Årskrönika 2020: Serierna

Ett år till att lägga till handlingarna, och vilket år… Inte ens den lilla serievärlden undkom följderna av corona, som att distributionen av serietidningar i USA fullkomligt förändrades med följder som ännu inte är tydliga, där framförallt förlaget DC påverkades; att DC senare under året också drabbades av omfattande nedskärningar och drastiskt sänkta löner till serieskaparna gör också att framtiden för dem ser ytterst osäker ut. Men för andra delar av seriebranschen gick det bättre, bland annat för att läsningen i allmänhet gick upp när människor stannade hemma och behövde underhållas utan tillgång till biografer, restauranger, klubbar, med mera. Och på svenska fick vi till slut se senaste årens globala bestseller Hundmannen; det finns också andra tecken på att de senaste årens boom i serieläsning bland yngre kanske nått Sverige också, med serier inriktade på barn av så olika slag som Glaskulan, Fjodor, med flera. Om nu bara något svenskt förlag kunde börja ge ut översatt manga i större utsträckning vore det trevligt också. Hint-hint!

För min del borde inte pandemin spelat så stor roll eftersom jag ändå normalt jobbar hemifrån, men att hela samhället förändrades påverkade förstås. Med result att jag av någon anledning helt klart prioriterat att läsa gedigen och pålitlig underhållning, och det i sin tur betyder när det kommer till serier för min del en enda sak: Manga.

Jag har aldrig läst lika mycket manga som jag gjorde 2020, och mycket av den skrev jag aldrig om på bloggen eftersom det handlade om ren och skär underhållning med godkänd kvalité, vare sig mer eller mindre. Så om det blir mindre av andra serier i krönikan så vet nu nu varför. Bara som FYI alltså 😉

  • Årets lästrend för min del: Som sagt en och endast en trend, nämligen manga. Det är nästan pinsamt hur mycket mer pålitligt underhållningsvärde som ges av en slumpmässig manga än exempelvis en slumpmässig superhjälteserie. Varför det är så skulle man kunna skriva tjocka böcker om, men en bidragande orsak är definitivt att redaktörerna är betydligt mer aktiva i Japan. Och redaktörens roll för mina tankar till nästa punkt, nämligen…
  • Årets fysiska fails: Två böcker för min del där en undermålig kvalitetskontroll av trycket förtar mycket av de i grunden fantastiska serierna läsvärdhet: Malassagnes Kairos och Miller/Sienkiewicz Elektra: Assassin. Det är frustrerande när kvalitetsförlag som First Second misslyckas med en så grundläggande sak som att se till att trycket är skarpt.
  • Årets innehållsmässiga fails: Inte så farligt på den här punkten i år, men om jag skulle nämna någonting jag personligen varit lite besviken år så är det med Lewis Trondheim, iallafall de serier av honom som jag själv läste för första gången 2020. Inga direkt dåliga serier, men heller inga mästerverk med serier som Stay, Mamma Mia!, och Venezia. Jag är glad att den amerikanska utgåvan av hans Infinity 8 faktiskt lyckades genomföras, men slutet var en besvikelse, tyvärr. Och apropå slut, dags för…
  • Årets farväl: Av alla serier vars utgivning avslutades under 2020 tänkte jag bara nämna en, nämligen Corto Maltese vars kompletta engelska utgåva slutfördes i och med albumet Mu. Jag läste min första Corto-serie för väldigt många år sedan, och att nu äntligen ha alla serierna i bra utgåvor (med något enstaka beklagligt undantag) känns riktigt bra. Och en riktigt bra serie också, även om Mu inte är någon av de bästa böckerna i sviten!
  • Årets farväl 2: Den här bloggen är ingen nyhetsblogg så jag skriver bara sällan om nyheter inom serievärlden i sig. Det inkluderar när serieskapare avlider, så därför skrev jag ingenting här när Richard Corben gick bort i slutet av 2020. Men jag nämner det ändå här eftersom han spelat en stor roll när det gäller mitt serieintresse: I äldre tonåren läste jag fortfarande serier (såklart!) men det var först när jag av en slump fick syn på Corbens undergroundserie CidoPey i ett tidigt nummer av Epix som jag blev aktivt intresserad av mediet igen. Ända sedan dess har jag varit svag för honom, framförallt i hans tidigare serier; de senaste decennierna har jag läst honom men med måttlig förtjusning i och med att han vare sig skrev manus eller färglade sina egna serier. Just färgerna var hans speciella styrka så det var synd att han helt övergav det i sina serier. Och apropå färger så är det dags för en punkt som senast var med 2017
  • Årets färggladaste: Favorit i repris från just 2017. Då gällde det Natalie Riess Snarlbear i sin inkarnation som webbserie, men i år är det den fysiska utgåvan jag avser. Här borde First Second & Marvels redaktörer från Fysiska fails-punkten ovan ta lärdom av hur en webbserie med extrema färger som definitivt är avsedda för ett digitalt format framgångsrikt överförts till papper. Och det gör att jag verkligen ser fram mot att få mina exemplar av Stand Still. Stay Silent, en suveränt snygg webbserie som jag verkligen borde skrivit om redan, och vars fysiska Kickstarter-utgåva hanteras av samma förlag. Jag anar att böckerna kommer bli en stark kandidat för årskrönikan 2021, trots att jag inte ens sett böckerna ännu 🙂 Och Kickstarter?
  • Årets Kickstarter: För min del, Åshöjdens BK. En oväntat trevlig läsning av den ursvenska 70-talsserien, och del två borde anlända vilken dag som helst. Det ska bli väldigt intressant att läsa hela serien när den en dag är klar!
  • Årets svenska förlag: Under 2020 fick jag upp ögonen för förlaget Lystring! Smala böcker, men oftast intressanta, till och med för en läsare som mig som inte alltid är så förtjust i i mitt tycke alltför konstnärligt pretentiösa serier. Och efter att Placebo/Sanatorium som det verkar slutat ge ut serier också det svenska förlag som satsar mest på alternativ design av sina böcker. Favorit hittills: Megg & Mogg.
  • Årets klassikerutgivning:
    • I Sverige började det under 2020 märkas att Tintin-utgivningen nu hamnat hos ett förlag som vet att uppskatta klassiska europeiska serier. Vi fick bland annat se de svartvita originalversionerna av diverse album och en svordomsbok med kapten Haddock, och det kommer nog dyka upp mer därifrån.
    • Vad gäller USA så uppskattade jag Little Joe-samlingen, en vacker utgåva av ett urval för min del tidigare olästa Harold Gray-serier. I övrigt hände inte mycket på klassiker-fronten; min önskan om en bra utgivning av söndags-versionen av Blondie fortsätter att vara ouppfylld :-/
    • En ruggigt bra japansk klassisk serieskapare fick jag upp ögonen för under året, nämligen Yoshiharu Tsuge. Jag hade läst enstaka serier av honom i RAW på 80-talet, men det var först i och med de två böckerna The Man Without Talent och The Swamp som jag förstod hur bra han faktiskt är.
    • Rumiko Takahashi måste också nämnas. Inte nog med att hennes mer nutida serie Rin-ne snart har en komplett amerikansk översättning, dessutom fortsatte/påbörjades inte mindre än tre av hennes äldre serier i nya utgåvor, närmare bestämt hennes genombrottsserie Urusei Yatsura, hennes skräckis Mermaid Saga, och hennes romantiska mästerverk Maison Ikkoku. Om nu bara någon ville översätta hennes nya episoder av Rumic World också!
  • Årets nya genre: Isekai, såklart. Inte på något sätt ny för 2020, genren är betydligt äldre än så, men under året har det översatts såna enorma mängder manga i genren att det varit smått löjligt. Jag har läst en hel del, skrivit om ytterst få, men för den som vill testa kan jag rekommendera That Time I Got Reincarnated as a Slime eller My Next Life as a Villainess: All Routes Lead to Doom!. Men om ni har något specialintresse så är som synes titlarna extremt deskriptiva så det är bara att välja 🙂
  • Årets seriemässigaste: Oslagbar, såklart. Oväntat men mycket välkommet att Pascal Jousselins seriemetahjälte skulle dyka upp på svenska 🙂
  • Årets roligaste: Ovannämnda Oslagbar är givetvis möjlig vinnare, medan Kenneth Larsens Bästis fortsätter att vara den dagsstrippserie som jag tycker är roligast tecknad, och med den första officiella samlingen utkommen 2020 är den en stark kandidat. Men mitt val blir ändå Tatsuya Endos Spy × Family med sin fascinerande blandningen av urgullig humor, fars, och bottenlös ångest. Ett sant nöje att läsa!
  • Årets svenska serie: Vissa år är det svårt att välja en enda serie, men andra år går det lättare. I år är det lätt för även om det kom ut flera bra svenska serier finns det ingen som är ens i närheten av Mats Källblads Polly tar ingen skit. Redan i Lukas-serien fascinerade hon med sin utstrålning och sin blandning av coolhet & aggression, och i årets bok får vi följa hennes bakgrundshistoria i en samling korta vinjetter. Allt gjort med Källblads sedvanligt perfekt fångade skildring av ett Sverige som man annars sällan ser till, inte minst i serier. Att hans teckningar också är både hantverksmässigt skickliga och gjorda i en stil som för min del känns väldigt mycket som just serier gör det bara ännu bättre.
  • Årets serie: Nu blir det svårare… Förutom Polly som definitivt är så bra att den också skulle kunna bli årets serie för min del finns det också en hel del utländska serier, närmare bestämt en handfull japanska serier, som jag har svårt att förbigå. Vi har Taiyo Matsumotos Ping Pong, en mycket udda sportmanga i en säreget suggestiv stil och en handling som inte följer några av genrens vanliga konventioner. Vi har Ebine Yamajis Love My Life, en envolymsserie med fantastiska teckningar och manus som nästintill golvade mig med sin styrka. Men både dessa två är äldre serier och jag skulle gärna ta någonting lika bra men nyare, och då är det två serier som återstår: Akiko Higashimuras självbiografiska Blank Canvas och Kaitos relationsdrama Blue Flag. Jag skulle egentligen kunna välja vilken som helst av dem för båda är ungefär så bra som de kan vara; Blank Canvas med sin inträngande skildring av hur ett konstnärsliv blir till, inklusive en författare som bitvis är mycket hård i sitt omdöme om sig själv, och Blue Flag med en personskildring som i scen efter scen lyckas fånga de multipla plan där känslorna utspelas när personerna ifråga allt efter sin egen vetskap tolkar vad som sägs och där vi som läsare kan lägga på ytterligare en dimension i det komplicerade nätet av känslor. För två veckor sedan skulle nog Blank Canvas fått förstaplatsen eftersom utgivningen avslutades under året medan Blue Flag fortfarande översätts, och då finns risken att den senare blir sämre med tiden. Men sen läste jag volym 5 av Blue Flag som just kommit ut, och där börjar en tidigare perifer person märkas mer. Jag tänkte att japp, nu kommer lite padding för att fylla ut sidorna som ofta händer när en mangas ursprungliga idé egentligen skulle kunna berättas på X sidor men där serien är så pass populär att det blir fler än så. Men där hade jag helt fel, för istället blir den tidigare ointressanta och som det verkat klichéaktiga karaktären tack vare en fantastisk scen på ett café där hon berättar om sig själv och sin syn på världen till en ytterst intressant person, en som jag vill veta mycket mer om, och hur hon i fortsättningen kommer påverka de andra i serien har jag ingen aning om. För spännande till max är det, och jag längtar redan till 16:e februari och 20:e april när del 6 respektive 7 ska komma ut 😀 Därför utnämner jag Blue Flag till årets bästa serie, hurra för den!

Och med den längtan om framtida läsning är det slut för idag, och för året 2020 (med undantag för mitt årliga inlägg om statistik för bloggen). Även om 2020 innehöll en hel del bra läsning finns det andra saker med året som skulle kunna varit bättre, minst sagt, så heja, 2021, jag håller tummarna!

6 reaktioner till “Årskrönika 2020: Serierna

  1. Jag tycker inte att ”Blue Flag” är urdålig i början, men som sagt tar det ett tag innan den visar exakt vad den går för. Jag skulle säga att efter två volymer kan man se att den är riktigt bra, men att serien som då redan gått från helt OK till riktigt bra bara ska fortsätta att bli bättre och bättre är osannolikt men sant 🙂

  2. Blue Flag är urdålig i början men är jättebra i bok fem men det är ovanligt av Simon att tipsa om en serie som inte är klar

  3. @Rasmus: ”Blue Flag” är lite av en slow burn; det dröjer ett tag innan det framgår hur bra den faktiskt är. Och som lite konsumentinformation skulle jag också säga att den nog fungerar allra bäst om man läst en del annan manga innan eftersom det är så fascinerande att se hur Kaito på många sätt följer seinen-mallarna men på andra sätt radikalt bryter med dem. Utmärkt tecknad är den också 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s