Kategoriarkiv: Dagspresserier

Buz Sawyer – Tyfoner och smekmånader

Postat den

Buz Sawyer 3 - cover

Dags för några ord igen om Roy Cranes klassiska äventyrsserie Buz Sawyer; jag har nyligen läst den tredje volymen av Fantagraphics utgåva och har några saker jag vill säga :-)

När den första volymen kom ut skrev jag att den var bra men alltför fokuserad på andra världskriget för att bli riktigt bra, och att jag därför såg fram mot volym två. Och mycket riktigt, den boken är ett fantastiskt exempel på en utomordentligt trevligt tecknad äventyrsserie med lagom blandning av äventyr, komedi och romantik.

Men den tredje volymen känns lite mer problematisk, tyvärr, vilket inte bådar så gott för framtida volymer. Cranes svartvita teckningar är lika bra som någonsin; jag älskar hur han använder Zipatone bättre än kanske någon annan gjort. Däremot har manusen en del svagheter som jag reagerade på den här gången. Det är egentligen inget nytt, men av någon anledning irriterade jag mig på dem mycket mer än förut. Kanske var det bara att jag inte riktigt var på humör men jag tror inte det, utan min känsla är att Crane vid den här tiden tappar lite av sitt gung ho-humör och när hans serie därför blir en smula vanligare och dämpad vad gäller hur han till exempel skildrar män och kvinnor blir tidens fördomar uppenbara.

Bra

Bra

Exempel: Som titeln på volymen antyder gifter sig Buz här med Christy. När hon dök upp i serien är hon en väldigt frisk fläkt och att Buz faller för hennes energi och gåpåar-anda känns fullständigt självklart, med tanke på att han själv är likadan. I den här volymen börjar hon likaså starkt, när hon själv letar upp Buz när han råkat i problem, och sedan glatt gifter sig med honom, väl medveten om att han knappast är typen som vill slå sig ner till ett stilla hemmaliv. Men så fort de är gifta så börjar hon förändras.

Visst följer hon med honom när de bosätter sig i mörkaste Afrika (det är verkligen den klassiska karikatyren av mörkaste Afrika, fullproppad med vilda djur och konstigt klädda invånare) för att starta upp en oljekälla men hon kan inte låta bli att tycka det är jobbigt att inte få ha sitt drömhus ifred. Det är lite lustigt men jag får en stark känsla av en splittrad Crane: Å ena sidan vet han att Christys charm och styrka som person i serien är att hon är udda, att hon är modig, att hon tar egna initiativ och inte följer mallarna. Å andra sidan kan han inte motstå vad jag antar var ett tryck från samhället i allmänhet och kanske även sina egna känslor att en gift kvinna måste bete sig på ett visst sätt (kanske framförallt i populärkultur). Så det är inte så att hon helt tappar charmen, men det dyker alltför ofta upp inslag som går på tvärs mot den personlighet hon hittills visat upp. Med andra ord tror jag att den skickliga författaren Crane, dvs den som vet vad som fungerar med Christy i serien, förlorar kampen mot den konservativa Crane, dvs den som har en uppfattning om hur riktiga amerikanska gifta kvinnor ska vara.

Mindre bra

Mindre bra

Sen finns det andra inslag som stör mig också, som den redan nämnda trötta skildringen av Afrika (jag älskar hur Crane tecknar djur och miljöer, men hur han presenterar Buz afrikanska medhjälpare…). Och det känns rätt osmakligt att Buz jobb är att hjälpa ett amerikanskt oljebolag när de har trubbel utomlands, som i det första äventyret i boken där det går rykten om en revolution i ett sydamerikanskt land som måste stoppas för annars riskerar bolaget att förlora sina investeringar. Om revolutionen är rättmätig eller ej nämns inte med ett ord. Jämför det med hur det tidigare varit i Cranes serier när till exempel Captain Easy deltagit i revolutioner för att störta någon ond despot, och det blir rätt tydligt att Crane här skildrar ett mycket krassare samhälle där amerikanska pengar är viktigare än allt annat. Ett ytterligare tecken på att Crane gått åt det konservativa hållet och tappat sin ungdomliga entusiasm och idealism.

Hårda ord men välförtjänta tycker jag, för det är en i grunden riktigt bra serie det här vilket gör att bristerna blir desto mer uppenbara. Jag kommer definitivt köpa fler volymer när de kommer ut, men om/när Crane inte längre är lika skicklig i hur han använder seriemediet så blir det nog ett slut på det för min del eftersom jag misstänker att det inte kommer finnas tillräckligt mycket av charmen kvar då :-/

Bill Watterson tecknar serier igen

Postat den

Well, tre rutor och det är iallafall något ;-)

Jag har inga planer på att låta den här bloggen bli en nyhetssajt men kunde inte låta bli att nämna detta. Washington Post visar och förklarar bakgrunden till seriestripparna här.

Trevlig lördag allihopa!

Alley Oop i finkostym: Söndagssidorna

Postat den

Alley Oop Sundays v1 - cover

Inte nog med att IDW gav ut ett år av vardagsstripparna med VT Hamlins grottmänniska tidigare i år, utan nu har första volymen av Dark Horses söndagsutgåva anlänt i en bok med imponerande format (samma som deras Gasoline Alley-bok). Men till skillnad från IDW vars bok var menat som ett smakprov så satsar Dark Horse högre: Det här är tänkt att bli en samlad utgåva av alla söndagssidorna av serien, från början.

Tyvärr visar det sig dock att den höga ambitionsnivån är ett problem, för i och med att man startar från början så är det här alltså serier från perioden innan Alley Oop börjar resa i tiden, och jag tycker att det är klart tråkigare serier. Teckningarna är lika trevliga att titta på som alltid, förstås, i den väldigt grovhuggna och cartoonaktiga stilen som Hamlin har, och färgläggningen är också mysig; Alley Oop hanterades av samma syndikat (NEA) som Roy Cranes Captain Easy och släktskapet är tydligt när det gäller hur söndagssidorna ser ut.

Men manusen är inte så kul under den här perioden. Drygt två års söndagssidor handlar det om, där i princip alla handlar om Alley Oop och hans bästa vän Foozys eskapader när de försöker driva en butik. En sida om att skaffa dinosaurie-kött att sälja; en sida om hur Foozy blir sur när Oop säger att Foozy inte kan fånga dinosaurier själv (Oop är styrkan, Foozy hjärnan i deras kompanjonskap); några sidor där Oop försöker starta ett krig med en grannation för att kunna sälja deras överskott av stenyxor till armén (men Foozy har Oop ovetandes redan sålt dem, så skämtet är att Oops arbete var onödigt); som omväxling en sida eller två där kung Guzzle och Oop blir ovänner och försöker lura alt. pucklar på varandra; osv.

Alley Oop - War

Det är inte särskilt roligt och definitivt inte omväxlande. En del skämtserier har ju som en poäng att variera ett ytterst begränsat antal situationer i det oändliga, typ Krazy Kat eller Blondie, men Hamlins styrka som serieskapare ligger inte där. Det han är bäst på är den vildsinta, skämtsamma äventyrsserien, men de här söndagssidorna är oftast fristående och i de fall de bildar en kontinuitet blir det aldrig en rejäl handling (men trots det är de bästa episoderna här ändå de som sträcker sig över flera sidor). Kort sagt, en statisk miljö med utan längre episoder är precis fel upplägg för Hamlin känns det som. Lägg därtill den enerverande detaljen att Foozy alltid talar i rim och det blir en serie som jag faktiskt hade lite svårt att komma igenom, och det händer väldigt sällan. Måhända utvecklas serien till någonting bättre under åren som återstår fram tills dess att tidsresandet börjar; man kan alltid hoppas!

Förmildrande omständigheter är dock att det är en väldigt trevlig bok att hålla och att bläddra i, tack vare formatet, färgerna, och som sagt Hamlins teckningar som är väldigt mycket serieteckningar. Plus, för den som gillar det, det faktum att varje sida inkluderar en stor Hamlin-bild på något utdött djur tillsammans med fakta om det. Visst, informationen är 80 år gammal men å andra sidan är de flesta av djuren som skildras flera hundra miljoner år gamla så vad gör väl det? :-)

Karl-Alfred på 80-talet

Postat den

Popeye by London - cover

Dagens serie var en ren chansning som inköp: IDWs samling av Bobby Londons Popeye/Karl-Alfred-serie från 1986-1989. Jag hade inte läst en endaste liten stripp av serien innan, och visste heller ingenting om den. Det enda jag visste var att det lilla jag sett av Londons andra serier, som hans Dirty Duck och några av hans Air Pirates-bidrag (den ökända underground-serietidningen som skildrade Musse & Mimmis sexliv och som Disney stämde) åtminstone hade varit småintressant. Det, plus ett hopp om att något av E C Segars suveränitet skulle kunnat fångas av London och att IDW väl borde ha något skäl till att ge ut boken fick mig att slå till :-)

Låt mig beskriva hur det kändes att läsa serien:

Första stadiet var en känsla av besvikelse. Visst lyckas London fånga en del av Segars mycket säregna blandning av anarkism/nihilism/humanism/humor men den strikta formen med två rutor / stripp kändes snabbt enformig, och eftersom varje stripp var helt fristående kändes den rätt oengagerande. Innehållet i stripparna fylldes med klassiska Popeye-figurer och situationer men det kändes allra mest som billigt publikfrieri. Teckningarna i sin tur var helt OK men även de kändes som Segar Lite, där det spännande och egensinniga tagits bort.

Första stadiet, en av de bättre stripparna...

Första stadiet, en av de bättre stripparna…

Andra stadiet, efter att ha läst ett drygt års strippar, var mer positivt men på ett ganska udda sätt. Det finns gott om referenser till samtiden, som Twisted Sisters, Oliver North mm, och varje gång en helt vanlig stripp följdes av en där 80-talet trängde sig på kändes det som om det jag läste på samma gång var en Popeye-serie och en parodi på en Popeye-serie, à la MAD. Så mer roande, men kanske inte riktigt på det avsedda sättet.

Popeye by London - Stadie 2

Andra stadiet, en typisk stripp

Tredje stadiet var det som gjorde att jag förstod varför IDW samlat ihop de här serierna. I oktober 1987, ett och ett halvt år efter att han tog över serien, överger nämligen London ett skämt om dagen-upplägget och börjar istället med långa äventyr. I början känns det lite svajigt; det är definitivt flera klasser bättre än tidigare men fortfarande har inte London riktigt fått grepp på hur man ska skriva den här typen av serie. Men allt eftersom blir det bättre och bättre, och dessutom verkar det som om det behövdes längre historier för att London skulle hitta en mer egen ton istället för en bara vara en svag kopia av Segar.

De fria fantasier finns med, men det finns definitivt mycket av London själv här, med politik, miljöförstöring och andra egentligen ganska tunga ämnen men som alla behandlas humoristiskt, även om budskapet är tydligt. Så bra som Segar är det inte men London gör ett ärligt försök med en klassisk humoristisk dagstidningsserie, decennier efter deras storhetstid, och lyckas väl.

Sen är det tydligt att det begränsade formatet gör det svårt att få ett bra flyt eftersom varje strip bara får plats med två rutor där den andra alltid ska ha en rolig knorr vilket gör att rytmen lätt blir enformig med replik A -> rolig replik B, replik A’ -> rolig replik B’, osv. Ibland tar dock London och struntar i det och låter helt sonika två dagsstrippar tillsammans bilda en på fyra rutor vilket öppnar upp fler möjligheter.

Tredje stadiet, intron till en ny episod

Tredje stadiet, intron till en ny episod

Ergo, en serie som till slut blir klart läsvärd trots att det finns gott om strippar som inte precis får mig att ROTFL och definitivt förtjänar att ges ut. En volym till ska komma med resten av Londons serier och den kommer jag att köpa vilket jag inte trodde halvvägs in i den här :-)

Gasoline Alley i storformat: Söndagssidorna 1920-1922

Postat den

Gasoline Alley - Söndagsintro

Äntligen!

Kan jag med all rätt utbrista efter att ha läst den första volymen i vad som utlovas bli en komplett samling med Gasoline Alleys söndagssidor. Äntligen, för utgivningen av Frank Kings vardagsstrippar kryper fram i snigeltakt (Drawn & Quarterly som ger ut böckerna har fått ur sig fem böcker på nio år), och när IDW gav ut en samling med Dick Moores senare version av serien visade den sig vara rätt trist. Så för en som jag, som verkligen gillat det jag läst av King hittills, var det en glad överraskning när Dark Horse utannonserade att de skulle ta sig an söndagssidorna.

Jag har läst en del av söndagsserien förut men det här är första gången jag läst en sammanhängande samling och det visade sig att serien var mer lik vardagsserien än jag trott. En nackdel med Best of-samlingar är ju att de tenderar att välja de spektakulära och ovanliga inslagen framför de vardagliga, och de sidor jag läst förut var nästan alla just spektakulära grafiska sidor fyllda med fantasi och sagor. Mycket bra, absolut, men det som jag tyckt mest om i Gasoline Alley har varit det vardagliga, känslan av hur några alldeles normala liv utspelar sig framför mina ögon.

Gasoline Alley - Sagostart

Sidorna i boken är alldeles för stora för att få plats i min scanner så det blir enstaka rutor istället. Här första rutan från 26 november 1922 där Walt ska berätta en saga för Skeezix.

Och nu när jag läst de första två årens söndagssidor så visar det sig att de flesta är av precis den typen. Det finns rätt gott om sidor där Walt drömmer eller där han berättar sagor för sin adoptivson Skeezix, men det som verkligen fungerar är blandningen där det mesta är små enkla skildringar av en dag i Walt och Skeezix liv (det dröjer några månader innan Skeezix dyker upp och det är då serien lyfter) som då och då avbryts av de mer fantastiska sidorna.

Vad är det då jag tycker är så bra med Kings serie, egentligen, dvs varför är Gasoline Alley ett rent läsnöje medan andra serier från ungefär samma tid med på ytan liknande innehåll känns rätt tungrott att läsa?

Först och främst är det hur King förmår att skildra det enkla. De flesta andra serier som är lika gamla (de här sidorna har trots allt mer än 90 år på nacken) känns betydligt jobbigare att ta sig igenom, med enorma textmassor, ibland knöligt språk att tolka, och lite röriga teckningar. För den delen gäller det inte bara serier; det är ytterst få filmer eller böcker som har samma lätta flyt från den här tiden, även om undantag självklart finns. King däremot har en prosa som aldrig känns konstlad eller tillgjord; om andra serier ofta känns som överspelade teaterpjäser på papper är det här istället en riktigt bra dokumentär med riktiga människor.

Sen har vi förstås karaktärerna, med Walt i spetsen (Skeezix är så ung här att han ännu inte har mycket till personlighet). I början, innan Skeezixs introduktion, är han bara en i mängden av obotliga ungkarlar som aldrig tänker gifta sig, men när han får hand om Skeezix utvecklas han till en mycket intressantare person, och någon som jag bryr mig om.

Men jag ser fram mot när Phyllis, Walts framtida fru, dyker upp om några få år; i sidorna i den här boken är Walt rätt ensam om att ha en äkta personlighet (Skeezix är som sagt för liten, och barnsköterskan Rachel som är den som syns till mest dessa två förutan är lite för mycket av en kliché).

Skeezix ja. Gasoline Alley är kanske mest känd för en detalj i serien: Den utspelar sig i realtid. Det betyder att när Skeezix dyker upp i februari 1921 så firar han ettårsdag ett år senare, och så vidare. Så i den här samlingen får vi följa honom från hans tid som lindebarn till att han börjar gå, och till och med prata en smula mot slutet av boken. Det här gör att jag ser ännu mer fram mot kommande böcker för att se hur det ska gå, med andra ord den lyckade såpans kännetecken :-)

Teckningarna är alldeles förträffliga, precis som väntat. De första året eller så publicerades söndagssidorna i lingontryck, dvs inte fyrfärg; det ser bra ut men när King får tillgång till alla färger ser det ännu bättre ut. Precis som manuset är teckningarna enkla men mycket effektiva och sidorna avviker aldrig från layouten 1 bred intro-bild följd av 3×4 vanliga rutor, och de bidrar till att göra serien så lättläst (på ett positivt sätt).

Gasoline Alley - Sagoslut

Och här sista rutan, när Skeezix har somnat.

Slutligen så en eloge till Dark Horse också. Trycket är finfint och designen är inbjudande (inte perfekt, men utan tvekan godkänt). Boken är i storformat men inte lika ohanterligt stort som Sunday Press utgåvor (de har gett ut en volym med utvalda söndagssidor förut); jag gillar Sunday Press böcker men läsvänliga är de inte!

Jag rekommenderar helhjärtat alla som gillar bra serier att ta en titt på den här. Som sagt är den hur lätt som helst att komma in i men om man vill så kan man hoppa in i den på sidan 31, den 20:e februari 1921, då Skeezix första gången finns med. En liten brasklapp dock: Det finns en del inte helt OK skildringar av icke-vita i serien. Inte så problematiska tycker jag eftersom serien inte är av typen enkla skämt som ska skrattas åt utan mer av en underfundig godmodig ton vilket gör att det inte finns triviala skämt med olika etniciteter, men ändå.

Alley Oop

Postat den

Alley Oop - cover

Dags för en gammal serieklassiker igen, i IDWs serie LOAC Essentials där de samlar ett års strippar av någon serie som (ännu) inte blivit föremål för en komplett återutgivning. Jag har tidigare skrivit om Baron Bean och Polly and Her Pals, så nu är det dags för VT Hamlins urtidsmänniska: Alley Oop.

Jag tror inte Alley Oop någonsin slog igenom i Sverige; jag har aldrig läst den på svenska i vare sig antologier eller någon tidning. Den har säkert översatts någon gång men känd är den i alla fall inte här. I USA däremot är den precis snäppet under de riktigt stora klassikerna, och faktum är att det är en av ytterst få äventyrsserier som fortfarande nyproduceras och finns att läsa in dagstidningarna.

Själv har jag tidigare bara läst ett antal samling som kom ut på 80- och 90-talet som också samlar strippar från de tidigaste åren. Jag gillade serien då och jag gillar den fortfarande, men jag har inte en susning om hur dagens version av serien är så allt jag skriver här handlar om Alley Oop i dess 30- och 40-talstappning :-)

  • Tid: Någon gång för miljontals år sedan då människor lever samtida med dinosaurier (jodå, Hamlin vet att det är inkorrekt och tar till och med upp det i serien :-) )
  • Plats: Landet Moo
  • Personer: Alley Oop, en råstark man som älskar att slåss och leva rövare; Ooola, hans lika energiska men smartare flickvän; kung Guz, som ständigt råkar i konflikt med Oop; Dino, Oops tama dinosaurie

Med det här scenariot rullade serien på i flera år efter starten 1932; det är rätt kul och småtrevligt men i längden rätt begränsat. Om det vore allt skulle serien knappast funnits kvar idag men 1939 införde Hamlin det som skulle komma att definiera serien i fortsättningen: Professor Wonmug, en fysiker i nutiden, uppfinner en tidsmaskin som råkar plocka med sig Oop och Ooola till dagens USA (ok, 1939 års USA).

Hädanefter kommer Oop och Ooola att resa kors och tvärs genom historien och träffa allehanda kända karaktärer. IDWs samling täcker den första resan, till Troja när staden belägras av grekerna. Oop hamnar inne staden och hjälper dem (ett återkommande inslag i serien är Oops förbluffande styrka så att han utan problem besegrar de klassiska hjältarna är inte oväntat) medan Ooola ansluter till grekerna som misstar henne för gudinnan Minerva.

Alley Oop - Troja

Alley Oop är en väldigt handgriplig serie med lika handgriplig humor. Subtilt är det verkligen inte men det är underhållande. Jag kommer att tänka på den tidiga Rick O’Shay som har samma glada och sorglösa framtoning, presenterat i en cartoony utformning. Men RO är snäppet bättre, med lite vassare och roligare skämt och en ibland allvarligare ton i äventyren som Oops saknar. Så jag tycker att IDWs utgåva är närmast perfekt: Ett rejält smakprov av en minor classic, billigt och underhållande, men inte en serie som jag känner att den behöver en komplett samling :-)

Uppsamlingsheat

Postat den

Dags för det då-och-då förekommande uppsamlingsheatet då jag kort går igenom några serier som fortsätter att komma ut, men som jag redan skrivit längre om förut :-) Fyra stycken idag, varav den första är…

Empowered: Adam Warrens T&A&Bondage-komedi har kommit ut med sin åttonde volym och serien är fortfarande rolig att läsa, men den har långsamt ändrat karaktär från att vara en nästan hundraprocentig komedi till att nuförtiden vara betydligt mera allvarlig. Inte för att det är ett Shakespeare-drama men i de senaste volymerna har både Ninjettes och Mindf*ck/Sistah Spookys plottrådar varit rätt ruggiga och gripande (framförallt den senare).

Empowered 8 - Thug boy

Fanservice

Det har också blivit betydligt blodigare, på allvar, och det är jag inte så säker på att det är en bra sak, med tanke på hur serien alltid balanserat på gränsen till ren bondage. Det är inte så att Warren är dålig på att skildra äkta känslor av det tyngre slaget, men blandningen av genrer känns mer tveksam nu. Fast det ska erkännas att det finns en del episoder här som är rejält gripande så det är förstås ett plus :-)

Parker: Darwyn Cooke fortsätter med sina serieversioner av Donald Westlake/Richard Starks kallhamrade kriminella Parker, och den senaste boken heter Slayground. Handlingen är mycket enkel: Efter ett misslyckat rån flyr Parker till ett nöjesfält som är stängt över vintern. Andra kriminella tillsammans med korrupta poliser följer efter för att döda Parker och ta pengarna.

Slayground - cover

Det är det vanliga som gäller här, dvs ett koncentrerat och bra manus tillsammans med Cookes flyhänta teckningar med deras vanliga brister vad gäller hur de fungerar som en serie. En sak som slog mig den här gången var att trycket är si och så, med linjer som inte är så skarpa som jag skulle vilja. Men när jag tittade igenom de tidigare volymerna så hade de samma problem så det är ingenting nytt, det är bara det att jag inte lagt märke till det förut. Jag misstänker att det har at göra med att jag nuförtiden har böcker liiite närmare ansiktet pga att jag inte gillar läsglasögon, så jag blir mer kritisk när det inte ser riktigt bra ut med trycket. Så ta den sistnämnda kritiken med en lagom dos salt.

Captain Easy Sundays: Ser man på, Fantagraphics lyckades bli klar med sin fyra volymer långa utgåva av Roy Cranes, trot stora förseningar. Det som alltid Cranes mycket charmiga teckningar som gör det här till rekommenderad läsning; om man jämför med Cooke ovanför så har båda två en stil som är extremt väl lämpad för serier,Captain Easy - Lulu Belle men Crane är fullständigt överlägsen när det gäller hur man sätter ihop en seriesida.

Manuset är dock svagt i den här sista volymen. Inte för att de tidigare historierna varit fantastiska men här märks det rätt tydligt att Crane hade börjat fundera på sin nya serie, Buz Sawyer, som snart skulle startas. Det går lite för snabbt och lite för enkelt här. Behållningen är fokuset på Lulu Belle, en karaktär som fungerar mycket bättre i de här korta humoristiska episoderna än Easy och Tubbs. Så en ganska svag avslutningen på en fantastisk sprudlande energisk serie.

Yotsuba&!: Jag nämnde i årskrönikan att jag inte riktigt hann läsa den tolfte boken om Yotsuba under 2013 och att den därför inte kom med på årsbästalistan. Men det gör bara att den har en så gott som garanterad plats om ett år på årsbästalistan för 2014 för bra är den! OK för att det inte är den bästa volymen i Yotsuba&!-serien men även en medelbra Yotsuba är bättre än nästan allt annat i serieväg.

Här upptäcker Yotsuba hur roligt det är med målarfärg, att cykelhjälm är bra att ha, och så får hon följa med på en campingtripp (fortsättning följer i nästa bok). Totalt har de tolv böckerna hittills täckt ungefär 3.5 månad av Yotsubas liv, så det är rätt långt kvar till hon blir vuxen om Azuma fortsätter i samma takt, och det tackar jag så väldigt mycket för; varje volym av Yotsuba&! gör mig lika hjärtinnerligt lycklig att läsa ^_^

Yotsuba 12 - Tora

Rosettknytning

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 196 andra följare