Lästips: Superman – Year One (take 2)

Postat den

Nu har Frank Miller (manus) & John Romita Jrs (teckningar) tredelars miniserie om Superman avslutats och jag lovade i samband med att jag skrev om den första delen att återkomma med ett slutomdöme. Och med tanke på att titeln på inlägget börjar med ”Lästips:” så blir nog ingen det minsta förvånad om jag säger att i det stora hela är det en lyckad skildring, men utan skavanker är den inte.

Låt mig börja med det som är bra, och då kan jag inte förbigå Romitas illustrationer och för den delen hela den grafiska designen som jag srekv om redan förra gången. Romitas eleganta teckningar har dessutom fått en mycket passande färgläggning av Alex Sinclair (vilket återigen visar hur viktigt det är med att färgläggare och tecknare passar ihop; Sinclairs färgläggning av Millers egna teckningar i Xerxes var en bedrövlig kombination), med resultat som denna sida:

Men Millers bidrag är inte fy skam det heller. Framförallt de två inledande delarnas skildring av Clark Kent som yngling har nya infallsvinklar på ett ganska uttröskat ämne, som exempelvis hans vänskap med några mobbade elever, eller hans (korta) tid i amerikanska armén.

Det jag gillar mest med de första delarna är dock att huvudtemat är Clarks kärlekshistorier, någonting som känns väldigt roligt att läsa om eftersom det inte brukar tas upp. Det känns också realistiskt, med en ung man som allt eftersom får ett större och större självförtroende, och vad det kan leda till när man i princip kan göra vad som helst. I första delen är det traditionellt nog Lana Lang som står för det romantiska intresset, medan det i den andra är Lori Lemaris som Clark faller för, en Lori med ett betydligt mer exotiskt utseende än hon brukar ha:

I den tredje och avslutande delen dyker (förstås!) Lois Lane upp, men tyvärr tappar Miller fokuset på kärleken och istället handlar delen mer om hur Clark Kent altmer blir ett alias för Superman, en förklädnad, och hur hybrisen smyger sig på en nu vuxen man som inte längre ser sig ha några likar. Sen, när Batman, Lex Luthor, med flera dyker upp blir det ändring på det, och här tappar Miller greppet en smula; Superman blir alltför lik Batman i sitt tankesätt och den mer komplicerade personen vi sett förut blir nu mer endimensionell. Synd, för jag tycker att Miller fram tills dess lyckas visa just hur annorlunda Superman tänker och känner för sina medmänniskor jämfört med Batman. Det är inte alltför illa, men definitivt sämre än i de inledandekapitlen.

Sen finns det också några andra egenheter med serien. En småsak men som man ändå bör vara beredd på är att Superman – Year One inte försöker skildra en kontinuerlig tid i Clark Kents liv utan istället är det via enskilda nedslag vi får följa honom. Så den som exempelvis undrar hur det egentligen gick med Lori Lemaris får fortsätta undra; själv tycker jag att greppet fungerar bra, framförallt med tanke på att Clark är så pass ung som han är, och att uttalanden om evig kärlek med mera nog inteckna tas på alltför mycket allvar 😉

Den som är traditionalist kanske också störs av det avkopplande förhållningssättet till det där med en hemlig identitet, för här är det rätt många som gör den självklara kopplingen mellan Superman <-> Clark Kent. Rätt skönt tycker jag, att det skulle vara spännande med den hemliga identitet tycker jag mest känns löjligt, och jag anar att Miller håller med; han har trots allt en tradition av att inte bekymra sig så mycket om det (som i The Dark Knight Returns eller Daredevil – Born Again). Det avspeglar sig också på hur Lois Lane skildras här: När Lois anar Clark Kents hemlighet reagerar hon som en reporter och som en ganska platt person, till skillnad från både Lana och Lori som istället inte bekymrade sig det minsta om det hela eftersom de såg Clark Kent/Superman som en enda person:

Med tanke på vem som senare dyker upp är det rätt tydligt att Miller ser Lois Lane som den klart mest ointressanta av kvinnorna i Clark Kents liv…

Allt som allt är det en trevlig stund som Miller & Romita Jr bjuder på, som är som allra bäst när Clark Kent/Superman är som allra längst från andra superhjältar/skurkar; de bästa delarna är dels de där det är Clark Kent som syns till, och dels de där Superman funderar på hur han bäst ska hjälpa sina medmänniskor och sedan också gör sitt bästa för at genomföra det, som vid en eldsvåda. När han istället ger sig på jakt efter kriminella blir det mindre intressant, och det skulle i princip kunnat vara vilket superhjälte som helst som gjorde och sa det han gör. Med andra ord, serien är som bäst när den inriktar sig på just Clark Kent/Superman själv, och det är ju passande för en serie som utger sig just för att skildra Supermans första år 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s