Kategoriarkiv: Manga

Cutie Honey

Postat den

I det förra inlägget risade jag Alejandro Jodorowsky för att hans manus i så hög grad bara går ut på att försöka chockera läsaren och att historierna känns som om de bara rullar på utan större eftertanke. I det här inlägget tänker jag rosa Go Nagai för ungefär samma saker 🙂 Konsekvent? Tja, min högst personliga åsikt är att Nagai är både rolig och att hans underligheter gör mig på gott humör, medan Jodorowsky känns tråkig, sunkig och rejält seg att läsa. Så det så 🙂

Anyhoo, Cutie Honey. Liksom Devilman är det här en tidig serie av Nagai, från början av 70-talet, och nog syns det att den inte är purfärsk med teckningar och layout som liknar andra serier från samma tid, som mycket av Tezukas production och Ashita no Joe. Men manuset är någonting helt annat! Visst finns det klumpigheter men jag är inte säker på om det beror på åldern eller på Nagai…

För Nagai är en väldigt slarvig serieskapare, både i teckningar och i manus. Anatomin ser ut lite hur som helst, logiken i manuset saknas nog helt (det är bäst att inte tänka alltför mycket på hur skurkarna resonerar för de skulle kunna gå en match mot Bonds mest stupida motståndare), och handlingen hoppar mellan sex, slapstick och action utan paus. På många sätt känns det mer som en polerad amatörserie än en gjord av ett proffs.

Så det här skulle kunna vara hur dåligt som helst, men på något sätt fungerar det. Nagai har ett gott humör och har så uppenbart roligt när han gör serien att det smittar av sig på mig med. Ta en sån sak som designen av den kriminella organisation som Cutie Honey kämpar mot, Panther Claw. Alla ledare är kvinnor (eller kvinnliga androider, kanske; Nagai verkar inte alltid komma ihåg vad han tidigare sagt i den, liksom många andra, saken), och alla har någonting animaliskt tillagt i namnet. Jag kan se framför mig hur Nagai hittade på alla namnen, utan att tänka på hur han skulle designa karaktärerna, och sen blev det bara som det blev:

Cutey Honey - Black Claw

Cutey Honey - Tarantula Panther

(Bilderna idag är inte från Seven Seas nyutkomna bok utan från en tidigare scanlation eftersom det är svårt att scanna den feta inbundna boken med ett bra resultat)

Överst ses Black Claw där Nagai helt sonika satt en björnram ovanpå hennes huvud, och nederst Tarantula Panther som kan framställa spindelnät på ett smula mer grafiskt sätt än andra mer kända spindelsuperhjältar 😉

Energiskt så det förslår är det, serien igenom, och späckat med naket är det också. För att återigen jämföra med Jodorowsky är det både energin och det goda humöret som gör att jag inte har någonting emot Nagais nakenhet, vare sig det gäller den oskyldiga sorten som när Cutie Honey, huvudperson och en tidig version av en magical girl via sitt utrop ”Honey Flash!” (ja, jo,…) förvandlar sig till en av sina olika alternativa identiteter, den mer fanservice-inriktade när Cutie Honeys rumskamrat och bästa vän Natsuko efter att ha blivit piskad av föreståndarinnan Histler (sammandragning av öknamnet ”Hysterical Hitler”) låter Cutie Honey smörja in hennes nakna bak med salva varpå Cutie passar på att retas lite, eller den mer absurda som när vi för första gången får se ledaren av de tuffa brudarna på skolan (Natsuko ses också till, bunden vid sängen; just Natsuko spenderar nog mer tid naken än påklädd i serien):

Cutey Honey - Boss

Smaklöst värre är det rakt igenom men jag kan inte bli det minsta uppretad över det, bara road, och eftersom Cutie Honey till skillnad från Devilman huvudsakligen är menad som en komedi tycker jag att Nagai lyckas alldeles förträffligt. Handlingen är förglömlig och avslutas abrupt, humorn är barnslig (överlag är det mycket camp över serien), det nakna är 100% inriktat på schablonartad manliga läsare, men jag hade väldigt roligt när jag läste den här boken. Devilman är en mycket starkare läsupplevelse men Cutie Honey förtjänar definitivt sin plats i bokhyllan, så jag kanske ska ge Nagais andra serier en chans också 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 11: Mer manga mania

Postat den

Mycket manga är gjord för att läsas snabbt och det har jag anammat; jag försöker läsa åtminstone första volymen av alla som vid en snabbtitt åtminstone inte ser alltför bedrövliga ut. Fördelen är att ibland stöter jag på någon oväntad pärla (som The Full-Time Wife Escapist), nackdelen att det oftast är förglömligt; i så hög grad gäller det senare att jag när jag samlar ihop en samling lästa serier som idag räcker det ibland inte med titeln som jag noterat att jag ska skriva om för att jag ens ska komma ihåg vad serien handlade om. Men som sagt, det går fort att läsa och det är alltid värt det att ge serierna en chans 🙂

La Magnifique Grande Scène av Cuvie (kategori: Shonen): Balett för hela slanten, där vi får följa hur lilla Kanade en dag får följa med för att se hur grannflickan Risa dansar balett, och hur hon sedan själv drabbas av en oemotståndlig lust att också ge sig på dansen. Det bästa i den första volymen är skildringen av hur Kanade blir förkrossad när hon efter första träningen tvingas inse att hon inte kommer kunna dansa som Risa på många år, men hur hon trots besvikelsen trumpet tränar på.

La Magnifique Grande Scène v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Kanade inser betydelsen av olika slags balettskor

Så lite besviken blir jag när handlingen sedan hoppar fram några år och därmed hoppar över de första årens slit utan större belöning. Men det är nog vettigt på sitt sätt för det gör att vi istället får följa en något mer intressant del i Kanades utveckling, när hon får börja med något knepigare roller och uppgifter. En småtrevlig serie som i uppbyggnad påminner en hel del om sportserier med pucklar i utvecklingskurvan som måste betvingas, konkurrenter/vänner att lära känna, osv. Så om man vill läsa en helt OK serie av det slaget som i det här fallet behandlar balett så kör på!

Monster Tamer Girls av Mujirushi Shimazaki (seinen): Lättsamt och menlöst är nog det som bäst beskriver den här serien om en skola som tränar upp unga flickor för att de ska kunna ta hand om de monster som sedan åratals tillbaka dykt upp i världen. Monstren är inte onda men de kan ställa till en hel del problem på grund av deras storlek och ibland mystiska krafter, och de enda som visat sig kunna kontrollera dem är just vissa flickor med speciella egenskaper.

Monster Tamer Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Godzilla-action är det inte fråga om för allting sker i en sävlig fart som fokuserar mycket mer på att titta på utsikten placerad på huvudet av ett gigantiskt monster, små relationsdramer mellan eleverna (vem kan sjunga bäst för att ett monster ska somna), med mera. Inget fel på en lugn takt, men ärligt talat är den här serien snarare sövande än rofylld. Jag tror att jag överdoserat lite på menlösa konfliktlösa serier där gulliga flickor sätts i oväntade situationer så det kan vara därför jag är hård mot just den här.

Eller så är den bara mer soppig än vanligt.

Napping Princess – The Story of the Unknown Me av Hana Ichika (teckningar) och Kenji Kamiyama (manus): Ren miss från min sida att jag gav mig på den här. Jag hade missat att det var en mangaversion av en film och min erfarenhet av adaptioner i den riktningen är att jag aldrig brukar gilla dem. Så ock här, med en historia om hur Kokone, en tonårig flicka i Tokyo, börjar inse att hennes drömmar om ett fjärran sagorike där hon är prinsessa kanske inte bara är drömmar…

Napping Princess - The Story of the Unknown Me - vakna

Filmen kanske är bra, men serien är usel med ett manus som mest känns som när ett ungt barn berättar om en bok/film/serie: ”Och sen gick hon dit. Och sen sa han X. Och sen flög de. Och sen, och sen, och sen…”. Ingen känsla för rytm och en handling som bara känns som om den måste klaras av, tillsammans med teckningar som alltför mycket ser ut som rutor tagna från filmen -> de är osedvanligt stela. Blargh.

Sacrificial Princess and the King of Beasts av Yu Tomofuji (shojo): Fler prinsessor, och lite bättre också i den här japanska varianten av Skönheten och odjuret. Ett långt krig mellan människor och bestar har avslutats i och med ett fredsfördrag där människorna lovar att regelbundet skicka en unga kvinnor som offer till bestarnas konung, men när Sariphi (vars namn inte av en slump låter som en portmanteau/sammandragning från Sacrificial Princess) blir det 99:e offret går det inte som vanligt:

Sacrificial Princess and the King of Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det som räddar den här serien från att bli lika menlös som en del av dagens andra är att den då och då, bland (melo)dramatiska inslag och romantisk kärlek av Romeo och Julia-styrka, slänger in scener som den här ovan; den bitvis påfrestande högtravande tonen mår bra av att tas ner på jorden ibland. Ingen större serie, men efter att i början varit nära att ge upp serien på grund av den tonen blev det efterhand en trevligare läsning så att jag till och med läste volym 2. Frustrerande mycket känns igen från Skönheten och odjuret (eller för den delen ramberättelsen i Tusen och en natt) men humorn gör serien läsbar.

Defying Kurosaki-kun av Makino (shojo): Jag tar romantikserierna efter varandra, och här är det typisk setup där Yu Akabane tvingas flytta till skolans studentrum eftersom hon inte vill följa med när föräldrarna plötsligt måste flytta. Så hastigt och lustigt delar hon bostad med både den Vite prinsen och den Svarte djävulen, som eleverna kallar skolans två snyggaste killar. Som namnen antyder är prinsen charmerande, alltid vänlig, och den som alla, inklusive Yu, vill bli ihop med, men det är djävulen, Kurosaki, som hon genast lär känna.

Defying Kurosaki-kun v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Bitvis småkul eftersom Makino uppenbarligen vet hur man skriver en sådan här typisk shojo-serie, med karaktärer enligt mallen men alla med sina egna mer udda egenskaper. Men serien skavde för min del. Det är uppenbart att Kurosaki är den som Yu kommer bli kär i på riktigt, och den processen börjar mycket riktigt snart efter att hon flyttat in, och den fortsätter i de två album jag läst. Så den mer säregna och svårmodiga killen alltså, men tyvärr ska han också ha en bad boys charm, vilket Makino skildrar genom att han ärligt talat beter sig fruktansvärt mot Yu. Han kysser henne fast hon inte vill, tvingar henne att göra saker hon inte vill (inte sex, men ändå), och till slut är Yu så fokuserad på hans känslor (ska han vara snäll? arg? ointresserad?) att det känns som ett praktexempel på en relation där ena parten blivit manipulerad av den andra. Så en serie som på ytan är roande men som när man tänker mer på det är riktigt läskig. Suck.

A Kiss, For Real av Fumie Akuta (shojo): Sådärja, mycket bättre! Igen romantik, igen något av en bad boy, men den här serien är betydligt roligare att läsa. Inte för att den är rolig, snarare är den ganska deppig (men med feelgood-potential), men för att karaktärerna ges så mycket mer djup och skildringen av den spirande kärleken mellan Chitose, som hela tiden sätter upp en mask för andra för att de inte ska kunna se igenom henne och hennes osäkerhet, och Itsuki, en konststuderande som tar med henne till sin skola där hon inser att just det är det hon vill göra, även om hennes föräldrar och andra kommer tycka hon är konstig.

A Kiss, For Real v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Knepig relation även här, men den är jämbördig, med två kontrahenter som båda två har en del baggage som gör att de är ovilliga att öppna upp sig för den andra. Den här serien ska jag fortsätta läsa för jag gillar tonen, teckningarna, och hur karaktärerna gör sitt bästa (även om de ibland går på grund) för att förbättra sina liv. Och också plus för att det är tydligt att kärleken inte är vägen till räddning; när t ex Itsuki drar sig undan och vägrar hjälpa Chitose med ett viktigt konstprojekt gör hon det tydligt att det inte är för hans skull hon håller på med konst utan för att hon själv vill det, och även om hon skulle vilja att han hjälpte till klarar hon sig ändå.

Perfect World av Rie Aruga (josei): Tja, vad ska jag säga? Helt OK romantik, med förvecklingar, konkurrerande kärleksintressen, och stora men komplicerade känslor. Men utan att någon av huvudpersonerna sticker ut har jag svårt för att engagera mig i läsning. Jag läste några volymer för bara två dagar sedan men av huvudpersonerna har vare sig Kawana eller Ayukawa satt några spår; namnen hade jag redan glömt och fick slå upp inför den här recensionen.

Perfect World v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Seriens ”gimmick” är att Ayukawa sitter i rullstol, och en av de (få) saker jag gillar i serien är att den inte är det minsta orolig för att ta upp vad det betyder. Men det räcker inte; josei-genren ska ju vara mer vuxen än shojo, men bortsett från just den här detaljen är det en helt vanlig shojo-historia som saknar det allra viktigaste: Intressanta människor. Ayukawa som person definieras helt av sitt handikapp, och Kawana av sina känslor inför detsamma. Så goda intentioner, men resultatet är sisådär :-/

Kase-san and… av Hiromi Takashima (yuri): Dagens sista rena romantikserie och den klart bästa där kärleken börjar gro, här mellan Yamada, en blyg flicka som huvudsakligen försöker undgå att uppmärksammas i klassen och som spenderar sin mesta tid med att ta hand om skolans blommor, och titelns Kase-san, en sportig och energisk tjej. Olika är de men det hindrar inte att en försiktig romans börjar spira.

Kase-san - tankar

Kase-san and… (volymerna är inte numrerade utan har istället titlar som Kase-san and Morning Glories, Kase-san and Bento, …) är en otroligt enkelt gjord serie, men den är lika otroligt charmerande och gör mig på mycket gott humör. Det är inte så att den väjer för de problem som finns med en relation mellan två personer utan större vana vid det, men i grunden är den sockersöt, men som med de allra bästa serierna av den typen känns det aldrig kväljande utan bara väldigt mysigt att läsa den. En av få av dagens serier som jag själv valt att köpa i fysiskt format 🙂

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy av Sanzo (shonen): Efter romantiken, några vad jag skulle kalla konceptserier, dvs serier där serieskaparen/na haft en tydlig elevator pitch. Och jag börjar med en som faktiskt också är en kärlekshistoria, men om Perfect World härovan också skulle kunna kallas en konceptserie (med pitchen ”Shojo + rullstol”) var den ändå tänkt mer som romantik än koncept, men Caterpillar Girl… är definitivt mer skum.

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy (2018) (Digital) (danke-Empire)

Larvflickan visar sig varit olyckligt kär i textpojken, och tack vare en excentrisk smågud har hon förvandlats till en larv för att kunna bli hans flickvän (?!?). Den här korta serien (en volym) börjar som en komedi men utvecklas till en tragedi, inklusive slutet, och eftersom jag tyckte den fungerade bättre i komedi-mode än i tragedi-mode så kan jag inte säga att jag tycker serien var lyckad. Kanske var den tänkt att bli längre men inte blev tillräckligt populär varpå slutet kom plötsligt, men oavsett vilket är serien mer udda än bra. Den försöker ta upp tyngre ämnen men det bisarra i larvflickans uppenbarelse gör att försöken faller platt, tyvärr.

Gabriel Dropout av Ukami (shonen): Konceptet här är ängel som kommer till Jorden för att prya efter sin utbildning, men väl här struntar hon totalt i att vara god och istället skräpar hon ned, skolkar från skolan, spenderar all tid med tv-spel, och är väldigt lat. Givetvis finns på samma skola också en demon/djävul som likaså pryar, och som istället är snäll, ordningsam, och mycket irriterad på ängeln.

Gabriel Dropout v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Chibi-sött, men utan charm, och alldeles för enkel handling; humorn som finns påminner mycket om den i Himouto! Umaru-chan som jag nyligen skrev om, men även om den serien också hade en extremt tunn handling satt åtminstone de komiska poängerna i hur huvudpersonen uppträdde helt annorlunda än förväntat som de skulle, med de fartfyllda teckningarna och det extrema uppträdandet hos Umaru. Här är tanken att det i sig ska vara roligt att en ängel är småslö och en demon snäll, men det räcker inte. Alls.

Back Street Girls av Jasmine Gyuh (seinen): Det där med ett enda skämt där skämtet är hur någon agerar annorlunda mot det man är van vid? Möt Back Street Girls där huvudpersonerna är tre typiska yakuza-män som efter att de skämt ut sitt gäng av sin boss tvingas flyga till Thailand och operera sig så att de istället ser ut som tre söta flickor, och sedan med en gruvlig träning av chefen bli en idolgrupp som han ska tjäna pengar på. Att hela idén med serien är att visa typiskt söta idolflickor som bakom scenen svär som borstbindare och har ett kroppsspråk från yakuza-kulturen inses lätt när hela bakgrundshistorien ovan klaras av på de första sex sidorna, för att man så snabbt som möjligt ska komma fram till det viktiga:

Back Street Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

På något sätt skäms jag lite för hur roligt jag hade när jag läste Back Street Girls. Skämten är givna och skämten är enkla, men Gyuh har läst mycket manga och vet hur idoler och yakuza brukar skildras så skämten sitter perfekt, både manus- och tecknarmässigt. Och det finns en slags snäll ton mitt bland alla råa skämt, med yakuzas som är lite mjukare innanför sina hårda skal än man skulle kunna tro och en gangsterboss som samtidigt som han är sadist och våldsverkare ändå går mer upp i att leda sin idolgrupp än i sin kriminella verksamhet. Men det är en bisak för huvudsakligen är det här en drift med yakuzas, med idoler, och med allas förväntningar på dem.

Chio’s School Road av Tadataka Kawasaki (seinen): Mer koncept, med en serie som precis som titeln säger handlar om Chios väg till skolan. Varje kapitel handlar om hur hon går dit, och vad som händer på vägen. Konstiga människor hon pratar med, smågangstrar som hon måste lura för att kunna passera, eller hur hon ska kunna passera förbi tillfälliga avspärrningar och ändå hinna till skolan:

Chio's School Road v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det här är en sån där serie som det är alldeles lagom med att läsa ett kapitel (dvs en tur till skolan) då och då. Det finns en viss utveckling av karaktärerna, men poängen är ändå att se vad för någonting som kommer hända Chio på hennes promenad den här gången. Lite som monster-of-the-week, men med ett mindre oroväckande tema. Jag kommer också att tänka på Magister Flykt, den gamla svenska TV-serien för barn, där handlingen ofta byggde på att ständigt sena Inga Sörman berättar om vad som hände som gjorde henne sen. Inga Sörman och Chio, lika som bär, och både en trevlig bekantskap 🙂

Shibuya Goldfish av Hiroumi Aoi (shonen): Och dagens sista konceptserie, och vilket koncept sen! Det här är en skräckserie av den typ som dryper av blod, avlidna kroppsdelar, och där de som verkar vara huvudpersoner kan gå åt när som helst. Gore, helt enkelt. Och det som orsakar all denna blodspillan är att en dag i Shibuya dyker det upp någonting nytt på gatorna. Eller snarare, i luften, i butikerna, överallt…:

Shibuya Goldfish v01 (2018) (F) (Digital) (danke-Empire)

Guldfiskar. Serien igenom tänkte jag att någon gång kommer Hiroumi Aoi tappa masken och visa att serien är ett skämt, men icke, den är 100% gravallvarlig. Och visst kan jag uppskatta de ibland rejält bisarra inslagen i en del japanska serier (som en del av de ovan nämnda), men det går inte att tycka att guldfiskarna är läskiga. Det finns en detalj som senare i serien nästan lyckas få en liten skrämmande ton, när guldfiskarna börjar prata med mestadels meningslösa men potentiellt hotfulla fraser, men så inser jag att det är flygande guldfiskar som pratar och så försvinner den stämningen snabbt. En volym läst och den är avslutad i sig, men fler volymer är på väg som ska skildra andra människors äventyr i Shibuya. Hotade av flygande guldfiskar. Som pratar.

Det finns några få till manga jag läst men jag tror jag sparar dem; jag tror att de skrämmande guldfiskarna är en alldeles för bra avslutning för att jag ska skriva mer just nu 🙂

 

Gott och blandat 11: Några avslutningar

Postat den

Tre serier/serieutgivningar som (ganska) nyligen avslutats och som jag skrivit om tidigare blir det några avskedsord om idag. Närmare bestämt:

My Brother the Shut-in: Kinoko Higurashis serie om hur syskonparet Shino & Tamotsu reagerar när Tamotsu efter flera års innesittande slutligen vågar sig ut i världen igen blev totalt sex volymer. Jag gillade serien när jag läste de första volymerna och jag fortsatte gilla den hela vägen ut. Skildringen av Tamotsus små försiktiga steg framåt och de oundvikliga bakslagen är känsligt gjord, likaså hur Shino i sin tur riskerar att tappa fotfästet, men i grunden är det en feelgood-historia (med mörka inslag) om hur det faktiskt är möjligt att förändra livet, hur hopplöst det än kan te sig.

My Brother the Shut-In v06 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Tamotsu på date

I min första anmälan av serien nämnde jag att jag hoppades att historien inte skulle dras ut alltför länge, men när den var slut kändes det istället lite snopet; jag hade gärna läst mer om Shino & Tamotsu, och jag fick ett tydligt intryck av att serien avslutades rätt abrupt. Men sex intressanta volymer är inte alltför illa!

Walt Disney’s Mickey Mouse: Fantagraphics utgivning av Musse Pigg i dags- och söndagstrippformat av Floyd Gottfredson avslutades i vintras i och med att man nådde år 1955; efter det handlade det i princip endast om dag-för-dag-skämt, dvs de längre historierna upphörde. För drygt två år sedan när den första boxen med serier där Bill Walsh tog över manusskrivandet utkom skrev jag att serien sjönk markant i kvalité i och med detta, och tyvärr håller det i sig.

Faktiskt är jag nästan ännu mer besviken på hans historier i de böcker som kommit sedan dess: De är kanske inte sämre än hans första försök, men min förhoppning att han skulle bli bättre med tiden infriades inte. Hans berättelser saknar helt charm och innehåll och känns förtvivlat tomma, och all personlighet hos karaktärerna som funnits är som bortblåst. Gottfredsons teckningar är det inget fel på, men det räddar inte serierna, speciellt inte som det bara gör mig ännu mer deppad när jag tänker på hur fantastiskt bra serien en gång var. Kort sagt, Bill Walsh fullkomligt demolerar en tidigare utmärkt serie 😦

Walt Disney's Mickey Mouse - last strip

Den sista strippen, från en längre episod där Li’l Davy (en liten Davy Crockett), Benjamin Syrsa och Musse möts

Så allt som allt, två volymer med söndagsserier och de första sju med vardagsserier med några av de bästa Disneyserier som gjorts blev resultat. Och fem som bara rejäla Disneyfans borde köpa (alternativt Gottfredsonfans som nöjer sig med teckningar). Jag tycker också fortfarande att själva böckerna har en tråkig design, men det kan jag överse med när innehållet är så pass bra; det är bara synd att det kanske gör att eventuellt nya läsare inte ger Gottfredson en chans.

Invincible: Robert Kirkmans superhjälte landade för sista gången efter 144 nummer, och nu har jag också läst klart serien i och med Ultimate-samling nummer 12. Jag står fast vid vad jag skrivit varje gång jag nämnt serien här på bloggen, dvs att Kirkman egentligen är bättre på komedi än på allvar och att det därför inte varit till Invincibles fördel när historierna blivit mer och mer allvarliga/dramatiska, men att det ändå förblivit en underhållande serie. Och att det är frustrerande hur dålig Kirkman är på att avsluta bihandlingar där varje gång det verkar som om en äntligen ska ta slut så kommer en liten blänkare på sista sidan som visar att nejdå, inte den här gången heller.

I sann Kirkman-anda blir det en fruktansvärd mängd blod och död här, blandat med långa diskussioner om huruvida ändamålet helgar medlen, ett tema som funnits med ända sedan seriens start. Jag kan inte säga att Kirkman är en stor filosof eller att hans svar (om man nu ska se slutet som det) är värst övertygande, men en eloge för att han ändå försöker ge sig på en inte alltför lätt fråga, mitt ibland allt superhjältande.

Invincible 142

Alla mot alla i Invincible 142

Men jag ska inte klaga alltför mycket den här gången för i och med avslutningen knyts en hela massa trådar till slut ihop, och vi får till och med följa Mark Grayson flera hundra år in i framtiden för en rejäl ”Så gick det sen”-final. Egentligen är det kanske inte så förvånande med tanke på att Kirkman som jag tidigare nämnt i grunden är ett seriefan av stora mått, och eftersom så många fans önskedröm är just att få veta vad som hände sen är det ett passande slut. Själv tycker jag också om att säcken knyts ihop prydligt och utan att serien dragit ut alltför länge på tiden, till skillnad från en viss annan Kirkman-serie som jag tror skulle mått bra av att också fått ett slut vid det här laget 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 10: Manga mania

Postat den

Den där stora manga-vågen i USA runt millenieskiftet (och för den delen även här i Sverige, lite senare) som resulterade i en krasch där stora utgivare som Tokyopop mer eller mindre upphörde att existera känns som om den är här igen. För mig som oftast läser manga digitalt finns det så många nya översättningar att det är extremt svåröverskådligt; att det handlar om digital utgivning gör det snäppet värre eftersom jag tycker det är enklare att skumma igenom en fysisk bok för att få ett hum om serien än med hjälp av ett par exempelsidor på nätet.

Så förlag som Kodansha och Seven Seas Entertainment fullkomligt vräker ur sig nya serier (Kodansha oftast med högre snittkvalité medan Seven Seas kan råka ha de udda pärlorna) och jag gör mitt bästa för att hänga med. Men precis som med den förra explosionen i manga på engelska finns det mycket skräp bland nyheterna, så det gäller att inte ge upp!

Och därmed dags för en genomgång av vad jag grävt upp; jag ska försöka att hålla mig mycket kort vad gäller det som inte är värda fler ord 🙂 I den ordning jag läst dem:

Can You Just Die, My Darling? av Sousou Sakakibara: Skräck/Thriller om hur en infektion får människor att drabbas av en oemotståndlig impuls att döda den de älskar. En hel del gore, en hel del naket, en hel del tråkigt; en ganska typisk manga i genren blanda extremt våld med cheesecake. Det går att göra bra men Sakakibara känns bara tröttsam när handlingen rivstartar utan att jag fått minsta chans att hinna bry mig om karaktärerna ifråga. Inte helt usel, som i de flesta japanska serier finns en grundläggande kompetens i hur man gör serier, men bara de som verkligen gillar den här typen av serier har en anledning att provläsa.

Can You Just Die, My Darling v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Beware the Kamiki Brothers! av Yuji Onda: Romantik uppstår när Irohas mamma gifter om sig och de två bröderna Kamiki flyttar in. Tyvärr är huvudpersonen Iroha helt utan personliga egenskaper så hur kampen mellan den arroganta äldre och den barnsliga yngre brodern som båda snabbt (alltför snabbt; återigen en serie som stressar alldeles för mycket i sina försök att introducera huvudhandlingen) faller för henne avlöper känns inte intressant. Det är någon vecka eller två sedan jag läste den här och jag hade stora problem att komma ihåg vad som hände…

Beware the Kamiki Brothers! v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Blue av Kiriko Nananan: En serie av ett helt annat slag än resten av dagens serier, med ett betydligt mer konstnärligt ambitiöst upplägg och avslutad i en volym. Två tonåringar, Masami och Kayako, gör trevande försök att lära känna varandra, trots att båda är extremt tillbakadragna av olika anledningar, och efter ett tag inser de att känslorna övergått i kärlek. Jag älskar teckningarna med den extrema kontrasten, och jag uppskattar manusets ambitioner som tacklar svåra ämnen, men tyvärr brister det i läsbarheten. Eller åtminstone brister min läsförståelse för den här serien var svår att hänga med i, både på grund av textens oklarheter och de (som sagt mycket snygga) teckningarna där det är väldigt svårt att särskilja personer. Så värd en titt, men läs den mer som poesi där stämning och tillfälliga känslor är viktigare än en tydlig handling.

Blue

Please Tell Me! Galko-chan av Kenya Suzuki: En serie som jag tycker mycket bättre om än jag kanske borde. Ursprungligen en webbserie med korta episoder à några sidor som senare förärats med fysisk utgåva är det en mycket enkel komedi om Galko, den storbystade huvudpersonen, och hennes mer eller mindre udda skolkamrater. Den stora bysten poängteras och kommenteras ofta i teckningarna (som ser ut som vore de gjorde med kulspetspenna) men på något sätt känns det ändå aldrig som om serien går över gränsen, trots att (kanske väl) många episoder handlar om sex & kroppar; den behandlar sina karaktärer med respekt och med kärleksfullhet trots deras ofta klichéartade utseenden. Små charmiga marginalkommentarer gör också sitt till, både för att göra läsningen ännu bättre och för att det ska kännas som en serie som är betydligt matigare / sida än många andra japanska serier. Jag hade roligt när jag läste, och jag gillade alla personerna  🙂

Please Tell Me! Galko-chan

CITY av Keiichi Arawi: En till komedi, och en till lyckad sådan. Arawi är mest känd för sin serie Nichijou / My Ordinary Life, en serie som jag kommer ihåg att jag gjorde ett halvhjärtat försök med för en tid sedan men som jag inte fastnade för då. Jag borde nog göra ett till försök för jag gillade humorn i den här boken som skildrar en liten stad och dess invånare. I början verkar kapitlen fristående men efterhand börjar man känna igen personer när deras historier vävs samman, och det finns en stillsam, smått absurd humor som jag gillar skarpt. Jag är inte helt säker på om tonläget kommer kännas påklistrat i längden, och kanske var det därför jag inte läste mer av Nichijou, men det kan lika gärna vara att jag gav upp för tidigt för det tar ett tag innan effekten av hur de slingrande manustrådarna interagerar ger full effekt.

CITY v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Chihayafuru av Yuki Suetsugu: Jag har läst tävlingsmanga som handlar om fotboll, amerikansk fotboll, cykling, baseboll, boxning, simning, Go, mahjong, med mera, med mera, och i inget fall har det avgörande för vad jag tyckt om serien varit vad tävlingen handlat om. Jag menar, en serie som Kaiji lyckas till och med få sten-sax-påse att bli hur spännande som helst! Så någonting säger det nog om serien som sådan att jag aldrig lyckades komma över min känsla av att tävla i Hyakunin Isshu karuta verkade smått löjligt. Jag skulle så gärna tycka bra om serien som för en gångs skull har en kvinnlig huvudrollsinnehaverska, men tyvärr fångade den mig aldrig. Jag kanske läser någon volym eller två till för att se om det blir mer spännande framöver att följa hur det går för Chihaya Ayases kamp för att bli bättre på att memorera 100 dikters introduktion och sedan snabbt försöka lokalisera tillhörande kort men jag är skeptisk.

Chihayafuru

Crisis Girls av Hiroaki Yoshikawa: Om man gillar att se en småhumoristisk variant av hur en mycket liten nekromantiker-flicka  slåss mot bisarra monster som gigantiska pingviner, chihuahuor som konspirerar för att krossa mänskligheten, och liknande fiender kan man alltid ge Crisis Girls en chans, men i annat fall kan man skippa den här serien för mer originell än det jag skrivit är den inte. Den försöker desperat vara rolig och udda men faller hela tiden tillbaka i de mönster som alla som läst liknande serier förut redan sett, och utan att ha karaktärer som lyfter den.

Crisis Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Living-Room Matsunaga-san av Keiko Iwashita: Det finns många romantiska serier om hur ändrade familjeförhållanden gör att någon plötsligt tvingas bo ihop med nya människor, och hur det leder till kärlek. Ibland flyttar någon in, som Kamiki-bröderna ovan, ibland flyttar huvudpersonen själv, som här då den unga Meeko plötsligt finner sig boendes i sin morbrors kollektivfastighet som är fyllt med weirdos. Seriegenren lever och dör med hur intressanta människorna är, och Iwashitas version får godkänt; det finns bättre versioner, men jag tycker han lyckas bra med vinkeln där Meeko är betydligt yngre än sina sambos och hur hon kämpar med att verka vuxen, alltmedan de andra känner sig ansvariga för henne i sin tur. Plus för doserna av humor, minus om hon verkligen blir kär/tillsammans med någon av dem eftersom serien fungerar klart bäst i friktionen mellan de vuxna arbetande och den bara på gränsen till vuxen varande Meeko.

Living-Room Matsunaga-san v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Dragon Half av Ryūsuke Mita: En mycket lättviktig fantasy-komedi om Mink, hälften drake, hälften människa, och hennes jakt på någonting som kan göra henne helt till människa eftersom hon tycker det är pinsamt med svans och horn. Så det finns en övergripande handling men serien går mest ut på att driva gäck med klichéer från manga, anime och rollspel vad gäller fantasy. Som den man Mink hoppas ska falla för henne om hon blir en människa, en man med det mycket seriösa namnet Dick Saucer… Serien är smårolig och jag kan faktiskt tänka mig att läsa fler volymer, en tråkig eftermiddag, men de parodiska inslagen gör att det i längden blir svårt att bry sig om Mink och hennes vänner, så mer än putslustiga kapitel som jag snabbt glömmer bort blir det inte. Fan service finns det också gott om, även om Mitas teckningar framförallt i början nog är mer amatörmässiga än jag någonsin sett i andra översatta serier från Japan vilket gör att det kan se rejält konstigt ut. Jag kan inte låta bli att tänka på My Sweet Alien, en annan komisk serie med fantastiska inslag och en hel del naket, som gör allt Dragon Half gör men mycket bättre.

Dragon Half

The Dungeon of Black Company av Youhei Yasumura: Den klassiska dungeonen presenteras här i dess roll som företag när Kinji, en man som just förverkligat sitt livs dröm i och med att han tjänat tillräckligt mycket pengar för att slöa resten av livet, plötsligt transporteras dit. Utan pengar måste han först jobba för en löjligt låg lön i gruvorna, men han börjar sedan utnyttja sitt kunnande om hur man hänsynslöst utnyttjar systemet för att få makt. Med andra ord, ytterligare en serie bland alla från Seven Seas som tar upp klassiska rollspelsmiljöer från nya synvinklar. Låter roligare än den är eftersom serien lider en allvarlig brist på sympatiska personer; konceptet är inte illa men genomförandet är trist, tyvärr.

The Dungeon of Black Company

Himouto! Umaru-chan av Sankaku Head: Mer parodi vankas här, närmare bestämt en parodi på den perfekta kvinnliga studenten som är gudabenådat skicklig i allt hon företar sig, och med ett matchande utseende. Umaru Doma är allt detta i skolan, men så fort hon kommer innanför dörren till lägenheten hon bor i tillsammans med sin hårt prövade bror degenererar hon till en första klassens parasit: Hon äter och dricker bara snacks, hon städar aldrig, hon pressar brodern till att serva henne i allt. Sankaku Head (en del mangatecknar-namn är mer uppenbara pseudonymer än andra…) utnyttjar den i många manga vanliga tekniken med tvära kast i teckningarna där det är helt normalt att vanligtvis realistiskt tecknade personer temporärt ersätts av chibi-versioner till att ge Umaru helt olika utseende beroende på hennes mode medan alla andra konsekvent tecknas i den realistiska stilen. Onekligen består serien av ett enda skämt som hamras in gång på gång, men till en volym räcker det gott. Fler däremot…

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Lovesick Ellie av Fujimomo: Mer romantik, och romantik som jag gillade att läsa. Här är plotten att ingen någonsin lagt märke till huvudpersonen Eriko under hennes skoltid, och själv ägnar hon mycket tid åt att fantisera om att vara kär och att lägga upp fantasierna på Twitter under pseudonymen ”Lovesick Ellie”. Givetvis finns en underskön kille i klassen, Akira, och lika givetvis blir han (motvilligt, eftersom han har dåliga erfarenheter av att öppna upp sig för människor) intresserad av henne. Så inga nyheter i handlingen, men Eriko är tillräckligt intressant för att jag ska läsa vidare. Hennes längtan efter Akira är så påtaglig och skildrad utan förskönande omskrivningar och det känns uppfriskande; många kärleksserier kan kännas lite kyliga ibland men det är inget problem här. Sen är det iofs lite konstigt att både Eriko och andra i serien tycker att hon är så ”pervers” i sina tweets, med tanke på hur oskyldiga de är i mina ögon 😉

Lovesick Ellie v03 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Heaven’s Design Team av Tarako (teckningar) & Hebi-Zou/Tsuta Suzuki (manus): Här är en till av de där skumma konceptserierna som jag mer uppskattar för att de finns än för läsningen. En mestadels anonym samling människor/änglar (vissa försök till personskildring finns men de är minst sagt rudimentära) jobbar för Gud med att uppfylla alla hens önskningar om djur; hen är en smula lat och orkar inte designa alla själv, så istället kommer påbud från ovan (dvs i pratbubblor utan avsändare) som ”ett djur som kan äta löven högst upp i träden”, ”någonting urgulliga men samtidigt förfärande”, osv, och sen är det upp till gruppen att designa någonting passande. Det här är urtypen av en serie som jag är säker på gör sig alldeles förträffligt som följetong i en antologi: Varje kapitel är ett avslutat helt, och det finns egentligen ingen röd tråd mellan dem. Sammanfattat är det en serie som komiskt presenterar diverse underliga (verkliga) djur, inklusive faktarutor efter varje kapitel, och som samtidigt lär ut biologi, som till exempel varför en enhörning inte skulle kunna fungera i verkligheten. Intelligent design done right!

Heaven's Design Team v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Golosseum av Yasushi Baba: När jag läser om den här serien på Kodanshas hemsida står det att det är en ”…science-fiction-wrestling-political-parody action manga…” och det låter ju skoj, så det är synd att jag inte riktigt ser parodin i det hela utan mest ser en ultravåldsam serie om hur Ryssland med president Putinov i spetsen upptäckt ett medel som kan neutralisera alla vapen och som dessutom möjliggör en närmast ohämmad muskeltillväxt, med resultatet att strider numera består i muskelberg som sliter människor i stycken alternativt kampkonstnärer som gör sammalunda. Parodin är nog menad att bestå i själva det faktum att det i sig är möjligt med en Putinov som omger sig med tigrar han då och då sliter huvudet av, groteskt biffiga män och kvinnor som går lösa på varandra, och annat smått och gott, men för min del fungerar den parodin i ungefär en ruta (nämligen när jag först ser Putinov). Att teckningarna är så fula gör mig inte gladare. Så, nä.

Golosseum v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How to Treat Magical Beasts av Kaziya: Sista serie ut är, sorgligt nog, en dålig sådan, närmare bestämt en serie om hur man ska bota magiska djur i en oklar dåtid då magin håller på att ersättas av naturkunskap. Ett djur / kapitel avverkas/botas, interfolierat med diskussioner om magi vs vetenskap mellan veterinären (naturvetare men med viss kunskap om magi) och dennes lärjunge (magiker som behöver lära sig vad det innebär att vara en doktor). Helt utan glöd och helt utan personlighet är det här en serie jag läste idag men som jag kommer ha ytterst svårt att minnas imorgon, om jag nu inte skulle råka komma ihåg dess absoluta menlöshet.

How to Treat Magical Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Flest serier i en post hittills, och misstänker jag, flest ord också. Som synes så gott som enbart väldigt traditionella serier (med undantag av Blue), och som så ofta i de fallen hänger kvalitén på saker som personligheterna, humorn och de små saker som ändå (förhoppningsvis) särskiljer en serie från andra. Handling där spänningen beror på hur det kommer att gå lyser med sin frånvaro den här gången. Och som synes ganska lite om teckningarna och det är för att med några undantag (som jag skriver om) är teckningarna mycket typiska för serierna ifråga, och jag både tror och hoppas att exempelsidorna räcker för att ge en bra inblick i deras kvalitet 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 9: Mini-recensioner

Postat den

När det blir varmt samtidigt som jag hänger på sommarstället går mitt tempo ner sisådär 90%, och tröskeln för att börja skriva ett inlägg här känns meterhög. Bara om någon undrar över den lusiga frekvensen på recensioner alltså!

Men jag läser en del (även om det går långsammare med det också), så nu har jag en hel del som jag borde skriva om. Onekligen är rätt mycket av det inte så värst upphetsande, så för att rensa min lista på saker jag ska skriva om så blir det ett Gott och blandat-inlägg, med ovanligt korta omdömen och serier som inte förtjänar fler ord, antingen för att de inte är så värst bra (men kanske finns det någon som blir intresserad av någon av dem så därav orden) eller för att jag skrivit om dem förut. Jag har också läst några serier som förtjänar fler ord men de sparar jag till nästa inlägg (som blir av närhelst jag klättrat över den där meterhöga tröskeln nästa gång…). Så:

Love Vibes/Angel Nest/Body and Soul av Erica Sakurazawa: Diverse serier av den av många omtyckta josei-serieskaparen Sakurazawa. Hon gör serier som är smådeppiga, med smått självdestruktiva huvudrollsinnehavare som alla är kvinnor i 20–30-årsåldern med relationsproblem: Är det värt att stanna i ett destruktivt förhållande för att åtminstone ha någon? / Kan man lita på någon? / … Inte så dumt när jag känner för att läsa serier med en stor dos av ung livsleda, med karaktärer à la modeteckningar. Men själv är jag nog i längden mer för josei inriktade till lite äldre läsare, som Tokyo Tarareba Girls.

It’s Tokyo, Charlie Brown! av Vicki Scott (manus) & Paige Braddock (teckningar): Urk. Nyskapad licensierad Snobben-serie där alla åker till Tokyo för att vara med i en internationell baseball-turnering. Noll av Schulz humor/känslighet/värme, och smått pinsamt att de inte ens vågar visa de japanska motspelarna. Undvik!!!

Again!! av Mitsurou Kubo: Tidsresande vardagsberättelse där huvudpersonen samma dag som han tar examen av oförklarad anledning transporteras tre år tillbaka och börjar om skolan igen. Vid första försöket hamnade han snett från början och fick inga vänner alls, så nu tänker han försöka ändra det (när han väl inser vad som hänt). Småtrevlig men absolut inte omistlig komedi om hur en osocial person försöker bli social och hur han drar med andra i sitt förändringsförsök.

Top 10 Season 2 & Beyond the Farthest Precinct: Efter att Alan Moore skrivit Top 10 så tog bland annat tecknaren Zander Cannon över serien och två nya mini-serier producerades. Jag missade dem när de kom ut och ramlade nyligen över dem i digitalt format och tänkte att Jamen-varför-inte-prova? Fel av mig för det här är närmast oläsligt skräp. Inte för att Top 10 någonsin var mer än en (rejält) underhållande serie när Moore skrev den, men inte trodde jag att en så enkel och lättföljd formel, dvs superhjältar + polis-serie skulle gå att misslyckas med så till den milda grad.

Mermaid Project av Leo & Corine Jamar (manus) & Fred Simon (teckningar): Framtidsthriller där elakt multinationellt företag försöker framställa fungerande sjöjungfrur/män m h a genetisk manipulation. Som alltid med Leo ett tämligen torrt manus, men med lite mer liv än vanligt (som jag utgår Jamar stått för), och en okomplicerad handling fylld av klichéer. Men den är tydligt berättad och tecknad, och fungerar som bukfylla (eller vad jag nu ska kalla en så här enkel serie).

Cochlea & Eustachia av Hans Rickheit: Raka motsatsen mot Mermaid Project är det här en absurdistisk serie, nästan helt utan text, med hallucinatoriska teckningar som eventuellt berättar en historia, men som lika väl kan läsas som fria associationer, typ Jim Woodrings serie Frank. Jag gillar Rickheits teckningar och ibland även hur seriesidorna utvecklas med sin drömska logik, men personligen har jag ett begränsat intresse för den här sortens serier, oavsett hur skickligt gjorda de är. Men som omväxling till de flesta andra av dagens rätt fantasilösa serier, toppen!

One Week Friends av Matcha Hazuki: Mer serier från Japan med vardagsdrama/romantik/humor baserat på ett underligt inslag. Här är det flickan Kaori Fujimiya som varje vecka helt glömmer bort allt som har med vänner att göra medan saker hon lär sig i skolan osv stannar kvar i minnet. Så när klasskamraten Yūki Hase försöker bli hennes vän är det svårt: Varje måndag måste ha börja om igen och förlita sig på att Kaori har läst sin egen dagbok där hon skrivit om att han är hennes vän. Så Måndag hela veckan i något annan form och utspelande i Japan, alltså. Helt OK men när den ibland vågar utnyttja sitt tema lite mer än bara som humor märks det att serien skulle kunnat vara så mycket bättre om den bara vågat ta ut svängarna mer, istället för att använda minnesförlusten mer som en gimmick.

The Waters of Deadmoon av Adamov (manus) & Cothias (teckningar): En gammal fransk sf-serie från Heavy Metal som känns som urtypen av sådana, med dekadens i ett framtida Paris där världen drabbats av vattenbrist och numera styrs av den ene mer pervertade än den andra tyrannen. Det finns en slags trygghetskänsla i att läsa serier som så ihärdigt gör sitt bästa för att chockera på ett totalt förutsägbart sätt, men vidare bra är det egentligen inte. Å andra sidan är det inte heller uselt eftersom Adamov & Cothias iallafall har gjort så många liknande serier att hantverksskickligheten finns där, inklusive snitsiga teckningar. Men sammantaget bara en serie som de som läste Heavy Metal och liknande tidningar på 80- och 90-talet kan få ut lite stilla nostalgi ur.

The Kingdom 5 av Benoît Feroumont: Europe Comics fortsätter översätta Feroumonts charmerande medeltidsserie, och jag fortsätter lika troget att läsa dem. Fem volymer är nu översatta och jag antar/hoppas att den sjätte också dyker upp snart 🙂

The Bride Was a Boy av Chii: Välmenande och informativ serie om hur det är att som japan göra en könskorrigerande operation. Man får veta vilka lagar som gäller, vad som görs och hur, terminologi (och tummen upp för Chiis avslappnade attityd, som huvudsakligen går ut på att säga att ”Såhär föredrar jag att man uttrycker sig, men andra kan säkert tycka någonting annorlunda så ta det bara lugnt och gör ditt bästa”, istället för en mer oflexibel ton), med mera. Synd bara att serien är småtrist. Den jämförs på många ställen med serier som My Lesbian Experience with Loneliness och My Brother’s Husband, men förutom att de alla handlar om icke-heterosexualitet har de mycket få likheter, och de två sistnämnda är överlägsna som serier.

Dreamin’ Sun av Ichigo Takano (som också gjorde Orange, en klart bättre serie): När jag började läsa den här serien drabbades jag av déjà vu; hade jag inte läst den här för några månader sedan? Men nix, för den tidigare lästa serien hette House of the Sun. Fast med likheten i namn och i handling eftersom även den här handlar om hur en tonårsflicka med problematiskt hemliv flyttar från hemmet alltför tidigt och blir kär i en man in huset hon flyttar till förstår jag min förvirring. Det här är faktiskt den äldre serien så om någon har kopierat den andra är det här originalet, fast sämre är det likafullt för här bränner det aldrig till som det gjorde i House of the Sun. Så om ni ska läsa en japansk serie om flyende tonårsflickor som blir kära i något äldre män, ta den sistnämnda.

Ok, nog med mitt planlösa skrivande; nästa gång blir det liiite mer fokuserat och liiite högre kvalité, jag lovar 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Penguin Rumble

Postat den

Penguin Rumble - omslag

Ser man på, mangautgivningen är inte helt död i Sverige ändå; efter att de stora förlagen lämnat genren för flera år sedan och efter att även Ordbilder gett upp så verkade det helt dött på mangafronten, men sen finns ju de där små entusiast-förlagen som Nosebleed Studios. Må vara att det handlar om en svensk manga, dvs en serie gjord av en svensk, men boken är så mycket manga att det verkligen inte går att kalla den någonting annat: Manus, teckningar, fysiskt format (dvs liten tjock bok), och så vidare.

Faktum är att det nästan blir för mycket. Upphovsmannen Joakim Waller (vars korta serie Häxan jag skrev om förra året) tecknar med säker hand i klassisk mangatradition, och manuset om den unga Erika som blir djurskötare på en djurpark i närheten av Stockholm i den någorlunda nära framtiden formligen kryllar av inslag som en van mangaläsare känner igen, som förkärleken till pingviner, huvudpersonens speciella förmåga som gör densamma speciell, arbetskamraterna med mystisk bakgrundshistorier som långsamt klargörs, den smått asociala kollegan som huvudpersonen vinner över med hjälp av en oförtröttlig optimism. I grunden en komedi, där teckningarna växlar i takt med att handlingen är mer crazy, mer allvarlig, som brukligt är.

Kort sagt är mitt största problem med Penguin Rumble att den känns lite för osjälvständig och att den alltför sällan vågar sig på någonting eget. Även när det gäller miljöskildringen saknar jag det:Om Stockholm som omgivning hade utnyttjats mer och varit mer närvarande hade det kanske gjort att serien iallafall hade den särarten att den utspelas i läsarens närmiljö (dvs för svenska läsare) och det kan göra mycket för hur man uppfattar läsningen; jag kommer själv ihåg hur en serie som Spindlarnas rike kändes så udda och annorlunda när jag läste den som liten eftersom det var en science fiction-serie med mycket sense of wonder men som utspelade sig i Sverige. Wow tyckte unga jag! Men det här är nog inte hela världen för den tilltänkte läsaren; jag misstänker att de flesta som kommer läsa boken inte har läst lika mycket manga som jag har 😉

Penguin Rumble - pingviner

Djurparkens pingviner (och sköldpaddan, eller är det nyckelpigan, Fi) introduceras. Eftersom jag är på landet har jag ingen scanner så det får bli rena fotografier, inklusive en tumme från undertecknad, i dagens inlägg.

Två delar är det planerat att bli om jag läst rätt, och nästa del kommer redan i oktober så trevligt nog dröjer det inte åratal innan fortsättningen följer, en nog så viktig detalj när det gäller serier som den här som är tänkta att läsas snabbt. För trots en del invändningar, inklusive att även om Waller tecknar skickligt på många sätt så ser det ibland en gnutta stelt ut, gillar jag Penguin Rumble. Den har humor (jag har själv sett en läsare som skrattade högt åt sekvenser i den) och kanske framförallt gillar jag att den överhuvudtaget finns. Waller har haft uthålligheten att göra klart den (jag anar att del två nog är mer eller mindre klar redan), ett stort jobb eftersom flera hundra sidor serier tar ett tag att göra om man dessutom saknar assistenter (de allra flesta japanska serier där månadstakten kan vara hundra sidor för en enda serie görs ju av ett lag seriekreatörer, även om det bara står ett eller två namn på den förtiga serien), och sen har hans förlag också gett ut den professionellt. Mycket starkt jobbat!

Penguin Rumble - kollega

Den smått asociala och mystiska kollegan. Och en inte riktigt lika mystisk tumme!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 9: Sport-/Romantik-/Sjukhus-/JRPG-/D&D-manga

Postat den

Jahapp, en samling manga igen!

Haikyu!! av Haruichi Furudate

En till sportmanga, en till huvudrollsinnehavare som fysiskt ser obetydlig ut men som har en unikt talang, ett till lag som innehåller betydligt mer fysiskt imponerande lagkamrater och ett lag med en del inre slitningar men med en sammanhållning som är total när det gäller, och allting kryddat med extremt spännande matcher och motståndare med speciella egenskaper som borde göra dem snudd på omöjliga att besegra men som ändå till slut står som förlorare tack vare den där unika talangen och den enastående lagmoralen.

Den här gången innebär det volleybollspel, en huvudperson med namn Shōyō Hinata som trots sin ringa höjd kan hoppa imponerande högt, laget Karasuno där passaren Tobio Kageyama är Shōyōs perfekta medspelare (och samtidigt den person Shōyō mest av allt önskar besegra) eftersom hans passningar är så utsatt känsliga att Shōyōs i början icke-befintliga volleybollkunskaper inte spelar någon roll eftersom bollen kommer dit Shōyō slår, och motståndarlag som specialiserar sig på att blocka (de är givetvis extremt långa), serva, försvara sig, och så vidare.

Haikyu!! - samarbete

Samarbete!

För att vara en fullkomligt generisk sportserie från Japan är den här underhållande och det finns hur många volymer som helst att läsa (jag har hittills läst femton, men det finns fler än så, både på japanska och engelska), så om man gillar volleyboll, serier och nöjer sig med underhållning som inte bjuder på några överraskningar tycker jag man ska ge Haikyu!! en chans. Lika bra som de allra mest lyckade serierna i genren som Eyeshield 21 är det inte, därtill är det alltför förutsägbart, men karaktärerna är roande, det interna käbblet underhållande, och matcherna spännande, så Haikyu!! gör det den ska.

My Boyfriend in Orange av Non Tamashima

Om Haikyu!! inte precis var överraskande i sitt innehåll men ändå höll en klart godkänd kvalité kan jag tyvärr inte säga samma sak om den här romantikserien. Studenten Moe blir på grund av ett missförstånd under en brandövning i skolan ”räddad” av Kyosuke, en ung man som arbetar som brandman på en närliggande brandstation. Han är självsäker och skicklig när det gäller sitt arbete men mer blyg och oföretagsam när det gäller kärlek, medan hon förvisso också är något av en enstöring men är mycket mer inriktad på romantik och har en fantastisk förmåga att råka ut för prekära situationer där det behövs en brandman för att rädda henne / lösa problemet.

My Boyfriend in Orange v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Första mötet sätter tonen

Den här serien tappar farten mer eller mindre omedelbart efter det första kapitlet. Huvudpersonerna saknar så gott som helt personlighet så min beskrivning ovan innehåller i princip allt man behöver, och för den delen får, veta om dem. Tre volymer in har jag fortfarande inte fått veta någonting mer om dem, och eftersom de där olyckorna mm som ständigt inträffar inte ens känns särskilt spännande (eftersom det här är en så o-originell shojo-serie så består all action av ”Åh nej, det brinner”-rutor följt av rutor där Kyosuke lyckligtvis dyker upp i rättan tid, med ett allvarligt ansiktsuttryck som ska se oerhört lockande/sexigt ut, och en förmaning till Moe att vara mer försiktig i framtiden) så, well, fler volymer kommer det nog inte bli för min del!

Kounodori – Dr. Stork av You Suzunoki

Ah, en klart bättre serie än den förgående. Inte för att upplägget innebär några överraskningar, men för att huvudpersonen har en karaktär som långsamt byggs upp, och för att handlingen är spännande, inte alltid förutsägbar, och ibland till och med en liten smula tankeväckande.

Vi befinner oss på ett sjukhus där dr Kounotori (som betyder stork)  jobbar som förlossningsläkare, så vi får följa olika patienter och deras historier samtidigt som vi får lära känna doktorn och hans kollegor. Som med många serier som är tänkta att fortgå tills dess att läsarna tröttnar finns det här ingen större handling med tydlig start/slut utan det är mer episodiskt uppbyggt: Den oplanerade graviditeten, missfallet, barnlösheten, den alltför tidiga födelsen; jag tror nog att ni kan gissa ungefär hur den här slipstenen dras 😉 Historierna får god tid att utveckla sig så de kan hålla på i flera kapitel vilket gör att de får tid att andas; att alltid avsluta historier inom den sedvanliga kapitellängden på drygt 20 sidor som man kan se i en del andra serier kan lätt bli stressigt när varje historia är packad med så mycket info som här (medicinsk behandling, den blivande mammans bakgrund, de filosofiska diskussionerna när det handlar om ett känsligt ämne, mm).

Jag uppskattar att serien inte väjer för svåra ämnen, som mamman som inte har råd med läkemedel, eller abort. Att serien är japansk och att läkaren dessutom jobbar på ett katolskt sjukhus gör att jag inte precis blir överraskad när Kounotori visar sig personligen luta åt att rekommendera att avstå från abort när han blir tillfrågad, men det handlar inte på något sätt om anti-abortpropaganda. Alla sidor belyses och bra argument framförs, och det görs aldrig avsteg från principen att det är kvinnan som måste bestämma; det smyger sig till och med in lite försiktig kritik av den japanska praxisen (som ibland gäller) att föräldrarna ska ge sitt tillstånd om aborten gäller en omyndig mamma.

Kounodori - Dr. Stork - dilemma.jpg

Lite fånig är serien här och där, som detaljen att doktor Stork också lever ett hemligt dubbelliv som framgångsrik konsertpianist (som givetvis ibland måste ställa in med kort varsel om en kris uppträder på sjukhuset), men i det stora hela gillar jag den även om den inte är på något sätt omistlig. Vilket innebär: Jag kommer läsa fler delar av serien, om jag inte glömmer bort att serien finns 🙂

That Time I Got Reincarnated as a Slime av Taiki Kawakami (teckningar) efter en berättelse av Fuse

JRPG/D&D, någon? Här har vi en manga (baserad på light novels skrivna av Fuse) där huvudpersonen är den mest obetydliga av fiender i många JPRG: Ett slime. Just den här visar sig vara reinkarnationen av jordbon Satoru Mikami som i första kapitlet dör i en trafikolycka, men som sedan vaknar upp i ett främmande land och visar sig vara just ett slime.

Väl här i läsningen tänkte jag att det skulle utveckla sig till en komedi om hur det är att vara just den minst farliga av alla monster man träffar på i ett JRPG, men så blev det inte. Istället visar det sig att de som blir reinkarnerade på den här världen alla får någon speciell Kraft, och den här gången är Kraften så bra att vårt huvudslime rätt snabbt visar sig vara en oemotståndlig motståndare som besegrar goblins, orcher (som min rättstavning envisas med att försöka ändra till ”pr-chef”), ifrits, drakar, och som dessutom i samband med det lär sig deras krafter.

Kort sagt är det en komedi om hur vad som ser ut att vara en obetydlig varelse istället visar sig bli den kanske mäktigaste varelsen på planeten. Men en välvillig sådan: Han blir vän med de han besegrar, bygger upp goblinbyarna och skyddar dem mot värre monster, och är allmänt trevlig mot allt och alla när han utan att egentligen mena det bygger upp en maktposition som drar blickarna till sig.

That Time I got Reincarnated as a Slime - VÄnskap med en drake.jpg

Det är en väldigt enkel serie men som en gammal JRPG-fan är det kul att läsa. Om den enda poängen varit att ett slime blir så mäktig hade jag säkert tröttnat snabbt men världsbyggandet i serien är intressant, en del bipersoners bakgrundshistoria likaså, och den godmodiga stämningen uppskattar jag också. Och avslutningstexterna i varje volym som är skrivna av den mäktiga draken Veldora som vårt slime besegrade i början och utgörs av Veldoras dagbok om vad han ser när han lever i Satorus hjärna (det finns en förklaring till varför han är där, jag lovar) och som är en fullkomlig orgie i missförstånd över vad som egentligen pågår är smått underbara 🙂

Delicious in Dungeon av Ryōko Kui

D&D/JRPG, någon? I DiD får vi följa en grupp äventyrare i deras dungeon crawl, längre och längre ner i den dungeon (jag väljer att använda dungeon som ett svenskt ord idag, med alla otympliga böjningar det innebär) som alla äventyrare vill besöka. Ungefär en våning per volym (fem hittills) går framfarten i, där omgivningarna blir mer och mer obekanta för äventyrarna allteftersom de tränger längre ner.

Och om någon tror att det här är en äventyrsserie så har de helt fel. Det finns en del risker med äventyret, men så länge ens kropp inte förstörs eller man blir en zombie finns det alltid goda chanser att klara sig undan även en dödlig utgång av en strid: Det gäller bara att ha en healer med som kan uppväcka de döda, alternativt att någon av de personer som jobbar med att rensa upp efter äventyrare tar med ens kropp ovan jord för (en mycket dyr) återupplivning; dungeonen är gubevars en turistattraktion som försörjer hela den omgivande bygden så det gäller att den är inbjudande.

Istället är det här en kombination av komedi-, logistik- och matlagnings-serie. Ett stort problem för de som vill jobba sig ner i dungeonen är all proviant man måste bära med sig, men den här gången har gruppen stött ihop med dvärgen Senshi vars enda intresse är hur man bäst tillagar alla monster man träffar på. Till de flestas skräck och äckel i början för vem vill egentligen äta slimes, sjöjungfrur (av den inte alltför mänskliga sorten), med mera? Men är man hungrig så måste man, och serien utvecklas raskt till formeln ”Nya rum -> nya monster som måste besegras -> diskussioner om hur man bäst tillagar monstren, efter striden -> utförliga recept på tillagningen”.

Delicious in Dungeon v03 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Senshi oroar sig över ekologin

En rätt konstig formel för en serie, men den fungerar! Det är inte bara den absurda känslan i att läsa om hur man bäst tillagar ZZZ, utan de övriga detaljerna som humorn i de olika medlemmarnas reaktioner på maten, förklaringar/problemen med hur dungeonens ekologi fungerar (som dvärgen givetvis är expert på, som ett led i matfascinationen), varför vissa monster är giftiga eller inte, hur de där levande rustningarna egentligen fungerar (och hur man ska kunna äta dem), bekymren över att skaffa tillräckligt med pengar för att kunna värva deltagare, hur man ska regenerera mana nere i dungeonen, och så vidare. Det är en serie som fokuserar på precis det som vanligen ignoreras i de här sammanhangen, dvs hur en dungeon faktiskt skulle kunna fungera bakom kulisserna, kryddat med riktigt skumma recept. Kul! 🙂

Och som avslutning, en sammafattning av seriernas målgrupp/teckningar/handling/karaktärer:

  • Haikyu!!: Shōnen/funktionella/nagelbitarmatcher och internt gnabb/jodå, de finns
  • My Boyfriend in Orange: Shojo/funktionella/nä/mycket mycket rudimentära
  • Kounodori: Seinen/ovanligt icke-modellvackra människor/sjukhusdrama/känslosamma till max à la såpor
  • That Time…: Shōnen/oväntat dramatiska här och där/ett slimes färd mot allsmäktighet/vänliga slimes, förvånande goblins, egocentrerade drakar
  • Delicious in Dungeon: Seinen/funktionella, med bra komisk tajming/mat och mer mat, med spridda inslag av strider/en brokig samling äventyrare med mycket olika åsikter om det där med att äta monster…

Delicious in Dungeon - recept.jpg

Kan köpas hos bl.a.: