Kategoriarkiv: Manga

My Love Story!!

Postat den

My Love Story!! - cover

Det har blivit en räcka med svenska recensioner den sista tiden så idag tänkte jag att det kunde vara dags för någonting annat: My Love Story!!, en alldeles underbar romantisk komedi skriven av Kazune Kawahara och tecknad av Aruko, en serie jag haft ögonen på ett tag på grund av de lockande omslagen men som jag inte kom mig för med att ge en chans förrän jag kopplade att författaren Kawahara också låg bakom den trevliga High School Debut som jag skrev om för två år sedan.

My Love Story!! är berättelsen om Takeo Gōda, en ung student som utmärks av att han är ovanligt lång och stark. Eller för att var mer burdus: Hans vänner liknar honom då och då, med rätta, vid en gorilla. Så konventionellt vacker är han inte, men han är desto vänligare, alltid beredd att hjälpa andra. Men eftersom han inte ser ut som någon hjälte får ofta hans mycket vackra bästa vän Makoto Sunakawa ta emot tacken (vilket Makoto alltid protesterar mot, utan att det hjälper).

Kär blir han också ofta, Takeo, men utan att det någonsin besvarats, men så en dag ändras allt: Efter att återigen ha hjälpt en främling i nöd visar det sig att främlingen, en mycket blyg flicka vid namn Rinko Yamato, blivit fascinerad och förälskad i sig räddare. Det tar ett tag innan de båda lyckas uttrycka sina känslor; Rinko för att hon är så blyg, och Takeo eftersom han som alltid utgår ifrån att skälet till att Rinko söker upp honom är för att hon, liksom alla andra, fallit för Makoto. Att Takeo dessutom är ganska usel på att läsa andra människor gör det inte lättare.

My Love Story!! - Misunderstanding

Takeo missuppfattar vem Rinko tänker på

Att jag bedåras av My Love Story!! har väldigt mycket att göra med att det är så genuint sympatiska huvudpersoner:

  • Takeo, navet i berättelsen, är som sagt inte alltid den smartaste men han gör alltid det rätta. När till exempel Rinko blir nervös för att hon tror att en av hans klasskamrater också är intresserad av honom (vilket stämmer) lovar han först omedelbart att han inte ska umgås med henne mer, men när hon senare behöver hjälp håller han på att explodera av återhållen energi innan han inser att han faktiskt måste hjälpa henne; är man så snäll som han är finns inget val.
  • Rinko håller oförbehållsamt på Takeo, trots att omvärlden har lite svårt att förstå hur en så söt flicka kan vara ihop med en så råbarkad kille; så starkt älskar hon honom att hon är helt oförstående till andras förundran eftersom det är så uppenbart hur fantastisk han är. Plus att hon också vet varför hon tycker om honom: I fallet med Takeos klasskamrat säger hon mycket riktigt att han självklart ska hjälpa henne, annars vore han inte den Takeo hon håller kär.
  • Makoto är lika oförbehållsamt på Takeos sida; även om han inte säger det högt på samma sätt som Rinko gör är det tydligt vilket stort värde han sätter på Takeo. Och att han trots sitt tjejtjusarutseende inte varit ihop med någon beror helt simpelt på att han inte gillat att de som förklarat honom sin kärlek också visat hur skrattretande de tyckt det är att han har den ”fula” Takeo som kamrat.

Självklart räcker det inte med att en serie har vänliga huvudpersoner, men ett stort plus är det verkligen att även serieskaparna är så uppenbart förtjusta i Takeo; visst är han långt ifrån de normala kärleksidealen i shojo-serier men han framstår ändå som väldigt attraktiv med sitt stora hjärta och sitt raka ärliga sätt.

Sen är Kawahara också mästerlig när det gäller att få ut humorn i situationerna, som med Rinkos i början förbryllade väninnor som när de första gången träffar Takeo inte kan få ihop hans utseende med Rinkos lyriska beskrivningar (men efter ett tag förstår de ändå varför Rinko charmats av honom). Det är en riktigt rolig serie utan att den någonsin driver med det udda paret Rinko & Takeo; humorn finns i den oförstående omvärldens reaktion, inte i att man som läsare ska tycka att de är löjliga. När det allteftersom visar sig att Rinko inte är ensam om att ha charmats av Takeo (något som Takeo aldrig märkt, trög som han är när det gäller att upptäcka andras kärlek) blir det än tydligare att om serien driver med någonting så är det inte Takeo utan istället klichéerna i andra serier där de åtråvärda männen alltför ofta alla är och ser likadana ut.

My Love Story!! publiceras fortfarande i Japan och den engelska utgivningen är hack i häl. Hittills sju volymer översatta, och jag fick igår mail om att den åttonde nu var på väg hem till mig. Jippi!

My Love Story!! - Thinking

Takeo i vackra tankar

Japanska dramer: A Silent Voice & Orange

Postat den

Fortfarande lite långt mellan recensionerna här; datortid på fritiden har gått åt till programmering så inläggen här har varit en smula få i några veckor. Men jag har läst serier, bland annat de följande två relationsdramerna från Japan!

Orange av Ichigo Takano

Den här var ett spontanköp från min sida: En riktigt fet liten volym (första samling av två) av någonting som på baksida sades vara science fiction i vardagsmiljö, med fokus på relationer. Jag = såld (gillar små tjocka böcker, gillar sf, gillar mix av vardag och fantastik).

Science fiction-inslaget är rätt minimalt: En dag får den tonåriga Takamiya Naho ett långt brev skrivet av henne själv, tio år i framtiden, som innehåller en beskrivning av vad som kommer att ske på vissa nyckeldatum den närmaste tiden, och en uppmaning: Rädda Naruse Kakeru, en ny elev i klassen.

Givetvis tar hon det hela som ett skämt men efter hand som förutsägelserna i brevet visar sig stämma börjar hon tro på det, och på varningen angående Kakeru. Samtidigt, i serien, får vi också se vad som föranleder att brevet skrivs tio år senare, nämligen en återträff mellan några av eleverna från klassen där de möts vid Kakerus grav, många år efter hans död.

Och vad är det som hänt med Kakeru?

Inte är det någonting dramatiskt à la sf-action utan någonting mycket vardagligare: Kakeru dog i vad som verkade vara en olycka men som egentligen var ett självmord. Så vad Naho måste göra är att försöka hejda självmordet.

Det här är inte en romantisk komedi utan gravallvar med romantiska inslag. Kakerus depression skildras realistiskt; han är inte alltid ledsen och nere utan kan vara glad, liksom de andra, men trots Nahos ansträngningar faller han då och då tillbaka ner i mörkret. Och brevet hjälper inte så mycket för allteftersom Naho försöker undvika de för Kakeru jobbiga situationerna som nämns ändras förstås förutsättningarna, så brevets förutsägelser blir mindre och mindre träffande.

Orange

Dessutom, för det här är som sagt inte en serie som gör uppgiften att stoppa ett självmord till någonting enkelt, någonting som kan undvikas genom att en specifik traumatisk händelse stoppas, förstår Naho att även om hon förstås kan stoppa Kakeru från att begå självmord den specifika dag brevet nämner så hjälper det egentligen inte; det kommer fler dagar och fler gånger då Kakeru når botten.

Ichigo Takano gör det här bra; jag gillar hur han faktiskt tar depression på allvar och som någonting som inte går att lösa på ett enkelt sätt. Hans skildring av vännerna runt Naho och Kakeru är också mycket sympatisk, men inte heller deras reaktioner är okomplicerade.

Och jag uppskattar också att det lilla sf-inslaget (för som sagt är det här mycket mer ett relationsdrama än ett sf-dito) ändå tas på allvar, som beskrivningen av hur förutsägelserna blir mer och mer osäkra, och Nahos känslor när hon inser att Många världar-teorin som förklaring på hur framtiden förändrats pga att hon agerat annorlunda efter att ha läst brevet betyder att oavsett om hon lyckas få Kakeru ut ur depressionen eller inte så kommer han ändå dö i det ”ursprungliga” universat.

Jag hoppas den avslutande andra delen knyter ihop säcken på ett elegant sätt för hittills är Orange en bra läsning. Det finns brister, framförallt kanske att teckningsstilen och en del av handlingen känns lite väl tillrättalagda och alltför typiska för romantiska serier; de delarna känns lite torftiga och platta jämfört med den allvarliga huvudtråden, men bristerna är klart färre än de bra sidorna.

A Silent Voice av Yoshitoki Ōima

Det här är inte heller det en uppsluppen serie, om något är den ännu allvarligare än Orange. Här handlar det om mobbning, och huvudperson är för ovanlighetens skull en mobbare: Shoya Ishida. Eller för att vara exakt, en före detta mobbare som efter att ha mobbat sin nya skolkamrat Shoko Nishimiya och hon därför bytt skola efter bara en kort tid i sin tur blivit utfryst av de andra eleverna och lärarna, trots att de också (inklusive lärarna) behandlat henne illa.

Nu, några år senare, har Ishida gett upp: Han har inga vänner, han vill inte heller ha några eftersom han känner att han inte förtjänar några, och han har därför mer eller mindre bestämt sig för att begå självmord. Men när han stöter ihop med Nishimiya igen bestämmer han sig istället för att försöka att åtminstone delvis kompensera för sina misstag genom att ge Ishida chansen att lära känna klasskamraterna som hon aldrig fick chansen till som liten.

Och det är svårt för Ishida eftersom han själv klippt alla band (eller fått banden klippta), och han helt har gett upp hoppet att själv skaffa vänner. I serien symboliseras det av att så gott som alla personer har ett svart kryss framför ansiktet, en symbol för Ishidas ointresse för dem som individer och deras ointresse för honom. Han har heller inget hopp om att han någonsin ska bli förlåten för det han gjorde; att han vill hjälpa Nishimiya tycker han själv inte på något sätt ursäktar det hela.

A SIlent Voice

Liksom Orange tar A Silent Voice inga snabba genvägar och presenterar inga snabba fixar. Att både Ishida och Nishimiya förr eller senare kommer bryta sig ur sin respektive isolering (inte bara mobbningen har gjort att Nishiyama saknar vänner; hon är också döv vilket gör att tröskeln för att naturligt kommunicera med andra är högre) är måhända givet, men det är en lång och hård kamp för båda två. Kontakterna med de gamla klasskamraterna är inte lätta att ta, med tanke på alla känslor som återigen rörs upp, och det finns fler bland dem som har sina egna problem att hantera.

Likheter har dagens två serier och jag rekommenderar båda för läsning, men A Silent Voice är vassare än Orange (Oranges sf-inslag till trots!): A Silent Voice är mer konsekvent och mer helgjuten, och de smått klichéartade inslagen i Orange saknas. Persongalleriet är utmärkt och välutvecklat, och vägen till att åtminstone må lite bättre är svår och personlig; det finns ingen lösning som fungerar för alla.

Två serier åt det deppiga hållet, indeed, och för den som vill ha någonting mer uppsluppet och fartigt tänkte jag avsluta med att rekommendera en helt annan serie jag läst men som jag väntar med att recensera tills den är avslutad: Jason Shigas Demon. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en lika ösig och oförutsägbar serie; fantastisk underhållning på i skrivande stund 652 sidor av planerade cirka 750, som slår all Hollywood-action med hästlängder. Jag menar, en serie där följande ruta faktiskt är helt igenom rimlig och strikt logisk med tanke på vad som hänt är någonting alla borde läsa:

Demon - Obstacles

Piano-genier & Odöda

Postat den

Lägesstatus

Senaste veckan har så gott som all ledig tid gått åt till programmering; en app jag använder mer än alla andra verkade krångla, och lite googlande visade att support för appen upphört den 31 december 2015. Kris och panik! Så det var inte mycket annat att göra än att skriva en egen ersättning för den, och det är vad jag pysslat med i en vecka, drygt.

Följdverkan

Jag har visserligen hunnit läsa lite mellan datorsittningarna, men jag har inte hunnit skriva någonting här (som synes).

Åtgärdspaket

  1. Avsluta app-programmeringen
  2. Slappa
  3. Läsa någonting bra
  4. Skriva om detta någonting bra

Just nu är punkt 1 nästan klar (återstår hjälpsidor & en smula polish, sen åker appen upp på AppStore), och 2-4 borde följa snart efter.

Men tills dess tänkte jag klämma in några mycket korta meningar om två serier jag ändå hunnit med:-)

Piano-genier

Dvs, Makoto Isshikis serie Piano no mori (”Pianoskogen”, om min blygsamma japanska fungerar), en 26 volymer lång serie om två pianospelande ynglingar: Kai, en naturbegåvning från samhällets understa skikt, och Shuhei, som kommer från de översta skiktet med en far som är världsberömd pianist.

Serien börjar med att de två som små (gissningsvis runt 7 år) av en slump lär känna varandra. De blir bästisar, och Shuhei upptäcker genast Kais inneboende talang, en talang som (antagligen) är så mycket större än Shuheis, och Kai älskar dessutom pianot medan Shuhei mer ser det som en plikt att spela. Men Kais kärlek till pianot gör att även Shuhei börjar känna att han vill kunna spela som Kai, att kunna väcka samma känslor hos åhörarna som Kai gör.

Men medan Kais vänskap med Shuhei är villkors- och gränslös är Shuehi mer kluven: Han gillar Kai men är samtidigt frustrerad över hur mycket bättre han anser Kais musicerande är. Att tävlingsvärlden (för båda är med i tävlingar för pianister) inte uppskattar Kai lika mycket eftersom han spelar alltför mycket efter sitt eget hjärta istället för strikt enligt noterna hjälper inte; Shuhei ser Kai som ett (kanske) ouppnåeligt mål.

Piano no mori - Kai & Shuhei

När serien senare hoppar flera år framåt i tiden, till Kai och Shuheis ynglingaår, har ingen av huvudpersonernas känslor ändrats: Kai har inte synts till på länge och Shuhei vet inte vad Kai hållit på med, men när den stora internationella Chopin-tävlingen går av stapeln i Polen möts de två igen…

Det som gör Piano no mori bra är Shuhei. Kais karaktär är visserligen rolig att läsa om, men den känns definitivt klichéartad: Underbarnet som trots de sociala hindren och mot alla odds visar sig vara ett geni, och att hans pianospel just är så bra på att väcka känslor hos lyssnare är liksom självklart. Men Shuhei är mer komplicerad, mer intressant att följa. Hans mindervärdeskomplex visavi Kai är stort, men kanske inte ens rättfärdigat; att Kais musik är glimrande och medryckande motsvaras av att Shuheis är meditativt och lugnande. Och skildringen av hur splittrad Shuhei är när det gäller Kai är välgjord, och samma gäller den komplicerade relationen som Shuhei har till sin far, en snäll och välmenande man som förstår exakt hur Shuhei tänker när det gäller Kai och som också vet att det är någonting som Shuhei måste lösa på egen hand.

Så välgjord underhållning, plus den sedvanliga skickligheten när det gäller sådana här serier vad gäller att skildra spänningen i tävlingen; jag vet inte hur det kommer att sluta men är mycket nyfiken eftersom den engelska scanlationen bara har kommit till volym 20, hittills:-)

Odöda

35 nummer (hittills) av något som närmast kan beskrivas som en amerikansk version av John Ajvide Lindqvists Hanteringen av de odöda, någon? I så fall kanske Tim Seeley (manus) och Mike Nortons (teckningar) Revival är någonting för er. Här skildras vad som händer efter att de som dött en specifik dag i den lilla staden Wausau i Wisconsin visar sig vara levande igen. Och inte bara det, de kan dessutom inte längre dö om de inte mer eller mindre helt förstörs, kroppsligen.

Men zombies är det inte frågan om för de här människorna är på ytan exakt som de var innan så de flesta anhöriga ser det som ett mirakel, ett ingripande från Gud, som gjort att deras nära och kära kommit åter. Det finns dock andra som inte bryr sig om det eventuella miraklet utan istället ser det som en chans till odödlighet: Om de här människorna kom tillbaka efter döden borde det finnas något sätt för andra att göra samma sak. Och när det gäller odödlighet skyr man inga medel. Samtidigt börjar det i skogen runt staden samlas underliga gula monsterliknande varelser som verkar dras till de återuppståndna…

Revival - flykt

Det finns en hel del bra saker med Revival, där framförallt själva grundidén känns lovande. Och en del suggestiva scener finns också, när det oförklarliga som hänt skymtar förbi. Men tyvärr drunknar de goda delarna oftast under det som inte är bra. Seeley försöker trycka in alldeles för mycket handling: Libertarianska terrorister, en drös mordplaner, indiansk mystik, CIA-konspirationer, kristna fanatiker, en alldeles förskräckligt generisk polisthriller, osv. Det känns närmast som om han inte litar på grundidén och sen slänger in allt man kan tänka sig i hopp om att någonting visar sig fungera. Plus att han har förtvivlat svårt att avsluta bihandlingar så efter ett tag håller alla dessa olika handlingar på parallellt, utan något slut i sikte.

Och Nortons teckningar är inte heller de mest spännande utan ser rätt tråkiga ut, som alltför många moderna amerikanska spänningsserier (typ Morning Glories): En glättig realism, utan personlighet.

Så om jag nu tycker det är så mycket som är dåligt och alltför genetiskt i Revival, varför skriva om den överhuvudtaget?

För de där suggestiva scenernas skull, förstås, de som med långa mellanrum dyker upp. Om någon hade strykt allt ovidkommande jox och behållit grunden i serien så hade det här kunnat blivit riktigt intressant. Plus, såklart, att man hittat en intressantare tecknare😉

Outlanders

Postat den

Outlanders - cover

Idag blir det inte en ren recension utan snarare några tankar runt en av mina favoritserier. Jag har läst lite nya serier men kände just nu mer för att skriva om någonting äldre.

Så, Johji Manabes debutserie Outlanders. En manga som var en av de första att översättas till engelska, i den första vågen i slutet av 80-talet, och enligt mig fortfarande en av de allra bästa. När den kom ut gick det fortfarande att mer eller mindre läsa alla översatta japanska serier och jag gjorde nog det; jag köpte inte alla men tror att jag läste åtminstone några nummer av de som fanns. Det var lite billigare att pröva på då eftersom man gav ut dem i tidningsformat: Oftast två episoder / nummer, så typ 32-48 sidor / tidning var det som gällde, och bara de mest populära samlades senare ihop i (jämfört med nu) tämligen dyra album.

Av dessa tidiga översättningar är det bara några få som jag egentligen kommer ihåg nu:

  • Lum – Urusei Yatsura förstås, Rumiko Takahashis första serie som var en underbar komedi men som aldrig slog på engelska så bara ungefär hälften av serien har översatts (den enda av hennes längre serier som inte finns komplett på engelska).
  • Lone Wolf and Cub, den klassiska samuraj-serien som jag visserligen tyckte var rätt underhållande men som inte var en favorit; det dröjde tills Dark Horse långt senare gav ut serien komplett och i ordning som jag verkligen fastnade för den, då det visade sig att First Comics (den första utgivaren) hade hoppat vilt bland episoderna och helt utelämnat de som inte var tillräckligt våldsamma (och de hann heller inte översätta i närheten av hela serien innan den lades ner).
  • Mai the Psychic Girl, en realistiskt tecknad serie med en handling av Akira-stil, utan den senares excesser. Nu, i efterhand, tycker jag fortfarande bra om serien men jag är nästan mest glad över återhållsamheten hos tecknaren Ryoichi Ikegami, med tanke på alla våldsförhärligande serier som han senare gjort (fast, han gjorde också den fantastiska politiska thrillern Sanctuary vilket gör att jag kan förlåta honom det mesta).

Jag kan ha glömt någon, men det här är de jag kommer ihåg mest nu. Bra serier, javisst, men ärligt talat framförallt bra underhållning för stunden, utan djupare inverkan på mig (med viss brasklapp för den senare utgåvan av Lone Wolf and Cub).

Men sen har vi alltså Outlanders

Handlingen i Outlanders låter nog inte så speciell: När utomjordingar attackerar Tokyo stöter en ung man, Tetsuya, och en ung kvinna, Kahm (utomjording), ihop; först försöker hon döda honom men misslyckas, och senare när de återigen möts märker de att de är attraherade av varandra. Men eftersom hon är dotter till kejsaren över det intergalaktiska imperium som står bakom invasionen är det en relation som inte är okomplicerad.

Outlanders - Serious

Sen följer ett drama modell större, där insatserna hela tiden ökar i det stora allteftersom det avslöjas varför just den på ytan obetydliga planeten Jorden är så viktig för imperiet, och i det lilla när Kahm och Tetsuyas kärlekshistoria djupnar.

Med andra ord låter det som en traditionell sf-historia av slam bang-slaget.

Och visst är det det, men samtidigt lyckas Manabe så förunderligt väl med alla detaljer i den här historien. Han blandar science fiction, drama, romantik och komedi utan att det någon gång känns krystat; när det är humor som gäller är det hur roligt som helst, och när det är dramatiskt är det verkligen spännande, mycket tack vare att Manabe förstår att om man har tre stridande sidor där ingen är helt igenom ond så ges det möjligheter till mycket intressantare konflikter än den traditionella två-sidiga striden mellan gott och ont.

Han drar sig heller inte för att ta livet av karaktärer så när slutet nalkas behövs näsduk, åtminstone för min del, och kanske ännu mer i den underbart bitterljuva epilogen, en kort episod som kom ut efter att serien redan avslutats.

Men kanske är det den romantiska delen som gör serien så fängslande. Dramat och humorn är nödvändiga kryddor, men Kahm och Tetsuya är tveklöst huvudrätten. Ovanligt nog är nämligen både Kahm och Tetsuya kära i varandra på riktigt, inga om eller men. Det vanliga i manga av den här typen (som till exempel redan nämnda Lum, som Oh My Goddess!, med flera) är annars att den lite mesigare manliga huvudpersonen av olika anledningar flyr uppvaktningen. Det gör att Outlanders fortfarande, många år senare, känns fräsch att läsa. Teckningsstilen är givetvis typisk för eran, med för Manabe typiskt gulliga kurviga människor, och den engelska utgåvan är också spegelvänd eftersom det var så all manga översattes till att börja med, för att vara lättare att läsa för de som är vana vid från vänster till höger-läsning.

Outlanders - Joke

Jag är övertygad om att en del av min förtjusning i den här serien är för att det var någon för mig nytt och oväntat eftersom jag inte hade läst så mycket serier från Japan när jag läste den här; nu kan jag tydligare se likheter med andra serier men då kändes allting främmande på ett positivt sätt. Men trots min större erfarenhet skulle jag ändå säga att Outlanders är en än idag fantastiskt lyckad serie, en som man verkligen bör läsa om man gillar dramatisk space opera med rikliga doser humor & romantik.

Tyvärr har inte Manabe gjort någonting som är lika bra sedan dess; på engelska översattes hans Caravan Kidd som i sin handling är alltför lik Outlanders men inte lika fängslande (den är läsvärd, men här är till exempel den manliga huvudpersonen den typiska som inte vill erkänna att han är intresserad av den kvinnliga), medan hans Drakuun aldrig avslutades (och det som hann översättas var inte värst lovande). Sedan har han också gjort en hel del pornografiska serier, och det lilla jag läst av dem (kunde inte låta bli att hoppas att det skulle finnas något av kvalitén i Outlanders hos dem) gjorde inte mig det minsta glad, snarast sorgsen över hans karriär med tanke på hur den började.

Men jag vill inte sluta med något deprimerande så istället höjer jag ett glas i en skål för Outlanders, en alldeles utmärkt serie som jag läste vid alldeles rätt tid för egen del, och som jag så gärna läser om när andan faller på:-)

Lätt läskiga katter: Yon & Mu

Postat den

Yon & Mu - cover

Ibland dyker det upp serier som jag känner att jag bara måste läsa; inte för att jag tror att de nödvändigtvis kommer vara fantastiskt bra, utan för att någonting med dem är så off, så udda, att jag inte kan låta bli. Till exempel den gamla crossovern Archie Meets the Punisher:  Hur i hela friden ska en serie som mixar den oförargliga humorn i Acke med den extremt våldsamma Punisher fungera?

Samma nyfikenhet på resultatet ligger bakom dagens bok, en serie jag fick syn på förra veckan och inte kunde låta bli att köpa: Junji Itos Yon & Mu. Nyfikenheten kommer sig av att serien, enligt baksidan, ska vara humoristisk och varm självbiografisk serie om när Ito flyttar ihop med sin flickvän, och hans möte med hennes katter. Det i sig låter ju inte som udda, om det inte vore för det att Junji Ito är mest känd som skaparen av några av de mest kusliga och bisarra skräckserier som skådats, där skräcken ofta ligger i de ångestfyllda människornas ansikten och en vardag som invaderas av obegripliga händelser.

Som i Uzumaki (även översatt till svenska), där en liten kuststad en dag upptäcker att ett mönster, en spiral, börjar dyka upp överallt:

Uzumaki - snigel

Så, är Yon & Mu en mysig kattserie eller är den någonting helt annat?

Well, jag skulle nog säga att den drar åt det mysiga hållet, men också att presentationen ibland gör helt klart att det här är en serietecknare som oftast gör helt andra slags serier. Som den här sidan, då Yon har anlänt till huset och Ito står och smygtittar (han har tidigare i serien sagt att han nog är en hundperson och är skeptisk till katter):

Yon & Mu - Yon

Notera ryggmönstret som närmast ser ut som masken från Scream; fotografier i boken visar att det faktiskt var precis så Yon såg ut…

Visst finns det en hög drag av kuslighetskänsla i teckningarna, och om jag bara sett den här sidan och skulle gissa vad för slags serie den kom ifrån så skulle jag ha gissat rejält fel:-)

Men faktum är att innehållet ändå är väldigt snällt, med en Ito som inledningsvis är rädd för katterna men som efter hand börjar att tycka om dem; hans tillgivenhet blir så stor att han tycker det är pinsamt när flickvännen kommer på honom att leka hämningslöst med katterna på golvet. Och till slut blir de familjemedlemmar, de med; en smula konstiga ibland men det är inte så underligt med tanke på att de är katter. Och, visar det sig, Ito är bra på att rita katter så att de ser ut som katter gör när de bara är sig själva:

Yon & Mu - Yon & Mu

Med andra ord, jodå, det här är en rätt mysig serie, trots allt. Den är inte lika urgullig som exempelvis Chi’s Sweet Home eller lika katt-förstående underfundig som What’s Michael?, men det är svårt att misslyckas med en serie om några älskade katter, åtminstone om jag ska läsa. De då och då återkommande skräckfilmsvibbarna har jag ingenting emot, de blir en slags udda krydda vid läsningen😉

PS. Sidorna från Yon & Mu har jag tagit från en tidigare scanlation eftersom det är en svårscannad bok, om någon undrar varför t ex ljudet i första bilden på Yon inte översatts (scanlation skippar ofta sådana); i boken är översättningen av ljudet MOOOP (vad nu det kan tänkas beteckna!) DS.

Blänkare: Happy!

Postat den
Happy! 23 - cover

23 volymer, inget med tennis på omslaget

Kunde inte låta bli att återanvända en rubrik eftersom det här är andra gången jag skriver om en serie som heter Happy!: Förra gången var det Grant Morrisons & Darick Robertson som låg bakom, medan det idag är Naoki Urasawa som är den skyldige. Olika är de, serierna, men det har de gemensamt att trots att skaparna bakom är bland de mest hyllade så är serierna egentligen inte så värst bra. Fast, nog med jämförelser med den helt orelaterade engelska serien!

Happy! är en Urasawa-serie som inte påminner så mycket om de andra av hans serier jag skrivit om, för istället för en thriller eller sf-historia är det här en komisk sportserie. Den föräldralösa huvudpersonen Miyuki Umino har ansvaret för att uppfostra sina tre småsyskon, för den likaså vuxna brodern Ieyasu har inte synts till på några månader. Men så dyker en indrivare från den lokala yakuzan upp med ett krav: Ieyasu är skyldig dem ¥250,000,000 men har smitit från dem, och om inte hon betalar summan så kommer de döda honom så fort de hittar honom. Utan egentliga inkomster ser hon ingen möjlighet att betala tillbaka summan, förrän hon får syn på ett sport-program på tv där det nämns att den kvinnliga världsettan i tennis dragit in just den summan i prispengar under året…

Och sen rullar det på: Yakuzan som försöker få henne att jobba på bordell istället för den chanslösa drömmen att bli bäst i världen på tennis; chefen för samma liga som vill tvinga henne till att ligga med honom; den skickliga men extremt sjaskiga och i tenniskretsar avskydda tränaren som tar sig an henne; den talangfulla spelaren som sen länge stöttat henne och som insett att hon är överlägsen honom på tennis; samma persons tennisfanatiska överklassmamma som inte vet om hon ska stötta Umino i hennes aspirationer (å ena sidan är Umino extremt duktig, å andra sidan är hon från en underklassbakgrund); Choko Ryugasaki, likaså mycket skicklig tennisspelare som gör allt hon kan för att stoppa Miyuki (medan hon mot Umino alltid visar upp en vänskaplig yta).

Happy! - Thunder

Tränare

Osv, osv, i 23 volymer, där samma historia återupprepas gång på gång: Miyuki spelar tennis, men på grund av antingen missförstånd, illasinnade konkurrenter, eller konstiga idéer från hennes tränare så blir hon bara mer och mer avskydd av publiken och efter hand hela Japan. Det är en fullkomlig orgie i elände som drabbar Miyuki och hur mycket hon än försöker går det alltid lika illa. Några få vänner har hon (inklusive tränaren, på sitt sätt), men de flesta är mot henne.

Och de inte bara ogillar henne, de är direkt illasinnade, någonting som i längden känns väldigt deprimerande för mig som läsare tycker jag. Det gör att de komiska inslagen, för det här är som sagt en komedi, för min del inte förslår, och jag blir mer deppad än glad av att läsa serien. Vilket förstås inte är så bra för en komedi där jag tror att lite mer av feelgood-känsla kunde behövts. Allt behöver inte var bara, såklart, men här är det alltför eländigt.

Om serien varit bättre på andra sätt hade den ändå fått godkänt, för en del saker är riktigt bra, som personernas mimik (framförallt Choko har en del underbart roliga ansiktsuttryck); Urasawa har alltid varit bra på att se till att alla personer har sin egen identitet vad gäller utseendet, inga identiska fotomodeller till kvinnor eller män här inte. Men det finns en till stor brist: Skildring av tennismatcherna är inte spännande för fem öre.

Jag är givetvis lite bortskämd vad gäller sportskildringar i serier efter att ha läst fantastiska serier som Mitsuru Adachis serier, Ashita no Joe, Hajime no IppoHarlem Beat, Eyeshield 21, med flera, men faktum är att även inte så lyckade diton, som Whistle!, är överlägsna Happy! vad gäller sportscenerna. Det är både det att Urasawa trots att han normalt är bra på action inte lyckas få till schvunget i tennisslagen, och att trots att jag läst mer än 4000 sidor om Umino fortfarande inte har en aning om på vilket sätt hon är bra på tennis. I alla de förut nämnda serierna däremot har jag bra koll på vad det är som gör huvudpersonerna speciella, plus att det finns gott om inslag som förklarar taktiken i sporten och hur man ska tänka. Här däremot är det bara ytterligare en fantastisk vändning efter extrema underlägen som gäller, genom att ”kämpa” mer.

Happy! - Choko

Konkurrent

Det finns fler problem med Happy!, som det mycket okarismatiska romantiska intresset (den redan nämnda talangfulla spelaren), och ett slut som känns hastigt och hafsigt påkommet där trådar knyts ihop alldeles för snabbt och tanklöst, men det är snarast detaljer i sammanhanget.

Så nä, Happy! gjorde inte mig vidare glad, trots de enstaka ljusglimtarna där Urasawas talang skymtar till. Inte för att det kommer hindra mig från att läsa Yawara!, hans första serie och även den en komisk sportserie (om judo, och med en ung kvinna i huvudrollen igen), därtill är jag alltför förtjust i Urasawa. Men mina förväntningar har dämpats rätt rejält, det får jag erkänna:-/

Emanons minnen

Postat den

Emanons minnen - omslag

Jag erkänner: Trots att jag läst en oherrans massa science fiction-böcker är jag rätt dålig på japansk dito. Jag kommer ihåg några böcker av Sakyo Komatsu översatta till svenska som jag läste som liten, men det är nog i princip allt. Men jag har läst en hel del japanska science fiction-serier, och trevligt nog riktigt bra sådana också (som Akira, 2001 Nights, Planetes, Saturn Apartments, 20th Century Boys, Outlanders, m fl, m fl).

Det är ett skäl till att jag tycker det var roligt att läsa Emanons minnen, en ny bok från Ordbilder Media, och en serieversion tecknad av Kenji Tsuruta som baseras på en science fiction-berättelse med samma namn skriven av Shinji Kajio: En gnutta mer insikt i japansk science fiction. Fast det största skälet att jag gillade att läsa boken var förstås att det är en bra serie😉

Emanons minnen utspelas i huvudsak under en kväll på en färja på väg till Kyushu år 1967. Berättaren, en ung man som varit ute på en road trip för att läka sitt hjärta efter kärleksbekymmer, stöter på färjan ihop med en ung kvinna som kallar sig Emanon. Att han är en stor science fiction-fan är uppenbart (med tanke på boken han läser), och när kvällen faller på berättar Emanon en underlig historia för honom, om sig själv, eftersom hon vill höra vad hans åsikt är, som sf-fan…

Emanons minnen - rökning

Det är en stillsam berättelse, en dialog mellan två människor som både pratar om små oväsentligheter och om Livet. Deras hastigt uppkomna vänskap känns naturlig, med lite osäkerhet i början innan de lärt känna varandra för att senare våga prata om vad som helst med varandra. Science fiction-inslagen är också de av det lågmälda slaget, intellektuella istället för action-betonade, och med en berättare som i jag-form både beskriver vad han hör (dvs vad Emanon berättar) och samtidigt reflekterar över det. Det gör att intrycket blir smått drömskt, en berättelse i andra hand om någonting besynnerligt som hände en gång för länge sedan.

Manuset är med andra ord klart godkänt; det är kanske inte det mest medryckande och känslointensiva men det är aldrig torrt eller tråkigt.

Men teckningarna måste ändå få högre betyg för jag måste säga att Tsuruta, vars mycket snygga men manusmässigt ganska torftiga serie Spirit of Wonder är det enda jag läst förut, gör det här mycket bra. Med en lugn handling som här där det mestadels handlar om att rita ansikten på människor som pratar, äter middag, långa tysta sekvenser där huvudpersoner funderar osv, gäller det att illustratören lyckas göra ansiktena levande, och det gör han; både två känns som personer jag tveklöst skulle känna igen bland andra, och med personliga ansiktsuttryck.

Emanons minnen är en mycket lyckad liten bok, och som alltid med Ordbilders utgivning handlar det om en serie som inte finns tillgänglig på engelska, ett klart pluspoäng eftersom många som läser serier (och kanske framförallt japanska serier) inte har något emot att läsa på engelska. Jag tycker kanske att översättningen känns en smula otymplig här och där med meningar som låter lite onaturliga men det är ingenting som stör mycket.

Och boken passar bra in i förlagets utgivningen; det finns definitiva likheter i stämningen i den här boken och i till exempel de tidigare utgivna böckerna om Aomanjuskogen. Olikheter också, förvisso, som att Emanons minnen har en starkare och tydligare handling, men ändå!

Emanons minnen - historia

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 227 andra följare