt hur världen (dvs delar av USA; tyvärr fick vi aldrig ens se en glimt av vad som hände i resten av världen) påverkats av honom. Lite ostigt, men Kirkman visar här precis som i avslutningen av hans andra längre serie Invincible att han vet vad de flesta av fansen vill ha ut av ett slut: svaret på Hur gick det sen?

Vad kan jag då säga om serien som helhet, efter 16 år av raglande zombies?

Jag tycker nog allt att det har varit en underhållande resa. Den första halvan (ungefär) märks det att Kirkman skriver ett manus vars huvudpoäng är att allt är elände; så fort någonting tenderar att gå bra vet man att katastrofen nalkas. Fru hittas -> fru visar sig varit otrogen med bästa vännen och dödas senare; ett ”säkert” tillhåll hittas (ett fängelse) -> ett samhälle i närheten visar sig ledas av en blodtörstig galning. Osv, osv, och det blir lite tröttsamt och ärligt talat lite lättköpta poänger eftersom det alltid är relativt enkelt att hitta på än jävligare händelser, plus att jag stilla undrar över varför huvudpersonerna aldrig gör nya försök när slumpen stoppat dem, t ex leta upp ett fängelse utan galna grannar… Den gränslösa pessimismen tycker jag också blir ganska jobbig, och de oväntade dödsfallen, någonting serien blev känd för, känns till slut mer som en gimmick (”Vem ska vi ta livet av idag månntro?”) än som ett utslag av realism.

Men i andra halvan ändras stämningen. Det blir betydligt färre zombies, någonting som en del läsare var kritiska till eftersom de förväntade sig en zombiethriller, och mer av svårigheterna att bygga upp en civilisation på nytt. Visst finns skräckinslagen med, där framförallt The Whisperers är otäckare än någonting vi tidigare sett, men skräcken bygger nu på rädslan för att den fortfarande sköra civilisation som byggts upp ska förstöras. Symptomatisk är Negan, en mycket mer komplex skurk än The Governor från första halvan, där Negan trots våldet ändå är fokuserad på att leva i ett samhälle som fungerar. De oväntade dödsfallen, framförallt Andreas, tas också mer på allvar nu när människorna börjar känna sig aningens mer trygga och därför har tid med att sörja.

När därför mot slutet The Commonwealth gör entré, ett samhällsbygge med 50000 invånare, är det uppenbart att serien inte har långt kvar. När Rick och de andra besöker Samväldet är deras fokus enbart på hur man ska bygga upp ett bättre, mer rättvist och lyckligare samhälle än det man hade innan katastrofen. Med andra ord, från att oroas för hur man överlever zombieattacker kan man nu kämpa för hur ett civiliserat samhälle ska organiseras. Inte så mycket kvar av zombieaction med andra ord 🙂

Jag skulle säga att det lyckliga slut som vi får (ok, utan Rick, men ändå) återspeglar hur Kirkmans egna åsikter och känslor förändrats genom åren. I början var han väldigt mycket av en ung nihilist som tyckte det var kul att göra serier med chockerande inslag, och att vara cynisk var samma sak som att vara cool. I den där avslutande texten berättar han också om hur han ett tag funderade på att avsluta serien innan nummer 100, och det slut han då hade tänkt sig är just ett sådant där slut som man kan komma på om man tänker sig att det viktigaste av allt är att framstå som subversiv och inte mjäkig, och ett slut helt utan djup eller betydelse.

Precis samma skeende sågs också i Invincible, där de tidigare numren spenderade väl mycket tid på att visa på ytan präktiga superhjältar involverade i de mest utstuderade blodbad och våldsamheter, men där med tiden, precis som i TWD, en mer komplicerad världsbild börjar ta form. De på ytan ”onda”, som Invincibles pappa eller Negan, kan ha sina poänger, och när det gäller att visa att även ”goda” människor kan göra hemska saker är ju det ett uppenbart tema i TWD.

Jag tycker Kirkmans utveckling är positiv; det behöver inte alltid sluta lyckligt, men för min del var jag ett tag i mitten av Invincible och TWD beredd att avskriva honom som en entricksponny, ett stort seriefan som tyckte att det absolut coolaste man kunde göra var att låta karaktärerna i en serie slåss/våldta/våldtas/döda/dödas ”på riktigt”, dvs på ett blodigt sätt, inklusive noggranna detaljer. Förutom att det som sagt blir tröttsamt och efter ett tag förlorar sin chockverkan ledde det också till episoder som den där Michonne tillfångatas av The Governor, och där var jag nära att helt sluta läsa TWD eftersom jag tyckte Kirkman gick långt över gränsen för spekulativt våld för våldets egen skull. Men nu, när båda de serier som gjorde honom känd avslutats, har jag ett hopp om att han fortfarande kan skriva intressanta saker. Ta den avslutande episoden med Samväldet som om man bortser från zombierna runtomkring egentligen handlar helt om politisk revolution, om renodlad kapitalism är en bra idé (det tycker inte Rick och hans nära vänner), och hur privilegier kan bryta ner ett samhälle. Inte precis vardagsmat i amerikanska mainstreamserier, så kanske lite mer sånt? Inte för att zombieaction är fel det heller, en mix är trevlig, men om det varit 193 nummer där våra huvudpersoner bara föll längre och längre ner i dyn skulle åtminstone inte jag hållit ut 🙂

Man får inte heller glömma Charlie Adlards insatser; han skissade serien under nästan hela dess liv, och tuschade också en hel del nummer. Proffsigt, kanske inte så spännande, men lätt igenkännligt så att seriens look alltid var konsekvent med sina gråtoner. Här en relativt sen sida, också med en typisk Kirkman-dialog: Någon säger någonting som både kan uppfattas som och omedelbart också görs så okänsligt och hårt, varpå någon annan säger någonting hårt, varpå både fortsätter som vanligt. Visst är livet efter katastrofen hårt och de som överlevt har gjort det mycket för att de är så hårda (många användningar av det ordet här…) men förutom enstaka undantag som Eugene är det inte mycket skillnad på repliker, oavsett vem som yttrar dem, och självklarheter är det också gott om 😉

Ett svar »

  1. Ping: The Unsinkable Walker Bean and the Knights of the Waxing Moon | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s