Manga ✖️5

Jahapp, ett uppsamlingsinlägg idag, med manga. Som jag som sagt läst väldigt mycket av på senaste tiden, så det här är ett urval av dem. Några till som jag läst tänkte jag också skriva om, men de planerar jag att spendera lite mer text på, så idag blir det fem stycken. Alla trevlig underhållning så jag är nöjd över att ha läst dem, ingen så pass bra att man ska lägga ner alltför mycket möda på att leta upp dem. Om man nu inte tycker att beskrivningen av någon låter som den passar perfekt för ens smak, såklart 🙂

Beauty Pop av Kiyoko Arai (avslutad): Tio volymer om några gymnasieelever som tillbringar all sin lediga tid med att bli experter på frisyrer, nagelmålning, parfymframställning, med mera. Men tyvärr får man inte lära sig någonting om hur man faktiskt blir bra på någonting av det; allt det där med skönhetsbehandlingar och tävlingar i desamma är bara någonting som finns där för att kicka igång en ytterst traditionell romantisk komedi med ett gäng killar och en mer udda flicka, där flickan givetvis till slut blir tillsammans med den kille hon hela tiden haft de starkaste känslorna inför.

Om ni tror att Kanako när hon presenteras efter sin makeover är utan glasögon tror ni helt rätt

Mycket komedi, mindre romantik, men med OK karaktärer så fungerar serien ändå. Minus för att Arai är alltför fast i att teckna gulligt. Vanligtvis är inte det något fel i en sån här serie, men här finns ett antal scener där skönhetsgänget ska applicera all sin kunskap på en eller annan flicka där nog tanken är att jag som läsare ska bli imponerad över den enorma förändringen och förbättringen, men helt ärligt ser varje flicka som får en makeover minst lika gullig ut innan som efteråt…

Heroine for Hire av Fuyu Amakura (avslutad): Shuko är mesig och gör allt det hennes klasskamrater ber om, så hon blir alltid ansvarig för administrativa jobb. Serizawa är klassens snygging, dvs han ser ut exakt som ungefär 90% av snygga killar som i slutet för flickan i generiska shōjo-serier. De råkar stöta ihop i korridoren, de börjar prata, och när Shuko nämner att rykten går att Serizawa ”norpat” flickvännen från en annan klasskamrat så försöker han sig på en klassisk kabedon. Varpå Shuko omedelbart kastar omkull honom med hjälp av ett professionellt brottningsgrepp:

Heroine for Hire v01 (2020) (Digital) (danke-Empire)

Det låter ju lovande, men tyvärr förvandlas serien så gott som omedelbart till en helt vanlig romantisk shōjo-serie, och att Shuko är den fysiskt starkare som ser som sin uppgift att skydda Serizawa mot andras angrepp (det visar sig nämligen att han inte alls är en Don Juan, men att alla tror det och därför tenderar att attackera honom -> han behöver en livvakt tycker Shuko, och tar sig an rollen) får vi se väldigt lite av. Luften går ur serien redan efter en volym, så det är inte så konstigt att det bara blev fyra volymer totalt. Svagast av dagens serier, tveklöst.

As Miss Beelzebub Likes av matoba (avslutad): Dagens tredje rom-com, och den här gången med fokus på com-delen. Tolv volymer i ett mycket fritt tolkat yonkoma-format om det dagliga livet för miss Beelzebub, som alltså i Matobas tappning av det kristna helvetet är kvinnlig. Hennes nya assistent Mullin tror förstås att hans nya chef kommer vara en tuff och hårdför person, men istället visar hon sig älska att som är gulligt och framförallt, fluffigt.

As Miss Beelzebub Likes v01 (2018) (Digital) (LuCaZ)

matobas helvete har föga likheter med de vanliga västerländska skildringarna och framstår mest som ett ställe där alla har det mysigt och fördriver dagarna med att göra mest ingenting. Andra figurer från den kristna mytologin poppar upp, som Belphegor, Azazel, änglar, men de ser alla i princip ut som gulliga/vackra kvinnor och män, så djävulsnamn och miljö är helt enkelt där för att de nog känns lite lagom exotiska för de tänka läsarna. Någon är kär men extremt blyg inför den dyrkade, någon annan är på ytan hård men insides mjuk, och så vidare; de finns gott om eventuella kärlekspar och små vardagsproblem, men det brinner aldrig till. Det är småkul, men läsningen är ändå någonting som Beelzebub borde gilla: Rent fluff.

Whenever Our Eyes Meet…, Éclair Blanche/Bleue/Rouge/Orange: Sex antologivolymer av diverse serieskapare, alla på temat lesbisk kärlek. Som alla antologier ömsom vin och ömsom vatten, men en bra sak som vill nämna är den stora variationen. Allt handlar inte om kärlekspar som hittar varandra varpå serien slutar med en kyss (eller någonting mer, ibland där det rätt explicit); det kan lika gärna handla om kärlek på avstånd där den andra aldrig får veta någonting, eller om tankar på en svunnen förälskelse som det aldrig blev någonting av. Det är lika varierat vad avser längden på berättelser, från längre saker på kanske 40 sidor till extremt korta på 1-2 sidor.

Såklart kan det bli för mycket om man sträckläser en av de här böckerna, så ta och låt dem ta tid på sig. Som konsumentinformation kan jag också säga att de fem Éclair-titlarna bör man läsa i ordning eftersom åtminstone en serieskapare finns med i alla och med en serie där huvudpersonerna är desamma. Och vad gäller Whenever Our Eyes Meet… så är den den mest intressanta antologin, som har en ytterligare restriktion på vad serierna ska handla om, nämligen om kärlek på kontoret. Det blir mer förutsägbart vilket slags personer vi får se, men jag gillar att miljön är så pass ovanlig för romantikserier och att det också handlar om 100% vuxna människor.

How Do We Relationship? av Tamifull (ongoing): Och till sist, den bästa av dagen serier med hittills två volymer om Miwa och Saeko som bestämmer sig för att dejta. Så det är inte romantik i Will they or won’t they-genren, för här blir huvudpersonerna ihop omedelbart, utan istället handlar det om hur man ska få ett förhållande att fungera där åtminstone en av dem, Miwa, är mycket ovan vid att vara tillsammans med någon annan, och att hon tycker det är extra knepigt vid tanken på hur omvärlden ska reagera.

Men eftersom serien däremot definitivt hör till feelgood-genren är det ingen större fara med det; det värsta som hänt hittills är att en av deras vänner blir avundsjuk (men absolut inte missunnsam) för att de två verkar ha det så bra tillsammans. Mysigt, charmigt, bra tecknat, och jag ser fram mot att spendera mer tid med serien i kommande volymer 🙂

Pust, fem serier avkryssade i min lista över serier jag läst och ska skriva om; åtta kvar…

Kan köpas bl.a. här:
  • Heroine for Hire finns bara att köpa digitalt, men alla andra finns varhelst ni brukar köpa manga 🙂

Mer mängder av manga

Del två i ”Simon skriver om manga jag läst nyligen”, idag med både några korta meningar om icke-läsvärda serier, och några längre meningar om en riktigt bra serie. Vilket innebär ett mindre dilemma: Ska jag börja med den riktigt bra eller avsluta med den? Beslut, beslut…

Love My Life: Jag börjar med den suveräna serien, den en volym långa berättelsen om kärleksparet Ichiko och Eri. Ebine Yamajis serie påminner mig om serieskapare som Erica Sakurazawa och Moyocco Anno både vad gäller manus och teckningar med tunna spröda linjer och ofta helt utan bakgrunder, en teckningsstil som gör det helt klart att det är människorna och deras inre liv som ska skildras, ingenting annat. Ichiko som är huvudperson funderar på hur förhållanden egentligen är tänkta att fungera när hon får reda på en gammal familjehemlighet om sin egen familj, och hennes egen relation till Eri. Kan man bli kär i någon annan samtidigt som man älskar sin partner, och vad räknas egentligen som otrohet?

Det ska till en modig tecknare för att i en så renskalad teckning våga lägga till en tydlig rökslinga som den i ruta 4; perfekt fångat ögonblick!
Vad sägs om den sparsmakade silhuetten i första rutan?

Yamajis teckningar är fantastiskt stämningsfulla, deras ödslighet till trots; linjer är snudd på perfekta, och sidkompositionerna likaså. Texten består både av vanliga dialoger och Ichikos tankar vilket resulterar i en stillsam rytm: Dialog -> Ichikos tankar som reflekterar över dialogen -> mer dialog -> … Det här är urstyvt gjort, och lita på att jag kommer läsa de ytterst få andra serierna hon gjort; hon är inte produktiv, och tyvärr finns det inga officiella översättningar av henne till engelska. Så mycket manga som nuförtiden översätts av alla de slag så finns det inte längre mycket anledning att leta upp scanlations längre så man slipper dilemmat med att fundera på om att läsa en scanlation gör att serien ifråga blir mindre intressant att ge ut kommersiellt (eftersom fans redan läst den), men jag kan inte låta bli att leta upp Yamajis övriga serier; de är alldeles för bra för att missa. Betyg: 👩‍❤️‍💋‍👩😄

Can You Just Die, My Darling?: Nu blir det lite sämre. Eller väldigt mycket sämre, faktiskt, när Sousou Sakakibara tecknar efter Kaname Majuros förlaga om hur det kan gå när ett virus sprider sig i Japan som gör att den smittade drabbas av en outsäglig lust att döda den man älskar. Helst också på ett så guckigt sätt som möjligt så att vi kan få oss till livs lite grafiskt ultravåld. Huvudsakligen när vi får se de fantasier de drabbade har om vad de ska göra, men en del ”på riktigt” också.

Tråkigt är det, och att berättelsen ungefär halvvägs in svänger till att istället bli en mer regelrätt thriller när hemliga säkerhetstjänster börjar rekrytera smittade eftersom dessa också får närmast superkrafter tack vare sin extremt starka drivkraft efter att mörda blir det inte bättre. Sida upp och sida ner av ungdomar som kämpar mot sina inre lustar, och som försöker externalisera dem genom att slåss mot andra med liknande krafter och känslor. Tio volymer avslutad historia, där det känns som om upphovsmännen också tröttnade på sin historia när den bytte skepnad, och som trots det inte orkade bekymra sig om att ge serien ett ordentligt slut. Betyg: 😑

Dissolving Classroom: Skräckmästaren Junji Ito fortsätter att översättas till engelska, och antingen är det jag som tappat smaken för hans serier eller så finns det en anledning att de senaste böckerna av honom lämnat mig kall. Här har vi en en volym lång berättelse om ett syskonpar där storebrors evinnerliga ursäkter gör att hjärnorna på de som lyssnar på honom smälter, och en lillasyster som livnär sig på att äta hjärnsörjan.

Som alltid med Ito finns det enstaka bilder som är kusliga, men som sagt har han redan gjort liknande saker och gjort det bättre. Hans huvudpersoner (dvs de icke-kusliga) är lika underligt oberörda och handlingsförlamad som de brukar, och jag tror att Ito behöver några nya idéer för att jag ska bli skrämd igen. Betyg: 🙀😟

Four Kisses, in Secret: Fyra stycken extremt traditionella kärleksserier ämnade för flickor i en mini-antologi signerad Ruri Kamino, och där alla avslutas med just en kyss. Obesvarad kärlek mellan en oansenlig flicka och en spännande vad det verkar som bad boy? Japp. En kille som fångar tjejen mellan sina utsträckta armar mot en vägg? Jupp. En barndomsvän som plötsligt blir ett romantiskt intresse? Jopp. Inte särskilt dåligt, inte särskilt bra, utan bara en samling serier som väl närmast är att jämföra med en japansk Starlet (fast lite mindre originell än de sista årens Starlet var). Så tja, den är precis vad den utger sig för att vara. Betyg: 👩‍❤️‍💋‍👨👩‍❤️‍💋‍👨👩‍❤️‍💋‍👨👩‍❤️‍💋‍👨😐

Och nu en drös där jag bara läst första volymen av längre sviter, antingen för att det bara finns en volym översatt hittills eller för att jag gav upp (Love’s Reach, I’m looking at you!):

Blue Period: Lovande start på en serie där den manliga huvudpersonen efter att aldrig haft några egentliga intressen och bara pluggat för att klara skolan plötsligt upptäcker att han är genuint intresserad i någonting så töntigt (tycker han själv) som Konst. I början verkar det som om seriens skapare Tsubasa Yamaguchi tänkt göra en typisk serie med en tuff kille som mjuknar långsamt när han får en hobby, inklusive en kvinnlig barndomsvän som han kan konkurrera med, men sen fängslas både huvudperson och serieskapare av fascinationen inför konstens möjligheter. Fokuset på tävlande om att bli bäst försvinner när den nyblivna målaren fantiserar om hur han ser världen i långa ordlösa sekvenser, och diverse japanska målare bidrar med konstverk till serien. Ännu inte säkert det blir en bra serie, därtill behöver jag lära känna karaktärerna bättre, men den skulle kunna bli det. Betyg: 🧑‍🎨🙂

When We’re in Love: Sakashita är en proper flicka som givetvis är klassens elevrepresentant, medan Hana är en kille som alla i klassen tycker verkar farlig. Tror ni Sakashita ändå blir kär i Hana, och att Hana i sin tur visar sig vara mycket vänligare än alla tror? Ja, vi har hört/läst den här historien förut, så för mig krävs det att karaktärerna är roliga och tillräckligt engagerande att läsa om, och det lyckas Fuyu Kumaoka med. Inte sensationellt bra, men tillräckligt för att jag när det kommit några volymer till inte har någonting emot att läsa mer av serien. Men det skulle definitivt kunna bli så att jag glömmer bort serien och aldrig kommer läsa någonting mer av den, och det vore också OK! Betyg: 👩‍❤️‍👨😐

Love’s Reach: Blä. Liknande setup som When We’re in Love, men med den stora skillnaden att killen i det romantiska dramat nu är lärare på skolan. Jag kan leva med att flickan blir kär i sin lärare, men inte att läraren flörtar tillbaka hur mycket som helst, och dessutom hela tiden säger att nejdå, de kan inte bli ihop eftersom han är lärare och de ska aldrig mer träffas, varpå han flörtar än mer med henne och dessutom gör henne kontinuerligt osäker på vad han egentligen menar, om hennes känslor (och hans) bara är inbillning, osv. Riktigt obehagligt alltså, så Rin Mikimotos serie blev det bara en volym av för mig. Om någon vet att serien visar sig vara någonting mer och bättre så säg gärna till; jag kanske inte kommer läsa den ändå, men vore skönt att veta att det inte var så illa som det verkade. Betyg: ☠️😩

Practice Makes Perfect: Som avslutning och för att få bort den sunkiga smaken från Love’s Reach, en serie som charmigt tar upp sex & kärlek. Två 28-åriga idrottsstjärnor inser att de genom att enbart fokusera på att träna helt försummat det där med att lära sig hur man skaffar en pojkvän/flickvän. För att råda bot på problemet och för att inte vara alltför tafatta när en riktig dejt dyker upp bestämmer de sig för att gemensamt lösa problemet på det enda sätt som de är vana vid att lära sig: Hård träning. Alltså lägger de upp ett schema som börjar med att träffas och kyssa varandra 200 gånger, följt av egen träning hemma, sedan träffas igen för att repetera och kramas, egen träning igen, och så vidare.

Efter en volym är det inte så värst explicit hittills även om serien rör sig åt det hållet, men givetvis har de två huvudpersonerna börjat få problem eftersom de båda märker att det är så mycket trevligare att göra övningarna tillsammans, och att de där framtida respektive som de tänkt sig kanske inte är lika lockande som träningspartnern… Kort sagt och föga oväntat har de börjat bli kära i varandra, så jag räknar med att träningen kommer fortsätta än mer entusiastiskt i framtida volymer. Men bara för att vara tydlig: Det här är absolut inte en porrserie eller ens en särskilt tydligt erotisk serie utan en rar och bitvis väldigt rolig kärleksserie. Betyg: 💓😘

En mängd manga

Dags för ett axplock manga som jag läst senaste veckorna. Det har blivit mycket av den varan eftersom jag känt för underhållningsläsning den senaste tiden; november är inte precis den mest uppmuntrande månaden ens i vanliga fall, och i år är det t o m värre än vanligt med pandemi och annat depp :-/ Ergo, manga-läsning eftersom det dels nästan alltid garanterar en rätt hög lägstanivå, dels finns så väldigt mycket att läsa i alla herrans olika genrer och jag gillar variation. Att skriva enskilda inlägg om alla skulle inte bli av (jag tycker det känns konstigt med inlägg som bara är ett eller två stycken långt) så då får det bli en sån här massrecension istället 🙂

Sadako at the End of the World (2020) (Digital) (LuCaZ)

Sadako at the End of the World: Natsumi Koma ger oss en volym där Sadako, flickan från Ring-filmerna, poppar ut från skärmen när två flickor som möjligen är de enda överlevande efter världens undergång råkar sätta in ett videoband i en TV. Flickorna blir överlyckliga över sällskapet, Sadako själv är huvudsakligen förvirrad, varpå de ger sig ut på en road trip. En vecka lång, såklart, eftersom det är så länge man överlever efter att ha sett Sadako. En småsorgsen och ibland (o)roande berättelse som bygger på en enkel men knasig idé som håller hela serien ut, men som om den varit längre skulle känts krystad. Betyg: 😱🙂

What Did You Eat Yesterday?: Fumi Yoshinaga bjuder på hittills fjorton volymer matlagning tillsammans med ett medelålders homosexuellt par i Tokyo. Det finns hur många matlagningsmanga som helst (som Cooking Papa, 30000+ sidor och fortfarande utkommande), men den här gången är alltså twisten familjen som lagar den som består av en advokat (som inte kommit ut på sin arbetsplats) och en frisör (som kommit ut). Extremt formelstyrd där nästan varje kapitel består av 3-4 sidor intro (ofta på respektive arbetsplats), 10-12 sidor matlagning (där den som lagar maten mycket noga redogör exakt för receptet i sina tankar så att läsaren också ska kunna laga till den), 2-3 sidor ätande och kommentarer till maten (3000 sidor in alltid med positiva diton), och 2-3 sidor avslut, ofta återkopplade till introt.

Om man inte är seriöst intresserad av matlagning låter det här nog inte lockande, men jag tycker att serien är fascinerande. Jag har nog aldrig stött på en lika pragmatiskt skildring av hur det kan vara att leva i Japan, och dessutom som medelålders och homosexuell. Det finns ett lugn och en acceptans i historien som är mycket ovanlig i sin stil. Hittills har ingen som vetat om huvudpersonernas läggning varit direkt otrevlig, men små stickkommentarer och framförallt hur advokaten hanterar sin situation med sitt mycket konventionella yrka är väldigt belysande för hur hans liv är. Tillsammans med det får man också en inblick i mycket annat, som skilsmässor, begravningar, rättssystem, allt presenterat på ett lika rättframt och osentimentalt sätt. Och under de tretton år serien utkommit (utgivningstakten är alltså med japanska mått måttlig) förändras huvudpersonerna och deras vänkrets; små steg och mycket långsamt, men ändå. Jag läste serien snabbt och jag erkänner, jag skummade över åtminstone hälften av sidorna (gissa vilka?), men ser verkligen fram mot fler! Betyg: 🍚😁

My Girl: 23 år gammal får Kazama Masamune reda på att han är pappa till en ung flicka, och dessutom att flickans mamma nyss avlidit. Han bestämmer sig för att hand om henne, trots att det kommer bli svårt eftersom båda två har en hel del psykologiska trauman att reda upp: Masamune vill förstå varför hans ex-flickvän aldrig berättade något, dottern saknar sin mamma och måste nu lära känna sin pappa. Fem volymer (avslutad) med trassliga relationer känsligt beskrivna av Mizu Sahara, och för den som undrar (jag undrade och var orolig för) lyckligtvis med absolut ingenting gemensamt med Bunny Drop, en annan manga om en plötsligt ensamstående pappa.

Men med det sagt så är det inte en fullträff till serie ändå. Serien saknar det där lilla extra, den där glöden som gör att den riktigt griper tag i den. Jag tycker att det verkar som om Sahara inte riktigt bestämt sig för om hon ska göra en charmig familjeskildring med mörkare inslag, eller ett helt och hållet allvarligt drama, med resultatet att jag inte blir riktigt nöjd med vare sig humorn, charmen eller allvaret. Nästan bra, men bara nästan. Betyg: 👨‍👧😐

Talentless Nana: En åtminstone till en början som det verkar version av Battle Royal signerad Iori Furuya (teckningar) & Looseboy (manus), men här i form av en skola på en ödslig ö där diverse ungdomar med psykiska krafter uppfostras för att hjälpa mänskligheten att kämpa mot outsägligt grymma monster. I själva verket är monstren barnen som världsledarna är rädda ska utplåna de vanliga människorna, så barnen skyfflas iväg till ön och en infiltratör, den unga flickan Nana som saknar speciella krafter, skickas dit för att döda dem en efter en. Varpå följer en räcka av mer eller mindre gruvliga mord, kryddade med lite stänk av Flugornas herre bland barnen själva.

Jag var trött på den humorfria och bokstavligen våldsamt trista handlingen efter sisådär två volymer och tänkte sluta läsa, men så började serien förändras en smula när Nana knyter genuina känsloband till ett av barnen och börjar fundera på hur det egentligen är med den där skräcken för barnen. Det gör serien mycket intressantare; inte så att den plötsligt blir bra, men den blir iallafall någorlunda läsvärd om man redan spenderat en del tid med att läsa den (sunk cost fallacy fail…). Sex volymer hittills men efter volym fem byter serien upplägg igen, och jag tror jag kommer nöja mig med att ha läst de första fem volymerna ändå (sunk cost fallacy win!). Betyg: 🗡🩸😐

OK, det får räcka för idag; förhoppningsvis blir det några till imorgon (eller i övermorgon, eller …), och då kommer jag inkludera en som eventuellt kommer hamna på min lista över bästa serier jag läst 2020. Spänningen är olidlig, eller hur? 😉

Stockholmspingvinernas avsked: Penguin Rumble 4

Det är dags att ta farväl av djurpensionatet Noaks Park och alla dess invånare: Pingviner, delfiner, åtminstone en sköldpadda (eller möjligen nyckelpiga), och förstås djurskötarna som tagit hand om & ibland blivit omhändertagna av dem i och med utgivningen av den fjärde och sista delen av Joakim Wallers serie Penguin Rumble. Och det är ett riktigt slut också: Trådar knyts ihop, mysterier får sin förklaring, och det väntade lyckliga slutet är precis lagom lyckligt 🙂

Men inte all tid i albumet spenderas på den större och mer allvarliga handlingen för det finns gott om tid för lekfulla kapitel om kapsylsamlande papegojor eller pingvinkidnappande influencers med förkärlek för gamla barnprogram. Mig veterligt publiceras Penguin Rumble bara i de här böckerna, så en eloge till Waller för att han ändå helt klart tänker i kapitel så att det blir omväxling i läsningen istället för en enda lång avslutning av hela serien. Jag gillar variation och därför gillar jag det här upplägget, och än mer eftersom den där mer allvarliga handlingen egentligen aldrig är särskilt spännande för en vuxen läsare som jag som därför nog föredrar de mer rent komiska kapitlen.

Jag har redan skrivit om manusets humor och teckningarna när jag recenserat serien tidigare, och det jag skrev då gäller här med: Det är kul läsning som blir bättre ju mer man läst av serien och lärt känna alla djur & människor. Teckningarna fungerar fint de med även om de inte är de tekniskt mest durkdrivna, men Waller vet sina begränsningar och anpassar sidorna efter det. Jag tycker nog också att den sista volymen ser bäst ut med säkrare linjer och en friare layout, och det är just vad man skulle kunna hoppas på när en serietecknare under några år jobbar på en och samma serie: Utveckling, helt enkelt!

Och det måste jag verkligen säga igen: Jag är imponerad av personer som jobbar på och som lyckas genomföra mångåriga projekt helt själva, och kanske ännu mer när det gäller någonting som görs i en så pass liten bransch som seriebranschen i Sverige där man knappast kan räkna med stora offentliga applåder. Penguin Rumble är ett praktexempel på ett sånt projekt med 800 sidor serier skapade under några år, och en prydligt berättad historia med början, mitt, och slut. Jag har inte lånat ut böckerna förut eftersom jag först ville vara säker på att serien verkligen skulle bli klar, men nu tänker jag se vad mina unga serieläsande släktingar (9-åringar) tycker. Jag känner mig rätt säker på att de kommer gilla den; det är definitivt en serie som kan läsas av barn, humorn tror jag träffar helt rätt, och jag anar dessutom att den övergripande handlingen kommer vara spännande för dem också!

Tokela är en smula förvirrad efter 10 år i en magisk stasis, men lyckligtvis finns Flintmulle tillhands för att hjälpa henne…
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Alternativ sportmanga: Ping Pong

Jag gillar Taiyo Matsumotos serier och har skrivit om dem flera gånger på bloggen, som hans familjehemsdrama Sunny eller den kusliga Gogo Monster. Matsumoto har ett sätt att berätta som är mycket egensinnigt, med surrealistiska inslag, visioner och i allmänhet en tendens att nalkas ämnen från udda vinklar. Så när jag fick syn på en serie av honom som jag inte läst och som därtill var utgiven komplett på engelska i två volymer (jag är fortfarande besviken på att den engelska översättning av hans No. 5 aldrig slutfördes) blev jag nyfiken. Att serien ifråga också beskrivs som en sportmanga gjorde mig bara ännu mer intresserad: Hur skulle en så pass säregen serieskapare som Matsumoto klara av en genre som är bland de mest klichéfyllda jag vet?

Det visar sig att Matsumoto klarar av genren alldeles förträffligt. De drygt tusen sidorna innehåller allt det som man kan vänta sig av en bordtennis-manga: Gudabenådade talanger, träningsprodukter, synbarligen oövervinnerliga konkurrenter, känslomässig dramatik, och givetvis spännande matcher. Men där man vanligtvis skulle få läsa minutiöst detaljerade sidor om bordtennis-strategi erbjuder Matsumoto istället fria associationer om spelarnas känslor, och lika fritt tecknade sidor som den här, från en av de i serien avgörande matcherna:

Det är inte ren surrealism som i andra av hans serier, men det är inte heller en rättfram skildring av en match. Istället erbjuds läsaren ett collage där de enskilda delarna kan tas från matchen, från deltagarnas minnesbilder, från Matsumotos egna associationer, eller från någonting helt annat. Efter den inledande serven finns det inte heller någon tydlig läsordning för bilderna, någonting som normalt är ett strikt no-no i serier som den här, men just den typen av uppluckrad verklighetsskildring är någonting man ofta ser i Matsumotos serier.

Spännande är det, men inte så mycket vad gäller vem som kommer vinna matcherna (oftast är det självklart) utan istället vad som kommer hända med spelarna. Seriens två viktigaste karaktärer är vänner sedan länge och en av dem, Peco, är den stora stjärnan som alla andra är ser upp till på grund av hans skicklighet som spelare men också tack vare hans positiva och öppna personlighet. Hans vän Smile är däremot mer av ett oskrivet kort. Det finns tecken på att han också har en stor talang, men eftersom han avskyr att folk uppmärksammar honom och än mer avskyr att göra andra illa saknar han helt vinnarinstinkt: Det är bättre att förlora än att vinna över någon annan som kämpat hårt och som verkligen vill vinna, och han förstår verkligen inte varför han skulle bry sig om han vinner eller inte. Varpå en tränare som när han själv spelade bordtennis hade en personlighet som påminde om Smile tar sig an denne och ger sig den på att få honom på andra tankar…

Varpå ungefär det man skulle tro händer, varpå någonting man inte skulle tro händer, och så fortsätter det; det är tydligt att allteftersom serien fortskrider förflyttas Matsumotos intresse mer och mer till spelarnas inre liv och hur det gestaltar sig i deras spel. Utöver de två nämnda tillkommer också en tredje person, Dragon, som är ledare för bordtennislaget på en elitskola och en person för vilken segern är allt, även om det är till priset av ångest och illamående på grund av pressen. Det finns även andra (och mycket intressanta de med) spelare som syns till i de tres kölvatten, men det är ändå kring de tre allt kretsar: Konkurrens, hur man hanterar ett/sitt geni, omvärldens press, vad man önskar sig av livet.

Om jag jämför med andra sportmanga så är lustigt nog den som det hela mest påminner om den betydligt mer traditionella serieskaparen Mitsuri Adachi som också han använder sporten som en förevändning för att berätta om relationer och känslor. Adachi är förstås mest intresserad av romantik och han är tveklöst också mer engagerad i sportens detaljer, men båda två vet att det känslomässiga trycket i dramatiska sportsituationer gör sig bra för att belysa, framhäva, och fördjupa även andra känslor.

För att vara en sportmanga är Ping Pong ovanligt kort men jag skulle säga att när jag läser den känns längden precis rätt. Det är en utmärkt berättad historia om några unga män (ont om kvinnor är det gott om) där dramatiken utspelas till lika stor del i deras huvuden som runt bordtennisbordet. Och för den som läst Matsumoto förut skulle jag säga en ovanligt lättläst och rättfram berättelse, men fortfarande berättad med på hans ibland smått svindlande vis.

Smile vs Peco
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länkar, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Två minimangatips

Minimalt inlägg följer nedan…

Toma & Futaba diskuterar vem man egentligen är

Först ut är bara en uppdatering av att jag nu läst också del 3 & 4 av Kaitos manga Blue Flag som jag rekommenderade för några månader sedan efter att ha läst de först två volymerna. Om något har den blivit ännu bättre: Personskildringen har fördjupats nu när vi fått följa de fyra huvudpersonerna ännu längre, och känslorna än mer flerdimensionella. Jag har ärligt talat ingen aning om hur det ska gå, och Kaito är ruskigt bra på att avsluta volymerna med alldeles extremt nagelbitande cliffhangers av det emotionella slaget. Fyra volymer tills det är över!

Också den andra är en kärleksserie men en betydligt mer traditionell historia om Hanazono, en 27-årig man som jobbar i sin mammas blomsterhandel, och den 21-åriga studentskan Hiyori: Kawaii Hito. Hanazono är van vid att alla blir rädda när de får se honom på grund av hans skräckinjagande ögon, men Hiyori blir kär i honom från första ögonkastet. Och det är ungefär allt: Hiyoris vänner o familj blir givetvis förskräckta när de träffar Hanazono första gången men lika givetvis inser det snart att han är en mycket vänlig själ, utseendet till trots. Sju volymer med ett vuxet par som genuint älskar varandra (de blir tillsammans så gott som omedelbart) utan att några egentliga stötestenar för deras relation dyker upp, omgivna av andra lika trevliga personer. Det är en bedrift av seriens skapare Ken Saitou att lyckas med en serie så helt utan konflikt som den här, men faktiskt känns det uppfriskande med en romantisk serie där dels huvudpersonerna är vuxna (m a o, det är självklart att de delar säng osv när tillfälle ges), dels aldrig tvekar om att jupp, de älskar varandra 🙂

Det var allt för idag!

My Boy in Blue

När jag skrev om Åsa Ekströms Mitt liv i Japan nämnde jag att hon tog upp ett par lite allvarligare saker vad gäller hur relationer ofta skildras i shōjo-serier och att jag skulle återkomma till ämnet när jag recenserade My Boy in Blue. Sagt och gjort, här är recensionen, men jag börjar med lite info om serien som sådan och vad jag rent allmänt tyckte om den.

Huvudpersoner i serien är Kako Motoya, en ung gymnasie-student, och Kota Sagano, en poliskonstapel, och de sexton volymerna följer deras kärlekshistoria. De träffas av en slump, tycke uppstår, men med tanke på hur det skulle se ut om den vuxna polisen Kota har en relation med den minderåriga Kako gör han sitt bästa för att hålla henne och den lockande relationen på avstånd. Men så kläcks idén som löser alla problem: Varför inte gifta sig? Kvinnor får gifta sig vid 16 års ålder i Japan (män vid 18 år) och därmed kan ju ingen klaga!

Så redan innan första volymen är avklarad har vi alltså ett gift par i huvudrollen, något som inte är det vanligaste i shōjo-genren. Men i praktiken spelar det mycket liten roll: Pga Kakos ålder kräver föräldrarna att hon ska fortsätta att bo hos dem tills hon gått ut gymnasiet, och giftermålet hålls för syns skull hemligt förutom för den innersta kretsen. Det betyder till exempel att Kakos kamrater fortsätter att diskutera potentiella pojkvänner för Kakos räkning, även om de undrar vem den där polisen är som envisas med att dyka upp varhelst Kako befinner sig…

Jag måste erkänna att efter första volymen var det väldigt nära att jag slutade läsa. Jag fick starka vibbar av My Boyfriend in Orange, en manga med ett extremt likartat upplägg & namn där mannen istället är brandsoldat, och med tanke på hur trist jag tyckte den var så kändes det meningslöst att fortsätta med den här. Jag visste ju vad som skulle komma: Lite romantiska förvecklingar, en uppsjö krystade situationer så att pojkvännen/maken skulle kunna rädda huvudpersonen, lite humor.

Men jag gav serien chansen i en volym till och det var allt tur, för det visade sig att den inte alls utvecklade sig som jag trott. Kotas yrke används inte som en gimmick som ideligen gör honom till en räddare i nöden för Kako utan istället används det för att ge honom en roll som jag närmast skulle likna vid en slags shōjo-variant av Eikichi Onizuka, dvs GTO (Greatest Teacher Onizuka). Den burleska humorn ersätts av en mycket mildare variant och Kota är betydligt mer konventionell (och som det snart visar sig, betydligt mer i behov av hjälp själv), men han har samma driv att hjälpa unga människor i nöd, oavsett hur de uppträder mot honom. Resultatet är en shōjo-serie med ett ungt gift par i huvudrollen, men där det bestående minnet istället är hur känslomässigt trasiga personer får hjälp till lindring, och det inkluderar inte minst Kota. Och GTO-liknelsen är inte tagen ur luften, Kako är ett stort fan av serien visar det sig när hon släpar med sig den kompletta utgåvan av GTO på en skolresa till Tokyo, och beklagar sig över att hon inte också kan ta med de 31 volymerna av Shonan Junai Gumi, GTO-prequeln:

Visst finns romantiken med, den också, men den är oftast intrasslad i de andra problemen, och de rent romantiska fnurrorna är inte heller de som de brukar; som redan gifta är frågan inte om de kommer att bli ihop eller inte, utan istället hur två personer som befinner sig i väldigt olika faser i livet och där en av dem (Kota) har så mycket obearbetade känslor visavi sin döda far att det är svårt att förstå att han ens kan fungera hjälpligt ska kunna hitta varandra och våga fullt ut lita på den andra. Det är med andra ord en serie som tar upp för genren ovanligt tunga frågor, tillsammans med mer gulliga och komiska inslag. GTO, som sagt 😉

Och det låter ju bra, men nu gäller det de där i shōjo-serier vanligt förekommande problematiska inslagen, och då menar jag inte att karaktärerna har problem utan att serien har det. I My Boy in Blue är det mest uppenbara sådana problemet givetvis åldersskillnaden, dvs att en vuxen man (må vara känslomässigt omogen) blir ihop med en minderårig flicka. Att Kako blir förälskad i Kota är såklart OK i sig, men att som i serien låta de två gifta sig och sen utgå från att alla moraliska problem då är lösta är mycket mindre så… Seriens skapare Maki Miyoshi är medveten om det, med en Kota som inledningsvis gör sitt bästa för att avskräcka Kako från förälskelsen, men som sagt tar det mindre än en volym innan han inte längre kan hålla tillbaka sina känslor och friar till henne, och så var det med det. Ämnet berörs sedan några gånger då Kakos far påpekar för Kota att denne måste tänka på Kakos ålder så någon graviditet får inte komma på fråga, och serien pekar noga ut att längre än till kyssar går inte den fysiska relationen. Men likafullt framställs relationen som i grunden oproblematisk, där de värsta som kan hända är att Kakos klasskamrater får reda på det eftersom det skulle kunna bli pinsamt (lärarna i skolan vet om det, likaså Kotas kollegor).

Och jag tycker personligen att det är tråkigt att det är så vanligt med temat minderårig flicka i skolan blir kär i vuxen man som återgäldar känslorna. My Boy in Blue är inte alls värst, serier som den annars ofta utmärkta Mitsuru Adachis Jinbē är till exempel betydligt värre, men det är ändå trist att se hur en annars bra serie som My Boy in Blue verkar falla i fällan :-/

Men med det sagt så är det nu dags att ge Miyoshi en eloge för hur hon hanterar problematiken, och det tack vare ett av de där efterorden som brukar finnas i många mangavolymer där serieskaparen/na personligen berättar om och kommenterar serien man just läst. För det visar sig att Miyoshi verkar vara en författare som är väl medveten om att det handlar om fiktion: Det som hennes karaktärer gör i serien är på intet någonting som ska idealiseras eller ses som realistiska och önskvärda aktioner. Här är kommentaren, och händelsen som hon refererar till är en scen när Kota är på väg att krascha i skuldkänslor över pappans död och ställer Kako inför ett ultimatum: Ligg med honom eller så ger han upp.

Kako går med på det, eftersom det är Kota och eftersom hon liksom Kota så innerligt gärna vill visa att hon kan hjälpa honom. Lyckligtvis inser Kota omedelbart hur fel han agerat och deras diskussion efteråt är mycket välskriven och inlevelsefull med en Kota som djupt ångrar hur han uppträtt, både vad avser ultimatumet men också varför han egentligen ställde det. En utmärkt psykologisk studie av en komplicerad persons känslor och en av scenerna som gör serien riktigt bra, men precis som Miyoshi påpekar, en scen där Kako egentligen borde gjort en och endast en sak: Lämnat honom. Men här är det fiktion och en serie av ett slag där det inte kommer hända, så de två pusslar ihop relationen efteråt.

My Boy in Blue har definitivt en hel del problem som kommer sig av genren den ingår i, men den vågar samtidigt bli betydligt allvarligare än den kan se ut som på ytan, med de charmiga, luftiga, och ofta humoristiska teckningarna, och med sin skolflicksromans. Den tar också god tid på sig och fokuserar på djupa porträtt av några få personer; vanligt i serier som håller på lika länge som den här (åtta år) är att det allteftersom introduceras nya personer för att få lite omväxling, men här är det centrala persongalleriet på plats nästan från början. Irriterar jag mig på serien ibland? Jajamensan, av skäl som nog framgår. Men den är läsvärd och Miyoshi är minst lika medveten som jag om irritationsmomenten, så läs den med vetskap om att det är fiktion, inte realism, som erbjuds 🙂

En av Kakos skolkamrater har inget till övers för poliser, och han har goda skäl att tycka så
Kan köpas bl.a. här:

Mitt liv i Japan

Inte mitt alltså, utan Åsa Ekströms, som för snart tio år sedan flyttade till Japan för att försöka sig på en karriär som mangatecknare i mangans hemland. Modigt gjort, men efter några år med framgång: Hennes webbserie om hur det är att som svensk serietecknare bo i Japan blev populär, och senare gavs serien också ut i bokform. Jag visste att serien fanns men eftersom den bara publicerades på japanska och min japanska är minst sagt bristfällig så var det tji att läsa den för min del. Men nu har till slut Kartago översatt serien till svenska med ett urval strippar samlade under namnet Mitt liv i Japan, och därav denna lilla recension 🙂

Serien är gjord i yonkoma-format, den traditionella japanska stilen för korta och oftast humoristiska små betraktelser som man kan träffa på överallt i japansk media men serier som man inte så ofta ser översatta. Rytmen i yonkoma är väldigt speciell där det inte handlar om en oväntad poäng i sista rutan utan istället snarare om en lakonisk/ironisk sista ruta där den komiska knorren knyts ihop med hjälp av strippens titel. Ekström följer mallen men adderar också både en extra teckning och en kommentar till varje stripp vilket ger serien en ännu tydligare personlig karaktär: Först berättar hon på ett komiskt sätt om någonting hon varit med om, och sen kommenterar hon det som hände eller recenserar sig själv. Det personliga tilltalet gör att man hela tiden är fullständigt medveten om att hon berättar om någonting som faktiskt hänt, och det känns mer som en kompis som berättar någonting än en författare.

Att läsa om hur andra upplever ens eget land tycker åtminstone jag alltid är fascinerande, och när man här dessutom har en person som gör det via ett medium som är extremt förknippat med landet i fråga så förstår jag verkligen att serien blivit populär i Japan. Sen måste ju serien vara bra också och det är den; Ekström tecknar här i en mycket kawaii och tydlig stil (jag använder det japanska ordet eftersom hon själv tar upp det ordet flera gånger eftersom det genomsyrar stora delar av den japanska vardagen) väl anpassad efter det mindre formatet med fyra vertikala rutor på en relativt liten boksida, och iakttagelserna av hennes vardag är underfundiga och ofta på pricken.

Tillsammans med beskrivningen av allmänna upplevelser finns också en del som är ännu intressantare för min del, närmare bestämt de som handlar om hur det är att jobba som just mangaskapare. Precis som väntat är en av de största skillnaderna hur involverade redaktörerna är:

Själv måste jag nog säga efter att ha läst alldeles för många svenska seriealbum där serieskaparen själv textat serien uppenbarligen helt utan hjälp av en korrläsare att lite mer av den japanska stilen vore bra här med… 😉

Och det är också i några av stripparna om manga och i synnerhet om en del konventioner i dem som innehållet blir lite allvarligare, även om tonen är skämtsam när Ekström tar upp saker som samtycke i shōjo-serier. Jag tänkte ta och återkomma till det i nästa manga-recension jag planerar skriva för den här bloggen, närmare bestämt apropå serien My Boy in Blue.

Mitt liv i Japan erbjuder exakt det titeln utlovar: En inblick i hur det kan vara att som utlänning flytta till Japan. Om man är intresserad av det är boken en charmig och sympatisk introduktion till ämnet där man båda kan lära sig en del och ha roligt under tiden. Om man sen dessutom 1. är svensk, och 2. är intresserad av serier, så finns det ännu fler orsaker till att läsa boken med kulturkrockar mellan typiskt svenskt/japanskt, och vad det egentligen innebär att göra en professionell serie i Japan när man har en helt annan bakgrund vad gäller erfarenheter i hur man gör serier. Själv matchar jag ju alla punkter för läsare som boken passar bra för, så det är inte underligt att jag gärna skulle se att resten av serien också översätts, inklusive de strippar som mer uttryckligen riktade sig till japaner och som därför inte är med i det här urvalet 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Spy × Family

Kalla kriget pågår i full skala, och i staden Berlint manövrerar väst mot öst med alla medel som tänkas kan, inklusive spioner och lönnmördare. Så vad är naturligare än att när väst får veta att en av de viktigaste ministrarna från östsidan har någonting på gång som kan komma att leda till ett förödande världskrig så kallar man in sin toppspion Twilight, en man som kan förklä sig till vem som helst? Uppgift: Bli vän med ministern via dennes son Damian för att ta reda på vad planen är. Varpå Loid Forger, alias Twilight, alltså blir tvungen att:

  1. Skaffa ett barn i ministerns sons ålder
  2. Se till att barnen blir vänner
  3. Lista ut planen

Så iväg bär det till barnhemmet där den lilla och som det verkar mycket intelligenta flickan Anya raskt adopteras. Sen visar det sig att toppskolan där ministerns son går kräver att eleverna kommer från hem med två föräldrar, att föräldrarna inte bara gift sig för att kunna få tillgång till skolan (det är en ytterst konservativ och populär skola), att eleverna kan visa upp toppresultat, och att familjen tillhär den yppersta eliten vad gäller kultur och bildning.

Loid sliter förtvivlat för att få ihop allting, och när han lyckas få Yor Briar, en ung kvinna som jobbar i Berlints stadshus, att gå med på att gifta sig med honom, inklusive ett förfalskat äktenskapsintyg som postdaterats för att det ska verka som om de varit gifta länge, verkar det mesta lösa sig. Förutom då att Yor i hemlighet arbetar som lönnmördaren Thorn Princess, och att Anya inte är exceptionellt begåvad utan istället kan läsa tankar, inklusive Loids när han var på barnhemmet och därför kunde svara exakt rätt på alla hans frågor…

En komedi för hela slanten alltså, där Loid försöker fortsätta vara den iskalla spionen men där det är uppenbart att han blir lite förtjust i Anya, och Yor som gift sig för att att inte sticka ut (det kan leda till besvärliga frågor från landets våldsamma och paranoida underrättelsetjänst) försöker vara mer normal trots att hennes instinkter när Anya, som hon gillar, råkar ut för mobbare eller dylikt är att omedelbart döda dem.

Och sen har vi Anya, hon som faktiskt gör att serien inte bara är småkul utan ibland rent av genial. På en hel del sätt är hon en tragisk figur: Innan Loid adopterar henne har hon blivit ratad av flera presumtiva adoptivföräldrar eftersom hennes tankeläsningsförmåga gör att hon ibland uppträder egendomligt. Hon är också mycket troligt yngre än de 6 år hon säger sig vara (när Loid var på barnhemmet uppsnappade hon att han behövde en 6-åring och sa sig därför vara det för att komma därifrån) och extremt stressad av att veta att om hon inte lyckas komma in på skolan och bli vän med Damian så kommer världen gå under. Att Loid är en spion och Yor en lönnmördare tycker hon är coolt, och hon hör ju också från deras tankar att de nog tycker om henne trots allt, men att vara den enda i familjen som vet vad som egentligen pågår och därför känna sig ansvarig för att familjen inte upplöses (till exempel genom att hon inte klarar av intagningsprov och sen blir vän med den översittaraktige Damian, eller att Yor/Lid får reda på den andras hemligheter) är onekligen pressande. Extremt pressande.

Anya försöker be Damian om ursäkt

Men seriens skapare Tatsuya Endo lyckas ändå få det hela att bli roligt tack vare att Anya oftast lyckas (åtminstone delvis) lösa problemen, och tack vare värmen som finns i den udda familjen. Och som lyckligtvis Anyas tankeläsningen också visar för henne, som att Yor genuint vill bli den bästa möjliga mamman, oavsett vissa inslag av lönnmördande.

Fler bipersoner dyker också upp, ofta med någon skruvad egenskap som Anya är den enda med vetskap om. Endo följer mallen för den här typen av komedier och han gör det alldeles utmärkt med en handling som går framåt (en smula sävligt förvisso) och där det viktigaste av allt finns med, nämligen huvudpersoner som jag kan engagera mig i och bry mig om. Twilight och Thorn Princess må vara de bästa av de bästa inom sina gebit, men som Loid och Yor är de helt utan kunskaper om hur man ska göra för att få en familj att verka trovärdig. Så svagheter har de, men som sagt visar det sig att båda två nog alltid längtat efter en helt vanlig familj. Och för Anya gäller samma sak i än högre grad, förstås!

Tre album finns hittills översatta till engelska, och i Japan publiceras nya avsnitt fortfarande, och för den som vill ha en riktigt lyckad familjekomedi kryddad med lite svartsynt humor (Anya) och en del action är Spy × Family ett förträffligt val 🙂

Yor försöker lära sig laga mat
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Konsumentinfo: Nyutgåvan av Maison Ikkoku

Jag är extremt subjektiv när det gäller Rumiko Takahashis Maison Ikkoku. Objektivt sett skulle jag säga att det är en utmärkt klassiker i genren romantiska seinen-komedier, och av Takahashis längre serier den mest fokuserade (även om historien skulle kunna berättats på något färre sidor). Men subjektivt sett är den för mig så mycket mer, av alla möjliga anledningar, inklusive sättet den ursprungligen publicerades, någonting som inte längre är möjligt att uppleva för nya läsare nu när man kan läsa serien i tjocka volymer.

Men det ska jag inte skriva någonting mer om för det har jag redan gjort en gång, utförligt, nämligen här. Inklusive spoilers, så varning för nya läsare! Istället tänkte jag skriva några ord om den nya amerikanska utgåvan från Viz eftersom den första volymen dök upp här i veckan, och den har jag givetvis läst 🙂

Nyutgåvan är en såkallad Viz Signature Edition, och vad det betyder är att böckerna är en smula lyxigare än Viz vanliga mangavolymer: Något större fysiskt format, lite tjockare, och en mycket mer omsorgsfull design av boken som fysiskt objekt, inklusive omslagets papper, med mera. Och, givetvis, lite dyrare; i det här fallet $25 för cirka 340 sidor, dvs knappt två vanliga volymer. Det här är någonting som jag är verkligt glad för eftersom jag har svårt att komma på någon manga som jag hellre sett i en påkostad utgivning än just Maison Ikkoku; det skulle möjligen vara någon av Ashinanos serier men de har jag helt gett upp hoppet om, tyvärr :-/

Att det sedan också innebär att jag äntligen får en samlad utgåva av serien där alla kapitel ingår är förstås också fantastiskt trevligt. Maison Ikkoku har en lite komplicerad utgivningshistoria på engelska så låt mig dra den, i korthet, med de tre utgåvorna som existerade innan den här nya:

  1. Tidningar 1993-2000. Hela serien gavs ut i tidningar om två kapitel / tidning, och det var den här utgivningen som passade serien som handen i handsken, på grund av hur Takahashi använder tidsaspekten (se min nämnda recension). Flippade sidor, dvs spegelvända, så en massa retuscheringar för att undvika spegelvänd text på skyltar osv. Fem kapitel hoppades över (varav fyra senare publicerades i antologin Animerica Extra). 80 tidningar totalt, och jag har kvar alla, även efter en mängd bokhyllesutrensningar 🙂
  2. Böcker 1994-2000. 14 volymer som samlar ihop tidningarna, så flippade sidor, fem saknade kapitel, osv. Jag har alla dessa också (älskar man en serie så gör man).
  3. Böcker 2003-2006. 15 volymer som inkluderar de tidigare överhoppade kapitlen, och nu oflippade. Jag har, konstigt nog, inte de här…

Hur står sig då den nya utgåvan mot de äldre?

Well, det är ärligt talat en lite blandad kompott. Designmässigt vinner tveklöst den nya, där omslaget och pappret för denna är överlägsen alla de tidigare. Jag föredrar nog också pappret som används för innanmätet i den nya eftersom de böcker jag har tidigare är för bländade vita vilket ger serien ett litet hårt intryck, även om det nya är en gnutta mer genomsläppligt så att trycket på andra sidan ibland kan anas. Jag uppskattar också att man redigerat sidorna lite mer försiktigt i den nya, som att i den äldre rätt ofta små texter på Yusakus t-shirtar ibland tagits bort (antagligen för att slippa trassel pga flippningen).

Men sen har vi översättningen, och den är ett känsligt kapitel. När de tre tidigare utgåvorna publicerades stod Gerald Jones för den, en vid den tiden uppskattad serieförfattare. Eftersom det här var tidigt i mangautgivningen i USA la man ner mycket omsorg för att anpassa texterna så att de inte skulle vara för svåra vad gäller anspelningar på japanska företeelser och dylikt, så Viz skröt faktiskt i reklamen för serien med att Jones översatt, vilket skulle borga för en följsam text. Och Jones lyckades bra med det senare, med en naturlig ton i språket och dialogerna. Den nya översättningen av Matt Treyvaud känns lite stelare och mer formell i jämförelse; den är inte alls dålig, tvärtom rätt bra, och med personer som Yotsuya fångar Treyvaud faktiskt bättre just dennes stela och lite styltiga språk som passar till personligheten, men för personer som den mer avslappnade Akemi skulle jag gärna sett lite ledigare språk.

Så i stil, en liten seger för Jones. En aspekt som Treyvauds översättning däremot helt klart är bättre ur är att man nuförtiden litar på att läsare av manga ska acceptera japanska egenheter i språket, så som man i den nya översättningen är mycket noggrannare med hur huvudpersonerna tilltalar varandra, dvs hur man använder efter- respektive förnamn och hur det återspeglar graden av förtrolighet. Andra exempel på liknande saker är att ordet ”ronin” (dvs en student som misslyckats med sin examen och pluggar för en ny chans) nu används om Yusaku istället för engelska ord som ”flunk-out”.

Vad är då det känsliga? Jo, för några år sedan avslöjades Jones innehav av stora mängder barnpornografi, och han sitter nu i fängelse. Så när man skulle ge ut serien igen ville man självklart inte förknippas med Jones (eller för den delen ge honom royalty för översättningen), och eftersom det fanns andra skäl att uppdatera översättningen som den nu större vanan vid manga och förståelse för japansk kultur blev det en ny översättning. Och jag tycker att Viz gjorde helt rätt, men hade förstås hoppats att den nya skulle vara bättre än den gamla på alla sätt, men nu får vi nöja oss med en som är på vissa sätt bättre, på vissa sämre.

Jag har också några randanmärkningar, som att jag verkligen velat att de sidor av serier som ursprungligen publicerades i färg skulle fått behålla den (det är samma sak i de äldre utgåvorna, dvs svartvitt för hela slanten), och att jag inte är alltför förtjust i idén att all dialog i serien har ett typsnitt som ska föreställa handgjord men att alla tankebubblor typsatts med ett striktare typsnitt, orsak oklar. Men det är anmärkningar från en läsare som så gärna skulle velat att det här blev en perfekt utgåva, och det kanske bara skulle varit jag som varit beredd att betala det högre priset som exempelvis färgsidor skulle inneburit 😉

Hur som helst är det fantastiskt roligt att det äntligen kommer gå att få tag på Maison Ikkoku igen, en serie som jag läst om jag vet inte hur många gånger. Och minst en gång till kommer det bli eftersom jag med 100% säkerhet kommer fortsätta köpa den här utgåvan, och precis som vad gällde första volymen kommer jag läsa dem samma dag de dimper ner i brevlådan. Woohoo!

Gamla flippade utgåvan
Nya oflippade utgåvan; notera Yusakus T-shirt med text jämfört med den bortretuscherade Ti-shirten i den äldre utgåvan, och hur Yusakus tankar i sista rutan använder ett annat typsnitt än dialogerna
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)