70-talshuliganer: Sukeban Deka

Postat den
Omslag till den första av fyra delar i en nyare reprint av den första versionen av Sukeban Deka

Det är nog bara att inse att jag är förtjust i många äldre japanska serier. Devilman visade sig vara en riktigt bra serie och någonting långt annorlunda än jag trott, Slum Wolf är en ambitiös och huvudsakligen mycket lyckad skildring av olyckliga existenser i dåtidens Japan, Ashita no Joe är precis så bra som dess klassikerstatus gjorde anspråk på, och serier som Keiko Takemiyas sf-serier och Yoshihiro Tatsumis vardagsrealism är alltid välkomna, oavsett deras ålder. Visst kan flera av dem kännas lite wonky i manus och logik med nutida ögon sett och att de saknar den slicka produktionen som nutida manga har, men energin och känslorna är det inga fel på 🙂

Sukeban Deka, en 70-talsserie gjord av Shinji Wada, är en serie i delvis samma anda som den något äldre Cutie Honey, Go Nagais eminenta serie. Men till skillnad från den senare shōnen-serien är shōjo-serien Sukeban Deka något mer jordnära, sin jojo-beväpnade huvudperson Saki Asamiya till trots, och relationer spelar en betydligt större roll: Asamiya är en ungdomsbrottsling som vi först möter när hon redan sitter i ett kvinnofängelse, och ett fängelse som har rykte om sig at det är omöjligt att rymma från. En mystisk man som visar sig vara en hög chef inom polisen anländer till fängelset för att försöka värva Asamiya till att bli en undercover-polis med uppgiften att infiltrera skolor där brott begåtts, och som belöning lovar mannen att hjälpa Asamiyas mor från ett utdömt dödsstraff.

Dramat/Melodramat har full fart från början, och relationen mellan Asamiya och hennes familj visar sig vara en hörnsten i serien. Sin motvilja mot polisen övervinner Asamiya för att försöka hjälpa mamman, och vi får sen följa henne i jakten på korrupta rektorer, motorcykelgäng, med mera, alltmedan mer av hennes komplicerade bakgrundshistoria fylls i. Det är tuffa tag, och serien väjer inte för att ta livet av vem det vara må; även om Asamiya löser sina fall kan det vara med tragiska resultat. Jag måste säga att känslan av att aldrig vara säker på hur det faktiskt skulle gå för personerna i serien gjorde att läsningen var konstant spännande, med sin lätt kaotiska blandning av klichéinslag som man förstod från första början och överraskningar när någonting inte avlöpte som väntat. Sen lyckas serien också blanda humor med allvar, som Sanpei Nowaki, en ung man som faller för Asamiya och som omväxlande skildras som en clown alternativt en seriös och kompetent medarbetare.

Mycket av min förtjusning bottnar just i att jag aldrig kunde känna mig riktigt säker på var jag hade serien och dess karaktärer. Ta Asamiya själv, som oftast är extremt cool, kompetent, och smart, och vars metall-jojo kan besegra de flesta (att en jojo var med var det enda jag visste om serien innan jag läste den, men den visade sig vara en mycket obetydlig detalj i det stora hela). Så urtypen av den tuffa unga kvinnan som är hårdare än alla andra. Men så har vi det där med mamman, en mamma som visar sig vara ohyggligt orättvis mot Asamiya, men som trots detta Asamiya gör vad som helst för att hjälpa. Hon vet att mamman är fruktansvärt orättvis och otacksam, men likafullt är det mammans kärlek hon önskar sig mer än allt annat i världen. En gigantisk lucka i Asamiyas pansar, och det finns fler.

Är Sukeban Deka överdramatisk / fylld av logiska luckor / inkonsekvent? Oh ja, definitivt, men precis som en del andra av de serier jag nämnde i början lyckas serien vrida dessa nackdelar till sin fördel tack vara frenesin i berättandet. Det tar ett tag för serien att visa att den faktiskt är bra; i början känns problemen med den som att de överväger, men någonstans efter 1-2 volymer hittar den rätt.

Och slutligen, lite konsument-info: Tyvärr finns ingen kommersiell översättning av serien så man får lita på scanlations. Och, ännu viktigare är det faktum att serien avslutades 1977 på ett spektakulärt sätt, men efter något år, efter att hans nya serier inte blivit populära, återupplivade Wada Sukeban Deka och den versionen har jag ännu inte läst klart (scanlationen pågår f.n.). Av det jag hittills läst håller den inte samma höga kvalité; det märks att Wada egentligen var klar med historien redan. Så håll er till den ursprungliga serien, den räcker fint 🙂

Från Shinji Wadas berättelse om känslan när han avslutat Sukeban Deka version 1, innan besvikelsen över att hans nya serie floppade…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s