Q and A

Postat den

Nummer två i mini-sviten om serier av serieskapare som kan bättre är Mitsuru Adachis Q and A, en sex volymer lång serie. Adachi är en serieskapare jag vanligtvis tycker väldigt bra om, men den här serien är inte någon av hans starkare. Men om gårdagens serie A Walk Through Hell var riktigt usel är QaA bara en svagare insats av Adachi än jag är van vid, så om man verkligen gillar honom kan den vara värd att leta upp. Som alltid, med undantaget Cross Game, är det scanlations som gäller för Adachi.

Vad handlar då Q and A om, och varför fungerar den inte riktigt?

Det finns gott om inslag i den som är typiska för Adachi: Kärlekshistorien (i så gott som alla Adachis serier är romantiken det allra viktigaste inslaget, så och här), en familjetragedi (här en storebror till huvudpersonen som dog sex år innan seriens början), med mera. Det som däremot helt saknas är sport, och det är nog ett av skälen till att serien känns lite avslagen. Visst är romantiken som sagt viktigast, men en sak som gör Adachis bättre serier så lyckade är hur den inneboende dramatiken i sportinslagen influerar kärleksrelationerna. Här, i Q and A, blir det alltför tunt när det bara kretsar kring missförstånd och outtalade känslor.

Sen har vi spöket, närmare bestämt den där avlidne storebrodern. När serien börjar har huvudpersonen Atsushi och hans föräldrar efter sex år flyttat tillbaka till den ort där storebrodern dog, och det visar sig att hans spöke är kvar där. Enbart synlig för Atsushi, som inte verkar tycka det är så konstigt alls, och som har en smula svårt att förena minnet av en storebror med spöket som är kvar i samma ålder som när han dog, och alltså nu är yngre än Atsushi. Men till skillnad från serier som Touch där en liknande tragedi ingår är storebroderns död och spöke enbart med som ett komiskt inslag i QaA.

Berättelsen igenom saknas tyngd, det är alldeles för lättsamt och obekymrat och för att vara ärlig, en smula långtråkigt, någonting som Adachi annars aldrig kan anklagas för. Och att serien blev så pass kortlivad är nog också ett tecken på att Adachi själv märkte att serien aldrig lyfte, vilket slutet också indikerar:

Spoiler: I det sista kapitlet knyter inte Adachi ihop historien utan kör istället med den gamla uttjatade klichén att allt var en dröm som hjälpt alltför många författare som inte vetat vad de skulle göra med sin berättelse. Så Atsushi vaknar upp första dagen som tillbakaflyttad, utan spöke i huset, men med en ny chans att lära känna samma människor som vi fått följa i sex volymer. Suck.

Så nä, inte är Q and A någon höjdare. Imorgon (hoppas jag) blir det ett avslutande inlägg om de här mindre bra serierna, men då en rykande färsk (QaA är något decennium gammal): League of Extraordinary Gentlemen – The Tempest.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s