Kategoriarkiv: Manga

70-talshuliganer: Sukeban Deka

Postat den
Omslag till den första av fyra delar i en nyare reprint av den första versionen av Sukeban Deka

Det är nog bara att inse att jag är förtjust i många äldre japanska serier. Devilman visade sig vara en riktigt bra serie och någonting långt annorlunda än jag trott, Slum Wolf är en ambitiös och huvudsakligen mycket lyckad skildring av olyckliga existenser i dåtidens Japan, Ashita no Joe är precis så bra som dess klassikerstatus gjorde anspråk på, och serier som Keiko Takemiyas sf-serier och Yoshihiro Tatsumis vardagsrealism är alltid välkomna, oavsett deras ålder. Visst kan flera av dem kännas lite wonky i manus och logik med nutida ögon sett och att de saknar den slicka produktionen som nutida manga har, men energin och känslorna är det inga fel på 🙂

Sukeban Deka, en 70-talsserie gjord av Shinji Wada, är en serie i delvis samma anda som den något äldre Cutie Honey, Go Nagais eminenta serie. Men till skillnad från den senare shōnen-serien är shōjo-serien Sukeban Deka något mer jordnära, sin jojo-beväpnade huvudperson Saki Asamiya till trots, och relationer spelar en betydligt större roll: Asamiya är en ungdomsbrottsling som vi först möter när hon redan sitter i ett kvinnofängelse, och ett fängelse som har rykte om sig at det är omöjligt att rymma från. En mystisk man som visar sig vara en hög chef inom polisen anländer till fängelset för att försöka värva Asamiya till att bli en undercover-polis med uppgiften att infiltrera skolor där brott begåtts, och som belöning lovar mannen att hjälpa Asamiyas mor från ett utdömt dödsstraff.

Dramat/Melodramat har full fart från början, och relationen mellan Asamiya och hennes familj visar sig vara en hörnsten i serien. Sin motvilja mot polisen övervinner Asamiya för att försöka hjälpa mamman, och vi får sen följa henne i jakten på korrupta rektorer, motorcykelgäng, med mera, alltmedan mer av hennes komplicerade bakgrundshistoria fylls i. Det är tuffa tag, och serien väjer inte för att ta livet av vem det vara må; även om Asamiya löser sina fall kan det vara med tragiska resultat. Jag måste säga att känslan av att aldrig vara säker på hur det faktiskt skulle gå för personerna i serien gjorde att läsningen var konstant spännande, med sin lätt kaotiska blandning av klichéinslag som man förstod från första början och överraskningar när någonting inte avlöpte som väntat. Sen lyckas serien också blanda humor med allvar, som Sanpei Nowaki, en ung man som faller för Asamiya och som omväxlande skildras som en clown alternativt en seriös och kompetent medarbetare.

Mycket av min förtjusning bottnar just i att jag aldrig kunde känna mig riktigt säker på var jag hade serien och dess karaktärer. Ta Asamiya själv, som oftast är extremt cool, kompetent, och smart, och vars metall-jojo kan besegra de flesta (att en jojo var med var det enda jag visste om serien innan jag läste den, men den visade sig vara en mycket obetydlig detalj i det stora hela). Så urtypen av den tuffa unga kvinnan som är hårdare än alla andra. Men så har vi det där med mamman, en mamma som visar sig vara ohyggligt orättvis mot Asamiya, men som trots detta Asamiya gör vad som helst för att hjälpa. Hon vet att mamman är fruktansvärt orättvis och otacksam, men likafullt är det mammans kärlek hon önskar sig mer än allt annat i världen. En gigantisk lucka i Asamiyas pansar, och det finns fler.

Är Sukeban Deka överdramatisk / fylld av logiska luckor / inkonsekvent? Oh ja, definitivt, men precis som en del andra av de serier jag nämnde i början lyckas serien vrida dessa nackdelar till sin fördel tack vara frenesin i berättandet. Det tar ett tag för serien att visa att den faktiskt är bra; i början känns problemen med den som att de överväger, men någonstans efter 1-2 volymer hittar den rätt.

Och slutligen, lite konsument-info: Tyvärr finns ingen kommersiell översättning av serien så man får lita på scanlations. Och, ännu viktigare är det faktum att serien avslutades 1977 på ett spektakulärt sätt, men efter något år, efter att hans nya serier inte blivit populära, återupplivade Wada Sukeban Deka och den versionen har jag ännu inte läst klart (scanlationen pågår f.n.). Av det jag hittills läst håller den inte samma höga kvalité; det märks att Wada egentligen var klar med historien redan. Så håll er till den ursprungliga serien, den räcker fint 🙂

Från Shinji Wadas berättelse om känslan när han avslutat Sukeban Deka version 1, innan besvikelsen över att hans nya serie floppade…

Komi Can’t Communicate

Postat den

Först av allt, en rekommendation: Undvik virus på balansnerven. Åka karusell kan vara roligt, men att det kontinuerligt känns som man sitter i en även om man ligger i sängen, not so much. Läsa går inte alls -> det har inte blivit några inlägg här på väldigt länge känns det som. Fast, två veckors uppehåll under sommaren är kanske inte så farligt ändå 🙂

Hur som, när det äntligen snurrade liiite mindre för ögonen kände jag att jag nog inte orkade med någonting alltför mäktigt att läsa så jag tänkte jag skulle leta upp någon längre feelgood-serie, varpå jag ramlade över en som lät väldigt passande: Komi Can’t Communicate, en japansk serie om tonåriga Shouko Komi och hennes problem att kommunicera med andra.

Det kanske inte låter så värst muntert som ämne. Komi har akut ångest om hon tvingas prata med någon, och säger helst ingenting utan kommunicerar, om hon måste, medelst lappar. Och det är inte så att hon vill hålla sig för sig själv, det är bara det att hon inte klarar av prata med andra. Det är ingenting nytt för henne, så när hon i seriens inledning börjar på gymnasiet räknar hon inte med att någonting ska hända. Men där lär hon känna Hitohito Tadano, en helt vanlig kille (så gott som alla namn i serien beskriver precis personen; inga ordvitsar dock, seriens skapare Tomohito Oda döper rättframt personer till deras huvudsakliga egenskap, som ”tada no hitohito” = ”en vanlig kille”), som förstår hennes problem och lovar att hjälpa henne att skaffa 100 vänner.

Och det här är egentligen hela serien: Komi lär känna nya personer, ibland med hjälp av Tadano som visar sig vara väldigt bra på att förstå sig på människor, ibland själv. De hon möter har också de ofta kommunikationsproblem som yttrar sig på olika sätt, som Makoto Ai som ser ut som en bråkstake men vars enstaka grymtningar inte beror på att han är tuff utan istället på att han är osäker, eller Nakanaka Omuharu, en otaku som skyddar sig från omgivningen genom att konstant fantisera om hur hon egentligen är en ninja/magiker/mutant/… men ingen annan vet det.

Pappa är inte heller så bra på att interagera med främlingar

Det är en genomsympatiskt serie där alla vill väl, även de som har lätt för det sociala men som istället försöker hjälpa de med problem, som när de i skolan börjar förstå att skälet till att den avgudade Komi inte pratar med dem inte är för att hon är för cool och för elegant för att lägga märke till dem. Det senare är något av ett genomgående problem för Komi: Hon ser så bra ut och uppträder så perfekt att alla utgår ifrån att hennes som det verkar svalka för att umgås med andra beror på hennes förfining och inte på att hon är livrädd för att hon ska behöva säga någonting.

Om serien bara vore snälla människor som är snälla mot andra snälla människor skulle det givetvis bli torftig läsning. Men det finns mycket humor i skildringen av de trevande försöken att skaffa vänner trots alla hinder, i missförstånden (godartade, men ändå krångliga att lösa), i att lära känna de ibland egendomliga klasskamraterna. Oda visar sig också skicklig på att korrigera saker i serien som inte fungerar. I början är till exempel Tadano hunsad av klassen som tycker han är för medelmåttig för att få umgås med idealet Komi, och några av Komis första vänner karakteriseras av 100% löjligt komiska egenskaper. Men det tar bara någon volym eller två innan Tadano behandlas mycket mer sympatiskt (även om han serien igenom fortsätter vara medelmåttig, som att han alltid prickar snittet exakt på alla prov), och Komis nya vänner är alla riktiga människor, även om de när de introduceras görs det med hjälp av deras unika egenskap/namn. De nämnda Makoto Ai & Nakanaka Omuharu är bra exempel på det, där det är så gott som omöjligt att inte sympatisera med dem och glädjas över varje litet framsteg, som Makotos lycka (och skräck, givetvis), när för första gången några vänner följer med hem till honom.

Jag har läst de tio första volymerna och serien håller bra hela vägen, efter som sagt en inledning med några små problem som snart rättas till. Det går inte fort framåt men Komi (och alla andra som också har det knepigt med det sociala) blir långsamt bättre, och det är ett väldigt trevligt sällskap att spendera tid med. Visst, serier som WataMote med sitt liknande tema har ett bett som saknas här och är kanske intressantare som läsning i sin bångstyrighet men ibland, som efter flera dagars extrem yrsel, känns det bara bra att läsa känna en genomsympatisk serie som den här 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Princess Jellyfish

Postat den

Som jag utlovade när jag skrev om Akiko Higashimuras My So-Called Blank Canvas kommer här några ord om hennes mest kända serie som jag nu läst: Princess Jellyfish. Sjutton volymer om Amamizukan, ett litet hyreshus i Tokyo som bebos av ett kvinnokollektiv med NEETs som kallar sig själva för The Sisterhood. Alla har svår social fobi med ångest vid tanken på att interagera med ”normala” människor, men av en slump blir huvudpersonen Tsukimi Hirashita en dag bekant med en ung man (som ofta klär sig i kvinnokläder -> från början trodde Tsukimi att det var en kvinna och därför inte lika oroväckande att lära känna), Kuranosuke Koibuchi. Han ser potentialen i Tsukimis fascination vid maneter (därav seriens titel) och under hans påverkan försöker kollektivet att ge sig in i modebranschen, en bransch som de alla ser som helt obegriplig med dess fascination vid hur man ser ut och hur andra ser på en.

Om det här vore en vanlig shōjo-serie skulle vi sedan antagligen få se en romans utvecklas mellan Tsukimi och Kuranosuke, dvs mellan den tillbakadragna blyga flickan och den flashige och coola killen, men nu är det här en josei-serie. Handlingen är mer komplex och inte lika enkelt romantisk, så medan det finns en attraktion mellan de två finns det också en annan romans, en mycket charmig sådan och mindre sagolik, mellan Tsukimi och Kuranosukes äldre bror Shū, äldste sonen i en politikerfamilj. En mycket väluppfostrad sådan, ytterst korrekt, och på sitt sätt lika blyg som Tsukimi.

Och sen är det förstås en serie av Akiko Higashimura, så man ska inte tro att det där med romans, giftermål och så vidare nödvändigtvis är det yttersta målet för en kvinna att sikta på även om serien ibland verkar utveckla sig som en klassisk romantisk berättelse. Precis som i hennes ypperliga Tokyo Tarareba Girls finns det hela tiden en spänning mellan vad konvenansen kräver och hur olika personer hanterar dess press att man måste gifta sig och leva ett ”normalt” liv.

Princess Jellyfish känns definitivt som om den inriktar sig på lite yngre läsare än vad TTG gjorde, och den känns också mer traditionell i stora delar, med hur Amamizukans hyresgäster utvecklas och Tsukimis kärleksliv. Men varje gång jag kände att klichéerna var på gränsen till att bli lite väl övertydliga girar serien tvärt åt ett annat håll. Ta den centrala idén att det är Kuranosuke som ligger bakom den förvandling som sker, något som skulle kunnat känts lite unket med killen som kommer och räddar en samling unga kvinnor med problem. Higashimura är väl medveten om det, och allteftersom blir det tydligare att Kuranosukes roll mer är katalysatorn som råkar sätta igång det hela, och att det är Amamizukans sammanhållning och gemensamma talanger som gör utvecklingen möjlig. Eller när det verkar som om det skulle gå lite väl lätt för kollektivmedlemmarna att förändra sig och det visar sig att nix, riktigt så enkelt är det inte att bryta sig ur den bubbla de byggt upp runt sig och sitt hus.

Summa summarum är Princess Jellyfish väl värd att läsa om man känner för en romantik-serie med ett relativt vuxet anslag och där romantiken kanske inte är så viktig, trots allt, i jämförelse med skildringen av udda vänskap mellan udda människor. Lika bra som Tokyo Tarareba Girls är den kanske inte, men jag har å andra sidan en förkärlek för serier som är knepiga/frusterande att läsa 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Lästips: Blank Canvas – My So-Called Artist’s Journey

Postat den

Tokyo Tarareba Girls var en fascinerande balansakt där Akiko Higashimura växlade mellan att kärleksfullt beskriva sina huvudpersoners knöliga kärleksliv och att irriterat kritisera dem; en riktigt bra serie som man fick brottas med som läsare. Higashimura är kanske mer känd för serien Princess Jellyfish (som jag precis håller på att läsa, recension kommer antagligen om ett tag), också det en josei-serie, en typ av serier som jag vet med mig att jag gillar. Men dagens serie är av en annan typ, nämligen självbiografi, när Higashimura berättar historien om hur hon lärde sig att teckna bra tack vare en mycket säregen lärare: Blank Canvas – My So-Called Artist’s Journey.

När serien börjar är Higashimura fullkomligt övertygad om att hon redan är en fullfjädrad konstnär, och att så fort hon skickar in en serie till något förlag kommer de att kasta sig över den. Och det är inte så konstigt med tanke på att alla i det lilla samhället hon växer upp i är lika övertygade de med om hennes genialitet:

Så när en av hennes vänner drar med sig Higashimura till en ateljé där man kan lära sig teckna förväntar hon sig samma beröm…

Utan att riktigt förstå varför stannar Higashimura kvar i ateljén, och i princip all ledig tid de närmaste åren spenderar hon där med en lärare som ( som synes) inte drar sig för att fysiskt tillrättavisa sina elever och som kräver att de följer hans plan för hur man blir en bra konstnär.

Ok, det är en inte helt originell historia med en hård lärare som i längden visar sig ändå bry sig om sina elever, men det är riktigt roligt att läsa om. I Higashimuras andra böcker är hon ovanligt självutlämnande i de korta serierna med självbiografiskt innehåll som finns med som extramaterial i slutet av böckerna, och det fortsätter hon att var här med, så även hennes mindre smickrande sidor visas upp. Och hennes humor passar mig väldigt bra, och eftersom det här är en bildningsroman där komedin är det viktigaste inslaget så hade åtminstone jag kul när jag läste den här första delen. Fler böcker (fyra till, närmare bestämt) blir det, om den första delen säljer tillräckligt bra förstås, något jag redan bidragit till. Såklart! 🙂

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Assassination Classroom

Postat den
Alla 21 omslagen i ett collage från Pinterest

Assassination Classroom, av Yūsei Matsui, är en oväntat trevlig läsning. De utstuderat designade omslagen (som syns härovan) har varit svåra att undvika, och jag provläste också de första kapitlen när serien började översättas för fem år sedan. Men då fastnade jag inte utan avskrev serien som en av alla de där med en halv/helknasig idé som kanske kunde vara rolig ett kort tag, men som i längden skulle bli tröttsam. Idén: En japansk skolklass får en ny lärare, en halvt monstruös varelse med superkrafter, och uppdraget att döda honom. Om de inte lyckas inom ett år kommer han förstöra Jorden, på samma sätt som han redan förstört månen. Så nja, tyckte jag, så även om de första kapitlen var ganska underhållande fortsatta jag inte läsa serien.

Men jag fortsatte att notera omslagen, och också att serien verkade vara omtyckt. Så när jag nyligen skulle på några dagars semester behövde jag ta med mig något lagom okomplicerat att läsa bredvid poolen kom jag att tänka på serien, kollade upp den och såg att den nu var avslutad -> Kindlen blev laddad med alla albumen tillsammans med Rivers of London-böckerna för de tillfällen när jag kände för bokläsning, och Adachis Rough (omläsning, men jag har tydligen inte skrivit om den här på bloggen), om Assassination Classroom skulle visa sig vara oläslig… Rough läste jag, men inte för att AC var dålig utan för att Adachi är så trevlig, och för att AC var så pass bra att det gick fort att läsa igenom den 😉

Varför tyckte jag då om AC den här gången? Flera skäl, såklart, men huvudsakligen var det för att när jag läste mer av den insåg jag att Matsui alls inte bara haft en knäpp idé och sen spånade vidare på den, utan att det fanns betydligt mer under ytan. Det är en knasig serie som allra oftast går ut på komik när ungdomarna genomgår en hård träning i att bli de bästa lönnmördare (dåligt svenskt ord där som inte riktigt matchar assassin, för det är inte i lönn de försöker döda sin lärare som tvärtom uppmuntrar dem och hjälper dem att bli bättre) man kan tänka sig, men det finns en stor skopa allvar också.

Klassen är nämligen klass E, den klass som av rektorn i skolan skapats som avskräckande exempel för de andra eleverna: Om du inte skärper dig och studerar hårt riskerar du att förvisas till E-klassen, där du inte bara sitter i en nergången byggnad avskiljs från resten av skolan, utan du kommer också systematiskt trakasseras av skolan och missgynnas på alla sätt. Vilket givetvis medför att klassens elever är cyniska, deprimerade, och inriktade på att de aldrig kommer bli någonting.

Varpå Koro-sensei, monstret/läraren, tar sig an klassen och visar sig vara en suverän pedagog och smart terapeut som ger sitt bokstavligen allt för eleverna. Själv är han nästan osårbar, har en fysionomi som påminner en del om Barbapappa, kan röra sig i överljudshastighet, och har en synnerligen dubiös moral själv (som hans förkärlek för herrtidningar och spionerande på elevernas tafatta romantiska försök, något han föga framgångsrikt försöker dölja för eleverna eftersom han inte vill vara ett dåligt föredöme). Kort sagt, upplägget visar sig om man ignorerar superkrafterna och morduppdraget vara mycket likt den stora klassikern GTO. Och det är en serie jag älskar, så att upptäcka att AC hade liknande idéer gjorde mig på mycket gott humör 🙂

Den blyga eleven med enorma inneboende kvalitéer, den överintelligenta som inte bryr sig om skolarbetet, med flera typer, finns här, och Koro-sensei ser som sitt uppdrag att hjälpa dem. Det är en serie med mycket mer fantastiska inslag än GTO, som en AI-elev och givetvis Koro-sensei själv, men grundtonen att en bra skola och en bra lärare måste möta eleverna på lika villkor och även ge elever som har svårt en chans delar de två. Plus det faktum att båda har en optimistisk utblick på världen, trots en stor skopa elände, där eleverna kommer bli räddade, och även de personer som från början verkar vara 100% onda, som rektorn med det mycket tvivelaktiga pedagogiska upplägget med klass E, visar sig när vi verkligen får lära känna dem ändå inte vara helt igenom usla.

Koro-sensei blir ibland lite överambitiös i sin hjälp…

Missförstå mig inte, det här är fortfarande en serie som till stora delar består av komiken i det absurda upplägget med en klass som alla försöker mörda sin bisarra lärare, men det finns tillräckligt mycket av annat för att humorn inte ska tappa sin fräschör och för att jag ska bry mig om både karaktärerna och hur det kommer gå för dem. En stor eloge till Matsui för det väl genomtänkta slutet; han skriver själv att redan när han började serien visste han att hur de avslutande kapitlen blev skulle bli avgörande för hur lyckad serien skulle bli, och slutet sätter han perfekt. Kul också att läsa att han verkligen ansträngde sig för att både animens slut och live action-filmen skulle komma ut mer eller mindre simultant med mangans avslutning, för att alla läsare/tittare skulle känna sig nöjda.

Jag har sedan ett tag tillbaka läst japanska serier på ett lite annorlunda sätt än förut, nämligen med inställningen att även om serien är avslutad (eller kommer bli det) är poängen ofta inte målet utan resan; många avslutas när de inte är tillräckligt populära längre eller för att skaparen/na har tröttnat, inte för att en noga uttänkt handling nått sitt mål. Ergo, jag ska inte bekymra mig lika mycket om hur serien fungerar som en roman utan istället tänka på den som en kontinuerlig såpa. Det gör ofta läsningen bättre, och jag slipper irritera mig på vad jag annars skulle tycka är onödiga longörer. Men med det sagt är jag ändå mer svag för en helgjuten och avslutad berättelse, och där platsar Assassination Classroom definitivt in. Lika bra som klassikern GTO är det inte, Fujisawa är både snäppet roligare och har en mer personlig ton både i story och teckningar (ACs teckningar är helt OK, men jag kan inte säga att det gjorde något bestående intryck på mig, förutom då omslagen 😉 ), men kul hade jag och brydde mig gjorde jag. Och, som sagt, ett riktigt bra slut hade den också, så hurra för det!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Urusei Yatsura: Tredje gången gillt?

Postat den

Det är inte precis en hemlighet att jag verkligen gillar Rumiko Takahashi. När den första vågen av manga översatt till engelska anlände var hon nog den mest välrepresenterade av alla japanska serieskapare: Maison Ikkoku, Mermaid Saga, One-Pound Gospel, Ranma ½; alla Takahashi-serier som gavs ut först i tidningsformat, sedan i samlingsvolymer. Och sen var det hennes äldsta serie och också (har jag för mig) först till engelska översatta serie: Urusei Yatsura (ibland också kallad Lum eller Lum – Urusei Yatsura).

Men just UY klickade aldrig riktigt till 100% med läsarna. Som sagt kom den först ut när de amerikanska förlagen trodde på en utgivningsmodell som påminde mer om den klassiska amerikanska: Vanliga månatliga serietidningar à la USA, sedan (om intresse fanns) samlingar à la Japan. Men det blev bara åtta nummer av tidningen innan den las ner. Två samlingsvolymer hann det bli, av den där jämförelsevis dyra men också mycket snygga typen som förlaget Viz satsade på i början, med löstagbart omslag tryckt på tjockt vaxat papper och bra papper för inlagan.

Sedan gjordes försök två och eftersom det gått ett tag sedan serien synts till fick den namnet Return of Lum och den gick i antologin Animerica ett tag, för att sedan återigen flyttas ut till en egen tidning. Det gick bättre, men efter ett antal tidningar och nio samlingsvolymer var det tack och hej igen.

Tills nu, mer än tjugo år senare, när ett tredje försök görs, och den här gången på det sätt som blivit standard för översättning av manga, dvs inga tidningar, inga antologier, utan direkt ut med samlingsvolymer. Man har bestämt sig för 2-i-1-konceptet, dvs varje amerikansk samling består av två japanska, och det finns dessutom lite extramaterial i varje volym.

Och man börjar om från början, med ny översättning, och den här gången utan spegelvända sidor, och jag hoppas innerligt att utgivningen kommer komma i mål; jag kommer iallafall att stödja den och har (för tredje gången…) köpt de allra första Urusei Yatsura-episoderna. Men till och med för mig är det lite nya serier eftersom den tidigare utgivningen hopppade över en del kapitel 🙂

Det var en himla massa ord om serien utan att berätta vad den egentligen handlar om, så för den som inte vet är huvudpersonerna Ataru Moroboshi, tonåring, ständigt otursförföljd, och en vanlig jordbo som är betydligt mer intresserad av det täcka könet än vad som är hälsosamt (så den där oturen är inte alltid ren otur 😉 ) och Lum, likaså tonåring men en utomjording som på grund av diverse missförstånd anser sig vara gift med Ataru och därför bosatt sig hemma hos honom och hans föräldrar. Och eftersom Lum är ute efter honom blir hon också i princip den enda kvinnan Ataru är helt ointresserad av, varpå kapitel på kapitel skildrar hur Lum jagar efter Ataru, och Ataru jagar efter, tja, vem som helst som inte är Lum 😉

Lum introduceras, och Ataru är till en början lika intresserad av henne som av alla andra…

Slapstick och enkel humor, serverat av/med en förkrossande mängd bisarra varelser/utomjordingar/människor som alla är mycket egna, och där den egentligen enda normala personen är Atarus åtminstone inledningsvis flickvän Shinobu, som av någon oklar anledning är förtjust i Ataru trots alla hans dåliga egenskaper. Allteftersom serien fortskrider blir det mer och mer bisarrt, och allt berättat med samma goda humör. Oftast är varje kapitel på drygt tjugo sidor en avslutad historia, men ibland kan berättelser sträcka sig över en handfull kapitel.

Sen finns det också andra saker som gör just UY speciell för min del:

  • Det är en av de absolut första japanska serier jag läste vilket gör att jag nog är lite nostalgisk när det gäller den.
  • UY var också den första längre animen jag såg; jag har fortfarande den kompletta amerikanska DVD-utgåvan av alla 195 episoder, 6 OVAs, och 6 långfilmer. Det var länge sedan jag såg dem, men jag kan fortfarande sjunga med i introt:*
  • Som ett fan av Takahashi är det verkligen kul att se hur hennes teknik utvecklas, från det livliga men inte helt perfekta hantverket i början till en stil som i slutet är som klippt ur hennes senare serier som Maison Ikkoku (vars start också överlappade UYs slut).

Perfekt är den nya utgåvan inte; till exempel skulle jag gärna sett att de enstaka sidor och ibland hela kapitel som ursprungligen publicerades i färg också varit i färg här, istället för det lätt murriga resultatet när färgsidor trycks i svartvitt rakt av, och extramaterialet i form av kortare texter om invånarna i Tomobiki där Ataru bor består mest av uppradande av saker som händer i serien. Men man kan inte få allt, så jag får nog nöja mig med att tidigare överhoppade kapitel nu finns med, och att kanske, kanske kommer till slut alla 34 volymer ut på engelska i en officiell utgåva (hela serien, inklusive de volymer som aldrig gavs ut förra gången, finns i en oftast mycket usel scanlation…). Tummar hålls!

Kråkprinsessan Kurama försöker få Ataru att fokusera sinnet genom att gå på kol, men hennes medhjälpare vill bara få ett slut på det hela.
Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

*: Lite kuriosa om utgivningen av animen: Animeigo som låg bakom utgivningen var ett av de första amerikanska företagen som satsade på att ge ut anime i större skala, och de ansträngde sig alltid för att göra så bra utgåvor som möjligt. För UY gällde detta i än högre grad eftersom grundaren sa att den huvudsakliga orsaken till att företaget startade var för att ge ut just UY; eventuella vinster från övriga utgivningar gick till att sponsra UY som aldrig var en storsäljare. Det gjorde också att allteftersom tekniken gick framåt gav man ut animen på VCR, laserdisc, och slutligen DVD, och för de fans som ville uppgradera sin samling kunde man skicka in till exempel videobanden för att få rabatt på laserdisc. En sann service för fansen!

Slum Wolf

Postat den

Ett bokreaköp idag, och av en bok som jag inte ens sett förut: Slum Wolf av Tadao Tsuge, och utgiven i New York Review of Books sparsamma men mycket intressanta svit serieböcker; faktiskt var just förlaget en starkt bidragande orsak till att jag chansade på ett köp. Men det är också så att jag vet att jag inte har järnkoll på lite äldre japanska serier, så en bok med en för mig ny serieskapare där urvalet huvudsakligen var från den klassiska tidningen Garo från sent 60-tal/tidigt 70-tal och med teckningar som jag också gillade när jag kikade i boken var omöjlig att motstå 🙂

Slum Wolf består av ett knippe mer eller mindre fristående berättelser som alla utspelar sig på samhällets botten. Det är småkriminella, prostituerade, arbetslösa, stigmatiserade och handikappade krigsveteraner som Tsuge intresserar sig för; serierna är starkt rotade i ett Japan som fortfarande lider av traumat från andra världskriget. Det må ha varit en boom-period för många, men det märks det inget av i de slumområden vi ser här.

Det är ovanligt svårt att säga vad historierna handlar om eftersom de i så hög grad saknar en handling i vanlig mening. Istället är det mer som om någon tagit med sig ett ritblock och börjat teckna av det hen ser; slagsmål mellan en bosatt och några amerikanska soldater, några män som på ett sunkigt hak pratar om vad de varit med om under sin uppväxt i området, en krigsveteran som efter en sen kväll springer/flyr från ingenting och allting. Klassiska slut där historien knyts ihop finns inte heller; de tat oftast slut mitt i, precis som de börjar in media res. Det är kort sagt socialrealism i serieform, från en sida av Japan som är långt från glamoren och välståndet.

Med socialrealismen följer också en uppdämd ilska över det vi får se. Tsuge kommenterar aldrig själv det hans karaktärer säger och gör, och förvånansvärt nog saknas också helt ett uttalat politiskt innehåll, om man nu inte hävdar (och det skulle jag nog göra själv) att det politiska är just skildringen av människor som hamnat vid sidan av samhället, som ingen annan bryr sig om. Men aggressiviteten hos huvudpersonerna och hos Tsuge, och all den machismo som också syns till, främst hos Sabu, den varg som titeln anspelar på och den person som syns till flest gånger (ibland bara omnämnd av andra som en (ö)känd buse), gjorde att jag flera gånger kom att tänka på vissa amerikanska undergroundserier från ungefär samma tid. Spains MC-killar, givetvis, men också en del av S Clay Wilsons mindre sexfixerade serier. Det är något av samma känsla här med alienerade män (kvinnor syns sällan till hos Tsuge) där våldet alltid ligger nära till hands, men med en stor skillnad: Hos Tsuge handlar det om förlorare, utan den coolhetsfaktor som oftast finns hos de amerikanska artisterna.

Från Sentimental Melody (1969)

Deppigt värre med andra ord, och inte lättar Tsuges teckningar upp humöret de heller i sin dysterhet. Samlingen täcker nästan ett decennium av Tsuges serier, och det syns på teckningarna. De tidigaste är prydliga med klara streck men med tydligt amatörmässigt tecknade människor, medan de senare har en mycket mer impressionistisk stil, med en mängd snabbt utslängda skrafferingar och skuggningar. Tsuges inte helt säkra människoteckningar kvarstår, men i och med den lösare känslan gör det ingenting. Åtminstone inte för min del, jag gillar verkligen det karga utseendet hos de senare serierna och det lika karga innehållet.

Tadao Tsuge var för mig en mycket trevlig bekantskap. Jämfört med andra kreatörer från samma tid och samma kretsar som jag läst tidigare, som exempelvis Yoshihiro Tatsumi, är Tsuge mer oborstad, rå och mindre litterärt sinnad, med sina ögonblicksbilder från samhällets undersida. Det saknas en tydlig sensmoral och som nämnts politiska anspråk, och de människor vi får följa är mestadels osympatiska. Men poängen är såklart inte att vare sig förevisa hjältar eller skurkar utan att rakt upp och ner skildra de människor som Tsuge enligt vad som framkommer i texter och intervjuer i boken själv växt upp bland. Det finns en tidigare bok av honom utgiven av Drawn & Quarterly, Trash Market (så det låter helt klart som liknande serier), som jag kanske ska ta och leta upp. Men jag är inte helt säker; på sitt sätt kändes Slum Wolf som en alldeles perfekt smakbit 🙂

Från Legend of the Wolf (1976)
Kan köpas bl.a. här: