Författararkiv: Simon

Lästips: Maggy Garrisson, nu som bok

Postat den

Idag tänkte jag tipsa om en bok jag skrev några korta rader om för mindre än ett år sedan: Historien om Maggy Garrisson, tre album samlade i en bok, skriven av Lewis Trondheim och tecknad av Stéphane Oiry. Och skälet till att jag tipsar om den igen är för att den nu kommit ut i fysiskt format på förlaget SelfMadeHero; den förra utgåvan var en rent digital sådan (givetvis utgiven av Europe Comics), och eftersom jag vet att det finns många som inte gillar att läsa serier digitalt tänkte jag pusha lite för den igen 🙂

För pushvärd är den, den här socialrealistiska deckaren som närmast är någon slags diskbänks-noir. Fala kvinnor, snärtig dialog, förräderier; allt som en klassisk noir bör innehålla finns här, men i miljöer som närmast känns som någonting hos Ken Loach. Alla människor i serien har en lätt (eller mycket) solkad moralisk kompass och det är självklart att man aldrig kan lita på någon annan, någonting som Maggy är mycket väl medveten om. Själv har hon väldigt få skrupler även om hon egentligen inte är våldsam eller kriminell, utan bara ser alla möjligheter att tjäna pengar som någonting som är värt att göra. Pengasummorna som står i centrum är också sorgligt små med tanke på vad som riskeras vilket bara understryker att det här handlar om småkriminella, för vilka £15000 är en enorm summa.

Och i sann noir-anda blir intrigen mer och mer komplicerad allt eftersom boken fortlöper. Det som skiljer Maggy från de andra huvudpersonerna är att hon tänker lite rakare och mer okomplicerat än dem, vilket både gör att hon är förvånansvärt framgångsrik som medhjälpare till den lokala (och lätt alkoholiserade) privatdetektiven och att hon i princip alltid svarar ärligt så fort någon kriminell pressar henne på information. Pengar behöver hon, men hon försöker så gått det går (vilket är sådär) undvika våld.

Jag gillade Maggy Garrisson när jag läste den digitalt, och baske mig om jag inte gillar den ännu lite mer nu efter att ha läst bokutgåvan. Den är mycket annorlunda jämfört med det mesta andra från Trondheim, men hans skicklighet med dialoger och att lita på att läsaren snappar upp alla detaljer som skymtar förbi för att kunna hänga med i handlingen finns där.

Och precis nu, när jag egentligen skrivit klart, kom jag att tänka på en annan filmskapare som boken påminner mig om, också han en fransman: Jean-Pierre Melville, med filmer som Le samourai. Förvisso utan Melvilles coolhet (kom ihåg, diskbänks-noir), men med samma känsla av tysthet/tomhet där saker bara händer, och där huvudpersonerna är på samma gång mycket smarta och mycket korkade. Så Ken Loach + Jean-Pierre Melville = Maggy Garrisson. Kanske 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Helgalna äventyr med Spirou

Postat den

Någon som blir förvånad över att ytterligare en avknoppning från Spirou-trädet nått Sverige? Den här gången är det Fabien Vehlmann (manus) & Yoann (teckningar), serieskaparna som nuförtiden är ansvariga för den ”vanliga” Spirou-serien, som släpps lösa i åtta korta och fristående berättelser (sex serieepisoder, två korta illustrerade texter). Vi får följa med Spirou, Nicke och Spip på en tidsresa, i parallella dimensioner, när de för en gångs skull arbetar på tidningen Spirou, med mera.

Eftersom de är så pass korta, typ åtta sidor maximalt, är det självklart inga djupare äventyr utan skämtsamma bagateller, sådana där serier som är perfekta i antologitidningar eftersom de inte är följetonger och därför kan uppskattas också av ströläsare. Själv är jag extra förtjust i sådana serier som dessutom (meta)utspelar sig på samma tidning; det gör att tidningen känns så mycket mer relaterbar och personlig, istället för att bara vara en samling serier utan sammanhang. Ta serier som Box 19008 från saligen avsomnade Epix, definitivt en av höjdpunkterna i tidningen när den var med, som tillsammans med de (låååånga) ledarna och brevsidan satte sin prägel på läsningen. Jag tror att det finns många antologititlar som fallerat inte på grund av att serierna var dåliga utan för att utgivaren/redaktören misslyckades att knyta några band med läsarna, och det gör att åtminstone jag blir glad av att se sådana här kortare serier i lite andra miljöer än de vanliga äventyren.

Vad som skulle kunna ha varit…

Men utan sitt sammanhang, dvs som en del i en tidning fylld med andra slags serier, kan det kännas lite torftigt att läsa dem. Missförstå mig inte, jag tycker att Vehlmann & Yoann lyckas riktigt bra här med sina underhållande historier, och de har ju redan tidigare visat att de är bra på Spirou i allmänhet, och att Vehlmann i synnerhet är skicklig på små stickspår och karaktärsdriven komik, vilket passar som handen in handsken här där serierna är så korta. Men jag skulle hemskt gärna ha fått möjligheten att läsa dem i tidningen Spirou, typ när den firade 75 år vilket här firas med ett maskeradparty där vi får se saker som Sickan utklädd till Lucky Luke. Kort sagt, jag gillar serierna här, men kan inte låta bli att tänka på att de nog var ännu bättre vid sin ursprungliga publicering.

Några reflektioner till, och först en positiv sådan: Det är kul att se hur bra Vehlmann & Yoann lyckas med det första textstycket om en reklamkampanj. Trots att det är en text samspelar den väldigt bra med illustrationerna, och för mig fungerade tajmingen perfekt med hur jag såg teckningarna samtidigt som jag läste den relevanta texten. Bra gjort!

Den andra är vare sig positiv eller negativ utan mer en reflektion över de två sista episoderna, de som redan blivit kända eftersom Spirou här tar på sig rollen som en superhjälte. Först med hjälp av en karaktär från albumet I Vipers klor, sedan med hjälp av fantakoptern. Roliga, precis som de övriga episoderna, framförallt den första, men det som gjort dem kända är att de blev så populära att det kommer bli en paus i de vanliga Spirou-serierna för att Vehlmann & Yoann istället ska kunna göra album enbart med Superpiccolon (och kanske Superkorren, Spips sidekick-namn). Och det tycker jag låter oroväckande. Här, som två korta serier, fungerar konceptet finfint, men jag är tveksam till ett (eller flera!) album med Spirou som superhjälte, och eftersom jag dessutom huvudsakligen gillat Vehlmann & Yoanns vanliga Spirou är det synd att det inte bli mer av dem för tillfället. Men, med tanke på min usla franska kan jag ha missuppfattat någonting när jag följt nyheterna, så kanske är det här ungefär så mycket Superpiccolo vi kommer få se, och då har jag inga invändningar 🙂

Kan köpas bl.a. här:

Babbligt värre: Bendis Superman

Postat den

DC gillar att göra om sitt superhjälteuniversum så snart tidningarna säljer för dåligt; vad kan förbättra försäljningssiffrorna mer än att för sisådär sjuttielfte gången återberätta Superman och/eller Batmans ursprungshistorier en gång till? Men visst, jag ska inte var alltför elak, för ibland tar de det lite lugnare och nöjer sig med mindre förändringar i det eviga sökandet efter ökad försäljning.

Som för ungefär ett år sedan då DC skrev kontrakt med Brian Michael Bendis, känd för serier som Ultimate Spider-Man, Alias, med flera, för att han skulle ta över de stora Superman-tidningarna. Och DC satsade stort, med reklamkampanjer som skröt om att nu var det dags för nya läsare att hoppa på tåget, och självklart startade man om numreringen av Superman-tidningen från nummer 1 (vilket man senast gjort 2016 för en annan reboot som fick mindre än två år på sig…). Jag noterade det och eftersom jag har gillat några av Bendis serier, som Powers och redan nämnda Alias, och dessutom är lite svag för gamle Stålis efter att ha läst så mycket av hans serier som liten tänkte jag att jag skulle prova att läsa serien när det kommit några nummer.

Och nu är det gjort; jag tänkte att ett års produktion borde räcka för att få ett hum on kvalitén. Det visade sig också stämma, för Bendis Superman är mycket typisk för Bendis, olyckligtvis med övervikt för hans svagare sidor :-/

Bendis är en extremt dialogdriven serieförfattare. I serier som Powers, en procedurdeckare med superhjältar, fungerar det bra när förhör med vittnen och misstänkta fyller sidorna när de återger vad de sett och varit med om. Bendis skriver rapp dialog med bra flyt, även om han likt sin idol Aaron ”Vita huset” Sorkin prioriterar snärt i replikerna mer än att ge olika karaktärer individuella röster; i både Sorkin och Bendis serier tenderar alla att låta likadant.

Men när det gäller Superman faller Bendis stil platt när Superman, Lois Lane, deras son Jon Kent (gudskelov innebar nystarten inte att giftermålet och sonen ströks; Superman är oftast en mycket intressantare serie när han och Lois Lane är gifta), Jor-El, och alla andra talar på precis samma sätt. Det känns mycket avigt framförallt när det gäller den unga sonen som är lika bra på att kläcka smarta repliker som alla andra i Bendis typiska kulsprutedialoger.

Tyvärr är det inte bättre med intrigen. Som en som definitivt inte följt med i Superman-seriens alla svängar har jag ingen aning om varför Jor-El lever, hur Clark och Lois gifte sig, och när deras son först dök upp, men det gör mig ingenting; jag har läst tillräckligt med serier för att glatt acceptera mina kunskapsluckor och ändå kunna följa med i handlingen. Men det som inte är bra är bristen på spänning, för med tanke på allt dramatiskt som sker borde de höga insatserna kännas mycket mer. Vi får veta att Kryptons undergång inte alls var en olyckshändelse utan ett attentat och att attentatsmannen fortfarande är ute efter att mörda alla överlevande kryptonier, Jon Kent mer eller mindre kidnappas av Jor-El, Jon Kent spenderar ett antal år i en annan dimension där tiden är annorlunda vilket gör att det för Clark och Lois bara gått några veckor och de därmed missat stora delar av sonens uppväxt, och annat smått och gott.

Inget av det här känns ett dugg spännande när jag läser om det, och det beror på flera faktorer:

  • Stora delar av handlingen får vi inte följa i realtid utan via återberättelser, som Jon Kents upplevelser. Så huruvida han ska överleva och kunna hitta tillbaka till Jorden igen är en icke-fråga eftersom vi ser honom berätta om det.
  • Reaktionerna från Lois och Clark när de till slut verkligen tror på att det är Jon som är tillbaka (med tanke på allt skumt som händer i DCs universum gör de klokt i att inte tro på honom bara för att han säger att han är deras numera betydligt vuxnare son) känns märkligt tama. Nog säger båda att det är uppslitande att höra vad han varit med om, men i och med att de låter precis som förut (Bendis dialoger, som sagt…) saknas känslomässig laddning.
  • Som läsare försvinner Jon Kent i ett nummer och är snart tillbaka i ett nytt, så jag har aldrig fått chansen att känna oro över vad som ska hände med honom. Med andra ord, Bendis misslyckas med att bygga upp spänning och förväntningar vad gäller handlingen.
  • Som en slags kombination av det där med att Lois och Clarks förtvivlan över de saknade åren aldrig känns övertygande och avsaknaden av uppbyggnad vad gäller spänningsmomenten har vi sen saker som att omedelbart efter att Jon kommit hem drar han och pappa Superman omedelbart ut i universum igen för att slåss lite mer mot nya och gamla fiender. Ingen återhämtning, ingen reflektion, utan bara pang på rödbetan.

Egentligen är nog alla Bendis serier samma serie, bara med olika namn på karaktärerna och olika miljöer, och om serien blir framgångsrik eller inte beror på hur bra hans typiska sätt att skriva manus råkar passa in i konceptet för serien. Powers och Alias var serier som Bendis skapade själv och som därför var väl anpassade till jans förtjusning i karaktärer som pratar, pratar, och pratar lite till, och även serier som Spider-Man fungerar eftersom dialogen alltid varit viktig för den. Men här, med Superman, som av tradition varit mer fokuserad på action, blir det trist.

Som ni kanske noterat har jag inte heller sagt ett ord om teckningarna i Bendis Superman-serier och det är för att de är eminent förglömliga. Eller för att vara mer rättvis mot Ivan Reis som står för båda sidorna som ses här är han kompetent och det finns många sämre tecknare, men har ingenting som gör att hans illustrationer sticker ut. Jag anar att jag personligen behöver någon tecknare som jag uppskattar för att inte tröttna på Bendis svada, varför Oemings kantiga och aningen primitiva teckningar i Powers (som i ärlighetens namn är ganska dåliga hantverksmässigt men som jag uppskattar att titta på trots det) och Gaydos betydligt elegantare i Alias behövdes.

Med andra ord, oddsen för ett lyckat resultat med ett Bendis-manus till Superman med anonyma tecknare till hjälp var dåliga, och den här gången blev det precis som oddsen förutspådde: Pannkaka.

En sak ska Bendis ha beröm för: Hans Superman är 100% god, och kämpar alltid för att alla ska överleva, inklusive hans fiender. För den som genomlidit någon av de bottenlöst usla filmerna från senare år är det en lisa för själen 🙂
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Vei

Postat den

För de som följt serien Vei sedan den började publiceras i tidningen Utopi för sju år sedan är väntan på andra och avslutande delen av Karl Johnsson (teckningar) och Sara Bergmark Elfgrens (manus, tillsammans med Johnsson) äntligen över. Skönt för dem, men för mig som av någon anledning inte kom mig för att läsa serien förrän tidigare i våras när jag köpte den första samlingen på bokrean blev väntan betydligt kortare; en månad ungefär. Alldeles lagom långt tyckte jag 😉

Att det tagit sin tid är alls inte konstigt för det här är en ambitiös serie, både till omfång och innehåll. Historien om krigaren Vei, en människa med en gnutta jätteblod i ådrorna och uppväxt i Jotunheim, och hennes kamp företrädande jättarna mot asarnas förkämpar i meistarileikir där det avgörs vem som regera över Midgård har en hel del som måste förklaras: Hur de olika världarna hänger ihop, kriget mellan asarna och jättarna som ledde fram till de återkommande stridsspelen, och framförallt, vilka huvudpersonerna är. Lite hjälp är förstås att när det gäller asarna kan man räkna med att läsaren redan har koll på dem, så exempelvis Loke som har den största rollen bland dem vet vi redan mycket om, som hans listighet och hans oklara lojalitetsband.

Det skulle kunna blivit mastigt (det finns många exempel på serier som i sitt världsbygge kollapsar under tyngden av alla förklaringar som ska till) men inte här, där istället personer och koncept introduceras allt eftersom det behövs. Ta introduktionen som exempel, där vi snabbt lär känna Dal (en krigare från Midgård) och prins Eidyr (Dals herre) och vilka de är, medan Veis bakgrund är mer komplicerad. Det finns mycket att berätta om henne, som att hon uppfostrats just för att delta i meistarileikir, att jätten Veidar är hennes gud som hon just nu är mycket arg på, att hon har en droppe jätteblod i ådrorna. Men istället för en gigantisk infodump får vi som läsare lita på att saker förklaras när det behövs, och just det görs exemplariskt i serien; manuset är väldigt bra på att inte låta alltför många okända ord och personer förbli oförklarade, men också på att inte överväldiga läsaren med bakgrundsmaterial förrän det faktiskt behövs. Så kudos för rytmkänslan!

Sen är det också tillfredsställande att se hur mycket bättre version två av Vei är än den första, dvs den som gick (men aldrig avslutades) i Utopi. I den äldre version kändes det ofta alldeles för stressat, med abrupta klipp och scener som skulle mått bra av att få breda ut sig lite mer. Allt det har ordnat sig i den nya versionen som flyter oerhört mycket bättre; svagheterna i tempo har avhjälpts, och scener får ta den plats som krävs. Det är också gott om förbättringar i manuset i mindre detaljer, som hur meistarileikir presenteras, vad Vei visste om desamma redan innan spelen börjar, och annat. Det känns mest av allt som om de två serieskaparna satt sig ner och gått igenom allting som var lite diffust i berättelsen och rätat ut alla frågetecken. Så chansen att göra om har tillvaratagits alldeles förträffligt 🙂

Teckningarna har också gjorts om och jag tror inte en enda sida från Utopi finns kvar i samlingarna. Och om man som jag i samband med att man läser samlingarna också läser Utopi-versionen förstår man varför: De första kapitlen i Vei ser radikalt annorlunda ut än de sista, och i en samling hade det nog känts märkligt att knappt kunna känna igen karaktärer från ett kapitel till ett annat. Framförallt är det teckningsstilen som förändras, där de i början är tecknade med mycket grova, nästan expressionistiska, penseldrag à la Johnssons Mara från Ulthar, för att senare linjerna blir mycket tunnare och personteckningen mer klassiskt realistisk. Ett gigantiskt jobb var det förstås att teckna om allt gammalt inför samlingarna, men det var värt det eftersom det nu ser ut som en enhetlig serie från början till slut, och inte som en visserligen fascinerande bild av hur en serietecknare utvecklas hantverksmässigt men med ett alltför splittrat resultat.

Version 1, från Utopi
Version 2; inte exakt samma innehåll på grund av de stora omarbetningarna, såklart!

Sen kan jag iofs säga att jag är nog personligen lite svag för den där expressionistiska stilen, inklusive hur färgerna gör sig, än den mer välpolerade senare stilen med sitt något mer anonyma utseende. Missförstå mig inte, jag tycker att resultatet av version två är långt bättre, både rent teckningsmässigt och hur layouten av sidorna förbättrats (som jag redan nämnde när det gäller manuset med resultatet att läsningen blir mycket mer harmonisk), och en del av det expressionistiska draget finns fortfarande kvar; det är bara det att det grovhuggna utseendet i de först utgivna kapitlen hade sin egen charm, det med.

En massa ord om hur serien står sig i förhållande till sin egen äldre version, så nu är det nog dags för några om hur den står på egna ben 🙂

Det enklaste är väl att säga att Vei är en riktigt bra modern svensk fantasyserie, med ett stort pluspoäng för att den nordiska mytologin känns helt rätt behandlad här. Det finns mängder av tolkningar av den senare och jag är ärligt talat inte så förtjust i många av dem eftersom jag tycker att de missar en hel del av det som gör den fascinerande, som att asarna är i grunden människoliknande gamla nordbor men med större krafter. Alltför många förstår det där med människor med extra krafter, men missar att sätta in dem i sitt kulturella kontext, dvs människor med den moral/etik som gällde för dåtidens Norden. I Vei beskrivs inte asarna alltför ingående, förutom Loke och i viss mån Oden, men det som syns till av dem känns rätt, som Freja.

Och visst, en del av det som händer i boken och i meistarileikir känns inte så förvånande, men i det stora hela fungerar spänningsmomentet precis som det ska. Vad gäller karaktärerna så är det två av dem som är de klart mest lyckade: Vei och Loke. De andra känns mer skissartade och som att de mest finns med för att driva plotten framåt, som Dal vars romans med Vei aldrig bränner till, men både Vei och Loke ges mångfacetterade känslor och jag kan aldrig känna mig riktigt säker på att jag vet hur de kommer att agera. För mig (liksom misstänker jag för många andra) har Loke alltid varit en favorit just för att jag aldrig kan vara säker på varför han handlar som han gör, och då är det extra trevligt att han är så lyckat skildrad här.

Vei & Loke

Att sen insatserna hela tiden höjs och att slutet efter att handlingen tidigare varit helt nyskapad åter anknyter till de traditionella berättelserna från Eddan är elegant gjort, och gör att serien känns som en gedigen berättelse hela vägen från A till Ö. I genren äventyrsfantasy har jag svårt att komma på någon svensk serie som är ens i närheten av lika bra, och jag både hoppas och tror att den kommer uppskattas i sin engelska utgåva också. Lite synd att den även i översättning ges ut i två delar eftersom det innebär en risk att inte hela serien kommer ut, men begripligt med tanke på hur tjock och dyr den skulle blivit annars. Och eftersom serien nu är klar kommer de engelska läsarna iallafall inte behöva vänta riktigt så många år på del två, om nu inte Johnsson och Bergmark Elfgren bestämmer sig för att göra en version tre för att fixa till de småsaker som fortfarande kunde bli bättre… 😉

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Spirou in Berlin

Postat den

Ibland känns det som om den här bloggen skulle kunna ha undertiteln ”Nya Spirou-idéer”, med tanke på hur ofta det blir av att jag skriver om ytterligare något udda (eller inte så udda) album om den gamla piccolon. Men jag har inte tröttnat på det, utan tycker snarare nuförtiden att det är lite komiskt att hitta ännu en specialare. Som dagens: Spirou in Berlin, det första Spirou-albumet gjort av en tysk serieskapare, närmare bestämt Flix (pseudonym för Felix Görmann).

Jag har inte riktigt kunna identifiera hur det här albumet egentligen passar in i den övriga Spirou-utgivningen. Det ingår inte i den vanliga numreringen, och det är inte en del av albumsviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke, så jag antar att det helt enkelt är ett special-album, kanske på samma sätt som de unikt holländska Spirou-albumen som redan finns. Och precis som de senare finns den i tryckt format inte heller på franska utan bara på originalspråket (dvs tyska), men när det gäller den digitala världen har den också översatts till engelska (givetvis via Europe Comics).

Nog påminner den som idé en hel del om några av just de nämnda Ett extraordinärt äventyr…-albumen som utspelar sig under andra världskriget, men här är det ett modernare Tysklands mörkare sidor vi får läsa om, nämligen DDRs. Året är 1989, tidpunkten strax innan murens fall, och Spirou och Nicke ser sig nödgade att åka till Berlin eftersom allt tyder på att greven kidnappats av tyska agenter. Väl där visar det sig att Stasi har full koll på var de befinner sig och Nicke fångas snabbt in för ett fängelsebesök, (inklusive senare mental tortyr):

Spirou gör en trevligare bekantskap i Momo, en ung kvinna verksam i motståndsrörelsen; i begynnelsen misstänksam eftersom vem som helst kan förråda en i en paranoid nation som DDR, men efter hand mer vänligt inställd. Och en länk till andra Spirou-album har hon också, efter att ha övertagit ett antal djur från zoo som har tränats av någon som är misstänkt lik Noa, känd från bland annat Ljuset från Borneo:

Allt som allt är det här ett riktigt lyckat album, där blandningen av humor och allvar (DDR-polisen är skjutglad här och det är inga leksakspistoler de använder, och Momo är också hon beredd att ta till nästan vilka medel som helst för att störta staten) fungerar. Till skillnad från till exempel Yanns manus till hans Andra världskriget-Spirou där det saknas, med resultatet att både humorn och allvaret känns malplacerade. Allt är förstås inte politik och vi får också se en del östtysk vardag där inte allt är depp, som en underbar sommardag där Nicke strosar runt i Östberlin, och en FKK-tillställning skymtar också till.

Sen gillar jag Flix teckningar också. Han är en nytt namn för mig, men hans stil med sina runda vänliga teckningar som när det behövs kan bli både mer artistiska eller än mer stiliserade (munnar saknas t ex ofta på människorna utan att det ser konstigt ut) är extremt läsvänlig. Vilket säkert de som följt den här bloggen länge förstår att jag tycker om; den här typen av mycket klassiska serie-stil tilltalar mig alltid, och jag läser definitivt serier med liknande teckningar med en gnutta rosafärgade glasögon 😉

Så japp, klart godkänt för den här tyska versionen av Spirou, och nog tycker jag att den skulle platsat utan problem bland de där speciella extraordinära äventyren. Fast hittills har just de hållits strikt reserverade för fransk-belgiska konstnärer, men jag skulle inte bli överraskad om det för eller senare släpps in någon från ett annat land. Japan kanske? Kanada? Usa? Eller varför inte Sverige? 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Urusei Yatsura: Tredje gången gillt?

Postat den

Det är inte precis en hemlighet att jag verkligen gillar Rumiko Takahashi. När den första vågen av manga översatt till engelska anlände var hon nog den mest välrepresenterade av alla japanska serieskapare: Maison Ikkoku, Mermaid Saga, One-Pound Gospel, Ranma ½; alla Takahashi-serier som gavs ut först i tidningsformat, sedan i samlingsvolymer. Och sen var det hennes äldsta serie och också (har jag för mig) först till engelska översatta serie: Urusei Yatsura (ibland också kallad Lum eller Lum – Urusei Yatsura).

Men just UY klickade aldrig riktigt till 100% med läsarna. Som sagt kom den först ut när de amerikanska förlagen trodde på en utgivningsmodell som påminde mer om den klassiska amerikanska: Vanliga månatliga serietidningar à la USA, sedan (om intresse fanns) samlingar à la Japan. Men det blev bara åtta nummer av tidningen innan den las ner. Två samlingsvolymer hann det bli, av den där jämförelsevis dyra men också mycket snygga typen som förlaget Viz satsade på i början, med löstagbart omslag tryckt på tjockt vaxat papper och bra papper för inlagan.

Sedan gjordes försök två och eftersom det gått ett tag sedan serien synts till fick den namnet Return of Lum och den gick i antologin Animerica ett tag, för att sedan återigen flyttas ut till en egen tidning. Det gick bättre, men efter ett antal tidningar och nio samlingsvolymer var det tack och hej igen.

Tills nu, mer än tjugo år senare, när ett tredje försök görs, och den här gången på det sätt som blivit standard för översättning av manga, dvs inga tidningar, inga antologier, utan direkt ut med samlingsvolymer. Man har bestämt sig för 2-i-1-konceptet, dvs varje amerikansk samling består av två japanska, och det finns dessutom lite extramaterial i varje volym.

Och man börjar om från början, med ny översättning, och den här gången utan spegelvända sidor, och jag hoppas innerligt att utgivningen kommer komma i mål; jag kommer iallafall att stödja den och har (för tredje gången…) köpt de allra första Urusei Yatsura-episoderna. Men till och med för mig är det lite nya serier eftersom den tidigare utgivningen hopppade över en del kapitel 🙂

Det var en himla massa ord om serien utan att berätta vad den egentligen handlar om, så för den som inte vet är huvudpersonerna Ataru Moroboshi, tonåring, ständigt otursförföljd, och en vanlig jordbo som är betydligt mer intresserad av det täcka könet än vad som är hälsosamt (så den där oturen är inte alltid ren otur 😉 ) och Lum, likaså tonåring men en utomjording som på grund av diverse missförstånd anser sig vara gift med Ataru och därför bosatt sig hemma hos honom och hans föräldrar. Och eftersom Lum är ute efter honom blir hon också i princip den enda kvinnan Ataru är helt ointresserad av, varpå kapitel på kapitel skildrar hur Lum jagar efter Ataru, och Ataru jagar efter, tja, vem som helst som inte är Lum 😉

Lum introduceras, och Ataru är till en början lika intresserad av henne som av alla andra…

Slapstick och enkel humor, serverat av/med en förkrossande mängd bisarra varelser/utomjordingar/människor som alla är mycket egna, och där den egentligen enda normala personen är Atarus åtminstone inledningsvis flickvän Shinobu, som av någon oklar anledning är förtjust i Ataru trots alla hans dåliga egenskaper. Allteftersom serien fortskrider blir det mer och mer bisarrt, och allt berättat med samma goda humör. Oftast är varje kapitel på drygt tjugo sidor en avslutad historia, men ibland kan berättelser sträcka sig över en handfull kapitel.

Sen finns det också andra saker som gör just UY speciell för min del:

  • Det är en av de absolut första japanska serier jag läste vilket gör att jag nog är lite nostalgisk när det gäller den.
  • UY var också den första längre animen jag såg; jag har fortfarande den kompletta amerikanska DVD-utgåvan av alla 195 episoder, 6 OVAs, och 6 långfilmer. Det var länge sedan jag såg dem, men jag kan fortfarande sjunga med i introt:*
  • Som ett fan av Takahashi är det verkligen kul att se hur hennes teknik utvecklas, från det livliga men inte helt perfekta hantverket i början till en stil som i slutet är som klippt ur hennes senare serier som Maison Ikkoku (vars start också överlappade UYs slut).

Perfekt är den nya utgåvan inte; till exempel skulle jag gärna sett att de enstaka sidor och ibland hela kapitel som ursprungligen publicerades i färg också varit i färg här, istället för det lätt murriga resultatet när färgsidor trycks i svartvitt rakt av, och extramaterialet i form av kortare texter om invånarna i Tomobiki där Ataru bor består mest av uppradande av saker som händer i serien. Men man kan inte få allt, så jag får nog nöja mig med att tidigare överhoppade kapitel nu finns med, och att kanske, kanske kommer till slut alla 34 volymer ut på engelska i en officiell utgåva (hela serien, inklusive de volymer som aldrig gavs ut förra gången, finns i en oftast mycket usel scanlation…). Tummar hålls!

Kråkprinsessan Kurama försöker få Ataru att fokusera sinnet genom att gå på kol, men hennes medhjälpare vill bara få ett slut på det hela.
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

*: Lite kuriosa om utgivningen av animen: Animeigo som låg bakom utgivningen var ett av de första amerikanska företagen som satsade på att ge ut anime i större skala, och de ansträngde sig alltid för att göra så bra utgåvor som möjligt. För UY gällde detta i än högre grad eftersom grundaren sa att den huvudsakliga orsaken till att företaget startade var för att ge ut just UY; eventuella vinster från övriga utgivningar gick till att sponsra UY som aldrig var en storsäljare. Det gjorde också att allteftersom tekniken gick framåt gav man ut animen på VCR, laserdisc, och slutligen DVD, och för de fans som ville uppgradera sin samling kunde man skicka in till exempel videobanden för att få rabatt på laserdisc. En sann service för fansen!

Lästips: Fyll på Rick Geary-förrådet

Postat den

Det vill säga, gör som jag och

  1. Kolla vilka Rick Geary-album du har i hans svit om berömda rättsfall; det finns uppåt 20 stycken nu.
  2. Jämför med vilka du redan har.
  3. Köp resten.

Alternativ kan du

  1. Kolla vilka av albumen du läst/äger.
  2. Kolla vilka titlar ditt bibliotek har.
  3. Beställ de av dig olästa från biblioteket, och kom ihåg att det finns fjärrlån så du kan få tag på böcker från andra bibliotek!

Själv följde jag nyss den första listan och köpte därmed tre böcker jag missat:

  • The Terrible Axe-Man of New Orleans: En fruktansvärd historia om hur flera olika italienska immigranter som driver livsmedelsbutiker blir mördade av en yxman som bryter sig in i deras hus på natten för att sen hugga dem i huvudet med en yxa.
  • The Lives of Sacco and Vanzetti: Om de ökända dödsdomarna mot de två anarkisterna, där domarna kantades av hemlighållna bevis, rasistiska domare, och andra oklarheter.
  • Black Dahlia: Om mordet på Elizabeth Short, som även skildrats i flera filmer, böcker, och andra seriealbum.

Alla tre billiga (under 100 kr/st), fruktansvärda och fruktansvärt bra. Geary är en mästare på att i sin lakoniska och sakliga stil skildra våldsbrott utan att det någonsin känns snaskigt eller att offer avhumaniseras. Istället sugs jag in i berättelserna och de gruvliga händelserna känns i märgen, inklusive sympati för offren. I de fall där mördaren är känd (Geary skildrar lika gärna olösta brott som lösta) får jag även en förståelse för vad som låg bakom, som i The Adirondack Murder jag nyligen skrev om. Han lyckas på ett förunderligt vis genom sitt obönhörliga fokus på detaljer och raka berättelser om vad som hände komplicera bilden och ge läsaren förståelse för händelserna både på ett logiskt och känslomässigt plan.

Det låter kanske lite flummigt men jag har svårt att rättvisande beskriva vad som gör Gearys serier så speciella. Men jag får heller inte glömma att berömma teckningarna där Geary utvecklat sin helt egna stil i hur skuggor och skuggningar kan tecknas; jag tror inte det finns någon som gör det på samma sätt som Geary. Egentligen borde hans myckna raka streck resultera i stelhet och platta bilder men precis som med manuset blir resultatet istället det omvända, med varma tredimensionella teckningar.

Så lästipset är egentligen hur enkelt som helst: Läs mer Rick Geary 🙂