Kort-kort: Cross Manage

Att Kaitos Blue Flag är en fantastiskt bra serie har jag nämnt många gånger här, och jag kallade den till och med för 2020 års bästa serie av de jag läste då. Innan den har Kaito bara gjort en längre serie: Cross Manage, en fem volymer lång sportmanga.

Lika bra som Blue Flag är Cross Manage inte, men faktiskt är det en förvånansvärt bra serie med tanke på hur enkel storyn är: En något udda sport (lacrosse), en nybliven medlem, Toyoguchi, i skolans sportklubb som kanske inte är den mest fysiskt imponerande men som har en entusiasm som ingen annan, ett lag som inte är ett topplag men som kanske kan bli.

Med andra ord är det mesta precis som det brukar vara i shōnen-serier som handlar om sport, och även andra inslag som de komiska inslagen, en aning fan service, med mera, visar att Kaito och hans redaktörer här tänkt sig göra en ytterst traditionell serie.

Men det märks ganska snart att Kaito inte riktigt kan anpassa sig till de vanliga idéerna om hur sådana serier ska göras. Laget ifråga är kvinnligt, och redan det är en smula udda, och den entusiastiska Toyoguchi saknar ärligt talat så gott som helt talang. Visst blir hon bättre, och det är hon som skaffar laget en riktig tränare för första gången, men det blir snart tydligt att det här inte kommer bli en serie om hur entusiasm och hård träning resulterar i mästerskap och stora segrar. Istället handlar det mer och mer om Toyoguchis person och hur hon trots sin brist på talang ändå vill känna att hon kan bli lite bättre, och om Sakurai, den manliga klasskamraten och den nämnda nya tränaren för laget som tidigare i sitt skolliv varit en hyllad fotbollsspelare men tvingats sluta efter en skada och som i början motvilligt men sen mer entusiastiskt inser att tränaruppdraget kanske kan ge honom en ny mening i livet.

Sakurai förstår själv inte riktigt varför han hamnat i lacrosse-klubbens omklädningsrum

Med andra ord, även här finns en hel del av det som gör Blue Flag så bra, med oväntade inslag och tankeväckande personer karaktärer, allt inbäddat i en på ytan traditionell serie. Och teckningarna är bra de med; redan från början är de säkert tecknade, men allteftersom vågar Kaito ta ut svängarna mer här med. Det ser hela tiden ut som en shōnen-serie, men det finns bildlösningar och stilvariationer som inte är de vanliga för genren.

Kort sagt, en mycket trevlig bagatell, och en serie där man kan se tydliga spår av de kvaliteter som senare kommer synas fullt ut i Blue Flag även om det här handlar om en mestadels traditionell shōnen-serie 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s