Kategoriarkiv: Manga

Assassination Classroom

Postat den
Alla 21 omslagen i ett collage från Pinterest

Assassination Classroom, av Yūsei Matsui, är en oväntat trevlig läsning. De utstuderat designade omslagen (som syns härovan) har varit svåra att undvika, och jag provläste också de första kapitlen när serien började översättas för fem år sedan. Men då fastnade jag inte utan avskrev serien som en av alla de där med en halv/helknasig idé som kanske kunde vara rolig ett kort tag, men som i längden skulle bli tröttsam. Idén: En japansk skolklass får en ny lärare, en halvt monstruös varelse med superkrafter, och uppdraget att döda honom. Om de inte lyckas inom ett år kommer han förstöra Jorden, på samma sätt som han redan förstört månen. Så nja, tyckte jag, så även om de första kapitlen var ganska underhållande fortsatta jag inte läsa serien.

Men jag fortsatte att notera omslagen, och också att serien verkade vara omtyckt. Så när jag nyligen skulle på några dagars semester behövde jag ta med mig något lagom okomplicerat att läsa bredvid poolen kom jag att tänka på serien, kollade upp den och såg att den nu var avslutad -> Kindlen blev laddad med alla albumen tillsammans med Rivers of London-böckerna för de tillfällen när jag kände för bokläsning, och Adachis Rough (omläsning, men jag har tydligen inte skrivit om den här på bloggen), om Assassination Classroom skulle visa sig vara oläslig… Rough läste jag, men inte för att AC var dålig utan för att Adachi är så trevlig, och för att AC var så pass bra att det gick fort att läsa igenom den 😉

Varför tyckte jag då om AC den här gången? Flera skäl, såklart, men huvudsakligen var det för att när jag läste mer av den insåg jag att Matsui alls inte bara haft en knäpp idé och sen spånade vidare på den, utan att det fanns betydligt mer under ytan. Det är en knasig serie som allra oftast går ut på komik när ungdomarna genomgår en hård träning i att bli de bästa lönnmördare (dåligt svenskt ord där som inte riktigt matchar assassin, för det är inte i lönn de försöker döda sin lärare som tvärtom uppmuntrar dem och hjälper dem att bli bättre) man kan tänka sig, men det finns en stor skopa allvar också.

Klassen är nämligen klass E, den klass som av rektorn i skolan skapats som avskräckande exempel för de andra eleverna: Om du inte skärper dig och studerar hårt riskerar du att förvisas till E-klassen, där du inte bara sitter i en nergången byggnad avskiljs från resten av skolan, utan du kommer också systematiskt trakasseras av skolan och missgynnas på alla sätt. Vilket givetvis medför att klassens elever är cyniska, deprimerade, och inriktade på att de aldrig kommer bli någonting.

Varpå Koro-sensei, monstret/läraren, tar sig an klassen och visar sig vara en suverän pedagog och smart terapeut som ger sitt bokstavligen allt för eleverna. Själv är han nästan osårbar, har en fysionomi som påminner en del om Barbapappa, kan röra sig i överljudshastighet, och har en synnerligen dubiös moral själv (som hans förkärlek för herrtidningar och spionerande på elevernas tafatta romantiska försök, något han föga framgångsrikt försöker dölja för eleverna eftersom han inte vill vara ett dåligt föredöme). Kort sagt, upplägget visar sig om man ignorerar superkrafterna och morduppdraget vara mycket likt den stora klassikern GTO. Och det är en serie jag älskar, så att upptäcka att AC hade liknande idéer gjorde mig på mycket gott humör 🙂

Den blyga eleven med enorma inneboende kvalitéer, den överintelligenta som inte bryr sig om skolarbetet, med flera typer, finns här, och Koro-sensei ser som sitt uppdrag att hjälpa dem. Det är en serie med mycket mer fantastiska inslag än GTO, som en AI-elev och givetvis Koro-sensei själv, men grundtonen att en bra skola och en bra lärare måste möta eleverna på lika villkor och även ge elever som har svårt en chans delar de två. Plus det faktum att båda har en optimistisk utblick på världen, trots en stor skopa elände, där eleverna kommer bli räddade, och även de personer som från början verkar vara 100% onda, som rektorn med det mycket tvivelaktiga pedagogiska upplägget med klass E, visar sig när vi verkligen får lära känna dem ändå inte vara helt igenom usla.

Koro-sensei blir ibland lite överambitiös i sin hjälp…

Missförstå mig inte, det här är fortfarande en serie som till stora delar består av komiken i det absurda upplägget med en klass som alla försöker mörda sin bisarra lärare, men det finns tillräckligt mycket av annat för att humorn inte ska tappa sin fräschör och för att jag ska bry mig om både karaktärerna och hur det kommer gå för dem. En stor eloge till Matsui för det väl genomtänkta slutet; han skriver själv att redan när han började serien visste han att hur de avslutande kapitlen blev skulle bli avgörande för hur lyckad serien skulle bli, och slutet sätter han perfekt. Kul också att läsa att han verkligen ansträngde sig för att både animens slut och live action-filmen skulle komma ut mer eller mindre simultant med mangans avslutning, för att alla läsare/tittare skulle känna sig nöjda.

Jag har sedan ett tag tillbaka läst japanska serier på ett lite annorlunda sätt än förut, nämligen med inställningen att även om serien är avslutad (eller kommer bli det) är poängen ofta inte målet utan resan; många avslutas när de inte är tillräckligt populära längre eller för att skaparen/na har tröttnat, inte för att en noga uttänkt handling nått sitt mål. Ergo, jag ska inte bekymra mig lika mycket om hur serien fungerar som en roman utan istället tänka på den som en kontinuerlig såpa. Det gör ofta läsningen bättre, och jag slipper irritera mig på vad jag annars skulle tycka är onödiga longörer. Men med det sagt är jag ändå mer svag för en helgjuten och avslutad berättelse, och där platsar Assassination Classroom definitivt in. Lika bra som klassikern GTO är det inte, Fujisawa är både snäppet roligare och har en mer personlig ton både i story och teckningar (ACs teckningar är helt OK, men jag kan inte säga att det gjorde något bestående intryck på mig, förutom då omslagen 😉 ), men kul hade jag och brydde mig gjorde jag. Och, som sagt, ett riktigt bra slut hade den också, så hurra för det!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Urusei Yatsura: Tredje gången gillt?

Postat den

Det är inte precis en hemlighet att jag verkligen gillar Rumiko Takahashi. När den första vågen av manga översatt till engelska anlände var hon nog den mest välrepresenterade av alla japanska serieskapare: Maison Ikkoku, Mermaid Saga, One-Pound Gospel, Ranma ½; alla Takahashi-serier som gavs ut först i tidningsformat, sedan i samlingsvolymer. Och sen var det hennes äldsta serie och också (har jag för mig) först till engelska översatta serie: Urusei Yatsura (ibland också kallad Lum eller Lum – Urusei Yatsura).

Men just UY klickade aldrig riktigt till 100% med läsarna. Som sagt kom den först ut när de amerikanska förlagen trodde på en utgivningsmodell som påminde mer om den klassiska amerikanska: Vanliga månatliga serietidningar à la USA, sedan (om intresse fanns) samlingar à la Japan. Men det blev bara åtta nummer av tidningen innan den las ner. Två samlingsvolymer hann det bli, av den där jämförelsevis dyra men också mycket snygga typen som förlaget Viz satsade på i början, med löstagbart omslag tryckt på tjockt vaxat papper och bra papper för inlagan.

Sedan gjordes försök två och eftersom det gått ett tag sedan serien synts till fick den namnet Return of Lum och den gick i antologin Animerica ett tag, för att sedan återigen flyttas ut till en egen tidning. Det gick bättre, men efter ett antal tidningar och nio samlingsvolymer var det tack och hej igen.

Tills nu, mer än tjugo år senare, när ett tredje försök görs, och den här gången på det sätt som blivit standard för översättning av manga, dvs inga tidningar, inga antologier, utan direkt ut med samlingsvolymer. Man har bestämt sig för 2-i-1-konceptet, dvs varje amerikansk samling består av två japanska, och det finns dessutom lite extramaterial i varje volym.

Och man börjar om från början, med ny översättning, och den här gången utan spegelvända sidor, och jag hoppas innerligt att utgivningen kommer komma i mål; jag kommer iallafall att stödja den och har (för tredje gången…) köpt de allra första Urusei Yatsura-episoderna. Men till och med för mig är det lite nya serier eftersom den tidigare utgivningen hopppade över en del kapitel 🙂

Det var en himla massa ord om serien utan att berätta vad den egentligen handlar om, så för den som inte vet är huvudpersonerna Ataru Moroboshi, tonåring, ständigt otursförföljd, och en vanlig jordbo som är betydligt mer intresserad av det täcka könet än vad som är hälsosamt (så den där oturen är inte alltid ren otur 😉 ) och Lum, likaså tonåring men en utomjording som på grund av diverse missförstånd anser sig vara gift med Ataru och därför bosatt sig hemma hos honom och hans föräldrar. Och eftersom Lum är ute efter honom blir hon också i princip den enda kvinnan Ataru är helt ointresserad av, varpå kapitel på kapitel skildrar hur Lum jagar efter Ataru, och Ataru jagar efter, tja, vem som helst som inte är Lum 😉

Lum introduceras, och Ataru är till en början lika intresserad av henne som av alla andra…

Slapstick och enkel humor, serverat av/med en förkrossande mängd bisarra varelser/utomjordingar/människor som alla är mycket egna, och där den egentligen enda normala personen är Atarus åtminstone inledningsvis flickvän Shinobu, som av någon oklar anledning är förtjust i Ataru trots alla hans dåliga egenskaper. Allteftersom serien fortskrider blir det mer och mer bisarrt, och allt berättat med samma goda humör. Oftast är varje kapitel på drygt tjugo sidor en avslutad historia, men ibland kan berättelser sträcka sig över en handfull kapitel.

Sen finns det också andra saker som gör just UY speciell för min del:

  • Det är en av de absolut första japanska serier jag läste vilket gör att jag nog är lite nostalgisk när det gäller den.
  • UY var också den första längre animen jag såg; jag har fortfarande den kompletta amerikanska DVD-utgåvan av alla 195 episoder, 6 OVAs, och 6 långfilmer. Det var länge sedan jag såg dem, men jag kan fortfarande sjunga med i introt:*
  • Som ett fan av Takahashi är det verkligen kul att se hur hennes teknik utvecklas, från det livliga men inte helt perfekta hantverket i början till en stil som i slutet är som klippt ur hennes senare serier som Maison Ikkoku (vars start också överlappade UYs slut).

Perfekt är den nya utgåvan inte; till exempel skulle jag gärna sett att de enstaka sidor och ibland hela kapitel som ursprungligen publicerades i färg också varit i färg här, istället för det lätt murriga resultatet när färgsidor trycks i svartvitt rakt av, och extramaterialet i form av kortare texter om invånarna i Tomobiki där Ataru bor består mest av uppradande av saker som händer i serien. Men man kan inte få allt, så jag får nog nöja mig med att tidigare överhoppade kapitel nu finns med, och att kanske, kanske kommer till slut alla 34 volymer ut på engelska i en officiell utgåva (hela serien, inklusive de volymer som aldrig gavs ut förra gången, finns i en oftast mycket usel scanlation…). Tummar hålls!

Kråkprinsessan Kurama försöker få Ataru att fokusera sinnet genom att gå på kol, men hennes medhjälpare vill bara få ett slut på det hela.
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

*: Lite kuriosa om utgivningen av animen: Animeigo som låg bakom utgivningen var ett av de första amerikanska företagen som satsade på att ge ut anime i större skala, och de ansträngde sig alltid för att göra så bra utgåvor som möjligt. För UY gällde detta i än högre grad eftersom grundaren sa att den huvudsakliga orsaken till att företaget startade var för att ge ut just UY; eventuella vinster från övriga utgivningar gick till att sponsra UY som aldrig var en storsäljare. Det gjorde också att allteftersom tekniken gick framåt gav man ut animen på VCR, laserdisc, och slutligen DVD, och för de fans som ville uppgradera sin samling kunde man skicka in till exempel videobanden för att få rabatt på laserdisc. En sann service för fansen!

Slum Wolf

Postat den

Ett bokreaköp idag, och av en bok som jag inte ens sett förut: Slum Wolf av Tadao Tsuge, och utgiven i New York Review of Books sparsamma men mycket intressanta svit serieböcker; faktiskt var just förlaget en starkt bidragande orsak till att jag chansade på ett köp. Men det är också så att jag vet att jag inte har järnkoll på lite äldre japanska serier, så en bok med en för mig ny serieskapare där urvalet huvudsakligen var från den klassiska tidningen Garo från sent 60-tal/tidigt 70-tal och med teckningar som jag också gillade när jag kikade i boken var omöjlig att motstå 🙂

Slum Wolf består av ett knippe mer eller mindre fristående berättelser som alla utspelar sig på samhällets botten. Det är småkriminella, prostituerade, arbetslösa, stigmatiserade och handikappade krigsveteraner som Tsuge intresserar sig för; serierna är starkt rotade i ett Japan som fortfarande lider av traumat från andra världskriget. Det må ha varit en boom-period för många, men det märks det inget av i de slumområden vi ser här.

Det är ovanligt svårt att säga vad historierna handlar om eftersom de i så hög grad saknar en handling i vanlig mening. Istället är det mer som om någon tagit med sig ett ritblock och börjat teckna av det hen ser; slagsmål mellan en bosatt och några amerikanska soldater, några män som på ett sunkigt hak pratar om vad de varit med om under sin uppväxt i området, en krigsveteran som efter en sen kväll springer/flyr från ingenting och allting. Klassiska slut där historien knyts ihop finns inte heller; de tat oftast slut mitt i, precis som de börjar in media res. Det är kort sagt socialrealism i serieform, från en sida av Japan som är långt från glamoren och välståndet.

Med socialrealismen följer också en uppdämd ilska över det vi får se. Tsuge kommenterar aldrig själv det hans karaktärer säger och gör, och förvånansvärt nog saknas också helt ett uttalat politiskt innehåll, om man nu inte hävdar (och det skulle jag nog göra själv) att det politiska är just skildringen av människor som hamnat vid sidan av samhället, som ingen annan bryr sig om. Men aggressiviteten hos huvudpersonerna och hos Tsuge, och all den machismo som också syns till, främst hos Sabu, den varg som titeln anspelar på och den person som syns till flest gånger (ibland bara omnämnd av andra som en (ö)känd buse), gjorde att jag flera gånger kom att tänka på vissa amerikanska undergroundserier från ungefär samma tid. Spains MC-killar, givetvis, men också en del av S Clay Wilsons mindre sexfixerade serier. Det är något av samma känsla här med alienerade män (kvinnor syns sällan till hos Tsuge) där våldet alltid ligger nära till hands, men med en stor skillnad: Hos Tsuge handlar det om förlorare, utan den coolhetsfaktor som oftast finns hos de amerikanska artisterna.

Från Sentimental Melody (1969)

Deppigt värre med andra ord, och inte lättar Tsuges teckningar upp humöret de heller i sin dysterhet. Samlingen täcker nästan ett decennium av Tsuges serier, och det syns på teckningarna. De tidigaste är prydliga med klara streck men med tydligt amatörmässigt tecknade människor, medan de senare har en mycket mer impressionistisk stil, med en mängd snabbt utslängda skrafferingar och skuggningar. Tsuges inte helt säkra människoteckningar kvarstår, men i och med den lösare känslan gör det ingenting. Åtminstone inte för min del, jag gillar verkligen det karga utseendet hos de senare serierna och det lika karga innehållet.

Tadao Tsuge var för mig en mycket trevlig bekantskap. Jämfört med andra kreatörer från samma tid och samma kretsar som jag läst tidigare, som exempelvis Yoshihiro Tatsumi, är Tsuge mer oborstad, rå och mindre litterärt sinnad, med sina ögonblicksbilder från samhällets undersida. Det saknas en tydlig sensmoral och som nämnts politiska anspråk, och de människor vi får följa är mestadels osympatiska. Men poängen är såklart inte att vare sig förevisa hjältar eller skurkar utan att rakt upp och ner skildra de människor som Tsuge enligt vad som framkommer i texter och intervjuer i boken själv växt upp bland. Det finns en tidigare bok av honom utgiven av Drawn & Quarterly, Trash Market (så det låter helt klart som liknande serier), som jag kanske ska ta och leta upp. Men jag är inte helt säker; på sitt sätt kändes Slum Wolf som en alldeles perfekt smakbit 🙂

Från Legend of the Wolf (1976)
Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Två tragiska uppföljare

Postat den

Några ord om två inte perfekta men bra och läsvärda serier som jag skrivit om förut och som det nu dykt upp nya volymer av. Först ut, från Japan, Kabi Nagatas (jag brukar skriva japanska namn i den västerländska ordningens jag gör det här med, men jag har börjat fundera på om jag ska ändra det i fortsättningen. Decisions, decisions!) My Solo Exchange Diary 2.

Nagatas första självbiografiska serie, My Lesbian Experience with Loneliness, var en av de bästa serierna jag läste 2017. Självutlämnande, sorgligt, men samtidigt med humor berättade hon om sina försök att lära känna andra människor och inte längre behöva bo hos och förlita sig på sina föräldrar. I uppföljaren My Solo Exchange Diary fick vi sedan läsa om reaktionerna hos hennes omgivning när den första boken kom ut, och framförallt hur relationen till föräldrarna påverkades. Hon lyckas flytta hemifrån, åtminstone ett tag, och försörja sig själv, och det ser relativt ljust ut.

I volym två får vi se vad som hänt sedan dess, och precis som förut handlar det om några små steg framåt, följt av enstaka jättekliv bakåt. Hon flyttar tillbaka till föräldrarna, tas in på sjukhus, men gör å andra sidan framsteg med sin relation till sin mamma. När serien slutar (och det är tydligen den sista delen) är det oklart hur Nagata egentligen mår, och hur det ska gå för henne.

Sammantaget är det absolut så att det är den första boken som är intressantast; som många andra självbiografiska serier blir det lite väl mycket repetition efter ett tag av tankar vi redan sett. Jag är nog heller inte så förtjust när serier mer och mer handlar om reaktioner på tidigare serier eftersom det ger mig en känsla av en spiral som följs inåt centrum och där man till slut har en serie som till 100% handlar om sig själv. Nagata hamnar inte riktigt där, men jag tror att My Solo Exchange Diary höll på precis lagom länge, även om den lämnar mig med en önskan att få veta mer om vad som hände sen.

Och jag måste också säga att serien är en fascinerande blandning av total öppenhet som ibland kolliderar med en önskan om att inte vara till besvär, som när Nagata ber om ursäkt till läsaren för att hon inte klarat av att upprätthålla en relation som hennes läsare (serien publicerades ursprungligen online) gratulerade henne till. Visst är det My Lesbian Experience with Loneliness som är höjdpunkten av de tre böckerna, men de andra två förtjänar också att läsas; de liknar inte mycket annat jag läst, och det på ett bra sätt 🙂

Till bok nummer två, från Frankrike, närmare bestämt Jacques Tardis I, René – Prisoner of War in Stalag IIB – My Return Home.

I den första boken fick vi följa Tardis far René i hans liv i det tyska fånglägret Stalag IIB efter att René tillfångatagits bara några dagar efter Tysklands invasion av Frankrike under andra världskriget. Boken slutade 29 januari 1945 när lägret stängs och fångarna påbörjar sin marsch västerut när de tyska soldaterna flyr undan den annalkande ryska armén.

I den här uppföljaren får vi följa René när fångarna leds kors och tvärs över Tyskland, allt för att undvika att de stöter på någon av de allierades arméer. Eländet är stort med en svinkall vinter och brist på mat, men ändå finns det en gnutta mer optimism hos René. Han är visserligen lika arg på världen och allting i den, men här, när han till slut ändå känner att han kanske är på väg hem till sin älskade Zette, så slipper det ändå ur honom en gång att en tysk äng fångarna passerar är vacker; dittills har allting varit skit i Tyskland, som natur, mat, hus, väder, och så vidare.

Förutom det självbiografiska innehållet finns det två likheter till mellan dagens böcker: Mycket begränsade färgskalor, och sidlayouter som alltid består av liggande widescreenrutor (tre för Tradi, fyra för Kabata)

Så trots att många fångar dör under marschen och trots alla hemskheter som det berättas om känns det för mig som läsare som om en del av pressen försvinner när det tidigare mycket hårt organiserade fånglägerlivet ersätts av en tillvaro under en sönderfallande tysk armé. Och så även teckningarna där det långsamt smyger sig in lite ljusare nyanser, och mot slutet även färger i den tidigare grå/blå/svarta färgskalan. Hoppfullt är kanske inte ordet med tanke på att René som sagt är lika aggressiv mot omvärlden som förut, men någonting ditåt är det ändå fråga om för människan René.

Upplägget av serien är detsamma som tidigare, dvs René pratar om vad som händer just då (via de anteckningar om vad som hände han skrev ner när sonen Jacques bad honom om det), och Jacques kommenterar händelserna som en grekisk kör. Men den här gången är Jacques kommentarer inte lika personliga för medan René pratar om vad som händer honom under marschen berättar Jacques vad som samtidigt händer i kriget, så det blir mer av metod för att låta läsaren förstå hur slutet för nazisterna nalkas (inklusive vad jag misstänker är en klassisk översättningsgroda där Schweiz och Sverige blandas ihop…).

Jag gillar såklart teckningarna i serien, men jag tycker nog att metoden med den berättande René och den kommenterande Jacques inte fungerar riktigt lika bra den här gången. I den första boken var relationen mellan fadern och sonen mer närvarande och brännande, men här berör den sällan. Förutom en episod när René berättar om hur fångarna till slut undslipper de tyska soldaterna då Jacques blir våldsamt upprörd över faderns handlingar; här blir det också för mig lite oklart om de känslor Jacques i serien visar upp är Jacques Tardis egna nutida känslor, hans känslor som barn (Jacques i serien ser ut att vara cirka 15 år), eller ren fiktion. René är hur som helst lakonisk i sin reaktion; efter att ha sett kriget på nära hand bekymrar han sig inte nämnvärt över hur en avrättning kan se ut för en som inte varit med.

Friheten är nära för René så färgskalan utvidgas en smula. Krigets hemskheter fortsätter dock.

Precis som med My Solo Exchange Diary 2 är det alltså en bok som inte är riktigt lika bra som sin föregångare, men som jag ändå rekommenderar, och jag hoppas att Fantagraphics också kommer ge ut den tredje delen som kom ut i höstas i Frankrike som handlar om Renés liv efter kriget. Fast läs inte båda böckerna i ett streck som jag gjorde den här gången (jag ville gärna läsa om ettan innan jag gav mig på tvåan) eftersom Renés ordmatta kan bli alltför mycket i stora doser, så pauser rekommenderas!

Kan köpas bl.a. här:

Gott och blandat 11: Nyårsrensning, del 1

Postat den

Jag tänkte att det kanske vore lika bra om jag tog chansen att innan året är slut en gång för alla rensa ut min (alltför) långa lista med serier jag läst som jag eventuellt skulle skriva om. Dvs, serier som jag inte känner för att skriva ett helt inlägg om, och det behöver inte betyda att de är dåliga för ibland är det bara så att jag inte har så mycket att säga om även bra serier.

Men ok, de flesta är nog bara godkända, om ens det 😉

Så idag blir det minimalare än någonsin, med bara någon/några enstaka mening/ar om serien ifråga. Med andra ord, extremt generaliserande och antagligen helt orättvist. Men varje serie får chansen att motbevisa mitt omdöme med varsin sida så ni får chansen att se vad det handlar om. Och för att inte bli alltför långt börjar jag med en hög manga; resten kommer imorgon (eller möjligen i övermorgon…)!

Moteki Omnibus v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Moteki av Mitsurō Kubo: Vuxen man som aldrig haft tur i kärlek tror sig plötsligt vara lyckans gullgosse när alla kvinnor han känt och haft känslor för börjar höra av sig. Sen blir det How I Met Your Mother i mangaversion,  dvs vem om någon ska han bli ihop med. OK setup men halvdant genomförande, så när de totalt fyra volymerna var över gjorde det ingenting.

Shojo FIGHT! v05 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Shojo FIGHT! av Yoko Nihonbashi: Sportmanga om ett flicklag i volleyboll. Plus för kvinnor i huvudrollerna, plus för omväxlingen i teckningsstil (som lustigt nog mer ser ut som när till exempel en europé gör serier i mangastil), minus för avsaknaden av högdramatiska matcher som pågår i evighet. Så kul med variationen, men nja för utförandet.

Peach Mermaid v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Peach Mermaid av Ruri Miyahara: Romantik med USP att kvinnliga huvudrollsinnehavaren är en sjöjungfru som blivit betuttad i en vanlig kille. Hon kan förvandla sig så att hon har en mänsklig kropp, men tyvärr så reverterar hon till fiskunderkropp så fort hon blir det minsta upphetsad -> serien består av en enda lång räcka ”komiska” kapitel där de blir lite småintresserade men sen blir det tji. Småkul i början men jag tappade intresset efter två volymer, men nu ser jag att det bara var en volym kvar så kanske tar jag och läser den ändå…

Forget Me Not v01 (2016) (Digital) (danke-Empire)

Forget Me Not av Mag Hsu (manus) & Nao Emoto (teckningar): En nackdel med att vänta så länge med att skriva om serier jag läst är att det kan vara svårt hålla isär de som saknar särprägel. Den här har jag svår att hålla isär från Moteki, för även här är det en man som försöker förstå vem av alla de kvinnor han hållit kär är den som han egentligen borde vara ihop med. Mycket smetigare och mer melodramatisk än Moteki, man kan riktigt höra de smäktande fiolerna som spelar i bakgrunden, så nä, blä.

Is Kichijoji the Only Place to Live v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Is Kichijoji the Only Place to Live? av Makihirochi: Ah, en av de där underbart extremt nischade serierna igen. Här om två systrar som jobbar som mäklare i Kichijoji, den coolaste förorten till Tokyo, som så fort en potentiell kund kommer in istället tar denna med till någon annan förort, varpå kapitlet fördrivs med att de går igenom och förevisar alla fördelar med denna. Och det är allt, ingenting mer händer. Jag har läst en volym, det finns flera, men även om jag gillar det udda så är det inte för att jag personligen verkligen gillar Kichijoji som jag tänker skippa resten. Men om jag skulle flytta till Tokyo kanske jag skulle läsa lite mer 🙂

Go For It, Nakamura! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Go For It, Nakamura! av Syundei: Lyckad komedi om Nakamura som är kär i sin klasskompis Hirose Aki men som har förtvivlat svårt att våga säga det. Försöker gör han, men varje gång det är nära så vågar han inte riktigt göra det. Enkel och charmig serie i en volym, och med ett öppet slut som Syundei förklarar med att han ville sluta medan Nakamura åtminstone skulle ha ett glatt minne av Hirose. En kul liten bok!

Kakafukaka.jpg

Kakafukaka av Takumi Ishida: En till av alla serier om ett kollektiv dit Aki Terada flyttar efter att hennes pojkvän bedragit henne. Givetvis bor en annan gammal pojkvän där, och handlingen är igång. Helt OK, måhända helt utan originalitet, så jag kommer inte ihåg mycket av den trots att jag nyss läste den, men snygga omslag!

How NOT to Summon a Demon Lord v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How NOT to Summon a Demon Lord av Yukiya Murasaki (manus) & Naoto Fukuda (teckningar): Seven Seas Entertainment vräker ut manga med fantasy-anknytningar som alla går ut på att placera vanliga människor i en fantasy-setting. Här en dataspelare som plötsligt befinner sig i sitt favoritspel, i rollen av en Demon Lord. Inte bättre inte sämre än andra i genren, men jag tar den som exempel. Andra jag nyligen läst är Satan’s Secretary (mycket proper dam blir en extremt effektiv administratör i helvetet), I’m Standing on a Million Lives (skolungdomar får kämpa sig igenom 10 uppdrag med livet som insats inne i ett dataspel), och fler därtill. Alla småcharmiga, men i längden alldeles för enkla för att vara värda att följa en längre tid. Jag föredrar helt klart Seven Seas när de satsar på lite ovanligare relationsdramor istället, som Go For It, Nakamura!.

Flying Witch

Flying Witch av Chihiro Ishizuka: Har du alltid undrat mer om vardagslivet för häxor i Kikis expressbuds värld? Här har du svaret med en något äldre häxlärling som träffar äldre häxor, värvar en yngre adept, med mera. Jag älskar den lugna stämningen i Miyazakis film, men i den här serien är det kanske lite väl odramatiskt; efter fem lästa volymer har fortfarande ingenting egentligen hänt. Och ja, den känns lite väl kalkerad från Miyazaki för att det ska kännas helt OK.

High-Rise Invasion v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

High-Rise Invasion av Tsuina Miura (manus) & Takahiro Oba (teckningar): High concept-skräck när utan förklaring Yuri Honjo plötsligt befinner sig i en värld som enbart består av skyskrapor där det bara går att röra sig på taket och i de översta våningarna, och om det inte vore nog finns det också diverse maskförsedda människor som är ute efter att mörda alla andra. Skrämmande miljö som fungerar bra i de första volymerna, men samtidigt har jag läst flera liknande serier förut, så slutomdömet kommer bli väldigt beroende på hur det hela avslutas.

Mix

Det knepiga med att illustrera Adachi är att hans allra starkaste sida är rytmen, hur han bygger upp scener / kapitel / böcker, och då räcker inte en enda sida…

Mix av Mitsuru Adachi: En slags uppföljare till Adachis ultraklassiker Touch där vi får återse samma skola trettio år senare, en skola som efter succén i Touch aldrig varit i närheten av att nå Koshien igen. Men nu är ett nytt talangfullt brödrapar på gång… En hel del vinkningar till den äldre serien, inklusive inhopp av några av dess birollsinnehavare, och Adachi är mycket skicklig på att göra serier med en god stämning. Men lite avslaget är det allt, och inte i närheten av hans mest lyckade serier som just Touch eller Cross Game. Så kul för fans som mig, även om jag hellre sett honom göra någonting helt nytt. Ännu inte avslutad men femton volymer har det redan hunnit bli.

Så det var nog alla, och den enda jag tveklöst kan rekommendera är Go For It, Nakamura!; några av de andra har sina poänger men är mer till för de som just gillar  det som utmärker serien ifråga (som Mix) . Jag har också på min lista två till manga men den ena, Wotakoi, kommer jag ihåg absolut noll om, och den andra som jag bara skrivit ”Receiving Hakane” vid som jag anar är en slags förkortning av någon serie kan jag inte ens förstå vilken det är, så sannolikheten för att den var extremt läsvärd är nog minimal 🙂

Härnäst, resten!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

 

Kotonoba Drive

Postat den

Ja, vad ska jag säga som jag inte redan sagt när det gäller Hitoshi Ashinanos serier? Hans lugna Efter katastrofen-serie Yokohama Kaidashi Kikō är en av de allra bästa serier jag läst, Kabu no Isaki är en nästan lika bra serie om en värld där allting med geografi har blivit tio gånger större, och nu har jag precis läst den i våras avslutade serien Kotonoba Drive och jag är återigen golvad.

Till skillnad från de två tidigare serierna utspelar sig Kotonoba Drive i vår värld i vår tid, men den drömska och mycket lugna känslan är den samma. I YKK skildrades en värld nästan tom på människor där även de som överlevt (den aldrig förklarade) katastrofen har saktat ner och inte längre strävar efter att ständigt förändra världen de lever i. I KnI är det det enkla faktumet att Jorden blivit så stor och avstånden så gigantiska som gör att det är glest mellan människorna och att allting är lugnare.

I KD är det istället huvudpersonen, Suu, som låter livet skölja över henne, och som när det är som lugnast då och då ser saker som ingen annan kan se, som blommande träd där de sedan länge huggits ned eller havet där det i forntiden bredde ut sig. Fem minuter åt gången sker det, så det är inga långa äventyr hon har utan bara en chans att uppleva någonting annat. Och som man kan vänta sig om man läst andra Ashinano-serier så reagerar Suu med förtjusning och låter sig svepas med:

Kotonoba Drive - dimma.png

Andra detaljer som också känns igen från tidigare serier är Ashinanos förkärlek för kameror där Suu har ofta kameran som förevändning när hon ger sig ut på sina utflykter, och givetvis är fordonet hon använder sig av en skoter 😉

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om Kotonoba Drive eftersom Ashinanos serier är någonting man måste uppleva själv, men några saker till vill jag nämna:

  • Serien har ännu mindre än de tidigare en sammanhållen handling. Här handlar det om Suu och hennes upplevelser; ofta av ett mystiskt slag, men också att njuta av det vardagliga livet med en god lunch, en vacker dag, och annat. 35 kapitel, 35 olika scenarios.
  • Det har varit en trend på senaste tiden med manga (ofta med kvinnliga huvudpersoner) där ingenting egentligen händer, som camping-serien Laid-back Camp. Jag tycker en hel del av dem är småcharmiga och läser dem (eller tittar på animen), men de kan ibland bli lite väl menlöst vardagliga i långa loppet. Och om det låter som om Kotonoba Drive är av samma slag har jag misslyckats med den här texten för även om inte mycket händer så händer det inte mycket på ett helt annat sätt. Typ.
  • Sist men inte minst utan störst: Ashinanos teckningar är förunderligt bra, och personligen skulle jag klassa honom som en av de allra bästa serietecknarna i världen i dag. Det finns sidor här som tillsammans med manuset är ren poesi, och jag kan stanna till vid dem och bara njuta. Enstaka sidor som exemplen här gör honom inte riktigt rättvisa eftersom handlingen (som faktiskt finns) också den bygger upp den mycket speciella stämningen, men det finns sekvenser här där kände mig tvungen att stanna upp i förväntan på vad jag skulle se på nästa sida.

Som kanske märks är jag löjligt förtjust i Ashinano, och det trots att Kotonoba Drive nog är den svagaste av de tre nämnda serierna. Han jobbar långsamt med en takt av ungefär en bok / år så det lär dröja innan det finns någon ny längre serie att läsa av honom igen. Men om kvalitén bibehålls väntar jag så gärna!

Kotonoba Drive - snö1Kotonoba Drive - snö2Kotonoba Drive - snö3Kotonoba Drive - snö4Kotonoba Drive - snö5Kotonoba Drive - snö6Kotonoba Drive - snö7

PS. Tyvärr finns det liksom för övriga Ashinano-serier ingen officiellt licensierad engelsk utgåva av Kotonoba Drive så för den som vill läsa serien blir det till att ge sig ut på nätet och leta 😦

 

Hur gick det sen: My Brother’s Husband & My Solo Exchange Diary

Postat den

Förra året var serierna My Brother’s Husband och My Lesbian Experience with Loneliness två av de mest intressanta jag läste under året. Gengoroh Tagames berättelse om Yaichis möte med sin avlidne tvillingbror Ryojis kanadensiske make Mike blandade på ett förtjusande sätt det personliga med ett mer allmänt informativt tonfall om vad det egentligen kan innebära att ha en homosexuell familjemedlem, medan Nagata Kabis serie istället var något av den ultimata utlämnande självbiografiska, med en huvudperson som det är förtvivlat svårt att inte tycka om och tycka synd om i hennes kamp för att förbättra sitt liv.

I år har både serierna fortsatts och det förtjänar några ord, det med. Ergo:

My Brother's Husband 2 - cover

My Brother’s Husband volym 2 avslutar berättelsen om Yaichi, Mike, och Yaichis unga dotter Kana på samma finkänsliga sätt som den började. Även om alla inblandade har sina egna berättelser och insikter är det fortfarande Yaichi som är den otvetydiga huvudpersonen i sin fortsatta utveckling av hur han egentligen ser på Mike och i förlängningen sin bror Ryoji. Gång på gång har vi fått se scener där vi parallellt ser vad han egentligen tänker/vill säga samtidigt med vad han faktiskt säger, som hur han upprepade gånger önskar att han vågade presentera Mike för sina vänner som Ruojis make, inte bara som Ryojis vän. Och när Kanas lärare i ett möte med honom uttrycker skepsis mot att Kana pratar om sin farbror Mike vågar han äntligen göra slag i saken. Men i sann Yaichi-stil fantiserar han ändå om att han skulle våga vara ännu tydligare:

My Brother's Husband 2 - school 1My Brother's Husband 2 - school 2My Brother's Husband 2 - school 3

My Brother’s Husband är berättelsen om Yaichis resa till att slutligen helt och fullt acceptera vem Ryoji var, och hur det förändrar honom själv. Han inser att när Kana växer upp kan hon bli kär i vem som helst, och att det enda han egentligen önskar sig är att hon är lycklig, oavsett vem hennes kärlek visar sig vara. Det är också tydligt att den komplicerade relationen till Ryoji har påverkat honom; när han kommer till freds med sin känslor blir också samvaron med hans exfru bättre och mer avslappnad, och utan att någonsin ha sett Yaichi i hans liv innan Mikes tre veckor långa besök får jag ändå en tydlig bild av den han var med undertryckta känslor, besvikelse, och andra problem.

Helt sockersött och okomplicerat blir det aldrig för som jag skrev redan förra gången undviker Tagame aldrig svåra saker. Här i bok två finns ett tydligt exempel när Katoyan, en av Yaichis gamla klasskamrater, stöter ihop med Yaichi och Mike. Det visar sig att Katoyan var Ryojis enda homosexuella vän i skolan vilket Mike känner till men inte Yaichi, men Katoyan har aldrig kommit ut och ber därför privat Mike att inte säga någonting till Yaichi, och Mike går som han ombeds. Vilket leder till deprimerande tankar hos Mike som nu måste hålla någonting hemligt för Yaichi, och för Yaichi som märker att någonting känns fel, konstigt, när de möts hemma hos honom. Problemet får aldrig någon lösning för vare sig Mike eller Yaichi för så länge Katoyan känner att komma ut kommer leda till alltför stora problem för honom med tanke på omgivningen finns det ingen lösning som gör allt bra, för alla.

Men i det stora hela går det bra i My Husband’s Brother, någonting jag inte kan säga lika tvärsäkert när det gäller Nagata Kabis uppföljare till sin uppmärksammade bok. Efter att My Lesbian Experience with Loneliness kom ut och uppmärksammades anlitades Kabi för att fortsätta göra serier om sig själv. I samma anda som den tidigare boken blev resultatet en serie dagbokskapitel, adresserade till henne själv (…with Loneliness, som sagt), som nu samlats ihop i My Solo Exchange Diary.

My Solo Exchange Diary - cover

Som många andra självbiografiska serietecknare (Joe Matts Peepshow, Alison Bechdels Are You My Mother?) består stora delar av den nya boken av hennes egna och omgivningens reaktioner på det som avslöjats i den tidigare serien. Här är det Kabis ångest när hon samtidigt önskar att hennes föräldrar inte ska läsa den och att de ska läsa den för att förstå sin dotter. Givetvis läser de boken när de får den (Kabi lämnar den hemma hos dem) och givetvis bli deras reaktioner inte de som Kabi önskat sig. Men som hon själv inser så är hennes problem med ensamhet och intimitet delvis en följd av att hennes familj lidit av samma problem, och att familjemedlemmar inte nödvändigtvis måste älska varandra bara för att samhällets bild av familjer är att alla gör det.

Så Kabi fortsätter att argumentera med sig själv, fram och tillbaka, och allt presenteras i serien helt utan skyddsvallar. Men mitt i kaoset och humörsvängningarna fortsätter hon att med små steg försöka göra sitt liv bättre. Hon lyckas till slut flytta hemifrån och det känns fantastiskt bra, både för att hon inte längre behöver bo med sina föräldrar men också för att det gör att hon känner att hon klarar av saker själv, att hon är vuxen. Men det leder såklart också till ångest när hon inser att hon helt saknar ett socialt liv med vänner hon kan diskutera känslor eftersom allt sådant förut haft ett enda utlopp:

My Solo Exchange Diary - Mother

Svårscannad bok så sidan är lite avhuggen t.h. (Sorry.)

Serien startade som en webbserie och det är också på webben som hon gör framsteg i vänskapssökandet. När den första boken kommer ut ser hon en bekräftelse av sig själv i de positiva kommentarerna (även om hon när hon mår sämre anstränger sig för att leta upp de fåtaliga negativa skriverier som självklart finns, de med), och hon knyter till och med några kontakter via mail. Inklusive en som visar sig vara intresserad av att lära känna Kabi ännu närmare, dvs Kabi ser att till slut öppnar sig även för henne möjligheten till Kärlek:

My Solo Exchange Diary - Love?

Två steg framåt, ett tillbaka (eller kanske snarare flera mycket små steg framåt, följda av enstaka jättehopp bakåt) är melodin, och jag är lika fascinerad den här gången av hur någon som mår så pass dåligt som Kabi trots det orkar försöka göra någonting åt situationen. Inte alltid helt framgångsrikt, men ändå beundransvärt! Riktigt lika stark Wow-känsla som av den tidigare boken får jag inte vilket beror både på att första gången alltid känns mest överraskande och på att My Lesbian Experience with Loneliness hade en så extremt stark fokus på Kabis problem med närhet, medan My Solo Exchange Diary snarare är en samling mer eller mindre fristående essäer. Bra är det likafullt, och jag håller tummarna att nästa bok som är utlovad till februari 2019 är lika intressant den med 🙂

Kan köpas hos bl.a.: