Lite mer om Murphys Prins Valiant

Tänkte skriva lite mer om John Cullen Murphys version av Prins Valiant, så för de av er som kanske inte är riktigt lika förtjusta i Hal Fosters serie (jag anar att det gäller de allra flesta) är det nog bäst att ni hoppar över det här inlägget. Det handlar om en rätt usel serie, men eftersom det inte är en serie man kan råka köpa / läsa av misstag, därtill är den alltför smal och för den delen dyr, så behövs inga varningar som konsumentinformation utan det är bara de närmast sörjande ( = jag, och kanske någon till) som kanske är intresserade av lite repetition av min kritik från förra gången (plus lite nytt gnäll!) 🙂

Orsaken att jag skriver det här inlägget är att jag nyss läst den senaste samlingen av serien som täcker åren 1981-1982, vilket innebär att det för första gången handlar om serier där Foster inte var inblandad i vare sig skisser eller manus. Så här är det 100% Murphy (John Cullen teckningar, sonen Cullen manus, dottern Mairead färger), med ett sisådär resultat. Närmare bestämt, om jag bryter ner de olika familjemedlemmarnas bidrag:

John Cullen Murphys teckningar klagade jag ordentligt på förra gången, och min kritik från då gäller även de här åren. Det ser platt ut och lite slarvigt är det alltjämt, men nu när Foster inte längre står för skisserna ser det faktiskt en gnutta bättre ut. Kanske det är så enkelt som att scener och bildlösningar som inte passade Murphy nu kan undvikas, som exempelvis närbilder på ansikten.

Maireads färger är, tyvärr, hur trista som helst. Delvis beror det säkert på vilken teknik och ambitionsnivå som erbjöds jämfört med seriens tidigare år, men färgskalan här tilltalar mig inte det minsta. Det bästa jag kan säga är att färgerna är lika platta som teckningarna.

Cullens manus tänker jag skriva mer om, för det var det som jag funderade mest på efter att ha läst boken. Det finns extremt mycket som är dåligt med det och som irriterar, som exempelvis:

  • Episoderna är alldeles för korta. Nya personer introduceras, beskrivs, och efter en eller två sidor försvinner de utan att någonsin ses till igen. Det beror säkert på att man vid den här tiden ansåg att läsarna inte hade tålamod att vänta alltför länge på att få läsa upplösningen, men det gör att serien åtminstone när man som jag nu läser den i en samlingsbok har grava problem med pacingen som känns helt fel och stressad.
  • Samma slags problem gäller också för geografin i serien. När serien var som bäst hade den ett episkt anslag som få andra. De längre resor som Valiant gjorde kändes alltid som om det verkligen handlade om någonting extraordinärt, som när han gör sitt enda besök till de södra delarna av Afrika där resan och dess strapatser tar många månader, både internt i serien och externt för läsaren. Även relativt korta resor som från Camelot till Thule innebär umbäranden och är ibland snudd på omöjliga att genomföra på grund av årstid eller tidsbrist. Här däremot tar det kanske 2-3 rutor att åka från England till Konstantinopel, eller för Galan (en av Valiant & Aletas söner) att åka till Indien. Val och hans familj verkar kunna färdas var som helst i världen snabbare och enklare än jag kan göra idag, och det känns ärligt talat trist när världen i serien känns så liten.
  • Den där resan till Indien som Galan gör är också ett bra exempel på hur manuset helt glatt struntar i om saker är rimliga eller inte. Galan gör sällskap med Yuan Chen, en lärd kines, till Indien, och väl där (resan tar givetvis ingen tid alls verkar det som…) kan den unge Galan prata med alla utan problem, till och med så pass bra att han deltar i en teaterföreställning. Språk som pratas? Inte vet jag. Varför Yuan Chen befann sig på de dimmiga öarna i Medelhavet? Vem vet. Och så vidare. Eller ta den här sidan där Mordred hejdats i sina planer att invadera England och försöker fly:
Ska vi slå vad om att Mordred klarade sig och kommer dyka upp utan förklaring någon gång i framtiden?…

Arn har kommenderat en del av försvarsstyrkorna, och har som synes fått information om Mordreds planerade flykt. Och vad gör Arn då, dvs vad gör en man med stora styrkor under sitt befäl? Jo han beslutar sig för att ensam gömma sig på Mordreds flyktbåt, hoppas undgå upptäckt och vänta tills båten befinner sig mitt ute på Atlanten (nästa sida visar att inget land finns i närheten), för att sedan attackera. Idiotiskt! Och John Cullen Murphy, vad i hela friden är det där för en miniatyrkaskelot, och vad gör den med båten?!? Skärpning!

  • Arn ja. Jag nämnde det förra gången men måste göra det igen: Arn är så gudsigförbarme tråkig. Det är inte enbart Cullens fel eftersom Arn så fort han blev mer eller mindre vuxen även hos Foster saknade all charm, trots att han fungerade bra som barn, men det märks mer här eftersom Cullen verkar ha fått för sig att om det ska handla om äventyr med strider och större actionscener är det Arn som ska ha huvudrollen istället för Valiant.

En del andra saker är vare sig bättre eller sämre än Fosters version, som att Cullen gärna låter magi och övernaturliga inslag finnas med. Bortsett från enstaka sidor i början av serien var Foster noga med att undvika övernaturligheter och hade istället flera episoder där Valiant avslöjar lurendrejare som utnyttjar människor med hjälp av trolleritricks, men i Cullens version är siare, knytt, småfolk och annat en helt naturlig del av världen. Personligen föredrar jag Fosters version men det handlar om personlig smak mer än någonting annat.

Men, och nu är det dags för några positiva ord faktiskt, mot slutet av boken blir manuset mycket mer intressant. När det är dags för familjens sjätte barn att födas blir det början på en episod som utspelas under flera månader, sammanflätad med andra längre episoder som också får ta mer tid på sig, och när boken tar slut är det ännu inte klart vad som händer med den unga sonen. Jag är till och med lite nyfiken på vad som ska hända härnäst, och det var det länge sen när det gäller de här återtrycken. Allt är inte bra; exempelvis är en av de där längre sammanflätade episoderna den med Galan i Indien som jag redan nämnt har seriösa problem, men trots dessa är episoden ändå en av de bättre eftersom den får lite längre tid på sig. Stor litteratur är det inte, men när boken tar slut är det iallafall med en känsla av att författaren börjat förstå hur man kan skriva en ok familjesåpa 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s