Mat- och kärlekskrig

Postat den

Två japanska serier blir det idag, båda läsvärda, och eftersom bägge titlarna inkluderar ordet War tänkte jag att jag helt osökt skulle recensera dem tillsammans 🙂 De engelska titlarna är Food Wars!: Shokugeki no Soma (manus Yūto Tsukuda, teckningar Shun Saeki) och Kaguya-Sama: Love Is War (Aka Akasaka), men för de här två serierna är de ursprungliga titlarna och deras betydelse ännu mer relevanta för innehållet: Shokugeki betyder i serien matlagningsduell, medan Akasakas originaltitel kan översättas ungefär med Kaguya vill bli uppvaktad: Geniernas strid mellan hjärta och hjärna. Låt oss börja med matlagningen!

Food Wars! är på många sätt en mycket typisk shōnen-serie: Ett tydligt tema (matlagning), en lika tydlig struktur på handlingen (en räcka matlagningsdueller med ständigt ökande insatser), en samling mer eller mindre (oftast mer) udda bipersoner som hjälper/motarbetar hjälten. Här heter hjälten Soma Yukihira och när serien börjar har han precis startat sin utbildning på den förnämsta av alla kockskolan, Totsuki. Hans bakgrund är enkel, med en familjrestaurang där hans pappa undervisat honom i en mycket okonventionell form av matlagning med vilda experiment och en serie dueller där kunderna får avgöra vem som lagat den bästa maten. Trots att Soma förlorat varende gång är han lika oförtrutet entusiastisk över nästa match, en inställning som kommer visa sig avgörande på Totsuki.

För väl där visar det sig att skolan är extremt auktoritär, och mycket av ordningen upprätthålls genom officiella shokugekis, dvs matlagningsdueller där utgången avgör rankingen i skolan, och ibland mycket mer av så. När sen rektorn avsätts genom en kupp och den nya rektorn visar sig vara rent diktatorisk i sina planer på att tvinga hela Japans kulinariska utbud att anpassa sig till hans idéer om matlagning (mycket strit, alltid enligt traditionella recept, inga fantasifulla nymodiga påfund) är alla pusselbitarna på plats för att skildra hur Soma och hans vänner tvingas kämpa för att få fortsätta på skolan och för att rädda Japans restauranger.

Den som varit i Japan har garanterat märkt hur viktig maten är. TV-program, veckotidningar, manga; i alla är maten och hur den tillagas & smakar ett stående inslag. Så en manga som består av dramatiska dueller mellan kockar, inklusive (givetvis!) receptsidor efter varje kapitel så att läsaren själv kan prova på att laga, är ett självklart recept på en shōnen-manga. Det som behövs för att den ska bli bra är däremot någonting annat, och det är där Food Wars! lyckas. Huvudpersonen är intressant (personlighet, bakgrund, familj), de personer som omger honom är charmiga och lagom quirky, och sen finns det detaljer som jag inte kan låta bli att gilla, som hur smakdomare när de provar på en extra lyckad rätt blir så lyckliga att deras kläder bokstavligen exploderar av känslotrycket:

Sen finns det andra små saker jag också uppskattar, som att hur skurkaktiga de onda i serien än är (som att de utan att tveka kan se till att motståndare får sämre råvaror i duellerna, utpressa personer att föra som de vill, med mera) så förfaller de aldrig till att inte respektera resultatet av en kocks ansträngningar. Så den onda rektorn gör allt han kan för att slänga ut elever som motarbetar honom, men att muta domarna i duellerna, så långt går inte ens han. Därtill är maten alltför viktig, alltför helig; om någon du hatar gjort en bättre maträtt än du själv kommer du självklart erkänna det!

Att läsa alltför mycket av Food Wars! i ett sträck ger en viss övermättnad, shōnen-serier av den här typen är lite för repetitiva för det. Men en handfull volymer då och då passar bättre, och då är det här en alldeles utmärkt underhållning. 36 volymer blev det i Japan (serien avslutades i somras) varav 32 hittills översatts till engelska, så den räcker rätt länge hur man än ger sig i kast med den 🙂

Nu blir kärleksintriger istället för matlagningsdueller i och med seinen-serien Kaguya-sama, en serie jag började läsa och som jag efter en volym tänkte att visst var den småkul, men att dess centrala gimmick knappast skulle hålla i längden: Huvudpersonerna är Kaguya Shinomiya, en flicka från en mycket förnäm och traditionell familj, och Miyuki Shirogane, en pojke vars familj är mycket enklare men som tack vare sin extrema intelligens ändå lyckats komma in på samma exklusiva högskola som Kaguya. Båda två väljs in i elevstyrelsen, och väl där börjar deras kamp.

För det visar sig att båda två snabbt blir kära i den andra, men att deras stolthet förbjuder dem att visa det. Därför anstränger de sig till det yttersta för att tvinga/lura den andra att bli den som först förklarar sin kärlek till den andra, och att under inga som helt omständigheter själv göra det. Vilket leder till återkommande scenarios som detta:

Bilden i mitten när Miyuki fantiserar om hur Kaguya kommer se på honom med en överlägsen min om han råkar visa sina känslor repeteras ofta, och tvärtom när det är Kaguya som fantiserar om vad som skulle hända om hon gjorde detsamma. De flesta kapitel avslutas också med samma gimmick, nämligen ett betyg av vem som gjort bäst ifrån sig:

Ibland vinner den ene, ibland den andra, och ibland kan resultatet vara någonting helt annat. Elevstyrelsen har andra medlemmar och allteftersom får man lära känna dem också. Och här någonstans, när de andra personerna blev intressantare, började jag märka att serien inte bara handlade om en enkel gimmick utan var någonting mycket bättre än så. Istället för att repetitionerna och kammarspelet med två deltagare skulle bli tröttsamt blir det mer en uppvisning i variationer på ett tema, där även andra personer när det behövs får större roller och intressantare karaktärer. De återkommande scenerna varieras och kan just för att de är så likartade också skruvas till när det behövs på oväntade sätt, som hur resultatet av kapitlet presenteras.

Och sen har vi huvudpersonerna Kaguya och Miyuki som visserligen är mycket intelligenta men också helt oförmögna att förstå vad den andra känner. De är båda rätt usla på att förstå sig på känslor i allmänhet så när andra elever frågar dem om relationsråd eftersom alla är övertygade att två sådana överlägset intelligenta och vackra personer givetvis har mycket erfarenheter går det inte så bra. När någon av de två i sin tur frågar någon nära vän om relationsråd för ”en väns räkning” är det uppenbart för vännerna att det egentligen handlar om de två; vännerna är nämligen helt normala människor och för sådana är det uppenbart att de är kära i varandra.

Så komiken bygger på repetitioner, nervositet inför att visa sig svag, känslor som inte uttalas fast de är hur tydliga som helst för alla åskådare, och inte minst, en berättarröst som konstant kommenterar handlingen i en ofta barsk och upptrissad ton, och som använder gott om liknelser. För den som läst någon av Nobuyuki Fujimotos serier (eller sett någon anime baserad på dem) påminner tekniken en hel del om den där, men här används den i komiskt syfte istället för dramatiskt:

Det är svårt att i text höra serien rättvisa eftersom så mycket av det roliga handlar om tajmingen i berättarens kommentarer, betygen när de dyker upp, och i hur man långsamt förstår sig bättre på personerna i serien; hur långsamt det går kan exemplifieras av att efter tio hittills utkomna volymer på engelska är det förutom Kaguya och Miyuki bara 3-4 ytterligare personer vi verkligen fått känna, som de andra medlemmarna i elevstyrelsen. Akasaka tar det lugnt och stressar inte, och med tanke på hur repetitioner är ett återkommande inslag behövs den makliga takten för att man ska hinna vänja sig vid dem och därför också uppskatta när de bryts. Om jag ska jämföra med någon annan serie är det närmaste jag kommer variationerna i Krazy Kat där alla har sina förutbestämda roller, och där huvudpersonerna är besynnerligt omedvetna om de andras känslor. Inga liknelser i övrigt med den klassiska serien, med de mycket olika sensibiliteterna som de två serierna har, men bara det faktum att jag kommer att tänka på Krazy Kat är ett högt betyg för Kaguya-sama, och det är den faktiskt värd; det var länge sedan jag läste en serie som blev så mycket bättre med tiden, och som jag skrattat högt åt så ofta 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

»

  1. Håkan / Wakuran

    Jag har sett ett par avsnitt, har för mig att den hade en del animationsgimmickar litet då och då…

  2. Jupp, och Food Wars! har varit en verkligt framgångsrik anime med fyra säsonger (hittills, den fjärde pågår as we write) medan Kaguya-sama hittills har en. Jag har inte sett dem men som det känns efter att ha läst dem skulle jag tro att Food Wars! kan passa bra som anime, är inte en serie som känns som om den utnyttjar just seriemediet så mycket.

    Kaguya-sama däremot är jag mer tveksam till som anime. Den kan säkert vara rolig, det finns gott om traditionellt komiska inslag i den som skulle fungera bra i alla medier, men det mer speciella med den skulle kräva en anime-version som vågade göra mer oväntade saker för en anime, och det kan var knepigt med tanke på att ta risker med någonting så dyrt som en tv-produktion är mer ovanligt. Men (förhoppningsvis, för den som tittar) har jag fel!

  3. Håkan / Wakuran

    Båda serierna ska f.ö. ha blivit anime-serier på TV.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s