50/60-talsnostalgi: Diabolical Summer & Atomic Empire

Postat den

Två böcker idag, båda med samma upphovsmän, manusförfattaren Thierry Smolderen och tecknaren Alexandre Clérisse, men likheterna slutar inte där. Diabolical Summer är på ytan en spionthriller med 60-talskänsla, medan Atomic Empire är en sf-thriller där 50-talet står i fokus (inklusive delarna som utspelar sig tusentals år in i framtiden). Och sen har vi det faktum att bägge Smolderens manuskript tar avstamp i vad som sågs som lägre klassens genrelitteratur (italienska tecknade serier och amerikansk sf, respektive) när händelserna utspelar sig, men att han därpå lagt ett lager av modern litteraturteori och psykologi. Allt färgstarkt illustrerat och mycket troget 50- respektive 60-talsdesignat av Clérisse.

Men låt mig gå in lite mer i detalj på vad de respektive böckerna handlar om, med början i Diabolical Summer. Sommaren 1967 är Antoine 15 år gammal, och efter att ha vunnit en lokal tennisturnering blir finalmotståndarens pappa besynnerligt upprörd och attackerar Antoines pappa. Det är inledning till ett mysterium med plötsliga dödsfall och försvinnanden, alltmedan omvärlden gör sig påmind med dess spirande ungdomsrevolt och kalla krig. Känslorna bubblar över, och det kommer ta Antoine ett kvarts sekel innan han slutligen förstår vad som egentligen hände under de där oförklarliga dagarna.

De febriga sommardagarna är utmärkt skildrade av Clérisse, med färger och utseende som frammanar 60-talet. De ljusa sommarnätternas medelhavsklimat och tonårshormoner leder till, givetvis känns det frestande att säga med tanke seriens påbrå, de första sexuella erfarenheterna när en amerikansk au pair får upp ögonen för Antoine.

Mycket är bra i serien, men det blir lite för mycket av allting när det förutom spionintriger, kärlek, sexuella trakasserier också tillkommer den italienska serieklassikerna Diabolik som är ständigt närvarande i Antoines sinne. Som kronan på verket Kennedy-mordets konspirationer visar sig vara en viktig pusselbit, och där någonstans tyckte jag att historien tippade över från en förträfflig 60-talspastisch till någonting där ansträngningarna att påvisa anknytningen till 60-talet i stort blev för krystade.

Avslutningen som alltså utspelar sig långt senare och som ger en förklaring till det som skedde känns också besynnerligt meningslös. Vad som egentligen var poängen med det hela är oklart, åtminstone för mig, och att det som är tänkt som överraskande vändningar varit uppenbara för läsaren långt tidigare gör det inte bättre; om det redovisas hur huvudpersonen av någon anledning läser en nyhetsnotis om någonting som i det läget ter sig irrelevant fungerar det inte att senare använda samma notis för en ”oväntad” twist.

Att jag efter att ha läst Diabolical Summer kände mig lite skeptisk mot Smolderens förmåga att knyta ihop en ambitiös berättelse gjorde att jag började läsa Atomic Empire med lägre förväntningar. Här är det som sagt en något tidigare era som gäller, och Clérisse visar sig lika bra på att efterapa den erans design som den ser ut i till exempel Disneys Our Friend the Atom.

Så grafiskt ser det minst lika bra ut, men manuset är mer svårbedömt. Återigen tycker jag Smolderen försöker få med allt för mycket där delarna inte riktigt håller ihop. Historien är på ett sätt mycket enkel: Det är en skönlitterär återberättelse av ett klassiskt psykologiskt case där patienten, kallad Kirk Allen, var övertygad om att vissa gamla science fiction-romaner egentligen var autentiska berättelser om honom själv, och han blev fixerad på att knyta samman berättelserna genom att själv fylla i detaljer som saknades, rita kartor över var händelserna utspelades, osv.

I Smolderens version anammar han teorin att Kirk Allen i verkligheten var Paul Lineberger, en klassisk science fiction-författare som huvudsakligen skrev under pseudonymen Cordwainer Smith, och hans manus tar aldrig ställning till om det vi läser är en science fiction-serie eller berättelsen om en psykologiskt skadad man. Den spänningen mellan vad som är på riktigt och vad som är fantasier är ibland effektivt som berättargrepp, men här känns det, återigen, krystat. Det borde vara intressant men historien lyfter aldrig, och jag misstänker att det skulle blivit bättre om Smolderen vågat gå all in på åtminstone en av de möjliga tolkningarna. Nu blir det istället tamt och alldeles för försiktigt, och behållningen av det hela blir istället Clérisses teckningar och den bra fångade stämningen av ett konservativt 50-tal och den vision av framtiden man då kunde ha.

Det var frustrerande att läsa båda böckerna för de är så snubblande nära att vara riktigt bra, till och med små mästerverk. Clérisse briljerar med sin pastischstil, och Smolderen kan skriva, inte tu tal om annat. Men manuset är för slickt, det finns ingenting för en läsare att brottas mot, och det är alldeles för förtjust i att vara coolt istället för engagerande. Små blinkningar åt de läsare som är in-the-know, som att byn Antoine bor i heter Clerville (samma stad/stat som Diabolik ofta utspelas i), eller att planeten Shayol är en viktig ingrediens i Cordwainer Smiths romaner men här, i Atomic Empire, är planetens omnämnande och dess stora symboliska tyngd obegriplig om man nu inte läst Smith förut. Och för den delen, hela grejen med att huvudpersonen Paul är författarpseudonymen Cordwainer Smith nämns inte med ett ord, och det är bara för att jag råkar gilla 50-talsscience fiction som jag omedelbart förstod att det var han så fort Shayol nämndes, även om jag aldrig hört talats om fallet Kirk Allen förut. Allt ger ett intryck av att vara en smula arrogant, och det utan att de arroganta delarna tillför så mycket; de är bara där som ett internskämt för de redan invigda.

Förra stycket låter hårt, så jag får nog avsluta inlägget med att påpeka att både Diabolic Summer och Atomic Empire är mycket läsvärda, och att om ni tycker exempelsidorna ovan ser bra ut så ska ni veta att det gör alla andra sidor också. Manusen har stora ambitioner och uppfyller en hel del av dem, men misslyckas ibland och det ganska rejält. Frustrerande, som sagt, men att de översatts till engelska är både förvånande och hoppingivande, eftersom de verkligen inte är mainstream-serier 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s