Några funderingar apropå Watchmen

En liten varning: Idag blir det mest lösa tankar och fria associationer mer än någon regelrätt recension. Anledningen till det är att den serie som jag tänkte börja med att associera ifrån helt enkelt är rätt usel och det finns inte så mycket att säga om den i sig, men den fick mig att tänka på andra saker. Så, tja, därav denna text: Helt oplanerad, så jag får se var den tar vägen medan jag skriver den 🙂

Serien ifråga är såklart Doomsday Clock, det vill säga fortsättningen på Alan Moore & Dave Gibbons klassiska Watchmen från 1986-87. För att vara tänkt som en helt fristående och avslutad berättelse finns det numera en hel del andra berättelser som anknyter till den. En föreföljare i serieformat, Before Watchmen, kom ut för några år sedan men lämnade inga bestående spår, därtill var serierna alltför intetsägande, och sen finns förstås filmen Watchmen från 2009, en rätt snygg sådan men en film som helt missförstått vad serien handlade om. Men Doomsday Clock är den första historien som försöker sig på att berätta ”Vad hände sen?”, och de som står bakom den är Geoff Johns (manus) och Gary Frank (teckningar).

Och det är inget att sticka under stolen med att konstatera att det är ett i det stora hela misslyckat försök. Franks teckningar har jag inga anmärkningar på; de är robusta och påminner om Gibbons utan att vara kopior, även om färgläggningen (gjord av Brad Anderson) skulle tjänat på att använda färre toningar. Men Johns bidrag är desto sämre. Jag har klagat på honom förut, och även om han inte är lika dålig här som i de fallen så är det ändå inte bra. Hans manus, eller snarare huvudpersoner, saknar all karisma, och utstrålar stenhård yta som vi aldrig får se vad som finns under, och dialogen är lika hård och opersonlig den med.

Men det som gör just Doomsday Clock undermålig är någonting mer fundamentalt, nämligen seriens raison d’être. Anledningen till att serien finns är inte att Johns hade kommit på en fantastisk fortsättning på Watchmen som måste berättas, utan för att DC/Johns dels ville integrera Watchmen-karaktärerna i det vanliga DC-universumet, dels att man för nittielfte gången ville korrigera saker i det universumet. Presto, Doomsday Clock, en serie där det visar sig att Dr Manhattan är den som legat bakom alla olika varianter av DCs superhjältar som vi fått se i sina experiment i hur de, och framförallt hur Superman, fungerar och hur de påverkar världen. Därmed har man postulerat att Watchmen-universumet är ett av möjliga DC-universum, och man kan låta Dr Manhattan konstruera en ny version av universum som är precis som DC/Johns vill att det ska se ut den här gången, dvs post-Crisis, post-Flashpoint, post-New 52, post-Rebirth, … Yay?

Det märks tydligt att den här serien inte kommit till på ett organiskt sätt. Det knakar och gnisslar rejält när Johns försöker få Rorschach & Batman eller Ozymandias & Lex Luthor att interagera på ett ”naturligt” sätt; Johns har ju svårt med det där naturliga i vanliga fall också, men när han här ska försöka sammansmälta hur han skriver superhjältar med hur Moore skrev dem i Watchmen blir resultatet katastrofalt. Serien igenom används stilgrepp från Watchmen som sidlayoutens nio sidor och Dr Manhattans fragmentariska sätt att uppleva världen, men på grund av att Moore lyckades så bra med att framställa en komplett verklighet med sitt eget tonläge och realistiska personer så blir det förstås ytterst svårt att få en läsare (dvs mig) att inte fnissa åt hur klumpigt det känns och ser ut när standard-superhjältar på typiskt Johns-sätt attackerar Dr Manhattan i grupp. En riktigt skicklig serieskapare hade kanske kunna lyckats med att integrera de olika serietyperna, men Johns klarar det inte, och hans gravallvarliga ton (i Johns serier är allvar och ilska de enda känslor som finns) gör det inte bättre.

Nog om Doomsday Clock, fler ord förtjänar den inte. Och att den inte blev bra är nog ingen överraskning, för hur skulle en uppföljare till en så skickligt sammanknuten serie som Watchmen kunna bli annat än en besvikelse?

Det visade sig under 2019 att det faktiskt kunde göras på ett bra sätt, nämligen om man hade en bra berättelse med ett eget existensberättigande. TV-serien Watchmen utspelar sig också den efter klassikern (och ignorerar helt filmens version av boken) men vågar skapa nya karaktärer som huvudpersoner, och berättar en helt annan slags historia. Jag är ärligt talat rätt trött på superhjältar, både på den stora och den lilla skärmen, men det går inte att förneka att TV-serien gör ett så bra jobb som är möjligt här (utom möjligtvis med Ozymandias bihistoria som känns onödig). Bra skådespelare, utmärkta nya huvudpersoner (till skillnad från de urtrista nya bipersonerna i Doomsday Clock), och en förståelse för originalet och vad det ville åstadkomma, men där man hittat en ny och helt egen berättelse som respekterar det äldre materialet i sin konstruktion av det nya.

Det är nästan pinsamt hur mycket bättre uppföljaren gjord för TV till en seriebok är än uppföljaren gjord för samma medium som originalet. Men orsaken till det har givetvis ingenting med mediet att göra utan handlar om hur man attackerat uppgiften, och de inblandade personerna. Sen kan det förstås vara lite svårare att slita sig från originalet när man jobbar i samma medium; att Doomsday Clock använder en liknande teckningsstil, samma typsnitt, samma sidlayout, är en idé som kanske låter bra i teorin, men i praktiken gör det bara att de glimtar av kvalité jag får egentligen bara är en återspegling av kvalitén på originalet, och att jag huvudsakligen irriteras av någonting som ser ut som en halvdan kopia.

Så cred till TV-seriens skapare, de gjorde ett bra jobb, och om man är sugen på att uppleva en fortsättningen på den gamla serien är det till TV:n man ska gå.

Men (och nu blir det en mycket lös association!) när jag såg TV-serien, och framförallt det sjätte avsnittet, så började jag tänka på några små saker som irriterade mig. Inte med den här TV-serien specifikt, utan mer i allmänhet både vad gäller TV-serier och serier (det här är en tecknade serier-blogg, så serier = tecknade serier, såklart!). Den känslan blev ännu starkare förra veckan när jag såg första avsnittet av TV-serien Star Trek: Picard, och det är att det nuförtiden är svårt att hitta en drama-serie på TV eller i serieform med helt och hållet fristående episoder.

Istället är det mestadels fråga om att en episod = ett kapitel i en längre historia. Ta det där sjätte avsnittet som huvudsakligen består i en lång tillbakablick som skulle kunnat ge bakgrunden för en av huvudpersonerna utan att dra in den större historien. Men så blir det inte, och avsnittet blir trots allt bara ytterligare ett kapitel.

För en så medvetet avslutad TV-serie som Watchmen förstår jag att fristående episoder kanske kan kännas betydelselösa, men med Picard blev känslan så mycket tydligare. Star Trek är en TV-serie som historiskt sett alltid premierat fristående episoder. Även om det funnits en tydlig ramberättelse, som i Star Trek: Deep Space Nine, så har det funnits gott om episoder som en strötittare skulle kunna uppskatta, med bara en minimal kunskap om TV-serien. Men det finns ingenting som antyder att Picard kommer att ha sådana episoder, speciellt inte med tanke på att den andra pågående Star Trek TV-serien Discovery också saknat sådana är det nog bara att inse att tiden är förbi när man inte behövde se alla avsnitt för att få ut någonting av en drama-serie på TV. Åtminstone när det gäller mer ambitiösa TV-serier, för det finns förstås alltid CSI 😉

Och för att till slut gå tillbaka till riktiga serier så finns förstås samma fenomen där, och i ännu högre grad. Det är synd eftersom det innebär att det är väldigt svårt för en potentiell ny läsare av serier att komma in i evighetslånga historier där varje tidning förutsätter att man läst serien sen urminnes tider, och det är nog i sin tur en del av förklaringen till att den enorma framgången för superhjältar på film och TV de senaste decenniet inte lett till någon som helst ökad försäljning av motsvarande serier. Seriemediet och försäljningen i sig mår utmärkt, men superhjältedelen mår uselt, trots att superhjältefilmer dominerat biomediet i flera år. Visst, jag är inte en stor superhjältefan i allmänhet, men det är en genre som kan producera bra saker, precis som vilken annan genre som helst, och det är tragiskt att se hur dåliga de stora superhjälteförlagen är att kapitalisera på populariteten. Och ibland är det synd för egen del, för det finns definitivt serier jag tycker låter intressanta men som jag skippat just för att det känns som en alltför stor investering: Jag kan inte läsa en eller två tidningar med avslutade berättelser, utan måste läsa allting för att få ut någonting av det, och det kan bli för mycket. Och samma reaktion kan jag ha för TV-serier när någon berättar om någon ny bra sådan som de rekommenderar: Hur många säsonger är det fråga om, och med hur många avsnitt, och kommer jag verkligen orka se allt eftersom jag kanske inte kan avgöra om den är bra utan att spendera alltför många timmar…?

Hm, klar tror jag! Allt skrivet i ett streck utan koll och utan planering, så hoppas det inte blev alltför virrigt. Nästa gång blir det nog en mer vanlig recension istället 🙂

Kan köpas bl.a. här (om du vill, trots varningarna!):

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

En reaktion till “Några funderingar apropå Watchmen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s