Penguin Rumble 2&3

Whoops! Jag hade visst helt fel när jag skrev om att den svenska mangan Penguin Rumble skulle bli två delar; fyra var det, och jag har precis läst del två och tre innan fyran kommer senare i år. Joakim Wallers pingvinserie med Stockholm som utgångspunkt fortsätter i samma glada anda, men nu förstår jag också varför det inte är en serie som kommer fortsätta så länge den säljer, typ de flesta manga som oftast bara avslutas när antingen läsarna eller artisterna tröttnat. För efter att ha varit en ren komedi där den utveckling som sker enbart består i fördjupad kunskap om karaktärerna dyker det nu upp en tydligare röd tråd: Det finns en hemlighet bakom djurparken och det faktum att vissa människor kan tala med djuren där.

Visst är det fortfarande huvudsakligen en komedi där de flesta kapitlen kan stå på egna ben, som när pingvinen Hermann kommit på en ny uppfinning som leder till trubbel eller när huvudpersonen Erika lär känna någon av medarbetarna bättre, men allteftersom avslöjas mer av bakgrunden till Noaks Park, och volym tre avslutas också med en cliffhanger inför den avslutande fjärde delen.

Jag uppskattade den lätta förändringen i tonläge eftersom den första volymen kunde vara rolig men också saknade lite styrsel. Det är inte ovanligt när det gäller manga där den snabba publiceringstakten gör att kurskorrigeringar kan göras så snart det märks att någonting inte riktigt fungerar eller att någonting nödvändigt saknas, men det är svårare när det gäller en serie som Penguin Rumble som publiceras en bok i taget snarare än kapitelvis eftersom feedbacken inte blir lika ögonblicklig. Jag vet med mig att när jag läser manga behöver jag ofta läsa mer än bara en volym för att kunna ge en rättvis bild av den (om den inte är en total katastrof förstås!), och Penguin Rumble tycker jag definitivt hör till de serier som blir bättre efterhand 🙂

Faktiskt är den så pass bra att jag nu tänker vara lite hård mot den; den är så pass proffsig att jag tänkte skriva några meningar om hur den står sig jämfört med de bättre varianterna av den japanska manga som översätts. Med andra ord, vad gör den väl så bra som de, och var skulle den behöva förbättras, enligt en amatörredaktör som jag själv 😉 :

  • Språk: Text och dialoger flyter på alldeles förträffligt, inga invändningar här, och jämfört med en del manga som översatts till svenska är det klart bättre eftersom en hel del översättare har svårt att få till en naturlig känsla, ett inte ovanligt problem när det gäller att tolka japanska på ett västerländskt språk.
  • Manus: Klart godkänt det med. Balansen mellan fristående kapitel och kapitel som driver den större handlingen framåt känns bra, där den tidigare delen av serien fokuserar på att låta oss lära känna huvudpersonerna, för att senare när jag som läsare börjar relatera till dem den en gnutta allvarligare handlingen ska få mer tyngd. Och hela tiden interfolierat med rent komiska scener, som variation.
  • Personteckning: Teckningsmässigt är det bästa med Penguin Rumble människorna. Överlag ser det bra ut, och det relativt begränsad persongalleriet gör att jag som ibland kan ha svårt att särskilja personer när teckningarna är så pass stiliserade som här liksom i mycket annan manga aldrig har några problem med att se vem som är vem. Däremot får jag en känsla av att det kanske är lite väl många bilder med hel- och/eller halvprofiler, något som jag tror är lite lättare att teckna än mer ovanliga vinklar. Men jag är inte säker på det, och eventuellt tänkte jag på det på grund av den nästkommande och sista punkten.
  • Övriga teckningar: Många av djuren är i mitt tycke alltför enkelt tecknade och saknar tredimensionellt djup. Det tydligaste fallet är pingvingänget som är tecknade i en så avskalad version att det bara är texten som gör att jag ser dem som just pingviner, men även andra djur som delfiner och fiskar är så simplifierade att de inte riktigt passar med de mer realistiska (jämförelsevis alltså) människorna. De mest lyckade djurteckningarna är nog de av några gorillor, dvs de mest människoliknande av djuren. Sen kan det också se lite tunt ut på sidorna ibland, med ödsligare/tommare bakgrunder än jag skulle önska. Men det sistnämnda är nog en typisk sak som skulle ordna sig med ett antal heltidsanställda assistenter 😉
Gorilla + människa + delfin

Sammantaget är det en riktigt lyckad och kul serie, och jag tror att sisådär fyra volymer blir precis lagom för att avsluta berättelsen utan att det känns vare sig utdraget eller snöpligt kort. En liten önskning från mig hade kanske varit att Stockholms-miljön utnyttjats mer så att serien stuckit av mer från andra japanska serier; jag kommer ihåg hur roligt det var som liten när jag läste någonting som hade svensk anknytning när jag var van vid att det helt saknades i den typen av serier. Men det är ju ingen kritik av serien som sådan! Och som jag så ofta skrivit här på bloggen så ska Waller ha stort beröm för ytterligare en sak: Uthålligheten. Det finns så många exempel på serier med storslagna idéer som överges när den första energin överger serieskaparna, men här har planen hållits (jag litar på att den fjärde boken kommer den med!) med fyra böcker på sammanlagt runt 800 sidor på mindre än tre år. Bravo!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

2 reaktioner till “Penguin Rumble 2&3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s