Hoppets tid – Ett steg närmare undergången

Postat den

Émile Bravos andra del i sin svit som följer Spirou och Nicke under andra världskriget har ett namn som klingar mörkt, och det med rätta. Belgien är ockuperat av nazisterna och här, efter vad man kanske skulle kunna kalla mjukstarten av ockupationen som den framställdes i förra boken, börjar det bli uppenbart hur illa det är. Personer med misstänkta kommunistiska sympatier anhålls och misshandlas, och vad gäller den judiska befolkningen dras tumskruvarna åt: Skyltar i butiker om att judar inte är välkomna, ungdomsrörelser som trakasserar judar, och slutligen också arresteringar som följs av deportation till koncentrationsläger.

Vad gäller Spirou och Nicke reagerar de olika på händelserna. Naiva var de både två i den tidigare boken, med en Nicke som närmast framstod som en medlöpare medan Spirous naivitet mer var den unga människans oförståelse inför världens kalla realitet. Men nu förändras de båda två, och framförallt Nicke som blir en övertygad motståndsman, beredd att ge sitt liv för kampen. Oförståndig och bekymmerslös inför konsekvenser är han fortfarande, men numera väl medveten om vad det egentligen innebär att jobba för tyskarna har hans moraliska kompass stabiliserats.

Spirou å sin sida fortsätter att känna djupare än sin vän och är därför också mer medveten om hur illa läget faktiskt är. När trakasserierna av judarna ökar i intensitet är det Spirou som verkar ana vad slutresultatet kan bli, medan Nicke visserligen avskyr det som händer men hans optimism gör honom mer oberörd i långa loppet.

Det är fascinerande att se hur Bravo balanserar alla olika delar i serien. Om det bara var politiken i det stora som han kunde hantera vore det gott nog, men sen har vi allting annat: Barnen som Spirou känner med sina svåra lojalitetskonflikter vad gäller föräldrarnas åsikter (kommunister, judar, fascister, …) och hur det påverkar deras vänskap sinsemellan; den lantbruksfamilj som Spirou och Nicke lärt känna och de små romanser som uppstår i dess kölvatten; den katolska kyrkan och dess präster som Bravo generellt sett inte har mycket till övers för. Vad gäller det sista så kan jag inte se att jag länkat till den förut, men det finns en fem sidor lång föreföljare till hans serier om Spirou som tar upp kyrkans roll när han började som piccolo, fan-översatt här: http://spiroureporter.net/2013/10/27/scanlation-sunday-woe-to-the-weak/

Jag är ärligt talat extremt imponerad över hur Bravo får allting att fungera. De små finstämda detaljerna, som hur minimala förändringar i ansiktsuttryck förmedlar så mycket är en sak, men att ta upp de svåra ämnen som han gör i en serie som Spirou, med sin historia av lättsamma komiska äventyr, utan att det någonsin känns krystat eller avigt är fascinerande att se. Och inte gör han det heller genom att stryka komedin, för den finns fortfarande kvar här, inbäddad i den allvarliga omgivningen.

(spoiler om slutet) Med ett cliffhanger-slut där Spirou för att hjälpa några små judiska barn han känner med flit utger sig själv för att vara jude och sätts på ett tåg med destination Auschwitz skulle jag om det handlade om nästan vilken annan serieskapare som helst varit mycket orolig för hur ett så känsligt scenario skulle hanteras. Men med tanke på hur suveränt han navigerat alla blindskär hittills känner jag mig trygg i att han kommer klara av det också.

Två till album ska det bli, och jag ser verkligen fram mot dem. Om de håller kvalitén är det ett genuint mästerverk om Belgien under andra världskriget som Bravo åstadkommit, och det med någonting så oväntat som en alternativ Spirou-historia. Så håll tummarna för Bravo!

Kan köpas bl.a. här:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s