Kategoriarkiv: Manga

Piano-genier & Odöda

Postat den

Lägesstatus

Senaste veckan har så gott som all ledig tid gått åt till programmering; en app jag använder mer än alla andra verkade krångla, och lite googlande visade att support för appen upphört den 31 december 2015. Kris och panik! Så det var inte mycket annat att göra än att skriva en egen ersättning för den, och det är vad jag pysslat med i en vecka, drygt.

Följdverkan

Jag har visserligen hunnit läsa lite mellan datorsittningarna, men jag har inte hunnit skriva någonting här (som synes).

Åtgärdspaket

  1. Avsluta app-programmeringen
  2. Slappa
  3. Läsa någonting bra
  4. Skriva om detta någonting bra

Just nu är punkt 1 nästan klar (återstår hjälpsidor & en smula polish, sen åker appen upp på AppStore), och 2-4 borde följa snart efter.

Men tills dess tänkte jag klämma in några mycket korta meningar om två serier jag ändå hunnit med :-)

Piano-genier

Dvs, Makoto Isshikis serie Piano no mori (”Pianoskogen”, om min blygsamma japanska fungerar), en 26 volymer lång serie om två pianospelande ynglingar: Kai, en naturbegåvning från samhällets understa skikt, och Shuhei, som kommer från de översta skiktet med en far som är världsberömd pianist.

Serien börjar med att de två som små (gissningsvis runt 7 år) av en slump lär känna varandra. De blir bästisar, och Shuhei upptäcker genast Kais inneboende talang, en talang som (antagligen) är så mycket större än Shuheis, och Kai älskar dessutom pianot medan Shuhei mer ser det som en plikt att spela. Men Kais kärlek till pianot gör att även Shuhei börjar känna att han vill kunna spela som Kai, att kunna väcka samma känslor hos åhörarna som Kai gör.

Men medan Kais vänskap med Shuhei är villkors- och gränslös är Shuehi mer kluven: Han gillar Kai men är samtidigt frustrerad över hur mycket bättre han anser Kais musicerande är. Att tävlingsvärlden (för båda är med i tävlingar för pianister) inte uppskattar Kai lika mycket eftersom han spelar alltför mycket efter sitt eget hjärta istället för strikt enligt noterna hjälper inte; Shuhei ser Kai som ett (kanske) ouppnåeligt mål.

Piano no mori - Kai & Shuhei

När serien senare hoppar flera år framåt i tiden, till Kai och Shuheis ynglingaår, har ingen av huvudpersonernas känslor ändrats: Kai har inte synts till på länge och Shuhei vet inte vad Kai hållit på med, men när den stora internationella Chopin-tävlingen går av stapeln i Polen möts de två igen…

Det som gör Piano no mori bra är Shuhei. Kais karaktär är visserligen rolig att läsa om, men den känns definitivt klichéartad: Underbarnet som trots de sociala hindren och mot alla odds visar sig vara ett geni, och att hans pianospel just är så bra på att väcka känslor hos lyssnare är liksom självklart. Men Shuhei är mer komplicerad, mer intressant att följa. Hans mindervärdeskomplex visavi Kai är stort, men kanske inte ens rättfärdigat; att Kais musik är glimrande och medryckande motsvaras av att Shuheis är meditativt och lugnande. Och skildringen av hur splittrad Shuhei är när det gäller Kai är välgjord, och samma gäller den komplicerade relationen som Shuhei har till sin far, en snäll och välmenande man som förstår exakt hur Shuhei tänker när det gäller Kai och som också vet att det är någonting som Shuhei måste lösa på egen hand.

Så välgjord underhållning, plus den sedvanliga skickligheten när det gäller sådana här serier vad gäller att skildra spänningen i tävlingen; jag vet inte hur det kommer att sluta men är mycket nyfiken eftersom den engelska scanlationen bara har kommit till volym 20, hittills :-)

Odöda

35 nummer (hittills) av något som närmast kan beskrivas som en amerikansk version av John Ajvide Lindqvists Hanteringen av de odöda, någon? I så fall kanske Tim Seeley (manus) och Mike Nortons (teckningar) Revival är någonting för er. Här skildras vad som händer efter att de som dött en specifik dag i den lilla staden Wausau i Wisconsin visar sig vara levande igen. Och inte bara det, de kan dessutom inte längre dö om de inte mer eller mindre helt förstörs, kroppsligen.

Men zombies är det inte frågan om för de här människorna är på ytan exakt som de var innan så de flesta anhöriga ser det som ett mirakel, ett ingripande från Gud, som gjort att deras nära och kära kommit åter. Det finns dock andra som inte bryr sig om det eventuella miraklet utan istället ser det som en chans till odödlighet: Om de här människorna kom tillbaka efter döden borde det finnas något sätt för andra att göra samma sak. Och när det gäller odödlighet skyr man inga medel. Samtidigt börjar det i skogen runt staden samlas underliga gula monsterliknande varelser som verkar dras till de återuppståndna…

Revival - flykt

Det finns en hel del bra saker med Revival, där framförallt själva grundidén känns lovande. Och en del suggestiva scener finns också, när det oförklarliga som hänt skymtar förbi. Men tyvärr drunknar de goda delarna oftast under det som inte är bra. Seeley försöker trycka in alldeles för mycket handling: Libertarianska terrorister, en drös mordplaner, indiansk mystik, CIA-konspirationer, kristna fanatiker, en alldeles förskräckligt generisk polisthriller, osv. Det känns närmast som om han inte litar på grundidén och sen slänger in allt man kan tänka sig i hopp om att någonting visar sig fungera. Plus att han har förtvivlat svårt att avsluta bihandlingar så efter ett tag håller alla dessa olika handlingar på parallellt, utan något slut i sikte.

Och Nortons teckningar är inte heller de mest spännande utan ser rätt tråkiga ut, som alltför många moderna amerikanska spänningsserier (typ Morning Glories): En glättig realism, utan personlighet.

Så om jag nu tycker det är så mycket som är dåligt och alltför genetiskt i Revival, varför skriva om den överhuvudtaget?

För de där suggestiva scenernas skull, förstås, de som med långa mellanrum dyker upp. Om någon hade strykt allt ovidkommande jox och behållit grunden i serien så hade det här kunnat blivit riktigt intressant. Plus, såklart, att man hittat en intressantare tecknare ;-)

Outlanders

Postat den

Outlanders - cover

Idag blir det inte en ren recension utan snarare några tankar runt en av mina favoritserier. Jag har läst lite nya serier men kände just nu mer för att skriva om någonting äldre.

Så, Johji Manades debutserie Outlanders. En manga som var en av de första att översättas till engelska, i den första vågen i slutet av 80-talet, och enligt mig fortfarande en av de allra bästa. När den kom ut gick det fortfarande att mer eller mindre läsa alla översatta japanska serier och jag gjorde nog det; jag köpte inte alla men tror att jag läste åtminstone några nummer av de som fanns. Det var lite billigare att pröva på då eftersom man gav ut dem i tidningsformat: Oftast två episoder / nummer, så typ 32-48 sidor / tidning var det som gällde, och bara de mest populära samlades senare ihop i (jämfört med nu) tämligen dyra album.

Av dessa tidiga översättningar är det bara några få som jag egentligen kommer ihåg nu:

  • Lum – Urusei Yatsura förstås, Rumiko Takahashis första serie som var en underbar komedi men som aldrig slog på engelska så bara ungefär hälften av serien har översatts (den enda av hennes längre serier som inte finns komplett på engelska).
  • Lone Wolf and Cub, den klassiska samuraj-serien som jag visserligen tyckte var rätt underhållande men som inte var en favorit; det dröjde tills Dark Horse långt senare gav ut serien komplett och i ordning som jag verkligen fastnade för den, då det visade sig att First Comics (den första utgivaren) hade hoppat vilt bland episoderna och helt utelämnat de som inte var tillräckligt våldsamma (och de hann heller inte översätta i närheten av hela serien innan den lades ner).
  • Mai the Psychic Girl, en realistiskt tecknad serie med en handling av Akira-stil, utan den senares excesser. Nu, i efterhand, tycker jag fortfarande bra om serien men jag är nästan mest glad över återhållsamheten hos tecknaren Ryoichi Ikegami, med tanke på alla våldsförhärligande serier som han senare gjort (fast, han gjorde också den fantastiska politiska thrillern Sanctuary vilket gör att jag kan förlåta honom det mesta).

Jag kan ha glömt någon, men det här är de jag kommer ihåg mest nu. Bra serier, javisst, men ärligt talat framförallt bra underhållning för stunden, utan djupare inverkan på mig (med viss brasklapp för den senare utgåvan av Lone Wolf and Cub).

Men sen har vi alltså Outlanders

Handlingen i Outlanders låter nog inte så speciell: När utomjordingar attackerar Tokyo stöter en ung man, Tetsuya, och en ung kvinna, Kahm (utomjording), ihop; först försöker hon döda honom men misslyckas, och senare när de återigen möts märker de att de är attraherade av varandra. Men eftersom hon är dotter till kejsaren över det intergalaktiska imperium som står bakom invasionen är det en relation som inte är okomplicerad.

Outlanders - Serious

Sen följer ett drama modell större, där insatserna hela tiden ökar i det stora allteftersom det avslöjas varför just den på ytan obetydliga planeten Jorden är så viktig för imperiet, och i det lilla när Kahm och Tetsuyas kärlekshistoria djupnar.

Med andra ord låter det som en traditionell sf-historia av slam bang-slaget.

Och visst är det det, men samtidigt lyckas Manabe så förunderligt väl med alla detaljer i den här historien. Han blandar science fiction, drama, romantik och komedi utan att det någon gång känns krystat; när det är humor som gäller är det hur roligt som helst, och när det är dramatiskt är det verkligen spännande, mycket tack vare att Manabe förstår att om man har tre stridande sidor där ingen är helt igenom ond så ges det möjligheter till mycket intressantare konflikter än den traditionella två-sidiga striden mellan gott och ont.

Han drar sig heller inte för att ta livet av karaktärer så när slutet nalkas behövs näsduk, åtminstone för min del, och kanske ännu mer i den underbart bitterljuva epilogen, en kort episod som kom ut efter att serien redan avslutats.

Men kanske är det den romantiska delen som gör serien så fängslande. Dramat och humorn är nödvändiga kryddor, men Kahm och Tetsuya är tveklöst huvudrätten. Ovanligt nog är nämligen både Kahm och Tetsuya kära i varandra på riktigt, inga om eller men. Det vanliga i manga av den här typen (som till exempel redan nämnda Lum, som Oh My Goddess!, med flera) är annars att den lite mesigare manliga huvudpersonen av olika anledningar flyr uppvaktningen. Det gör att Outlanders fortfarande, många år senare, känns fräsch att läsa. Teckningsstilen är givetvis typisk för eran, med för Manabe typiskt gulliga kurviga människor, och den engelska utgåvan är också spegelvänd eftersom det var så all manga översattes till att börja med, för att vara lättare att läsa för de som är vana vid från vänster till höger-läsning.

Outlanders - Joke

Jag är övertygad om att en del av min förtjusning i den här serien är för att det var någon för mig nytt och oväntat eftersom jag inte hade läst så mycket serier från Japan när jag läste den här; nu kan jag tydligare se likheter med andra serier men då kändes allting främmande på ett positivt sätt. Men trots min större erfarenhet skulle jag ändå säga att Outlanders är en än idag fantastiskt lyckad serie, en som man verkligen bör läsa om man gillar dramatisk space opera med rikliga doser humor & romantik.

Tyvärr har inte Manabe gjort någonting som är lika bra sedan dess; på engelska översattes hans Caravan Kidd som i sin handling är alltför lik Outlanders men inte lika fängslande (den är läsvärd, men här är till exempel den manliga huvudpersonen den typiska som inte vill erkänna att han är intresserad av den kvinnliga), medan hans Drakuun aldrig avslutades (och det som hann översättas var inte värst lovande). Sedan har han också gjort en hel del pornografiska serier, och det lilla jag läst av dem (kunde inte låta bli att hoppas att det skulle finnas något av kvalitén i Outlanders hos dem) gjorde inte mig det minsta glad, snarast sorgsen över hans karriär med tanke på hur den började.

Men jag vill inte sluta med något deprimerande så istället höjer jag ett glas i en skål för Outlanders, en alldeles utmärkt serie som jag läste vid alldeles rätt tid för egen del, och som jag så gärna läser om när andan faller på :-)

Lätt läskiga katter: Yon & Mu

Postat den

Yon & Mu - cover

Ibland dyker det upp serier som jag känner att jag bara måste läsa; inte för att jag tror att de nödvändigtvis kommer vara fantastiskt bra, utan för att någonting med dem är så off, så udda, att jag inte kan låta bli. Till exempel den gamla crossovern Archie Meets the Punisher:  Hur i hela friden ska en serie som mixar den oförargliga humorn i Acke med den extremt våldsamma Punisher fungera?

Samma nyfikenhet på resultatet ligger bakom dagens bok, en serie jag fick syn på förra veckan och inte kunde låta bli att köpa: Junji Itos Yon & Mu. Nyfikenheten kommer sig av att serien, enligt baksidan, ska vara humoristisk och varm självbiografisk serie om när Ito flyttar ihop med sin flickvän, och hans möte med hennes katter. Det i sig låter ju inte som udda, om det inte vore för det att Junji Ito är mest känd som skaparen av några av de mest kusliga och bisarra skräckserier som skådats, där skräcken ofta ligger i de ångestfyllda människornas ansikten och en vardag som invaderas av obegripliga händelser.

Som i Uzumaki (även översatt till svenska), där en liten kuststad en dag upptäcker att ett mönster, en spiral, börjar dyka upp överallt:

Uzumaki - snigel

Så, är Yon & Mu en mysig kattserie eller är den någonting helt annat?

Well, jag skulle nog säga att den drar åt det mysiga hållet, men också att presentationen ibland gör helt klart att det här är en serietecknare som oftast gör helt andra slags serier. Som den här sidan, då Yon har anlänt till huset och Ito står och smygtittar (han har tidigare i serien sagt att han nog är en hundperson och är skeptisk till katter):

Yon & Mu - Yon

Notera ryggmönstret som närmast ser ut som masken från Scream; fotografier i boken visar att det faktiskt var precis så Yon såg ut…

Visst finns det en hög drag av kuslighetskänsla i teckningarna, och om jag bara sett den här sidan och skulle gissa vad för slags serie den kom ifrån så skulle jag ha gissat rejält fel :-)

Men faktum är att innehållet ändå är väldigt snällt, med en Ito som inledningsvis är rädd för katterna men som efter hand börjar att tycka om dem; hans tillgivenhet blir så stor att han tycker det är pinsamt när flickvännen kommer på honom att leka hämningslöst med katterna på golvet. Och till slut blir de familjemedlemmar, de med; en smula konstiga ibland men det är inte så underligt med tanke på att de är katter. Och, visar det sig, Ito är bra på att rita katter så att de ser ut som katter gör när de bara är sig själva:

Yon & Mu - Yon & Mu

Med andra ord, jodå, det här är en rätt mysig serie, trots allt. Den är inte lika urgullig som exempelvis Chi’s Sweet Home eller lika katt-förstående underfundig som What’s Michael?, men det är svårt att misslyckas med en serie om några älskade katter, åtminstone om jag ska läsa. De då och då återkommande skräckfilmsvibbarna har jag ingenting emot, de blir en slags udda krydda vid läsningen ;-)

PS. Sidorna från Yon & Mu har jag tagit från en tidigare scanlation eftersom det är en svårscannad bok, om någon undrar varför t ex ljudet i första bilden på Yon inte översatts (scanlation skippar ofta sådana); i boken är översättningen av ljudet MOOOP (vad nu det kan tänkas beteckna!) DS.

Blänkare: Happy!

Postat den
Happy! 23 - cover

23 volymer, inget med tennis på omslaget

Kunde inte låta bli att återanvända en rubrik eftersom det här är andra gången jag skriver om en serie som heter Happy!: Förra gången var det Grant Morrisons & Darick Robertson som låg bakom, medan det idag är Naoki Urasawa som är den skyldige. Olika är de, serierna, men det har de gemensamt att trots att skaparna bakom är bland de mest hyllade så är serierna egentligen inte så värst bra. Fast, nog med jämförelser med den helt orelaterade engelska serien!

Happy! är en Urasawa-serie som inte påminner så mycket om de andra av hans serier jag skrivit om, för istället för en thriller eller sf-historia är det här en komisk sportserie. Den föräldralösa huvudpersonen Miyuki Umino har ansvaret för att uppfostra sina tre småsyskon, för den likaså vuxna brodern Ieyasu har inte synts till på några månader. Men så dyker en indrivare från den lokala yakuzan upp med ett krav: Ieyasu är skyldig dem ¥250,000,000 men har smitit från dem, och om inte hon betalar summan så kommer de döda honom så fort de hittar honom. Utan egentliga inkomster ser hon ingen möjlighet att betala tillbaka summan, förrän hon får syn på ett sport-program på tv där det nämns att den kvinnliga världsettan i tennis dragit in just den summan i prispengar under året…

Och sen rullar det på: Yakuzan som försöker få henne att jobba på bordell istället för den chanslösa drömmen att bli bäst i världen på tennis; chefen för samma liga som vill tvinga henne till att ligga med honom; den skickliga men extremt sjaskiga och i tenniskretsar avskydda tränaren som tar sig an henne; den talangfulla spelaren som sen länge stöttat henne och som insett att hon är överlägsen honom på tennis; samma persons tennisfanatiska överklassmamma som inte vet om hon ska stötta Umino i hennes aspirationer (å ena sidan är Umino extremt duktig, å andra sidan är hon från en underklassbakgrund); Choko Ryugasaki, likaså mycket skicklig tennisspelare som gör allt hon kan för att stoppa Miyuki (medan hon mot Umino alltid visar upp en vänskaplig yta).

Happy! - Thunder

Tränare

Osv, osv, i 23 volymer, där samma historia återupprepas gång på gång: Miyuki spelar tennis, men på grund av antingen missförstånd, illasinnade konkurrenter, eller konstiga idéer från hennes tränare så blir hon bara mer och mer avskydd av publiken och efter hand hela Japan. Det är en fullkomlig orgie i elände som drabbar Miyuki och hur mycket hon än försöker går det alltid lika illa. Några få vänner har hon (inklusive tränaren, på sitt sätt), men de flesta är mot henne.

Och de inte bara ogillar henne, de är direkt illasinnade, någonting som i längden känns väldigt deprimerande för mig som läsare tycker jag. Det gör att de komiska inslagen, för det här är som sagt en komedi, för min del inte förslår, och jag blir mer deppad än glad av att läsa serien. Vilket förstås inte är så bra för en komedi där jag tror att lite mer av feelgood-känsla kunde behövts. Allt behöver inte var bara, såklart, men här är det alltför eländigt.

Om serien varit bättre på andra sätt hade den ändå fått godkänt, för en del saker är riktigt bra, som personernas mimik (framförallt Choko har en del underbart roliga ansiktsuttryck); Urasawa har alltid varit bra på att se till att alla personer har sin egen identitet vad gäller utseendet, inga identiska fotomodeller till kvinnor eller män här inte. Men det finns en till stor brist: Skildring av tennismatcherna är inte spännande för fem öre.

Jag är givetvis lite bortskämd vad gäller sportskildringar i serier efter att ha läst fantastiska serier som Mitsuru Adachis serier, Ashita no Joe, Hajime no IppoHarlem Beat, Eyeshield 21, med flera, men faktum är att även inte så lyckade diton, som Whistle!, är överlägsna Happy! vad gäller sportscenerna. Det är både det att Urasawa trots att han normalt är bra på action inte lyckas få till schvunget i tennisslagen, och att trots att jag läst mer än 4000 sidor om Umino fortfarande inte har en aning om på vilket sätt hon är bra på tennis. I alla de förut nämnda serierna däremot har jag bra koll på vad det är som gör huvudpersonerna speciella, plus att det finns gott om inslag som förklarar taktiken i sporten och hur man ska tänka. Här däremot är det bara ytterligare en fantastisk vändning efter extrema underlägen som gäller, genom att ”kämpa” mer.

Happy! - Choko

Konkurrent

Det finns fler problem med Happy!, som det mycket okarismatiska romantiska intresset (den redan nämnda talangfulla spelaren), och ett slut som känns hastigt och hafsigt påkommet där trådar knyts ihop alldeles för snabbt och tanklöst, men det är snarast detaljer i sammanhanget.

Så nä, Happy! gjorde inte mig vidare glad, trots de enstaka ljusglimtarna där Urasawas talang skymtar till. Inte för att det kommer hindra mig från att läsa Yawara!, hans första serie och även den en komisk sportserie (om judo, och med en ung kvinna i huvudrollen igen), därtill är jag alltför förtjust i Urasawa. Men mina förväntningar har dämpats rätt rejält, det får jag erkänna :-/

Emanons minnen

Postat den

Emanons minnen - omslag

Jag erkänner: Trots att jag läst en oherrans massa science fiction-böcker är jag rätt dålig på japansk dito. Jag kommer ihåg några böcker av Sakyo Komatsu översatta till svenska som jag läste som liten, men det är nog i princip allt. Men jag har läst en hel del japanska science fiction-serier, och trevligt nog riktigt bra sådana också (som Akira, 2001 Nights, Planetes, Saturn Apartments, 20th Century Boys, Outlanders, m fl, m fl).

Det är ett skäl till att jag tycker det var roligt att läsa Emanons minnen, en ny bok från Ordbilder Media, och en serieversion tecknad av Kenji Tsuruta som baseras på en science fiction-berättelse med samma namn skriven av Shinji Kajio: En gnutta mer insikt i japansk science fiction. Fast det största skälet att jag gillade att läsa boken var förstås att det är en bra serie ;-)

Emanons minnen utspelas i huvudsak under en kväll på en färja på väg till Kyushu år 1967. Berättaren, en ung man som varit ute på en road trip för att läka sitt hjärta efter kärleksbekymmer, stöter på färjan ihop med en ung kvinna som kallar sig Emanon. Att han är en stor science fiction-fan är uppenbart (med tanke på boken han läser), och när kvällen faller på berättar Emanon en underlig historia för honom, om sig själv, eftersom hon vill höra vad hans åsikt är, som sf-fan…

Emanons minnen - rökning

Det är en stillsam berättelse, en dialog mellan två människor som både pratar om små oväsentligheter och om Livet. Deras hastigt uppkomna vänskap känns naturlig, med lite osäkerhet i början innan de lärt känna varandra för att senare våga prata om vad som helst med varandra. Science fiction-inslagen är också de av det lågmälda slaget, intellektuella istället för action-betonade, och med en berättare som i jag-form både beskriver vad han hör (dvs vad Emanon berättar) och samtidigt reflekterar över det. Det gör att intrycket blir smått drömskt, en berättelse i andra hand om någonting besynnerligt som hände en gång för länge sedan.

Manuset är med andra ord klart godkänt; det är kanske inte det mest medryckande och känslointensiva men det är aldrig torrt eller tråkigt.

Men teckningarna måste ändå få högre betyg för jag måste säga att Tsuruta, vars mycket snygga men manusmässigt ganska torftiga serie Spirit of Wonder är det enda jag läst förut, gör det här mycket bra. Med en lugn handling som här där det mestadels handlar om att rita ansikten på människor som pratar, äter middag, långa tysta sekvenser där huvudpersoner funderar osv, gäller det att illustratören lyckas göra ansiktena levande, och det gör han; både två känns som personer jag tveklöst skulle känna igen bland andra, och med personliga ansiktsuttryck.

Emanons minnen är en mycket lyckad liten bok, och som alltid med Ordbilders utgivning handlar det om en serie som inte finns tillgänglig på engelska, ett klart pluspoäng eftersom många som läser serier (och kanske framförallt japanska serier) inte har något emot att läsa på engelska. Jag tycker kanske att översättningen känns en smula otymplig här och där med meningar som låter lite onaturliga men det är ingenting som stör mycket.

Och boken passar bra in i förlagets utgivningen; det finns definitiva likheter i stämningen i den här boken och i till exempel de tidigare utgivna böckerna om Aomanjuskogen. Olikheter också, förvisso, som att Emanons minnen har en starkare och tydligare handling, men ändå!

Emanons minnen - historia

20000+ sidor, still going strong: Hajime no Ippo

Postat den

Hajime no Ippo 1 - cover

Den längsta serien jag hittills skrivit om skulle jag tro, åtminstone räknat i sidor, är dagens serie Hajime no Ippo, skriven och tecknad av George Morikawa med start 1989. Så det finns definitivt serieskapare som hållit på längre med en och samma serie, men få som gjort lika många sidor; hittills drygt 20000 sidor, men fler kommer. Själv kommer jag hålla mig kort dock!

Ok, boxning i serieform. Jag har läst några andra förut, som Katsu! och Big Ben Bolt, men den klart bästa är en annan manga, Ashita no Joe. Och det är väl lika bra att säga på en gång att lika bra som Joe är den inte, Hajime no Ippo.

Men underhållande är den, ända från början då den unge Makunouchi Ippo upptäcker boxningsvärlden och med obändig energi kastar sig in i den. Sedan får vi följa honom när han lär sig vad boxning handlar om, den första matchen, och hur han lär sig mer och mer om hur man blir en bra boxare. Men det är inte bara Ippo som vi får följa utan också den handfull vänner han får på Kamogawa-gymmet, både de enastående och de mer alldagliga.

Hajime no Ippo - Första gången

Första gången i en boxningsring

Allt skildras i ett egentligen ganska lugnt tempo, vad gäller hur Ippo utvecklar sin teknik och blir mer komplett, för att när det blir matchdags ersättas av ett nästan löjligt övermått av energi och adrenalin. Morikawa hanterar tempot i serien mästerligt; hundratals sidor kan spenderas i en loj sinnesstämning där man nojsar och skämtar i de få pauserna mellan de gruvligt hårda träningsperioderna, för att sedan följas av matcher, där en enda match ibland upptar flera volymer. Det fungerar fantastiskt bra att som jag läsa alla sidorna på raken, och jag misstänker att det fungerar väl så bra som följetong också, så jag förstår att den här serien har blivit långlivad: Det finns ingen anledning till att den skulle ta slut, det finns fortfarande mycket kvar att berätta eftersom Morikawa skyndar långsamt; exempelvis kan nämnas att Ippos internationella karriär har legat i startgroparna de senaste 3-4000 sidorna och för tillfället går rätt dåligt.

Jag kan inte låta bli att jämföra med just Big Ben Bolt, en amerikansk dagstidningsserie som höll på i 28 år, dvs längre tid än HnI har funnits, men där Bolt blir världsmästare mycket snart. Och eftersom det innebär att han blivit så bra han kan bli ser sig serien därefter tvungen att slänga in alla möjliga sorters plotter som inte har med boxningen att göra, som deckarepisoder mm. Inget fel i det, men jag beundrar Morikawas förmåga att efter så många sidor fortfarande fokusera så stenhårt på enbart boxningen. Visst finns det en liten spirande romans med Ippo i huvudrollen men den tar mycket liten plats och skildras bara i relation till hans boxning.

Hajime no Ippo - Taktik

Ippo fundersam; sida från volym 54 (av hittills 110)

Med andra ord, Hajime no Ippo vet vad den handlar om, och den gör verkligen allt sitt ämne. Jag är inte någon boxningsexpert men kan en del om sporten främst tack vare en bok om tungviktsboxning jag läst hur många gånger som helst (12 världsmästare i boxning, skriven av Olof Johansson & Torbjörn Säfve, rekommenderas innerligt!) sen jag först läste den som ung tonåring, så när olika taktiker och typer av boxare diskuteras i serien gillar jag att den verkar genomarbetad och realistisk. Sen är kanske matcherna en smula mer orealistiska med de dramatiska vändningarna osv, även om Morikawa sällan fuskar: Om en boxare i grunden är klart bättre kommer han att vinna, även om läsarens sympatier är på förlorarens sida; vilja och hopp vinner sällan över skicklighet.

Ett annat skäl att serien fortfarande lever vidare är de redan nämnda bipersonerna. Ibland flyttas fokuset från Ippo till någon av dem, och där kan fokuset bli kvar ett långt tag, typ i en återblick som måste ha varat under något år i realtid, dvs i tidningen HnI publiceras, som skildrar hur hans tränare blev boxningsintresserad strax efter andra världskrigets slut. Det gör att jag har flera personer jag bryr mig och som jag vill läsa mer om hur det går för, utan att tröttna.

För min del kan Hajime no Ippo hålla på hur länge som helst; det känns inte som om den någonsin gått på tomgång under de 20000 sidor jag läste, så jag har svårt att tro att den kommer göra det i framtiden heller :-)

Hajime no Ippo - Senaste matchen

Ippo har problem; sida från den senaste matchen han utkämpat, så teckningsstilen är rätt annorlunda jämfört med den ursprungliga

PS. Kudos till de som scanlaterat serien, med tanke på omfånget; kvalitén har dessutom huvudsakligen varit mycket bra, även om det varierar över volymerna beroende på vilken scanlator som varit i farten. DS.

Digital sommarläsning: Tales of a Charcoal Burner

Postat den

Vad sägs om en extra-varm serie så här mitt i, tja, högsommaren?
Tales of a Charcoal Burner - cover

Shigeyasu Takenos Tales of a Charcoal Burner är ett alldeles utmärkt exempel på flera olika saker:

  • Scanlations gör det ibland möjligt för mig att läsa serier jag aldrig skulle fått en chans att se annars; det kommersiella intresset i den här mycket smala japanska serien är nog snudd på obefintligt.
  • Manga är ett alldeles för allmänt hållet ord för att betyda någonting annat än ”serie från Japan”, med tanke på spännvidden på serier som här i väst ofta bara klumpas ihop under manga-beteckningen (och jag gör ibland samma sak här när jag skriver ”typiskt för manga” istället för ”typiskt för många japanska serier”…).
  • Inget ämne är för träigt (hahaha!) för att behandlas i serier, och som vanligt märker jag att jag både läser och uppskattar serier som handlar om ämnen som jag nog aldrig skulle intresserat mig för om de avhandlats i regelrätta böcker.

Serien bygger på en bok av Toshikatsu Ue och består av ett knippe korta berättelser om en kolare i Japan strax efter andra världskriget. Men berättelser är egentligen fel ord, och betraktelser stämmer bättre in på innehållet som är skildrat i första person, där kolaren i ett kapitel beskriver hur han hugger träden som ska bli till kol, i ett annat om hur han konstruerar en kolmila, och i ett tredje om en kall natt med snöfall.

Så delvis är det en ren yrkesbeskrivning, men blandat med de mer praktiska sidorna finns mer lyriska sidor där kolaren filosoferar över naturen, eller berättar om de (fåtal) människor han stöter ihop med i sitt ensamma jobb. En bok för den som är sugen på mycket handling är det inte, men väl en för de som är intresserade av mer meditativa serier.

Tales of a Charcoal Burner - Nattarbete

Slutomdöme: Väl värd en nerladdning och en tacksam tanke till scanlatorn.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 221 andra följare