Kategoriarkiv: Manga

Slum Wolf

Postat den

Ett bokreaköp idag, och av en bok som jag inte ens sett förut: Slum Wolf av Tadao Tsuge, och utgiven i New York Review of Books sparsamma men mycket intressanta svit serieböcker; faktiskt var just förlaget en starkt bidragande orsak till att jag chansade på ett köp. Men det är också så att jag vet att jag inte har järnkoll på lite äldre japanska serier, så en bok med en för mig ny serieskapare där urvalet huvudsakligen var från den klassiska tidningen Garo från sent 60-tal/tidigt 70-tal och med teckningar som jag också gillade när jag kikade i boken var omöjlig att motstå 🙂

Slum Wolf består av ett knippe mer eller mindre fristående berättelser som alla utspelar sig på samhällets botten. Det är småkriminella, prostituerade, arbetslösa, stigmatiserade och handikappade krigsveteraner som Tsuge intresserar sig för; serierna är starkt rotade i ett Japan som fortfarande lider av traumat från andra världskriget. Det må ha varit en boom-period för många, men det märks det inget av i de slumområden vi ser här.

Det är ovanligt svårt att säga vad historierna handlar om eftersom de i så hög grad saknar en handling i vanlig mening. Istället är det mer som om någon tagit med sig ett ritblock och börjat teckna av det hen ser; slagsmål mellan en bosatt och några amerikanska soldater, några män som på ett sunkigt hak pratar om vad de varit med om under sin uppväxt i området, en krigsveteran som efter en sen kväll springer/flyr från ingenting och allting. Klassiska slut där historien knyts ihop finns inte heller; de tat oftast slut mitt i, precis som de börjar in media res. Det är kort sagt socialrealism i serieform, från en sida av Japan som är långt från glamoren och välståndet.

Med socialrealismen följer också en uppdämd ilska över det vi får se. Tsuge kommenterar aldrig själv det hans karaktärer säger och gör, och förvånansvärt nog saknas också helt ett uttalat politiskt innehåll, om man nu inte hävdar (och det skulle jag nog göra själv) att det politiska är just skildringen av människor som hamnat vid sidan av samhället, som ingen annan bryr sig om. Men aggressiviteten hos huvudpersonerna och hos Tsuge, och all den machismo som också syns till, främst hos Sabu, den varg som titeln anspelar på och den person som syns till flest gånger (ibland bara omnämnd av andra som en (ö)känd buse), gjorde att jag flera gånger kom att tänka på vissa amerikanska undergroundserier från ungefär samma tid. Spains MC-killar, givetvis, men också en del av S Clay Wilsons mindre sexfixerade serier. Det är något av samma känsla här med alienerade män (kvinnor syns sällan till hos Tsuge) där våldet alltid ligger nära till hands, men med en stor skillnad: Hos Tsuge handlar det om förlorare, utan den coolhetsfaktor som oftast finns hos de amerikanska artisterna.

Från Sentimental Melody (1969)

Deppigt värre med andra ord, och inte lättar Tsuges teckningar upp humöret de heller i sin dysterhet. Samlingen täcker nästan ett decennium av Tsuges serier, och det syns på teckningarna. De tidigaste är prydliga med klara streck men med tydligt amatörmässigt tecknade människor, medan de senare har en mycket mer impressionistisk stil, med en mängd snabbt utslängda skrafferingar och skuggningar. Tsuges inte helt säkra människoteckningar kvarstår, men i och med den lösare känslan gör det ingenting. Åtminstone inte för min del, jag gillar verkligen det karga utseendet hos de senare serierna och det lika karga innehållet.

Tadao Tsuge var för mig en mycket trevlig bekantskap. Jämfört med andra kreatörer från samma tid och samma kretsar som jag läst tidigare, som exempelvis Yoshihiro Tatsumi, är Tsuge mer oborstad, rå och mindre litterärt sinnad, med sina ögonblicksbilder från samhällets undersida. Det saknas en tydlig sensmoral och som nämnts politiska anspråk, och de människor vi får följa är mestadels osympatiska. Men poängen är såklart inte att vare sig förevisa hjältar eller skurkar utan att rakt upp och ner skildra de människor som Tsuge enligt vad som framkommer i texter och intervjuer i boken själv växt upp bland. Det finns en tidigare bok av honom utgiven av Drawn & Quarterly, Trash Market (så det låter helt klart som liknande serier), som jag kanske ska ta och leta upp. Men jag är inte helt säker; på sitt sätt kändes Slum Wolf som en alldeles perfekt smakbit 🙂

Från Legend of the Wolf (1976)
Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Två tragiska uppföljare

Postat den

Några ord om två inte perfekta men bra och läsvärda serier som jag skrivit om förut och som det nu dykt upp nya volymer av. Först ut, från Japan, Kabi Nagatas (jag brukar skriva japanska namn i den västerländska ordningens jag gör det här med, men jag har börjat fundera på om jag ska ändra det i fortsättningen. Decisions, decisions!) My Solo Exchange Diary 2.

Nagatas första självbiografiska serie, My Lesbian Experience with Loneliness, var en av de bästa serierna jag läste 2017. Självutlämnande, sorgligt, men samtidigt med humor berättade hon om sina försök att lära känna andra människor och inte längre behöva bo hos och förlita sig på sina föräldrar. I uppföljaren My Solo Exchange Diary fick vi sedan läsa om reaktionerna hos hennes omgivning när den första boken kom ut, och framförallt hur relationen till föräldrarna påverkades. Hon lyckas flytta hemifrån, åtminstone ett tag, och försörja sig själv, och det ser relativt ljust ut.

I volym två får vi se vad som hänt sedan dess, och precis som förut handlar det om några små steg framåt, följt av enstaka jättekliv bakåt. Hon flyttar tillbaka till föräldrarna, tas in på sjukhus, men gör å andra sidan framsteg med sin relation till sin mamma. När serien slutar (och det är tydligen den sista delen) är det oklart hur Nagata egentligen mår, och hur det ska gå för henne.

Sammantaget är det absolut så att det är den första boken som är intressantast; som många andra självbiografiska serier blir det lite väl mycket repetition efter ett tag av tankar vi redan sett. Jag är nog heller inte så förtjust när serier mer och mer handlar om reaktioner på tidigare serier eftersom det ger mig en känsla av en spiral som följs inåt centrum och där man till slut har en serie som till 100% handlar om sig själv. Nagata hamnar inte riktigt där, men jag tror att My Solo Exchange Diary höll på precis lagom länge, även om den lämnar mig med en önskan att få veta mer om vad som hände sen.

Och jag måste också säga att serien är en fascinerande blandning av total öppenhet som ibland kolliderar med en önskan om att inte vara till besvär eller , som när Nagata ber om ursäkt till läsaren för att hon inte klarat av att upprätthålla en relation som hennes läsare (serien publicerades ursprungligen online) gratulerade henne till. Visst är det My Lesbian Experience with Loneliness som är höjdpunkten av de tre böckerna, men de andra två förtjänar också att läsas; de liknar inte mycket annat jag läst, och det på ett bra sätt 🙂

Till bok nummer två, från Frankrike, närmare bestämt Jacques Tardis I, René – Prisoner of War in Stalag IIB – My Return Home.

I den första boken fick vi följa Tardis far René i hans liv i det tyska fånglägret Stalag IIB efter att René tillfångatagits bara några dagar efter Tysklands invasion av Frankrike under andra världskriget. Boken slutade 29 januari 1945 när lägret stängs och fångarna påbörjar sin marsch västerut när de tyska soldaterna flyr undan den annalkande ryska armén.

I den här uppföljaren får vi följa René när fångarna leds kors och tvärs över Tyskland, allt för att undvika att de stöter på någon av de allierades arméer. Eländet är stort med en svinkall vinter och brist på mat, men ändå finns det en gnutta mer optimism hos René. Han är visserligen lika arg på världen och allting i den, men här, när han till slut ändå känner att han kanske är på väg hem till sin älskade Zette, så slipper det ändå ur honom en gång att en tysk äng fångarna passerar är vacker; dittills har allting varit skit i Tyskland, som natur, mat, hus, väder, och så vidare.

Förutom det självbiografiska innehållet finns det två likheter till mellan dagens böcker: Mycket begränsade färgskalor, och sidlayouter som alltid består av liggande widescreenrutor (tre för Tradi, fyra för Kabata)

Så trots att många fångar dör under marschen och trots alla hemskheter som det berättas om känns det för mig som läsare som om en del av pressen försvinner när det tidigare mycket hårt organiserade fånglägerlivet ersätts av en tillvaro under en sönderfallande tysk armé. Och så även teckningarna där det långsamt smyger sig in lite ljusare nyanser, och mot slutet även färger i den tidigare grå/blå/svarta färgskalan. Hoppfullt är kanske inte ordet med tanke på att René som sagt är lika aggressiv mot omvärlden som förut, men någonting ditåt är det ändå fråga om för människan René.

Upplägget av serien är detsamma som tidigare, dvs René pratar om vad som händer just då (via de anteckningar om vad som hände han skrev ner när sonen Jacques bad honom om det), och Jacques kommenterar händelserna som en grekisk kör. Men den här gången är Jacques kommentarer inte lika personliga för medan René pratar om vad som händer honom under marschen berättar Jacques vad som samtidigt händer i kriget, så det blir mer av metod för att låta läsaren förstå hur slutet för nazisterna nalkas (inklusive vad jag misstänker är en klassisk översättningsgroda där Schweiz och Sverige blandas ihop…).

Jag gillar såklart teckningarna i serien, men jag tycker nog att metoden med den berättande René och den kommenterande Jacques inte fungerar riktigt lika bra den här gången. I den första boken var relationen mellan fadern och sonen mer närvarande och brännande, men här berör den sällan. Förutom en episod när René berättar om hur fångarna till slut undslipper de tyska soldaterna då Jacques blir våldsamt upprörd över faderns handlingar; här blir det också för mig lite oklart om de känslor Jacques i serien visar upp är Jacques Tardis egna nutida känslor, hans känslor som barn (Jacques i serien ser ut att vara cirka 15 år), eller ren fiktion. René är hur som helst lakonisk i sin reaktion; efter att ha sett kriget på nära hand bekymrar han sig inte nämnvärt över hur en avrättning kan se ut för en som inte varit med.

Friheten är nära för René så färgskalan utvidgas en smula. Krigets hemskheter fortsätter dock.

Precis som med My Solo Exchange Diary 2 är det alltså en bok som inte är riktigt lika bra som sin föregångare, men som jag ändå rekommenderar, och jag hoppas att Fantagraphics också kommer ge ut den tredje delen som kom ut i höstas i Frankrike som handlar om Renés liv efter kriget. Fast läs inte båda böckerna i ett streck som jag gjorde den här gången (jag ville gärna läsa om ettan innan jag gav mig på tvåan) eftersom Renés ordmatta kan bli alltför mycket i stora doser, så pauser rekommenderas!

Kan köpas bl.a. här:

Gott och blandat 11: Nyårsrensning, del 1

Postat den

Jag tänkte att det kanske vore lika bra om jag tog chansen att innan året är slut en gång för alla rensa ut min (alltför) långa lista med serier jag läst som jag eventuellt skulle skriva om. Dvs, serier som jag inte känner för att skriva ett helt inlägg om, och det behöver inte betyda att de är dåliga för ibland är det bara så att jag inte har så mycket att säga om även bra serier.

Men ok, de flesta är nog bara godkända, om ens det 😉

Så idag blir det minimalare än någonsin, med bara någon/några enstaka mening/ar om serien ifråga. Med andra ord, extremt generaliserande och antagligen helt orättvist. Men varje serie får chansen att motbevisa mitt omdöme med varsin sida så ni får chansen att se vad det handlar om. Och för att inte bli alltför långt börjar jag med en hög manga; resten kommer imorgon (eller möjligen i övermorgon…)!

Moteki Omnibus v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Moteki av Mitsurō Kubo: Vuxen man som aldrig haft tur i kärlek tror sig plötsligt vara lyckans gullgosse när alla kvinnor han känt och haft känslor för börjar höra av sig. Sen blir det How I Met Your Mother i mangaversion,  dvs vem om någon ska han bli ihop med. OK setup men halvdant genomförande, så när de totalt fyra volymerna var över gjorde det ingenting.

Shojo FIGHT! v05 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Shojo FIGHT! av Yoko Nihonbashi: Sportmanga om ett flicklag i volleyboll. Plus för kvinnor i huvudrollerna, plus för omväxlingen i teckningsstil (som lustigt nog mer ser ut som när till exempel en europé gör serier i mangastil), minus för avsaknaden av högdramatiska matcher som pågår i evighet. Så kul med variationen, men nja för utförandet.

Peach Mermaid v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Peach Mermaid av Ruri Miyahara: Romantik med USP att kvinnliga huvudrollsinnehavaren är en sjöjungfru som blivit betuttad i en vanlig kille. Hon kan förvandla sig så att hon har en mänsklig kropp, men tyvärr så reverterar hon till fiskunderkropp så fort hon blir det minsta upphetsad -> serien består av en enda lång räcka ”komiska” kapitel där de blir lite småintresserade men sen blir det tji. Småkul i början men jag tappade intresset efter två volymer, men nu ser jag att det bara var en volym kvar så kanske tar jag och läser den ändå…

Forget Me Not v01 (2016) (Digital) (danke-Empire)

Forget Me Not av Mag Hsu (manus) & Nao Emoto (teckningar): En nackdel med att vänta så länge med att skriva om serier jag läst är att det kan vara svårt hålla isär de som saknar särprägel. Den här har jag svår att hålla isär från Moteki, för även här är det en man som försöker förstå vem av alla de kvinnor han hållit kär är den som han egentligen borde vara ihop med. Mycket smetigare och mer melodramatisk än Moteki, man kan riktigt höra de smäktande fiolerna som spelar i bakgrunden, så nä, blä.

Is Kichijoji the Only Place to Live v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Is Kichijoji the Only Place to Live? av Makihirochi: Ah, en av de där underbart extremt nischade serierna igen. Här om två systrar som jobbar som mäklare i Kichijoji, den coolaste förorten till Tokyo, som så fort en potentiell kund kommer in istället tar denna med till någon annan förort, varpå kapitlet fördrivs med att de går igenom och förevisar alla fördelar med denna. Och det är allt, ingenting mer händer. Jag har läst en volym, det finns flera, men även om jag gillar det udda så är det inte för att jag personligen verkligen gillar Kichijoji som jag tänker skippa resten. Men om jag skulle flytta till Tokyo kanske jag skulle läsa lite mer 🙂

Go For It, Nakamura! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Go For It, Nakamura! av Syundei: Lyckad komedi om Nakamura som är kär i sin klasskompis Hirose Aki men som har förtvivlat svårt att våga säga det. Försöker gör han, men varje gång det är nära så vågar han inte riktigt göra det. Enkel och charmig serie i en volym, och med ett öppet slut som Syundei förklarar med att han ville sluta medan Nakamura åtminstone skulle ha ett glatt minne av Hirose. En kul liten bok!

Kakafukaka.jpg

Kakafukaka av Takumi Ishida: En till av alla serier om ett kollektiv dit Aki Terada flyttar efter att hennes pojkvän bedragit henne. Givetvis bor en annan gammal pojkvän där, och handlingen är igång. Helt OK, måhända helt utan originalitet, så jag kommer inte ihåg mycket av den trots att jag nyss läste den, men snygga omslag!

How NOT to Summon a Demon Lord v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How NOT to Summon a Demon Lord av Yukiya Murasaki (manus) & Naoto Fukuda (teckningar): Seven Seas Entertainment vräker ut manga med fantasy-anknytningar som alla går ut på att placera vanliga människor i en fantasy-setting. Här en dataspelare som plötsligt befinner sig i sitt favoritspel, i rollen av en Demon Lord. Inte bättre inte sämre än andra i genren, men jag tar den som exempel. Andra jag nyligen läst är Satan’s Secretary (mycket proper dam blir en extremt effektiv administratör i helvetet), I’m Standing on a Million Lives (skolungdomar får kämpa sig igenom 10 uppdrag med livet som insats inne i ett dataspel), och fler därtill. Alla småcharmiga, men i längden alldeles för enkla för att vara värda att följa en längre tid. Jag föredrar helt klart Seven Seas när de satsar på lite ovanligare relationsdramor istället, som Go For It, Nakamura!.

Flying Witch

Flying Witch av Chihiro Ishizuka: Har du alltid undrat mer om vardagslivet för häxor i Kikis expressbuds värld? Här har du svaret med en något äldre häxlärling som träffar äldre häxor, värvar en yngre adept, med mera. Jag älskar den lugna stämningen i Miyazakis film, men i den här serien är det kanske lite väl odramatiskt; efter fem lästa volymer har fortfarande ingenting egentligen hänt. Och ja, den känns lite väl kalkerad från Miyazaki för att det ska kännas helt OK.

High-Rise Invasion v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

High-Rise Invasion av Tsuina Miura (manus) & Takahiro Oba (teckningar): High concept-skräck när utan förklaring Yuri Honjo plötsligt befinner sig i en värld som enbart består av skyskrapor där det bara går att röra sig på taket och i de översta våningarna, och om det inte vore nog finns det också diverse maskförsedda människor som är ute efter att mörda alla andra. Skrämmande miljö som fungerar bra i de första volymerna, men samtidigt har jag läst flera liknande serier förut, så slutomdömet kommer bli väldigt beroende på hur det hela avslutas.

Mix

Det knepiga med att illustrera Adachi är att hans allra starkaste sida är rytmen, hur han bygger upp scener / kapitel / böcker, och då räcker inte en enda sida…

Mix av Mitsuru Adachi: En slags uppföljare till Adachis ultraklassiker Touch där vi får återse samma skola trettio år senare, en skola som efter succén i Touch aldrig varit i närheten av att nå Koshien igen. Men nu är ett nytt talangfullt brödrapar på gång… En hel del vinkningar till den äldre serien, inklusive inhopp av några av dess birollsinnehavare, och Adachi är mycket skicklig på att göra serier med en god stämning. Men lite avslaget är det allt, och inte i närheten av hans mest lyckade serier som just Touch eller Cross Game. Så kul för fans som mig, även om jag hellre sett honom göra någonting helt nytt. Ännu inte avslutad men femton volymer har det redan hunnit bli.

Så det var nog alla, och den enda jag tveklöst kan rekommendera är Go For It, Nakamura!; några av de andra har sina poänger men är mer till för de som just gillar  det som utmärker serien ifråga (som Mix) . Jag har också på min lista två till manga men den ena, Wotakoi, kommer jag ihåg absolut noll om, och den andra som jag bara skrivit ”Receiving Hakane” vid som jag anar är en slags förkortning av någon serie kan jag inte ens förstå vilken det är, så sannolikheten för att den var extremt läsvärd är nog minimal 🙂

Härnäst, resten!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

 

Kotonoba Drive

Postat den

Ja, vad ska jag säga som jag inte redan sagt när det gäller Hitoshi Ashinanos serier? Hans lugna Efter katastrofen-serie Yokohama Kaidashi Kikō är en av de allra bästa serier jag läst, Kabu no Isaki är en nästan lika bra serie om en värld där allting med geografi har blivit tio gånger större, och nu har jag precis läst den i våras avslutade serien Kotonoba Drive och jag är återigen golvad.

Till skillnad från de två tidigare serierna utspelar sig Kotonoba Drive i vår värld i vår tid, men den drömska och mycket lugna känslan är den samma. I YKK skildrades en värld nästan tom på människor där även de som överlevt (den aldrig förklarade) katastrofen har saktat ner och inte längre strävar efter att ständigt förändra världen de lever i. I KnI är det det enkla faktumet att Jorden blivit så stor och avstånden så gigantiska som gör att det är glest mellan människorna och att allting är lugnare.

I KD är det istället huvudpersonen, Suu, som låter livet skölja över henne, och som när det är som lugnast då och då ser saker som ingen annan kan se, som blommande träd där de sedan länge huggits ned eller havet där det i forntiden bredde ut sig. Fem minuter åt gången sker det, så det är inga långa äventyr hon har utan bara en chans att uppleva någonting annat. Och som man kan vänta sig om man läst andra Ashinano-serier så reagerar Suu med förtjusning och låter sig svepas med:

Kotonoba Drive - dimma.png

Andra detaljer som också känns igen från tidigare serier är Ashinanos förkärlek för kameror där Suu har ofta kameran som förevändning när hon ger sig ut på sina utflykter, och givetvis är fordonet hon använder sig av en skoter 😉

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om Kotonoba Drive eftersom Ashinanos serier är någonting man måste uppleva själv, men några saker till vill jag nämna:

  • Serien har ännu mindre än de tidigare en sammanhållen handling. Här handlar det om Suu och hennes upplevelser; ofta av ett mystiskt slag, men också att njuta av det vardagliga livet med en god lunch, en vacker dag, och annat. 35 kapitel, 35 olika scenarios.
  • Det har varit en trend på senaste tiden med manga (ofta med kvinnliga huvudpersoner) där ingenting egentligen händer, som camping-serien Laid-back Camp. Jag tycker en hel del av dem är småcharmiga och läser dem (eller tittar på animen), men de kan ibland bli lite väl menlöst vardagliga i långa loppet. Och om det låter som om Kotonoba Drive är av samma slag har jag misslyckats med den här texten för även om inte mycket händer så händer det inte mycket på ett helt annat sätt. Typ.
  • Sist men inte minst utan störst: Ashinanos teckningar är förunderligt bra, och personligen skulle jag klassa honom som en av de allra bästa serietecknarna i världen i dag. Det finns sidor här som tillsammans med manuset är ren poesi, och jag kan stanna till vid dem och bara njuta. Enstaka sidor som exemplen här gör honom inte riktigt rättvisa eftersom handlingen (som faktiskt finns) också den bygger upp den mycket speciella stämningen, men det finns sekvenser här där kände mig tvungen att stanna upp i förväntan på vad jag skulle se på nästa sida.

Som kanske märks är jag löjligt förtjust i Ashinano, och det trots att Kotonoba Drive nog är den svagaste av de tre nämnda serierna. Han jobbar långsamt med en takt av ungefär en bok / år så det lär dröja innan det finns någon ny längre serie att läsa av honom igen. Men om kvalitén bibehålls väntar jag så gärna!

Kotonoba Drive - snö1Kotonoba Drive - snö2Kotonoba Drive - snö3Kotonoba Drive - snö4Kotonoba Drive - snö5Kotonoba Drive - snö6Kotonoba Drive - snö7

PS. Tyvärr finns det liksom för övriga Ashinano-serier ingen officiellt licensierad engelsk utgåva av Kotonoba Drive så för den som vill läsa serien blir det till att ge sig ut på nätet och leta 😦

 

Hur gick det sen: My Brother’s Husband & My Solo Exchange Diary

Postat den

Förra året var serierna My Brother’s Husband och My Lesbian Experience with Loneliness två av de mest intressanta jag läste under året. Gengoroh Tagames berättelse om Yaichis möte med sin avlidne tvillingbror Ryojis kanadensiske make Mike blandade på ett förtjusande sätt det personliga med ett mer allmänt informativt tonfall om vad det egentligen kan innebära att ha en homosexuell familjemedlem, medan Nagata Kabis serie istället var något av den ultimata utlämnande självbiografiska, med en huvudperson som det är förtvivlat svårt att inte tycka om och tycka synd om i hennes kamp för att förbättra sitt liv.

I år har både serierna fortsatts och det förtjänar några ord, det med. Ergo:

My Brother's Husband 2 - cover

My Brother’s Husband volym 2 avslutar berättelsen om Yaichi, Mike, och Yaichis unga dotter Kana på samma finkänsliga sätt som den började. Även om alla inblandade har sina egna berättelser och insikter är det fortfarande Yaichi som är den otvetydiga huvudpersonen i sin fortsatta utveckling av hur han egentligen ser på Mike och i förlängningen sin bror Ryoji. Gång på gång har vi fått se scener där vi parallellt ser vad han egentligen tänker/vill säga samtidigt med vad han faktiskt säger, som hur han upprepade gånger önskar att han vågade presentera Mike för sina vänner som Ruojis make, inte bara som Ryojis vän. Och när Kanas lärare i ett möte med honom uttrycker skepsis mot att Kana pratar om sin farbror Mike vågar han äntligen göra slag i saken. Men i sann Yaichi-stil fantiserar han ändå om att han skulle våga vara ännu tydligare:

My Brother's Husband 2 - school 1My Brother's Husband 2 - school 2My Brother's Husband 2 - school 3

My Brother’s Husband är berättelsen om Yaichis resa till att slutligen helt och fullt acceptera vem Ryoji var, och hur det förändrar honom själv. Han inser att när Kana växer upp kan hon bli kär i vem som helst, och att det enda han egentligen önskar sig är att hon är lycklig, oavsett vem hennes kärlek visar sig vara. Det är också tydligt att den komplicerade relationen till Ryoji har påverkat honom; när han kommer till freds med sin känslor blir också samvaron med hans exfru bättre och mer avslappnad, och utan att någonsin ha sett Yaichi i hans liv innan Mikes tre veckor långa besök får jag ändå en tydlig bild av den han var med undertryckta känslor, besvikelse, och andra problem.

Helt sockersött och okomplicerat blir det aldrig för som jag skrev redan förra gången undviker Tagame aldrig svåra saker. Här i bok två finns ett tydligt exempel när Katoyan, en av Yaichis gamla klasskamrater, stöter ihop med Yaichi och Mike. Det visar sig att Katoyan var Ryojis enda homosexuella vän i skolan vilket Mike känner till men inte Yaichi, men Katoyan har aldrig kommit ut och ber därför privat Mike att inte säga någonting till Yaichi, och Mike går som han ombeds. Vilket leder till deprimerande tankar hos Mike som nu måste hålla någonting hemligt för Yaichi, och för Yaichi som märker att någonting känns fel, konstigt, när de möts hemma hos honom. Problemet får aldrig någon lösning för vare sig Mike eller Yaichi för så länge Katoyan känner att komma ut kommer leda till alltför stora problem för honom med tanke på omgivningen finns det ingen lösning som gör allt bra, för alla.

Men i det stora hela går det bra i My Husband’s Brother, någonting jag inte kan säga lika tvärsäkert när det gäller Nagata Kabis uppföljare till sin uppmärksammade bok. Efter att My Lesbian Experience with Loneliness kom ut och uppmärksammades anlitades Kabi för att fortsätta göra serier om sig själv. I samma anda som den tidigare boken blev resultatet en serie dagbokskapitel, adresserade till henne själv (…with Loneliness, som sagt), som nu samlats ihop i My Solo Exchange Diary.

My Solo Exchange Diary - cover

Som många andra självbiografiska serietecknare (Joe Matts Peepshow, Alison Bechdels Are You My Mother?) består stora delar av den nya boken av hennes egna och omgivningens reaktioner på det som avslöjats i den tidigare serien. Här är det Kabis ångest när hon samtidigt önskar att hennes föräldrar inte ska läsa den och att de ska läsa den för att förstå sin dotter. Givetvis läser de boken när de får den (Kabi lämnar den hemma hos dem) och givetvis bli deras reaktioner inte de som Kabi önskat sig. Men som hon själv inser så är hennes problem med ensamhet och intimitet delvis en följd av att hennes familj lidit av samma problem, och att familjemedlemmar inte nödvändigtvis måste älska varandra bara för att samhällets bild av familjer är att alla gör det.

Så Kabi fortsätter att argumentera med sig själv, fram och tillbaka, och allt presenteras i serien helt utan skyddsvallar. Men mitt i kaoset och humörsvängningarna fortsätter hon att med små steg försöka göra sitt liv bättre. Hon lyckas till slut flytta hemifrån och det känns fantastiskt bra, både för att hon inte längre behöver bo med sina föräldrar men också för att det gör att hon känner att hon klarar av saker själv, att hon är vuxen. Men det leder såklart också till ångest när hon inser att hon helt saknar ett socialt liv med vänner hon kan diskutera känslor eftersom allt sådant förut haft ett enda utlopp:

My Solo Exchange Diary - Mother

Svårscannad bok så sidan är lite avhuggen t.h. (Sorry.)

Serien startade som en webbserie och det är också på webben som hon gör framsteg i vänskapssökandet. När den första boken kommer ut ser hon en bekräftelse av sig själv i de positiva kommentarerna (även om hon när hon mår sämre anstränger sig för att leta upp de fåtaliga negativa skriverier som självklart finns, de med), och hon knyter till och med några kontakter via mail. Inklusive en som visar sig vara intresserad av att lära känna Kabi ännu närmare, dvs Kabi ser att till slut öppnar sig även för henne möjligheten till Kärlek:

My Solo Exchange Diary - Love?

Två steg framåt, ett tillbaka (eller kanske snarare flera mycket små steg framåt, följda av enstaka jättehopp bakåt) är melodin, och jag är lika fascinerad den här gången av hur någon som mår så pass dåligt som Kabi trots det orkar försöka göra någonting åt situationen. Inte alltid helt framgångsrikt, men ändå beundransvärt! Riktigt lika stark Wow-känsla som av den tidigare boken får jag inte vilket beror både på att första gången alltid känns mest överraskande och på att My Lesbian Experience with Loneliness hade en så extremt stark fokus på Kabis problem med närhet, medan My Solo Exchange Diary snarare är en samling mer eller mindre fristående essäer. Bra är det likafullt, och jag håller tummarna att nästa bok som är utlovad till februari 2019 är lika intressant den med 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Cutie Honey

Postat den

I det förra inlägget risade jag Alejandro Jodorowsky för att hans manus i så hög grad bara går ut på att försöka chockera läsaren och att historierna känns som om de bara rullar på utan större eftertanke. I det här inlägget tänker jag rosa Go Nagai för ungefär samma saker 🙂 Konsekvent? Tja, min högst personliga åsikt är att Nagai är både rolig och att hans underligheter gör mig på gott humör, medan Jodorowsky känns tråkig, sunkig och rejält seg att läsa. Så det så 🙂

Anyhoo, Cutie Honey. Liksom Devilman är det här en tidig serie av Nagai, från början av 70-talet, och nog syns det att den inte är purfärsk med teckningar och layout som liknar andra serier från samma tid, som mycket av Tezukas production och Ashita no Joe. Men manuset är någonting helt annat! Visst finns det klumpigheter men jag är inte säker på om det beror på åldern eller på Nagai…

För Nagai är en väldigt slarvig serieskapare, både i teckningar och i manus. Anatomin ser ut lite hur som helst, logiken i manuset saknas nog helt (det är bäst att inte tänka alltför mycket på hur skurkarna resonerar för de skulle kunna gå en match mot Bonds mest stupida motståndare), och handlingen hoppar mellan sex, slapstick och action utan paus. På många sätt känns det mer som en polerad amatörserie än en gjord av ett proffs.

Så det här skulle kunna vara hur dåligt som helst, men på något sätt fungerar det. Nagai har ett gott humör och har så uppenbart roligt när han gör serien att det smittar av sig på mig med. Ta en sån sak som designen av den kriminella organisation som Cutie Honey kämpar mot, Panther Claw. Alla ledare är kvinnor (eller kvinnliga androider, kanske; Nagai verkar inte alltid komma ihåg vad han tidigare sagt i den, liksom många andra, saken), och alla har någonting animaliskt tillagt i namnet. Jag kan se framför mig hur Nagai hittade på alla namnen, utan att tänka på hur han skulle designa karaktärerna, och sen blev det bara som det blev:

Cutey Honey - Black Claw

Cutey Honey - Tarantula Panther

(Bilderna idag är inte från Seven Seas nyutkomna bok utan från en tidigare scanlation eftersom det är svårt att scanna den feta inbundna boken med ett bra resultat)

Överst ses Black Claw där Nagai helt sonika satt en björnram ovanpå hennes huvud, och nederst Tarantula Panther som kan framställa spindelnät på ett smula mer grafiskt sätt än andra mer kända spindelsuperhjältar 😉

Energiskt så det förslår är det, serien igenom, och späckat med naket är det också. För att återigen jämföra med Jodorowsky är det både energin och det goda humöret som gör att jag inte har någonting emot Nagais nakenhet, vare sig det gäller den oskyldiga sorten som när Cutie Honey, huvudperson och en tidig version av en magical girl via sitt utrop ”Honey Flash!” (ja, jo,…) förvandlar sig till en av sina olika alternativa identiteter, den mer fanservice-inriktade när Cutie Honeys rumskamrat och bästa vän Natsuko efter att ha blivit piskad av föreståndarinnan Histler (sammandragning av öknamnet ”Hysterical Hitler”) låter Cutie Honey smörja in hennes nakna bak med salva varpå Cutie passar på att retas lite, eller den mer absurda som när vi för första gången får se ledaren av de tuffa brudarna på skolan (Natsuko ses också till, bunden vid sängen; just Natsuko spenderar nog mer tid naken än påklädd i serien):

Cutey Honey - Boss

Smaklöst värre är det rakt igenom men jag kan inte bli det minsta uppretad över det, bara road, och eftersom Cutie Honey till skillnad från Devilman huvudsakligen är menad som en komedi tycker jag att Nagai lyckas alldeles förträffligt. Handlingen är förglömlig och avslutas abrupt, humorn är barnslig (överlag är det mycket camp över serien), det nakna är 100% inriktat på schablonartad manliga läsare, men jag hade väldigt roligt när jag läste den här boken. Devilman är en mycket starkare läsupplevelse men Cutie Honey förtjänar definitivt sin plats i bokhyllan, så jag kanske ska ge Nagais andra serier en chans också 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 11: Mer manga mania

Postat den

Mycket manga är gjord för att läsas snabbt och det har jag anammat; jag försöker läsa åtminstone första volymen av alla som vid en snabbtitt åtminstone inte ser alltför bedrövliga ut. Fördelen är att ibland stöter jag på någon oväntad pärla (som The Full-Time Wife Escapist), nackdelen att det oftast är förglömligt; i så hög grad gäller det senare att jag när jag samlar ihop en samling lästa serier som idag räcker det ibland inte med titeln som jag noterat att jag ska skriva om för att jag ens ska komma ihåg vad serien handlade om. Men som sagt, det går fort att läsa och det är alltid värt det att ge serierna en chans 🙂

La Magnifique Grande Scène av Cuvie (kategori: Shonen): Balett för hela slanten, där vi får följa hur lilla Kanade en dag får följa med för att se hur grannflickan Risa dansar balett, och hur hon sedan själv drabbas av en oemotståndlig lust att också ge sig på dansen. Det bästa i den första volymen är skildringen av hur Kanade blir förkrossad när hon efter första träningen tvingas inse att hon inte kommer kunna dansa som Risa på många år, men hur hon trots besvikelsen trumpet tränar på.

La Magnifique Grande Scène v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Kanade inser betydelsen av olika slags balettskor

Så lite besviken blir jag när handlingen sedan hoppar fram några år och därmed hoppar över de första årens slit utan större belöning. Men det är nog vettigt på sitt sätt för det gör att vi istället får följa en något mer intressant del i Kanades utveckling, när hon får börja med något knepigare roller och uppgifter. En småtrevlig serie som i uppbyggnad påminner en hel del om sportserier med pucklar i utvecklingskurvan som måste betvingas, konkurrenter/vänner att lära känna, osv. Så om man vill läsa en helt OK serie av det slaget som i det här fallet behandlar balett så kör på!

Monster Tamer Girls av Mujirushi Shimazaki (seinen): Lättsamt och menlöst är nog det som bäst beskriver den här serien om en skola som tränar upp unga flickor för att de ska kunna ta hand om de monster som sedan åratals tillbaka dykt upp i världen. Monstren är inte onda men de kan ställa till en hel del problem på grund av deras storlek och ibland mystiska krafter, och de enda som visat sig kunna kontrollera dem är just vissa flickor med speciella egenskaper.

Monster Tamer Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Godzilla-action är det inte fråga om för allting sker i en sävlig fart som fokuserar mycket mer på att titta på utsikten placerad på huvudet av ett gigantiskt monster, små relationsdramer mellan eleverna (vem kan sjunga bäst för att ett monster ska somna), med mera. Inget fel på en lugn takt, men ärligt talat är den här serien snarare sövande än rofylld. Jag tror att jag överdoserat lite på menlösa konfliktlösa serier där gulliga flickor sätts i oväntade situationer så det kan vara därför jag är hård mot just den här.

Eller så är den bara mer soppig än vanligt.

Napping Princess – The Story of the Unknown Me av Hana Ichika (teckningar) och Kenji Kamiyama (manus): Ren miss från min sida att jag gav mig på den här. Jag hade missat att det var en mangaversion av en film och min erfarenhet av adaptioner i den riktningen är att jag aldrig brukar gilla dem. Så ock här, med en historia om hur Kokone, en tonårig flicka i Tokyo, börjar inse att hennes drömmar om ett fjärran sagorike där hon är prinsessa kanske inte bara är drömmar…

Napping Princess - The Story of the Unknown Me - vakna

Filmen kanske är bra, men serien är usel med ett manus som mest känns som när ett ungt barn berättar om en bok/film/serie: ”Och sen gick hon dit. Och sen sa han X. Och sen flög de. Och sen, och sen, och sen…”. Ingen känsla för rytm och en handling som bara känns som om den måste klaras av, tillsammans med teckningar som alltför mycket ser ut som rutor tagna från filmen -> de är osedvanligt stela. Blargh.

Sacrificial Princess and the King of Beasts av Yu Tomofuji (shojo): Fler prinsessor, och lite bättre också i den här japanska varianten av Skönheten och odjuret. Ett långt krig mellan människor och bestar har avslutats i och med ett fredsfördrag där människorna lovar att regelbundet skicka en unga kvinnor som offer till bestarnas konung, men när Sariphi (vars namn inte av en slump låter som en portmanteau/sammandragning från Sacrificial Princess) blir det 99:e offret går det inte som vanligt:

Sacrificial Princess and the King of Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det som räddar den här serien från att bli lika menlös som en del av dagens andra är att den då och då, bland (melo)dramatiska inslag och romantisk kärlek av Romeo och Julia-styrka, slänger in scener som den här ovan; den bitvis påfrestande högtravande tonen mår bra av att tas ner på jorden ibland. Ingen större serie, men efter att i början varit nära att ge upp serien på grund av den tonen blev det efterhand en trevligare läsning så att jag till och med läste volym 2. Frustrerande mycket känns igen från Skönheten och odjuret (eller för den delen ramberättelsen i Tusen och en natt) men humorn gör serien läsbar.

Defying Kurosaki-kun av Makino (shojo): Jag tar romantikserierna efter varandra, och här är det typisk setup där Yu Akabane tvingas flytta till skolans studentrum eftersom hon inte vill följa med när föräldrarna plötsligt måste flytta. Så hastigt och lustigt delar hon bostad med både den Vite prinsen och den Svarte djävulen, som eleverna kallar skolans två snyggaste killar. Som namnen antyder är prinsen charmerande, alltid vänlig, och den som alla, inklusive Yu, vill bli ihop med, men det är djävulen, Kurosaki, som hon genast lär känna.

Defying Kurosaki-kun v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Bitvis småkul eftersom Makino uppenbarligen vet hur man skriver en sådan här typisk shojo-serie, med karaktärer enligt mallen men alla med sina egna mer udda egenskaper. Men serien skavde för min del. Det är uppenbart att Kurosaki är den som Yu kommer bli kär i på riktigt, och den processen börjar mycket riktigt snart efter att hon flyttat in, och den fortsätter i de två album jag läst. Så den mer säregna och svårmodiga killen alltså, men tyvärr ska han också ha en bad boys charm, vilket Makino skildrar genom att han ärligt talat beter sig fruktansvärt mot Yu. Han kysser henne fast hon inte vill, tvingar henne att göra saker hon inte vill (inte sex, men ändå), och till slut är Yu så fokuserad på hans känslor (ska han vara snäll? arg? ointresserad?) att det känns som ett praktexempel på en relation där ena parten blivit manipulerad av den andra. Så en serie som på ytan är roande men som när man tänker mer på det är riktigt läskig. Suck.

A Kiss, For Real av Fumie Akuta (shojo): Sådärja, mycket bättre! Igen romantik, igen något av en bad boy, men den här serien är betydligt roligare att läsa. Inte för att den är rolig, snarare är den ganska deppig (men med feelgood-potential), men för att karaktärerna ges så mycket mer djup och skildringen av den spirande kärleken mellan Chitose, som hela tiden sätter upp en mask för andra för att de inte ska kunna se igenom henne och hennes osäkerhet, och Itsuki, en konststuderande som tar med henne till sin skola där hon inser att just det är det hon vill göra, även om hennes föräldrar och andra kommer tycka hon är konstig.

A Kiss, For Real v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Knepig relation även här, men den är jämbördig, med två kontrahenter som båda två har en del baggage som gör att de är ovilliga att öppna upp sig för den andra. Den här serien ska jag fortsätta läsa för jag gillar tonen, teckningarna, och hur karaktärerna gör sitt bästa (även om de ibland går på grund) för att förbättra sina liv. Och också plus för att det är tydligt att kärleken inte är vägen till räddning; när t ex Itsuki drar sig undan och vägrar hjälpa Chitose med ett viktigt konstprojekt gör hon det tydligt att det inte är för hans skull hon håller på med konst utan för att hon själv vill det, och även om hon skulle vilja att han hjälpte till klarar hon sig ändå.

Perfect World av Rie Aruga (josei): Tja, vad ska jag säga? Helt OK romantik, med förvecklingar, konkurrerande kärleksintressen, och stora men komplicerade känslor. Men utan att någon av huvudpersonerna sticker ut har jag svårt för att engagera mig i läsning. Jag läste några volymer för bara två dagar sedan men av huvudpersonerna har vare sig Kawana eller Ayukawa satt några spår; namnen hade jag redan glömt och fick slå upp inför den här recensionen.

Perfect World v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Seriens ”gimmick” är att Ayukawa sitter i rullstol, och en av de (få) saker jag gillar i serien är att den inte är det minsta orolig för att ta upp vad det betyder. Men det räcker inte; josei-genren ska ju vara mer vuxen än shojo, men bortsett från just den här detaljen är det en helt vanlig shojo-historia som saknar det allra viktigaste: Intressanta människor. Ayukawa som person definieras helt av sitt handikapp, och Kawana av sina känslor inför detsamma. Så goda intentioner, men resultatet är sisådär :-/

Kase-san and… av Hiromi Takashima (yuri): Dagens sista rena romantikserie och den klart bästa där kärleken börjar gro, här mellan Yamada, en blyg flicka som huvudsakligen försöker undgå att uppmärksammas i klassen och som spenderar sin mesta tid med att ta hand om skolans blommor, och titelns Kase-san, en sportig och energisk tjej. Olika är de men det hindrar inte att en försiktig romans börjar spira.

Kase-san - tankar

Kase-san and… (volymerna är inte numrerade utan har istället titlar som Kase-san and Morning Glories, Kase-san and Bento, …) är en otroligt enkelt gjord serie, men den är lika otroligt charmerande och gör mig på mycket gott humör. Det är inte så att den väjer för de problem som finns med en relation mellan två personer utan större vana vid det, men i grunden är den sockersöt, men som med de allra bästa serierna av den typen känns det aldrig kväljande utan bara väldigt mysigt att läsa den. En av få av dagens serier som jag själv valt att köpa i fysiskt format 🙂

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy av Sanzo (shonen): Efter romantiken, några vad jag skulle kalla konceptserier, dvs serier där serieskaparen/na haft en tydlig elevator pitch. Och jag börjar med en som faktiskt också är en kärlekshistoria, men om Perfect World härovan också skulle kunna kallas en konceptserie (med pitchen ”Shojo + rullstol”) var den ändå tänkt mer som romantik än koncept, men Caterpillar Girl… är definitivt mer skum.

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy (2018) (Digital) (danke-Empire)

Larvflickan visar sig varit olyckligt kär i textpojken, och tack vare en excentrisk smågud har hon förvandlats till en larv för att kunna bli hans flickvän (?!?). Den här korta serien (en volym) börjar som en komedi men utvecklas till en tragedi, inklusive slutet, och eftersom jag tyckte den fungerade bättre i komedi-mode än i tragedi-mode så kan jag inte säga att jag tycker serien var lyckad. Kanske var den tänkt att bli längre men inte blev tillräckligt populär varpå slutet kom plötsligt, men oavsett vilket är serien mer udda än bra. Den försöker ta upp tyngre ämnen men det bisarra i larvflickans uppenbarelse gör att försöken faller platt, tyvärr.

Gabriel Dropout av Ukami (shonen): Konceptet här är ängel som kommer till Jorden för att prya efter sin utbildning, men väl här struntar hon totalt i att vara god och istället skräpar hon ned, skolkar från skolan, spenderar all tid med tv-spel, och är väldigt lat. Givetvis finns på samma skola också en demon/djävul som likaså pryar, och som istället är snäll, ordningsam, och mycket irriterad på ängeln.

Gabriel Dropout v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Chibi-sött, men utan charm, och alldeles för enkel handling; humorn som finns påminner mycket om den i Himouto! Umaru-chan som jag nyligen skrev om, men även om den serien också hade en extremt tunn handling satt åtminstone de komiska poängerna i hur huvudpersonen uppträdde helt annorlunda än förväntat som de skulle, med de fartfyllda teckningarna och det extrema uppträdandet hos Umaru. Här är tanken att det i sig ska vara roligt att en ängel är småslö och en demon snäll, men det räcker inte. Alls.

Back Street Girls av Jasmine Gyuh (seinen): Det där med ett enda skämt där skämtet är hur någon agerar annorlunda mot det man är van vid? Möt Back Street Girls där huvudpersonerna är tre typiska yakuza-män som efter att de skämt ut sitt gäng av sin boss tvingas flyga till Thailand och operera sig så att de istället ser ut som tre söta flickor, och sedan med en gruvlig träning av chefen bli en idolgrupp som han ska tjäna pengar på. Att hela idén med serien är att visa typiskt söta idolflickor som bakom scenen svär som borstbindare och har ett kroppsspråk från yakuza-kulturen inses lätt när hela bakgrundshistorien ovan klaras av på de första sex sidorna, för att man så snabbt som möjligt ska komma fram till det viktiga:

Back Street Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

På något sätt skäms jag lite för hur roligt jag hade när jag läste Back Street Girls. Skämten är givna och skämten är enkla, men Gyuh har läst mycket manga och vet hur idoler och yakuza brukar skildras så skämten sitter perfekt, både manus- och tecknarmässigt. Och det finns en slags snäll ton mitt bland alla råa skämt, med yakuzas som är lite mjukare innanför sina hårda skal än man skulle kunna tro och en gangsterboss som samtidigt som han är sadist och våldsverkare ändå går mer upp i att leda sin idolgrupp än i sin kriminella verksamhet. Men det är en bisak för huvudsakligen är det här en drift med yakuzas, med idoler, och med allas förväntningar på dem.

Chio’s School Road av Tadataka Kawasaki (seinen): Mer koncept, med en serie som precis som titeln säger handlar om Chios väg till skolan. Varje kapitel handlar om hur hon går dit, och vad som händer på vägen. Konstiga människor hon pratar med, smågangstrar som hon måste lura för att kunna passera, eller hur hon ska kunna passera förbi tillfälliga avspärrningar och ändå hinna till skolan:

Chio's School Road v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det här är en sån där serie som det är alldeles lagom med att läsa ett kapitel (dvs en tur till skolan) då och då. Det finns en viss utveckling av karaktärerna, men poängen är ändå att se vad för någonting som kommer hända Chio på hennes promenad den här gången. Lite som monster-of-the-week, men med ett mindre oroväckande tema. Jag kommer också att tänka på Magister Flykt, den gamla svenska TV-serien för barn, där handlingen ofta byggde på att ständigt sena Inga Sörman berättar om vad som hände som gjorde henne sen. Inga Sörman och Chio, lika som bär, och både en trevlig bekantskap 🙂

Shibuya Goldfish av Hiroumi Aoi (shonen): Och dagens sista konceptserie, och vilket koncept sen! Det här är en skräckserie av den typ som dryper av blod, avlidna kroppsdelar, och där de som verkar vara huvudpersoner kan gå åt när som helst. Gore, helt enkelt. Och det som orsakar all denna blodspillan är att en dag i Shibuya dyker det upp någonting nytt på gatorna. Eller snarare, i luften, i butikerna, överallt…:

Shibuya Goldfish v01 (2018) (F) (Digital) (danke-Empire)

Guldfiskar. Serien igenom tänkte jag att någon gång kommer Hiroumi Aoi tappa masken och visa att serien är ett skämt, men icke, den är 100% gravallvarlig. Och visst kan jag uppskatta de ibland rejält bisarra inslagen i en del japanska serier (som en del av de ovan nämnda), men det går inte att tycka att guldfiskarna är läskiga. Det finns en detalj som senare i serien nästan lyckas få en liten skrämmande ton, när guldfiskarna börjar prata med mestadels meningslösa men potentiellt hotfulla fraser, men så inser jag att det är flygande guldfiskar som pratar och så försvinner den stämningen snabbt. En volym läst och den är avslutad i sig, men fler volymer är på väg som ska skildra andra människors äventyr i Shibuya. Hotade av flygande guldfiskar. Som pratar.

Det finns några få till manga jag läst men jag tror jag sparar dem; jag tror att de skrämmande guldfiskarna är en alldeles för bra avslutning för att jag ska skriva mer just nu 🙂