Kort-kort: 1122 – For a Happy Marriage

Ichiko & Otoya är ett medelålders gift par som verkar ha det bra tillsammans: De gillar att umgås och de bryr sig verkligen om varandra. Men ett problem finns: Sedan några år tillbaka har de inte längre sex. Efter att Ichiko sagt att hon inte längre är attraherad av Otoya på det sättet har hennes lust helt förtvinat, medan Otoya istället skaffat en älskarinna, med Ichikos tillåtelse. Ichiko, huvudpersonen (några enstaka kapitel skildrar det hela ur Otoyas perspektiv, men annars är det Ichikos vi får följa), berättar om det för några väninnor, varpå det visar sig att de som är gifta också har samma erfarenhet: Lusten till respektive äkta make är efter några år som bortblåst.

På det muntra sättet inleds 1122 – For a Happy Marriage, en serie av Peko Watanabe som påminner mig om serier som Tokyo Tarareba Girls & The Full-Time Wife Escapist, dvs serier med huvudpersoner i medelåldern som först nu börjar att reda upp sina egna tankar om vad kärlek, äktenskap, och relationer egentligen betyder, och vad man själv är ute efter. 1122 är lite dystrare/melankolisk än de andra två, även om den inte saknar komiska inslag som mini-versionen av Ichiko som då och då dyker upp för att hjälpa Ichiko med sina funderingar. Eller för den delen, att skälla på henne när hon gjort någonting dumt:

Ichiko & Otoya brottas med koncept som otrohet, känslor inför att den andra haft sex med någon anan även om det var med tillåtelse, ärlighet (ska man verkligen berätta allting, även om den andra blir sårad?), erektionsproblem, med mera. Överlag väljer Watanabe att presentera situationer och att låta sina karaktärer reflektera över sina och andras handlingar utan att några självklara svar ges. Ichiko & Otoyas egna känslor varierar och svänger hela tiden; de har ofta svårt att inte bara vara ärliga med den andra utan också inför sig själva. Eller snarare, de vet egentligen inte vad de själva tycker.

Det nertonat skildrade vardagsdramat bryts också av med förvånansvärt drastiska melodramatiska inslag, som hur Mitsuki, Otoyas älskarinna, reagerar när Otoya gör slut med henne. Det gör att serien verkligen känns som en riktig såpa, med sin blandning av realistiska problem och mer dramatiska, och också sättet Watanabe allt eftersom drar in andra personer och deras problem (som också de handlar om rproblem och tankar angående relationer) förstärker den känslan. 1122 – For a Happy Marriage klickar inte riktigt till 100% för mig på samma sätt som de två andra serierna, därtill är den lite för stel i sin stil och lite för hoppig i humörsvängningarna, men den är ändå en intressant läsning med sin japanska såpa-version av Scener ur ett äktenskap, och jag kommer att fortsätta läsa den (sex digitala volymer hittills på engelska).

Mitsukis äktenskap är också det långt ifrån bra, och efter hand blir skildringen av detta nästan lika centralt som skildringen av Ichiko & Otoyas.
Kan köpas bl.a. här:

The Cult Known as Jehovah’s Witnesses – The Day I Was Forced to Marry God / The Day I Divorced God

Långt namn, men en kort serie, åtminstone för att vara manga: Två volymer med den självbiografiska berättelsen där serieskaparen, Tamosan, berättar om hur hon redan i tidig ålder togs med av sin mamma till sammankomster med Jehovas vittnen, och hur hon efter vad hon betecknar som hjärntvätt först efter många år tog sig loss ur sektens grepp.

Den första volymen publicerades ursprungligen som en webbserie och är den intressantare av de två volymerna. Det är en rättfram berättelse om hur Tamosans mamma, som beskrivs i serien som en lättledd person som även innan hon gick med i Jehovas vittnen kunde fastna för allehanda bedragare, dras in i sekten och hur hon utser en av sina döttrar, den som hon tror sig ha störst möjlighet att påverka, till att göra henne sällskap. Lite i förbifarten får vi också se en glimt av den inte precis harmoniska familjen med en misshandlande make som åtminstone till en början inte bryr sig det minsta om vare sig fru eller dotter, och som för min del blir en viktig pusselbit när jag försöker förstå hur det kunde gå så fel.

Serien rör sig sedan snabbt i tiden; mer än tjugo år av Tamosans liv ska avklaras, så vi får nöja oss med stickprov av hennes uppväxt med församlingsbesök, ett absolut avstående från världsliga nöjen, och en extremt hård press från församlingen för att Tamosan och hennes mamma alltid ska böja sig för församlingens nycker och idéer, och aldrig lite på sitt eget omdöme.

Klassisk hjärntvätt à la sekter alltså. Av det religiösa syns inte mycket till; i början är Tamosan lite intresserad av himmel, helvete, med mera, men allt det försvinner snabbt när livet istället fokuserar kring ett evigt proselytiserande med dörrknackningar, och möten med församlingen. Det är också uppfriskande att se en kristen församling skildras av någon som inte är uppväxt i ett land med en kristen tradition, och hur de repressiva dragen i Jehovahs Vittnen därför framstår ännu tydligare när det inte finns en slags inbyggd förståelse för de kristna inslagen.

Vändningen i Tamosans liv kommer när hon gifter sig och får barn, och när barnet ifråga blir allvarligt sjukt och frågan om blodtransfusion kommer upp. Dessa ses som det ultimata onda av Jehovahs vittnen så Tamosan och hennes make, också han ett vittne men med ett lite mer avkopplat förhållningssätt, står inför valet mellan att begå en dödssynd eller att tillåta en transfusion som kan rädda sonens liv.

Det märks att det här ursprungligen varit en personlig serie gjord för nätet och utan egentlig tanke på senare publicering. Historien är tänkt som en tight berättelse om Tamosans upplevelser utan mer av en knippa lösryckta bilder ur hennes liv som sektmedlem. Så ett perfekt avrundat slut blir det inte, utan serien slutar mer eller mindre mitt i; Tamosan ser sig inte längre som en medlem, men för att inte bli exkommunicerad av församlingen och därigenom riskera att hennes mamma helt slutar prata med henne (vilket iofs nog vore bra för henne…) tar hon det mer gradvis och slutar bara besöka mötena, och hon avslöjar heller inte för församlingens äldre sitt beslut om transfusionen. Serien börjar in media res, och den första volymen slutar på samma sätt: Mitt i Tamosans liv, dock nu utanför Jehovas vittnen.

Den andra volymen tillkom efter att den första blivit en stor försäljningsframgång. Här här teckningarna mer traditionellt professionella (den första volymen är ovanligt krattigt tecknad för att vara en manga, men det beror såklart på att den gjordes av en enda person för nätet), och kapitlen är också mer normalt berättade med mindre text / sida och ett luftigare utseende. Vad vi får läsa om här är efterbörden av publiceringen: Hur Tamosans föräldrar reagerar när de läser (den före detta misshandlande pappan framstår egendomligt nog som den mest sansade och resonabla), hur Tamosan försöker anpassa sig till ett normalt liv, som hur man köper kläder, hur församlingen reagerar. Intressant, men mer lättviktigt än den första volymen, och det märks att den här inte skrivits av ett inre behov hos Tamosan att berätta sin historia utan för mer kommersiella orsaker.

Tamosans syster hjälper henne med klädråd efter avhoppet. En sak jag saknar i serien är fler skildringar av vad resten av familjen tycker; ingen av Tamosans syskon går med i sekten, och vad de tycker om sin mamma & systers idéer har jag ingen aning om. Men som sagt, familjen är inte precis bra på att kommunicera ärligt med varandra…

Visst finns det bättre berättelser om hur det är att vara med i en sekt, men den här serien har definitivt sina poänger. Som den redan nämnda att landet den utspelas i huvudsakligen saknar kristna traditioner, så saker som antagligen skulle tagit upp mycket plats om det handlat om exempelvis Sverige, som hur Jehovahs vittnens tro skiljer sig från andr†a kristna varianter, finns inte med, och det som berättas om det religiösa innehållet är helt osentimentalt skildrat och framstår som precis lika vardagligt/bisarrt som det egentligen är, med en Gud som väljer ut några få och belönar dem men låter alla andra pinas i evighet, en gudomlig man som magiskt tar på sig alla andras synder, osv. Det gör att det som definitivt gör Jehovas vittnen till en sekt, som hur sexuella övergrepp på barn göms undan från polisen, kroppsliga bestraffningar, barn som dör för att föräldrar vägrar ge dem vård som behövs, med mera, framstår mycket tydligare.

Och sen, som jag ideligen säger här på bloggen, är serier bra på den här typen av mycket personliga berättelser, där inte bara texten utan även det visuella kan återspegla serieskaparens egna upplevelser, och hur just hen upplevt det som hänt 🙂

Av någon anledning verkar svenska boklådor bara ha vol 2 inne, men 1:an finns digitalt:

Takahashi-horror: Mermaid Saga

Förlaget Viz fortsätter att ge ut Rumiko Takahashi-serier i omnibus-utgåvor. För min del har jag nöjt mig med de omnibussar (eller hur plural av omnibus ska bli på svenska…) där det är stor skillnad mellan originalutgåvorna och de nya, så Ranma ½ & Inu-Yasha får vara medan jag köper Urusei Yatsura (som tidigare inte getts ut komplett på engelska) och Maison Ikkoku (som tidigare funnits i två olika utgåvor men båda med flippade serier). Och nu finns också den inte lika kända och betydligt kortare serien Mermaid Saga samlad i två mycket eleganta volymer som till sin design påminner mycket om Maison Ikkoku-utgåvan: Något större format än vanligt, lyxigare omslag, och med en ny översättning.

Som rubriken säger handlar det här om en annan slags serie än de övriga nämnda, för Mermaid Saga är definitivt en skräckserie mer än någonting annat. Till exempel Inu-Yasha har tydliga skräckinslag men känns huvudsakligen som en äventyrsserie mixad med lite skräck, men här är proportionerna de motsatta. Och resultatet är utmärkt tycker jag. Inte för att Takahashis serie är skrämmande på samma sätt som till exempel den likaså japanska serieskaparen Junji Ito kan vara när han är som bäst, därtill är det här alltför klassisk skräck med lika klassiska monster-troper, men Takahashi är extremt bra på att berätta en enkel historia i serieform. Hon behärskar mediet till fulländning, och det är definitivt en stark anledning till att jag tycker så bra om hennes serier: Hon vet exakt vad hon gör, oavsett om det handlar om burlesk humor (Urusei Yatsura), komisk melodram (Maison Ikkoku), eller skräckhistorier om sjöjungfrur och vad som händer med de som äter köttet från densamma.

Så räkna inte med en läsning som kommer överraska när vi får följa Yuta, odödlig sedan han ätit köttet ifråga och nu några hundra år gammal , och Mana, också odödlig av samma anledning men betydligt yngre, och deras sökande efter att bättre förstå vad det är som hänt dem, och vad som kan hända andra som också de påträffat en sjöjungfru. Istället handlar det om ett hantverk av yppersta klass, och för en gångs skull också i en nästan lika proffsig design, för de här böckerna är de hittills elegantaste av Viz alla olika utgåvor av Rumiko Takahashis serier.

För som nämnts ser de till en början ut ungefär på samma sätt som Maison Ikkoku-böckerna, men två saker gör den här utgåvan till en mycket bättre läsning. Dels handlar det om textningen som ser klart bättre ut (som jag nämnde i den ovan länkade recensionen om Maison Ikkoku var jag inte så förtjust i textningen där som i mitt tycke var okänslig och en smula stel), men framförallt om att fler sidor förärats med färg den här gången. Tyvärr finns det även här några sidor som ursprungligen publicerats i färg* som här återges i svartvitt med trist resultat, men åtminstone en del av sidorna i inlagan har fått behålla färgen till skillnad från Maison Ikkoku där bara försättsblad är i färg.

En av sidorna som återges i färg

Det kanske inte låter så viktigt, men faktum är att precis som vanligt blir jag väldigt förtjust när jag någon gång faktiskt får se mangasidor som ursprungligen avsetts för färgläggning i just färg, för lika bra som till exempel Takahashi är på att teckna i svartvitt visar hon sig vara på att teckna i färg. Det är med andra ord inte enbart en fråga om att återgivningen i svartvitt av de här sidorna ser trist ut, med oskarpa linjer och ett allmänt utseende som om någon fotograferat en sida snarare än tryckt en, utan också om att färgversionerna är så snygga. Och med tanke på att just dessa två utgåvor, dvs Maison Ikkoku och Mermaid Saga, otvivelaktigt är tänkta att vara inte bara tjocka utan också lyxiga samlingar av serierna ifråga borde nog färgerna fått vara kvar.

Men med det sagt rekommenderar jag självklart ändå de här böckerna; framförallt för de som inte läst serien hittills och uppskattar Takahashi, men även för de som liksom jag läste serien när den kom ut första gången. För utgåvan är vacker och serien är bra, och Rumiko Takahashi är en av de bästa serieskaparna vi har när det kommer till handfast berättade traditionella historier 🙂

Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)


*: När det gäller de sidor som inte återges i färg ska jag nämna att problemet givetvis kan vara att det saknas bra förlagor av just de här sidorna. Men jag tror nog att det snarare handlar om att det blir lite billigare och enklare att trycka just dessa sidor i svartvitt. Jag råkar ha i min ägo den japanska versionen av precis den här utgåvan av Mermaid Saga som jag köpte får en herrans massa år sedan i Japan. Generellt sett är pappret en smula blankare och trycket knivskarpt, och när det gäller de där färgsidorna som återges i svartvitt på engelska är de av ett särskilt slag, och ett slag som gamla svenska serieläsare kanske känner igen: De är tryckta i lingonfärgläggning, dvs svartvitt+olika nyanser av rött. Så min gissning är att Viz inte tyckte det var värt kostnaden att trycka någonting som är dyrare än svartvitt när det ändå handlar om sidor som inte är 100% i färg. Synd tycker jag, för det är (givetvis!) en mycket snitsig hantering av lingonfärgläggning som erbjuds, och som bevis på det finns samma sida på engelska och japanska här nedan:

Talli – Månens dotter

Som en ivrig mangaläsare är det lite sorgligt att det är så ont om manga på svenska. Den mangaboom som nådde oss i början av seklet dog snabbt ut, och även om utgivningen sen i många andra länder, som exempelvis USA, nu har återhämtat sig och är mer omfattande än någonsin så har detsamma inte hänt är. Det verkar som om de svenska förlagen brände sig på grund av överutgivning och nu är ytterst försiktiga, och bara enstaka böcker har synts till, som de från Ordbilder.

Däremot har det synts till en del egenproducerade svenska serier i mangastil, de flesta av dem utgivna av Nosebleed Studio. Och därför är det inte förvånande att just det förlaget ger sig på att översätta en manga, närmare bestämt första volymen av Talli – Månens dotter. Men precis som med Nosebleeds tidigare utgivning är inte heller det här en serie från Japan, för Talli är en fransk serie, skriven och tecknad av Sourya (artistnamn för Sourya Sihachakr) och med hittills tre volymer tillgängliga på franska, så Nosebleed fortsätter att fokusera på euro-manga med den här manfra-boken 🙂

Talli har en mycket klassisk setup: Talli, huvudpersonen, är en föräldralös flicka som under mystiska omständigheter växt upp i en skyddad miljö hos lord Borin som dennes adoptivdotter. Men när serien kickar igång är hennes lugna liv under belägring, och en bokstavlig sådan, för de rykten som spridits runt Talli har gjort att andra adelsmän bestämt sig för att inta Borins rike. Exakt varför dröjer det innan man som läsare får veta men det är uppenbart att Talli inte är som alla andra, och att Borin är beredd på att offra allt för att hon ska undkomma fångenskap.

På flykt undan sina fiender får Talli sällskap med både gamla bekanta och nya, där de nya har sina egna agendor och för den delen sina egna mer eller mindre mystiska bakgrundshistorier. Den här första boken är alltså en typisk introduktion av de framtida huvudpersonerna och konflikterna, allt paketerat som en road trip där Talli flyr från sitt gamla hem för att försöka nå ett nytt, och där hon på vägen tillsammans med läsaren får se mer av världen och de olika politiska grupperingar i densamma.

En pratglad försäljare som senare kommer träffa Talli och göra henne sällskap (den blåa arean uppe t.h. är något som min scanner fick för sig att lägga till; den finns givetvis inte i boken!)

Det är ett praktiskt och enkelt sätt att starta en berättelse, och den här gången också ett lyckat sådant. Att Sourya läst en hel del manga är tydligt för här finns typiska inslag som ett fokus på karaktärer, en blandning av allvar och humor (där humorn gärna är lite fånig, och det är inte avsett som kritik att kalla den så), och en förkärlek för intriger som är en smula komplicerade, gärna med fler än den mer simpla varianten med gott mot ont. Ibland fungerar inte riktigt den där blandning av humor/allvar för mig, som när extremt moderna ordvändningar mixas med mer medeltida (som när det pratas om Tallis fan club); det är lite av en humörsak för mig när jag uppskattar medvetna anakronismer i humoristisk syfte, och just den här gången var det tji. Men i det stora hela är det här ett gott hantverk, precis som så mycket annan manga, och en läsning jag gillar 🙂

Men mest av allt är det en specifik serie som det är omöjligt att inte tänka på, och det är Hayao Miyazakis manga-version av Nausicaä. Den unga kvinnan med okända krafter är verkligen inte unikt för de här två serierna även om det finns gott om andra detaljer som förenar dem, men det är främst teckningarna som gör liknelsen oundviklig. Den medeltida miljön, kläder/rustningar, och linjer/skrafferingar är mycket lika varandra, och sen har vi också det faktum att Miyazakis serie redan den är en smula udda bland japanska serier med sin myckna text och sitt större fokus på handlingen vilket gör att den i sig har mer gemensamt med BD än de flesta andra japanska serier jag läst. Så jo, nog har Sourya läst Nausicaä alltid, men det finns sämre serier att inspireras av!

Jag tycker att Talli är en trevlig bekantskap, och ser fram mot att följa alla karaktärer i de följande volymerna. Lika handlingsspäckad som Nausicaä är serien inte, men det händer ändå en hel del i den här boken så jag tror knappast det kommer bli en evighetshistoria, ett problem med en del annan manga som vid popularitet kan hålla på lite väl länge 😉

(Suddigheten t.v. är, återigen, min scanners verk…)
Kan köpas bl.a. här: (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: Två knöliga serier

Två serier idag som båda är japanska, har upphovsmän som fått sin start inom dōjinshi, och som båda är vad jag i rubriken kallar knöliga, dvs de har en hel del bra sidor, men när man börjar läsa dem är det väldigt svårt att tro eftersom båda inleds tveksamt. Med det sagt, låt oss börja!

How Many Light-Years to Babylon? : En avslutad volym, skapad av Douman Seiman, och en inte alls dum science fiction-serie om Bub, den enda överlevande människan efter att Jorden förstörts. Han har förlorat minnet, förutom att han kommer ihåg att han kommer från Jorden, och när serien börjar färdas han tillsammans med Hopper, en utomjording, och Junk Heap, en mekanisk livsform, i ett rymdskepp utan något speciellt mål. Det enda Bub är intresserad av är att dels få tillbaka sina minnen, dels att se till att inte människosläktet dör ut. Det första leder till besök på allsköns platser som det galaktiska biblioteket där all känd information finns lagrad, och som visar sig innehålla 630 miljoner volymer om Jorden, alla i mangaformat så att alla varelser ska kunna förstå dem (80,000 mangaskapare är fängslade på planeten för att skriva alla böcker som behövs). Det andra leder till besök på andra allsköns platser där det kan finnas kvinnliga varelser som vill ha sex med Bub, och som förhoppningsvis också kan bli gravida, och därmed förstår ni nog varför serien är knölig…

Det är synd att de första kapitlen alla handlar om sex med utomjordingar, för det är när den andra handlingen får upp farten som serien blir riktiga bra. Inte ens de första kapitlen är särskilt spekulativa, för Seimans utomjordingar är mestadels inte sexiga på något som helst sätt; kapitlen är mer komiska än nakna. Men risken är förstås att en läsare kan tappa intresset, och det vore synd, för historien blir riktigt trevlig allteftersom, med mer science fiction-inslag och en lågmält avslappnad humor, ofta grundat på Bubs möten med en för honom obegriplig galax. Den avslappnade känslan går också igen i teckningarna som känns lösare i konturen än de flesta andra japanska serier. Så en intressant bagatell, framförallt för de som vill läsa science fiction kombinerat med ett humoristiskt familjedrama.

Onani Master Kurosawa : En extremt explicit titel har den, den här serien om fyra volymer av signaturen Yoko (bakom denna befinner sig Ise Katsura, manus, och Yokota Takuma, teckningar) . Orsaken till att jag ens gav mig på serien (och det var mycket mycket tveksamt, med tanke på titeln) är att jag råkade se en lista med de serier som fått högst betyg av läsarna på en manga-sajt, och den här fanns med riktigt högt upp. Så, tja, ok, jag ger den väl en chans, det är kanske bara titeln som är överdriven…?

Varpå det omedelbart visar sig att nix, serien innehåller precis det titeln utlovar. Huvudperson Kurosawa har en rutin: Varje dag i skolan går han till en toalett i en ödslig del av skolan, och där roar han sig själv medan han fantiserar om sina kvinnliga klasskamrater och vad han skulle vilja göra med dem; det är väl lika bra att ni får se hur serien skildrar det hela när väggen drabbas av det väntade resultatet(det finns lite mer explicita sidor också):

Men Kurosawa avslöjas i akten en dag av klasskamraten Kitahara, och när hon hotar att avslöja vad han håller på med om han inte gör som hon säger tycker han inte att han har något val.

Det visar sig att Kitahara liksom Kurosawa är en enstöring, utan vänner i klassen, och att hon hatar några av de andra tjejerna i klassen. För att skämma ut dem säger hon åt Kurosawa att, tja, göra det han gör bäst i deras påsar med gymmastikkläder eller i deras väskor med skolböcker, och Kurosawa gör precis det.

Här tänkte jag verkligen lägga ner läsningen för det var för magstarkt; jag har läst en del andra riktigt obehagliga serier med tvång & förnedring och jag gillar det verkligen inte. Men det var bara fyra volymer, och betyget var som sagt högt, och jag tänkte att det måste finnas någonting mer här som jag ännu inte sett. Och osannolikt nog gjorde det det: Efter halva serien (två volymer) byter den helt karaktär, och blir någonting jag aldrig hade förväntat mig.

(spoiler) Kurosawa blir mer och mer deprimerad över att helt sakna socialt umgänge i klassen, och över vad han gjort, och bestämmer sig till slut för att inför hela klassen erkänna att det är han som legat bakom allting. Han blir givetvis åtminstone till en början ännu mer utfrusen, men inombords har en sten lossnat, och långsamt (realistiskt långsamt) börjar han interagera med andra människor. Det hela blir en taggigare och råare variant av A Silent Voice, med ångest och försoning. Slutet är både oväntat, mer eller mindre lyckligt, och inte alls orealistiskt, och det enda jag skulle kunna klaga lite på är att Kitaharas problem, för hon har en minst lite jobbig situation som han även om ingen någonsin får reda på hur hon var inblandad, inte reds ut helt och hållet, även om serieskaparna på intet sätt glömmer bort henne.
Efter sitt erkännande reflekterar Kurosawa över sin enda riktigt lyckliga dag i skolan

När jag läst klar så kanske jag inte skulle ge den lika högt betyg som den där sajtens läsare hade gett den, men bra var den. Delvis beror nog den känslan på att det var så oväntat med seriens förvandling, men manuset gör faktiskt ett bra jobb med karaktärerna och deras utveckling. Först efter att ha läst serien såg jag att den inte var en professionellt publicerad sådan utan egenpublicerad, vilket jag borde förstått; den är alldeles för konkret i sin skildring av Kurosawas aktiviteter, och teckningarnas stil som mest av allt ser ut som skisser är inte heller av den typ man brukar se i professionell manga. Men att den är bra märkte flera, och det kom senare en romanversion med det mer rumsrena namnet Catcher in the Toilet, en anspelning på boken Catcher in the Rye som refereras till i serien flera gånger. Och när jag såg det kunde jag inte låta bli att tänka på att om den boken någonsin översattes till svenska finns det iallafall gott om möjligheter till att leka med titeln; Räddaren i nöden, indeed! 😉

Nobelprislitteratur i serieformat: Svetlana Aleksijevitj

Efter två raka inlägg med serier av tvivelaktig kvalité är det dags för några bättre 🙂 Idag blir det två serievolymer där förlagans författare är Nobelprisbelönad, närmare bestämt Svetlana Aleksijevitj, och en serieversion i två volymer av hennes dokumentärbok Kriget har inget kvinnligt ansikte. Serien är gjord av Keito Koume, och den engelska översättningen är en scanlation; jag läser inte många sådana nuförtiden eftersom det numera översätts så mycket ändå, men när jag fick syn på den här udda serien kunde jag inte låta bli.

Vad som erbjuds är en fruktansvärd, naken och omedelbar skildring av andra världskriget, sett ur de sovjetiska kvinnor som deltog i krigets perspektiv. Den första volymen består helt av olika kvinnors berättelse i första person; Aleksijevitj syns inte till, vare sig som person eller via frågor. Kvinnorna berättar om varför och hur de blev soldater/sjukvårdare, om hur de bemöttes, om de speciella problem de hade som kvinnor som misstron från de manliga soldaterna och en armé helt oförberedd på kvinnor:

Det är berättelser om slumpmässig död, om ofattbart mod och enorma ansträngningar, om krigets vardag, men allt presenterat på ett så personligt sätt och så nära respektive berättare att det aldrig känns uppblåst. För att jämföra med andra serier är kanske Harvey Kurtzmans krigsserier från 50-talet det närmaste man kommer, men ärligt talat är de här berättelserna överlägset bättre berättade, helt utan Kurtzmans melodramatiska och ofta övertydliga historier (som är bra, absolut, men ändå). Det är kriget skildrat från marken, och vinklingen med enbart kvinnliga berättare gör också att det är enklare att se på kriget på ett nytt sätt, med nya perspektiv.

Så efter första volymen var jag helt såld på serien, och sen visade sig den andra göra läsningen än bättre med sin fördjupning i ämnet. För här träder Aleksijevitj själv in i handlingen. Vi får följa henne i hennes efterforskningar om krigsskildringar och hur de vanligtvis gjorts, kontrasterat mot hennes mer personligt inriktade berättelser. Man ska komma ihåg att boken skrevs under Sovjet-eran, när det stora fosterländska kriget var en berättelse att enas om, berättelsen om hur Sovjet hjältemodigt krossade Tyskland efter enorma umbäranden, och i en sådan mytologi passar inte alltid Aleksijevitjs berättelser in. Hon prisades i Sovjet, men har senare fått alltmer kritik för att hon inte var/är tillräckligt nationalistisk, och det är inte bara hon som utsätts för den typen av påtryckningar. I den andra volymen interfolieras Aleksijevitjs arbete med fler intervjuer med kvinnliga soldater, oftast och helst på tu man hand, med reaktioner på hennes arbete, som när den intervjuade, eller oftare någon (man) ur den intervjuades familj, blir irriterad på resultatet:

Vad mer kan jag säga om den här serien utan att låta alltför överdrivet positiv? Det enda någorlunda negativa är kanske att Koumes teckningar ibland inte lyckas fånga hur eländigt allting var; det berättas om hur nerblodade, otvättade och slitna alla blev, men Koumes unga kvinnor ser ändå lite för söta ut med tanke på det som berättas. Men i övrigt är det här strålande läsning, där som sagt den första volymen berättar hur det var, medan den andra innehåller reflektioner över berättelserna, som när Aleksijevitj under en tågfärd pratar med de manliga passagerarna varav några också deltog i kriget, och dessa uttrycker sin beundran över de kvinnliga soldaternas mod men också hur svårt livet blev efter kriget för de sistnämnda. De betraktades som okvinnliga, som syskon snarare än kvinnor, så att gifta sig med någon av dem har de manliga ex-soldaterna svårt att tänka sig, även när de inser att kvinnorna säkert skulle blivit bra fruar. Liknande resonemang märks också i kvinnornas berättelser; det finns en spänning serien igenom mellan det som anses rätt för kvinnor respektive män att göra, och det som faktiskt hände under kriget.

Så en stark rekommendation att läsa War’s Unwomanly Face, som den här engelska översättningen kallas, en så stark rekommendation att jag länkar till var den går att hitta här nedan, även om i allmänhet jag är tveksam till att länka till scanlations. Den ansvariga, pseudonymen maru-chan, har inte översatt någonting annat så jag anar att det här är ett mycket personligt projekt, och ett jag uppskattar. Översättningen är ibland lite styltig och extremt kortfattad, men den här gången tycker jag personligen att det närmast förhöjer läsvärdet; jag har jobbat med många ryssar där engelska varit det gemensamma språket, och den engelska de använt i chatter påminner förvånande mycket om den som man kan läsa här, även om det inte är ett medvetet val 🙂

PS. Svetlana Aleksijevitjs bok finns översatt till svenska, så för den som föredrar en vanlig bok & på svenska länkar jag till den också.

Kort-kort: Tre hm

Igår rensade jag ut tre europeiska serier från min hög med lästa men ännu inte recenserade serier, och idag är det tre japanska, allihopa shōjo. Och om det igår handlade om två dåliga och en ok serier blir det bättre idag, nämligen tre stycken ok serier… Inte toppen alltså, men förbättring! 😉

Waiting for Spring av Anashin: Tretton volymer totalt om en kvinnlig elev och ett gäng manliga diton, där den kvinnliga, Mitsuki, är en blyg viol som tänkt sig att när hon börjar gymnasiet ska det bli annorlunda, men väl där blir hon återigen den hjälpsamma som ingen lägger märke till. Men så en dag kommer fyra av skolans hetaste killar, alla medlemmar av basketlaget, in på kaféet där hon extraknäcker…

Mitsuki träffar basketgänget för första gången utanför kaféet

Har jag hört den förut? Ja, jag har hört den förut. Setupen är ungefär så klichéartad den kan vara, inklusive en tidigare barndomskamrat till Mitsuki som senare oväntat (nåja…) dyker upp och blir en konkurrent om hennes gunst. Det är bara 2-3 veckor sedan jag läste serien men när jag nu skulle skriva om den var jag tvungen att kika i en volym för jag hade helt glömt vad den handlade om, så generisk är den. Men jag hade småtrevligt när jag läste den, jag gillade Mitsukis vänskap med hela basketgänget, och den lilla twisten (läs själv för att se vad den är) med barndomskamraten gjorde att jag tyckte lite extra illa om denna och därför höll på basketkillen som romantiskt intresse, ett fullständigt säkert val för min del för det finns inga som helst överraskningar här. Men som så gott som alltid med manga, ett ok hantverk och resultat som uppnår det serien vill.

A Condition Called Love av Megumi Morino: Sex (hittills) volymer där den kvinnliga huvudpersonen, Hotaru, återigen är gymnasieelev utan erfarenhet av romantik. Men av en lite intressantare anledning än Mitsuki, för Hotaru har när serien börjar aldrig varit speciellt intresserad av romantik. Inte för att hon är för ung eller naiv, hon är bara inte så romantiskt lagd. När hon en dag hjälper skolans hetaste (ja, det får bli det adjektivet igen) kille med en smärre sak är hon därför inte ett dugg generad eller tycker det är någonting speciellt att prata med honom, och hon blir konsternerad när han dagen efteråt offentligt inför hela klassen frågar om hon vill dejta honom. Svaret blir förstås nej, och när de lär känna varandra mer visar det sig att killen, Hananoi, absolut är intresserad men att han inte heller har någon erfarenhet av att dejta; ingen har vågat närma sig honom på grund av att de tycker han är för snygg/cool för dem.

Dagen efter dejt-förslaget

Och ja, inte oväntat blir det en växande vänskap som sen glider över i romantik, men det görs (relativt) långsamt och med en del diskussioner som jag uppskattar då framförallt Mitsuki funderar över hur hon fungerar känslomässigt. Så lite intressantare än Waiting for Spring, men någon Blue Flag i fråga om komplexitet i hur känslor skildras är det verkligen inte fråga om; det är en mycket typisk shōjo-serie som råkar ha en infallsvinkel som passar mig lite bättre än exempelvis WfS gör, men mer originell är den egentligen inte.

Kitchen Princess av Miyuki Kobayashi (manus) & Natsumi Andō (teckningar): Fyra omnibus-volymer samlar ihop den här shōjo-serien med matlagningstema; det senare är ständigt lika populärt i Japan, oavsett vilken seriegenre vi pratar. Najika Kazami är föräldralös, 13 år gammal, och kommer från Hokkaidō. Hon är uppfödd på ett barnhem men när serien startar har hon precis börjat på en elitskola i Tokyo; varför hon blivit värvad dit vet hon inte men för läsaren är det uppenbart att det har att göra med 1) hennes matlagningstalang, hon har ett extremt känsligt smaksinne och kan perfekt återskapa de mest esoteriska smaker med sin robusta och lantliga matlagningsstil, och 2) hennes avlidna föräldrar. Själv ser hon det mest som en chans att kunna ta reda på vem hennes brylépuddingsprins är, dvs den person som hon träffade en enda gång som liten när hon var ledsen över sina föräldrars död varpå denne gav henne en gudomligt god brylépudding, och som hon sen dess försökt hitta igen; det enda spåret är den sked hon fick av honom som är av en typ som bara finns på elitskolan. Väl på skolan blir hon mobbad av flickorna för att hon inte passar in bland de andra som har en överklassbakgrund, men rektorns två söner tar hennes parti varpå de romantiska förvecklingarna tar vid…

Klichéer finns det gott om, igen, inklusive de obligatoriska recepten där varje kapitel avslutas med ett sånt för en av maträtterna som dykt upp i kapitlet, och konkurrenten som också är mästerlig på att laga mat men som tror att det som är avgörande är att man har så lyxiga ingredienser som det bara går att hitta istället för Najikas vardagligare varianter. Mestadels gott humör, och för eller senare kommer även de personer som i början är elaka att vinnas över tack vare Najikas ständigt glada humör. Ett kort tag verkar det som om serien vill bli lite allvarligare

(spoiler) när den son som Najika hittills varit mest förtjust i dör, men det glöms snart bort; som läsare var det rätt uppenbart hela tiden att hon egentligen var mer kär i den andra, och hur som helst dyker det mycket snart upp en ny karaktär som är så lik den avlidna att alla först tror att det är denne, varpå serien kan fortsätta som innan igen.

men allt slutar precis som man kunde ana efter första kapitlet. Allt som allt någorlunda underhållande, men Najika är inte så överväldigande glad och charmig att det räcker till att lyfta serien mer än så, och de andra karaktärerna är mycket, mycket platta.

Såja, nu är jag nästan ikapp med recensioner, så härnäst blir det mer udda serier, det lovar jag!

PS. Apropå Kitchen Princess så brylépudding = flan i original, vilket kan översättas på lite olika sätt, men jag tyckte brylépudding var det roligaste svenska alternativet 🙂

Kort-kort: Buffalo 5 Girls

En kort text får det bli idag, men inte för att serien inte förtjänar mer, utan för att det bara finns två sätt att skriva en recension av Moyoca Annos Buffalo 5 Girls på: Antingen en avhandlingslång analys av hennes inspirationskällor, hennes personskildringar, den sexualpolitiska innebörden av serie (som varför de kvinnliga huvudpersonerna agerar som de gör), prostitutionen som ett bärande tema, och så vidare, eller så får det bli en mycket kort text om varför det är så roligt och uppfriskande att läsa serien. Och eftersom jag inte känner för att aktivera mina litteraturteoretiska kunskaper idag (och lite rostiga är de nog, dessutom), får det bli det andra alternativet 🙂

Precis som andra Anno-serier är Buffalo 5 Girls en enda lång känsloexplosion där man som läsare sällan eller aldrig får chansen att pusta ut. Den startar i högt tempo, och sen accelererar den ändå till ”slutet”; det sistnämnda inom citattecken eftersom serien bara upphör mitt i handlingen. Första sidan är ett bra smakprov på vad som erbjuds:

Våld, naket, och framförallt en alldeles underbar punkattityd till hela världen. Vi får inte se Suzy skjuta, men vi hör skottet på sida två där vi istället får se vad som händer i rummet bredvid där Candy, nummer två av de fem huvudrollsinnehavarna som vi kommer få följa, precis har slagit sönder en äldre torsks genitalier med hjälp av en tjock bibel, och tillsammans rymmer sen de två.

Och så fortsätter det, i galet hög takt i drygt 300 sidor, och sen är trippen över. Att serien inte har något riktigt slut känns aldrig som ett problem, både för att om serien blivit länge finns risken att jag tröttnat på den hetsiga och hoppiga handlingen, och för att det på något sätt passar en så vildvuxen serie som den här att bryta mot alla eventuella regler för hur en historia ska berättas. Nöjet med en sån här serie är att bara låta sig flyta med i den, utan att fundera alltför mycket på vad saker egentligen betyder eller när den egentligen utspelar sig (världen är en mix av modernt och vilda västern); den ger känslan av en feberdröm, med intensiva känslor och en inre logik som kanske inte är helt begriplig, som varför personer känner en intensiv samhörighet med någon som precis förrått dem vilket kan leda till döden via lynchning.

Därmed inte sagt att Anno inte vet precis vad hon gör i serien. Den är skickligt berättat, och den energi som fyller sidorna kommer sig inte av någon lycklig slump. Och jag älskar hennes mycket lätt igenkännliga teckningar, som den här gången dessutom är helt i färg, vilket det visar sig att hon också behärskar precis så bra man skulle kunnat hoppas.

Så en stark rekommendation till den här serien, den är en road comic som jag knappast sett maken till 🙂

Finns endast digitalt, kan köpas bl.a. här:

Kort-kort: Dive!!, och problemet med en sportmanga som inte är en sportmanga

Dive!!, skriven(?; se nedan) av Eto Mori och tecknad av Ruzuru Akashiba, är en på ytan helt vanlig sportmanga: Tomoki Sakai är en ung pojke som en dag imponeras och inspireras av en simhoppare på skolan, varpå han själv börjar med samma sport. Sex år senare är han som tonåring fortfarande lika engagerad och han är framgångsrik; det talas till och med om en eventuell OS-start. Men dykklubben har ekonomiska problem, och dess framtid är hotad…

Sen ingår förstås diverse konkurrenter, lite romantik, och dramatiska tävlingar. Det skulle med andra ord kunna vara vilken sportmanga som helst, men tyvärr lyfter aldrig Dive!!. Att serien är baserad på en knippe böcker, också skrivna av Mori, är kanske inte problemet i sig, men jag anar att det ändå är en del av det. De bästa traditionella sportmangorna är enligt mig de som lyckas bäst med kombinationen av starka karaktärer och (extremt) spännande och ofta utdragna skildringar av själva sporten. Att en serie som Yowamushi Pedal glatt kan spendera bokstavligen tusentals sidor på ett enda cykellopp är självklart, och under ett sånt lopp får vi också lära känna de inblandade personerna i detalj: Deras drömmar, deras rädslor, deras relationer till familj och vänner. Den pressade yttre situationen föranleder inre reflektioner, och resultatet blir att både spänningen och engagemanget i serien ökar drastiskt.

Dive!! däremot saknar allt detta, och har heller ingenting annat som ersätter det som ett större fokus på livet utanför bassängen. Serien känns tam, och mitt intryck är att den enbart fokuserat på att all handling i originalromanerna kommer med i serien, utan att bekymra sig om att en serieversion ställer andra krav på hur en historia berättas. Att det är en smula oklart vem som faktiskt skrivit manus till serien (Mori anges som ansvarig för ”Original Story”, Akashiba för ”Art”) pekar kanske också på att det här en alldeles för trogen kopia på romanerna.

Men det som mest skadar serien i mina ögon är att den inte kan låta bli att använda sig av ett annat stildrag från andra sportmangor, nämligen de nästan löjligt dramatiska ögonblicksskildringarna av enstaka scener. Vanligtvis brukar det fungera utan att det känns fånigt eftersom en serie efter att ha spenderat hundratals/tusentals sidor på en enda kamp förtjänat en spektakulär final när äntligen alla känslor och all ansträngning får sitt slutliga utlopp (som, återigen, den fantastiska finalen på Inter-High-loppet i Yowamushi Pedal). Här däremot när sådana scener dyker upp känns det enbart konstigt och ansträngt.

Några plattityder som alldeles för mycket framstår som just sådana

Så varför skriver jag ens om en misslyckad sportmanga som jag inte rekommenderar att man läser?

Skälet är att dess svagheter fick mig att fundera över varför jag gillar andra sportmanga så mycket mer, och det var de reflektionerna jag egentligen ville sätta på pränt. Det skulle lika gärna kunnat varit i ett inlägg om exempelvis Yowamushi Pedal, men nu hade jag precis läst Dive!!… 😉

Kan köpas bl.a. här (om man ändå vill, trots mitt ris): (affiliate-länk, dvs om du köper via länken kan jag få en liten ersättning)

Kort-kort: Welcome to the Erotic Bookstore

Skull-face Bookseller Honda-san var en fascinerande liten dokumentärserie om hur serieavdelningen och försäljningen där fungerade i en större japansk bokhandel. Idag blir det något av en pendang: En dokumentärserie om en liten japansk bokhandel med en stor avdelning för erotik/porr-attiraljer, dvs allt från filmer/böcker/tidningar/manga till sexleksaker av det mer extrema slaget. Butikschefen är berättaren, och vi får följa henne i vardagen när hon försöker locka fler kvinnor till den erotiska avdelningen, när hon hanterar grannskapets föräldragrupp som vill skydda barnen från dåligt inflytande, när polisen gör en raid efter att butikens ägare köpt in ocensurerade porrfilmer, med mera.

Det är en fascinerande inblick i hur porr (jag tänker inte försöka definiera skillnaden mellan porr och erotik, och eftersom serien oftast använder ordet porr om det som säljs så jag använder det ordet här) betraktas i Japan; det finns minst sagt stora skillnader mellan Sverige och Japan i frågan, och inte på något enkelt och tydligt sätt som att endera är mer frispråkig eller tillåtande. Och den är väldigt öppen med allt som har med försäljningen att göra, speciellt i jämförelse med …Honda-san där serieskaparen var tvungen att undvika saker som bokhandelskedjan inte ville ha med vilket gjorde att hon visade upp varje kapitel för dem innan det fick publiceras. I Welcome to the Erotic Bookstore har däremot Pon Watanabe fria händer, som episoden med ägarens kriminella handlingar, och det uppskattar jag verkligen!

Sen finns det också gott om mer personliga kapitel, som hur Watanabe reagerar när hon först efter att ha blivit chef för bokhandel får reda på att ägaren tänker börja satsa på erotik, på de speciella svårigheterna med att som kvinna jobba i en porrbutik (som hur en del kunder tycker det är pinsamt att handla sexleksaker av en kvinna), och på hur hennes tankar går om kunderna. Och de tankarna är så gott som alltid vänligt sinnade, för det här är tveklöst en feelgood-serie, till och med när den tar upp polisbesök och snatterier, vilket också syns på de gulliga teckningarna, oavsett vad de skildrar (som exempelvis hur man bäst applicerar rep på en skyltdocka i BDSM-avdelningen).

Två volymer finns, och även om det inte står någonstans att det är allt så misstänker jag nog med tanke på att de ursprungligen översattes 2013 att jag knappast kan räkna med flera 😉 Men alla serier behöver inte vara tiotusentals sidor långa, och det här är en av dem: En rolig, gullig, och intressant liten bagatell!

Kan köpas bl.a. här: