The Man Without Talent

Det fortsätter att komma ut klassiska japanska serier på engelska och nu är turen kommen till en av de allra mest omtalade serieskaparna: Yoshiharu Tsuge. Han började sin karriär som serietecknare redan på 50-talet med att skapa serier för den då blomstrande hyrboksmarknaden, för att på 60-talet huvudsakligen publicera sig i avant garde-magasinet Garo. Men han tvivlade på sig själv och sin förmåga som serieskapare och slutade med serier, för att sen göra en kortvarig comeback på 80-talet, och det var under den senare tiden dagens bok först publicerades: The Man Without Talent, en huvudsakligen självbiografisk berättelse om hur Tsuge försöker försörja sin familj medelst riktigt usla affärsidéer.

Det är väl lika bra att klara av det där med i hur hög grad det är en självbiografi eller inte på en gång. Tsuge är själv öppen med att det i huvudsak handlar om honom själv och hans familj, men han har varit lika tydlig med att författande handlar om att berätta en historia på bästa möjliga sätt och att det därför inte är ett försök att ge en hundraprocentig återgivning av verkligheten. Så i boken heter huvudpersonen Sukezō Sukegawa och medan platsen där allt utspelar sig är en plats där Tsuge själv levde och några av affärsidéerna som syns till är exakt vad Tsuge själv jobbade med är andra till för fiktionens skull. Bara så ni vet om jag i fortsättningen ibland blandar ihop Tsuge och Sukegawas liv och åsikter 🙂

Jag läste boken utan att egentligen veta någonting om Tsuge eller hans serier; det enda jag läst av honom tidigare är några kortare serier som gick i tidningen RAW för mer än 30 år sedan, plus att jag relativt nyligen läste och uppskattade hans bror Tadao Tsuges serie Slum Wolf, en illusionslös socialrealistisk skildring av människor på samhällets botten. Och visst finns det likheter mellan de två brödernas serier, som samhällsskiktet där huvudpersonerna befinner sig, men också stora olikheter. The Man Without Talent är en tystlåten, filosofisk och bitvis nästan elegisk skildring av Sukegawa, en man som förlorat tron på sin förmåga att tjäna pengar på sina serier och som istället satsar på hopplösa företag som att samla stenar från den närliggande floden som han försöker sälja till stensamlare, dvs människor som letar efter stenar som är estetiskt tilltalande till exempel om man vill göra miniatyrstenträdgårdar till bonsai-träd. Det går förstås uselt; dels på grund av att det redan när Sukegawa ger sig in i det är det ett affärsområde som nästan försvunnit på grund av bristande intresse, men framförallt för att de potentiella kunderna (med rätta) ställer sig frågande till varför de skulle betala smärre förmögenheter för stenar som de bokstavligen kan plocka själva några meter från försäljningsstället.

Svårscannad bok idag så tyvärr blir marginalen avklippt på ena sidan

Stenförsäljning försöker han med länge, utan framgång, och symptomatiskt för hur han känner och resonerar är att när han ibland stöter på andra män med affärsidéer vars tid sedan länge försvunnit blir han mer intresserad av att överta dem desto hopplösare de är. Han vill inte vara med, han vill försvinna in i en tillvaro där ingen noterar att han ens existerar, och att vara en misslyckad affärsman är ett utmärkt sätt att uppnå målet: Det finns få saker som är mindre iögonfallande än en butik utan inköpskostnader och utan kunder.

Men han har en familj, och serien igenom är det den som får honom att oroa sig för pengar och ekonomi. En längre episod mot slutet av boken handlar om hans läsning av en poet, Seigetsu, som levde på 1800-talet och som till skillnad från Sukegawa inte hade en familj att tänka på och därför kunde leva ett vagabondliv utan förpliktelser, och det är uppenbart att Sukegawa avundas honom. För många (inklusive mig) en något konstig känsla eftersom Seigetsus liv är mycket dystert och han dör stelfruset på en leråker som en alkoholiserad utböling skydd av alla, men för Sukegawa är det ändå något av en idealisk tillvaro.

Serien balanserar på gränsen till att bli en alltför narcissistisk skildring av en man utan förståelse för omvärlden vilket gör att hans närmaste blir lidande, men det som gör att den håller sig på rätt sida är att som läsare är det omöjligt att missa hur naiv Sukegawa är och hur förståeligt det är att hans fru gång på gång skäller på honom för hans orealistiska infall och för att han inte ens försöker upprätthålla sin serieproduktion. För mig känns det som ett exempel på litteratur där författaren är mer insiktsfull i sin författarroll än i sin vardagliga person; frun är definitivt ofta skildrad på ett ofördelaktigt sätt, men Tsuge är en så skicklig författare att jag som läsare ändå sympatiserar med henne och blir smått upprörd över Sukegawas idiotier, även om jag på många sätt tycker synd om honom också. Jag är inte säker på om det var Tsuges avsikt när han skapade serien, men det är resultatet för min del 😉

Det finns ett riktigt bra efterord av Ryan Holmberg som berättar mer om Tsuges liv och hans serier, och jag blev förvånad när det stod att Tsuge av en del kritiker hyllats som ett ideal, och då alltså inte som ett författarideal utan som ett ideal när gäller hur man ska leva (och ”man” är verkligen ett rätt ord för det finns frun till trots inte mycket av kvinnoperspektiv med i bokens värld). För mig är det tydligt att Sukegawas tankar på hur livet ska vara visserligen framställs som förståeliga i boken, ett fritt liv utan andras blickar på det, men att det är en omöjlighet: Vi behöver alla varandra, och därför kan man inte leva helt utan förpliktelser eftersom det vore orätt mot de som hjälper en. Så övertydlig är förstås inte Tsuge, jag tror snarare att han skrev sina serier utan att ha som avsikt att framföra någon specifik etik eller filosofi, men för min del blir slutsaten att oavsett hur poetiskt ett liv som exemplevis poeten Seigetsus kan te sig på avstånd, och Tsuge är riktigt skicklig inte bara på de realistiska inslagen utan också de mer filosofiska och eftertänksamma, så är sådana liv omöjliga att leva utan förfärliga följder för både en själv och för människor i ens närhet.

En bra för att inte säga utmärkt bok är den, The Man Without Talent, och väl värd sitt goda rykte. Några korta ord om teckningarna och bokdesignen också innan jag slutar: Tsuges styrka vad gäller illustrationerna är i mitt tycke rytmen och känslan i dem; hans stämningsskapande sidor är genomgående charmanta. Figurteckningen är funktionell och lite typiskt många mer konstnärligt ambitiösa serier, dvs lätt naiva och ibland missformade, antagligen med avsikt för att inte se ut som mer slicka kommersiella serier. Jag har ingenting emot det, men för de som vill ha teknisk briljans vad gäller dem så får de tji. Utgåvan i sig har utmärkt tryck och papper och en översättning där språket flyter bra, och lustigt nog tycker jag den opersonliga skrivmaskinssatta textningen passar alldeles förträffligt till innehållet. Men det är kanske för att jag gillade boken så pass mycket som jag kan ha överseenden med den 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Penguin Rumble 2&3

Whoops! Jag hade visst helt fel när jag skrev om att den svenska mangan Penguin Rumble skulle bli två delar; fyra var det, och jag har precis läst del två och tre innan fyran kommer senare i år. Joakim Wallers pingvinserie med Stockholm som utgångspunkt fortsätter i samma glada anda, men nu förstår jag också varför det inte är en serie som kommer fortsätta så länge den säljer, typ de flesta manga som oftast bara avslutas när antingen läsarna eller artisterna tröttnat. För efter att ha varit en ren komedi där den utveckling som sker enbart består i fördjupad kunskap om karaktärerna dyker det nu upp en tydligare röd tråd: Det finns en hemlighet bakom djurparken och det faktum att vissa människor kan tala med djuren där.

Visst är det fortfarande huvudsakligen en komedi där de flesta kapitlen kan stå på egna ben, som när pingvinen Hermann kommit på en ny uppfinning som leder till trubbel eller när huvudpersonen Erika lär känna någon av medarbetarna bättre, men allteftersom avslöjas mer av bakgrunden till Noaks Park, och volym tre avslutas också med en cliffhanger inför den avslutande fjärde delen.

Jag uppskattade den lätta förändringen i tonläge eftersom den första volymen kunde vara rolig men också saknade lite styrsel. Det är inte ovanligt när det gäller manga där den snabba publiceringstakten gör att kurskorrigeringar kan göras så snart det märks att någonting inte riktigt fungerar eller att någonting nödvändigt saknas, men det är svårare när det gäller en serie som Penguin Rumble som publiceras en bok i taget snarare än kapitelvis eftersom feedbacken inte blir lika ögonblicklig. Jag vet med mig att när jag läser manga behöver jag ofta läsa mer än bara en volym för att kunna ge en rättvis bild av den (om den inte är en total katastrof förstås!), och Penguin Rumble tycker jag definitivt hör till de serier som blir bättre efterhand 🙂

Faktiskt är den så pass bra att jag nu tänker vara lite hård mot den; den är så pass proffsig att jag tänkte skriva några meningar om hur den står sig jämfört med de bättre varianterna av den japanska manga som översätts. Med andra ord, vad gör den väl så bra som de, och var skulle den behöva förbättras, enligt en amatörredaktör som jag själv 😉 :

  • Språk: Text och dialoger flyter på alldeles förträffligt, inga invändningar här, och jämfört med en del manga som översatts till svenska är det klart bättre eftersom en hel del översättare har svårt att få till en naturlig känsla, ett inte ovanligt problem när det gäller att tolka japanska på ett västerländskt språk.
  • Manus: Klart godkänt det med. Balansen mellan fristående kapitel och kapitel som driver den större handlingen framåt känns bra, där den tidigare delen av serien fokuserar på att låta oss lära känna huvudpersonerna, för att senare när jag som läsare börjar relatera till dem den en gnutta allvarligare handlingen ska få mer tyngd. Och hela tiden interfolierat med rent komiska scener, som variation.
  • Personteckning: Teckningsmässigt är det bästa med Penguin Rumble människorna. Överlag ser det bra ut, och det relativt begränsad persongalleriet gör att jag som ibland kan ha svårt att särskilja personer när teckningarna är så pass stiliserade som här liksom i mycket annan manga aldrig har några problem med att se vem som är vem. Däremot får jag en känsla av att det kanske är lite väl många bilder med hel- och/eller halvprofiler, något som jag tror är lite lättare att teckna än mer ovanliga vinklar. Men jag är inte säker på det, och eventuellt tänkte jag på det på grund av den nästkommande och sista punkten.
  • Övriga teckningar: Många av djuren är i mitt tycke alltför enkelt tecknade och saknar tredimensionellt djup. Det tydligaste fallet är pingvingänget som är tecknade i en så avskalad version att det bara är texten som gör att jag ser dem som just pingviner, men även andra djur som delfiner och fiskar är så simplifierade att de inte riktigt passar med de mer realistiska (jämförelsevis alltså) människorna. De mest lyckade djurteckningarna är nog de av några gorillor, dvs de mest människoliknande av djuren. Sen kan det också se lite tunt ut på sidorna ibland, med ödsligare/tommare bakgrunder än jag skulle önska. Men det sistnämnda är nog en typisk sak som skulle ordna sig med ett antal heltidsanställda assistenter 😉
Gorilla + människa + delfin

Sammantaget är det en riktigt lyckad och kul serie, och jag tror att sisådär fyra volymer blir precis lagom för att avsluta berättelsen utan att det känns vare sig utdraget eller snöpligt kort. En liten önskning från mig hade kanske varit att Stockholms-miljön utnyttjats mer så att serien stuckit av mer från andra japanska serier; jag kommer ihåg hur roligt det var som liten när jag läste någonting som hade svensk anknytning när jag var van vid att det helt saknades i den typen av serier. Men det är ju ingen kritik av serien som sådan! Och som jag så ofta skrivit här på bloggen så ska Waller ha stort beröm för ytterligare en sak: Uthålligheten. Det finns så många exempel på serier med storslagna idéer som överges när den första energin överger serieskaparna, men här har planen hållits (jag litar på att den fjärde boken kommer den med!) med fyra böcker på sammanlagt runt 800 sidor på mindre än tre år. Bravo!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gott och blandat: Tre trevliga manga

Tre små korta recensioner idag av tre japanska serier; alla som sagt trevlig läsning men på ganska annorlunda sätt. Så det är väl lika bra att jag börjar, och det tänkte jag göra med den som har den med marginal kortaste titeln av dagens serier: Someday’s Dreamers.

Someday’s Dreamers är skriven av Norie Yamada och tecknad av Kumichi Yoshizuki, och har en rätt komplicerad utgivningshistoria med tre olika sviter böcker. De utspelar sig alla i samma värld, och själv har jag läst de två första, dvs Someday’s Dreamers (två volymer) och Someday’s Dreamers: Spellbound (fem volymer). De utspelar sig alla i samma värld, dvs vår egen i nutid, men där det också finns magiutövare som när de är 19 år börjar träna upp sig innan de kan gå ut i samhället för att hjälpa andra. Och jag kan lika bra avfärda den första sviten på en gång: Den är inte bra, och ärligt talat var det på vippen att jag struntade i att läsa den andra sviten eftersom den första var så dassig i sina försök att vrida känslor ur berättelsen om Yume Kikuchi som precis påbörjat sin utbildning men som känner sig osäker på sig själv. Det är tafatt berättat med ett mycket rörigt manus som knappt tar sig tid med att introducera personer innan det hoppas på att jag som läsare ska känna djupt för dem; en person som svischat förbi på en sida eller två kommer jag faktiskt inte bekymra mig så mycket om även om någonting dramatiskt sker med densamma. Det är extremt stressigt och det verkar som om inte bara jag tycker serien var dålig eftersom den abrupt avslutas, antagligen på grund av bristande entusiasm hos läsare/redaktörer.

Så varför Yamada & Yoshizuki fick chansen med ett nytt försök i samma värld vet jag inte, men däremot vet jag att den andra sviten är så mycket bättre att det känns som en helt annan serie, trots att det finns stora likheter mellan de två. Här är huvudperson Nami Matsuo som ännu inte börjat sin träning och som inte vet om hon ska göra det eftersom hon är så dålig på magi och hennes pappas, själv en magiker, hårda krav gör att hon förknippar magi med utskällningar och hårda ord.

Det är med andra ord dags för en klassisk berättelse av typen Hitta dig själv, och Spellbound gör jobbet helt utan anmärkningar: Nami får nya vänner i skolan, även de med sina problem, men långsamt växer vänskapen i den interna gruppen och Nami börjar förstå sig själv bättre, och det visar sig att det inte bara är hon som måste hantera sina känslor pga traumatiska barndomshändelser. Det där med magin är egentligen helt onödigt i serien eftersom den inte spelar någon som helst roll i sig för det som händer; i början får vi se Nami misslyckas när hon försöker använda den -> självförtroendet sjunker än mer, och precis i slutet försöker hon igen och det går bättre tack vare ett bättre självförtroende. Så magin finns bara i serien för att Nami ska ha något att misslyckas med och sen lyckas med, medan själva handlingen är mer av ett typdikt relationsdrama med tonåringar.

Det är möjligt att jag är väl positiv vad gäller Someday’s Dreamers: Spellbound eftersom den första sviten var så dålig, men det är skönt när man som här märker hur några serieskapare hittar rätt med precis alla saker som man tidigare misslyckades med. Karaktärerna introduceras grundligt och utan stress så att både de andra i serien och jag som läsare kan bygga upp en relation till dem. Så fem volymer om hur man reder upp tilltrasslade känslor och hur det är att växa upp och bli en egen individ, med alla för- och nackdelar det innebär, och känsligt tecknade också (i den första sviten känns teckningar överdrivet jolmiga eftersom manuset är så dåligt, medan samma teckningar i den andra sviten känns helt rätt…).

Nästa serie är My Next Life as a Villainess: All Roads Lead to Doom!, en representant i genren isekai (eller snarare subgenren otome isekai), dvs berättelser med oftast väldigt långa namn som exakt beskriver vad de handlar när en person från ”vår” värld på ett eller annat sätt förflyttas till en magisk värld , och som ofta har light novels (rikligt illustrerade ungdomsböcker) som förlaga. Så ock denna serie där manga-versionen berättar hur det går för Katarina Claes, en mycket ung adelsflicka som en dag slår i huvudet och därför plötsligt inser att hon i ett tidigare liv var en vanlig japansk tonåring som älskade att spela otome-spel (datorspel inriktade på kvinnor som går ut på att huvudpersonen ska bli romantiskt involverad med de andra karaktärerna i spelen), och att hon nu lever inne i ett av dem hon spelat. Hennes problem är att hon inte är huvudpersonen i spelet utan istället skurken, den som hela tiden försöker stoppa huvudpersonens romantiska äventyr. Dessutom vet hon att alla olika slut i spelet har det gemensamt att hennes karaktär antingen avrättas eller tvingas i exil…

Serien följer sedan Katarinas desperata försök att undvika de dåliga sluten, och det gör hon huvudsakligen genom att försöka bli så mycket vän med alla andra som hon bara kan. Hon hjälps av att hon är en genuint snäll människa, men hela tiden oroar hon sig för vad de andra ska tro om henne så för säkerhets skull tränar hon ihärdigt kampsporter för att kunna försvara sig om något av avrättningssluten verkar vara på väg att ske, och hon lär sig att odla sin egen trädgård för att kunna bli självförsörjande om hon tvingas fly landet. Det är en väldigt gullig serie där det för läsaren snabbt blir uppenbart hur snäll Katarina är men också hur usel hon är på att tolka andra; humorn bygger mest på att hon på grund av sin oro över att hon ”vet” hur det ska gå inte inser hur mycket alla andra tycker om henne.

Det är en mycket enkelt berättad historia som nästan helt saknar komplikationer, men Nami Hidakas mangaversion av Satoru Yamaguchis ungdomsböcker är hur mysig som helst att läsa. Jag vet att det kommer gå bra, men det gör absolut ingenting för Catarina och hennes bekantskaper som även de visar sig vara sympatiska personer (en del av dem på grund av det inflytande som Catarina utövar, för i spelet var de betydligt mer otrevliga/arroganta/själviska) är karaktärer som jag gärna spenderar tid med. Feelgood helt enkelt! Själv har jag inte läst böckerna men en god vän har sagt att de är bra de med så jag kanske provar dem en dag 🙂

Och sist men inte minst, snarast tvärtom, har vi en serie jag redan skrivit om: No Matter How I Look at It, It’s You Guys’ Fault I’m Not Popular! av Nico Tanigawa. Sen jag skrev om den har det kommit rätt många fler böcker på engelska så jag tänkte det var dags att läsa ikapp. Vad serien handlar om och vad jag tyckte när jag först läste den kan ni se i mitt tidigare inlägg så den här gången tänkte jag bara skriva några ord om vad jag tycker nu, efter femton volymer om den asociala, kantiga, och ofta rätt osympatiska Tomoko Kuroki som det bara inte går att inte tycka om.

Tomokos liv i den första boken

Jag tog faktiskt och läste om serien från början, och en sak var tydlig vid omläsningen: Att jag nu visste att Tomoko kommer att klara sig lite bättre längre fram gjorde att jag kunde koppla av mer under läsningen, och det gjorde att jag mer helhjärtat kunde tycka om den. Det är inledningsvis enbart svart humor, och det är knappt att det går att kalla det för humor eftersom Tomokos liv är så nattsvart. Humorn är identifieringshumor, att vi själva kan känna igen oss i Tomokos problem och dystra tankar om hur illa hon tycker om alla dem omkring henne som lever det liv hon själv vill leva. Men utan ljusning hade det blivit för hemskt, och det tar ett tag innan det som jag skrev redan förra gången framgår att hennes omgivning faktiskt inte är det minsta elak utan snarare sympatisk; det värsta någon utsätter henne för är att de inte vet vem hon är och därför inte tar kontakt med henne.

Men det ändrar sig, och det är riktigt skickligt gjort av Tanigawa (dvs de två personerna bakom pseudonymen) hur Tomokos liv långsamt förändras. Och långsamheten är här en dygd; det tar hundratals sidor innan det blir ens en gnutta bättre, och varje steg är ett millimeterstort sådant för ett så dysfunktionellt liv som Tomokos kan inte förändras över en dag. Det som räddar henne är att ingen av de hon känner någonsin sviker henne trots att hon är så jobbig och energikrävande och sällan, om någonsin, ger någonting tillbaka. Men de strävar på och gillar henne trots allt, av sina egna privata skäl: De ser en själsfrände som har det jobbigt, de tycker det är stimulerande med någon som säger rakt ut vad hon tänker på, de tycker hon är rolig (utan att skratta åt henne), de fascineras av hennes oförutsägbarhet, med mera. Här passar det också bra att tillägga att några av hennes vänner har mycket intressanta personligheter de med, och att även i fråga om detta har det tagit väldigt lång tid innan jag som läsare på riktigt börjat förstå hur de egentligen är eftersom serien låter alla förändringar ta gott om tid.

Och ännu mer långsamt förändras Tomoko. Hon tycker fortfarande att det är jobbigt att inte alltid vara själv, men då och då smyger sig en tanke in att det kanske finns fördelar med att spendera tid med andra trots allt besvär. Och faktiskt, efter bokstavligen några tusentals sidor, reflekterar hon till slut över att några av hennes egna beteenden kanske inte alltid uppskattas av alla andra och att hon kanske inte ska trakassera sina vänner på de sätt som hon ibland gjort. Att läsa alla volymer i ett streck gör också att små detaljer, som hur hon i de första volymerna knappt kan tala med andra för att i de senaste volymerna klara av det rätt så hyggligt, märks desto mer. Igen, serieskaparna förtjänar att berömmas för hur bra de klarat av att hålla igen på förbättringarna vilket gör att det känns mycket mer realistiskt.

Tomoko i de senaste böckerna; utan att hon reflekterat över det är det tack vare henne gruppen på nöjesfältet umgås. Och det bör påpekas att även de två första flickorna är positiva till henne, även om tankarna här kan låta som om det inte är fallet 🙂

Till slut, men det har tagit sina modiga femton volymer, har WataMote, som seriens namn ofta förkortas till, utvecklats till någonting som också det kan kallas feelgood. Det är inte av det vanliga slaget, för Tomoko är fortfarande inte alltid helt sympatisk och om någon av hennes nya vänner skulle börja uppträda dåligt mot henne känns det som om hon fortfarande skulle sakna motståndskraft mot det (livet är bättre, men självförtroende är fortfarande mycket mycket svagt), men jag tror nu att jag lugnt kan lita på att jodå, även för Tomoko kommer det gå bra. Själv tycker hon inte att hon är så annorlunda mot hur hon var i början, men det är mest för att hennes förmåga att rätt uppfatta hur människor är även, och kanske framför allt, innefattar henne själv.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)
Someday’s Dreamers är slut på förlaget så de får man leta upp på bibliotek eller köpa begagnade

The Ancient Magus’ Bride

Ett litet kluvet lästips blir det idag: Tolv (hittills, fler är på väg) volymer om Chise Hatori, en japansk tonåring som bestämmer sig för att istället för att begå självmord sälja sig själv till högstbjudande på ett auktionshus som specialiserar sig på magiska ting. För även om hon inte själv vet exakt vad hon är för någonting vet hon att hon liksom sin döda mamma kan se saker som de flesta andra inte kan, underliga varelser som ofta intresserar sig för henne. Väl där köps hon av Elias Ainsworth/Pilum Murare/magikern i titeln, en icke-mänsklig varelse som inser att hon är någonting mycket ovanligt, en sleigh beggy, en människa med en stark och annorlunda koppling till magi, och han talar också om för henne att hon ska bli hans brud.

Från den första volymen, där Elias framstår som så mycket mer kraftfull (för att inte säga hotfull) och självsäker än han senare ska göra

Ärligt talat låter det här som någonting rätt sunkigt och extremt klichéartat; det finns högvis med tveksamma serier som mixar magi och ”romantik”, och även om de undviker de värsta fällorna brukar serier med sammanfattningar som den ovan verkligen inte vara i min smak. Men nu råkade det bli så att jag började läsa den här serien, och trots min skepsis fanns det en del lovande inslag, även om jag verkligen inte var så förtjust i hela det där med att köpas på auktionshus och så vidare. Och efter ett tag visade det sig vara mödan värt. I början framstår Hatori och Elias relation som fruktansvärt snedbalanserad där Hatori är helt maktlös; utan familj och utan vänner knyter hon snabbt an till Elias eftersom han är den första som visat någon som helst vänlighet (eller snarare, gjort att hon känner sig trygg med honom), medan han är en magiker med stora krafter och mycket kunskap.

Men allteftersom serien fortsätter visar det sig att så är det egentligen inte alls, och faktum är att de båda två är precis lika skadade och ofullständiga. Elias har mycket dålig kunskap om känslor och den empati han har är helt intellektuellt baserad; hans handlingar är de han har lärt sig att man ska göra men han känner inte inom sig vad som är rätt och fel. Att han säger till Hatori att hon ska bli hans maka betyder inte alls det man skulle kunna tro, det är bara det att han lärt sig av en av de få människor han litar på att make/maka betyder någon som man kan lita på och som bryr sig om en, och det han är ute efter med Hatori är enbart att ha en människa nära som han kan lära sig vad det betyder att vara mänsklig av.

Från volym fem där Elias börjat förstå sig på åtminstone vissa känslor, tack vare Hatoris hjälp (hon klagar ibland för en vän på att det är svårt att tolka ”Eliasese”, Elias försök att förklara vad han känner)

Så sex osv är ingenting som någonsin ens nämns i serien (gudskelov, med tanke på upplägget!), och istället är det en serie som handlar om hur en djup vänskapsrelation egentligen ska fungera. Både Hatori och Elias handlar ofta extremt fel mot den andra; inte av elakhet utan bara för att de inte har koll på hur man kommunicerar. För Elias del handlar det om att han inte förstår sig på människor och att även om hans avsikter är goda är hans agerande ibland uppåt väggarna fel, medan Hatori har stora problem med att våga inse att hon har ett värde i sig, och att andra tycker om henne.

Det låter ju deprimerande värre, men till minst lika stor del handlar serien också om magi och hur den fungerar, och om allsköns oknytt i England där serien utspelar sig. Det är ett mystiskt England och då menar jag inte bara på grund av magin utan på grund av att serien nominellt utspelar sig i nutid, men det dröjer åtskilliga hundra sidor innan någonting som inte ser ut som medeltiden visar sig i serien. Att magi existerar verkar ibland vara allmänt känt, ibland en hemlighet, och hur det där med att sälja en människa på auktion passar in i samhället är mycket diffust eftersom ingenting som ens påminner om det syns till efter det att Hatori sålts 😉

Uppriktigt sagt tror jag att seriens skapare, Kore Yamazaki, började serien som vore den en av all de där serierna som jag inte är så förtjust i, men att den snabbt förändrades medan hon ritade den. Så allt som inte riktigt hänger ihop, som auktionsförfarandet, magins status, en kyrka som ibland framstår som rena inkvisitionen med all dennas makt och ibland som obetydlig, och att tonen precis i början verkar mycket mer som att Elias faktiskt avser ett ”riktigt” äktenskap och att Hatori förväntar sig ett sånt kan mycket väl bero på att Yamazaki drastiskt ändrat seriens riktning efter inledningen. Hon säger också i en efterserie (vet inte om de har ett namn, de i manga vanligt förekommande korta serierna i slutet av en bok där seriens skapare berättar mer om serien eller sig själv, men istället för efterord tänkte jag att efterserie skulle passa 🙂 ) i en av volymerna att hon inte har en aning om vad som kommer hända i serien utan att det är personerna i den som själva styr det hela, och det känns som en bra beskrivning av hur serien verkar skapas.

Det kluvna i lästipset beror alltså delvis på att serien själv är kluven och om jag får säga det i de inledande volymerna smått förvirrad över vad den är för någonting. Men efter ett tag reder det ut sig, och jag gillar verkligen hur Yamazaki skildrar hur Elias och Hatori tillsammans och var och en för sig växer som människor/icke-människor. Men kluvna fortsätter mina känslor att vara, även i senare volymer, för även om Yamazaki har en hel del riktigt bra och suggestiva idéer om magi och den värld serien utspelar sig i är hon inte så skicklig som tecknare som jag skulle önska. Stämningsfulla miljöer gör hon bra, men det är serien igenom riktigt knepigt att känna igen personer, och när det blir mer aktion kan det bli nog så rörigt att se vad som händer. Att det finns gott om tillbakablickar gör det inte lättare, men just den delen blev bättre efter hand när Yamazaki började indikera återblickar med svart bakgrund till sidorna istället för vit.

Serien har också en tendens att blanda trolska och ibland på ett lyckat sätt skrämmande avsnitt med vardagliga vilket den gör bra, men sen kommer då och då inslag som känns alldeles för mycket som att någon fått för sig att några standardinslag när det gäller serier med en ung kvinnlig huvudperson och magi måste fås med, som då en vampyr plötsligt dyker upp i ett eller två kapitel som känns helt malplacerad bland alla sagovarelser (feer, kelpies, Titania och Oberon, leannan sidhes, …). Eller för den delen när Hatori efter tusentals sidor i vad som känns som medeltidsmiljö med något enstaka modernt inslag och efter att den dittillsvarande huvudhandlingen med en Big Bad avklarats börjar på ett college för alkemister beläget i ett modernt London med datorer, bilar, med mera. Det är inte dåligt, skildringen av skolan och de nya vänner hon lär känna där är både underhållande och intressant, och det var som sagt dags för en ny huvudhandling att ta vid, men det känns som våra huvudpersoner flyttat in i en helt annan serie än de befunnit sig i tidigare.

Från den tolfte volymen där Hatori frågar Elias vad han egentligen menade den där första dagen med att hon skulle bli hans maka; rollerna har nu kastats om så att Elias är den som är beroende av Hatori och som det är svårt att föreställa sig skulle kunna klara sig utan henne, medan Hatori däremot känns som om hon skulle kunna klara sig ensam om det skulle behövas

The Ancient Magus’ Bride är serie som har svårt att hålla ihop och att bli så bra som den skulle kunna vara, men jag är glad över att ha läst den trots att jag inte trodde mycket på den i början; det finns riktigt bra sidor av den, framförallt i skildringen av hur Hatori och Elias förändras. Vi får väl se om Yamazaki kommer lyckas baxa dem hela vägen till att bli på alla sätt vuxna, men jag håller tummarna!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Äntligen: Gambling Apocalypse Kaiji

Det vill säga, äntligen finns en manga av Nobuyuki Fukumoto att köpa på engelska. För de som gillat hans serier har de hittills bara funnits som scanlations på engelska, och nuförtiden när det översätts så väldigt mycket manga blir scanlations mer och mer tveksamt IMHO. Case in point: Gambling Apocalypse Manga är inte precis en het ny titel utan har nästan ett kvarts sekel på nacken, den är tecknad i en stil som jag skulle säga ligger väldigt långt från de japanska serier som säljer bra i väst, och den är definitivt inte inriktad på yngre läsare som annars är den stora läsargruppen här. Men likafullt översätts den officiellt nu (en scanlation fanns tidigare), och om Kaiji kan ges ut kan man hoppas på nästan vad som helst. Kanske till och med någonting av Ashinano!

Men glöm det, nu gäller det den första volymen av Gambling Apocalyps Kaiji, en volym på cirka 400 sidor som kickar igång handlingen där den unge och nihilistiska Kaiji råkar i klorna på några lånehajar, och den enda utvägen för att slippa ifrån skulden är att gå med på att följa med på ett kryssningsfartyg där under en enda natt en samling skuldsatta kommer tävla mot varandra för att slippa ifrån betalningarna. De som ordnar kryssningen har flera skäl: Till deltagarna säger de att den genomförs för att vara snäll, för att hjälpa åtminstone några av dem från knipan de hamnat i, men egentligen sker den dels för att ytterligare skuldsätta flera av dem, dels för att några riktigt rika njuter av att se hur fattiga losers försöker undkomma fällan.

För det finns ett mycket starkt inslag av klasskamp i serien. Kaiji ser sig själv som en förlorare, en som inte har en chans i samhället att någonsin komma någon vart, och de andra på skeppet är likadana, medan de som anordnar kryssningen istället sitter och dricker champagne och roas av att se de små människorna desperat försöka förbättra sin situation, trots att allt är riggat så att de är så gott som chanslösa. De enda tillfällena när det ljusnar för Kaiji är när han inser att om han ska ha en chans så måste han både våga riskera allt, och utnyttja reglerna så gott det går, trots att de är skrivna för att sådana som han ska förlora.

Svårscannat idag, med en så tjock bok, men här har vi en Kaiji som utövar lite psykologisk krigföring gentemot en medtävlare

Och det sistnämnda är andra halvan av seriens attraktionskraft, om Kaijis psykologiska strid med sig själv och de andra är den första. Det finns många sidor med ångesttankar och ruelse över hur livet ser ut, men lika många med planering för hur Kaiji ska kunna vinna spelen han deltar i. Fukumoto är extremt skicklig i att trissa upp spänningen i hur det ska gå, och dessutom är det svårt som läsare att gissa hur det kommer gå; i de flesta andra manga med spel och så finns det en huvudperson man vet kommer vinna i längden, men i och med att Kaiji också i så hög grad handlar om samhällets orättvisor finns det absolut ingen garanti för att även Kaijis bästa planer kommer lyckas.

Som det nog märks är jag mycket svag för Fukumoto och hans ovanliga berättarteknik med sida upp och sida ner med inre monologer (ofta plågade) i kombination med spännande spel, som också ofta de handlar om mind games; det är fascinerande att se hur spännande och strategiskt ”begränsad sax-sten-påse” som är det första spelet på kryssningen är i Fukumotos tappning. Men jag måste också påpeka att Fukumoto är en av de serieskapare som drar ut på sin handling: 400 sidor är den här första samlingen alltså, men det där sax-sten-påse-spelandet är inte i närheten av avklarat när den här volymen är över. I japan finns det mer än 70 volymer av serien, och den är ännu inte avslutad, så även om den engelska utgåvan är planerad att fortsätta i rask takt (under 2020 ska minst fem böcker lika tjocka som den här ges ut) så dröjer det innan den kommer ikapp originalet.

Kaijis första möte med begränsad sax-sten-påse

Så för en gångs skull kommer jag rekommendera anime-versionen som ett väl så bra alternativ. Det är väldigt sällan jag tycker anime-versioner av manga är ens i närheten av lika bra som originalen, men vad gäller Kaiji kan jag verkligen rekommendera animen som lyckas fånga Fukumotos speciella stämning på pricken. Och faktiskt blir serien lite bättre den med när man en gång sett animen; det är omöjligt att inte höra ”zawa-zawa” när man läser (om man sett animen vet man exakt vilket ljud jag menar). Och om man väl kollat på Kaiji så ska man absolut kolla på Akagi också, en annan anime som bygger på en serie av Fukumoto; den är kanske den mest spännande anime jag sett 🙂

Men oavsett om ni väljer mangan eller animen har båda två min allra hjärtligaste rekommendation; det här är riktigt riktigt bra!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Misstag i läsningen när man är sjuk: Dance in the Vampire Bund

Omslag till den andra volymen; det första är lite för sexualiserat för att jag ska vilja ta med det här

Är man sjuk och behöver någonting att läsa och det enda som råkar finns tillgängligt för ögonblicket är fjorton volymer av mangan Dance in the Vampire Bund (skriven och tecknad av Nozomu Tamaki) så, well, då får det väl bli den. Men det innebär inte att andra behöver läsa serien, och det tycker jag verkligen inte ni ska göra för DitVB är inte värd besväret. Men några fler ord får det bli; inte alltför många dock för det förtjänar serien inte 😉

Serien utspelar sig i nutid, men en nutid där vampyrer tillkännagett att de visst finns, och där deras nuvarande härskare, prinsessan Mina Tepes, ingår ett avtal med Japan som innebär att vampyrerna betalar av hela Japans statsskuld, och att vampyrerna å sin sida får äganderätt till en stor konstgjord ö utanför Tokyo dit de får flytta och även har bestämmanderätt. Det är bakgrunden, medan intrigen består av en blandning av en kärlekshistoria mellan Tepes och hennes livvakt på livstid, varulven Akira Kaburagi Regendorf, och diverse intriger från vampyrer som inte gillar Tepes plan att människor och vampyrer ska leva fredligt tillsammans.

Så vad är problemet med serien? Tja, vi kan ju börja med det faktum att vampyrer för evigt förblir i den ålder de var när de blev förvandlade till vampyrer. För Mina Tepes betyder det att hon för alltid är en prepubertal flicka -> den vanligt förekommande ”fanservicen” när det gäller henne är icky, minst sagt. Serien försöker förstås klara sig undan med att hon ju är hundratals år gammal egentligen och därmed inte underårig, trots utseendet, och när det gäller sex så kan vampyrerna också transformeras till sin ”äkta” form som återspeglar vem de är; vissa blir monster, Mina Tepes blir en mycket storbystad och ofta mer eller mindre klädlös vuxen kvinna. Men som sagt, icky.

Mina och Akiras första möte i serien

Sen har den rätt komplicerade berättelsen tyvärr mer frågor än svar. Allteftersom Tamakis intrig blir mer och mer snårig blir det tydligt att han inte har riktigt koll på hur han ska avsluta trådarna. Det leder till rena deus ex machina-lösningar, som att människor som förvandlats till vampyrer kan botas om det görs tillräckligt snabbt, eller att vampyrer som är tvungna att lyda dem som en gång förvandlat dem eller som de svurit trohet till ibland kan tvingas att göra vad som helst, mot sin vilja, men ibland går det bra att bryta mot det (vissa gånger med hänvisning till en ”magisk” bryt-trohets-medicin, vissa utan). Rent fusk, med andra ord, och att de fjorton volymerna slutar med en cliffhanger känns helt följdriktigt :-/

Det finns flera uppföljare, men gudskelov hade jag inte tillgång till dem så de tänker jag glatt hoppa över att läsa. Och som sagt, jag tycker nog alla andra ska hoppa över serien helt och hållet. Det finns några glimtar av en intressantare serie, som hur människorna relaterar till vampyrerna, men varje gång det verkar som om det kan bli bättre slutar det hela bara med själlös skräck av den mest trötta sorten, som flockar av vampyrer som attackerar skoleleverna (jag har inte nämnt det, men i början vill serien också var en slags skolkomedi/skolskräckis, men den idén överges efter några volymer). Det bästa är absolut de korta komiska yonkoma-stripparna i slutet av varje volym där vi får följa Tepes kammarjungfrurs öden och äventyr. Den serien är riktigt charmig, men det är typ två sidor av tvåhundra, så…

Saint Young Men: Buddha & Jesus hänger i Tokyo

Saint Young Men är ett i det närmaste perfekt exempel på hur brett seriemediet är i Japan. Här har vi en serie som handlar om någonting så udda som att Jesus & Buddha har bestämt sig för att ta ett sabbatsår eller två från Himlen och därför hyr ett litet rum i en förort till Tokyo. Där slappar de, går på promenader i omgivningen, och allmänt trivs med sitt avkopplande liv. Lite knepigt kan det bli ibland med Jesus kärlek till allt och alla och Buddhas egenhet att närhelst hans känslor bli starka börja bokstavligen lysa (vilket kan bli pinsamt om någon annan ser det), för att inte tala om hur all världens djur älskar dem båda så högt att följande utspelas i slutet av månaden när deras hyresvärdinna kommer för hyran och för att klaga på att så många fåglar alltid ses till utanför deras lägenhet:

Ungefär så här fortsätter det sen: Vardagsäventyr i Tokyo, kryddade med de två speciella huvudpersonerna och deras blandning av uråldrig vishet och barnsliga förtjusning i den moderna världen. De går på Disneyland-parad (där Jesus vill shoppa souvenirer medan Buddha är mer sparsam), deltar i en shinto-parad (där de klär ut sig så att inte den lokala guden ska bli arg, och för att de inte ska bli retade i himlen senare), firar jul (Buddha har ett sjå att få Jesus att glömma att det är den senares födelsedag så att överraskningsfesten ska bli just det), botaniserar bland manga och tv-spel (Buddhas favoritsysselsättningar), och så vidare.

Hela tiden trevligt, hela tiden charmigt, men trots det säregna temat aldrig egentligen överraskande. Och att en serie som den här, en mestadels småputtrig underhållning med okej teckningar & manus (båda av Hikaru Nakamura) men med en nog ganska smal målgrupp, har funnits i mer än tio år och utkommit med hittills sjutton volymer gör mig själaglad. Det är svårt att hitta ett bättre bevis på att ett medium ändå mår bra än att en serie som Saint Young Men överlever och till och med frodas. Att den sen till och med ges ut kommersiellt i andra länder, som den engelska utgåvan jag läst, gör förstås att jag blir optimistisk vad gäller seriemediet utanför Japan också. Men en svensk utgåva saknas förstås fortfarande… 😉

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Dad, the Beard Gorilla and I

När Michirus mamma dör i en bilolycka försöker hennes pappa både ta hand om henne och sitt jobb men han kollapsar snart av utbrändhet -> Michiru får under ett kortare tag bo hos sina farföräldrar. Men det är ingen långtidslösning så istället flyttar Michirus farbror Kouji som jobbar hemifrån (webbdesigner) in för att hjälpa sin storebror att ta hand om Michiru och hushållet. Och därmed är scenen dukad för yonkoman Dad, the Beard Gorilla and I, ett drama i sju volymer.

Titeln har sin förklaring i Michirus åsikt om sin farbror: Han är storvuxen, betydligt mer än sin storebror, med ett grovhugget ansikte, han är allmänt hårig och har skägg. Ergo, en gorilla, och ungefär lika trevlig som såna tycker hon. Åtminstone i början, för det här är en mycket varmhjärtad liten serie om hur en ny familj uppstår; inte den klassiska kärnfamiljen, men idyllisk är/blir den likafullt. Michiru munhuggs med sin farbror som är långt ifrån den klassiska japanska arbetande mannen (och särskilt vuxet uppträder han inte), pappa Souichi är mestadels glad även om han ibland försjunker i tankar när han tänker på sin döda fru, och människorna runtom den lilla familjen är huvudsakligen vänliga de med.

Michiru är mycket skeptisk mot sin gorilla-farbror till att börja med…

Därmed inte sagt att allt är hundraprocentigt lyckligt hela tiden. Det är ett komiskt drama, men tidvis blir det allvarligare som när någon av kärlekshistorierna bränner till mer på allvar. Och det är då som jag verkligen uppskattar upphovsmannen Koike Sadajis handlag med sina karaktärer då det visar sig att de känns som riktiga människor; yonkoma med sina extremt korta episoder gör att det både behövs att serieskaparen vet vad hen gör för att kunna karva fram mer än bara komiska karaktärer, och att läsaren fyller i rätt mycket själv vad gäller det som händer mellan rutorna 🙂

Sen tycker jag också det är skönt att ibland läsa någonting som det här, där jag hela tiden känner mig trygg i vetskapen att det kommer gå bra, att de karaktärer som ibland skildras som påfrestande kommer visa sig ha sina bra sidor de med, och att även om någon kan ha otur i kärlekslivet så är det vara tillfälligt. Så spännande är Dad, the Bear Gorilla and I inte, åtminstone inte på så sätt att jag oroar mig för hur det kommer att gå. Istället är det en lisa för själen att läsa om hur sympatiska människor som alla har sina små egenheter och svagheter tillsammans kan bilda starka och kärleksfulla familjer. Det kan ta ett tag (serien höll på i sina modiga åtta år), men till slut kan det lösa sig även för en osäker och känslig pappa, en liten moderlös flicka, och en skäggig gorilla till farbror 🙂

En kollage till Michirus pappa har en liten crush på honom
Dad, Beard Gorilla and I finns bara som scanlation på engelska så man får ge sig ut på nätet och leta upp den är jag rädd!

Romantik & Icke-romantik: Bloom Into You

23:12, 23:e december: Kommer jag hinna skriva ett till inlägg innan julefriden inträder och jag loggar ut för några dagars matkoma? Vi får se!

Serien jag tänkte skriva om är en kärlekshistoria vid namn Bloom Into You och är skapad av Nio Nakatani. Åtta volymer totalt varav sex hittills publicerats i den officiella översättningen, och det säger väl en del om vad jag tyckte om den att jag inte kunde låta bli att läsa de sista två i en scanlation; jag kunde helt enkelt inte vänta 🙂

För berättelsen om Yuu Koito och Touko Nanami är en sällsynt tonsäker skildring av kärlek, och med några ovanliga infallsvinklar som jag tyckte mycket om. Setupen i sig är inte ovanlig: Yuu börjar gymnasiet (alltid lite knepigt vad man ska kalla olika skolstadier i andra länder, men gymnasiet är ungefär rätt vad gäller ålder) och blir mer eller mindre av en slump medlem av elevrådet. Där finns bland de något äldre eleverna Touko, en av alla i skolan idealiserad person och någon som ofta råkar ut för kärleksförklaringar. Men Touko är inte intresserad, och när hon upptäcker att Yuu inte är det minsta romantiskt lagd vågar hon öppna upp sig för henne; den perfekta ytan visar sig dölja en betydligt mer komplicerad person.

Jag tänker inte skriva mer om handlingen i sig eftersom det är en njutning att lära känna Yuu, Touko, och de andra i elevrådet bättre själv, så istället tänkte jag skriva några lösryckta saker som jag tycker fungerar osedvanligt bra i Bloom Into You, men det kommer inte att gå att undvika spoilers så om ni inte gillar sådana, hoppa över punkterna här nedanför:

  • På många sätt är det Toukos personlighet som serien fokuserar på och som driver handlingen framåt, men personligen är jag mer fascinerad av Yuu. Hon är en mycket ovanlig person i kärleksserier, nämligen någon som inte blir himlastormande förälskad utan istället en som väljer att bli kär. Hon tycker om Touko som vän, och att Touko på sitt komplicerade sätt är förälskad i henne är ingenting som berör henne. Men eftersom hon inte har någonting egentligt emot att bli kär bestämmer hon sig för att umgås mer med Touko och att tänka positivt om Toukos kärlek, för att se om det kanske kan resultera i att hon själv blir kär.
Touko & Yuu diskuterar kärlek
  • Det finns ytterligare en ovanlig person i elevrådet med liknande egenskaper, Seiji Maki. Han är än mer ointressad av att bli kär än vad Yuu är, men han är däremot fascinerad av att följa hur kärlek fungerar för andra. Han och Yuu har inte så många dialoger, men när de har det är de desto mer intressanta. Han är också en synnerlig varm och vänlig person, så hans ointresse för att bli kär skildras aldrig som någonting negativt utan enbart som ett personlighetsdrag bland alla.
Maki & Yuu diskuterar kärlek
  • Toukos relativt framfusiga beteende mot Yuu känns inte som om det går över gränsen, även om det är nära. Skälet till det är dels de tvås personligheter som gör att en kyss från Toukos sida inte betyder så mycket för Yuu, och att båda två hela tiden är ärliga mot varandra om hur de känner. Det här är annars någonting som alldeles för många serier av den här typen irriterar mig i hur vanligt det är med att endera parten är alldeles för pockande och nästan hotfull.
  • Att det är två kvinnor som blir kära görs aldrig till en särskilt stor sak. Yuus storasyster Rei anar tidigt att Yuu och Kouto har ett visst intresse för varandra, och tänker några gånger att det nog kommer gå bra, även om deras mamma kanske inte kommer gilla det, men att i så fall kommer Rei stå på Yuus sida. Det är allt, och att serien sen innehåller andra icke-hetero kärlekspar som också de skildras väldigt chosefritt gör det bara bättre.
  • Sex. Det här kan gå fel på alldeles förskräckligt många sätt, som överdriven fan service, alltför mycket naket som känns spekulativt, alltför lite tankar på det vilket känns som ett försök att göra kärlek ”oskyldigare” än det är. Bloom Into You sköter det hela perfekt, där Yuu som den tonåring hon är självklart funderar på det hela och redan innan hon blivit kär i Touko på riktigt kan småfantisera om vad de skulle kunna göra, men utan att det drar åt det där spekulativa hållet. Men när det sen väl smäller gör det det på riktigt; precis som så mycket i serien är balansen i det närmaste perfekt och återigen utan krusiduller; om två tonåringar som efter att ha varit tillsammans ett tag får chansen att vara ensamma i ett hus över en helg, så…

Bloom Into You är en tonsäker berättelse om tonårskärlek som aldrig ryggar från det realistiska, sitt romantiska (och mycket eleganta; Nakatani är en utmärkt serietecknare) utseende till trots. Till och med detaljer som den teaterpjäs som elevrådet sätter upp som är skriven av en elev på skolan är på pricken, med en för tonåren mycket typiskt överdriven dramatisk och djup handling, eller Toukos nämnda problem som också de har den där realistiska men också något historiebeskrivning kvalitén. Och sen har vi de där förvånande icke-romantiska inslagen mitt i något som ändå är en romantisk saga. Med andra ord, en perfekt serie så här precis innan julen. Eller, med tanke på att klockan just nu är 00:04, så här under julen 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lyckade och mindre lyckade manga: Kokkoku / Paradise Residence

Idag tänkte jag skriva lite om två stycken japanska serier; båda avslutade (Kokkoku – Moment by Moment åtta volymer, Paradise Residence tre), båda två generiska på det sättet att jag läst många andra serier med likartad setup, men med mycket olika utfall. Kokkoku utnyttjar sina begränsningar på ett riktigt bra sätt medan Paradise Residence faller platt, och eftersom jag råkade läsa dem tätt på varandra började jag fundera så smått på vad som egentligen gjorde att jag tyckte så olika om dem. Och nu tänkte jag alltså dela med mig av några av de tankarna 🙂

Teckningar

Låt mig först och främst säga att det inte är teckningarna som är avgörande. Faktum är att PR är den med marginal skickligast tecknade av dem, med veteranen Kōsuke ”Oh My Goddess!” Fujishima som den ansvarige. Fujishima har en stil som är mer klassiskt elegant än det mesta andra man ser i seinen-serier, med tunna linjer och ibland oväntade och komplicerade bildvinklar som gör att enstaka rutor kan se snudd på shōjo-liknande ut (shojo har IMHO en tradition av mycket friare layouter och sidlösningar). Visst används skickligheten ibland för ren fanservice ifråga om vinklar, men snyggt är det.

Kokkoku som görs av Seita Horio ser mer traditionell ut, i en hårdare och stelare stil som är effektiv men sällan personlig; det bästa (eller mest effektiva) i teckningsväg är några creepy varelser som dyker upp i serien.

Med andra ord är det på manusfronten som PR fallerar men Kokkoku lyckas. Närmare bestämt i fråga om

Fokus

Kokkoku utspelas i princip helt och hållet i vår värld, men i ett fruset ögonblick där en samling människor intrigerar och planerar för vad de ska göra med kraften att stoppa världen, att när allt är fruset kunna göra vad de vill innan de åter startar tiden. Det börjar kusligt, och blir än mer kusligt när vi får se hur den frusna världen fungerar, med gåtfulla krafter som bestämmer vad som kan/inte kan göras. Inte för ett ögonblick tappar berättelsen bort sig i vad som ska hända; även de interpersonella relationerna handlar i grunden alltid om hur man ska hantera den stoppade världen.

I PR däremot känns det som om Fujishima inte har mycket idé om vad det ska bli för en serie ens in första kapitlet, utan att han mer börjat skriva en serie om kvinnliga studenter på ett studenthem och sen hoppas att det ska ge sig med tiden om det ska bli en kärlekskomedi, knashumor med udda personer, eller någonting annat. Tre volymer senare vet jag fortfarande inte vad det egentligen var för poäng med serien, förutom då en del snitsiga seriesidor.

Karaktärer

För framförallt PR, med sin mer eller mindre icke-existerande handling, skulle intressanta karaktärer kunnat rädda serien; jag har läst en hel del fruktansvärt klichéfyllda serier som jag ändå tyckt om på grund av personkemi mellan karaktärer (som exempelvis Takane & Hana, en annan manga jag nyligen läst vars kärlekshistoria är så uttjatad att jag inte kommer skriva mer om serien här, men där jag gillar huvudpersonerna vilket gör att jag kommer fortsätta läsa den). Men i PR saknas både personkemi och intressanta fristående karaktärer. Huvudpersonerna har på sin höjd fått ett utmärkande personlighetsdrag för att man ska veta vem som är vem, som en mani för puddingar, en utländsk student som inte förstår att man ska ha kläder på sig i gemensamma utrymmen, osv. I mer lyckade serier, som Komi Can’t Communicate, kan personer introduceras med hjälp av sådana särdrag, men efterhand utvecklas de till mer komplexa människor, men i PR förblir alla lika endimensionella serien igenom.

Kokkoku, en serie som står och faller på hur väl den utnyttjar sin dramatiska miljö och handling, är likafullt överlägsen i sin karaktärsskildring. I början är det en familj, Yukawa, som står i centrum när det visar sig att familjen i hundratals år ägt en sten som gjort det möjligt att stoppa tiden, och den obehagliga organisation som försöker stjäla stenen från dem. Så vi får lära känna familjemedlemmarna, en bra blandning av gammalt och ungt och av mod och rädsla.

Senare börjar vi också lära känna motståndarna, och även de som inledningsvis framstår som onda kommer visa sig vara mer intressanta än så. Berättelsen är också precis lagom lång, utan att det blir för mycket av kaka på kaka när det gäller de bitvis monstruösa händelserna.

Diverse

Det finns såklart mer saker, som hur PRs skämt inte fungerar alls, eller hur serien när den avslutas efter bara tre volymer försöker få till lite spänning på slutet om huruvida det som Fujishima hoppas charmiga studenthemmet ska rivas eller inte men helt misslyckas med spänningen eftersom jag inte bryr mig det allra minsta om hemmet. Kontrasten är stor mot Kokkokus välplanerade och känslomässigt starka slut (med ett stort extra plus för hur ljudet används), minst sagt.

Framgångsreceptet är inte precis överraskande: Vet vad du vill med din serie (och som sagt, det kan ibland visa sig efter ett litet tag när serieskaparen/na fått bättre grepp om sina karaktärer), och se till att dina huvudpersoner har mer djup än en ankdamm. Paradise Residence misslyckas med båda sakerna, medan Kokkoku – Moment By Moment har bättre koll på vad den håller på med; den följer till punkt och pricka vad som behövs för att göra en i grunden mycket traditionell skräck/thriller/dramaserie läsvärd. Olika är serierna, där en nog är tänkt att vara en lättsam och småsexig komedi medan den andra är ett tungt actionäventyr, men jämföra dem gör jag så gärna ändå 🙂

Alternativläsningstips: Eftersom jag skrev om den så sent som i förrgår kan jag återigen livligt rekommendera Giant Days, en serie som verkligen vet hur en berättelse om ett studenthem ska göras, och för den som istället vill läsa fler serier om hur det kan gå när man stoppar tiden finns Don Rosas korta men utmärkta När tiden står stilla vars grundidé är identisk med Kokkokus. Mindre blodigt, dock!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)