Kategoriarkiv: Manga

Gott och blandat 10: Manga mania

Postat den

Den där stora manga-vågen i USA runt millenieskiftet (och för den delen även här i Sverige, lite senare) som resulterade i en krasch där stora utgivare som Tokyopop mer eller mindre upphörde att existera känns som om den är här igen. För mig som oftast läser manga digitalt finns det så många nya översättningar att det är extremt svåröverskådligt; att det handlar om digital utgivning gör det snäppet värre eftersom jag tycker det är enklare att skumma igenom en fysisk bok för att få ett hum om serien än med hjälp av ett par exempelsidor på nätet.

Så förlag som Kodansha och Seven Seas Entertainment fullkomligt vräker ur sig nya serier (Kodansha oftast med högre snittkvalité medan Seven Seas kan råka ha de udda pärlorna) och jag gör mitt bästa för att hänga med. Men precis som med den förra explosionen i manga på engelska finns det mycket skräp bland nyheterna, så det gäller att inte ge upp!

Och därmed dags för en genomgång av vad jag grävt upp; jag ska försöka att hålla mig mycket kort vad gäller det som inte är värda fler ord 🙂 I den ordning jag läst dem:

Can You Just Die, My Darling? av Sousou Sakakibara: Skräck/Thriller om hur en infektion får människor att drabbas av en oemotståndlig impuls att döda den de älskar. En hel del gore, en hel del naket, en hel del tråkigt; en ganska typisk manga i genren blanda extremt våld med cheesecake. Det går att göra bra men Sakakibara känns bara tröttsam när handlingen rivstartar utan att jag fått minsta chans att hinna bry mig om karaktärerna ifråga. Inte helt usel, som i de flesta japanska serier finns en grundläggande kompetens i hur man gör serier, men bara de som verkligen gillar den här typen av serier har en anledning att provläsa.

Can You Just Die, My Darling v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Beware the Kamiki Brothers! av Yuji Onda: Romantik uppstår när Irohas mamma gifter om sig och de två bröderna Kamiki flyttar in. Tyvärr är huvudpersonen Iroha helt utan personliga egenskaper så hur kampen mellan den arroganta äldre och den barnsliga yngre brodern som båda snabbt (alltför snabbt; återigen en serie som stressar alldeles för mycket i sina försök att introducera huvudhandlingen) faller för henne avlöper känns inte intressant. Det är någon vecka eller två sedan jag läste den här och jag hade stora problem att komma ihåg vad som hände…

Beware the Kamiki Brothers! v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Blue av Kiriko Nananan: En serie av ett helt annat slag än resten av dagens serier, med ett betydligt mer konstnärligt ambitiöst upplägg och avslutad i en volym. Två tonåringar, Masami och Kayako, gör trevande försök att lära känna varandra, trots att båda är extremt tillbakadragna av olika anledningar, och efter ett tag inser de att känslorna övergått i kärlek. Jag älskar teckningarna med den extrema kontrasten, och jag uppskattar manusets ambitioner som tacklar svåra ämnen, men tyvärr brister det i läsbarheten. Eller åtminstone brister min läsförståelse för den här serien var svår att hänga med i, både på grund av textens oklarheter och de (som sagt mycket snygga) teckningarna där det är väldigt svårt att särskilja personer. Så värd en titt, men läs den mer som poesi där stämning och tillfälliga känslor är viktigare än en tydlig handling.

Blue

Please Tell Me! Galko-chan av Kenya Suzuki: En serie som jag tycker mycket bättre om än jag kanske borde. Ursprungligen en webbserie med korta episoder à några sidor som senare förärats med fysisk utgåva är det en mycket enkel komedi om Galko, den storbystade huvudpersonen, och hennes mer eller mindre udda skolkamrater. Den stora bysten poängteras och kommenteras ofta i teckningarna (som ser ut som vore de gjorde med kulspetspenna) men på något sätt känns det ändå aldrig som om serien går över gränsen, trots att (kanske väl) många episoder handlar om sex & kroppar; den behandlar sina karaktärer med respekt och med kärleksfullhet trots deras ofta klichéartade utseenden. Små charmiga marginalkommentarer gör också sitt till, både för att göra läsningen ännu bättre och för att det ska kännas som en serie som är betydligt matigare / sida än många andra japanska serier. Jag hade roligt när jag läste, och jag gillade alla personerna  🙂

Please Tell Me! Galko-chan

CITY av Keiichi Arawi: En till komedi, och en till lyckad sådan. Arawi är mest känd för sin serie Nichijou / My Ordinary Life, en serie som jag kommer ihåg att jag gjorde ett halvhjärtat försök med för en tid sedan men som jag inte fastnade för då. Jag borde nog göra ett till försök för jag gillade humorn i den här boken som skildrar en liten stad och dess invånare. I början verkar kapitlen fristående men efterhand börjar man känna igen personer när deras historier vävs samman, och det finns en stillsam, smått absurd humor som jag gillar skarpt. Jag är inte helt säker på om tonläget kommer kännas påklistrat i längden, och kanske var det därför jag inte läste mer av Nichijou, men det kan lika gärna vara att jag gav upp för tidigt för det tar ett tag innan effekten av hur de slingrande manustrådarna interagerar ger full effekt.

CITY v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Chihayafuru av Yuki Suetsugu: Jag har läst tävlingsmanga som handlar om fotboll, amerikansk fotboll, cykling, baseboll, boxning, simning, Go, mahjong, med mera, med mera, och i inget fall har det avgörande för vad jag tyckt om serien varit vad tävlingen handlat om. Jag menar, en serie som Kaiji lyckas till och med få sten-sax-påse att bli hur spännande som helst! Så någonting säger det nog om serien som sådan att jag aldrig lyckades komma över min känsla av att tävla i Hyakunin Isshu karuta verkade smått löjligt. Jag skulle så gärna tycka bra om serien som för en gångs skull har en kvinnlig huvudrollsinnehaverska, men tyvärr fångade den mig aldrig. Jag kanske läser någon volym eller två till för att se om det blir mer spännande framöver att följa hur det går för Chihaya Ayases kamp för att bli bättre på att memorera 100 dikters introduktion och sedan snabbt försöka lokalisera tillhörande kort men jag är skeptisk.

Chihayafuru

Crisis Girls av Hiroaki Yoshikawa: Om man gillar att se en småhumoristisk variant av hur en mycket liten nekromantiker-flicka  slåss mot bisarra monster som gigantiska pingviner, chihuahuor som konspirerar för att krossa mänskligheten, och liknande fiender kan man alltid ge Crisis Girls en chans, men i annat fall kan man skippa den här serien för mer originell än det jag skrivit är den inte. Den försöker desperat vara rolig och udda men faller hela tiden tillbaka i de mönster som alla som läst liknande serier förut redan sett, och utan att ha karaktärer som lyfter den.

Crisis Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Living-Room Matsunaga-san av Keiko Iwashita: Det finns många romantiska serier om hur ändrade familjeförhållanden gör att någon plötsligt tvingas bo ihop med nya människor, och hur det leder till kärlek. Ibland flyttar någon in, som Kamiki-bröderna ovan, ibland flyttar huvudpersonen själv, som här då den unga Meeko plötsligt finner sig boendes i sin morbrors kollektivfastighet som är fyllt med weirdos. Seriegenren lever och dör med hur intressanta människorna är, och Iwashitas version får godkänt; det finns bättre versioner, men jag tycker han lyckas bra med vinkeln där Meeko är betydligt yngre än sina sambos och hur hon kämpar med att verka vuxen, alltmedan de andra känner sig ansvariga för henne i sin tur. Plus för doserna av humor, minus om hon verkligen blir kär/tillsammans med någon av dem eftersom serien fungerar klart bäst i friktionen mellan de vuxna arbetande och den bara på gränsen till vuxen varande Meeko.

Living-Room Matsunaga-san v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Dragon Half av Ryūsuke Mita: En mycket lättviktig fantasy-komedi om Mink, hälften drake, hälften människa, och hennes jakt på någonting som kan göra henne helt till människa eftersom hon tycker det är pinsamt med svans och horn. Så det finns en övergripande handling men serien går mest ut på att driva gäck med klichéer från manga, anime och rollspel vad gäller fantasy. Som den man Mink hoppas ska falla för henne om hon blir en människa, en man med det mycket seriösa namnet Dick Saucer… Serien är smårolig och jag kan faktiskt tänka mig att läsa fler volymer, en tråkig eftermiddag, men de parodiska inslagen gör att det i längden blir svårt att bry sig om Mink och hennes vänner, så mer än putslustiga kapitel som jag snabbt glömmer bort blir det inte. Fan service finns det också gott om, även om Mitas teckningar framförallt i början nog är mer amatörmässiga än jag någonsin sett i andra översatta serier från Japan vilket gör att det kan se rejält konstigt ut. Jag kan inte låta bli att tänka på My Sweet Alien, en annan komisk serie med fantastiska inslag och en hel del naket, som gör allt Dragon Half gör men mycket bättre.

Dragon Half

The Dungeon of Black Company av Youhei Yasumura: Den klassiska dungeonen presenteras här i dess roll som företag när Kinji, en man som just förverkligat sitt livs dröm i och med att han tjänat tillräckligt mycket pengar för att slöa resten av livet, plötsligt transporteras dit. Utan pengar måste han först jobba för en löjligt låg lön i gruvorna, men han börjar sedan utnyttja sitt kunnande om hur man hänsynslöst utnyttjar systemet för att få makt. Med andra ord, ytterligare en serie bland alla från Seven Seas som tar upp klassiska rollspelsmiljöer från nya synvinklar. Låter roligare än den är eftersom serien lider en allvarlig brist på sympatiska personer; konceptet är inte illa men genomförandet är trist, tyvärr.

The Dungeon of Black Company

Himouto! Umaru-chan av Sankaku Head: Mer parodi vankas här, närmare bestämt en parodi på den perfekta kvinnliga studenten som är gudabenådat skicklig i allt hon företar sig, och med ett matchande utseende. Umaru Doma är allt detta i skolan, men så fort hon kommer innanför dörren till lägenheten hon bor i tillsammans med sin hårt prövade bror degenererar hon till en första klassens parasit: Hon äter och dricker bara snacks, hon städar aldrig, hon pressar brodern till att serva henne i allt. Sankaku Head (en del mangatecknar-namn är mer uppenbara pseudonymer än andra…) utnyttjar den i många manga vanliga tekniken med tvära kast i teckningarna där det är helt normalt att vanligtvis realistiskt tecknade personer temporärt ersätts av chibi-versioner till att ge Umaru helt olika utseende beroende på hennes mode medan alla andra konsekvent tecknas i den realistiska stilen. Onekligen består serien av ett enda skämt som hamras in gång på gång, men till en volym räcker det gott. Fler däremot…

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Lovesick Ellie av Fujimomo: Mer romantik, och romantik som jag gillade att läsa. Här är plotten att ingen någonsin lagt märke till huvudpersonen Eriko under hennes skoltid, och själv ägnar hon mycket tid åt att fantisera om att vara kär och att lägga upp fantasierna på Twitter under pseudonymen ”Lovesick Ellie”. Givetvis finns en underskön kille i klassen, Akira, och lika givetvis blir han (motvilligt, eftersom han har dåliga erfarenheter av att öppna upp sig för människor) intresserad av henne. Så inga nyheter i handlingen, men Eriko är tillräckligt intressant för att jag ska läsa vidare. Hennes längtan efter Akira är så påtaglig och skildrad utan förskönande omskrivningar och det känns uppfriskande; många kärleksserier kan kännas lite kyliga ibland men det är inget problem här. Sen är det iofs lite konstigt att både Eriko och andra i serien tycker att hon är så ”pervers” i sina tweets, med tanke på hur oskyldiga de är i mina ögon 😉

Lovesick Ellie v03 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Heaven’s Design Team av Tarako (teckningar) & Hebi-Zou/Tsuta Suzuki (manus): Här är en till av de där skumma konceptserierna som jag mer uppskattar för att de finns än för läsningen. En mestadels anonym samling människor/änglar (vissa försök till personskildring finns men de är minst sagt rudimentära) jobbar för Gud med att uppfylla alla hens önskningar om djur; hen är en smula lat och orkar inte designa alla själv, så istället kommer påbud från ovan (dvs i pratbubblor utan avsändare) som ”ett djur som kan äta löven högst upp i träden”, ”någonting urgulliga men samtidigt förfärande”, osv, och sen är det upp till gruppen att designa någonting passande. Det här är urtypen av en serie som jag är säker på gör sig alldeles förträffligt som följetong i en antologi: Varje kapitel är ett avslutat helt, och det finns egentligen ingen röd tråd mellan dem. Sammanfattat är det en serie som komiskt presenterar diverse underliga (verkliga) djur, inklusive faktarutor efter varje kapitel, och som samtidigt lär ut biologi, som till exempel varför en enhörning inte skulle kunna fungera i verkligheten. Intelligent design done right!

Heaven's Design Team v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Golosseum av Yasushi Baba: När jag läser om den här serien på Kodanshas hemsida står det att det är en ”…science-fiction-wrestling-political-parody action manga…” och det låter ju skoj, så det är synd att jag inte riktigt ser parodin i det hela utan mest ser en ultravåldsam serie om hur Ryssland med president Putinov i spetsen upptäckt ett medel som kan neutralisera alla vapen och som dessutom möjliggör en närmast ohämmad muskeltillväxt, med resultatet att strider numera består i muskelberg som sliter människor i stycken alternativt kampkonstnärer som gör sammalunda. Parodin är nog menad att bestå i själva det faktum att det i sig är möjligt med en Putinov som omger sig med tigrar han då och då sliter huvudet av, groteskt biffiga män och kvinnor som går lösa på varandra, och annat smått och gott, men för min del fungerar den parodin i ungefär en ruta (nämligen när jag först ser Putinov). Att teckningarna är så fula gör mig inte gladare. Så, nä.

Golosseum v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How to Treat Magical Beasts av Kaziya: Sista serie ut är, sorgligt nog, en dålig sådan, närmare bestämt en serie om hur man ska bota magiska djur i en oklar dåtid då magin håller på att ersättas av naturkunskap. Ett djur / kapitel avverkas/botas, interfolierat med diskussioner om magi vs vetenskap mellan veterinären (naturvetare men med viss kunskap om magi) och dennes lärjunge (magiker som behöver lära sig vad det innebär att vara en doktor). Helt utan glöd och helt utan personlighet är det här en serie jag läste idag men som jag kommer ha ytterst svårt att minnas imorgon, om jag nu inte skulle råka komma ihåg dess absoluta menlöshet.

How to Treat Magical Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Flest serier i en post hittills, och misstänker jag, flest ord också. Som synes så gott som enbart väldigt traditionella serier (med undantag av Blue), och som så ofta i de fallen hänger kvalitén på saker som personligheterna, humorn och de små saker som ändå (förhoppningsvis) särskiljer en serie från andra. Handling där spänningen beror på hur det kommer att gå lyser med sin frånvaro den här gången. Och som synes ganska lite om teckningarna och det är för att med några undantag (som jag skriver om) är teckningarna mycket typiska för serierna ifråga, och jag både tror och hoppas att exempelsidorna räcker för att ge en bra inblick i deras kvalitet 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 9: Mini-recensioner

Postat den

När det blir varmt samtidigt som jag hänger på sommarstället går mitt tempo ner sisådär 90%, och tröskeln för att börja skriva ett inlägg här känns meterhög. Bara om någon undrar över den lusiga frekvensen på recensioner alltså!

Men jag läser en del (även om det går långsammare med det också), så nu har jag en hel del som jag borde skriva om. Onekligen är rätt mycket av det inte så värst upphetsande, så för att rensa min lista på saker jag ska skriva om så blir det ett Gott och blandat-inlägg, med ovanligt korta omdömen och serier som inte förtjänar fler ord, antingen för att de inte är så värst bra (men kanske finns det någon som blir intresserad av någon av dem så därav orden) eller för att jag skrivit om dem förut. Jag har också läst några serier som förtjänar fler ord men de sparar jag till nästa inlägg (som blir av närhelst jag klättrat över den där meterhöga tröskeln nästa gång…). Så:

Love Vibes/Angel Nest/Body and Soul av Erica Sakurazawa: Diverse serier av den av många omtyckta josei-serieskaparen Sakurazawa. Hon gör serier som är smådeppiga, med smått självdestruktiva huvudrollsinnehavare som alla är kvinnor i 20–30-årsåldern med relationsproblem: Är det värt att stanna i ett destruktivt förhållande för att åtminstone ha någon? / Kan man lita på någon? / … Inte så dumt när jag känner för att läsa serier med en stor dos av ung livsleda, med karaktärer à la modeteckningar. Men själv är jag nog i längden mer för josei inriktade till lite äldre läsare, som Tokyo Tarareba Girls.

It’s Tokyo, Charlie Brown! av Vicki Scott (manus) & Paige Braddock (teckningar): Urk. Nyskapad licensierad Snobben-serie där alla åker till Tokyo för att vara med i en internationell baseball-turnering. Noll av Schulz humor/känslighet/värme, och smått pinsamt att de inte ens vågar visa de japanska motspelarna. Undvik!!!

Again!! av Mitsurou Kubo: Tidsresande vardagsberättelse där huvudpersonen samma dag som han tar examen av oförklarad anledning transporteras tre år tillbaka och börjar om skolan igen. Vid första försöket hamnade han snett från början och fick inga vänner alls, så nu tänker han försöka ändra det (när han väl inser vad som hänt). Småtrevlig men absolut inte omistlig komedi om hur en osocial person försöker bli social och hur han drar med andra i sitt förändringsförsök.

Top 10 Season 2 & Beyond the Farthest Precinct: Efter att Alan Moore skrivit Top 10 så tog bland annat tecknaren Zander Cannon över serien och två nya mini-serier producerades. Jag missade dem när de kom ut och ramlade nyligen över dem i digitalt format och tänkte att Jamen-varför-inte-prova? Fel av mig för det här är närmast oläsligt skräp. Inte för att Top 10 någonsin var mer än en (rejält) underhållande serie när Moore skrev den, men inte trodde jag att en så enkel och lättföljd formel, dvs superhjältar + polis-serie skulle gå att misslyckas med så till den milda grad.

Mermaid Project av Leo & Corine Jamar (manus) & Fred Simon (teckningar): Framtidsthriller där elakt multinationellt företag försöker framställa fungerande sjöjungfrur/män m h a genetisk manipulation. Som alltid med Leo ett tämligen torrt manus, men med lite mer liv än vanligt (som jag utgår Jamar stått för), och en okomplicerad handling fylld av klichéer. Men den är tydligt berättad och tecknad, och fungerar som bukfylla (eller vad jag nu ska kalla en så här enkel serie).

Cochlea & Eustachia av Hans Rickheit: Raka motsatsen mot Mermaid Project är det här en absurdistisk serie, nästan helt utan text, med hallucinatoriska teckningar som eventuellt berättar en historia, men som lika väl kan läsas som fria associationer, typ Jim Woodrings serie Frank. Jag gillar Rickheits teckningar och ibland även hur seriesidorna utvecklas med sin drömska logik, men personligen har jag ett begränsat intresse för den här sortens serier, oavsett hur skickligt gjorda de är. Men som omväxling till de flesta andra av dagens rätt fantasilösa serier, toppen!

One Week Friends av Matcha Hazuki: Mer serier från Japan med vardagsdrama/romantik/humor baserat på ett underligt inslag. Här är det flickan Kaori Fujimiya som varje vecka helt glömmer bort allt som har med vänner att göra medan saker hon lär sig i skolan osv stannar kvar i minnet. Så när klasskamraten Yūki Hase försöker bli hennes vän är det svårt: Varje måndag måste ha börja om igen och förlita sig på att Kaori har läst sin egen dagbok där hon skrivit om att han är hennes vän. Så Måndag hela veckan i något annan form och utspelande i Japan, alltså. Helt OK men när den ibland vågar utnyttja sitt tema lite mer än bara som humor märks det att serien skulle kunnat vara så mycket bättre om den bara vågat ta ut svängarna mer, istället för att använda minnesförlusten mer som en gimmick.

The Waters of Deadmoon av Adamov (manus) & Cothias (teckningar): En gammal fransk sf-serie från Heavy Metal som känns som urtypen av sådana, med dekadens i ett framtida Paris där världen drabbats av vattenbrist och numera styrs av den ene mer pervertade än den andra tyrannen. Det finns en slags trygghetskänsla i att läsa serier som så ihärdigt gör sitt bästa för att chockera på ett totalt förutsägbart sätt, men vidare bra är det egentligen inte. Å andra sidan är det inte heller uselt eftersom Adamov & Cothias iallafall har gjort så många liknande serier att hantverksskickligheten finns där, inklusive snitsiga teckningar. Men sammantaget bara en serie som de som läste Heavy Metal och liknande tidningar på 80- och 90-talet kan få ut lite stilla nostalgi ur.

The Kingdom 5 av Benoît Feroumont: Europe Comics fortsätter översätta Feroumonts charmerande medeltidsserie, och jag fortsätter lika troget att läsa dem. Fem volymer är nu översatta och jag antar/hoppas att den sjätte också dyker upp snart 🙂

The Bride Was a Boy av Chii: Välmenande och informativ serie om hur det är att som japan göra en könskorrigerande operation. Man får veta vilka lagar som gäller, vad som görs och hur, terminologi (och tummen upp för Chiis avslappnade attityd, som huvudsakligen går ut på att säga att ”Såhär föredrar jag att man uttrycker sig, men andra kan säkert tycka någonting annorlunda så ta det bara lugnt och gör ditt bästa”, istället för en mer oflexibel ton), med mera. Synd bara att serien är småtrist. Den jämförs på många ställen med serier som My Lesbian Experience with Loneliness och My Brother’s Husband, men förutom att de alla handlar om icke-heterosexualitet har de mycket få likheter, och de två sistnämnda är överlägsna som serier.

Dreamin’ Sun av Ichigo Takano (som också gjorde Orange, en klart bättre serie): När jag började läsa den här serien drabbades jag av déjà vu; hade jag inte läst den här för några månader sedan? Men nix, för den tidigare lästa serien hette House of the Sun. Fast med likheten i namn och i handling eftersom även den här handlar om hur en tonårsflicka med problematiskt hemliv flyttar från hemmet alltför tidigt och blir kär i en man in huset hon flyttar till förstår jag min förvirring. Det här är faktiskt den äldre serien så om någon har kopierat den andra är det här originalet, fast sämre är det likafullt för här bränner det aldrig till som det gjorde i House of the Sun. Så om ni ska läsa en japansk serie om flyende tonårsflickor som blir kära i något äldre män, ta den sistnämnda.

Ok, nog med mitt planlösa skrivande; nästa gång blir det liiite mer fokuserat och liiite högre kvalité, jag lovar 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

Penguin Rumble

Postat den

Penguin Rumble - omslag

Ser man på, mangautgivningen är inte helt död i Sverige ändå; efter att de stora förlagen lämnat genren för flera år sedan och efter att även Ordbilder gett upp så verkade det helt dött på mangafronten, men sen finns ju de där små entusiast-förlagen som Nosebleed Studios. Må vara att det handlar om en svensk manga, dvs en serie gjord av en svensk, men boken är så mycket manga att det verkligen inte går att kalla den någonting annat: Manus, teckningar, fysiskt format (dvs liten tjock bok), och så vidare.

Faktum är att det nästan blir för mycket. Upphovsmannen Joakim Waller (vars korta serie Häxan jag skrev om förra året) tecknar med säker hand i klassisk mangatradition, och manuset om den unga Erika som blir djurskötare på en djurpark i närheten av Stockholm i den någorlunda nära framtiden formligen kryllar av inslag som en van mangaläsare känner igen, som förkärleken till pingviner, huvudpersonens speciella förmåga som gör densamma speciell, arbetskamraterna med mystisk bakgrundshistorier som långsamt klargörs, den smått asociala kollegan som huvudpersonen vinner över med hjälp av en oförtröttlig optimism. I grunden en komedi, där teckningarna växlar i takt med att handlingen är mer crazy, mer allvarlig, som brukligt är.

Kort sagt är mitt största problem med Penguin Rumble att den känns lite för osjälvständig och att den alltför sällan vågar sig på någonting eget. Även när det gäller miljöskildringen saknar jag det:Om Stockholm som omgivning hade utnyttjats mer och varit mer närvarande hade det kanske gjort att serien iallafall hade den särarten att den utspelas i läsarens närmiljö (dvs för svenska läsare) och det kan göra mycket för hur man uppfattar läsningen; jag kommer själv ihåg hur en serie som Spindlarnas rike kändes så udda och annorlunda när jag läste den som liten eftersom det var en science fiction-serie med mycket sense of wonder men som utspelade sig i Sverige. Wow tyckte unga jag! Men det här är nog inte hela världen för den tilltänkte läsaren; jag misstänker att de flesta som kommer läsa boken inte har läst lika mycket manga som jag har 😉

Penguin Rumble - pingviner

Djurparkens pingviner (och sköldpaddan, eller är det nyckelpigan, Fi) introduceras. Eftersom jag är på landet har jag ingen scanner så det får bli rena fotografier, inklusive en tumme från undertecknad, i dagens inlägg.

Två delar är det planerat att bli om jag läst rätt, och nästa del kommer redan i oktober så trevligt nog dröjer det inte åratal innan fortsättningen följer, en nog så viktig detalj när det gäller serier som den här som är tänkta att läsas snabbt. För trots en del invändningar, inklusive att även om Waller tecknar skickligt på många sätt så ser det ibland en gnutta stelt ut, gillar jag Penguin Rumble. Den har humor (jag har själv sett en läsare som skrattade högt åt sekvenser i den) och kanske framförallt gillar jag att den överhuvudtaget finns. Waller har haft uthålligheten att göra klart den (jag anar att del två nog är mer eller mindre klar redan), ett stort jobb eftersom flera hundra sidor serier tar ett tag att göra om man dessutom saknar assistenter (de allra flesta japanska serier där månadstakten kan vara hundra sidor för en enda serie görs ju av ett lag seriekreatörer, även om det bara står ett eller två namn på den förtiga serien), och sen har hans förlag också gett ut den professionellt. Mycket starkt jobbat!

Penguin Rumble - kollega

Den smått asociala och mystiska kollegan. Och en inte riktigt lika mystisk tumme!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 9: Sport-/Romantik-/Sjukhus-/JRPG-/D&D-manga

Postat den

Jahapp, en samling manga igen!

Haikyu!! av Haruichi Furudate

En till sportmanga, en till huvudrollsinnehavare som fysiskt ser obetydlig ut men som har en unikt talang, ett till lag som innehåller betydligt mer fysiskt imponerande lagkamrater och ett lag med en del inre slitningar men med en sammanhållning som är total när det gäller, och allting kryddat med extremt spännande matcher och motståndare med speciella egenskaper som borde göra dem snudd på omöjliga att besegra men som ändå till slut står som förlorare tack vare den där unika talangen och den enastående lagmoralen.

Den här gången innebär det volleybollspel, en huvudperson med namn Shōyō Hinata som trots sin ringa höjd kan hoppa imponerande högt, laget Karasuno där passaren Tobio Kageyama är Shōyōs perfekta medspelare (och samtidigt den person Shōyō mest av allt önskar besegra) eftersom hans passningar är så utsatt känsliga att Shōyōs i början icke-befintliga volleybollkunskaper inte spelar någon roll eftersom bollen kommer dit Shōyō slår, och motståndarlag som specialiserar sig på att blocka (de är givetvis extremt långa), serva, försvara sig, och så vidare.

Haikyu!! - samarbete

Samarbete!

För att vara en fullkomligt generisk sportserie från Japan är den här underhållande och det finns hur många volymer som helst att läsa (jag har hittills läst femton, men det finns fler än så, både på japanska och engelska), så om man gillar volleyboll, serier och nöjer sig med underhållning som inte bjuder på några överraskningar tycker jag man ska ge Haikyu!! en chans. Lika bra som de allra mest lyckade serierna i genren som Eyeshield 21 är det inte, därtill är det alltför förutsägbart, men karaktärerna är roande, det interna käbblet underhållande, och matcherna spännande, så Haikyu!! gör det den ska.

My Boyfriend in Orange av Non Tamashima

Om Haikyu!! inte precis var överraskande i sitt innehåll men ändå höll en klart godkänd kvalité kan jag tyvärr inte säga samma sak om den här romantikserien. Studenten Moe blir på grund av ett missförstånd under en brandövning i skolan ”räddad” av Kyosuke, en ung man som arbetar som brandman på en närliggande brandstation. Han är självsäker och skicklig när det gäller sitt arbete men mer blyg och oföretagsam när det gäller kärlek, medan hon förvisso också är något av en enstöring men är mycket mer inriktad på romantik och har en fantastisk förmåga att råka ut för prekära situationer där det behövs en brandman för att rädda henne / lösa problemet.

My Boyfriend in Orange v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Första mötet sätter tonen

Den här serien tappar farten mer eller mindre omedelbart efter det första kapitlet. Huvudpersonerna saknar så gott som helt personlighet så min beskrivning ovan innehåller i princip allt man behöver, och för den delen får, veta om dem. Tre volymer in har jag fortfarande inte fått veta någonting mer om dem, och eftersom de där olyckorna mm som ständigt inträffar inte ens känns särskilt spännande (eftersom det här är en så o-originell shojo-serie så består all action av ”Åh nej, det brinner”-rutor följt av rutor där Kyosuke lyckligtvis dyker upp i rättan tid, med ett allvarligt ansiktsuttryck som ska se oerhört lockande/sexigt ut, och en förmaning till Moe att vara mer försiktig i framtiden) så, well, fler volymer kommer det nog inte bli för min del!

Kounodori – Dr. Stork av You Suzunoki

Ah, en klart bättre serie än den förgående. Inte för att upplägget innebär några överraskningar, men för att huvudpersonen har en karaktär som långsamt byggs upp, och för att handlingen är spännande, inte alltid förutsägbar, och ibland till och med en liten smula tankeväckande.

Vi befinner oss på ett sjukhus där dr Kounotori (som betyder stork)  jobbar som förlossningsläkare, så vi får följa olika patienter och deras historier samtidigt som vi får lära känna doktorn och hans kollegor. Som med många serier som är tänkta att fortgå tills dess att läsarna tröttnar finns det här ingen större handling med tydlig start/slut utan det är mer episodiskt uppbyggt: Den oplanerade graviditeten, missfallet, barnlösheten, den alltför tidiga födelsen; jag tror nog att ni kan gissa ungefär hur den här slipstenen dras 😉 Historierna får god tid att utveckla sig så de kan hålla på i flera kapitel vilket gör att de får tid att andas; att alltid avsluta historier inom den sedvanliga kapitellängden på drygt 20 sidor som man kan se i en del andra serier kan lätt bli stressigt när varje historia är packad med så mycket info som här (medicinsk behandling, den blivande mammans bakgrund, de filosofiska diskussionerna när det handlar om ett känsligt ämne, mm).

Jag uppskattar att serien inte väjer för svåra ämnen, som mamman som inte har råd med läkemedel, eller abort. Att serien är japansk och att läkaren dessutom jobbar på ett katolskt sjukhus gör att jag inte precis blir överraskad när Kounotori visar sig personligen luta åt att rekommendera att avstå från abort när han blir tillfrågad, men det handlar inte på något sätt om anti-abortpropaganda. Alla sidor belyses och bra argument framförs, och det görs aldrig avsteg från principen att det är kvinnan som måste bestämma; det smyger sig till och med in lite försiktig kritik av den japanska praxisen (som ibland gäller) att föräldrarna ska ge sitt tillstånd om aborten gäller en omyndig mamma.

Kounodori - Dr. Stork - dilemma.jpg

Lite fånig är serien här och där, som detaljen att doktor Stork också lever ett hemligt dubbelliv som framgångsrik konsertpianist (som givetvis ibland måste ställa in med kort varsel om en kris uppträder på sjukhuset), men i det stora hela gillar jag den även om den inte är på något sätt omistlig. Vilket innebär: Jag kommer läsa fler delar av serien, om jag inte glömmer bort att serien finns 🙂

That Time I Got Reincarnated as a Slime av Taiki Kawakami (teckningar) efter en berättelse av Fuse

JRPG/D&D, någon? Här har vi en manga (baserad på light novels skrivna av Fuse) där huvudpersonen är den mest obetydliga av fiender i många JPRG: Ett slime. Just den här visar sig vara reinkarnationen av jordbon Satoru Mikami som i första kapitlet dör i en trafikolycka, men som sedan vaknar upp i ett främmande land och visar sig vara just ett slime.

Väl här i läsningen tänkte jag att det skulle utveckla sig till en komedi om hur det är att vara just den minst farliga av alla monster man träffar på i ett JRPG, men så blev det inte. Istället visar det sig att de som blir reinkarnerade på den här världen alla får någon speciell Kraft, och den här gången är Kraften så bra att vårt huvudslime rätt snabbt visar sig vara en oemotståndlig motståndare som besegrar goblins, orcher (som min rättstavning envisas med att försöka ändra till ”pr-chef”), ifrits, drakar, och som dessutom i samband med det lär sig deras krafter.

Kort sagt är det en komedi om hur vad som ser ut att vara en obetydlig varelse istället visar sig bli den kanske mäktigaste varelsen på planeten. Men en välvillig sådan: Han blir vän med de han besegrar, bygger upp goblinbyarna och skyddar dem mot värre monster, och är allmänt trevlig mot allt och alla när han utan att egentligen mena det bygger upp en maktposition som drar blickarna till sig.

That Time I got Reincarnated as a Slime - VÄnskap med en drake.jpg

Det är en väldigt enkel serie men som en gammal JRPG-fan är det kul att läsa. Om den enda poängen varit att ett slime blir så mäktig hade jag säkert tröttnat snabbt men världsbyggandet i serien är intressant, en del bipersoners bakgrundshistoria likaså, och den godmodiga stämningen uppskattar jag också. Och avslutningstexterna i varje volym som är skrivna av den mäktiga draken Veldora som vårt slime besegrade i början och utgörs av Veldoras dagbok om vad han ser när han lever i Satorus hjärna (det finns en förklaring till varför han är där, jag lovar) och som är en fullkomlig orgie i missförstånd över vad som egentligen pågår är smått underbara 🙂

Delicious in Dungeon av Ryōko Kui

D&D/JRPG, någon? I DiD får vi följa en grupp äventyrare i deras dungeon crawl, längre och längre ner i den dungeon (jag väljer att använda dungeon som ett svenskt ord idag, med alla otympliga böjningar det innebär) som alla äventyrare vill besöka. Ungefär en våning per volym (fem hittills) går framfarten i, där omgivningarna blir mer och mer obekanta för äventyrarna allteftersom de tränger längre ner.

Och om någon tror att det här är en äventyrsserie så har de helt fel. Det finns en del risker med äventyret, men så länge ens kropp inte förstörs eller man blir en zombie finns det alltid goda chanser att klara sig undan även en dödlig utgång av en strid: Det gäller bara att ha en healer med som kan uppväcka de döda, alternativt att någon av de personer som jobbar med att rensa upp efter äventyrare tar med ens kropp ovan jord för (en mycket dyr) återupplivning; dungeonen är gubevars en turistattraktion som försörjer hela den omgivande bygden så det gäller att den är inbjudande.

Istället är det här en kombination av komedi-, logistik- och matlagnings-serie. Ett stort problem för de som vill jobba sig ner i dungeonen är all proviant man måste bära med sig, men den här gången har gruppen stött ihop med dvärgen Senshi vars enda intresse är hur man bäst tillagar alla monster man träffar på. Till de flestas skräck och äckel i början för vem vill egentligen äta slimes, sjöjungfrur (av den inte alltför mänskliga sorten), med mera? Men är man hungrig så måste man, och serien utvecklas raskt till formeln ”Nya rum -> nya monster som måste besegras -> diskussioner om hur man bäst tillagar monstren, efter striden -> utförliga recept på tillagningen”.

Delicious in Dungeon v03 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Senshi oroar sig över ekologin

En rätt konstig formel för en serie, men den fungerar! Det är inte bara den absurda känslan i att läsa om hur man bäst tillagar ZZZ, utan de övriga detaljerna som humorn i de olika medlemmarnas reaktioner på maten, förklaringar/problemen med hur dungeonens ekologi fungerar (som dvärgen givetvis är expert på, som ett led i matfascinationen), varför vissa monster är giftiga eller inte, hur de där levande rustningarna egentligen fungerar (och hur man ska kunna äta dem), bekymren över att skaffa tillräckligt med pengar för att kunna värva deltagare, hur man ska regenerera mana nere i dungeonen (svar: och så vidare. Det är en serie som fokuserar på precis det som vanligen ignoreras i de här sammanhangen, dvs hur en dungeon faktiskt skulle kunna fungera bakom kulisserna, kryddat med riktigt skumma recept. Kul! 🙂

Och som avslutning, en sammafattning av seriernas målgrupp/teckningar/handling/karaktärer:

  • Haikyu!!: Shōnen/funktionella/nagelbitarmatcher och internt gnabb/jodå, de finns
  • My Boyfriend in Orange: Shojo/funktionella/nä/mycket mycket rudimentära
  • Kounodori: Seinen/ovanligt icke-modellvackra människor/sjukhusdrama/känslosamma till max à la såpor
  • That Time…: Shōnen/oväntat dramatiska här och där/ett slimes färd mot allsmäktighet/vänliga slimes, förvånande goblins, egocentrerade drakar
  • Delicious in Dungeon: Seinen/funktionella, med bra komisk tajming/mat och mer mat, med spridda inslag av strider/en brokig samling äventyrare med mycket olika åsikter om det där med att äta monster…

Delicious in Dungeon - recept.jpg

Kan köpas hos bl.a.:

The Full-Time Wife Escapist

Postat den

Dags för en knölig, bitvis frustrerande, bitvis tankeväckande serie: The Full-Time Wife Escapist av Tsunami Umino, en josei-serie som jag inte kommer kunna låta bli att jämföra med den utmärkta Tokyo Tarareba Girls som jag skrev om för någon månad sedan. Samma förlag (Kodansha), samma renskalade teckningsstil (men TF-TWE är ännu enklare och definitivt stelare), och samma förmåga att få mig att brottas med innehållet 🙂

En snabb innehållsdeklaration: Mikuri har en bra universitetsutbildning men har svårt att hitta ett jobb, och som en temporär lösning börjar hon städa hemma hos Tsuzaki, en kontorsarbetare. Men när Mikuris föräldrar bestämmer sig för att flytta riskerar hon att stå utan bostad och föreslår halvt på skämt, halvt på allvar att hon och Tsuzaki ska låtsas gifta sig, dvs hon flyttar in hos honom och betalar för bostaden med städning och matlagning, men till andra ska de säga att de är gifta för att undvika jobbiga frågor. Han blir förvånad men accepterar, och efter hand börjar känslor spira hos de både…

Ärligt talat hade jag inga stora förhoppningar när jag började läsa eftersom det lät som om det var en i mängden av romantik-serier med en handling utan större originalitet. Men lyckligtvis hade jag helt fel för TF-TWE är mycket säregen, åtminstone för min del; det kan ju finnas mängder av japanska serier som påminner om den som jag bara inte fått chansen att läsa förut.

Det säregna består i Mikuri och Tsuzakis personligheter, och hur de resonerar kring sitt förhållande, giftermål, och hur man organiserar sitt liv för att balansera fritid och jobb. När Mikuri inser att hon gärna skulle komma lite närmare Tsuzaki föreslår hon att de ska dejta, varpå de diskuterar vad det betyder att vara tillsammans och hur de ska lösa det ekonomiskt. Exempel på ämnen som dyker upp i diskussionen:

  • Tsuzaki påpekar att det kanske vore oprofessionellt om hon dejtar sin arbetsgivare, varpå de kommer fram till att det är ok så länge de strikt skiljer på arbetstid (dvs när hon utför det avlönade hemarbetet) och fritid.
  • På en fråga om vad som skiljer dejting från vänskap säger Mikuri att det är det fysiska inslaget, och efter en kort inslag av panik från Tsuzakis sida säger hon att hon inte avser ”…between the sheets…”, utan mer en kram eller en klapp på huvudet om man är ledsen. ”Isn’t that kind of nice?” säger hon, efter en inre monolog om att det gäller att få honom att se på det hela som en uppgift att utföra för att han inte ska bli skrämd. Som den utbildade psykolog hon är ser hon det som att hon närmar sig problemet med en psykodramatisk infallsvinkel.

När de till slut kommer överens om att försöka har de diskuterat sig fram till en mängd regler, där min favorit nog är denna: Den andra och fjärde fredagen varje vecka ska en kram utföras, och att det blir just de dagarna är för att samma dagar måste de bära ut soporna till återvinningscentralen så de är lätta att komma ihåg. Så, aktion!

The Full-Time Wife Escapist v05 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Mikuri har ett oerhört starkt driv att försörja sig själv och att inte vara beroende ekonomiskt av någon annan. När Tsuzaki till slut föreslår att de ska gifta sig på riktigt blir hon närmast chockad och upprörd eftersom hon ser det som att hon då i fortsättningen skulle göra samma jobb (dvs vara en hemmafru med ansvar för städning, matlagning, tvätt osv) men utan att få betalt. Så de kommer överens om att fortsätta behandla förhållandet på ett affärsmässigt sätt, med regler om vad man gör för den andra och vad man får i utbyte, med mera.

Tsuzaki å sin sida tycker inte om komplikationen av att bo tillsammans med någon annan, även om det finns ekonomiska och (motvilligt erkända) känslomässiga fördelar. Han har också svårt för att förstå varför Mikuri skulle vara intresserad, och brottas med sin instinkt att fly och/eller säga upp Mikuri så att han inte ska bli sårad:

The Full-Time Wife Escapist v08 (2017) (Digital) (danke-Empire)

The Full-Time Wife Escapist får en starkt läsrekommendation av mig; liksom Tokyo Tarareba Girls är det en fascinerande studie i hur man på olika sätt kan leva sitt liv som inbjuder till att man som läsare (dvs jag) får lust att prata om serien och med seriens huvudpersoner om de val de gör. Och då har jag inte ens nämnt andra saker som gör serien bra, som Tsuzakis arbetskamrat Kazami som inte är intresserad av giftermål, eller Mikuris barnlösa moster Yuri som satsat på karriären (utan att ångra sig), och de val de gör/gjort i sina liv.

Som avslutning, några sidor där Mikuri och Tsuzaki har ett av sina månatliga uppföljningsmöten för att diskutera relationen. Mötet fortsätter några sidor till, men jag tycker de här ger en bra försmak av The Full-Time Wife Escapists alldeles egna stämning, med den pragmatiska approachen till ett liv tillsammans och de stela teckningarna som perfekt understryker hur känslorna (och de finns många och starka i den här serien) alltid underordnas tankarna, åtminstone när det gäller Mikuri och Tsuzaki 🙂

The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 7: Ännu mer manga

Postat den

Pendeltågsresandet till jobbet fortsätter att främja mitt manga-läsande; en vanlig resa utan förseningar ger mig tid att läsa drygt en volym / dag, men med tanke på hur sällan tågen fungerar tror jag att jag snittar över två 🙂 Med den takten kan inte alla serier vara mästerverk för så många sådana finns det inte, men det är iofs roligt att plöja serier som jag annars knappast skulle läst. Och med den brasklappen i högsta hugg, dags att starta!

Deathtopia av Yoshinobu Yamada

Hemskheter i vardagen bjuds i den här åtta volymer långa serien som utspelas i dagens Tokyo, men ett Tokyo där det utan att allmänheten vet om det pågår ett krig mellan vanliga människor och människor där någonting hänt som gör dem primitivare, starkare och våldsamma utan gränser. Unga Koh Fujimura dras in i polisens specialstyrka för att spåra upp dessa människor när han efter en olyckshändelse får förmågan att särskilja dem från vanliga människor, och tillsammans med tre lika unga och mycket kurviga kvinnor spårar han upp seriemördarna, en efter en.

Deathtopia

Det där med att kvinnorna han samarbetar med är kurviga nämnde jag inte av en slump för Yamada är precis lika intresserad av att skildra morden och avslöja vem som ligger bakom dem som att skildra kvinnorna när de just kommer ut ur duschen, byter kläder, osv. Deathtopia fullkomligt kryllar av nakna kvinnor, så om man ska läsa serien måste man ha överseende med att serien är extremt tydligt gjord för de som vill ha äventyr, spänning och naket i en inte helt originell mix.

Det var på gränsen att jag slutade läsa serien efter några volymer, men jag behöver som sagt mycket läsning och plotten med de förändrade människorna var inte helt ointressant så jag fortsatte. Plus att det bara var åtta volymer så det blev inte alltför mycket repetition. Vad gäller mina tankar om de nakna inslagen, se Cage of Eden längre ner.

My Brother the Shut-in av Kinoko Higurashi

Det här är en ännu inte avslutad serie och hittills har jag bara läst två volymer men Higurashi har helt klart en intressant serie på gång. Huvudperson är Shino Tadokoro som har ett bra liv; hon är populär i skolan och livet leker. Men familjen har en mörk hemlighet: Shinos bror Tamotsu är en shut-in som inte lämnat hemmet (och knappt sitt rum) på flera år. Men när serien börjar gör han ett försök att bli en del av samhället. Det går knaggligt eftersom han har extremt svårt att prata med andra och att ens våga gå utanför dörren, och blotta påminnelsen om hans existens gör Shino rasande. Hon har aldrig berättat om honom för sina vänner, och att han nu vågar visa sig komplicerar hennes liv.

My Brother the Shut-In v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Jag har läst flera andra serier om shut-ins men hittills hör den här till de bättre. Att Shino har huvudrollen är en bra vinkel; hon är inte elak och tycker i grunden om sin bror, men serien väjer inte för hur jobbigt det kan vara att ha ett syskon som Tamotsu. Sen är serien inte helt fokuserad på Shino heller; i en del kapitel får vi istället följa Tamotsu när han försöker gå och handla eller skaffa ett jobb, och växelspelet mellan Tamotsus trevande försök att våga mer (med många återfall) och Shinos långsamma acceptans av sin bror ger serien dynamik. Jag hoppas den inte kommer dra ut på sin historia alltför långt, men so far so good!

Girl Friends av Milk Morinaga

Precis som serierna i Kisses, Sighs and Cherry Blossoms är den här Milk Morinaga-serien en gullig kärlekshistoria men inte alltför originell. Men i och med att handlingen får bre ut sig över fem volymer istället för att tränga ihop sig på en bråkdel av utrymmet får huvudpersonerna Mari och Akko tid på sig att utvecklas och det gynnas serien av, när framförallt Mari utvecklas från att vara blyg och tillbakadragen till att bli mer framåt och senare också upptäcka att hon är lesbisk.

Girl Friends v05 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Och ett extra plus för att det är den tillbakadragna personen som får axla den knepiga rollen att försöka pejla om hennes förälskelse är besvarad; det känns som om det lätt blir så att den mer framfusiga (Akko i det här fallet) är den som får hantera känsliga uppgifter som den här.

Mycket mer har jag inte att säga om serien tror jag 🙂

Cage of Eden av Yoshinobu Yamada

Jag måste erkänna att jag helt missade att det var samma person som skapat den här serien som ovannämnda Deathtopia, och om jag vetat om det är jag inte säker på att jag skulle gett mig på en serie om 21 volymer av honom; som sagt var det på näppen att jag läste klart Deathtopia.

Men när jag märkte det hade jag redan läst några volymer (och ja, jag borde ha känt igen teckningar osv, men det var en del andra serier som jag läste mellan de två så jag missade först likheterna) och kommit in i handlingen, och jag tycker nog att den här berättelsen om ett plan som kraschar under mystiska omständigheter på en öde ö är klart bättre än Deathtopia. De överlevande upptäcker snart att någonting är väldigt fel: Ön kryllar av vad som borde vara utdöda djur från alla möjliga tidsåldrar, och av någon anledning verkar eventuella räddningsförsök av överlevande helt saknas…

Vibbar av tv-serien Lost är det gott om, och mystiken tätnar allteftersom mer och mer av ön undersöks av huvudpersonerna (huvudsakligen bestående av elever från en skola som varit på resa). Men till skillnad från Lost levererar Yamada också svar, och takten i historien hålls också upp tack vare att precis när ett hot på ön börjar kännas repetitivt byter berättelsen fokus till någonting annat. Så en uppsjö av idéer som alla setts till förut, men som Yamada mixar på ett kompetent och underhållande sätt som gjorde att de drygt 4000 sidorna gick fort att läsa. Och flera saker som jag under läsningen tänkte att ”Nja, det där var väl lite väl osannolikt men OK då.” visade det sig senare att Yamada hade en bra förklaring till.

Men sen var det det där med inslagen av naket. Precis som i Deathtopia är det gott om nakna/halvnakna kvinnor; de badar oupphörligen (männen verkar aldrig göra det så de lär stinka en hel del), deras kläder strimlas av diverse djur, när de ramlar visas de alltid upp i besynnerliga men avslöjande vinklar. Det är en konstig läsupplevelse när det mitt i en dramatisk scen där dödlig fara hotar och allt är kaos det plötsligt slängs in en ruta eller två som enbart är där för att visa up ett bröst (dvs kvinnligt sådant) eller två.

Cage of Eden - sengångare

En jättesengångare attackerar flygplansvraket

På ett sätt är det otroligt enerverande, men på att annat nästan komiskt; serien blir i det här avseendet snudd på en parodi på sig själv. Om någon skulle såga Yamadas serier vid fotknölarna med hänvisning till hur sexualiserade kvinnorna är så går det inte att invända mot det för det är 100% sant. En annan gång skulle jag själv kunna instämma men den här gången fortsatte jag att läsa; tiden på pendeltåget gör att mina krav på kvalité sänks en hel del så länge serien fungerar väl i mindre bitar, och det gör Cage of Eden.

Drifting Dragons av Taku Kuwabara

Och avslutningsvis en serie som jag plockade upp för teckningarnas skull, för teckningarna i Drifting Dragons påminner om de i Nausicaä, Hayao Miyazakis fantasiska serie, och tillsammans med luftskepp och drakar var det svårt att motstå.

Drifting Dragons v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Men tyvärr var likheterna slut i och med det. Drifting Dragons har inte mycket till handling: Vi får följa besättningen och deras vardagsliv på ett av luftskeppen som jagar drakar, och mer än så är det inte. Åtminstone i de tre volymer som hittills kommit ut, men det kanske kommer ändras för det finns antydningar till att Kuwabara kanske trots allt har en historia att berätta.

Jag har läst (och läst klart) många serier som varit sämre än Drifting Dragons men det finns ett inslag i Drifting Dragons som irriterar mig oerhört, och det är de enormt stora likheterna mellan drakjakten som den skildras i serien och valjakt som den utförs i verkligheten. Det är kanske fånigt av mig att irritera mig över ren fiktion, men jag kan inte låta bli att tänka på den valjakt som Japan idag fortfarande bedriver trots utrotningshotet mot de flesta valarterna och trots allt som tyder på valarnas intellektuella kapacitet. Så när jag läser en serie om hur skepp slaktar stora djur som visar tydliga tecken på intelligens, och där i stort sett varje detalj som skildrar hur man tar hand om drakköttet, hur späcket smälts för att användas till lampolja, hur vissa delar används för parfymtillverkning, är en exakt kopia på vad som historiskt gjorts med valar blir jag smått upprörd.

Konstigt nog vet jag att jag skulle bli mindre upprörd om det här varit en historisk serie som skildrade valjakt på 1800-talet. Det är kanske orättvist men det är så jag känner det, och när besättningsmän yttrar filosofiska floskler om hur mycket man respekterar drakarna som man dödar så tja, gillar jag det inte. Alls.

Att varje kapitel sen avslutas med noggranna recept på hur man tillagar diverse rätter med drakingredienser ser jag däremot mest som ett tecken på den fascination av mat som är så vanlig i Japan. I serier, på tv, i veckotidningar så är mat så centralt att det känns helt självklart att en fantasyserie om drakjakt självklart ska ha med recept på hur man tillagar dem 🙂

Drifting Dragons v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Konsumentinformation om målgrupp:

  • Deathtopia / Cage of Eden: Shōnen
  • My Brother the Shut-in / Girl Friends / Drifting Dragons: Seinen

Konsumentinformation om köp:

Tokyo Tarareba Girls

Postat den

Tokyo Tarareba Girls 8 - cover

Ahhh, äntligen en riktigt bra serie som dessutom bjuder på ett rejält tuggmotstånd: Tokyo Tarareba Girls av Akiko Higashimura, nio volymer om en trio ogifta kvinnor vars huvudsakliga vardagsnöje är att tillsammans gå ut på krogen och beklaga sig över hur hopplöst det är att hitta en man/potentiell make i Tokyo när man passerat de 30. Tänk er Bridget Jones och hennes väninnor; lika roligt som Helen Fieldings roman men kryddat med en stor dos sorg och ilska.

Och det är det senare som gör serien så bra. Humorn är oftast klockren och definitivt av det råare slaget; alla i trion men framförallt huvudpersonen Rinko tenderar att så gott som alltid bli rejält full och hon är inget vidare på att hantera  det. Om det varit allt skulle jag varit nöjd med serien men sen finns alla de andra delarna, de som hela tiden kämpar mot varandra.

Som den manliga huvudrollen Key. Första gången han dyker upp räknar jag med att han ska vara en Mark Darcy-kopia, och visst är han extremt snygg och eftertraktansvärd, men när han liksom Darcy talar klarspråk med Rinko är det med rejäla gifthullingar. Han är tvär, aggressiv, och frammanar inga känslor förutom sorg och ilska hos Rinko. Att han dessutom är mycket yngre än Rinko gör situationen än svårare för henne, och serien igenom är det aldrig uppenbart hur han är tänkt att uppfattas. Har han rätt i sin kritik av hur Rinko och hennes vänner spenderar sin tid (han avskyr att de slösar bort sina liv med sitt drickande och skvallrande istället för att göra någonting åt sin situation)? Han skulle kanske kunnat vara ett exempel på klichén med en på ytan hård men ändå charmerande man som bara behöver den rätta kvinnans kärlek för att mjukna, men därtill är han alldeles för kantig.

Tokyo Tarareba Girls - Key

Key kritiserar, men har han rätt?

Eller ta Rinkos vänskap med sin unga assisten Mami. Rinko arbetar som manusförfattare för tv-serier på webben (hm, finns det något svenska namn för detta; webb-serier leder mina tankar helt fel, speciellt på den här bloggen?), och det går okej men utan att vara en succé. När Mami en dag får chansen att skriva några avsnitt visar hon sig vara överlägsen, och hon är dessutom mycket mer professionell, bättre på att hantera privatliv vs arbetsliv, och trots att hon är så ung och verkar så naiv är hon betydligt mognare än Rinko. De är vänner, men det är Mami som måste ta hand om Rinko snarare än tvärtom, någonting som bara gör Rinko än mer deprimerad.

Och det som mest av allt gör att serien hela tiden känns som om den kränger än hit, än dit, på ett alldeles strålande sätt och som gör att jag ömsom älskar den, ömsom känner mig rejält irriterad, är Akiko Higashimura själv. I de små korta bonusserierna längst bak i varje volym får vi läsa om varför hon skapade serien: Hon är själv ogift och har ett antal väninnor som är förebilder för seriekaraktärerna, och hon gjorde serien för att hon höll på att bli vansinnig över hur det enda de pratade om var hur de skulle få tag på en make men att de aldrig gjorde någonting för att ändra på saken förutom att diskutera tänk om-scenarios (både Tara och reba i titeln betyder just ”tänk om”). Själv skriver hon att det är självklart inte så att det enda som spelar roll i en kvinnas liv är om hon blir gift eller inte, men att serien är skriven både som en hyllning och en attack på dem som resonerar så utan att själv ha hittat någon. Och den spänningen, dvs en författare som samtidigt älskar och frustreras av sina karaktärer ger serien liv.

På vägen lyckas serien också kanske bättre än någonting annat jag läst, inkluderat både serier och böcker, skildra otrohetsaffärer och hur även snälla och eftertänksamma personer kan hamna där, och hur svårt det kan vara att slita sig från ett ex.

Tokyo Tarareba Girls - tara+reba

Tara och reba dyker upp

Man får sig också till livs ett överflöd hallucinationer där huvudrollerna spelas av lite torskmjölke (på japanska ”tara”) och en bit stekt lever (”reba”, så seriens titel är en ordlek), Rinkos favoritmat på puben där hon och väninnorna träffas. De överöser henne med sina tänk-om-resonemang, och de har dessutom några egna serier i slutet av varje bok där de svarar på läsarbrev från mer eller mindre desperata kvinnor i samma situationer som de i serien. Också här märks Higashímuras kluvenhet inför sin egen serie när torskmjölken och levern visserligen alltid sympatiserar med läsarna men ibland ger dem en utskällning, ibland en vänlig klapp.

Jag blev aldrig riktigt klok på Tokyo Tarareba Girls men rejält engagerad var jag hela tiden, och serien håller kvalitén ändå in i kaklet med ett slut som känns hoppfullt men inte på något sätt enkelt. En riktigt bra serie helt enkelt, vars största nackdel var att jag blev så uppslukad när jag läste den på pendeln första dagen att jag helt sonika fick ta och läsa klart den när jag kom hem, istället för att sprida ut den över fler pendeltågsresor 🙂

Tokyo Tarareba Girls - baseball

Om Tokyo Tarareba-kvinnornas liv vore en baseball-match

Kan köpas hos bl.a.:

  • Adlibris (den fysiska utgåvan är på väg; digitalt är redan alla nio böckerna utgivna)