Kategoriarkiv: Dagspresserier

Farväl Mary Perkins

Postat den

Det tog sisådär 10 år men nu är det över: I och med volym 15 av Classic Comics Press utgivning av Leonard Starrs dramasåpa Mary Perkins On Stage finns nu hela serien att läsa för den som vill, från starten 1957 till slutet 1979. Och det är en förträfflig läsning kan jag lova; jag har skrivit om serien flera gånger men några ord till kan jag nog klämma ur mig som avslutning 🙂

Och jag tror att de orden får bli lite av en sammanfattning av varför jag gillat serien så mycket; här är en oordnad samling saker som är bra i serien:

  • Teckningarna: Starr är en mycket skicklig tecknare i den realistiska Alex Raymond-stilen (dvs, Raymond à la Rip Kirby). Han är inte den allra bästa och saknar till exempel Stan Drakes experimentlusta, men till toppskiktet hör han tveklöst.
Mary Perkins - Rip Kirby

Apropå Rip Kirby ser det nästan ut som om han är på besök i serien i den här strippen från 1979

  • Teckningarna, kvinnorna: En detalj i hans teckningar som jag verkligen gillar är att han kan teckna kvinnor i alla åldrar och med varierande utseenden. Alltför många kan bara teckna typ pinuppor (där frisyr+hårfärg är det enda som särskiljer dem) eller gamla damer, men Starr är lika bra på teckna unika kvinnor som unika män. Well, nästan iallafall, och det är bättre än 99% av de andra tecknarna i den här genren…
  • Empatin: Mary & Pete är vad jag skulle kalla kosmopolitiskt liberala. De är medmänskliga och dömer aldrig andra bara för att de gjort andra val i livet, och det är förstående för att alla människor kan ha svagheter. Inklusive de själva; de kan bli arga på varandra (inte ofta, men det händer), men det betyder inte att klichéscenariot med ”Tänk om de skiljer sig? Tänk om de tror att den andra är otrogen?” används. Jag tror inte Starr en enda gång under alla de här åren, i en serie som i mångt och mycket är en såpa, någonsin låtsas att det är risk för det. Mary & Pete vet alltför väl var de har varandra för att börja misstro den andre, och de låter aldrig bli att prata om problem som uppstår.
  • Lös problemet-mentaliteten: En sak som jag märkt är att jag mer och mer uppskattar är författare som inte förlitar sig på spänning genom att låta sina huvudpersoner inte prata med varandra. Hur många serier/böcker/filmer/pjäser har jag inte sett där intrigen skulle försvinna i tomma intet om människorna bara pratade med varandra? Starr behöver inte använda så enkla knep för att göra handlingen spännande!
  • Manus: Manuset är som ni nog förstår av det ovanstående det som Starr riktigt briljerar med. Hans intriger är konstant spännande, och att inte veta hur det kommer gå är så ovanligt i den här genren att jag inte kan komma på någon som gjort det lika bra. Plus att historierna inte alltid knyts ihop i en prydlig rosett; en Happy End kan man inte lita på, och ibland slutar de till och med öppet, dvs jag som läsare vet inte hur det kommer gå. Argh!
  • Svåra frågor: Det går såklart inte att ta upp vilka ämnen som helst i en dagstidningsserie; om alltför många läsare blir upprörda kommer serien bytas ut. Därför är det fascinerande att se vilka ämnen som Starr ändå behandlar, och så gott som alltid på ett lysande sätt, känsligt men utan att vela. Vietnamkriget (med kritik av USA), våldtäkt/kvinnomisshandel (med belysning av hur den anklagande bemöts), droger (aldrig anklagande mot brukaren, alltid medkännande), religionsbluffar (som i sista volymen där en sekt utnyttjar ungdomar och bland annat skådespelare, ledda av Xeno/Zed) dyker upp, och det känns aldrig som några pekpinnar utdelas. Varför? Jo för att de som dras in i eländet är alla människor, och det är människorna som Starr vill berätta om, inte framföra plakatpolitik.
Mary Perkins - Cult

Mary läser brev skrivna av en ung kvinna som tagit livet av sig efter att ha tvingats prostituera sig av en religiös sekt

Att läsa den sista boken var givetvis lite vemodigt, som med alla engagerande långvariga serier där man ( = jag) har följt huvudpersonerna så länge. Att aldrig få läsa någonting nytt om Mary är trist men så kan det gå. Fast jag kan ju som tröst läsa de tidigare böckerna igen: Jag har glömt det mesta av hur serien var i sin begynnelse, så det kan nog bli roligt.

Och sen kan jag ju alltid hålla tummarna för att något förlag ger sig på att ge ut serien Starr tog över efter att Mary Perkins On Stage lagts ner: Little Orphan Annie. Jag har aldrig läst Starrs version men den sägs vara bra, och om inte annat vore det mycket intressant att se hur Starrs politik matchar serien, med tanke på hur genomkonservativ LOA var i originalversionen 🙂

Snobben: Nu på svenska, igen

Postat den

Idag, en bok från förlaget Cobolt som jag fick redan innan jul men som jag inte hunnit läsa förrän nu: Snobben – Det bästa från 1950-1959. Innehållet är (inte överraskande med tanke på titeln) ett urval av Charles M Schulz Snobben-strippar från seriens första decennium. Och ett rikligt urval är det, motsvarande ungefär en dryg femtedel av alla stripparna från perioden.

Vad ska jag säga om Snobben som inte redan sagts? Det är en av mina absoluta favoriter; jag tycker serien är som bäst på 60-talet, men 50-talet är inte illa det heller. Här får vi se hur alla karaktärerna utvecklas:

  • Karl, som redan från början har ungefär samma personlighet som senare, även om de andra barnen i början tycker mer aktivt illa om honom för att senare mer tycka synd om honom eftersom han är en så stor förlorare.
  • Gullan, som efter några år utvecklas till den suveränt odrägliga person hon är känd som.
  • Linus, från början bara en lillebror till Gullan utan speciella särdrag, men relativt snart efter sin introduktion dyker hans snuttefilt upp, och han börjar också lära sig hur man ska hantera en storasyster som Gullan.
  • Snobben, initialt mest en vanlig valp, men snart börjar hans egensinne framträda och han blir mer självständig.
  • Leonard, mycket yngre än Karl och Gullan när han introduceras, men han växer snabbt ikapp dem och när han börjar spela piano börjar också Gullan bli intresserad av honom.

Andra, som Karls lillasyster Sally, dyker upp så pass sent på 50-talet att de inte hinner skaffa sig personligheter i den här boken. Och även de nämnda, som hinner hitta sig själv innan 60-talet bryter in, tar några år på sig innan personligheterna satt sig ordentligt. De åren, de första i serien, är i mitt tycke några av de svagare i serien. Det finns en del förträffliga strippar redan mycket tidigt, som den här, den andra i ordningen (den första ser man alltid när det skrivs om Snobben så jag tänkte som omväxling visa denna):

Snobben 1950-1959 - stripp 2

En inte precis sockersöt och oförarglig skildring av barn, till skillnad från de flesta andra serier vid den här tiden 😉

Men jag saknar ändå de personlighetsbaserade skämten/stripparna, för det är det som Schulz är allra bäst på. När jag som läsare lärt känna karaktärerna fungerar skämten så mycket bättre; en rolig historia blir så mycket intressantare när det förutom det ytliga skämtet också finns mer att hämta för en trogen läsare.

Ta exempelvis den går strippen från 9:e mars 1956, där Bettan beskriver för Karl vilka brister han har:

Snobben 1950-1959 - Bettans kritik

Skoj, javisst, men Bettan är en karaktär som aldrig får en egen personlighet; hon dyker upp ibland när det behövs en generisk flicka i serien, som här. Vem hon är spelar ingen roll eftersom skämtet helt fokuserar på Karl.

Jämför med den senare strippen från 27:e december 1959 när Gullan ska göra samma sak:

Snobben 1950-1959 - Gullans kritik

Förutom att skämtet är bättre berättat den här gången (som exempelvis tack vare Karls ansiktsuttryck i de två sista rutorna) har vi nu också Gullan i rollen av felfinnare. Och det är en roll som gjord för Gullan: Övertygad om sin egen förträfflighet pekar hon gärna ut alla fel hos andra, och det går inte heller att frigöra sig för misstanken att hon så gärna pekar ut dessa fel just hos Karl eftersom hon vet hur mycket han kommer ta åt sig. För jag vet att Gullan har en personlighet som gör att hon älskar att vinna, att visa hur mycket bättre hon behärskar världen än andra.

Så tack vare Gullans intressantare personlighet blir skämtet så mycket bättre; det är inte bara Karls hopplösa person som skämtet inkluderar, utan också Gullans smått arroganta. Och det här älskar jag med Schulz när han är som bäst, hur scenerna intas av just de personer som passar bäst. Många andra skämttecknare har såklart ett persongalleri som gör att om man till exempel har ett skämt som kräver en rätt korkad person så finns en sådan (Nollan i Knasen, Långben i Musse Pigg, …), men Schulz styrka är att hans strippar under de bästa åren inte bara innehåller ett skämt utan det är också vem som berättar det och hur andra reagerar på det som gör dem så bra. Ofta känns det som om där andra skulle avslutat strippen med en ruta fortsätter Schulz en ruta till, för att också visa efterverkningarna. Som i Gullan-strippen härovan, där den näst sista rutan skulle kunnat varit den sista eftersom grundskämtet, gungbrädan med Karls förtjänster och brister, redan är berättat.

Det är kul att Snobben nu finns på svenska i bokformat igen, det var ett tag sen sist. Jag måste också säga att jag tycker det känns lite underligt att läsa Snobben på svenska; det här är den första serien jag själv läste på engelska så för mig sitter till exempel de engelska namnen på personerna i ryggmärgen, medan de svenska känns som handlade de om helt andra barn (jag hoppas jag fått de svenska rätt när jag skriver här, ryggmärgsreflexerna till trots…). Det tog ett tag för mig att komma över, men det gick!

Ett bra urval av de första åren av en av världens bästa serier genom tiderna går inte av för hackor. Och om det kommer en andra volym med serier från 60-talet, då blir det ännu bättre (Peppiga Pia/Maja-kombon och Sally är nog mina favoriter i serien) 🙂

Återkoppling: Floyd Gottfredson

Postat den

Dags för en liten uppdatering om Fantagraphics utgivning av Floyd Gottfredsons Musse Pigg-historier; det är 4 år sedan jag nämnde dem för första gången så det kan vara på tiden 🙂

8 volymer har det blivit hittills, täckandes hans start 1930 fram till 1946, och i och med det skulle jag säga att de bra åren är avklarade. Det tog något år eller två för Gottfredson att få upp farten men sen är det riktigt bra under en lång tid, en av de allra bästa komiska äventyrsserier som gjorts tycker jag allt: Rörmokarligan, Musse som tidningsredaktör, Spökplumpen, Musse som valfångare; alla serier som är fantastiska, både som spänning och som humor.

Så för allt i världen, om ni inte redan läst serierna gör det; om man bara vill ha de bästa skulle jag säga att volymerna 3-5 är de man ska satsa på. Och om man föredrar svenska finns i princip allt från de här åren i de stora Jag-böckerna med Musse-anknytning i kanske inte perfekt översättning eller redigering men kul är det ändå!

Musse - pre-Walsh

Från bok 7, den sista (bra) episoden innan Walsh börjar skiva manus

Men det jag tänkte skriva lite om är istället de senaste volymerna där inte lika kända äventyr dyker upp (och de finns inte heller lika lättillgängliga på svenska). För efter 1943 blir det turbulent i serien, med nya manusförfattare och en (temporär) övergång till att blanda månader av rena skämtstrippar med längre episoder. Och de senare är skrivna av en ny manusförfattare: Bill Walsh.

Jag vet flera som tycker Walsh var utmärkt som författare (och volym 7-8 är förstås full med artiklar och hyllningar tills honom eftersom det är i dessa böcker hans serier nu dyker upp). Men, tyvärr, själv tycker jag han är ganska undermålig. Mest känd är han som manusförfattare och producent till en drös Disney-filmer på 60-talet, dvs Disneys live-komedier från decenniet där den mest kända är Mary Poppins. Och jag är inte så förtjust i dem heller, av ungefär samma skäl som gäller för Musse Pigg. Nämligen:

  • Walsh är inte intresserad av en sammanhängande tajt historia. Han föredrar istället att använda den större historien som något som ger honom möjlighet att berätta kortare skämtsamma episoder med ett gemensamt tema.
  • Walsh slarvar något oerhört med den interna logiken. I serierna som presenteras här introduceras bihandlingar som omedelbart glöms bort och bipersoner agerar diametralt motsatt vad de tidigare gjort, ibland från en stripp till en annan, bara för att Walsh ska få dra ett skämt.
  • Att gång på gång använda den gamla trötta klichén (och den var både gammal och trött redan på 40-talet) med att avsluta osannolika historier med att Musse vaknar upp ur en dröm/koma/sjukdom är slappt; det känns extremt, well, gammalt och trött.
  • Det blir aldrig något flyt i berättelsen som känns staccato-artad; varje stripp känns som om den står på egna ben utan samhörighet med de runtomkring. Det här är svårt med en dagsstrippserie förstås, men de tidigare Gottfredson-serierna är oerhört mycket bättre på detta.
  • Walshs Musse (och för den delen Mimmi med) saknar personlighet; de kan när som helst till exempel börja dejta någon annan bara för att (återigen) Walsh ska kunna dra ett skämt. Jämför med de tidigare serierna där Musse och Mimmi genuint älskar varandra och där det ibland är ett bärande tema.

Som synes är det här egentligen väldigt likartade invändningar, nämligen den att Walsh har en mängd roliga scenarier han vill berätta men att han inte bekymrar sig så mycket om sammanhanget de presenteras i, medan de tidigare äventyren istället premierade en tät historia där hela historien skrivits klar innan första strippen kom ut; Walsh improviserar uppenbarligen hela tiden. Och ibland kan improvisation vara riktigt underhållande men här känns det mer som ”Äh, vem bryr sig om konsekvenser i en serie?”.

Eller, för att uttrycka sig mer kortfattat och med en liknelse från de tecknade kortfilmernas värld: Walsh är Warner Brothers (Snurre Sprätt med flera), de tidigare serierna är Disneys klassiska 30-talskortfilmer. Om Walsh hade haft samma talang som Tex Avery hade jag haft överseende med det, men-men, så är det inte :-/

Att sen krönikörerna som uppskattar Walsh skriver saker som att i och med Walsh blev Musse äntligen vuxen känns mest fånigt. Deras argument är att i Walshs serier kan personer faktiskt dö på riktigt, men det argumentet tycker jag är svagt och ungefär lika intelligent som exempelvis vissa superhjälteförfattare som hävdar samma sak vad gäller sina seriers grad av vuxenhet. För mig känns den tidigare Musse betydligt vuxnare som serie eftersom den faktiskt räknar med att läsaren ska minnas vad som hänt dagen innan, och med huvudpersoner som har äkta känslor istället för att bara uppträda på det sätt som krävs för att dagens skämt ska fungera.

Musse - Walsh

Från bok 8, med ”vuxnare” manus av Walsh för visst är bikini-brudar ett mycket vuxnare tema än personer som på riktigt bryr sig om varandra?

Men visst, katastrofalt usla är Walshs manus inte, de är bara inte i närheten av lika bra som de tidigare. Jag kommer fortsätta köpa böckerna och hålla tummarna för att Walsh skärper sig; om han inte gör det får vi se om jag håller ut till år 1955, då serien helt upphörde med längre episoder och övergick till att enbart vara skämt för dagen.

Gamla synder: Academia Waltz

Postat den

Academia Waltz - cover

Inte mindre än två goda nyheter vad gäller Berkeley Breathed har vi som gillar hans serier fått den här sommaren:

  1. Hans gamla serie Academia Waltz som han gjorde under sin tid som student på University of Texas har samlats ihop i en bok utgiven av IDW, i samma format som hans senare serier som jag redan skrivit om.
  2. Han har återigen börjat göra serien Bloom County, och publicerar den på sin Facebook-sida dagligen sedan mitten av juli.

Jag tänkte inte skriva om punkt 2 idag, förutom att nämna att hittills har han uppvisat en form som han inte visat sedan…tja, sedan Bloom County lades ner. Så Yay, och Yay igen för det!

Men däremot ska jag skriva några rader om Academia Waltz, för mig en ny erfarenhet eftersom jag aldrig sett till någon av de två sedan länge slutsålda och numera svindyra samlingarna av den serien. Allt jag visste var att några av karaktärerna från Bloom County debuterade i serien, och att Breathed ofta skämtat om hur dålig den var.

Och jo, nog är det en bitvis ganska hackig serie det här, framförallt att den inte riktigt vet vad för slags serie den vill vara: Satiriska skämt om universitetslivet eller politiska skämtteckningarna av standardtypen. Sen är inte heller karaktärerna lika välutvecklade som i BC, med betydligt fler rena kliché-personer.

Academia Waltz - Professor

Men usel är den inte. Här och där lyckas den väl så bra med sina skämt som någonsin Breatheds andra serier gör (och följaktligen finns flera strippar här som senare återanvänts i BC med andra personer i rollerna), och hans öga för dialog och hans vildvuxna idéer om vad man kan/inte kan göra i en serie syns också till. Det är bara det att här i Academia Waltz har det inte blivit en organisk enhet; där BC lyckades innehålla både filosoferande, en mängd politiska skämt, och bisarra inslag som Bill the Cat utan att det kändes som flera olika serier sammanpressade i en är det här definitivt en serie där serieskaparen ännu inte funnit sig helt tillrätta. Det finns riktigt bra och lovande inslag, men det fungerar inte riktigt tillsammans.

En person fungerar dock hundraprocentigt: Steve Dallas, senare också en av huvudfigurerna i BC, är den enda huvudpersonen i Academia Waltz, i så måtto att han ensam återkommer gång på gång, och också är den enda som skildras som om han har ett riktigt liv. Alla andra som dyker upp är bara med för att ett skämt ska fungera, i strippar som vem som helst kan läsa som aldrig läst serien förut, medan Steve har så mycket av en personlighet att det går att bygga upp skämt som går ut på att det är just han som är med. Med andra ord, Steve Dallas har en unik personlighet till skillnad från de andra.

Och den personligheten känns igen från BC; att han här visas upp som en frat boy av värsta slaget är givetvis precis det man kan vänta sig av honom med tanke på att han i BC fortfarande uppträder som en sådan, må vara några år äldre. Jag skulle säga att den stora behållningen med den här boken dels är att det är roligt att se hur Breatheds tidigaste professionella serieförsök såg ut, men kanske framförallt att få se Steve Dallas som en något yngre och något mindre självsäker man. Visst är han ohyggligt dryg redan här, men han är inte lika säker på att han är guds gåva till kvinnorna (dvs, hans självförtroende vad gäller sex är mycket lågt). Plus, såklart, att det finns en del guldkorn bland skämten här 🙂

Academia Waltz - Steve Dallas

Så ett stort tack till IDW för att de gett ut den här serien.

Men samtidigt förtjänar de kritik också, på grund av utformningen. Jag kan leva med den trista glansiga kartongen de använt som omslag (omslagen på Breatheds tidigare böcker är mycket trevligare), men det här är en bok som fullständigt skriker efter förklarande texter/fotnoter. Men sådana saknas helt, och som läsare gör det att många skämt är helt obegripliga eftersom jag inte har full koll på interna skandaler och skvaller från UoT på 70-talet… Jag förstår faktiskt inte varför man inte åtminstone lagt in någon text om vad en del återkommande refererade personer var för ena, det känns väldigt slött.

Och även stripparna har hanterats rätt obetänksamt. Boken består av 304 sidor, dvs den är ungefär lika tjock som de tidigare böckerna av Breathed, och det är säkert medvetet. De första 120 sidorna är ett återtryck av de två äldre samlingarna av serien, och de resterande nästan 200 sidorna är tagna från Breatheds original, dvs hans teckningar inklusive kludd runtom, små blyertsanteckningar till honom själv, osv. Inget fel i det; de två samlingarna innehöll inte alla seristripparna, och att en hel del av originalen också kan beskådas i den tidigare delen av boken är också OK.

Däremot gillar jag inte att originalen är helt kaotiska vad gäller tidsordningen. Det kan givetvis vara så att det är svårt att veta exakt när originalen gjordes, men här är det snarare regel än undantag att sekvenser av strippar som utgör en sammanhängande sekvens kommer huller om buller, och utspridda i hela boken. Extremt slarvigt, med andra ord, så att några originalsidor dessutom råkar komma med flera gånger gör mig inte precis förvånad; när man inte har någon tanke på i vilken ordning sidorna är är det förstås också svårt att komma ihåg vilka sidor man redan använt…

Som slutsummering blir det därför ett Nja till den här boken. Jag personligen är glad att jag äntligen fått läsa den, framförallt för Steve Dallas skull (och i viss mån Saigon/Cutter John som också dyker upp, inklusive historien om hur han hamnade i sin rullstol), och den är underhållande. Men det är trots det mycket överflödigt fett här, både i seriesidor som inte är så roliga (pga obegriplighet/den icke-aktuella aktualiteten/svaga skämt) men framförallt i redigeringen; den här boken hade kunnat blivit mycket bättre med en närvarande redaktör.

Academia Waltz - Offensive

Smått & Gott: Plåstra 2

Postat den

Plåstra 2 - omslag

Ett till SiS-inköp, och en till lyckad svensk dagstidningsserie!

Plåstra 2 är den andra (surprise!) samlingen av Malin Svedjeholms serie, utgiven på egna förlaget Svenska serieförlaget; till skillnad från det första albumet är det här helt i färg, och överlag känns den fysiska boken mer som en professionell produkt jämfört med den första. Fast om någon läsare skulle bli orolig för att det skulle innebära att innehållet också skulle vara mer polerat och eventuellt slätstruket så är det ingen fara med det; Plåstra är precis lika oförutsägbart knasig/konstig som förut 🙂

Det obönhörligt glada humöret och anarkismen är absolut det bästa med serien; jag vet aldrig vad nästa stripp kommer handla om eller vad Plåstra kommer utsättas för:

Plåstra 2 - kompis

Som synes är det inte bara Plåstra själv som är en smula egendomlig, hennes vänner har inte heller alla hästar hemma alltid. Eller som hennes pojkvän som lurar henne att han blivit ihop med en fotomodell i några månader, flyttar ifrån henne, innan han avslöjar att det bara var ett skämt (åtminstone säger han det, mer oklart om det är sant…). Och som den genuint positiva person hon är är Plåstra lika glad ändå!

Och så där fortsätter det. När Plåstra i slutet av den här samlingen får barn går det hela snabbt; från att hon + pojkvän bestämt sig för att göra ett försök tills dess lilla Bibbi dyker upp tar det bara ett par sidor. Men Bibbis existens gör inte precis vare sig Plåstra eller pojkvännen till mer eftertänksamma personer:

Plåstra 2 - Bibbi

Plåstra är en kul dagstidningsserie som tyvärr inte går i min morgontidning; jag skulle gärna se den där. En hel del strippar resulterar onekligen mer i en känsla av att jag förstår vad skämtet är snarare än att jag skrattar åt det, men för mig är det viktigaste att serien tillräckligt ofta blir genuint rolig; hellre en serie meden del dalar blandat med höga toppar ibland än en mer jämnbra som aldrig blir mer än ”hehe, jo det var ju småkul”!

 

PS. Lite konsumentinformation: När jag läste boken märkte jag att jag kände igen en del strippar -> jag trodde att kanske det var ett överlapp mellan den här och den första boken. Men så var det inte; däremot ingår stripparna från Tidningen Plåstra som jag läste förra året i den här boken. Så nu vet ni det! DS.

Smått & Gott: Zelda 4 – Uppbrott och utbrott

Postat den

Zelda 4 - omslag

Ännu har jag inte skrivit om alla böcker jag köpte på SiS i år; fanzinen är avklarade, men det finns några professionella serieskapare kvar att avhandla 🙂

Till exempel Lina Neidestam som med den fjärde samling av Zelda-serier, kallad Uppbrott och utbrott, fortsätter att hålla samma höga klass: Utmärkta teckningar och underhållande manus, precis som vanligt!

Livet för Zelda rullar på, med hopplösa arbetskollegor, betydligt trevligare vänner, och en pojkvän (eller vad Cesar nu ska kallas, med tanke på Zelda upprepade protester mot att de skulle vara ett par) som hon till slut dumpar. Men vi får väl se hur det går med det i nästa bok, Zelda är inte precis den mest principfasta och konsekventa personen jag läst om…

Och det är en stor del av charmen med serien: Ofta allvarliga ämnen men med en trovärdigt splittrad huvudperson som ofta brottas med att vara helt renlärig vilket ibland inte alls är enkelt. Det finns såklart vissa saker som hon aldrig tycker är ok, men att till exempel den man blir kär i behöver inte alltid vara den allra vettigaste personen, rent åsiktsmässigt 🙂

Jag tycker Zelda är klart bäst i just den brytpunkten, med Zelda själv som den moderna människan som är en fascinerande blandning av kontraster. Sen gillar jag också de mer utflippade serierna, när Zelda går bananas, och också såpainslagen om Zeldas kompisar relationer (och hennes egna, såklart!). Humor, med lagom inslag av allvar när det passar.

Zelda 4 - 1800-talslitteratur

(Ok, jag förlåter väl dissen av Jane Eyre & Stolthet och fördom den här gången, eftersom teckningarna är så bra, men bara den här gången!)

Sen finns de såklart strippar som jag tycker faller mer platt, typ de där personer med sunkiga åsikter alltid säger exakt rätt saker för att Zelda eller någon annan ska kunna snoppa av dem på ett perfekt sätt; de känns lite för tillrättalagda, för enkla eftersom det alltid är lätt att visa hur rätt man har om man får bestämma motståndarnas repliker själv, oavsett hur mycket jag håller med om åsikterna. Personligen föredrar jag de mer vildvuxna dragen i serien, men det är förstås en smaksak!

Så ja, inte många ord, men jag har skrivit om Zelda flera gånger förut och det är fortfarande en riktigt bra serie, en av de mest proffsiga vi har i Sverige, och jag ser fram mot bok 5 ^_^

Dynamite får äntligen till det (någorlunda)!

Postat den

Om man har klagat mycket och ofta på någonting måste man också vara beredd på att peka ut när de/den/det som kritiserats skärpt sig. Case in point: Förlaget Dynamite som jag så gott som alltid när jag läst någonting som de gett ut också varit starkt kritisk mot. Blixt Gordon, Fantomen, The Shadow, Jennifer Blood; listan är lång och skulle kunna varit längre om jag skrivit oftare om skräpet som Dynamite brukar ge ut. Ofta kända karaktärer i hastigt hopsnickrade reboots som alltid sett likadana ut: Ännu mörkare, våldsammare, deprimerande, än förut, och utan att någonsin ge serierna en chans att utvecklas.

Så gissa om vad jag trodde om chanserna för att det skulle finnas någon som helst kvalitet i deras senaste projekt, King, ett namn taget för att fira att syndikatet King Features fyller 100 år i år, och som innebär en drös nya omstarter för ett antal klassiska seriehjältar som getts ut av King?

King's Watch 05 - cover

Början var också typiskt svag: En miniserie om 5 delar med namnet King’s Watch, som skildrar hur Fantomen, Blixt Gordon och Mandrake (alltså gamla Defenders of the Earth-gänget, komplett med diverse medhjälpare) hanterar ett invasionsförsök från Ming. Inte särskilt spännande, stelt tecknat och alldeles för stressigt i berättandet eftersom ungefär 100 sidor inte är mycket att komma med när det ska introduceras en hel hög personer, plus deras bakgrundshistorier eftersom det som alltid när det gäller Dynamite återigen är dags att åtminstone delvis återuppfinna karaktärerna, med många igenkännliga detaljer men också en del nytt.

Men det var inte riktigt lika uselt som det brukar vara. Till exempel var det inte alls lika spekulativt våldsamt, och faktiskt brydde jag mig en liten, liten smula om personerna i serien. Bra, nix, men nästan godkänd underhållning, vilket var oväntat. Fast, även en blind höna…

Och efter miniserien har det nu börjat komma ut tidningar med de separata karaktärerna som alla utspelar sig i världen som den ser ut efter Mings invasionsförsök. och baske mig om de inte är helt OK! Närmare bestämt (några spoilrar följer som avslöjar vad som hände i miniserien men ärligt talat, skippa den och om ni är sugna på att läsa, läs de titlar jag nämner härnäst istället):

Mandrake: Bara ett nummer ute hittills så vi får väl se vad det blir av den här serien, men trevligt var numret att läsa. Vilket inte är så förvånande med tanke på att Roger Langridge står för manus, och hans serier brukar vara genuint trevliga på ett underfundigt sätt. Och underfundig humor är inte precis vad Dynamite brukar publicera, så att säga 😉

King - Mandrake the Magician - Karma

Hur som haver, Mandrake har här efter att i många år hållit sig undan för allmänheten lockats ut ur sin lya, men en dyster grubblare är han inte utan snarare ganska lättsinnig, sina många år på nacken till trots (han är i serien väldigt gammal men ser ung ut på grund av sina magiska krafter). Ren komedi är det inte, Mandrake har drabbats av en del allvarliga motgångar, utan närmast en drama med komiska inslag. Jeremy Treeces ovanliga teckningar bryter också mot hur det brukar se ut i Dynamites tidningar; jag är inte säker på hur bra Treece egentligen är som tecknare, han känns ibland ganska slarvig, men teckningarna är ändå trevliga att titta på och definitivt personliga.

Fantomen: Den allvarligaste av titlarna brottas precis som så gott som alla nya versioner av Fantomen jag läst i amerikansk tappning med hur man ska hantera huvudpersonen, men den gör det på ett rätt finurligt sätt: Istället för att ännu en gång presentera en ny Fantomen som precis ärvt titeln efter sin far är det den här gången Lothar, Mandrakes gamle vän, som efter att den ”riktiga” Fantomen offrat sitt liv i miniserien temporärt tagit sig an rollen tills han lyckas hitta den döda Fantomens avkomma.

King - The Phantom - Pep talk

Det här greppet fungerar faktiskt bra, med en Lothar som jag känner till en smula sen gammalt men som nu får en helt ny roll. De hittills två utkomna numren har återintroducerat organisationen Vråkarna, som Fantomen tillsammans med en moderniserad (och även här, på ett ovanligt bra och fräscht sätt) Guran tar sig an. Allvarlig grundton här med, men även här med tid för lättsamma dialoger och inslag. Tecknaren, Brent Schoonover, har en modern lätt karikerad stil som åtminstone jag tycker är väldigt mycket roligare jämfört med den ack så stela, mer realistiska stilen i den tidigare Fantomen-versionen vi såg hos Dynamite. Klara och tydliga teckningar, men ibland kanske lite väl avskalade så att det ser snudd på för enkelt ut, som om tecknaren inte hade ork att rita mer, men klart godkänt.

Blixt Gordon: Tre nummer hittills, och här har vi en version av gamle Blixt som är mycket avlägsen den tidigare Dynamite-versionen. Lee Ferguson som står för teckningarna är precis som de andra nämnda inte en anhängare av en tung realistisk stil så även här är det rätt få streck gjorda, och jodå, det ser absolut OK ut även om det inte är så värst personligt.

Det som däremot är udda är manuset, skrivet av Ben Acker & Ben Blacker. Uppriktigt sagt har det stora brister; det är väl ofta som jag egentligen inte förstår vad som händer, vem som säger vad, och varför människorna gör som de gör. Men det spelar (nästan) ingen roll för vad manuset har istället är en rejäl dos chutzpah: Zarkov är smartare än någonsin men också vansinnigt skrytsam, Dale bryr sig föga om Blixt och kör sitt eget race, medan Blixt är barnsligt förälskad i Dale men komplett vilsen i hur han ska agera gentemot en vuxen kvinna. Dialogen är blixtrande (även när det är oklart vad som pågår), och handlingen likaså. Här ett typiskt exempel, där Blixt har sagt till drottningen över vattenvärlden Coralia att han tyvärr inte är intresserad av henne eftersom hans hjärta tillhör Dale (som inte bryr sig om det), varpå drottningen dragit slutsatsen att det är bäst att göra sig av med Dale:

Flash Gordon - King - Dale

Jämför med motsvarande scenario som förekom flera gånger i till exempel Alex Raymonds version av Blixt Gordon, där det alltid var Blixt som hjältemodigt klarade upp situationen med något hjältedåd. I den här serien kan han inte hjälpa till (och det antyds tydligt att han knappast skulle klarat av kampen mot Octosakin hursomhelst) utan Dale får fixa kakan. Blixt är kanske en hjälte, men han är en ganska barnslig och tafflig sådan, och hans ”medhjälpare” är betydligt mer kapabla än honom.

OK, jag ska inte överdriva tidningarnas förträfflighet; de är alla underhållande på olika sätt (Mandrake är quirky, Fantomen är underhållande action, och Blixt Gordon är en screwball-komedi) men de är inte precis omistliga mästerverk (även om jag speciellt är svag för Blixt, bristerna till trots). Men jag ville bara ge Dynamite cred när de för en gångs skull satsar lite annorlunda, på mer lättsam och gemytlig underhållning, och dessutom kanske för en gångs skull ger tidningarna chansen att bygga upp sin värld utan att stressa alltför mycket (eftersom alla har en gemensam värld kan de tillsammans bygga på den med detaljer, allteftersom). Så bra jobbat, Dynamite!

PS. Jag bör nog nämna att det finns två till tidningar under samlingsnamnet King: Jungle Jim och Prins Valiant. Men dessa två karaktärer finns inte med i King’s Watch-miniserien och åtminstone vad gäller Valiant så utspelar sig tidningen inte i samma värld som de nämnda tre titlarna. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att serien utspelas många århundraden tidigare. Ett nummer har kommit ut av Valiant och det har jag givetvis läst, eftersom jag är ett stort fan av Prins Valiant, och det var inte alltför dumt; jag återkommer med recension av serien när det finns fler nummer. Jungle Jim har jag inte läst så jag har inget att säga om den, förutom att de teckningar jag sett också de är i en stil som inte är Dynamites vanliga 🙂 DS.