The Legend of Luther Arkwright

50 år har det (nästan) gått sedan den första serien om Luther Arkwright såg dagens ljus. Den första sviten, The Adventures of Luther Arkwright, avslutades först 1989, och sen gick det tio år innan del två, Heart of Empire, kom ut, så det har alltid varit en serie som skaparen Bryan Talbot bara gett sig i kast med när han känt för det. Och nu är det alltså dags för vad som känns som den avslutande delen, The Legend of Luther Arkwright, som till skillnad från sina föregångare inte först publicerats i följetongsformat i tidningar utan istället kom direkt i bokform:

Guldtrycket på omslaget blir tyvärr gult på datorskärmen :-/

Jag skrev en kort text om de två första delarna i den här bloggens barndom, och kontentan av den var kort sagt att jag verkligen gillade serien, framförallt TAoLA med dess 60/70-talskänsla; jag är personligen inte ett dugg attraherad av New Age, men bra skönlitteratur med inslag av det gillar jag däremot, och presenterat med all den energi och uppfinningsrikedom vad gäller hur man kan utforma en serie som Talbot uppvisar i serien är den omöjlig att motstå för mig. Uppföljaren HoE var trevlig läsning, men inte lika fascinerande med sin mer raka och enkla intrig; det som var bästa med den var att några nya fullödiga karaktärer presenterades, utvöver Arkwright själv som dittills varit den enda som haft en personlighet att tala om.

Därför kan jag med glädje meddela att The Legend of Luther Arkwright påminner mer om TAoLA än om HoE: Historien sätter återigen de parallella världarna i fokus, och också hela idén med Luther själv som en Homo Novus, den nya människan, när han år 2058 (de tidigare serierna utspelas i nutid, dvs den tid serien gjordes, men nu är det framtiden som gäller) efter att förut ha mött andra representanter för Homo Novus, både ättlingar till honom själv och andra, nu möter Proteus, den första representanten för det ett människosläkte som gör ytterligare ett steg längre; om Homo Novus hade en fot i framtiden medan den andra stod kvar hos Homo Sapiens saknar Homo Eximia direkta likheter med Homo Sapiens.

Också utförandet är en återgång till den första serien. Den är i svartvitt vilket jag tycker är bra; inte för att färgläggningen i HoE är dålig, men för att Talbots teckningar passar bättre i svartvitt i mitt tycke. Att de också så tydligt ansluter till en engelsk tradition i hur actionserier i serietidningar ser ut gillar jag också eftersom Luther Arkwright i grunden är en så urbota engelsk serie. Utseendet är en symbios mellan de två tidigare serierna, där den lugnare layouten från HoE finns kvar, med några enstaka undantag. Så en gnutta av energin från TAoLA har kanske förlorats, men å andra sidan har också de sidor som var rejält svårlästa också försvunnit 🙂

Från Talbots hemsida, en inzoomad del av en av sidorna. Och en av en handfull sidor med felaktig reference till vilken värld de befinner sig på; i TAoLA var de här sifferbeteckningarna på världar nödvändiga för att kunna följa med i handlingen, men i TLoLA är handlingen mer lätt att följa med i så en miss i numret (som borde vara 00.52.23) gör inte som mycket. Men jag kunde inte låta bli att ”läsa” varje nummer, så när det blev fel irriterade det ändå lite grann 😉

Det finns en tydlig progression i de tre serierna om Arkwright. Den första är som sagt ett barn av sin tid, med en huvudperson som är bokstavligen en övermänniska som behärskar sitt psyke och sin kropp till fulländning, med följden att han i princip är oövervinnerlig och definitivt bättre än alla andra. Det finns mängder av liknande personer i litteratur från den tiden, som många av Michael Moorcock protagonister: Lätt förklädda Jesus-gestalter (att Luther Arkwright inte har JC som initialer är det mest förvånande med honom, och en eloge till Talbot som undvek det!) som eftersom de är så överlägsna alla andra också har rätten att följa sin egen moral oavsett vad det innebär för omvärlden. Talbot har alltid varit en bra författare så han undviker de flesta av de etiska fällorna en person som Arkwright innebär, men fröet till dem finns där: Varför ska en så unik och ofelbar person behöva följa andras moral och etik?

I Heart of Empire är Arkwright huvudsakligen sig lik, men med en skillnad: När han även den här gången ansluter sig till en revolutionär rörelse är det för att befolkningen lider och behöver hjälp. I den tidigare serien var revolutionen mer en chic gest: Fri kärlek, droger, och störtandet av den puritanska regimen som ersätts av en drottning som är gravid med Arkwrights barn. Den revolutionen kändes mest av allt som att Arkwright stöttade för att det var någonting för honom att göra snarare än för att det var det moraliskt rätta. Det fanns tydliga antydningar till att drottningen kanske inte kommer vara så bra för befolkningen, men det är i HoE som han tar på sig det moraliska ansvaret att rätta till det.

I The Legends of Luther Arkwright fortsätter Talbots uppgörelse med övermännniskomyten, eller åtminstone den tappning som till exempel Moorcocks karaktärer gav utlopp för. Proteus är den naturliga följden av resonemanget att ett överlägset intellekt innebär en överlägsen moral: Proteus anser sig ha rätten att göra precis vad som helst för att främja sin nya människoart, och ”vanliga” människor är irrelevanta. Arkwright däremot ser ingen egentlig skillnad mellan människor och deras värde, och det sätter honom på kollisionskurs mot Proteus. Med andra ord, TLoLA är ett verk av en mogen författare som har en bättre insikt i människors natur och riskerna med att resonera i termer som övermänniskor och vanliga människor.

Men nu är det nog bäst att jag som avslutning lägger till att den mestadels är lika uppslupen och förtjust i att inkludera grova svordomar, mycket basal kroppslig humor, och en underbar skaparglädje som de tidigare delarna. Jag är mycket förtjust i den här boken och i Luther Arkwright-böckerna överlag; Talbot var en föregångare till den brittiska serierevolutionen på 80-talet, men han både var och är också bland de allra bästa i sin generation av brittiska serieskapare. Serierna om Luther Arkwright har inte i närheten av samma allmänna attraktionskraft som många av till exempel Moore/Gaiman/Morrisons serier har, därtill är de alldeles för nischade till sitt innehåll och knepiga i sitt utförande (framförallt TAoLA), men för den rätta läsaren är de en fullträff 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länkar, dvs om du köper via en länk kan jag få en liten ersättning)

2 reaktioner till “The Legend of Luther Arkwright

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s