The Man Without Talent

Det fortsätter att komma ut klassiska japanska serier på engelska och nu är turen kommen till en av de allra mest omtalade serieskaparna: Yoshiharu Tsuge. Han började sin karriär som serietecknare redan på 50-talet med att skapa serier för den då blomstrande hyrboksmarknaden, för att på 60-talet huvudsakligen publicera sig i avant garde-magasinet Garo. Men han tvivlade på sig själv och sin förmåga som serieskapare och slutade med serier, för att sen göra en kortvarig comeback på 80-talet, och det var under den senare tiden dagens bok först publicerades: The Man Without Talent, en huvudsakligen självbiografisk berättelse om hur Tsuge försöker försörja sin familj medelst riktigt usla affärsidéer.

Det är väl lika bra att klara av det där med i hur hög grad det är en självbiografi eller inte på en gång. Tsuge är själv öppen med att det i huvudsak handlar om honom själv och hans familj, men han har varit lika tydlig med att författande handlar om att berätta en historia på bästa möjliga sätt och att det därför inte är ett försök att ge en hundraprocentig återgivning av verkligheten. Så i boken heter huvudpersonen Sukezō Sukegawa och medan platsen där allt utspelar sig är en plats där Tsuge själv levde och några av affärsidéerna som syns till är exakt vad Tsuge själv jobbade med är andra till för fiktionens skull. Bara så ni vet om jag i fortsättningen ibland blandar ihop Tsuge och Sukegawas liv och åsikter 🙂

Jag läste boken utan att egentligen veta någonting om Tsuge eller hans serier; det enda jag läst av honom tidigare är några kortare serier som gick i tidningen RAW för mer än 30 år sedan, plus att jag relativt nyligen läste och uppskattade hans bror Tadao Tsuges serie Slum Wolf, en illusionslös socialrealistisk skildring av människor på samhällets botten. Och visst finns det likheter mellan de två brödernas serier, som samhällsskiktet där huvudpersonerna befinner sig, men också stora olikheter. The Man Without Talent är en tystlåten, filosofisk och bitvis nästan elegisk skildring av Sukegawa, en man som förlorat tron på sin förmåga att tjäna pengar på sina serier och som istället satsar på hopplösa företag som att samla stenar från den närliggande floden som han försöker sälja till stensamlare, dvs människor som letar efter stenar som är estetiskt tilltalande till exempel om man vill göra miniatyrstenträdgårdar till bonsai-träd. Det går förstås uselt; dels på grund av att det redan när Sukegawa ger sig in i det är det ett affärsområde som nästan försvunnit på grund av bristande intresse, men framförallt för att de potentiella kunderna (med rätta) ställer sig frågande till varför de skulle betala smärre förmögenheter för stenar som de bokstavligen kan plocka själva några meter från försäljningsstället.

Svårscannad bok idag så tyvärr blir marginalen avklippt på ena sidan

Stenförsäljning försöker han med länge, utan framgång, och symptomatiskt för hur han känner och resonerar är att när han ibland stöter på andra män med affärsidéer vars tid sedan länge försvunnit blir han mer intresserad av att överta dem desto hopplösare de är. Han vill inte vara med, han vill försvinna in i en tillvaro där ingen noterar att han ens existerar, och att vara en misslyckad affärsman är ett utmärkt sätt att uppnå målet: Det finns få saker som är mindre iögonfallande än en butik utan inköpskostnader och utan kunder.

Men han har en familj, och serien igenom är det den som får honom att oroa sig för pengar och ekonomi. En längre episod mot slutet av boken handlar om hans läsning av en poet, Seigetsu, som levde på 1800-talet och som till skillnad från Sukegawa inte hade en familj att tänka på och därför kunde leva ett vagabondliv utan förpliktelser, och det är uppenbart att Sukegawa avundas honom. För många (inklusive mig) en något konstig känsla eftersom Seigetsus liv är mycket dystert och han dör stelfruset på en leråker som en alkoholiserad utböling skydd av alla, men för Sukegawa är det ändå något av en idealisk tillvaro.

Serien balanserar på gränsen till att bli en alltför narcissistisk skildring av en man utan förståelse för omvärlden vilket gör att hans närmaste blir lidande, men det som gör att den håller sig på rätt sida är att som läsare är det omöjligt att missa hur naiv Sukegawa är och hur förståeligt det är att hans fru gång på gång skäller på honom för hans orealistiska infall och för att han inte ens försöker upprätthålla sin serieproduktion. För mig känns det som ett exempel på litteratur där författaren är mer insiktsfull i sin författarroll än i sin vardagliga person; frun är definitivt ofta skildrad på ett ofördelaktigt sätt, men Tsuge är en så skicklig författare att jag som läsare ändå sympatiserar med henne och blir smått upprörd över Sukegawas idiotier, även om jag på många sätt tycker synd om honom också. Jag är inte säker på om det var Tsuges avsikt när han skapade serien, men det är resultatet för min del 😉

Det finns ett riktigt bra efterord av Ryan Holmberg som berättar mer om Tsuges liv och hans serier, och jag blev förvånad när det stod att Tsuge av en del kritiker hyllats som ett ideal, och då alltså inte som ett författarideal utan som ett ideal när gäller hur man ska leva (och ”man” är verkligen ett rätt ord för det finns frun till trots inte mycket av kvinnoperspektiv med i bokens värld). För mig är det tydligt att Sukegawas tankar på hur livet ska vara visserligen framställs som förståeliga i boken, ett fritt liv utan andras blickar på det, men att det är en omöjlighet: Vi behöver alla varandra, och därför kan man inte leva helt utan förpliktelser eftersom det vore orätt mot de som hjälper en. Så övertydlig är förstås inte Tsuge, jag tror snarare att han skrev sina serier utan att ha som avsikt att framföra någon specifik etik eller filosofi, men för min del blir slutsaten att oavsett hur poetiskt ett liv som exemplevis poeten Seigetsus kan te sig på avstånd, och Tsuge är riktigt skicklig inte bara på de realistiska inslagen utan också de mer filosofiska och eftertänksamma, så är sådana liv omöjliga att leva utan förfärliga följder för både en själv och för människor i ens närhet.

En bra för att inte säga utmärkt bok är den, The Man Without Talent, och väl värd sitt goda rykte. Några korta ord om teckningarna och bokdesignen också innan jag slutar: Tsuges styrka vad gäller illustrationerna är i mitt tycke rytmen och känslan i dem; hans stämningsskapande sidor är genomgående charmanta. Figurteckningen är funktionell och lite typiskt många mer konstnärligt ambitiösa serier, dvs lätt naiva och ibland missformade, antagligen med avsikt för att inte se ut som mer slicka kommersiella serier. Jag har ingenting emot det, men för de som vill ha teknisk briljans vad gäller dem så får de tji. Utgåvan i sig har utmärkt tryck och papper och en översättning där språket flyter bra, och lustigt nog tycker jag den opersonliga skrivmaskinssatta textningen passar alldeles förträffligt till innehållet. Men det är kanske för att jag gillade boken så pass mycket som jag kan ha överseenden med den 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s