Judge Dredd – Titan

För några veckor sedan ramlade jag över en artikel med titeln 15 recent sci-fi comics that are changing the genre. Jag gillar sf, jag gillar serier, och det fanns flera för mig okända serier i listan -> Dags att läsa!

Först ut, och dagens ämne, blev av ingen speciell anledning en relativt ny Judge Dredd-serie som ursprungligen publicerades för ungefär fem år sedan i tidningen 2000 AD. 23 kapitel och inte i sekvens, så det blev lite grävande innan jag hittat alla nummer; det finns en samling men det såg jag inte förrän jag redan letat upp de separata numren 😉

En del jobb att hitta tidningarna alltså och det var det kanske inte värt, för serien är ärligt talat inte speciellt bra. Jag gillar Dredd som karaktär, dvs att han är en karaktär som det går att göra lite vad man vill av. Hårdför omutlig judge (jag kommer inte ihåg vad den svenska översättningen av Dredds yrke brukar vara, men domare känns fel så det får bli den engelska termen i dagens recension) som används för humor? Visst. Samma person med ren action? Jupp. Använd som en symbol och varning för fascism? Går bra det med.

I Titan är det nummer två som gäller, dvs action utan antydan till politik, men kryddat med ett försök att fördjupa skildringen av Dredd som en riktig människa. Titan, Saturnus största måne, används som ett fängelseläger för före detta judges som dömts för brott de begått. Med andra ord, precis den sortens människor som Dredd avskyr mest: Korrupta judges. Någonting går fel i lägret och Dredd skickas dit för att ta reda på vad som försiggår, varpå han tvingas hantera en revolt mot de omänskliga förhållandena i lägret och en revolt som kan bli ett hot mot Jorden.

Manusförfattaren Rob Williams historia är hyfsat skriven vad gäller action à la standard-Dredd, men det är uppenbart att han vill någonting mer. Den centrala scenen är när Dredd, efter en utdragen tortyr med avsikt att bryta ner honom psykiskt, tvingas välja: Ska han spränga ett skepp där hans torterare befinner sig på flykt, eller ska han låta bli eftersom skeppet också innehåller andra och i sammanhanget relativt oskyldiga före detta judges? Dvs ett val mellan hans privata hat eller hans principer om att aldrig skada oskyldiga:

Det hade kanske kunnat bli någonting av det hela, men Williams är inte uppgiften vuxen. Manuset är alldeles för mycket av ett helt ordinärt Dredd-manus, och det filosofiska dilemmat känns aldrig på riktigt. Det påpekas i texten mycket noga både när det händer och när det senare refereras till hur svår situation är/var för Dredd, men tyvärr har det inte lagts ner någon tid på personen Dredd innan så det känns mest märkligt och malplacerat med att han plötsligt ska tvivla på sig själv. Ingen tid spenderas på människan Dredd vare sig före eller efter valet, utan istället handlar det snart om vanlig action med ismonster som attackerar Megacity osv; visserligen med en anknytning till Titan-händelserna, men det känns mest som en förevändning för att få skildra Megacity på gränsen till utplåning på grund av iskylan. Det finns också flera manustrådar som mer eller mindre lämnas därhän, och mitt intryck är att Williams kanske aldrig avsåg det hela som en enda lång sammanhållen historia utan istället skrev kapitlen allteftersom, med ett slutresultat som spretar och inte håller ihop som en samling.

Så jag håller inte alls med om att den här serien förtjänar att nämnas i den där listan. Den är vare sig speciellt bra eller speciellt inflytelserik, och det är i mitt tycke alldeles för lite science fiction och för mycket (dum) action. Det bästa med den är nog att tecknaren Henry Flint inte är så dum i sin stil som passar väl in bland andra tidigare 2000 AD-tecknare som Cam Kennedy med flera. Slutomdömet blir en inte direkt dålig serie, och om man är ett fan av Dredd så tycker jag den är värd en läsning, men mer än så är det inte.

Kan köpas bl.a. här:
  • Judge Dredd – Titan (Adlibris)
  • (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

2 reaktioner till “Judge Dredd – Titan

  1. Såvitt jag minns användes i de svenska översättningarna generellt begreppet ”Judge” oöversatt.

    Fanns också någon Joakim Lindengren-serie från 80-90-talet där Lindengens alter ego går ut i hemgjord judge-utstyrsel och fäller kommentaren (ungefär) ”Hähä! Det är ju ashäftigt att vara judge!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s