Äntligen: Gambling Apocalypse Kaiji

Det vill säga, äntligen finns en manga av Nobuyuki Fukumoto att köpa på engelska. För de som gillat hans serier har de hittills bara funnits som scanlations på engelska, och nuförtiden när det översätts så väldigt mycket manga blir scanlations mer och mer tveksamt IMHO. Case in point: Gambling Apocalypse Manga är inte precis en het ny titel utan har nästan ett kvarts sekel på nacken, den är tecknad i en stil som jag skulle säga ligger väldigt långt från de japanska serier som säljer bra i väst, och den är definitivt inte inriktad på yngre läsare som annars är den stora läsargruppen här. Men likafullt översätts den officiellt nu (en scanlation fanns tidigare), och om Kaiji kan ges ut kan man hoppas på nästan vad som helst. Kanske till och med någonting av Ashinano!

Men glöm det, nu gäller det den första volymen av Gambling Apocalyps Kaiji, en volym på cirka 400 sidor som kickar igång handlingen där den unge och nihilistiska Kaiji råkar i klorna på några lånehajar, och den enda utvägen för att slippa ifrån skulden är att gå med på att följa med på ett kryssningsfartyg där under en enda natt en samling skuldsatta kommer tävla mot varandra för att slippa ifrån betalningarna. De som ordnar kryssningen har flera skäl: Till deltagarna säger de att den genomförs för att vara snäll, för att hjälpa åtminstone några av dem från knipan de hamnat i, men egentligen sker den dels för att ytterligare skuldsätta flera av dem, dels för att några riktigt rika njuter av att se hur fattiga losers försöker undkomma fällan.

För det finns ett mycket starkt inslag av klasskamp i serien. Kaiji ser sig själv som en förlorare, en som inte har en chans i samhället att någonsin komma någon vart, och de andra på skeppet är likadana, medan de som anordnar kryssningen istället sitter och dricker champagne och roas av att se de små människorna desperat försöka förbättra sin situation, trots att allt är riggat så att de är så gott som chanslösa. De enda tillfällena när det ljusnar för Kaiji är när han inser att om han ska ha en chans så måste han både våga riskera allt, och utnyttja reglerna så gott det går, trots att de är skrivna för att sådana som han ska förlora.

Svårscannat idag, med en så tjock bok, men här har vi en Kaiji som utövar lite psykologisk krigföring gentemot en medtävlare

Och det sistnämnda är andra halvan av seriens attraktionskraft, om Kaijis psykologiska strid med sig själv och de andra är den första. Det finns många sidor med ångesttankar och ruelse över hur livet ser ut, men lika många med planering för hur Kaiji ska kunna vinna spelen han deltar i. Fukumoto är extremt skicklig i att trissa upp spänningen i hur det ska gå, och dessutom är det svårt som läsare att gissa hur det kommer gå; i de flesta andra manga med spel och så finns det en huvudperson man vet kommer vinna i längden, men i och med att Kaiji också i så hög grad handlar om samhällets orättvisor finns det absolut ingen garanti för att även Kaijis bästa planer kommer lyckas.

Som det nog märks är jag mycket svag för Fukumoto och hans ovanliga berättarteknik med sida upp och sida ner med inre monologer (ofta plågade) i kombination med spännande spel, som också ofta de handlar om mind games; det är fascinerande att se hur spännande och strategiskt ”begränsad sax-sten-påse” som är det första spelet på kryssningen är i Fukumotos tappning. Men jag måste också påpeka att Fukumoto är en av de serieskapare som drar ut på sin handling: 400 sidor är den här första samlingen alltså, men det där sax-sten-påse-spelandet är inte i närheten av avklarat när den här volymen är över. I japan finns det mer än 70 volymer av serien, och den är ännu inte avslutad, så även om den engelska utgåvan är planerad att fortsätta i rask takt (under 2020 ska minst fem böcker lika tjocka som den här ges ut) så dröjer det innan den kommer ikapp originalet.

Kaijis första möte med begränsad sax-sten-påse

Så för en gångs skull kommer jag rekommendera anime-versionen som ett väl så bra alternativ. Det är väldigt sällan jag tycker anime-versioner av manga är ens i närheten av lika bra som originalen, men vad gäller Kaiji kan jag verkligen rekommendera animen som lyckas fånga Fukumotos speciella stämning på pricken. Och faktiskt blir serien lite bättre den med när man en gång sett animen; det är omöjligt att inte höra ”zawa-zawa” när man läser (om man sett animen vet man exakt vilket ljud jag menar). Och om man väl kollat på Kaiji så ska man absolut kolla på Akagi också, en annan anime som bygger på en serie av Fukumoto; den är kanske den mest spännande anime jag sett 🙂

Men oavsett om ni väljer mangan eller animen har båda två min allra hjärtligaste rekommendation; det här är riktigt riktigt bra!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Misstag i läsningen när man är sjuk: Dance in the Vampire Bund

Omslag till den andra volymen; det första är lite för sexualiserat för att jag ska vilja ta med det här

Är man sjuk och behöver någonting att läsa och det enda som råkar finns tillgängligt för ögonblicket är fjorton volymer av mangan Dance in the Vampire Bund (skriven och tecknad av Nozomu Tamaki) så, well, då får det väl bli den. Men det innebär inte att andra behöver läsa serien, och det tycker jag verkligen inte ni ska göra för DitVB är inte värd besväret. Men några fler ord får det bli; inte alltför många dock för det förtjänar serien inte 😉

Serien utspelar sig i nutid, men en nutid där vampyrer tillkännagett att de visst finns, och där deras nuvarande härskare, prinsessan Mina Tepes, ingår ett avtal med Japan som innebär att vampyrerna betalar av hela Japans statsskuld, och att vampyrerna å sin sida får äganderätt till en stor konstgjord ö utanför Tokyo dit de får flytta och även har bestämmanderätt. Det är bakgrunden, medan intrigen består av en blandning av en kärlekshistoria mellan Tepes och hennes livvakt på livstid, varulven Akira Kaburagi Regendorf, och diverse intriger från vampyrer som inte gillar Tepes plan att människor och vampyrer ska leva fredligt tillsammans.

Så vad är problemet med serien? Tja, vi kan ju börja med det faktum att vampyrer för evigt förblir i den ålder de var när de blev förvandlade till vampyrer. För Mina Tepes betyder det att hon för alltid är en prepubertal flicka -> den vanligt förekommande ”fanservicen” när det gäller henne är icky, minst sagt. Serien försöker förstås klara sig undan med att hon ju är hundratals år gammal egentligen och därmed inte underårig, trots utseendet, och när det gäller sex så kan vampyrerna också transformeras till sin ”äkta” form som återspeglar vem de är; vissa blir monster, Mina Tepes blir en mycket storbystad och ofta mer eller mindre klädlös vuxen kvinna. Men som sagt, icky.

Mina och Akiras första möte i serien

Sen har den rätt komplicerade berättelsen tyvärr mer frågor än svar. Allteftersom Tamakis intrig blir mer och mer snårig blir det tydligt att han inte har riktigt koll på hur han ska avsluta trådarna. Det leder till rena deus ex machina-lösningar, som att människor som förvandlats till vampyrer kan botas om det görs tillräckligt snabbt, eller att vampyrer som är tvungna att lyda dem som en gång förvandlat dem eller som de svurit trohet till ibland kan tvingas att göra vad som helst, mot sin vilja, men ibland går det bra att bryta mot det (vissa gånger med hänvisning till en ”magisk” bryt-trohets-medicin, vissa utan). Rent fusk, med andra ord, och att de fjorton volymerna slutar med en cliffhanger känns helt följdriktigt :-/

Det finns flera uppföljare, men gudskelov hade jag inte tillgång till dem så de tänker jag glatt hoppa över att läsa. Och som sagt, jag tycker nog alla andra ska hoppa över serien helt och hållet. Det finns några glimtar av en intressantare serie, som hur människorna relaterar till vampyrerna, men varje gång det verkar som om det kan bli bättre slutar det hela bara med själlös skräck av den mest trötta sorten, som flockar av vampyrer som attackerar skoleleverna (jag har inte nämnt det, men i början vill serien också var en slags skolkomedi/skolskräckis, men den idén överges efter några volymer). Det bästa är absolut de korta komiska yonkoma-stripparna i slutet av varje volym där vi får följa Tepes kammarjungfrurs öden och äventyr. Den serien är riktigt charmig, men det är typ två sidor av tvåhundra, så…

Saint Young Men: Buddha & Jesus hänger i Tokyo

Saint Young Men är ett i det närmaste perfekt exempel på hur brett seriemediet är i Japan. Här har vi en serie som handlar om någonting så udda som att Jesus & Buddha har bestämt sig för att ta ett sabbatsår eller två från Himlen och därför hyr ett litet rum i en förort till Tokyo. Där slappar de, går på promenader i omgivningen, och allmänt trivs med sitt avkopplande liv. Lite knepigt kan det bli ibland med Jesus kärlek till allt och alla och Buddhas egenhet att närhelst hans känslor bli starka börja bokstavligen lysa (vilket kan bli pinsamt om någon annan ser det), för att inte tala om hur all världens djur älskar dem båda så högt att följande utspelas i slutet av månaden när deras hyresvärdinna kommer för hyran och för att klaga på att så många fåglar alltid ses till utanför deras lägenhet:

Ungefär så här fortsätter det sen: Vardagsäventyr i Tokyo, kryddade med de två speciella huvudpersonerna och deras blandning av uråldrig vishet och barnsliga förtjusning i den moderna världen. De går på Disneyland-parad (där Jesus vill shoppa souvenirer medan Buddha är mer sparsam), deltar i en shinto-parad (där de klär ut sig så att inte den lokala guden ska bli arg, och för att de inte ska bli retade i himlen senare), firar jul (Buddha har ett sjå att få Jesus att glömma att det är den senares födelsedag så att överraskningsfesten ska bli just det), botaniserar bland manga och tv-spel (Buddhas favoritsysselsättningar), och så vidare.

Hela tiden trevligt, hela tiden charmigt, men trots det säregna temat aldrig egentligen överraskande. Och att en serie som den här, en mestadels småputtrig underhållning med okej teckningar & manus (båda av Hikaru Nakamura) men med en nog ganska smal målgrupp, har funnits i mer än tio år och utkommit med hittills sjutton volymer gör mig själaglad. Det är svårt att hitta ett bättre bevis på att ett medium ändå mår bra än att en serie som Saint Young Men överlever och till och med frodas. Att den sen till och med ges ut kommersiellt i andra länder, som den engelska utgåvan jag läst, gör förstås att jag blir optimistisk vad gäller seriemediet utanför Japan också. Men en svensk utgåva saknas förstås fortfarande… 😉

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Dad, the Beard Gorilla and I

När Michirus mamma dör i en bilolycka försöker hennes pappa både ta hand om henne och sitt jobb men han kollapsar snart av utbrändhet -> Michiru får under ett kortare tag bo hos sina farföräldrar. Men det är ingen långtidslösning så istället flyttar Michirus farbror Kouji som jobbar hemifrån (webbdesigner) in för att hjälpa sin storebror att ta hand om Michiru och hushållet. Och därmed är scenen dukad för yonkoman Dad, the Beard Gorilla and I, ett drama i sju volymer.

Titeln har sin förklaring i Michirus åsikt om sin farbror: Han är storvuxen, betydligt mer än sin storebror, med ett grovhugget ansikte, han är allmänt hårig och har skägg. Ergo, en gorilla, och ungefär lika trevlig som såna tycker hon. Åtminstone i början, för det här är en mycket varmhjärtad liten serie om hur en ny familj uppstår; inte den klassiska kärnfamiljen, men idyllisk är/blir den likafullt. Michiru munhuggs med sin farbror som är långt ifrån den klassiska japanska arbetande mannen (och särskilt vuxet uppträder han inte), pappa Souichi är mestadels glad även om han ibland försjunker i tankar när han tänker på sin döda fru, och människorna runtom den lilla familjen är huvudsakligen vänliga de med.

Michiru är mycket skeptisk mot sin gorilla-farbror till att börja med…

Därmed inte sagt att allt är hundraprocentigt lyckligt hela tiden. Det är ett komiskt drama, men tidvis blir det allvarligare som när någon av kärlekshistorierna bränner till mer på allvar. Och det är då som jag verkligen uppskattar upphovsmannen Koike Sadajis handlag med sina karaktärer då det visar sig att de känns som riktiga människor; yonkoma med sina extremt korta episoder gör att det både behövs att serieskaparen vet vad hen gör för att kunna karva fram mer än bara komiska karaktärer, och att läsaren fyller i rätt mycket själv vad gäller det som händer mellan rutorna 🙂

Sen tycker jag också det är skönt att ibland läsa någonting som det här, där jag hela tiden känner mig trygg i vetskapen att det kommer gå bra, att de karaktärer som ibland skildras som påfrestande kommer visa sig ha sina bra sidor de med, och att även om någon kan ha otur i kärlekslivet så är det vara tillfälligt. Så spännande är Dad, the Bear Gorilla and I inte, åtminstone inte på så sätt att jag oroar mig för hur det kommer att gå. Istället är det en lisa för själen att läsa om hur sympatiska människor som alla har sina små egenheter och svagheter tillsammans kan bilda starka och kärleksfulla familjer. Det kan ta ett tag (serien höll på i sina modiga åtta år), men till slut kan det lösa sig även för en osäker och känslig pappa, en liten moderlös flicka, och en skäggig gorilla till farbror 🙂

En kollage till Michirus pappa har en liten crush på honom
Dad, Beard Gorilla and I finns bara som scanlation på engelska så man får ge sig ut på nätet och leta upp den är jag rädd!

Romantik & Icke-romantik: Bloom Into You

23:12, 23:e december: Kommer jag hinna skriva ett till inlägg innan julefriden inträder och jag loggar ut för några dagars matkoma? Vi får se!

Serien jag tänkte skriva om är en kärlekshistoria vid namn Bloom Into You och är skapad av Nio Nakatani. Åtta volymer totalt varav sex hittills publicerats i den officiella översättningen, och det säger väl en del om vad jag tyckte om den att jag inte kunde låta bli att läsa de sista två i en scanlation; jag kunde helt enkelt inte vänta 🙂

För berättelsen om Yuu Koito och Touko Nanami är en sällsynt tonsäker skildring av kärlek, och med några ovanliga infallsvinklar som jag tyckte mycket om. Setupen i sig är inte ovanlig: Yuu börjar gymnasiet (alltid lite knepigt vad man ska kalla olika skolstadier i andra länder, men gymnasiet är ungefär rätt vad gäller ålder) och blir mer eller mindre av en slump medlem av elevrådet. Där finns bland de något äldre eleverna Touko, en av alla i skolan idealiserad person och någon som ofta råkar ut för kärleksförklaringar. Men Touko är inte intresserad, och när hon upptäcker att Yuu inte är det minsta romantiskt lagd vågar hon öppna upp sig för henne; den perfekta ytan visar sig dölja en betydligt mer komplicerad person.

Jag tänker inte skriva mer om handlingen i sig eftersom det är en njutning att lära känna Yuu, Touko, och de andra i elevrådet bättre själv, så istället tänkte jag skriva några lösryckta saker som jag tycker fungerar osedvanligt bra i Bloom Into You, men det kommer inte att gå att undvika spoilers så om ni inte gillar sådana, hoppa över punkterna här nedanför:

  • På många sätt är det Toukos personlighet som serien fokuserar på och som driver handlingen framåt, men personligen är jag mer fascinerad av Yuu. Hon är en mycket ovanlig person i kärleksserier, nämligen någon som inte blir himlastormande förälskad utan istället en som väljer att bli kär. Hon tycker om Touko som vän, och att Touko på sitt komplicerade sätt är förälskad i henne är ingenting som berör henne. Men eftersom hon inte har någonting egentligt emot att bli kär bestämmer hon sig för att umgås mer med Touko och att tänka positivt om Toukos kärlek, för att se om det kanske kan resultera i att hon själv blir kär.
Touko & Yuu diskuterar kärlek
  • Det finns ytterligare en ovanlig person i elevrådet med liknande egenskaper, Seiji Maki. Han är än mer ointressad av att bli kär än vad Yuu är, men han är däremot fascinerad av att följa hur kärlek fungerar för andra. Han och Yuu har inte så många dialoger, men när de har det är de desto mer intressanta. Han är också en synnerlig varm och vänlig person, så hans ointresse för att bli kär skildras aldrig som någonting negativt utan enbart som ett personlighetsdrag bland alla.
Maki & Yuu diskuterar kärlek
  • Toukos relativt framfusiga beteende mot Yuu känns inte som om det går över gränsen, även om det är nära. Skälet till det är dels de tvås personligheter som gör att en kyss från Toukos sida inte betyder så mycket för Yuu, och att båda två hela tiden är ärliga mot varandra om hur de känner. Det här är annars någonting som alldeles för många serier av den här typen irriterar mig i hur vanligt det är med att endera parten är alldeles för pockande och nästan hotfull.
  • Att det är två kvinnor som blir kära görs aldrig till en särskilt stor sak. Yuus storasyster Rei anar tidigt att Yuu och Kouto har ett visst intresse för varandra, och tänker några gånger att det nog kommer gå bra, även om deras mamma kanske inte kommer gilla det, men att i så fall kommer Rei stå på Yuus sida. Det är allt, och att serien sen innehåller andra icke-hetero kärlekspar som också de skildras väldigt chosefritt gör det bara bättre.
  • Sex. Det här kan gå fel på alldeles förskräckligt många sätt, som överdriven fan service, alltför mycket naket som känns spekulativt, alltför lite tankar på det vilket känns som ett försök att göra kärlek ”oskyldigare” än det är. Bloom Into You sköter det hela perfekt, där Yuu som den tonåring hon är självklart funderar på det hela och redan innan hon blivit kär i Touko på riktigt kan småfantisera om vad de skulle kunna göra, men utan att det drar åt det där spekulativa hållet. Men när det sen väl smäller gör det det på riktigt; precis som så mycket i serien är balansen i det närmaste perfekt och återigen utan krusiduller; om två tonåringar som efter att ha varit tillsammans ett tag får chansen att vara ensamma i ett hus över en helg, så…

Bloom Into You är en tonsäker berättelse om tonårskärlek som aldrig ryggar från det realistiska, sitt romantiska (och mycket eleganta; Nakatani är en utmärkt serietecknare) utseende till trots. Till och med detaljer som den teaterpjäs som elevrådet sätter upp som är skriven av en elev på skolan är på pricken, med en för tonåren mycket typiskt överdriven dramatisk och djup handling, eller Toukos nämnda problem som också de har den där realistiska men också något historiebeskrivning kvalitén. Och sen har vi de där förvånande icke-romantiska inslagen mitt i något som ändå är en romantisk saga. Med andra ord, en perfekt serie så här precis innan julen. Eller, med tanke på att klockan just nu är 00:04, så här under julen 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lyckade och mindre lyckade manga: Kokkoku / Paradise Residence

Idag tänkte jag skriva lite om två stycken japanska serier; båda avslutade (Kokkoku – Moment by Moment åtta volymer, Paradise Residence tre), båda två generiska på det sättet att jag läst många andra serier med likartad setup, men med mycket olika utfall. Kokkoku utnyttjar sina begränsningar på ett riktigt bra sätt medan Paradise Residence faller platt, och eftersom jag råkade läsa dem tätt på varandra började jag fundera så smått på vad som egentligen gjorde att jag tyckte så olika om dem. Och nu tänkte jag alltså dela med mig av några av de tankarna 🙂

Teckningar

Låt mig först och främst säga att det inte är teckningarna som är avgörande. Faktum är att PR är den med marginal skickligast tecknade av dem, med veteranen Kōsuke ”Oh My Goddess!” Fujishima som den ansvarige. Fujishima har en stil som är mer klassiskt elegant än det mesta andra man ser i seinen-serier, med tunna linjer och ibland oväntade och komplicerade bildvinklar som gör att enstaka rutor kan se snudd på shōjo-liknande ut (shojo har IMHO en tradition av mycket friare layouter och sidlösningar). Visst används skickligheten ibland för ren fanservice ifråga om vinklar, men snyggt är det.

Kokkoku som görs av Seita Horio ser mer traditionell ut, i en hårdare och stelare stil som är effektiv men sällan personlig; det bästa (eller mest effektiva) i teckningsväg är några creepy varelser som dyker upp i serien.

Med andra ord är det på manusfronten som PR fallerar men Kokkoku lyckas. Närmare bestämt i fråga om

Fokus

Kokkoku utspelas i princip helt och hållet i vår värld, men i ett fruset ögonblick där en samling människor intrigerar och planerar för vad de ska göra med kraften att stoppa världen, att när allt är fruset kunna göra vad de vill innan de åter startar tiden. Det börjar kusligt, och blir än mer kusligt när vi får se hur den frusna världen fungerar, med gåtfulla krafter som bestämmer vad som kan/inte kan göras. Inte för ett ögonblick tappar berättelsen bort sig i vad som ska hända; även de interpersonella relationerna handlar i grunden alltid om hur man ska hantera den stoppade världen.

I PR däremot känns det som om Fujishima inte har mycket idé om vad det ska bli för en serie ens in första kapitlet, utan att han mer börjat skriva en serie om kvinnliga studenter på ett studenthem och sen hoppas att det ska ge sig med tiden om det ska bli en kärlekskomedi, knashumor med udda personer, eller någonting annat. Tre volymer senare vet jag fortfarande inte vad det egentligen var för poäng med serien, förutom då en del snitsiga seriesidor.

Karaktärer

För framförallt PR, med sin mer eller mindre icke-existerande handling, skulle intressanta karaktärer kunnat rädda serien; jag har läst en hel del fruktansvärt klichéfyllda serier som jag ändå tyckt om på grund av personkemi mellan karaktärer (som exempelvis Takane & Hana, en annan manga jag nyligen läst vars kärlekshistoria är så uttjatad att jag inte kommer skriva mer om serien här, men där jag gillar huvudpersonerna vilket gör att jag kommer fortsätta läsa den). Men i PR saknas både personkemi och intressanta fristående karaktärer. Huvudpersonerna har på sin höjd fått ett utmärkande personlighetsdrag för att man ska veta vem som är vem, som en mani för puddingar, en utländsk student som inte förstår att man ska ha kläder på sig i gemensamma utrymmen, osv. I mer lyckade serier, som Komi Can’t Communicate, kan personer introduceras med hjälp av sådana särdrag, men efterhand utvecklas de till mer komplexa människor, men i PR förblir alla lika endimensionella serien igenom.

Kokkoku, en serie som står och faller på hur väl den utnyttjar sin dramatiska miljö och handling, är likafullt överlägsen i sin karaktärsskildring. I början är det en familj, Yukawa, som står i centrum när det visar sig att familjen i hundratals år ägt en sten som gjort det möjligt att stoppa tiden, och den obehagliga organisation som försöker stjäla stenen från dem. Så vi får lära känna familjemedlemmarna, en bra blandning av gammalt och ungt och av mod och rädsla.

Senare börjar vi också lära känna motståndarna, och även de som inledningsvis framstår som onda kommer visa sig vara mer intressanta än så. Berättelsen är också precis lagom lång, utan att det blir för mycket av kaka på kaka när det gäller de bitvis monstruösa händelserna.

Diverse

Det finns såklart mer saker, som hur PRs skämt inte fungerar alls, eller hur serien när den avslutas efter bara tre volymer försöker få till lite spänning på slutet om huruvida det som Fujishima hoppas charmiga studenthemmet ska rivas eller inte men helt misslyckas med spänningen eftersom jag inte bryr mig det allra minsta om hemmet. Kontrasten är stor mot Kokkokus välplanerade och känslomässigt starka slut (med ett stort extra plus för hur ljudet används), minst sagt.

Framgångsreceptet är inte precis överraskande: Vet vad du vill med din serie (och som sagt, det kan ibland visa sig efter ett litet tag när serieskaparen/na fått bättre grepp om sina karaktärer), och se till att dina huvudpersoner har mer djup än en ankdamm. Paradise Residence misslyckas med båda sakerna, medan Kokkoku – Moment By Moment har bättre koll på vad den håller på med; den följer till punkt och pricka vad som behövs för att göra en i grunden mycket traditionell skräck/thriller/dramaserie läsvärd. Olika är serierna, där en nog är tänkt att vara en lättsam och småsexig komedi medan den andra är ett tungt actionäventyr, men jämföra dem gör jag så gärna ändå 🙂

Alternativläsningstips: Eftersom jag skrev om den så sent som i förrgår kan jag återigen livligt rekommendera Giant Days, en serie som verkligen vet hur en berättelse om ett studenthem ska göras, och för den som istället vill läsa fler serier om hur det kan gå när man stoppar tiden finns Don Rosas korta men utmärkta När tiden står stilla vars grundidé är identisk med Kokkokus. Mindre blodigt, dock!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Mat- och kärlekskrig

Två japanska serier blir det idag, båda läsvärda, och eftersom bägge titlarna inkluderar ordet War tänkte jag att jag helt osökt skulle recensera dem tillsammans 🙂 De engelska titlarna är Food Wars!: Shokugeki no Soma (manus Yūto Tsukuda, teckningar Shun Saeki) och Kaguya-Sama: Love Is War (Aka Akasaka), men för de här två serierna är de ursprungliga titlarna och deras betydelse ännu mer relevanta för innehållet: Shokugeki betyder i serien matlagningsduell, medan Akasakas originaltitel kan översättas ungefär med Kaguya vill bli uppvaktad: Geniernas strid mellan hjärta och hjärna. Låt oss börja med matlagningen!

Food Wars! är på många sätt en mycket typisk shōnen-serie: Ett tydligt tema (matlagning), en lika tydlig struktur på handlingen (en räcka matlagningsdueller med ständigt ökande insatser), en samling mer eller mindre (oftast mer) udda bipersoner som hjälper/motarbetar hjälten. Här heter hjälten Soma Yukihira och när serien börjar har han precis startat sin utbildning på den förnämsta av alla kockskolan, Totsuki. Hans bakgrund är enkel, med en familjrestaurang där hans pappa undervisat honom i en mycket okonventionell form av matlagning med vilda experiment och en serie dueller där kunderna får avgöra vem som lagat den bästa maten. Trots att Soma förlorat varende gång är han lika oförtrutet entusiastisk över nästa match, en inställning som kommer visa sig avgörande på Totsuki.

För väl där visar det sig att skolan är extremt auktoritär, och mycket av ordningen upprätthålls genom officiella shokugekis, dvs matlagningsdueller där utgången avgör rankingen i skolan, och ibland mycket mer av så. När sen rektorn avsätts genom en kupp och den nya rektorn visar sig vara rent diktatorisk i sina planer på att tvinga hela Japans kulinariska utbud att anpassa sig till hans idéer om matlagning (mycket strit, alltid enligt traditionella recept, inga fantasifulla nymodiga påfund) är alla pusselbitarna på plats för att skildra hur Soma och hans vänner tvingas kämpa för att få fortsätta på skolan och för att rädda Japans restauranger.

Den som varit i Japan har garanterat märkt hur viktig maten är. TV-program, veckotidningar, manga; i alla är maten och hur den tillagas & smakar ett stående inslag. Så en manga som består av dramatiska dueller mellan kockar, inklusive (givetvis!) receptsidor efter varje kapitel så att läsaren själv kan prova på att laga, är ett självklart recept på en shōnen-manga. Det som behövs för att den ska bli bra är däremot någonting annat, och det är där Food Wars! lyckas. Huvudpersonen är intressant (personlighet, bakgrund, familj), de personer som omger honom är charmiga och lagom quirky, och sen finns det detaljer som jag inte kan låta bli att gilla, som hur smakdomare när de provar på en extra lyckad rätt blir så lyckliga att deras kläder bokstavligen exploderar av känslotrycket:

Sen finns det andra små saker jag också uppskattar, som att hur skurkaktiga de onda i serien än är (som att de utan att tveka kan se till att motståndare får sämre råvaror i duellerna, utpressa personer att föra som de vill, med mera) så förfaller de aldrig till att inte respektera resultatet av en kocks ansträngningar. Så den onda rektorn gör allt han kan för att slänga ut elever som motarbetar honom, men att muta domarna i duellerna, så långt går inte ens han. Därtill är maten alltför viktig, alltför helig; om någon du hatar gjort en bättre maträtt än du själv kommer du självklart erkänna det!

Att läsa alltför mycket av Food Wars! i ett sträck ger en viss övermättnad, shōnen-serier av den här typen är lite för repetitiva för det. Men en handfull volymer då och då passar bättre, och då är det här en alldeles utmärkt underhållning. 36 volymer blev det i Japan (serien avslutades i somras) varav 32 hittills översatts till engelska, så den räcker rätt länge hur man än ger sig i kast med den 🙂

Nu blir kärleksintriger istället för matlagningsdueller i och med seinen-serien Kaguya-sama, en serie jag började läsa och som jag efter en volym tänkte att visst var den småkul, men att dess centrala gimmick knappast skulle hålla i längden: Huvudpersonerna är Kaguya Shinomiya, en flicka från en mycket förnäm och traditionell familj, och Miyuki Shirogane, en pojke vars familj är mycket enklare men som tack vare sin extrema intelligens ändå lyckats komma in på samma exklusiva högskola som Kaguya. Båda två väljs in i elevstyrelsen, och väl där börjar deras kamp.

För det visar sig att båda två snabbt blir kära i den andra, men att deras stolthet förbjuder dem att visa det. Därför anstränger de sig till det yttersta för att tvinga/lura den andra att bli den som först förklarar sin kärlek till den andra, och att under inga som helt omständigheter själv göra det. Vilket leder till återkommande scenarios som detta:

Bilden i mitten när Miyuki fantiserar om hur Kaguya kommer se på honom med en överlägsen min om han råkar visa sina känslor repeteras ofta, och tvärtom när det är Kaguya som fantiserar om vad som skulle hända om hon gjorde detsamma. De flesta kapitel avslutas också med samma gimmick, nämligen ett betyg av vem som gjort bäst ifrån sig:

Ibland vinner den ene, ibland den andra, och ibland kan resultatet vara någonting helt annat. Elevstyrelsen har andra medlemmar och allteftersom får man lära känna dem också. Och här någonstans, när de andra personerna blev intressantare, började jag märka att serien inte bara handlade om en enkel gimmick utan var någonting mycket bättre än så. Istället för att repetitionerna och kammarspelet med två deltagare skulle bli tröttsamt blir det mer en uppvisning i variationer på ett tema, där även andra personer när det behövs får större roller och intressantare karaktärer. De återkommande scenerna varieras och kan just för att de är så likartade också skruvas till när det behövs på oväntade sätt, som hur resultatet av kapitlet presenteras.

Och sen har vi huvudpersonerna Kaguya och Miyuki som visserligen är mycket intelligenta men också helt oförmögna att förstå vad den andra känner. De är båda rätt usla på att förstå sig på känslor i allmänhet så när andra elever frågar dem om relationsråd eftersom alla är övertygade att två sådana överlägset intelligenta och vackra personer givetvis har mycket erfarenheter går det inte så bra. När någon av de två i sin tur frågar någon nära vän om relationsråd för ”en väns räkning” är det uppenbart för vännerna att det egentligen handlar om de två; vännerna är nämligen helt normala människor och för sådana är det uppenbart att de är kära i varandra.

Så komiken bygger på repetitioner, nervositet inför att visa sig svag, känslor som inte uttalas fast de är hur tydliga som helst för alla åskådare, och inte minst, en berättarröst som konstant kommenterar handlingen i en ofta barsk och upptrissad ton, och som använder gott om liknelser. För den som läst någon av Nobuyuki Fujimotos serier (eller sett någon anime baserad på dem) påminner tekniken en hel del om den där, men här används den i komiskt syfte istället för dramatiskt:

Det är svårt att i text höra serien rättvisa eftersom så mycket av det roliga handlar om tajmingen i berättarens kommentarer, betygen när de dyker upp, och i hur man långsamt förstår sig bättre på personerna i serien; hur långsamt det går kan exemplifieras av att efter tio hittills utkomna volymer på engelska är det förutom Kaguya och Miyuki bara 3-4 ytterligare personer vi verkligen fått känna, som de andra medlemmarna i elevstyrelsen. Akasaka tar det lugnt och stressar inte, och med tanke på hur repetitioner är ett återkommande inslag behövs den makliga takten för att man ska hinna vänja sig vid dem och därför också uppskatta när de bryts. Om jag ska jämföra med någon annan serie är det närmaste jag kommer variationerna i Krazy Kat där alla har sina förutbestämda roller, och där huvudpersonerna är besynnerligt omedvetna om de andras känslor. Inga liknelser i övrigt med den klassiska serien, med de mycket olika sensibiliteterna som de två serierna har, men bara det faktum att jag kommer att tänka på Krazy Kat är ett högt betyg för Kaguya-sama, och det är den faktiskt värd; det var länge sedan jag läste en serie som blev så mycket bättre med tiden, och som jag skrattat högt åt så ofta 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)