Kategoriarkiv: Manga

Läst på sistone: En massa manga

Postat den

Efter att den senaste tiden ha läst en hel del europeiska serier & en hel del böcker har jag längtat efter att läsa lite nya (för mig alltså) serier från Japan. Inside Mari för några veckor sedan gav också mersmak, så sista veckan har det nästan uteslutande blivit japanskt. Inga storverk tyvärr, men hyfsad underhållning är inte helt fel det heller! Vad jag läst:

The Flowers of Evil, av Shūzō Oshimi (11 volymer)

Jag gillade som sagt Oshimis Inside Mari oväntat mycket så jag gav The Flowers of Evil en ny chans efter att förut ha gett upp den. Och jodå, den blev mycket riktigt bättre och mycket mer intressant efter några album. Serien börjar när Takao Kasuga, en ung tonåring en dag mer eller mindre av misstag stjäl klasskamraten Nanako Saekis gymnastikkläder. Sawa Nakamura, en annan klasskamrat, ser dock det hela och tar chansen att utpressa Takao att följa hennes order och det är inga trevliga sådana hon ger: Hon vill tvinga Takao att erkänna inför sig själv (och i förlängning inför alla andra också) att han är pervers.

I början är det mest obehagligt när Sawa tvingar på Takao en roll mer för att Sawa är arg på allt och alla och därför vill att någonting, vad som helst, ska hända för att dämpa hennes tristess och ångest. Takao kämpar emot så gott han kan men vågar inte trotsa henne med tanke på vad alla andra ska tycka om hon avslöjar vad han gjort, och det hela verkar vara en ojämn kamp mellan en mycket timid pojke och en utåtagerande flicka.

Men det visar sig efter hand att även Takao önskar att livet vore annorlunda. Seriens titel kommer givetvis från Baudelaires Les fleurs du mal, en älsklingsbok för alla tonåringar som anser att samhället är sjukt och som vill riva allting, och det är också den bokslukande Takaos favorit. Mer och mer inser han att Sawas inställning är någonting han delar, och att han vill göra sig fri från sitt timida yttre.

En riktigt bra skildrad klassisk tonårsrevolt av samma typ som filmer som Det grymma landet (Badlands) där katastrofen är oundviklig. Men ovanligt nog fortsätter Oshimi även efter denna, och det är nog den delen jag tycker är mest lyckad: Inte helt begriplig, speciellt mot slutet, men mycket intressant att se vad som kommer efter explosionen. Sista kapitlet (efter några som sagt smått obegripliga) är också suveränt, så plus för en bra avslutning!

Hm, märker när jag skriver om serien att jag tycker lite bättre om den nu efteråt; när jag läste den tyckte jag att den var bra men inte i närheten av Inside Mari. Bara så ni vet 🙂

Aho-Girl, av Hiroyuki (4 volymer lästa)

Betydligt mer lättviktig är Aho-Girl, en serie om den minst sagt lindrigt begåvade Yoshiko Hanabatake som alltid får bottenbetyg och inte kan lära sig någonting. Det hela är mycket frustrerande för grannpojken Akuru Akutsu som alltsedan de var små har tussats ihop med Yoshiko för att hjälpa henne.

En komedi alltså, men ärligt talat inte så rolig. Yoshiko är för endimensionellt korkad och Akuru är för otrevlig mot henne när han ständigt påpekar hur hon inte förstår någonting. De intressantaste/roligaste karaktärerna är istället alla andra, som Akurus lillasyster som också hon har mycket svårt för skolan men som hela tiden kämpar hårt för att bli bättre till skillnad från Yoshiko som är stolt över sin okunnighet, eller Yoshikos mamma som inte har några hämningar för att försöka få Akuru att gifta sig med Yoshiko och på så sätt inte behöva oroa sig för att försörja sin helt hopplösa dotter i framtiden.

Men nä, det är en alldeles för tunn soppa och att några bipersoner har mer karaktär hjälper inte när huvudpersonerna är så tråkiga. Nästa serie tack!

Highschool of the Dead, skriven av Daisuke Satō’s och tecknad av Shōji Satō (4 volymer lästa)

Den här japanska zombie-serien har jag egentligen nästan ingenting att säga om men alltid kan jag varna någon för att läsa den. Den är egentligen inte dålig, bara hopplöst själlös, med en zombie-epidemi som bryter ut i Japan och snabbt tvingar alla att anpassa sig. Vi får följa några skolungdomar och får givetvis se en ohygglig massa blod, vuxna män som tar chansen att omedelbart grunda apokalyptiska kulter där alla kvinnor tillhör dem, sexiga skarpskyttar (because reasons), osv, osv.

Så ointressant var den att jag gav upp efter fyra volymer trots att det bara finns sju totalt; det är väldigt sällan jag inte avsluter någonting jag börjat läsa så det säger en del om hur uttråkad jag var. Och nu när jag kollar upp serien på nätet innan jag skriver om den ser jag att det inte ens finns ett ordentligt slut eftersom serien lades ner när författaren dog så jag hade inte ens fått veta hur det gick om jag hade fortsatt… Nästa serie tack!

Is This Girl for Real?!, av Tsutomu Mutsuki (8 volymer)

Ok, lite uppåt i kvalitén igen, men bara lite. Titelns ”flicka”, Narumi Kawase, är en vuxen kvinna runt de 30, men emotionellt definitivt ur balans: När serien börjar har hon precis sagt upp sig eftersom hon var orolig för att en kollega eventuellt visste om att hon aldrig varit tillsammans med någon -> impulsiv som hon är flyr hon omedelbart situationen för att slippa jobbiga konfrontationer. Utan jobb och utan bostad hamnar hon tack vare en gammal vän istället hos en familj där mamman jobbar som manga-skapare och den tonåriga sonen hjälper till, och Narumi börjar jobba som kombinerat hembiträde och manga-assistent, utan talang för någondera.

Plotten cirklar runt någonting klart iffy: Narumi blir attraherad Yun, sonen i familjen, och han är en typisk tonåring som inte har någon som helst kontroll över sina känslor. Så ”humorn” är en betydligt äldre och ganska spattig kvinnas kanske-kärlek till en mycket ung man/tonåring som kanske-besvarar den…

Inte  så kul precis, men till skillnad från de två serier närmast över har åtminstone Narumi en personlighet som inte känns alltför klichéartad, och det räddar serien från att jag helt skulle bryta med den. Jag gillar också Yuns föräldrar som också känns uppiggande annorlunda.

Men det är svårt att bortse från den tvivelaktiga plotten, och att det mycket abrupta slutet åtminstone förbättrar allting en smula kan inte hindra mig från en smått icky känsla från serien. Nästa serie tack!

Kamen Teacher, av Tooru Fujisawa (4 volymer)

Ah, lite roligare läsning igen när Fujisawa, mannen bakom den utomordentliga serien GTO, återigen ger sig i kast med Japans skolsystem med underhållande resultat. Här handlar det återigen om en skola där eleverna tappat tilltron till de vuxna, och vad som förändrar situationen är en Kamen Teacher, en lärare som med mycket fysiska metoder löser upp knutarna som fått eleverna att fördriva tiden med att slåss istället för att studera. Det som fungerade i GTO fungerar också här: Fujisawa vet hur man använder fysisk humor på bästa sätt, och han vet hur man skildrar unga män som försöker vara tuffa på ett både ömsint och roligt sätt. Så roligt har jag när jag läser, inte tu tal om annat.

Men tyvärr saknas det som lyfte GTO från sprudlande humor till någonting mera. Här skildrar exempelvis i praktiken bara manliga elever så den där intressanta skärningspunkter mellan macho-killar som samtidigt vill imponera och relatera till de jämnåriga kvinnliga eleverna saknas helt. Och trots några små försök blir inte heller de manliga eleverna så intressanta; de känns mest som de mer anonyma gängmedlemmarna i GTO – The Early Years som huvudsakligen tjänar som kanonmat.

Och samma problem finns med läraren själv som mest känns som en flera snäpp ointressantare kopia på Onizuka själv; den här läraren har inte Onizukas blandning av en inte helt smart men medkännande vuxen och någon som är ännu barnsligare än sina elever. Kort sagt, en Onizuka som är alltför perfekt och därmed vare sig gripande eller lika rolig.

Det är hur tydligt som helst att Fujisawa fastnat i sin alldeles egna nisch av fysiskt våldsamma lärare som humoristisk får icke-fungerade elever att fungera igen, och att han numera gett upp kampen att ta sig ur den. De försök han gjorde med andra serier föll inte väl ut, och efter det har han förutom klonen Kamen Teacher gjort nya serier med Onizuka där den senaste, GTO – Paradise Lost, känns rätt rejält trött och till och med humorn känns plattare. Synd, och: Nästa serie tack!

My Hero Academia, av Kōhei Horikoshi (8 volymer lästa)

Ta Naruto men ersätt ninjor med superhjältar och presto: My Hero Academia! Allt som man kan vänta sig av en typisk shonen-serie:

  • En ung naiv huvudperson, i början slående ur underläge men med oväntad talang som slår alla med häpnad
  • En skola för superhjältar/ninjor/fotbollsspelare/…
  • En utåtagerande skicklig och gapig konkurrent som ogillar huvudpersonen
  • En betydligt mer värdig och kompetent konkurrent med en knepig familjebakgrund
  • Diverse charmiga men aldrig relevanta för handlingen kvinnliga konkurrenter
  • En quirky mentor
  • Hotfulla skurkar som får de unga hjältarna/konkurrenterna att börja samarbeta

Är My Hero Academia bra? Är My Hero Academia dålig? Tja, jag skulle säga att den helt enkelt gör det som den ska, med ingredienserna nämnda ovan. Det är småtrevligt, det är förutsägbart, och det är aldrig överraskande. Det som nog är viktigast i genren är att karaktärerna fungerar och känns intressanta att följa eftersom handlingen är så förutsägbar, och jag skulle säga att My Hero Academia får med tvekan godkänt här. Grundidén är bra med en huvudperson som nästan ensam i världen är utan medfödd superkraft (eller ”quirk”, som det kallas här), men det tar inte många kapitel förrän han känns som vem som helst på skolan. Det skulle behövts fler bipersoner som sticker ut och det är nog det jag saknar mest: Någon/Några karaktärer som verkligen skiner. Här är de flesta alldeles för tydligt mallade för att vara som alla andra shonen-serier. Och alltför många av de manliga eleverna har fått den där kaxiga och sorgligt vanliga spetsiga frisyren vilket gör att de är snudd på omöjliga att hålla isär.

Men jag läste iallafall alla volymer som jag fann, så uselt var det inte. Vi tar en serie till!

Tsuredure Children, av Toshiya Wakabayashi (4 volymer lästa)

Om jag inte riktigt visste varför jag ens nämnde Highschool of the Dead gäller samma sak för den här serien om japanska ungdomars vardagsliv. Trots att jag läste den så sent som förra veckan har jag glömt nästan allt av den. förutom att jag tyckte att det var alldeles för många disparata personer som inte hade med varandra att göra som vi bara fick följa i mycket korta episoder -> jag hade inte en susning om vem som var vem.

Men jag tror ändå att det finns en helt OK serie här, om jag som sagt bara kunde förstå och komma ihåg vem som är intresserad av vem, vem som är ihop med vem, och hur alla ser ut! Så de som är bättre än sånt än jag är kan ge serien en chans och sen berätta för mig om jag borde anstränga mig lite mer.

En serie till, sen lovar jag att det är över!

Interviews with Monster Girls, av Petos (5 volymer lästa)

Yay, lyckad underhållning igen, när vi får följa läraren Tetsuo Takahashi som är fascinerad av såkallade ”demis”, dvs halvt människor, halvt annat, som har börjat dyka upp i befolkningen. När serien börjar har han aldrig träffat någon, men det visar sig snart att det finns flera stycken på skolan: En vampyr, en snökvinna, en dullahan, en succubus (och det skulle inte förvåna mig om fler dyker upp framöver). Och eftersom han är vetenskapligt lagd börjar han intervjua dem om deras vardagsliv.

Det som gör att jag gillar den här serien är den godmodiga och lugna stämningen. Det finns inga konflikter i samhället orsakade av demis, och Tetsuos vänliga inställningen när han får chansen att hjälpa sina udda elever att förstå hur de fungerar och med de problem som följer av att till exempel vara en tonåring som vill umgås med alla andra men samtidigt ha ett huvud som alltid måste bäras omkring, eller oron över att man utan att mena det ska skada någon annan med sin förmåga att kyla ner omgivningen gör läsningen till en stillsam men charmerande läsning.

Jag måste erkänna att jag började läsa serien helt enkelt eftersom det lät som en eventuellt underhållande intrig med demis bland människor, men att serien var bra på ett helt annat sätt än jag väntat mig. Inga stora ord, inga stora känslor, utan helt enkelt trivsamt. Inte ens att en av eleverna blir lite förtjust i Tetsuo känns malplacerat: Hon är tonårsförälskad i sin lärare och han är knappt ens medveten om det, och inte på det klichéartade komiska sättet utan helt enkelt för att han inte tänker i de banorna utan ser sig självt som en mentor/lärare/forskare vars uppdrag är att hjälpa eleverna och samtidigt förstå mer om hur demis fungerar.

Vampyrens syster oroar sig för att Tetsuo bara ser demis som forskningsobjekt och inte som individer

Förstå mig rätt, det är ingen genial serie eller så, men efter lite väl många menlösa och ibland gapiga serier med karaktärer som inte fångade mig alls var det väldigt skönt att läsa någonting lugnare, med personer som är lätta att bry sig om och att tycka om. Så yay för det!

Oooookej, nu får det räcka; undrar om inte det här är mitt längsta inlägg någonsin. Men åtta serier är förstås en hel del, även om det var några som jag hade svårt att komma ihåg vad de handlade om. Och jag kanske, kanske till och med glömt någon av dem jag läste, men i så fall var det garanterat ingenting som var vårt att nämna 🙂

Inside Mari

Postat den

Ok, nu blir det en sån där känslig serie igen, som hela tiden ligger och balanserar mellan att vara riktigt sunkig och riktigt bra, och som jag kanske senare kommer ångra att jag tog upp här. Men hej och hå, let’s go!

Serien ifråga heter Inside Mari och är skapad av Shūzō Oshimi och börjar på ett sätt som vi sett i många andra japanska serier: En morgon vaknar titelkaraktären Mari hemma i sin egen säng men någonting är fruktansvärt fel, för den som vaknar upp inne i Maris kropp är istället mannen Isao, en ung hikikomori (dvs någon som dragit sig undan från samhället och huvudsakligen lever ensam instängd i sin lägenhet).

Isao har länge idealiserat Mari utan att känna henne eller ens veta vad hon heter; det sista han minns är att han kvällen innan sett henne inne i en butik där hon alltid handlar vid samma tid (och det är också därför han själv går dit vid den tiden), och att han följt efter henne därifrån. Sen minns han ingenting mer, innan han vaknar upp i hennes kropp den följande morgonen.

Som sagt finns det många japanska serier som leker med könen på liknande vis, både med humoristiska och/eller dramatiska följder. Här är det drama som gäller; jag tror inte det finns en enda skämtsamhet någonstans i de totalt nio albumen. Isao är förtvivlad över att Mari är borta och att han kanske är ansvarig för det, och han plågas också av det som han ser som ett övergrepp mot henne när han blir tvungen att utan hennes tillåtelse klara av saker som att klä på sig, använda bindor under mensen, och så vidare. Yori, en klasskamrat med starka känslor för Mari, blir i sin tur Isaos förtrogna men hon är samtidigt arg och upprörd och anser att det är hans fel att Mari försvunnit.

Här finns förstås den där riskabelt sunkiga delen av serien: Det skulle mycket lätt kunnat bli en voyeur-serie av smygpornografisk typ där läsaren tillsammans med Isao får ”uppleva” hur det är att ha en kvinnlig kropp. Men Isaos förtvivlan över sin situation är så stark att det aldrig känns spekulativt, trots handlingen och trots att det finns extremt explicita scener; inte många, men de är alla en viktig del av handlingen och den psykologiska utvecklingen hos huvudpersonerna och upplevs aldrig (åtminstone av mig) som onödiga. Visst är det en gränsdragning där man kan ha olika åsikter, men för min del är serien rakt igenom respektfull mot Mari: Medan jag läste den var jag inte helt säker på det där sistnämnda, men efteråt var jag det 🙂

Efter att alltid ha blundat varje gång han klätt på sig, gått på toaletten, duschat osv, inser Isao/Mari att han inte längre kan undgå att se vad han gör när han överraskats av månadens mens ute på stan och nu måste använda bindorna han just köpt.

Det är nämligen så att allteftersom jag läste märkte jag att Oishimi hade en mycket tydlig plan om vart han var på väg vilket inte alltid är fallet med japanska serier som på grund av sin följetongskaraktär kan förkortas/förlängas beroende på läsarintresset. Här däremot anar jag att serien nog blev precis så lång som den alltid var tänkt, och att även de scener som jag själv tyckte var på gränsen efterhand efterhand visade sig vara oundvikliga: Serien har en stark och tät psykologisk handling, och för att den ska kunna utvecklas som planerat behöver vissa saker inträffa.

Lite vagt uttryckt är jag rädd, men jag vill inte avslöja alltför mycket om vad som händer. I mycket korta ordalag är det här en blandning av psykologisk thriller, triangeldrama (Mari/Isao/Yori) och utvecklingsroman, och det fungerar alldeles utmärkt. När man väl läst klart hela serien vill säga för jag var som sagt definitivt skeptisk här och där till att Oishimi skulle ro i land det hela 🙂

Lättsamt är det inte utan tvärtom ibland rejält deppigt pga den dystra tonen, men det är ändå med en känsla av hopp och optimism som serien slutar. Oväntat men mycket välkommet; innan jag läst den sista volymen tänkte jag att det nog inte skulle bli en recension eftersom serien visserligen hade sina poänger (inklusive traditionella men bra teckningar) men att det fanns alltför mycket tveksamheter. Men ”It ain’t over till it’s over”!

Faktum är att jag för några år sedan läste den första (kanske de två första, inte helt säker) volymen av Oishimis The Flowers of Evil, men att jag inte fortsatte eftersom jag tyckte att den verkade alldeles för dyster och att den gottade sig i psykologiskt sårbara personers elände. Men nu är jag smått sugen att göra ett nytt försök för kanhända även den visar sig vara någonting annat när jag väl läst hela serien.

Nosebleed Studio reser i den svenska historien

Postat den

Lång titel på inlägget men jag kom inte på någon som bättre sammanfattande vad serien handlar om -> det fick helt enkelt bli att använda bokens (långa) titel 🙂

Eftersom det här är en recension av serier i mangastil gjorde av svenska serieskapare är det lika bra att nämna först som sist att jag brukar ha svårt för västerländska serier av den typen. Bara det att jag skriver ”…serier i mangastil…” istället för ”manga-serier” kan vara problematiskt; det finns olika inställning till om manga är beteckningen på seriers ursprung (Japan) eller en teckningsstil, och själv vacklar jag mellan de två: När jag skriver om japanska serier här taggar jag inläggen med Manga men det känns alltid lite fel när jag gör det eftersom serier från Japan givetvis inte liknar varandra mer än serier från vilket annat land som helst, men jag har ändå kvar taggen istället för att använda någonting som Japanska serier eftersom jag gissar att det gör det lättare för läsare att hitta rätt.

Så terminologin är lite knepig, och som sagt är min känslor också en smula kluvna till upplägget. Men skam den som ger sig; dags att läsa!

Tre kortare serier erbjuds, alla med tema från den svenska historien, och först ut är Joakim Wallers Häxan, en tidsresehistoria där tuffa Sofia från nutiden åker tillbaka i tiden och där träffar en annan ung flicka som just ska avrättas för häxeri. Det är inte oävet tecknat, även om det kanske gått lite snabbt här och där med resultat att det kan vara svårt att följa med i actionscenerna.

Men det fungerar inte riktigt som en fristående kort historia; det är samtidigt alltför kompakt när huvudpersonerna ska introduceras, konflikter sättas upp både i nutid och ationer upprättas, med mera. Så som första kapitel i en längre berättelse är det alltför stressat, och som en kortare berättelse skulle innehållet behövt kapats. Vad det mest av allt känns som är ett smakprov man visar upp för en redaktör för att förklara vad för slags (längre) serie man egentligen vill göra. Och för allt jag vet är det precis vad Waller tänkt sig, men som läsare lite rumphugget 😉

Nästa serie är Natalia Batistas Adjö Sverige, tveklöst bokens huvudnummer båda i längd och kvalité. Vilket inte är så förvånande, proffs som hon är! Här heter huvudpersonen Selma, en av de miljoner som lämnade svältens och klassförtryckets Sverige för USA. Teckningarna är lugna och harmoniska, dvs precis som väntat, proffsiga. Och historien har en bra rytm som trots begränsningen i sidantal tillåter sig att då och då spendera hela sidor bara för stämningens skull, utan att handlingen förs framåt.

Just det senaste är någonting som jag personligen verkligen gillar hos de bästa japanska serierna: Att även den mest frenetiska handling när som helst kan avbrytas med kontemplativa scener där sida efter sida kan spenderas enbart till att få läsaren i rätt stämning. Och det är en sak som tyvärr många som gör serier i manga-stil (eller manga-serier för den som föredrar det) helt missar. Den ultrasnabba actionen, de hysteriskt överdrivna reaktionerna finns nästan alltid med, men förändringarna i rytm saknas. Men inte här hos Bastisa, hon vet att använda formen bästa sätt 🙂

Och hur är det med att serien ska fungera som en avslutad historia?

Jodå, inga invändningar från mig där heller. Visst skulle det kunna bli fler serier om Selma och visst skulle också det här kunna vara en teaser för att visa upp för en redaktör, men det är samtidigt en bra liten novell som inte på något sätt kräver en fortsättning.

Sist ut är Magnolia Winroths Lailas resa och nu närmar vi hos nutiden än mer, med en historia om några krigsbarn väg från Finland till Sverige. Här har vi igen en berättelse som är anpassad för formatet: Istället för att försöka få med all tänkbar bakgrundshistoria och information är et en mycket fokuserad berättelse om en enda händelse, på tågstationen på väg till Sverige. Den skulle visserligen mått bra av några fler sidor känns det som; jag är engagerad i läsningen men mer för den abstrakta potentiella tragedin än för att jag bryr mig specifikt om Laila och Eikkie.

Men det är nästan oundvikligt när det rör sig om så få sidor som här. Som en kort berättelse som dessutom introducerar ett stort och viktigt ämne som de finska krigsbarnen är det klart godkänt, om än kanske lite tillrättalagt och gulligt.

Betraktad som en helhet tycker jag om boken, och om sanningen ska fram mer än jag trodde innan jag läste den, med tanke på mina förutfattade meningar. Och om Häxan kändes relativt lättviktig där häxprocessen mer var ett spänningsdrivande inslag än någonting som känns historiskt meningsfullt så lyckas de andra två förankra sina berättelser tydligt i svensk historia, utan känsla av torr historiekunskap. Låt mig säga så här: Om jag skulle vara historielärare i grundskolan skulle jag gärna låta klassen läsa dem, både för att de är underhållande och för att de tar upp intressanta händelser 🙂

My Brother’s Husband

Postat den

Jag vet inte riktigt hur många japanska serier som leker med könsroller à la Ranma ½ som jag läst men många är det, och homosexuella förhållanden är inte heller så ovanligt att de förekommer. Men det är oftast på ett inte så realistiskt sätt som icke-heterosexualitet skildras, utan istället för de rent humoristiska möjligheterna (Ranma ½) eller som i yaoi där manlig homosexualitet är ett spännande och fantasieggande inslag. Och det är såklart helt okej; allting behöver inte vara på blodigt allvar hela tiden 🙂

Men givetvis finns det också andra serier med mer realistiska inslag, som den utmärkta Wandering Son (tyvärr gav Fantagraphics upp efter att bara ha publicerat hälften av volymerna så den som vill läsa resten får antingen läsa någon icke-engelsk utgåva eller leta upp en scanlation) och den självbiografiska My Lesbian Experience with Loneliness (där visserligen huvudpersonens läggning är en bisak, men ändock). Och nyligen dök en till serie upp på engelska där homosexualiteten är huvudtemat: My Brother’s Husband av Gengoroh Tagame.

Yaichi är en ensamstående pappa som en dag får besök av en storvuxen kanadensare som han aldrig tidigare träffat: Mike Flanagan, maken till Yaichis avlidne tvillingbror Ryoji. Mikes besök får Yaichi att fundera över hur han själv behandlade Ryoji efter att den senare berättat att han var homosexuell; själv har Yaichi alltid trott att deras relation inte påverkades av det men när han lär känna Mike bättre och får höra mer om broderns liv i Kanada och vad Mike fått höra börjar han förstå att han nog inte varit så fördomsfri. Brodern blev helt enkelt någon som han inte längre tänkte på, som han försökte att glömma bort och helst inte påminna andra om att han fanns.

Mikes besök blir något av en katarsis för Yaichi, och en möjlighet att gottgöra sitt beteende. Det är inte enkelt för honom, fast som han är i gamla mönster och fördomar:

Yaichis dotter Kana är fascinerad av Mikes hårbevuxna överkropp som hon ser efter att Mike har duschat, och Yaichi blir upprörd; långt senare i serien reflekterar han över varför han reagerade så starkt på Kanas fullständigt naturliga intresse med tanke på att Yaichi själv är hårlös, och över vad det säger om honom själv att han tycker det är självklart att han själv kan gå runt halvnaken runt sin dotter men inte att Mike gör det.

Serien igenom tvingas Yaichi konfronteras med att han tror sig vara helt OK med att hans bror var homosexuell men att han trots det gång på gång i handling visar sig vara betydligt mer kluven. Han har svårt att presentera Mike för grannar och bekanta (han vill våga säga att det var hans brors make men istället säger han att det var en vän till brodern), han får för sig att Mike givetvis kommer bli intresserad av honom, osv.

Den som istället bemöter Mike helt utan fördomar är Kana som bara tycker det är fantastiskt cool att hon har en (ingift) släkting som är från Kanada, och när hon dessutom hör att han var gift med hennes farbror blir hon ännu mer upprymd eftersom det låter så intressant och annorlunda. Så hon frågar honom glatt om vadsomhelst, alltmedan Yaichi tycker det är extremt pinsamt men samtidigt även för honom upplysande. Som när Kana frågar om vem av Mike och Ryoji som var make och vem som var maka, och Mike förklarar (hans förklaring fortsätter några sidor men det viktiga i svaret syns här):

Yaichi funderar senare på kvällen över Mikes svar. Han inser att han liksom Kana utgick från att ett äktenskap är någonting mellan en man och en kvinna, och att det betyder att även Mike & Ryoji följde det mönstret; att det skulle kunnat handla om två likvärdiga individer hade han aldrig tänkt på:

Jag tycker att My Husband’s Brother är en oerhört intressant serie. Den vågar attackera fördomar och problem utan omskrivningar och antydningar (Yaichis reflektioner här ovanför pågår i flera sidor, och att det bland annat handlar om hur det sexuellt fungerar mellan två män där det inte är en som har den ”manliga” rollen och en som har den ”kvinnliga” sägs rakt ut). Yaichi är en i grunden snäll människa vars enda problem är att han aldrig behövt reda ut sina tankar visavi Ryoji; när brodern kommit ut som homosexuell slutade de successivt umgås, och när Ryoji sen flyttade till Kanada kunde han helt förtränga hans existens. Men när Yaichi väl tänkt igenom hur han själv fungerar anstränger han sig hårt för att göra det rätta, även om även fortsättningsvis ibland handlar spontant på ett sätt som han senare inser var fel. Han kommer också över sin motvilja mot fysisk kontakt i allmänhet och med Mike i synnerhet, så när Mike en kväll varit ute och träffat några vänner och kommer hem drucken och melankolisk varpå han kollapsar i Yaichis armar, gråtandes över sin sorg efter Ryoji och drucket förväxlande tvillingbröderna har Yaichi ingenting emot att ge honom den tröstande kram som både två behöver.

Om jag ska ha någon invändning mot serien är det möjligen att den har ett så tydligt syfte, dvs att övertyga om att homosexualitet inte är någonting att oros sig över, och serier med uttalade syften kan lätt bli övertydliga och platta. Men jag tycker att My Husband’s Brother aldrig ramlar i den fällan, trots att Mike är så perfekt som svåger och Kana är så gullig i sin naivitet. Yaichi är den som tillför sältan i vad som skulle kunnat bli ett sockerkalas; han kämpar med sig själv, han kämpar mot andras fördomar (en subplott är hur en av Kanas vänner blir förbjuden av sina föräldrar att besöka henne så länge Mike är gäst i huset, och hur genuint upprörd Yaichi blir), och serien försöker aldrig skönmåla eller svepa under mattan att stora problem fortfarande finns för de som inte uppfyller heteronormen. Så den är en mycket bra blandning av gullighet, komedi och allvar 🙂

Som PS, några ord om Gengoroh Tagame och hans teckningar. Der här är Tagames första allåldersserie för tidigare har han enbart gjort mycket grafiska bögporrserier, med muskulöst bulliga huvudpersoner som närmast liknar en japansk version av Tom of Finland. Så att han nu lyckats göra en så lyckad serie för alla åldrar (helt utan sex/nakenhet, btw) har vad jag förstår överraskat många. Men vet man om hans bakgrund kan man definitivt se spår av det i hur männens fysik ser ut , som på den här sidan med en badande Yaichi:

Jag läste en del av Tagames tidigare serier för att se hur de var och låt mig säga som så att sidorna efter den ovanstående skulle fortsatt på ett mycket annorlunda sätt jämfört med hur det fortsätter i My Brother’s Husband 😉

Taniguchi på historisk vandring: Furari

Postat den

Det känns lite sorgligt att skriva om Jiro Taniguchis Furari: Det är en alldeles charmerande bok av en Taniguchi i högform, men det är också en påminnelse om att efter Taniguchis död tidigare i år finns det bara en begränsad mängd serier av honom kvar att översätta. Men det är klart, om det även i fortsättningen blir förlaget Fanfare/Ponent Mon som står för översättningen av hans serier så kommer det dröja innan översättningarna är klara: Jag beställde Furari när den utannonserades år 2013 så det gick bara cirka fyra år innan den faktiskt kom ut!

Anyhoo, Furari: Den kanske mest kritikerrosade serier av Taniguchi är The Walking Man, om en man som (mycket riktigt) tar promenader i dagens Japan. Han tittar på naturen, han hjälper en gammal dam, och så vidare; det saknas nästan helt dialog och huvudpersonens lugna glädje över att bara finnas till och att leva är smittsam.

Furari bjuds vi på en slags pendang, med en huvudperson som tar promenader i 1700-talets slut i Tokyo. Men till skillnad från mannen i The Walking Man har han ett mål med dem: Han är pensionerad men har som sitt stora intresse att mäta avstånd, så han räknar noga sina steg för att se hur långt det är mellan olika delar av staden, och han kontrollerar ständigt att han tar så jämnlånga steg som möjligt. Och han gör det så bra att shogunatet uppmärksammar det och erbjuder honom att leda en grupp kartografer som ska uppdatera avstånden på tidens kartor.

Så en yttre handing finns men den är mest någonting som sker i bakgrunden, för det viktigaste är även i den här serien nöjet i att få följa med på promenaderna och uppleva vardagslivet genom huvudpersonens ögon. Inklusive de mer fantasifulla delarna, när hans tankar vandrar och han funderar på hur andra varelser upplever världen, som exempelvis en elefant:

Elefanten själv syns aldrig till i boken, det är bara dess fotspår som får fantasin igång hos manne,

Det är en lekfull bok, och även teckningarna är mer karikerade än hos den vanligtvis mycket realistiska Taniguchi. Sidorna trippar fram på fjäderlätta tår (om man nu kan likna sidor vid fötter alltså), och jag blir på ett löjligt gott humör av att läsa. Så gott humör att jag tvingade mig själv att läsa boken utspridd över flera dagar; många japanska serier är tänkta att läsas snabbt, där man närmast skummar sidorna för att få den rätta stämningen, men här gäller det istället att lugna ner sig och anpassa sig till den lugna takt serien har.

Det händer extremt lite i Furari och konflikter saknas helt: Även smärre olyckor som skyfall och leriga kläder hanteras av huvudpersonen (jag tror inte hans man någonsin nämns) med ett gott humör, och även de han möter har samma filosofiska inställning till livet: Alla erfarenheter gör tillvaron rikare så se till att nut av dem medan du kan. Den enda potentiella konflikten är hans oro över att hans fru Oei (jupp, hennes namn finns iallafall med!) ska bli besviken om han antar erbjudandet att officiellt kartlägga avstånd i landet eftersom de tillsammans planerat att dra sig tillbaka, men hon är lika förnöjsam som honom och går gärna med honom, även om det kommer bli mer strapatsrika vandringar än de som håller sig inom staden. Och hon spelar en mycket viktig roll i serien genom att förankra honom i det dagliga livet; att de trivs med att umgås med varandra framgår hur tydligt som helst, och de delar nyfikenheten inför nya erfarenheter som de får uppleva tillsammans.

När Taniguchi är bra är han mästerlig, och i Furari är han i högform så jag egentligen inte säga mycket mer än att det här är en bok som jag helhjärtat kan rekommendera. Om man inte kräver att det ska finnas en handfast handling förstås, för här bjuds ingenting sådant utan bara en ömsint, kärleksfull och stilla humoristisk bok om en man som promenerar. Mycket 🙂

Här är transportmedlet för en gångs skull någonting annat än apostlahästarna: En båt som driver med strömmen en månklar kväll.

My Lesbian Experience with Loneliness

Postat den

Med en rejäl trave med serier som jag inte har hunnit läsa ännu, varav de flesta sådana som jag misstänker att jag också kommer vara sugen att skriva om, så var det givetvis en klurig idé att köpa på mig några serier till! Till mitt försvar tyckte jag att jag inte läst några nya japanska serier på ett tag, jag fick korn på några stycken som såg intressanta ut, jag köpte dem, och sen blev det visst så att jag läste dem innan serierna i traven… 🙂

My Lesbian Experience with Loneliness är en till utformningen något udda japansk serie, åtminstone vad gäller serier som officiellt översätts till engelska: Relativt kort och avslutad (144 sidor), två-färg istället för svartvitt, ursprungligen en webbserie, och självbiografisk. Den är också en alldeles fantastiskt intressant liten bok som följer Nagata Kabis självutlämnande berättelse om hennes kamp för att bli en självständig individ som kan acceptera sig själv. Självbiografiska webbserier tenderar ofta att vara dag-till-dag-berättelser, men här är det en sammanhängande historia som gäller, och på seriens första sida kastas vi omedelbart in i ett desperat försök av författaren att försöka bli som alla andra, att ha upplevt vad andra gör; resten av serien förklarar varför hon hamnat i den här situationen och vad som händer efteråt:

Två steg framåt, ett steg tillbaka är melodin som gäller när hon slåss mot sociala problem och hur hon ska hantera sina föräldrars förväntningar. Hon får ett jobb på ett bageri men efter några år klarar hon inte längre av att behålla det. Hon har också ett komplicerat förhållande till fysisk närhet: Hon längtar efter någon som vill krama och hålla om henne, men hon har oerhört svårt att själv ta första steget. Inte ens med eskortkvinnan vågar hon själv ta några initiativ; ju starkare hennes längtan efter att våga röra eskorten blir, desto stelare och orörligare blir hon.

Hon fantiserar om en äldre kvinna som liksom en moder håller om henne, hon går till professionell massage föregivande stel rygg/nacke men egentligen vill hon bara att någon rör vid henne, och så vidare. Det är egentligen ingenting sexuellt hon är ute efter; det vill hon visserligen också ha och då är det kvinnor som gäller, men när det gäller kramar går vem som helst bra:

Det är sorgligt att läsa om hennes desperata längtan efter närhet och hur hon försöker finna den, men det är så mycket som gör det näst intill omöjligt: Hennes sociala svårigheter, den eviga pressen att bli lyckad och ”normal” som hennes föräldrar utövar, och givetvis de enorma förväntningarna som blir följden av den långvariga väntan när hon till slut vågar boka tid hos eskortfirman. Det faktum att hon är lesbisk är aldrig någonting som nämns som försvårande i serien, men med tanke på seriens titel anar jag att det ändå också spelar in. Däremot noterar hon att när det gäller sex har hon en väldigt vag föreställning om hur det ska fungera eftersom hon huvudsakligen har lärt sig om sex via serier, och resultatet är att hon konsumerat lådvis med yaoi* (pojke älskar pojke) men det hjälper henne inte alls när hon befinner sig i samma säng som en kvinna. Hon märker också att hon helt missat det som hon upptäcker är det viktigaste med sex, dvs att det handlar om kommunikation; hon hade utgått från att det där med sex är någonting som alla klarar av automatiskt när det väl gäller, men eftersom hon aldrig ens varit i närheten av att vara tillsammans med någon annan har hon ingen aning om hur intimitet egentligen fungerar…

Inte heller när hon äntligen vågar satsa på att göra manga och efter en lång tid lyckas sälja sina första serier professionellt lättar ångesten:

Vem hon själv är och vem hon vill bli är svårt att reda ut, och serien är i långa stycken en dialog som hon för med sig själv, i serieform, och utan det lätta handlaget hade det här kunnat bli en rejält deprimerande historia. Den är förvisso sorglig, men Nagatas humor (som det finns gott om) och självinsikt gör läsningen till ett nöje där jag hela tiden känner för henne och intresserar mig för hur hon resonerar när det gäller att ta sig ur sina problem.Lite konstigt är det onekligen med en självbiografisk serie där det faktum att författaren till slut vågar boka tid med en eskortkvinna (där dessutom besöket i princip blir ett totalt misslyckande) känns som en seger, men så upplever jag det: Att Nagata vågar göra någonting för att bryta sig loss ur det destruktiva mönstret är stort, och det leder också till att hon blir mer säker på vem hon själv är.

My Lesbian Experience with Loneliness är en udda fågel men en mycket förtjusande sådan, och jag är verkligen glad att jag chansade på att köpa den; det borde flera göra tycker jag!

 

*: Stort plus för den korta men väldigt roliga utvikningen om ”the yaoi hole” som dyker upp i serien 😀

Datorer & romantik: 87 Clockers

Postat den

87-clocker-1-cover

Nodame Cantabile var en japansk serie om klassisk musik som jag var förtjust i när den översattes till engelska för några år sedan; huvudpersonen, Nodame, var en udda fågel i den högstämda världen som de andra klassiska musikerna vistades i, med sin jordnära personlighet och burleska humor. Tyvärr avslutades aldrig den engelska översättningen eftersom förlaget, Del Rey Manga, lades ner för att sedan återuppstå som Kodansha Comics, men Nodame Cantabile-utgivningen tog man inte upp igen. Så för den som vill läsa klart serien får man nöja sig med scanlations där fans har översatt de sista nio albumen.

Och det gjorde jag, varpå jag upptäckte att Tomoko Ninomiyas nya serie, 87 Clockers, också fanns tillgänglig som scanlation. 9 volymer blev det allt som allt innan den avslutades i somras.

87 Clockers är lika delar romantik och extremt datornörderi: Alla huvudpersoner är (eller blir) besatta av extreme computing i form av överklockning. Dvs deras hobby/livsintresse/yrke består i att tävla i vem som kan överklocka en dator bäst så att den får så höga poäng som möjligt i tester av en dators hastighet. Så räkna med sidor fyllda av datortermer, diskussioner om luft- vs vatten- vs flytande kväve-kylning av datorer, och nagelbitande spänning när sida efter sida av datorskärmsteckningar till slut visar en där slutsiffran är högre än någonsin tidigare!

Jo, det känns ofta lite fånigt att läsa den här serien. Överklockningstävlingarna påminner mycket om typiska shōnen-sportserier, med presentationerna av motståndarna och de överdramatiska tävlingarna. Men Ninomiya gör inte shōnen-serier och det är kanske därför som de här delarna av serien inte fungerar så bra; det är inte i närheten av lika rafflande som det är i exempelvis Yowamushi Pedal. Den där extra glöden saknas så tävlingarna i sig blir ganska intetsägande.

Det som är bra är istället shōjo-delarna , dvs relationerna mellan huvudrollsinnehavarna. Mike, geniet på överklockning som är så fokuserad på sig själv att han inte klarar av att ha normala relationer med någon (och inte heller saknar det); Hana, kanske den som kan mest om det hela och som slits mellan Mike och Kanade, violinisten som dras in i överklockningsvärlden eftersom han är kär i henne; Kanade, som känner sig misslyckad som violinist och som människa eftersom han saknar drivkraften att åstadkomma någonting och är rädd för att misslyckas. Bipersonerna är enklare men underhållande de med; Ninomiya är väldigt bra på att med några snabba skisser och repliker fånga karaktärer.

87-clockers-novice

Hana undervisar Kanade i överklockning. Och om ni tycker det är lätt creepy med att Kanade bara intresserar sig för överklockning för att komma närmare Hana så var inte oroliga; Ninomiya är mycket väl medveten om det problemet, och det sopas inte under mattan.

Men serien blir aldrig riktigt helgjuten; relationsdramatiken och överklockningsdramatiken lever skilda liv istället för att förstärka och fördjupa varandra, som motsvarande delar gör i serier som Mitsuri Adachis mästerliga sportserier. Slutet känns också det lätt avslaget; allting rinner ut i sanden för alla inblandade, och den katarsis som det är meningen att Kanade och Hana ska uppnå fungerar inte alls for min del.

Så nio volymer med OK underhållning men alls inte nödvändig läsning, där den största behållning kanske är den att det faktiskt går att göra serier om precis vad som helst i vilken genre som helst, bara man anstränger sig. Och, förstås, gulliga sidor som denna där Finn i det danska laget Andersen & Grieg (oklart vem av dem han är) har ett känsloladdat ögonblick när han inser att hans kollega och kärlek Alan kanske kommer få ett proffsjobb som överklockare i ett annat land:

87-clockers-danmark