Bilal sera toujours Bilal: Bug

Den gamle serieräven Enki Bilal närmar sig så sakteliga 70-årsåldern, men fortsätter teckna serier i samma stil som han gjort så länge: Det är science fiction, det utspelas i den (någorlunda) nära framtiden på Jorden, och det finns rikliga mängder mysticism, för att inte säga ren religion, uppblandat med det teknologiska. Det vill säga när han själv skriver manus; om det är till exempel Pierre ”Linda och Valentin” Christin som skriver brukar det istället handla om realpolitiska thrillers, en helt annan genre.

Men i hans senaste serie Bug är det han själv som står för hela konkarongen, och vi bjuds därför på en historia som utspelas när plötsligt en dag Jordens datanätverk klappar ihop. Vissa specifika delar fungerar fortfarande, men nästan allt som styrs med hjälp av datorer kraschar abrupt vilket leder till en mängd katastrofer i en redan splittrad värld. År 2041 har många av dagens politiska konstellationer nämligen försvunnit vilket gör att samarbete mellan nationerna försvåras, och när det verkar som att det hela på något sätt hänger samman med en nyss återkommen expedition till Mars där bara en av astronauterna överlevt börjar klappjakten på honom där alla hoppas att han ska kunna förklara vad som hänt.

Bug är verkligen en typisk Bilal-serie. I den här första delen (del två kommer senare i höst) förklaras aldrig riktigt vad det egentligen är som pågår (vi får reda på vilken/vilka som gjort det, men varför och hur vet vi inte), och jag skulle nog tro att det kommer finnas oklarheter kvar när serien avslutats också; Bilal har som sagt en förkärlek för det mystiska som syntes till i tidigare serier som Gudarnas marknad-böckerna eller trilogin Animal’z / Julia & Roem / The Color of Air som gått att läsa i Heavy Metal de senaste åren. Det blir aldrig lika mystiskt/religiöst som hos SF-författare som Arthur C Clarke där det ibland finns en närmast orgiastisk känsla inför det slutgiltiga mysteriet för Bilal föredrar att låta det mystiska blanda sig med det vardagliga, och i alla hans serier finns det ett stråk av en grå och trist vardag som håller serier närmare marken.

Den där gråa trista känslan är ovanligt tydlig i den ovan nämnda trilogin där i princip alla sidor går i en monoton gråblå färgskala innan det mer uppsluppna slutet då Bilal släpper fram andra färger igen. Här i Bug finns alla färger med, även om hela tiden det gråblå dominerar. Överlag har Bilals teckningar med tiden blivit lösare i konturen. Att han i grunden är en realistisk tecknare ändras inte, men i jämförelse med serier från 80- och 90-talet är hans linjer mer skissartade och inte lika skarpa nuförtiden; i Bug går det till och med så långt att vissa sidor är smått suddiga, dvs ur fokus, vilket verkar vara ett medvetet stildrag och inte ett fall av dåligt tryck eftersom den franska utgåvan ser likadan ut.

Men med det sagt kommer Bilal nog alltid förbli en tecknare som jag i grunden förknippar med cement och tung apparatur. Och det gäller även människorna där framförallt de äldre männen fortfarande efter alla dessa år har starka drag av de sovjetiska politruker Bilal tecknade i 80-talsserier som Jakten, med karga och väl utmejslade drag som vore de skulpterade i just cement. Jag har alltid tyckt att Bilals teckningsstil går lite på tvärs mot de historier han vill berätta; det är inte fel i sig med hans tunga teckningar tillsammans med de mer mystiska innehållet, men det gör att stämningen aldrig lättar oavsett vad som händer. Det närmaste han kommit är kanske just i de där slutsidorna i den tidigare trilogin, när färgerna som kommer åter gör att sidorna andas på ett helt annat sätt tack vare kontrasten mot de tidigare.

Enki Bilal hör definitivt till de klassiska serieskaparna när det gäller franskspråkig science fiction. Hans historier är ambitiösa, och hans teckningar har sin alldeles egna och omedelbart igenkännliga stil; har man läst någonting av Bilal kommer man garanterat känna igen honom nästa gång man stöter på någon av hans serier. I de sena Linda och Valentin-albumen syns det tydligt att Mézières kikat på Bilal, och även i mer moderna franska SF-serier som Orbital kan man se Bilals inflytande när det gäller färgsättningen. Bug är ett utmärkt på den sene Bilal: Lite friare teckningsstil, en mer dämpad färgskala, och noggrant berättad. Inklusive en smula styltig dialog och ett tillplattat tempo, något som förvisso också kännetecknat Bilals serier genom alla tider; han slarvar aldrig med historien, men det är nog för teckningarnas skull manuset finns och inte tvärtom 😉

Kan köpas bl.a. här:

En reaktion till “Bilal sera toujours Bilal: Bug

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s