The Boys – Dear Becky

Nästan tio år efter att Garth Ennis serie The Boys avslutades är den hetare än någonsin. Anledningen är förstås den framgångsrika TV-serien som bygger på serien med hittills två säsonger och en tredje på gång, och en i mitt tycke rätt lyckad TV-serie som anpassat Ennis serie på ett vettigt sätt, för det finns verkligen saker som inte var helt lyckade i originalversionen. Och nu har Ennis själv också skrivit en ny mini-serie om The Boys: Åtta delar, tecknade av Russ Braun, med titeln Dear Becky.

Jag tycker att det finns två sätt att skriva om den här serien: Dels som en serie i sig, dels som en serie som jag läser i kontext av TV-serien och hur världen förändrat sig sedan serien ursprungligen avslutades. Och om jag börjar med hur Dear Becky står sig som en serie på egna ben så måste jag säga att stadigt står den inte. Brauns teckningar är som de brukar (han har samarbetat en hel del med Ennis genom åren), dvs rätt statiska och livlösa, men han har blivit bättre med tiden så jag skulle ge honom godkänt. Dessutom är Darick Robertson, som var den ursprungliga huvudtecknaren, inte någon större favorit för egen del, och jag skulle säga att i valet mellan dem så väljer jag nog Brauns något renare linjer än Robertson slarvigare (och fulare).

Om teckningarna är godkända så är det tveksamt om manuset är det. Då och då lyser sidorna upp när Ennis får till det, men det saknas energi och driv i berättelsen som hoppar mellan nutiden där Hughie förutom sitt eviga grubblande över sitt och Annies förhållande nu också måste hantera alla känslor som rörs upp när han av en okänd person blir påmind om tiden med Butcher, och dåtid där vi får följa Butcher i en tid innan Hughie anslöt till The Boys, och framförallt får se mer av Butchers livs stora kärlek, titelns Becky. Det bränner aldrig till eftersom Hughies ångest inför att han inte vet vad han ska göra med sitt liv har vi redan sett förut, och detsamma gäller Butchers råhet i jobbet och ömhet med Becky, och mysteriet med vem som gett Hughie Butchers gamla dagbok blir aldrig det minsta engagerande eftersom alla intressanta karaktärer i serien förutom Hughie & Annie dog i det ursprungliga slutet. Som en standalone-serie är det en mycket menlös historia, med enstaka ljusglimtar när någon av Ennis starka sidor som humorn och vänskap (Ennis är IMHO mycket bättre på att skildra vänskap än kärlek) står i fokus.

Men serien blir intressantare, om än inte bättre, när man läser den i dagens kontext. Jag tycker att ursprungsserien inte är någon av Ennis bättre. Den hittar aldrig formen, och tonen i den är också i mitt tycke alltför hård, ett problem som Ennis ibland har när han är på mer cyniskt humör. Men avslutningen fungerar, där hittar Ennis äntligen rätt i sin blandning av cynism/vänskap/optimism. Så varför göra en uppföljare nu, tio år senare? Mitt intryck blir att Ennis vill rätta till felen som serien hade, och som blivit mer uppenbara i efterhand när TV-seriens förändringar visat sig så pass lyckade. I Dear Becky försöker han hitta en bättre balans mellan basal humor och hur han exempelvis skildrade kvinnorna i serien, med en Becky som tar mer plats och hur Hughie när han pratar med barndomsvännen Bobbi faktiskt då och då blir tillrättavisad när han slentrianmässigt slänger sig med termer som kan uppfattas som störande.

Med andra ord verkar det som om Ennis vet med sig att serien ibland definitivt gick över gränsen och att han nu själv pekar ut vad som var fel. Och det är ju trevligt, för jag tycker nog själv att när Ennis blir alltför cynisk känns hans humor mycket mer tveksam; i en serie som Hitman, min favorit bland Ennis längre serier, är känslorna i serien så djupa och äkta att den ofta groteska humorn för min del känns helt rätt.

En annan förändring är porträttet av Butcher som har stora likheter med hur Ennis version av Frank ”The Punisher” Castle utvecklades över tid: Istället för att vara en person som i grunden förändrades av en traumatisk händelse (Beckys död / Maria Castles död) framstår det istället som att Butchers/Castles personlighet formats över en längre tid, och traumat är enbart det som till slut får dem att gå över gränsen. Den här förändringen är jag mer skeptisk till; jag tycker som sagt att Ennis är bäst när han inte försöker vara realistisk eftersom han då tenderar att bli alltför deprimerande och hård, och att hans historier är allra bäst när han tillåter sig vara hämningslöst nostalgisk och melodramatisk. Det må vara mer realistiskt att Butcher/Castle inte enbart förändrades av en enstaka händelse, men det blir sämre serier av det i Ennis händer.

Men om jag ska sammanfatta Dear Becky så blir det med en nervänd tumme. Slutet på The Boys var som sagt det klart mest lyckade med serien, så att långt senare få läsa mer om hur det gick sen behövdes inte. Om resultatet varit en strålande serie så visst, kör på, men det här känns mest som att dra samma vev ett varv runt till. Och Ennis senare serier har alla varit drabbade av samma problem: En alltför tydlig dragning till att vara mer realistisk, på bekostnad av de för vissa kanske löjeväckande stora känslorna som finns i hans bästa serier.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s