Guldkompassen

Postat den

Först, en liten utvikning: Det har gått nästan ett halvår sen förlaget Cobolt köpte Kartago och hittills har det inte märkts så mycket av det, men jag blev ändå lite förvånad när dagens album damp ner i hallen eftersom det står Kartago på det; Guldkompassen 1 känns väldigt mycket mer som ett Cobolt-album med sina franska upphovsmän än som ett från Kartago. Det kommer bli intressant att se i framtiden om förlagens utgivning kommer renodlas mer, typ att Kartago blir svenskt, Cobolt utländskt; till exempel Tintin som nu ligger hos Kartago och alltid känts som en udda fågel där skulle ju passa perfekt hos Cobolt, egentligen 🙂

Som nog de flesta vet är Guldkompassen ursprungligen en bok skriven av Philip Pullman, den första boken i en trilogi som kom ut mellan åren 1995-2001. Trilogin hyllades av kritikerna och själv instämmer jag helt; det är en fantastisk bokserie som nog har en god chans att bli en äkta klassiker med tiden. Filmatiseringar finns det redan gott om, med radiopjäser, en Hollywoodfilm (som inte gick så bra så det blev bara en istället för tre), och i november börjar en TV-serie som också baseras på böckerna. Att det nu också blivit en serie av den är inte konstigt alls, det var bara en tidsfråga.

Hur lyckas då manusförfattaren Stéphane Melchior och tecknaren Clément Oubrerie med att anpassa den suggestiva och känslofyllda historien om den unga flickan Lyra Belacqua och hur hon upptäcker en konspiration som sträcker sig från hennes Oxford till vår egen värld och vidare till ytterligare andra, och som på vägen inkluderar häxor, pansarbjörnar, och en kristen Gud som har sett bättre dagar?

Jag skulle säga att de får godkänt, vare sig mer eller mindre. Låt mig börja med manuset, där det bästa är att Melchior inte bara har tagit romanen och brutit ner dem till ett seriemanus. Det finns både helt nya scener och scener som strukits, allt för att anpassa historien till serieformatet, och det uppskattar jag eftersom alltför originalet trogna adaptioner brukar bli mycket tråkiga. För att ta ett exempel som också handlar om fantasy för yngre kan man se på de flesta av Harry Potter-filmerna som skulle mått bra av fler strukna scener. Och det innebär också att för de stora fansen finns det nya saker att läsa om i det här albumet, även om man kan böckerna utantill.

Sen tycker jag att historien saknar en del av det sug som finns i originalet som kommer sig av Pullmans språkkänsla och förmåga att bygga upp stämningar. Men en stor brasklapp här: Jag älskar som sagt böckerna och minns dem i detalj, och jag vet med mig att det gör att jag har väldigt svårt att läsa en adaption som den här utan att samtidigt ”läsa” boken i mina tankar. Därför blir det bokens rytm som dominerar för mig och adaptionens (dvs i det här fallet seriens) egen rytm har jag svårt att hitta.

För att uttrycka det på ett annat sätt så litar jag helt enkelt inte riktigt på mitt eget omdöme här. När jag läser brukar jag försöka koppla bort mina kritiska tankar för att ge verket en chans att fånga mig; kritiken och analysen (om man nu kan kalla den det) får vänta tills jag senare funderar på vad jag ska skriva. Men i fall som det här (eller i fall när det är en riktigt usel serie/bok/film/…, men det är inte fallet här) går det inte, den lilla inneboende kritikern påpekar hela tiden skillnader mot originalet vilket blir mycket distraherande, tyvärr.

Teckningarna är lättare att ha en åsikt om, och här handlar det alltså om samma tecknare som också illustrerat serierna om Aya från Elfenbenskusten. Färgerna är lite mer dämpade (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på vädret i Elfenbenskusten jämfört med England), och miljöerna drar något mer åt det realistiska hållet. Personteckningarna är ofta bra i sin enkelhet, men ibland blir det lite väl enkelt med alltför få streck vilket konstaterar en smula egendomligt när ansikten ibland är väldigt detaljerade och ibland bara tecknade med en handfull streck. I de senare fallen gör det också att känslorna kan bli alltför övertydliga, och i en berättelse som den här där det verkligen är stora känslor med behövs inte ytterligare förstärkningar av dem tycker jag.

En sista sak gör det också lite svårt att bedöma hur bra Melchior & Oubrerie lyckas: Eftersom det här är det första albumet av tre som skildrar romanen Guldkompassen slutar albumet innan några av de riktigt stora karaktärerna gjort sitt intåg i handlingen, som Iorek Byrnison, Lee Scoresby och Serafina Pekkala. Och det är när Lyra kommer till Arktis som berättelsen verkligen tar fart, och dit har vi inte kommit ännu när Guldkompassen 1 tar slut och vi får vänta till november innan fortsättningen följer:

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Ett svar »

  1. Ping: Flocken | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s