Buddy Longway – Samlade äventyr 1

Postat den

Med tanke på hur ivrigt jag läste serier som liten, i princip allt jag kom över på svenska, är det en smärre bedrift att jag så vitt jag kommer ihåg aldrig läst ett enda album av Deribs serie Buddy Longway. Jag minns att jag läste något enstaka album av hans Yakari (där Job stod för manus), utan att imponeras, och kanske är det därför det aldrig blev någonting med BL, tillsammans med att jag tyckte att omslagen såg småtrista ut. Men det är ändå ett mysterium!

I och med att förlaget Cobolt nu börjat med en tänkt fem volymer lång återutgivning av den kompletta serien (tjugo album med fyra album / samling) så är det dags att ändra på det, och nu har jag alltså läst den första samlingen. Innan jag skriver om respektive album, låt mig bara säga att jag kanske hade rätt som liten att jag inte skulle gillat albumen då, men idag är läget ett helt annat 🙂

Chinook

För den som liksom jag är en nykomling till Buddy Longway behövs kanske en mycket kort bakgrundsbeskrivning om vad det är för en serier: Det handlar om västern, men inte om cowboys utan huvudpersonen är istället en pälsjägare (Buddy), hans fru Chinook), och deras familj. Och det första albumet handlar alltså om hur de två möts för första gången, när Buddy vid ett besök på ett närliggande fort får se hur några andra pälsjägare misshandlar en kvinna och han beslutar sig för att ingripa.

Redan här visar sig seriens särart, när Buddy i efterhand upptäcker att det är en indianska han räddat och han reagerar instinktivt med förvåning parat med en känsla att det var en besvikelse att så var fallet:

Men snart tar hans humanism överhanden och han lovar henne att ta henne tillbaka till ”sitt folk”. Så en snäll kille, men som det visar sig också naiv och okunnig om indianer när det visar sig att han aldrig ens funderat över att det finns många olika indianstammar som kanske inte alla är lika välvilligt inställda till att ta hand om en vilsen sioux…

Serien igenom fortsätter Derib med att lita på att läsaren själv kan fylla i det som behövs vad gäller filosofi och moral. Det finns gott om lärdomar här, men de pekas aldrig ut och serien är överraskande subtil, till exempel i skildringen av Buddys initiala naivitet som senare följs av en djupare förståelse för indianernas olika kulturer. Och det är nog det jag uppskattade mest i det här inledande albumet: Hur fräsch den känns i hur den presenterar karaktärerna, inklusive (och speciellt i jämförelse med hur problematiskt samma sak är i annars utmärkta serier som Blueberry) indianerna som helt självklart har lika mycket olika personligheter som de vita, om inte mer.

Fienden

I det andra albumet fokuseras på att vi får lära känna Buddy och Chinook bättre i deras vardagsliv när de bygger sin timmerstuga ute i vildmarken. Den dramatiska titeln till trots, med en mystisk och fientlig närvaro i den kringliggande skogen som de anar sig till, så känns det här albumet ändå mest av allt som en mer tillbakalutad tillställning:

Och jag gillar det för det som jag tycker är bäst i serien är skildringen av Buddy och Chinooks dagliga liv. Mysteriet bakom fienden, åtminstone den mänskliga delen av det, skulle för min del inte behövas alls, men någon eftergift till tidningen Tintins läsare som säkert önskade sig någonting klassiskt äventyrsartat är helt ok.

I övrigt känns albumet som att det fyller på detaljer för att göra världen som skildras rikare, som slitet med huset, med rovdjuren, och vänner till familjen (jag återkommer till Enögde Slim senare).

Tre män red förbi

Det tredje albumet är det mest traditionella i boken när familjen, nu utökad med sonen Jeremias, får nya grannar i bygden när några guldgrävare har fått upp ögonen för området:

Här rör det sig alltså om ett närmast renodlat äventyr där hela familjen hotas. Men även här avviker Derib från hur andra samtida och närliggande serieskapare skildrade liknande handling. Det är inte typiskt spännande när skurkarna hotar familjen eller när de förråder och mördar varandra, därtill är skildringen alltför nedtonad. Istället känns det mest skrämmande med familjens utsatta situation, och deprimerande/sorgligt realistiskt när de onda förråder/mördar varandra för guldets skull. Och Derib lyckas till och med med mycket små medel visa att en av de tre titelmännen inte är lika hemsk som de andra, väl medveten om att det finns nyanser även hos de huvudsakligen onda. Intrycket blir att det finns en historia bakom mannens uppträdande och hans små försök att lugna ner situationen och inte göra saker värre i onödan, något som gör skildringen mycket mer intressant. Men som så mycket annat antyder Derib bara, och som vanligt litar han helt på att läsarna kan läsa mellan raderna.

Men likafullt är den episod jag minns mest det lyckliga mellanspelet när familjen besöker Chinooks släkt och lever vardagsliv med siouxerna. Utsökt skildrat!

Ensam i ödemarken

Ett till klassiskt tema av Derib blir det, när Buddy ensam i ödemarken (Truth in advertising!) råkar ut för ett stenskred och sedan med brutet ben måste försöka släpa sig själv till ett relativt näraliggande fort för att få hjälp. Människan mot naturen alltså, där Buddys förtvivlade kamp för att återförenas med sin familj inte bara handlar om ett brutet ben och en obarmhärtig omgivning:

Buddy, Chinook och deras familj må vara vänliga själar, men utanför civilisationen vet Buddy mycket väl att om man är i en utsatt situation utan möjlighet att försvara sig själv är det bäst att undvika okända människor.

Även här finns en liten eftergift till läsare som önskar sig ett mer klassiskt äventyr när problem utbryter mellan några kråkindianer och fortet Buddy försöker ta sig till. Inget fel på det inslaget, men det intressantaste med det är återigen inte spänningen i hur miniatyrkriget ska avlöpa utan i den relation som utvecklas mellan Buddy och Nancy, en kvinna på fortet som hjälper Buddy under konvalescensen. Till den finkänsliga skildringen av hur Buddy och Chinooks förhållande växer fram och hur Buddy mognar kan vi också nu lägga till ett av mina favoritinslag när det hanteras rätt: Hur knepiga relationer behandlas av vuxna (i ordets alla bemärkelser) människor. Att Nancy blir kär i Buddy gör givetvis att hon blir besviken och upprörd när hon får reda på att Buddy är lyckligt gift, men Buddy vet att det kommer att lösa sig. Och mycket riktigt konstaterar han snart att ”Nancy förstod, och vi blev vänner.”.

I en mindre skicklig författares hand hade det nog känns snopet med ett så abrupt slut på komplikationen men här känns det bara helt rätt att det inte behöver spenderas mer tid på att skildra hur Nancy accepterar situationen; hon är vuxen, Buddy är vuxen, så de kan givetvis hantera sina känslor när det behövs.

Avslutningsvis några ord om boken i sin helhet, och låt mig börja med teckningarna. Det är inte Deribs första serie men det känns som om det skulle kunnat varit det, med tanke på hur snabbt han utvecklas. Ta bara en sån sak som hur ögonen ritas i det första albumet, som helt svarta streck, för att över tid bli mer realistiskt skildrade. Jag gillar hur det ser ut i början, med en lite mindre realistisk stil som inte ligger så nära andra västern-tecknare från den tiden som Giraud eller Hermann, men när Deribs stil bit för bit närmar sig de senares passar den allt lite bättre till det alltmer realistiska tonfallet i serien. Jag bör nog också nämna hur experimentell sidlayouterna ofta är, något som kan vara lätt att missa med tanke på att serien i övrigt ser så traditionell ut. Ibland går Derib lite vilse och det kan bli svårt att förstå rutornas ordningsföljd, men det är trots allt bara en småsak som jag glatt accepterar eftersom variationen gör läsningen roligare 🙂

Sen har vi två saker kvar, en mycket bra och en mer problematisk, och jag börjar med den senare eftersom jag tyckte så bra om serien så jag vill avsluta med någonting positivt 🙂

Problemet är introduktionen av den redan nämnda vännen till Buddy och Chinook, Enögde Slim. Han är en i den långa raden av burdusa, rundlagda, och en smula komiska äldre män i den fransk-belgiska serietraditionen där vi har andra exempel som Jimmy McClure i Blueberry, Barney i Bernard Prince, Argun i Thorgal, med flera; det är nästan som ett internt skämt i franska äventyrsserier från den här tiden där kanske kapten Haddock är originalet. Problemet är inte att karaktärstypen synts till i andra serier utan hur han presenteras här, närmare bestämt i Chinook när han tar hand om Buddy och Chinook på deras väg tillbaka till Chinooks siouxfamilj. En god samarit, förutom då att när Buddy ligger medvetslös pga skador han ådragit sig försöker Slim våldta Chinook.

Det enda som stoppar våldtäkten är att Buddy vaknar upp av Chinook desperata skrik på hjälp och att han trots feberyrsel tar sig ur sängen och hotar att skjuta Slim. Men han svimmar igen, varpå Slim av det han sett inser att Chinook och Buddy älskar varandra och att han missuppfattat situationen, och därefter lämnar Chinook ifred. En smått chockerande händelse där det enda problemet med våldtäkten från Slims sida alltså är att offret råkar vara kär i en annan (vit) man, varpå Slim sedan dyker upp i senare album som en välkommen vän till paret, lika vänligt bemött av Buddy som Chinook. Med tanke på hur bra Derib visar sig vara på att skildra människor och deras relationer skulle jag säga att det här är ett sällsynt misstag från hans sida, och det är också mycket tidigt i det första albumet när han ännu inte blivit riktigt varm i författarkläderna. Så försök ha överseende med det för resten av serien är så bra!

Och allra sist, någonting jag redan nämnt men måste trycka på lite till: En enorm eloge till Derib för hur han skildrar indianerna. Och inte bara för att han är bättre på det än sina samtida serieskapare, utan för att hans skildring är bra även i jämförelse med det mesta man ser i nutid. De är en fullständigt naturlig del i världen som skildras och att de är lika varierade som människor som någonsin de vita. Min favorit i de här albumen är en person som bara syns till två gånger, och båda gångerna i situationer där han hotar Buddys liv: Vilda vargen. Han och Buddy kommer från väldigt olika bakgrunder men det finns en förståelse mellan dem som överbryggar det faktum att de saknar ett gemensamt tal. Och, igen, alltid skildrat med ytterst små medel.

Nu har jag bara att se fram mot fyra böcker till och jag hoppas verkligen de kommer vara lika bra som den här. Och jag är nog glad att jag inte läste serien som liten eftersom det gör att jag inte har en aning om vad som komma skall 🙂

Kan köpas bl.a. här:

»

  1. Mycket bra rec av mycket bra serie.
    Jag hade aldrig den här serien själv utan det var bibliotek och fritids.
    Jag läste random nummer men pusslade senare ihop att det var faktiskt dom fyra första numren (i lite oordning visserligen). Och dvs det finns alltså sexton för mig olästa nummer.
    Men det lilla jag läste gjorde mycket starkt intryck.
    En kille som jag var lite kär i på högstadiet tyckte också mycket om den.
    Chinook var vår gemensamma favoritkaraktär.

  2. @Wakuran: Har ju inte läst alla Buddy L-album ännu, men även om den är bra tror jag inte att (BL + Yakari) > (Blueberry + Resande). Men är iofs mycket partisk vad gäller Resande, och inkluderar i Blueberry Girauds egna album som inte fanns på svenska då, så jämförelsen lite orättvis 😉

  3. Håkan / Wakuran

    Även jag har i princip samma historia som Ingemar. Vet inte om det är en generationsfråga (född 1980) men Yakari och Buddy Longway plöjde jag igenom i slukaråldern, men Blueberry och Resande med vinden har jag fortfarande bara strölöst. (Trots att jag nu lyckats tillförskaffa mig alla originalalbum på svenska eller danska i både BB och RMV och ska plöja igenom när jag skaffat mig litet bättre tid och struktur i livet…)

  4. @Robert: Haha, jag förstår vad du menar, kan bli dyrt med trevliga samlingsutgåvor! Hoppas du hittar några trevliga böcker; själv är jag väldigt svag för de avslutande Blueberry-albumen som aldrig kommit ut i Sverige förut och som finns med i Cobolts volym 8 & 9 (9:an kommer senare i år). Klart annorlunda när Giraud, tecknaren, skriver manus själv, och jag gillar det skarpt 🙂

  5. Så oerhört kul att hitta denna sida!
    Samtidigt besvärande.
    Nu har jag ju förlorat mig i recensionerna och fått för mig att jag borde skaffa hopplösa mängder av Cobolts samlingsalbum. Min gamla samling inbegriper diverse ”hål” (typ två saknade Blueberry i Carlsen Comics-utgåvorna) och flera av albumen börjar vara av lite sönderfallande karaktär.

  6. Där ser man! ”Resande med vinden” var (och är) en stor favorit för min del, men jag har en diffus känsla av att det var lite bråk/uppståndelse vad gäller recensionerna av den någonstans. Kan ha varit Bild & Bubbla, kan ha varit BTJ (jag brukade läsa deras recensioner när det gick), kan ha varit något annat 🙂

  7. Vi har väl alla våra oförklarliga luckor. Själva läste jag större delen av Buddy Longway-albumen då de var stapelvara på mina lokala bibliotek (plus att en kompis gillade serien och följde den). Men däremot läste jag aldrig Blueberry då det begav sig och bara ett album med Resande med vinden. Jag antar att de inte fick så bra recensioner av BTJ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s