Enki Bilal: Monster

Enki Bilal har hängt med länge. Sedan 70-talet har han gjort sina mycket lätt igenkännliga serier, ofta med science fiction-inslag, och de senaste decennierna har han mestadels skrivit sina egna manus också. Eftersom hans serier inte egentligen liknar någon annan var han en av de första serietecknarna som jag identifierade som just tecknare; har man en gång sett en serie av Bilal kommer man alltid känna igen andra, och han tecknar dessutom i en stil som drar ögonen till sig. Så för mig är han i huvudsak en tecknare, trots sitt numera flitiga manusskrivande, och jag misstänker att jag alltid kommer se honom så.

Ta dagens bok, Monster. 264 sidor science fiction som utspelas i en nära framtid i en värld som splittrats i en mängd fraktioner, alla med sina egna mål. Huvudpersonen Nike är en man som kommer ihåg i varje detalj allt som hänt honom, i princip från dagen han föddes, och det han känner starkast för är de två andra nyfödda och föräldralösa bebisar, Leyla och Amir, som han delade sjukhussäng med under de jugoslaviska krigen i början av 90-talet. Som den äldsta, om än blott några dagar äldre, känner han sig ansvarig för dem, och serien följer honom i hans sökande efter dem som vuxen. Interfolierat med detta får vi som läsare se vad de två håller på med, och av en slump visar det sig att deras öden är sammanlänkade med varandra, och med den kaotiskt ohyggliga Warhole, initialt en doktor, senare konstnär, som på egen hand vad det verkar med konsten som ursäkt terroriserar världen.

Nike & Warhole, den senare här under namnet Holeraw (ett anagram på Warhole och ja, likheten både i namn och utseende med Andy Warhol är förstås avsiktlig 🙂

Är det snyggt? Jodå, det här är en Bilal i bra form. Den som läst hans serie Bug, vars första del kom på svenska häromåret, lär känna igen sig för det här ser likadant ut. Och det är kanske ett litet problem; så gott som allt Bilal gjort de senaste decennierna utspelas i synnerligen likartade miljöer, och hans huvudpersoner tenderar att likna varandra på ett sätt som nästan påminner om Tezukas sätt att återanvända karaktärer, även om det inte är riktigt lika tydligt (men för de kvinnliga karaktärerna är det nog ändå det…). Jag är inte heller säker på att jag tycker om att han på senare år mer gått över till att dela upp sina sidor i några få rutor, där rutorna ibland mer har karaktären av splashsidor än av regelrätt seriesidor, något som gör hans rätt stela stil än mer stillastående. Men gillar man Bilals teckningar så kommer man bli mycket nöjd med det som bjuds här ändå.

Manuset däremot är som det nog framgår någonting som jag inte är lika förtjust i. Precis som med hans andra nyare serier finns det drag som jag gillar: Han har en del fascinerande och fantasieggande idéer, som i det här albumet mest märks i Warholes uppfinningar och påhitt. I det här albumet finns det också antydningar om hur krigen påverkat de tre människorna, med uppväxten i ett land splittrat i småstater, som skulle kunna leda till någonting intressant. Problemet är med andra ord inte att det saknas intressanta uppslag, men istället att Bilal har svårt att få ut det som går ur dem.

Ta Warhole som efterhand får en allt centralare roll, och en roll som förtjänar ett ordentligt avslut. Visst blir det en twist på slutet om vem Warhole är, men det blir liksom ingenting av twisten, förutom lite halvdan och oengagerad mysticism. Samma sak med bandet mellan de tre huvudpersonerna: Nike kämpar hårt för att träffa dem, men när detta till slut händer så resulterar det egentligen inte i någonting. Inte heller andra teman genomförs konsekvent, som att Nike när han tillfrågas av en f.d. flickvän om han skulle vilja ligga med Leyla reagerar mycket negativt eftersom han ser Leyla som sin lillasyster. Varpå han när de till slut träffas givetvis ligger med varandra, men utan någon som helt reflektion över varför/när han ändrat uppfattning. Det skulle kunna vara meningen att jag som läsare själv ska fundera över varför, men ärligt talat känns det som om Bilal inte orkat med att genomföra historien på ett konsekvent sätt.

Så det är väl ungefär så jag ser på den här Bilal-serien: Jag uppskattar teckningarna, även om jag sett dem förut, men tycker att Bilals manus saknar stringens och uthållighet. Med andra ord, det är som det var med rätt många serier och serieskapare som liksom Bilal kom fram i tidningen Métal Hurlant: Snygga teckningar, halvdana manus som är bättre på att framkalla stämningar än på att framgångsrikt berätta en historia.

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

4 reaktioner till “Enki Bilal: Monster

  1. Ja, jag är sent ute vad jag förstår, jag hoppas de trycker den igen. Tack för svar.

  2. Hm, den verkar vara slut på alla internetbokhandlar som jag brukar handla på. Köpte min via Adlibris men slut där med, tyvärr 🙁

  3. Hej! Jag har inte jättekoll men hade velat köpa Bilal Monster, men den verkar vara slut överallt. Har du nåt tips om var man kan köpa den? /Nora

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s