Kategoriarkiv: Manga

20000+ sidor, still going strong: Hajime no Ippo

Postat den

Hajime no Ippo 1 - cover

Den längsta serien jag hittills skrivit om skulle jag tro, åtminstone räknat i sidor, är dagens serie Hajime no Ippo, skriven och tecknad av George Morikawa med start 1989. Så det finns definitivt serieskapare som hållit på längre med en och samma serie, men få som gjort lika många sidor; hittills drygt 20000 sidor, men fler kommer. Själv kommer jag hålla mig kort dock!

Ok, boxning i serieform. Jag har läst några andra förut, som Katsu! och Big Ben Bolt, men den klart bästa är en annan manga, Ashita no Joe. Och det är väl lika bra att säga på en gång att lika bra som Joe är den inte, Hajime no Ippo.

Men underhållande är den, ända från början då den unge Makunouchi Ippo upptäcker boxningsvärlden och med obändig energi kastar sig in i den. Sedan får vi följa honom när han lär sig vad boxning handlar om, den första matchen, och hur han lär sig mer och mer om hur man blir en bra boxare. Men det är inte bara Ippo som vi får följa utan också den handfull vänner han får på Kamogawa-gymmet, både de enastående och de mer alldagliga.

Hajime no Ippo - Första gången

Första gången i en boxningsring

Allt skildras i ett egentligen ganska lugnt tempo, vad gäller hur Ippo utvecklar sin teknik och blir mer komplett, för att när det blir matchdags ersättas av ett nästan löjligt övermått av energi och adrenalin. Morikawa hanterar tempot i serien mästerligt; hundratals sidor kan spenderas i en loj sinnesstämning där man nojsar och skämtar i de få pauserna mellan de gruvligt hårda träningsperioderna, för att sedan följas av matcher, där en enda match ibland upptar flera volymer. Det fungerar fantastiskt bra att som jag läsa alla sidorna på raken, och jag misstänker att det fungerar väl så bra som följetong också, så jag förstår att den här serien har blivit långlivad: Det finns ingen anledning till att den skulle ta slut, det finns fortfarande mycket kvar att berätta eftersom Morikawa skyndar långsamt; exempelvis kan nämnas att Ippos internationella karriär har legat i startgroparna de senaste 3-4000 sidorna och för tillfället går rätt dåligt.

Jag kan inte låta bli att jämföra med just Big Ben Bolt, en amerikansk dagstidningsserie som höll på i 28 år, dvs längre tid än HnI har funnits, men där Bolt blir världsmästare mycket snart. Och eftersom det innebär att han blivit så bra han kan bli ser sig serien därefter tvungen att slänga in alla möjliga sorters plotter som inte har med boxningen att göra, som deckarepisoder mm. Inget fel i det, men jag beundrar Morikawas förmåga att efter så många sidor fortfarande fokusera så stenhårt på enbart boxningen. Visst finns det en liten spirande romans med Ippo i huvudrollen men den tar mycket liten plats och skildras bara i relation till hans boxning.

Hajime no Ippo - Taktik

Ippo fundersam; sida från volym 54 (av hittills 110)

Med andra ord, Hajime no Ippo vet vad den handlar om, och den gör verkligen allt sitt ämne. Jag är inte någon boxningsexpert men kan en del om sporten främst tack vare en bok om tungviktsboxning jag läst hur många gånger som helst (12 världsmästare i boxning, skriven av Olof Johansson & Torbjörn Säfve, rekommenderas innerligt!) sen jag först läste den som ung tonåring, så när olika taktiker och typer av boxare diskuteras i serien gillar jag att den verkar genomarbetad och realistisk. Sen är kanske matcherna en smula mer orealistiska med de dramatiska vändningarna osv, även om Morikawa sällan fuskar: Om en boxare i grunden är klart bättre kommer han att vinna, även om läsarens sympatier är på förlorarens sida; vilja och hopp vinner sällan över skicklighet.

Ett annat skäl att serien fortfarande lever vidare är de redan nämnda bipersonerna. Ibland flyttas fokuset från Ippo till någon av dem, och där kan fokuset bli kvar ett långt tag, typ i en återblick som måste ha varat under något år i realtid, dvs i tidningen HnI publiceras, som skildrar hur hans tränare blev boxningsintresserad strax efter andra världskrigets slut. Det gör att jag har flera personer jag bryr mig och som jag vill läsa mer om hur det går för, utan att tröttna.

För min del kan Hajime no Ippo hålla på hur länge som helst; det känns inte som om den någonsin gått på tomgång under de 20000 sidor jag läste, så jag har svårt att tro att den kommer göra det i framtiden heller :-)

Hajime no Ippo - Senaste matchen

Ippo har problem; sida från den senaste matchen han utkämpat, så teckningsstilen är rätt annorlunda jämfört med den ursprungliga

PS. Kudos till de som scanlaterat serien, med tanke på omfånget; kvalitén har dessutom huvudsakligen varit mycket bra, även om det varierar över volymerna beroende på vilken scanlator som varit i farten. DS.

Digital sommarläsning: Tales of a Charcoal Burner

Postat den

Vad sägs om en extra-varm serie så här mitt i, tja, högsommaren?
Tales of a Charcoal Burner - cover

Shigeyasu Takenos Tales of a Charcoal Burner är ett alldeles utmärkt exempel på flera olika saker:

  • Scanlations gör det ibland möjligt för mig att läsa serier jag aldrig skulle fått en chans att se annars; det kommersiella intresset i den här mycket smala japanska serien är nog snudd på obefintligt.
  • Manga är ett alldeles för allmänt hållet ord för att betyda någonting annat än ”serie från Japan”, med tanke på spännvidden på serier som här i väst ofta bara klumpas ihop under manga-beteckningen (och jag gör ibland samma sak här när jag skriver ”typiskt för manga” istället för ”typiskt för många japanska serier”…).
  • Inget ämne är för träigt (hahaha!) för att behandlas i serier, och som vanligt märker jag att jag både läser och uppskattar serier som handlar om ämnen som jag nog aldrig skulle intresserat mig för om de avhandlats i regelrätta böcker.

Serien bygger på en bok av Toshikatsu Ue och består av ett knippe korta berättelser om en kolare i Japan strax efter andra världskriget. Men berättelser är egentligen fel ord, och betraktelser stämmer bättre in på innehållet som är skildrat i första person, där kolaren i ett kapitel beskriver hur han hugger träden som ska bli till kol, i ett annat om hur han konstruerar en kolmila, och i ett tredje om en kall natt med snöfall.

Så delvis är det en ren yrkesbeskrivning, men blandat med de mer praktiska sidorna finns mer lyriska sidor där kolaren filosoferar över naturen, eller berättar om de (fåtal) människor han stöter ihop med i sitt ensamma jobb. En bok för den som är sugen på mycket handling är det inte, men väl en för de som är intresserade av mer meditativa serier.

Tales of a Charcoal Burner - Nattarbete

Slutomdöme: Väl värd en nerladdning och en tacksam tanke till scanlatorn.

Master Keaton

Postat den
Master Keaton vol 1 - cover

(Dagens bilder är från en scanlation, inte den amerikanska utgåvan, pga knepigt att scanna den)

Det är inte varje dag en ny serie av Naoki Urasawa börjar ges ut på engelska så det förtjänar åtminstone en blänkare, och här är den :-)

Master Keaton är en av Urasawas tidigaste serier, ursprungligen utgiven för mer än 20 år sedan. Det syns inte på detaljerna, det är definitivt Urasawas mycket lätt igenkännliga ansikten som ses här, men det märks på layouterna som är mer konservativa och inte lika självsäkra som i senare serier av honom som till exempel Pluto eller 20th Century Boys; där växlar han mellan närbilder och utzoomade bilder, många mindre rutor och enstaka helsidor, medan han här tar det mycket lugnare.

Det kan förstås också bero på att Master Keaton inte är skriven av Urasawa själv utan istället av Hokusei Katsushika (pseudonym för Hajime Kimura), men jag tror mer beror på Urasawa själv. Så en gnutta tråkigare siddesign, men ändå väldigt väl berättande bilder som alltid med Urasawa; han vet hur man ska presentera en historia på ett bra sätt.

Historian ja, vad handler Master Keaton om? Upplägget (dvs i de två hittills utkomna tjocka volymerna) är enkelt: Huvudpersonen, Keaton, är en engelsk-japansk arkeolog till utbildning men eftersom han har problem med att försörja sig i den akademiska världen kommer hans huvudsakliga inkomst från de uppdrag tar från diverse försäkringsbolag att utreda diverse snåriga problem. Så korta episoder, typ 30 sidor, där han till exempel hjälper till med utredningen av misstänkta dödsfall, att hitta stulna juveler, och så vidare.

Keaton på uppdrag

Keaton på uppdrag

Om det var allt skulle inte serien vara så mycket att tala om; de här episoderna är proffsigt berättade både vad gäller manus och teckningar, men ärligt talat ganska själlösa. Hyfsad underhållning som nog fungerar som utfyllnad i ett veckomagasin men knappast mer, med berättelser vi alla läst förut och en huvudperson som är nästan övernaturligt skicklig i att hitta utvägar i farliga situationer: Keaton är utbildad SAS-man (brittiska armén, inte flygplanen) med specialitet på att improvisera vapen och detta tillsammans med hans intelligens gör att han alltid hittar en lösning (och det är givetvis därför försäkringsbolagen anlitar honom också).

Det som gör serien bättre än så är istället de episoder som handlar om annat: Hans relation med sin 15-åriga dotter Yuriko, antydningarna om varför han skilde sig från Yurikos mamma, hans tankspriddhet, de episoder när han bara slumpmässigt dras in i någonting (som när han träffar en som det verkar något senil gammal dam på ett tåg, eller när han hjälper en liten flicka hem till sin mamma efter att flickan rymt från sin elaka farmor). Eller för den delen, de episoder där Keaton försvarar utbildning för alla, oavsett bakgrund; att han försörjer sig på försäkringsbolagen är en sak, men det han verkligen brinner för är arkeologin.

Keatons fritid, här tillsammans med en barndomskamrat på jakt efter en glassbil

Keatons fritid, här tillsammans med en barndomskamrat på jakt efter en glassbil

Lyckligtvis blir de mindre formulaiska episoderna vanligare efter att serien i början verkade som om den så gott som omedelbart halkat in i ett mönster: Keaton får ett uppdrag, Keaton förstår relativt snart vad som egentligen hänt, Keaton klarar kakan med någon ny improvisation tack vare sin SAS-utbildning och arkeologiska kunskaper. Jag var orolig efter att ha läst de första kapitlen att det här var allt serien skulle vara, men som sagt, sen började det dyka upp mycket intressantare avsnitt.

Jag har bara läst 600 sidor med totalt 24 kapitel så vi får väl se hur det här utvecklar sig, men jag är optimist. Lika bra som Urasawas senare mästerverk kommer det inte bli (om det inte händer någonting drastiskt), men jag tror och hoppas att det kommer kunna bli trevlig läsning om en underhållande personlighet. Mer Yuriko skulle jag gärna se förstås, hennes och Keatons relation är det bästa i serien. Hittills :-)

No Matter How I Look at It, It’s You Guys’ Fault I’m Not Popular!

Postat den

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - cover

Varför inte som uppföljning till High School Girls plita ner några ord om en annan japansk serie jag känner mig kluven inför? Men det ska erkännas, när det gäller Nico Tanigawas (pseudonym, och vilka de två personerna bakom dem är verkar vara okänt) No Matter How I Look at It, It’s You Guys’ Fault I’m Not Popular!, även känd under det betydligt enklare namnet WataMote, är kluvenheten mycket mer besvärande. Med High School Girls var det en fråga om en smula irriterande smådetaljer, med WataMote handlar det om huruvida serien är bra eller en ren katastrof…

Så, WataMote: Huvudrollen i serien innehas av Tomoko Kuroki, en 15 år gammal flicka som har extremt svårt att umgås och prata med andra människor. Som nybliven gymnasist hoppas hon när serien börjar på att hon ska bli populär eftersom hon spelat så många otome-spel (spel med kvinnlig målgrupp där det går ut på att få huvudrollsinnehaverskan hoptussad med någon av de manliga kärleksobjekten) men det går givetvis inte alls när man överhuvudtaget inte vågar säga flasklock till andra.

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - regn

Paniken är nära när några pojkar pratar med henne, men den gången lyckas faktiskt Tomoko för en gångs skull att säga någonting!

Serien igenom (dvs i de hittills på engelska utkomna 5 volymerna) kämpar Tomoko med att bli mer social, men det går sisådär; mot slutet har det blivit en liten smula bättre eftersom hon åtminstone utbytt några ord med en i klassen, och tack vare sin barndomskamrat Yū som visserligen går i en annan skola nu men ändå gärna ses. Yū har inga sociala problem, tvärtom, men hon har heller inte insett hur udda och ensam Tomoko är. Sen har de också en gemensam bekant från äldre dagar som dykt upp, Kotomi, och även henne kan Tomoko prata med relativt obekymrat, även om hon nu avskyr Kotomi på rätt oklara grunder…

Vad är problemet med WataMote? Kort sagt, genren.

WataMote är huvudsakligen skriven som en komedi, där Tomokos särdrag och hopplösa sociala situation är det som skämtas om. En svart komedi alltså, där poängen är att hur mycket hon än anstränger sig för att passa in och försöka uppträda normalt går det ändå helt åt skogen, och att de enda hon kan kommunicera en smula med är personer hon har ganska skumma relationer med (relationen med Yū är mest ”normal”, men Tomoko går ständigt runt och fantiserar om relationen på, hur ska jag säga, inte helt hälsosamma sätt, eftersom hon helt saknar begrepp om vad som är rimligt och inte i en relation).

Svarta komedier kan såklart fungera väl, som exempelvis den likaledes japanska I’ll Give It My All…Tomorrow, en serie jag verkligen gillade ju mer jag läste av den och som jag flera gånger kom att tänka på när jag läste den här. Men den här gången fastnar skrattet i halsen för det hela är så förtvivlat sorgligt. Tomokos desperata försök att bryta sig ut ur sin isolering är hjärtekrossande; vem som än står bakom manuset måste nog ha antingen personlig erfarenhet hur det är att vara som Tomoko eller haft någon i sin närhet i samma situation för det här är en skildring som är läskigt på pricken, som känns så realistisk att det gör ont att läsa den. Tomoko vill så gärna vara som de andra men hon vet helt enkelt inte hur man gör, vare sig det gäller hur man interagerar med andra, hur man klär sig, eller hur man hanterar sina känslor.

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - bibliotek

Tomoko funderar på att försöka prata med en flicka på biblioteket

Det enda som inte gör serien till en ren helvetesskildring är att människorna runtom Tomoko faktiskt är rätt hyggliga: Några uppskattar henne (som Yū och klasskamraten som hon en handfull gånger pratar med), medan de flesta andra egentligen inte har någon åsikt eftersom de aldrig lagt märke till henne, men direkt elaka är det ingen som är. Så omvärlden är inte grym, det är bara det att Tomoko inte passar in i den. Plus också, en hel del av kapitlen är rätt oförargliga med repetitioner på samma teman utan att det bränner till, vare sig som tragedi eller komedi.

Jag hade nog gett upp serien om det inte, som sagt, dykt upp några små (men ack så små) ljusglimtar i de senaste volymerna; det var för deprimerande för mig. Jag känner mig som sagt fortfarande osäker på vad jag egentligen ska säga om serien: På ett sätt är den en av de absolut mest träffande skildring jag läst om hur det kan vara att inte fungera som andra men ändå vilja vara som de är, på ett annat är det en nästan osmaklig serie som försöker, och oftast misslyckas kapitalt med, med att skämta om samma person.

Fast, jag engagerade mig verkligen i läsningen så på det sättet är serien tveklöst lyckad, det måste jag säga, och jag kommer att läsa den i fortsättningen med! :-)

Ren och skär underhållning: High School Girls

Postat den

High School Girls -1 - cover

Senast jag kallade någonting för ren och skär underhållning var när jag skrev om superhjälteserien Invincible; den är kul att läsa (eller kanske var, den har tappat i underhållningsvärde de sista åren) och har heller inga andra pretentioner. Det är en serie jag läser utan att göra mig några större illusioner om men som roar mig, trots att genren ofta inte är i min smak. Idag är det dags för en annan serie av ett helt annat slag men som jag också tycker mycket om och har läst om flera gånger (senast den här veckan alltså), och återigen trots att det åtminstone ytligt sett finns mycket i den som talar emot att jag skulle uppskatta den: Towa Oshimas High School Girls.

Jag kan ärligt säga att jag inte har en aning om varför jag började köpa just den här serien när översättningen dök upp 2002. Det fanns, för att uttrycka sig lindrigt, rätt gott om översatt manga då med kvinnliga skolelevers vardagsliv i fokus. Kanske var det för att jag gillade Azumanga Daioh så mycket, kanske någon rekommendation, men när jag väl läst den första boken var jag såld: Oshimas känsla för komedi och munhuggning mellan sina karaktärer är alldeles förträfflig, från första sidan till den sista.

Vad handlar High School Girls om? Tja, titeln är helt korrekt: Vi får följa en trio tonårsflickor när de börjar på ”high school” (dvs ungefär gymnasiet à la svenska skolan) på en privat flickskola; eftersom de tidigare gått på offentliga skolor är de i början osäkra på sin plats, medan de andra eleverna som är vana vid det och som har rika föräldrar ser ner på nykomlingarna…

High School Girls - Toalett

Det här skulle förstås kunna leda till en fullständigt traditionell historia med intriger mellan grupperna, onda och goda elever, svek och vänskap, och kärlekstrassel. Men gudskelov är Oshima helt ointresserad av sånt; setupen är bara ett sätt att kicka igång serien och kunna presentera karaktärerna, för efter ett eller två kapitel är deras olika bakgrund helt irrelevant och det enda som egentligen händer i de nio volymerna (alla översatta, även om utgivningen flyttade förlag efter några volymer) är att de fyra huvudpersonerna (ursprungstrion + en av de rika eleverna) hänger med varandra, kommer på idiotiska idéer, retar (eller närmast trakasserar) den enda av de fyra som skaffar pojkvän, definitivt trakasserar samma pojkvän med pinsamma frågor om sex, och så vidare.

Det är befriande fritt från drama och framförallt, hundraprocentigt skildrat från huvudpersonernas perspektiv. Det är inte så konstigt egentligen för mycket i serien är baserat på Oshimas egen skoltid, och i de småserier/kåserier som avslutar varje volym skriver hon bland annat att hon hoppas inte någon av hennes vänner från den tiden ska stämma henne för förtal.

Och jag kan nästan förstå varför, med tanke på hur idiotiskt huvudpersonerna ofta uppträder: De bubblar över av energi som bara tonåringar kan, men det är inte alltid de tänker efter innan de handlar. Som när de får för sig att försöka avslöja en blottare som visat upp sig i en park i närheten genom att själva bli lockbeten (med sedvanlig brist på förståelse hur de ska uppträda för att se lockande ut…), varpå de träffar diverse konstiga individer som de mer eller mindre överfaller i tron att dessa är förövarna, innan de träffar på en riktig snygging som de börjar prata med:

High School Girls - Blottare

Så där går de/det på, i alla volymerna; inte så mycket allvar men kul och träffande. Så varför brasklappen i inledningen om att det finns saker som talar mot den?

Mest är det att serien ursprungligen publicerades i seinen-magasin, dvs tidningar avsedda män i de övre tonåren och äldre, och ofta med rikliga inslag sex. Och visst finns det tecken på det i serien, både i teckningarna (pooler, bad, underkläder osv) och i handling (mycket av pratet handlar om sex) och det skulle kunna varit väldigt irriterande. Men för en gångs skull har jag inga problem med det och det beror mest av allt på att det som sagt känns så genuint och självupplevt. När det pratas om sex är det inga blyga violer som diskuterar men det är å andra sidan violer som inte har en susning om vad sex egentligen är, så det blir mer bisarrt och knäppt än sexigt. Och när det är halvnaket i teckningarna känns det också mest helt självklart eftersom det passar in i serien snarare än spekulativt.

Fast det som kanske mest av allt gör att alla de inslagen här känns helt okej är återigen att det är på huvudpersonernas villkor: De gör det som faller dem in, och vad resten av världen tycker bekymrar dem inte alls. Och, en bisak men en jag verkligen gillade, det saknas helt det tyvärr alltför vanliga inslaget med ”komiska” lärare eller andra vuxna män som gång på gång försöker få till något med dem eller se dem nakna. Till och med i i övrigt fantastiska serier som nämnda Azumanga Daioh finns sånt med, men här icke. Som till exempel gymnastikläraren på skolan: Det är ett stående skämt hur alla eleverna tycker att han är hemsk med allt sitt hår, sitt svettande i poolen (som de alltså måste simma bland), sin hurtighet, och sin förkärlek för åtsittande badbyxor. Men det aldrig ens antyds att han har något intresse av dem förutom att han önskar att de ska bli lika förtjust i sportsliga aktiviter som han själv; elevernas förtvivlan över att de tvingas vara nära honom är helt deras eget problem:

High School Girls - Gymnastik

Och tja, det här var väl ungefär det jag villa säga om High School Girls: Den är en väldigt underhållande serie som känns ovanligt genuin, och som absolut inte ska bedömas efter sitt yttre. Sen misstänker jag att det självupplevda i serien är det som gör att den fungerar så bra för när jag har läst några volymer i andra serier av Oshima dyker de här problemen upp och känns då som faktiska problem, det som neutraliserar dem saknas tyvärr och de känns bara som mycket stereotypa seinen-serier.

Ikappläsning: Vinland Saga

Postat den
Vinland Saga 10 - cover

(Dagens bilder är från en scanlation; de fysiska böckerna är svåra att scanna bra eftersom de är så tjocka…)

Dags att titta in hos vikingen Thorfinn och se vad han hittat på sen sist! Spoilrar galore!

Jag måste säga att jag gillar Makoto Yukimuras vikingaserie Vinland Saga: Mycket over-the-top, både när det gäller personer (som jätten Thorkell och den unga Knut den store) och handling (på något sätt självklart när det gäller vikingaserier), men samtidigt överraskande finkänsligt här och där. Jag hade faktiskt saknat den lugnare och mer filosofiska Yukimura som sågs till i hans sf-serie Planetes när jag först läste Vinland Saga för även om det var roligt med all action i den senare kändes det lite mer generiskt, lite mindre personligt.

Den känslan höll i sig när jag nu läste de volymer som kommit ut sen jag sist läste serien, åtminstone fram till efter dryga tusentalet sidor. För då, plötsligt, som en blixt från en klar himmel, händer någonting som helt kullkastar det som hittills hänt. Mycket passande i ett kapitel som heter End of prologue (jag uppskattar verkligen en serie som har mage att efter så många sidor säga att nu, nu är introt klart :-) ) dör nämligen Askeladd, den som jag dittills varit helt övertygad om skulle vara huvud-antagonisten i serien. Och till Thorfinns förskräckelse är det inte ens han själv som dödar Askeladd så hans efterlängtade hämnd för faderns död, hans skäl att leva, kommer aldrig kunna genomföras.

Vinland Saga - Askeladd

Låt mig säga så här: WTF?!? var ungefär det enda jag tänkte efter kapitlet, och jag var tvungen att kolla efter lite noggrannare för att se om Yukimura lämnat något kryphål så att Askeladd kunde komma tillbaka. Men nix, konflikten som hållit handlingen vid liv var helt enkelt borta.

Och sedan, ännu modigare, hoppar serien något/några år framåt i tiden: Thorfinn är nu en uppgiven slav som inte ser någon anledning att fortsätta leva, och hans soldatkunskaper ligger i träda. Inte ens när han mobbas och misshandlas försvarar han sig; han bryr sig helt enkelt inte tillräckligt mycket. Men till slut, tack vare en annan slav som blir hans vän, vaknar han så smått till liv men med enstor förändring: Han svär att aldrig mer använda våld, precis som hans far före honom svurit.

Vinland Saga - Thorfinn

I och med det har Vinland Saga förvandlats från en serie med ett antal huvudpersoner som är nästan övermänskligt skickliga i att strida och hela tiden demonstrerar det i krig och dueller till att bli en pacifistisk serie där anti-våld framställs som den enda rimliga tillvaron. Kanske kommer också seriens titel, Vinland Saga, få en större betydelse nu när jag anar en möjlighet att Amerika kan bli utopin där det kanske är möjligt att leva i fred, utan ständiga hot om våld och krig.

Som en som gillar överraskningar kan jag bara säga: Bravo! Det ska bli väldigt intressant att se var serien tar vägen nu; jag antar att Amerika kommer att få större betydelse men misstänker också att vi inte sett det sista av Knut den stora ännu…

Smått & Gott: Mathematical Girls

Postat den

Mathematical Girls v1 - cover

En liten blurb om en något udda serie jag läste i nyårshelgen: Mathematical Girls, en serie gjord av Mika Hisaka baserad på några romaner av Hiroshi Yuki. Huvudpersoner:

  • Miruka, en knepig flicka som brinner för matematik och som inte är intresserad av någonting annat. Saknar vänner och socialt umgänge tills hon stöter ihop med sin klasskamrat i biblioteket när han studerar matematik, varpå hon närmast attackerar honom med matematiska frågeställningar.
  • Klasskamraten ifråga (om han har något namn nämns det inte särskilt ofta för jag kommer inte ihåg det), som också han brinner för matematiken men som nalkas ämnet mer metodiskt och traditionellt (dvs han läser om matematik i böcker och lär sig hur man ska jobba med ämnet). Miruka får honom att fundera på vad matematik egentligen är och gör honom mer öppen för de kreativa delarna, de där man får använda fantasin för att tränga djupare in i ämnet.
  • Tetora/Tetra (lite olika varianter syns till), något år yngre än de andra två, och med en hangup vad gäller matematik: Hon har fått för sig att hon inte kan förstå den. Plus att hon är lite småkär i ”Klasskamraten”, men inte så hon vågar säga någonting till honom om det.

Två volymer så en ganska kort serie som huvudsakligen består i diskussioner om matematik där Miruka är den briljanta, den som kan angripa och förstå matematiken från alla vinklar, Klasskamraten är den som är nästan lika begåvad som Miruka men behöver hennes vinkar när det blir riktigt svårt, och Tetra som den som läsaren nog är tänkt att identifiera sig med eftersom hon behöver de andra tvås hjälp för att förstå vad det hela handlar om.

Klasskamraten lär ut till Tetra

Klasskamraten lär ut till Tetra

Komplexa talplanet, vektoranalys, oändliga serier och genererande funktioner, unik primtalsfaktorisering, ekvationer vs formler, och andra matematiska godbitar gås igenom, i rätt hög fart; en del förklaringar är utmärkt pedagogiska (IMHO som matematikboksförfattare själv), en del är lite väl kortfattade för att man ska kunna hänga med om man inte redan kan en del av det som tas upp. Så en viss matematikkunskap behövs nog om man ska få ut något av serien.

Bortsett från matematiken finns det förstås lite mer i serien, med Tetras förälskelse, Klasskamratens antydda intresse av både de andra, och Miruka som mest svårtolkad, socialt; att hon i början blir sur på Tetra när hon dyker upp känns mest som irritation på att någonting stör den högre matematikdiskussionen.

Men det är egentligen inte intressant för matematiken är seriens enda egenvärde. Utan att ha läst Yukis romaner skulle jag säga att Hisakas serieversion ärligt talat är rätt torr. Med tanke på Yuki & Hisakas efterord i serierna är det inte så konstigt: Hisaka är inte ett matematikfan medan Yuki definitivt är det, så jag misstänker att romanerna kan vara mer engagerande läsning, med tanke på hur populära de varit, medan serien däremot som sagt bara blev två volymer lång.

Mathematical Girls: Tyvärr mer intressant än bra.

Miruka lär ut till Klasskamraten

Miruka lär ut till Klasskamraten

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 204 andra följare