Kategoriarkiv: Manga

Master Keaton

Postat den
Master Keaton vol 1 - cover

(Dagens bilder är från en scanlation, inte den amerikanska utgåvan, pga knepigt att scanna den)

Det är inte varje dag en ny serie av Naoki Urasawa börjar ges ut på engelska så det förtjänar åtminstone en blänkare, och här är den :-)

Master Keaton är en av Urasawas tidigaste serier, ursprungligen utgiven för mer än 20 år sedan. Det syns inte på detaljerna, det är definitivt Urasawas mycket lätt igenkännliga ansikten som ses här, men det märks på layouterna som är mer konservativa och inte lika självsäkra som i senare serier av honom som till exempel Pluto eller 20th Century Boys; där växlar han mellan närbilder och utzoomade bilder, många mindre rutor och enstaka helsidor, medan han här tar det mycket lugnare.

Det kan förstås också bero på att Master Keaton inte är skriven av Urasawa själv utan istället av Hokusei Katsushika (pseudonym för Hajime Kimura), men jag tror mer beror på Urasawa själv. Så en gnutta tråkigare siddesign, men ändå väldigt väl berättande bilder som alltid med Urasawa; han vet hur man ska presentera en historia på ett bra sätt.

Historian ja, vad handler Master Keaton om? Upplägget (dvs i de två hittills utkomna tjocka volymerna) är enkelt: Huvudpersonen, Keaton, är en engelsk-japansk arkeolog till utbildning men eftersom han har problem med att försörja sig i den akademiska världen kommer hans huvudsakliga inkomst från de uppdrag tar från diverse försäkringsbolag att utreda diverse snåriga problem. Så korta episoder, typ 30 sidor, där han till exempel hjälper till med utredningen av misstänkta dödsfall, att hitta stulna juveler, och så vidare.

Keaton på uppdrag

Keaton på uppdrag

Om det var allt skulle inte serien vara så mycket att tala om; de här episoderna är proffsigt berättade både vad gäller manus och teckningar, men ärligt talat ganska själlösa. Hyfsad underhållning som nog fungerar som utfyllnad i ett veckomagasin men knappast mer, med berättelser vi alla läst förut och en huvudperson som är nästan övernaturligt skicklig i att hitta utvägar i farliga situationer: Keaton är utbildad SAS-man (brittiska armén, inte flygplanen) med specialitet på att improvisera vapen och detta tillsammans med hans intelligens gör att han alltid hittar en lösning (och det är givetvis därför försäkringsbolagen anlitar honom också).

Det som gör serien bättre än så är istället de episoder som handlar om annat: Hans relation med sin 15-åriga dotter Yuriko, antydningarna om varför han skilde sig från Yurikos mamma, hans tankspriddhet, de episoder när han bara slumpmässigt dras in i någonting (som när han träffar en som det verkar något senil gammal dam på ett tåg, eller när han hjälper en liten flicka hem till sin mamma efter att flickan rymt från sin elaka farmor). Eller för den delen, de episoder där Keaton försvarar utbildning för alla, oavsett bakgrund; att han försörjer sig på försäkringsbolagen är en sak, men det han verkligen brinner för är arkeologin.

Keatons fritid, här tillsammans med en barndomskamrat på jakt efter en glassbil

Keatons fritid, här tillsammans med en barndomskamrat på jakt efter en glassbil

Lyckligtvis blir de mindre formulaiska episoderna vanligare efter att serien i början verkade som om den så gott som omedelbart halkat in i ett mönster: Keaton får ett uppdrag, Keaton förstår relativt snart vad som egentligen hänt, Keaton klarar kakan med någon ny improvisation tack vare sin SAS-utbildning och arkeologiska kunskaper. Jag var orolig efter att ha läst de första kapitlen att det här var allt serien skulle vara, men som sagt, sen började det dyka upp mycket intressantare avsnitt.

Jag har bara läst 600 sidor med totalt 24 kapitel så vi får väl se hur det här utvecklar sig, men jag är optimist. Lika bra som Urasawas senare mästerverk kommer det inte bli (om det inte händer någonting drastiskt), men jag tror och hoppas att det kommer kunna bli trevlig läsning om en underhållande personlighet. Mer Yuriko skulle jag gärna se förstås, hennes och Keatons relation är det bästa i serien. Hittills :-)

No Matter How I Look at It, It’s You Guys’ Fault I’m Not Popular!

Postat den

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - cover

Varför inte som uppföljning till High School Girls plita ner några ord om en annan japansk serie jag känner mig kluven inför? Men det ska erkännas, när det gäller Nico Tanigawas (pseudonym, och vilka de två personerna bakom dem är verkar vara okänt) No Matter How I Look at It, It’s You Guys’ Fault I’m Not Popular!, även känd under det betydligt enklare namnet WataMote, är kluvenheten mycket mer besvärande. Med High School Girls var det en fråga om en smula irriterande smådetaljer, med WataMote handlar det om huruvida serien är bra eller en ren katastrof…

Så, WataMote: Huvudrollen i serien innehas av Tomoko Kuroki, en 15 år gammal flicka som har extremt svårt att umgås och prata med andra människor. Som nybliven gymnasist hoppas hon när serien börjar på att hon ska bli populär eftersom hon spelat så många otome-spel (spel med kvinnlig målgrupp där det går ut på att få huvudrollsinnehaverskan hoptussad med någon av de manliga kärleksobjekten) men det går givetvis inte alls när man överhuvudtaget inte vågar säga flasklock till andra.

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - regn

Paniken är nära när några pojkar pratar med henne, men den gången lyckas faktiskt Tomoko för en gångs skull att säga någonting!

Serien igenom (dvs i de hittills på engelska utkomna 5 volymerna) kämpar Tomoko med att bli mer social, men det går sisådär; mot slutet har det blivit en liten smula bättre eftersom hon åtminstone utbytt några ord med en i klassen, och tack vare sin barndomskamrat Yū som visserligen går i en annan skola nu men ändå gärna ses. Yū har inga sociala problem, tvärtom, men hon har heller inte insett hur udda och ensam Tomoko är. Sen har de också en gemensam bekant från äldre dagar som dykt upp, Kotomi, och även henne kan Tomoko prata med relativt obekymrat, även om hon nu avskyr Kotomi på rätt oklara grunder…

Vad är problemet med WataMote? Kort sagt, genren.

WataMote är huvudsakligen skriven som en komedi, där Tomokos särdrag och hopplösa sociala situation är det som skämtas om. En svart komedi alltså, där poängen är att hur mycket hon än anstränger sig för att passa in och försöka uppträda normalt går det ändå helt åt skogen, och att de enda hon kan kommunicera en smula med är personer hon har ganska skumma relationer med (relationen med Yū är mest ”normal”, men Tomoko går ständigt runt och fantiserar om relationen på, hur ska jag säga, inte helt hälsosamma sätt, eftersom hon helt saknar begrepp om vad som är rimligt och inte i en relation).

Svarta komedier kan såklart fungera väl, som exempelvis den likaledes japanska I’ll Give It My All…Tomorrow, en serie jag verkligen gillade ju mer jag läste av den och som jag flera gånger kom att tänka på när jag läste den här. Men den här gången fastnar skrattet i halsen för det hela är så förtvivlat sorgligt. Tomokos desperata försök att bryta sig ut ur sin isolering är hjärtekrossande; vem som än står bakom manuset måste nog ha antingen personlig erfarenhet hur det är att vara som Tomoko eller haft någon i sin närhet i samma situation för det här är en skildring som är läskigt på pricken, som känns så realistisk att det gör ont att läsa den. Tomoko vill så gärna vara som de andra men hon vet helt enkelt inte hur man gör, vare sig det gäller hur man interagerar med andra, hur man klär sig, eller hur man hanterar sina känslor.

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - bibliotek

Tomoko funderar på att försöka prata med en flicka på biblioteket

Det enda som inte gör serien till en ren helvetesskildring är att människorna runtom Tomoko faktiskt är rätt hyggliga: Några uppskattar henne (som Yū och klasskamraten som hon en handfull gånger pratar med), medan de flesta andra egentligen inte har någon åsikt eftersom de aldrig lagt märke till henne, men direkt elaka är det ingen som är. Så omvärlden är inte grym, det är bara det att Tomoko inte passar in i den. Plus också, en hel del av kapitlen är rätt oförargliga med repetitioner på samma teman utan att det bränner till, vare sig som tragedi eller komedi.

Jag hade nog gett upp serien om det inte, som sagt, dykt upp några små (men ack så små) ljusglimtar i de senaste volymerna; det var för deprimerande för mig. Jag känner mig som sagt fortfarande osäker på vad jag egentligen ska säga om serien: På ett sätt är den en av de absolut mest träffande skildring jag läst om hur det kan vara att inte fungera som andra men ändå vilja vara som de är, på ett annat är det en nästan osmaklig serie som försöker, och oftast misslyckas kapitalt med, med att skämta om samma person.

Fast, jag engagerade mig verkligen i läsningen så på det sättet är serien tveklöst lyckad, det måste jag säga, och jag kommer att läsa den i fortsättningen med! :-)

Ren och skär underhållning: High School Girls

Postat den

High School Girls -1 - cover

Senast jag kallade någonting för ren och skär underhållning var när jag skrev om superhjälteserien Invincible; den är kul att läsa (eller kanske var, den har tappat i underhållningsvärde de sista åren) och har heller inga andra pretentioner. Det är en serie jag läser utan att göra mig några större illusioner om men som roar mig, trots att genren ofta inte är i min smak. Idag är det dags för en annan serie av ett helt annat slag men som jag också tycker mycket om och har läst om flera gånger (senast den här veckan alltså), och återigen trots att det åtminstone ytligt sett finns mycket i den som talar emot att jag skulle uppskatta den: Towa Oshimas High School Girls.

Jag kan ärligt säga att jag inte har en aning om varför jag började köpa just den här serien när översättningen dök upp 2002. Det fanns, för att uttrycka sig lindrigt, rätt gott om översatt manga då med kvinnliga skolelevers vardagsliv i fokus. Kanske var det för att jag gillade Azumanga Daioh så mycket, kanske någon rekommendation, men när jag väl läst den första boken var jag såld: Oshimas känsla för komedi och munhuggning mellan sina karaktärer är alldeles förträfflig, från första sidan till den sista.

Vad handlar High School Girls om? Tja, titeln är helt korrekt: Vi får följa en trio tonårsflickor när de börjar på ”high school” (dvs ungefär gymnasiet à la svenska skolan) på en privat flickskola; eftersom de tidigare gått på offentliga skolor är de i början osäkra på sin plats, medan de andra eleverna som är vana vid det och som har rika föräldrar ser ner på nykomlingarna…

High School Girls - Toalett

Det här skulle förstås kunna leda till en fullständigt traditionell historia med intriger mellan grupperna, onda och goda elever, svek och vänskap, och kärlekstrassel. Men gudskelov är Oshima helt ointresserad av sånt; setupen är bara ett sätt att kicka igång serien och kunna presentera karaktärerna, för efter ett eller två kapitel är deras olika bakgrund helt irrelevant och det enda som egentligen händer i de nio volymerna (alla översatta, även om utgivningen flyttade förlag efter några volymer) är att de fyra huvudpersonerna (ursprungstrion + en av de rika eleverna) hänger med varandra, kommer på idiotiska idéer, retar (eller närmast trakasserar) den enda av de fyra som skaffar pojkvän, definitivt trakasserar samma pojkvän med pinsamma frågor om sex, och så vidare.

Det är befriande fritt från drama och framförallt, hundraprocentigt skildrat från huvudpersonernas perspektiv. Det är inte så konstigt egentligen för mycket i serien är baserat på Oshimas egen skoltid, och i de småserier/kåserier som avslutar varje volym skriver hon bland annat att hon hoppas inte någon av hennes vänner från den tiden ska stämma henne för förtal.

Och jag kan nästan förstå varför, med tanke på hur idiotiskt huvudpersonerna ofta uppträder: De bubblar över av energi som bara tonåringar kan, men det är inte alltid de tänker efter innan de handlar. Som när de får för sig att försöka avslöja en blottare som visat upp sig i en park i närheten genom att själva bli lockbeten (med sedvanlig brist på förståelse hur de ska uppträda för att se lockande ut…), varpå de träffar diverse konstiga individer som de mer eller mindre överfaller i tron att dessa är förövarna, innan de träffar på en riktig snygging som de börjar prata med:

High School Girls - Blottare

Så där går de/det på, i alla volymerna; inte så mycket allvar men kul och träffande. Så varför brasklappen i inledningen om att det finns saker som talar mot den?

Mest är det att serien ursprungligen publicerades i seinen-magasin, dvs tidningar avsedda män i de övre tonåren och äldre, och ofta med rikliga inslag sex. Och visst finns det tecken på det i serien, både i teckningarna (pooler, bad, underkläder osv) och i handling (mycket av pratet handlar om sex) och det skulle kunna varit väldigt irriterande. Men för en gångs skull har jag inga problem med det och det beror mest av allt på att det som sagt känns så genuint och självupplevt. När det pratas om sex är det inga blyga violer som diskuterar men det är å andra sidan violer som inte har en susning om vad sex egentligen är, så det blir mer bisarrt och knäppt än sexigt. Och när det är halvnaket i teckningarna känns det också mest helt självklart eftersom det passar in i serien snarare än spekulativt.

Fast det som kanske mest av allt gör att alla de inslagen här känns helt okej är återigen att det är på huvudpersonernas villkor: De gör det som faller dem in, och vad resten av världen tycker bekymrar dem inte alls. Och, en bisak men en jag verkligen gillade, det saknas helt det tyvärr alltför vanliga inslaget med ”komiska” lärare eller andra vuxna män som gång på gång försöker få till något med dem eller se dem nakna. Till och med i i övrigt fantastiska serier som nämnda Azumanga Daioh finns sånt med, men här icke. Som till exempel gymnastikläraren på skolan: Det är ett stående skämt hur alla eleverna tycker att han är hemsk med allt sitt hår, sitt svettande i poolen (som de alltså måste simma bland), sin hurtighet, och sin förkärlek för åtsittande badbyxor. Men det aldrig ens antyds att han har något intresse av dem förutom att han önskar att de ska bli lika förtjust i sportsliga aktiviter som han själv; elevernas förtvivlan över att de tvingas vara nära honom är helt deras eget problem:

High School Girls - Gymnastik

Och tja, det här var väl ungefär det jag villa säga om High School Girls: Den är en väldigt underhållande serie som känns ovanligt genuin, och som absolut inte ska bedömas efter sitt yttre. Sen misstänker jag att det självupplevda i serien är det som gör att den fungerar så bra för när jag har läst några volymer i andra serier av Oshima dyker de här problemen upp och känns då som faktiska problem, det som neutraliserar dem saknas tyvärr och de känns bara som mycket stereotypa seinen-serier.

Ikappläsning: Vinland Saga

Postat den
Vinland Saga 10 - cover

(Dagens bilder är från en scanlation; de fysiska böckerna är svåra att scanna bra eftersom de är så tjocka…)

Dags att titta in hos vikingen Thorfinn och se vad han hittat på sen sist! Spoilrar galore!

Jag måste säga att jag gillar Makoto Yukimuras vikingaserie Vinland Saga: Mycket over-the-top, både när det gäller personer (som jätten Thorkell och den unga Knut den store) och handling (på något sätt självklart när det gäller vikingaserier), men samtidigt överraskande finkänsligt här och där. Jag hade faktiskt saknat den lugnare och mer filosofiska Yukimura som sågs till i hans sf-serie Planetes när jag först läste Vinland Saga för även om det var roligt med all action i den senare kändes det lite mer generiskt, lite mindre personligt.

Den känslan höll i sig när jag nu läste de volymer som kommit ut sen jag sist läste serien, åtminstone fram till efter dryga tusentalet sidor. För då, plötsligt, som en blixt från en klar himmel, händer någonting som helt kullkastar det som hittills hänt. Mycket passande i ett kapitel som heter End of prologue (jag uppskattar verkligen en serie som har mage att efter så många sidor säga att nu, nu är introt klart :-) ) dör nämligen Askeladd, den som jag dittills varit helt övertygad om skulle vara huvud-antagonisten i serien. Och till Thorfinns förskräckelse är det inte ens han själv som dödar Askeladd så hans efterlängtade hämnd för faderns död, hans skäl att leva, kommer aldrig kunna genomföras.

Vinland Saga - Askeladd

Låt mig säga så här: WTF?!? var ungefär det enda jag tänkte efter kapitlet, och jag var tvungen att kolla efter lite noggrannare för att se om Yukimura lämnat något kryphål så att Askeladd kunde komma tillbaka. Men nix, konflikten som hållit handlingen vid liv var helt enkelt borta.

Och sedan, ännu modigare, hoppar serien något/några år framåt i tiden: Thorfinn är nu en uppgiven slav som inte ser någon anledning att fortsätta leva, och hans soldatkunskaper ligger i träda. Inte ens när han mobbas och misshandlas försvarar han sig; han bryr sig helt enkelt inte tillräckligt mycket. Men till slut, tack vare en annan slav som blir hans vän, vaknar han så smått till liv men med enstor förändring: Han svär att aldrig mer använda våld, precis som hans far före honom svurit.

Vinland Saga - Thorfinn

I och med det har Vinland Saga förvandlats från en serie med ett antal huvudpersoner som är nästan övermänskligt skickliga i att strida och hela tiden demonstrerar det i krig och dueller till att bli en pacifistisk serie där anti-våld framställs som den enda rimliga tillvaron. Kanske kommer också seriens titel, Vinland Saga, få en större betydelse nu när jag anar en möjlighet att Amerika kan bli utopin där det kanske är möjligt att leva i fred, utan ständiga hot om våld och krig.

Som en som gillar överraskningar kan jag bara säga: Bravo! Det ska bli väldigt intressant att se var serien tar vägen nu; jag antar att Amerika kommer att få större betydelse men misstänker också att vi inte sett det sista av Knut den stora ännu…

Smått & Gott: Mathematical Girls

Postat den

Mathematical Girls v1 - cover

En liten blurb om en något udda serie jag läste i nyårshelgen: Mathematical Girls, en serie gjord av Mika Hisaka baserad på några romaner av Hiroshi Yuki. Huvudpersoner:

  • Miruka, en knepig flicka som brinner för matematik och som inte är intresserad av någonting annat. Saknar vänner och socialt umgänge tills hon stöter ihop med sin klasskamrat i biblioteket när han studerar matematik, varpå hon närmast attackerar honom med matematiska frågeställningar.
  • Klasskamraten ifråga (om han har något namn nämns det inte särskilt ofta för jag kommer inte ihåg det), som också han brinner för matematiken men som nalkas ämnet mer metodiskt och traditionellt (dvs han läser om matematik i böcker och lär sig hur man ska jobba med ämnet). Miruka får honom att fundera på vad matematik egentligen är och gör honom mer öppen för de kreativa delarna, de där man får använda fantasin för att tränga djupare in i ämnet.
  • Tetora/Tetra (lite olika varianter syns till), något år yngre än de andra två, och med en hangup vad gäller matematik: Hon har fått för sig att hon inte kan förstå den. Plus att hon är lite småkär i ”Klasskamraten”, men inte så hon vågar säga någonting till honom om det.

Två volymer så en ganska kort serie som huvudsakligen består i diskussioner om matematik där Miruka är den briljanta, den som kan angripa och förstå matematiken från alla vinklar, Klasskamraten är den som är nästan lika begåvad som Miruka men behöver hennes vinkar när det blir riktigt svårt, och Tetra som den som läsaren nog är tänkt att identifiera sig med eftersom hon behöver de andra tvås hjälp för att förstå vad det hela handlar om.

Klasskamraten lär ut till Tetra

Klasskamraten lär ut till Tetra

Komplexa talplanet, vektoranalys, oändliga serier och genererande funktioner, unik primtalsfaktorisering, ekvationer vs formler, och andra matematiska godbitar gås igenom, i rätt hög fart; en del förklaringar är utmärkt pedagogiska (IMHO som matematikboksförfattare själv), en del är lite väl kortfattade för att man ska kunna hänga med om man inte redan kan en del av det som tas upp. Så en viss matematikkunskap behövs nog om man ska få ut något av serien.

Bortsett från matematiken finns det förstås lite mer i serien, med Tetras förälskelse, Klasskamratens antydda intresse av både de andra, och Miruka som mest svårtolkad, socialt; att hon i början blir sur på Tetra när hon dyker upp känns mest som irritation på att någonting stör den högre matematikdiskussionen.

Men det är egentligen inte intressant för matematiken är seriens enda egenvärde. Utan att ha läst Yukis romaner skulle jag säga att Hisakas serieversion ärligt talat är rätt torr. Med tanke på Yuki & Hisakas efterord i serierna är det inte så konstigt: Hisaka är inte ett matematikfan medan Yuki definitivt är det, så jag misstänker att romanerna kan vara mer engagerande läsning, med tanke på hur populära de varit, medan serien däremot som sagt bara blev två volymer lång.

Mathematical Girls: Tyvärr mer intressant än bra.

Miruka lär ut till Klasskamraten

Miruka lär ut till Klasskamraten

OK, en till Adachi: H2

Postat den

H2 - omslag

I recensionen av Kimagure Orange Road häromsistens nämnde jag att jag samtidigt läste om Mitsuru Adachis H2, och att jag kanske skulle skriva några rader om den senare också. Voilà:

Mitsuru Adachi, baseboll, scanlation, kärleksrivaler. Det skulle förstås kunna vara nästan vilken som helst av Adachis serier, men den här gången är det alltså H2 det gäller, där titeln anspelar på att båda huvudrollsinnehavarna har namn som börjar på H (Hiro & Hideo). Den första pitcher, den andra slagman, och sen barndom bästa vänner. Men barndoms-duon är egentligen en trio, där även Hikari ingår (givetvis börjar också hennes namn på H, Adachi är svag för att leka med namn). Kärlekstriangel på gång? Jajamensan!

När jag senast skrev om Adachi var det om hans serie Slow Step, en serie som jag skrev var närmast en kliché av en Adachi-serie. Har H2 några unika egenskaper, eller är det 7000 sidor trevlig underhållning utan någonting som sticker ut för den som läst Adachi förut?

Svaret är ett tydligt Ja, den har unika drag, för H2 är en av Adachis allra bästa serier, kanske den allra bästa ärligt talat. Varför den är det är lite klurigt att reda ut eftersom den på ytan är lik så många av hans andra verk, som Touch eller Crossgames: Samma underbart rytmiska känsla i berättelsen, personer som ser ut som de brukar (Adachis huvudpersoner ser ofta identiska ut, oavsett serie), bifigurer med intressant bakgrund och egna historier, samma egendomliga hund (det är ett genomgående skämt i H2 att personer kommenterar att de tycker de känner igen den), samma skickliga sätt att göra baseboll-matcher spännande, samma fixering vid Koshien (den stora turnering för skollag i baseboll i Japan).

H2 - baseboll

Baseboll…

Men den här gången är huvudpersonerna vuxnare, med ett mer moget sätt att möta svårigheterna. Istället för att vara tysta och tillbakadragna kan de tre H:na prata med varandra, de behöver inte smussla med sina känslor. Inte för att de står på taket och högljutt deklamerar sin kärlek precis (den typen av exhibitionism får man vända sig till Maison Ikkoku för att se), men det är ingen tvekan om att alla inblandade förstår vad som rör sig i de andras huvuden.

Inte för att det gör det lättare för dem eftersom det är en i grunden knepig historia, med Hikari i mitten som genuint älskar både Hiro och Hideo, och där de två senare på grund av sin vänskap inte vill göra någonting som kan såra den andra.

Med andra ord, jag drabbas inte alls av det som jag ibland gör när jag läser/ser serier/böcker/tv-serier/filmer där alltför mycket av plotten hänger på att huvudpersonerna av en eller annan anledning inte pratar med varandra och om de skulle göra det skulle allting lösa sig ögonaböj: En stark lust att skaka om dem och skrika att de #%&/€/&%#& borde prata med varandra, nu!

Och det är lite skönt att slippa den känslan ;-)

H2 - relationer

…och relationer

Tillsammans med den vuxnare tonen vad gäller relationerna har H2 också ett till stort plus: När det drar ihop sig mot slutet har jag faktiskt ingen aning om hur det kommer sluta. Den här gången hade jag läst serien förut, för några år sedan, men jag kom inte ihåg upplösningen. Så än en gång greps jag av historien där det enda jag kom ihåg var att allting skulle få sitt svar i den sista matchen i den sista inningen. Nog låter det som en kliché alltid, men Adachi har vävt sin historia så elegant att det fungerar till 100%; psykologiskt är det ett klockrent slut*

Jahapp, nu är det slut på Adachi-serier att skriva om tror jag och det är lite tråkigt; de är så genuint charmig läsning att de är roliga att skriva om också, även om det kan vara lite svårt att återigen plita ner några ord om en baseboll-serie som knappast någon läst här i Sverige, och som dessutom påminner mycket om andra serier som jag redan skrivit om. Men vad tusan, jag gillar verkligen Adachi så jag hoppas åtminstone någon ger honom en chans!

*: Nej, slutet handlar inte om någonting så trivialt som att den som vinner matchen vinner flickan. Så det så. DS.

Deppigt värre? : Bokurano

Postat den

Bokurano 11 - cover

Mohiro Kitohs Shadow Star/Narutaru var en verkligt nedslående historia, så när jag satte mig ner med hans Bokurano efter att den elfte och avslutande boken kommit ut visste jag ungefär vad som väntade: Barn som kommer råka/har råkat ut för ohyggliga saker, presenterat på ett bitvis förvirrat sätt med mycket filosofiska resonemang dessutom. Plus, jag hade redan läst typ de 5-6 första volymerna :-)

Och jodå, så blev det också. Den här gången innehas huvudrollerna av en grupp barn i de yngre tonåren som på ett sommarläger dras in i en kamp som, får de veta, kommer avgöra Jordens överlevnad. Tyvärr innebär det också att de själva kommer dö eftersom den gigantiska robot de har att slåss med utnyttjar pilotens livskraft som sin energi. Så en strid = antingen vinner piloten varpå hen själv dör, eller så förlorar piloten varpå hela Jorden dör. Ett pilotprojekt modell sämre, med andra ord.

Finns det då någon poäng med Bokurano, eller är den bara depp-depp-depp?

Jodå, det finns det. Mecha-roboten till trots är det här en serie som egentligen handlar om vad man gör när man vet att man kommer att dö (nästa pilot blir alltid utvald när striden slutar, så den personen har några dagar att vänta på sin strid och slutet), och framförallt när den utvalda är ett barn, med allt vad det innebär. Några finner sig stoiskt i det, någon panikerar, någon ser chansen att hämnas oförrätter.

Och eftersom Kitoh är en, ska vi kalla det tungmodig, författare har de flesta barnen minst sagt trassliga bakgrunder med döda/icke närvarande föräldrar, skolproblem och annat dystert i bagaget. Ärligt talat kände jag mig också dyster när jag kommit så långt i läsningen att jag förstod hur serien var uppbyggd (varje volym har sisådär 6-7 kapitel, alla namngivna efter den för tillfället utvalda piloten) eftersom jag anade att det skulle bli så mörkt att jag riskerade att tröttna på det.

Bokurano - Ushiro

Men faktiskt, Kitoh överraskade mig. Att det i grunden är en svart serie är självklart, med tanke på vad som händer, men vad det led visade det sig att Kitoh lyckas bra med att skildra alla barnen som individer, med sin egen unika historia, och på något besynnerligt sätt blir det ändå relativt lyckliga slut för dem. Med tanke på förutsättningarna förstås, dvs att ett barn dör, familj/vänner sörjer, och ett annat barn nu vet att hen kommer att dö om några dagar. Det handlar om att hitta en mening med det som händer, och att acceptera det eftersom det trots allt är någonting som händer flera gånger per minut i världen; för att citera Kitoh ur minnet är alla människor huvudpersonen i sin egen historia, och att man själv dör är egentligen inte sorgligare än att någon annan gör det. Att just de här barnen dör när de försöker rädda Jorden från undergång gör inte just deras död sorgligare än någon annans.

En något blek tröst, givetvis, men det fungerar bra i serien. Det tar några volymer innan den här trösten börjar glimta till, och innan dess är det egentligen bara sorg, nihilism och misär, så jag undrar jag om inte Kitoh själv blev övertygad av sina huvudpersoner om att allt kanske inte är så bottenlöst eländigt, trots allt ;-)

Och bortsett från döden som tema, hur är serien?

Jo då, förvirrande var den allt. Reglerna för striderna är inte helt glasklara, och Kitohs ovana att ofta inte använda sig av pilar på pratbubblorna gör att jag ibland inte har en aning om vem som egentligen säger vad, framförallt i de (som väntat) ymnigt förekommande långa filosofiska dialogerna. Och filosofin är inte den mest lätta att tyda, den heller; resonemanget om vad det innebär att dö som jag nämner härovan är det som är tydligt, det övriga är inte helt uppenbart…

Jag har också svårt för hur persongalleriet används i de första volymerna; det är lite för mycket ohyggligheter som refereras till och antyds för att jag ska gilla det. Eller snarare, jag gillar inte hur Kitohs försök att alltid finna saker att diskutera i hur människor är (vilket ofta är bra, förstås) resulterar i resonemang om vems skulden är när någon faktiskt utsätts för våldsamma övergrepp. Det snuddar vid offrets skuld till det inträffade på ett grumligt sätt. Jag tror nog att tanken här är god, att livet och människor är komplicerade, men det verkar som om det glöms bort att vissa handlingar är betydligt värre än andra, även om båda orsakar skada.

OK, jag uttrycker mig nog lite grumligt själv, men läs Bokurano så tror jag ni kommer förstå vad jag menar!

Var det värt det att läsa 2000 sidor som riskerade att göra mig själv deprimerad (och faktiskt gjorde det, i början, innan serien började ändra ton en smula)? Jo, det var det allt. Det är ett ovanligt tema och Kitoh behandlar det väl, när väl serien själv insett vad den handlar om vill säga. Så för den som börjar läsa den säger jag: Fortsätt även om det känns hårt och jobbigt i början!

 

PS. Mecha-robotstriderna? Tja, egentligen inte spännande eller dramatiska, och de tar upp en ganska liten del av sidantalet. Plus att när de två inte alltid humanoida robotarna börjar slåss så kan det vara tusan så svårt att förstå vad som händer, det är mest saker och ting som krossas och exploderar. Läsare som vill läsa om robotar som strider bör nog leta upp någonting annat misstänker jag… DS.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 197 andra följare