Rusty Brown, Part 1

Postat den

Jag har inte skrivit så mycket om Chris Ware här, men det är inte för att jag inte tycker om hans serier utan för att de kommer så sällan. Senaste gången var för mer än sex år sedan då jag hade läst hans Building Stories, men nu är det alltså dags i och med att hans Rusty Brown, Part 1, kommit ut. 300+ sidor i ett liggande format à la Wares Jimmy Corrigan; något större, men rent fysiskt är det en bok som ser helt traditionell ut om man jämför med stilexperiment som redan nämnda Building Stories och en del andra av hans serier.

Fast det hindrar inte Ware från att fortsätta experimentera med serieformatet. Jag vet inte om det finns någon annan serieskapare som lika envetet och metodiskt konstruerar sina sidor som Ware gör. Och att jag använder verbet konstruerar snarare än något som mer refererar till tecknandet är helt medvetet eftersom att läsa en Ware-serie mest av allt känns som att läsa en ritning som på något besynnerligt sätt ändå utmynnar i en serie.

Varje gång jag läser någonting längre av Ware går jag genom samma faser:

  • Fascination över det prydliga utseendet med precisa linjer, sidor, layout, och lika precis färgläggning, med ett resultat som man omedelbart känner igen som Chris Ware.
  • En lätt känsla av depression på grund av att i Wares serier finns ingen lycka, allt är nattsvart och meningslöst, och alla karaktärer lever fruktansvärt torftiga liv.
  • Tanken att jag nog inte ska läsa klart boken eftersom den dystra stämningen kommer smitta av sig på mig.

Ack så skickligt, men ack så enahanda och deppigt sammanfattar mitt känsloläge här, efter typ 50 sidor. Men sen är det en annan känsla som också börjar dyka upp, av ett helt annat slag:

  • En smått svindlande känsla av att vad som helst är möjligt när det gäller just formalia för en serie. Ware skildrar parallella handlingar på samma sida, rutor som ska läsas i för sidan unik ordning, och andra tricks som gör mig på gott humör helt enkelt för att det är så kul när man kommer på sig själv lekande lätt följer med i komplexa upplägg.

Och när väl den känslan infunnit sig är det lätt att fortsätta, och det visar sig oftast att även om karaktärernas liv fortsätter vara torftiga (för de är det, varenda ett, oavsett om de i början verkar lyckliga eller inte) så bryr jag mig ändå om dem. Inte alltför mycket, därtill är Wares personer alltför nedslående lika varandra vad gäller deras humör, men de är åtminstone olika och individuella i sitt elände.

Som framgår av titeln är det här bara första delen i historien om Rusty Brown och de människor vars liv han tangerar. De olika människoöden som skildras vid olika tillfällen i deras liv har som vanligt när det gäller Ware inte mycket med varandra att göra, de är bara människor som i sin vardag råkar röra sig på samma ställen: Elever, förskollärare, rektor; rent fysiskt är de nära, och det räcker för att Ware ska samla ihop deras berättelser, precis som i Building Stories där det gemensamma för människorna är huset de bor i. Ware ska dock ha ett stort plus för boken-i-boken som heter The Seeing Eye Dogs of Mars, en science fiction-historia som mest av allt känns som en mashup av Ware & Ray Bradbury. Hemsk men mycket underhållande.

Det märks också att det är första delen för även för att vara Ware känns sambandet mellan personerna ovanligt minimalt, och jag hoppas att berättelserna kommer knytas ihop en smula mer åtminstone. Och Ware som gillar att lägga in detaljer med självbiografiskt ursprung har den här gången valt att låta en av personerna helt sonika heta Chris Ware, men serie-Ware är en betydligt mer sorglig person än vad IRL-Ware verkar vara, så vi får väl se vad som kommer hände med den förstnämnda när serien fortsätter.

Allt som allt en mycket typisk Ware-bok som jag som alltid hade svårt att börja läsa, men när jag väl kom igång var den lika lättläst som jag tycker han brukar vara. Och det är inget skämt, jag tycker verkligen att det är ett lättsamt nöje att plöja igenom hans böcker (när jag väl kommit i rätt fas, förstås) där det största nöjet är att följa med i hans lek med seriemediet. För de som läser Ware mer för hans historier så är det här en lite rumphuggen bok som bara slutar utan att knyta ihop några trådar, så för de läsarna är det nog bäst att vänta några år på del två (om den nu blir den sista…). Och en grupp läsare till bör nog avstå: De som har svårt att läsa liten text; texten är här ibland så liten att jag undrar om Ware gjort den sån för att försäkra sig om att tryckeriet kan hantera extremt fina linjer 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)


PS. En sak störde mig lite den här gången, en detalj men en irriterande sådan: Vissa sidor hade jag svårt att följa med i, rutornas ordning var inte uppenbar. Det handlar inte om sidorna med experimentell layout, utan om de med mer traditionella rutmönster och frågan om hur rutornas storlek och deras spatiala relation (vä -> hö, upp -> ner) påverkar ordningsföljden. Det är inte helt lätt alltid att veta hur man ska läsa, och till och med skickliga serietecknare som Giraud villade ibland bort sig (exempel här). Men jag är förvånad att Ware gör det svårt med tanke på vilken mästare han är på formalia; så förvånad att jag tror att det kanske handlar om att han tycker att ordningen i de här fallen är oviktig och man kan läsa hur man vill, något han använt sig av tidigare men där det då varit uppenbart att det var meningen. Jag kände ändå att jag saknade någonting à la modern mangas T-regel / block-regel; den är otroligt praktisk för läsvänligheten. Så praktisk faktiskt att jag märkt att jag lagt mig till med att följa den även när jag läser västerländska serier ibland, och att jag då blir förvirrad när den bryts mot 🙂

»

  1. Noterade att ”Monograph” faktiskt är utgiven av förlaget Rizzoli, så Pantheon är oskyldiga i det fallet. Rizzoli presenterar boken med orden: ”A flabbergasting experiment in publishing hubris”. Det är svårt att inte hålla med.

    Har nu läst ”Rusty Brown Part One” och det var en mycket intressant läsupplevelse, trots att boken slutar med en ”intermission” i väntan på del två. Grämde mig varje gång jag plockade upp boken för att texten var så liten, men vande mig efter några sidor. Det värsta är att det sannolikt kommer att dröja några år innan fortsättningen (avslutningen?) dyker upp, men det hör till att man får ha lite tålamod både med att läsa Wares serier och vänta på att de ska komma ut.

    Kom att tänka på när jag hörde Ware prata om sina serier på den norska seriefestivalen Raptus 2002. När han stod på scenen bad han i princip om ursäkt för att han var där och för att hans serier var så dåliga. Enda orsaken till att han gjorde dem var att han fick betalt av en tidning för att leverera en sida i veckan. Jag antar att hans självförtroende kunde bli bättre. Samtidigt var han extremt trevlig när han kom förbi och tittade på böcker från Optimal och Jippi. Och alla som medverkade i den workshop som Ware höll tillsammans med Daniel Clowes var extremt nöjda.

  2. Håkan / Wakuran

    @Simon

    Det är väl mest administrativa anledningar till de där olika brittiska och amerikanska utgåvorna, ändå. Tull och moms och såna där regler…

  3. Köpte för första gången Jonathan Cape-utgåvan själv den här gången. Att det var 60 spänn billigare var förstås avgörande.

  4. För min del brukar det bli Jonathan Cape-versionerna av Ware jag köper; de brukar vara klart billigare. Men det är iofs i princip samma förläggare ändå, både amerikanska Pantheon & brittiska JC ägs i slutänden av Bertelsmann så inte så konstigt att de samarbetar. Även om jag tycker det är lite skumt med både brittiska och amerikanska utgåvor av samma bok när inte texten anpassas till respektive språks egenheter…

  5. Det är Pantheon som ger ut Wares böcker numera. Fantagraphics lämnade han för ganska länge sedan (var tydligen en del bråk med hans dåvarande redaktör Kim Thompson), för att därefter ge ut några Acme-nr på Drawn & Quarterly. Tydligen säljer hans böcker tillräckligt bra för att Pantheon i princip ska släppa igenom vad som helst. Vilken annan serieskapare hade fått igenom verk som ”Building Stories” och ”Monograph”???

  6. Håkan / Wakuran

    Det känns som att när Chris Ware ska ‘toka till det’, så går han inte ut och röjer på krogen, då fantiserar han ihop något konstigt seriedesignprojekt bara för att se om Fantagraphics släpper igenom det. Hittills verkar det som de har släppt igenom nästan allt…

  7. @Ingemar: Har funderat på att skaffa Monograph men hittills har jag avvaktat 🙂 Och vad gäller textstorleken så nja, det finns en del löjligt liten text i den här med. Men huvudsakligen på det löstagbara och uppvikningsbara omslaget som i sedvanlig Ware-stil är bisarrt utförligt.

  8. Har inte hunnit läsa ”Rusty Brown” än (mer än de delar som redan publicerats i Acme, då), men det största klagomålet på Ware brukar vara att texten är för liten. Nu är formatet på den här boken något större än på Jimmy Corrigan, så det ska nog gå bra.

    Det verkar som om du inte har läst den enormt galna boken ”Monograph”? Den är i ett format större än A3 (34 x 46 cm) och förutom en massa texter, omslag (och andra illustrationer), foton och serieutdrag från hela Wares karriär, så innehåller den massor av små häften (tänk extrema ”mini-comix” från några cm i storlek till runt A5) som limmats in på speciella ställen i boken. Jag har inte räknat antalet, men det är nog det mest bisarra tilltaget jag någonsin har sett i en för övrigt helt ”normal” bok. I sedvanlig Ware-stil är den enormt genomarbetad och perfekt för bokfetischister som mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s