Kategoriarkiv: Manga

Återkopplingar: The Walking Dead, Orange & Boulet

Postat den

Dags att titta in till några serier och serieskapare jag skrivit om förut för att se hur det går för dem!

The Walking Dead: Fruktans tid

The Walking Dead 17 - omslag

Den svenska utgåvan av bästsäljare-serien har nu nått fram till volym 17, och därmed presenteras den andra (hittills) stora skurken i serien: Negan. Jag följer inte tv-serien eftersom jag nästan aldrig gillar tv/film-versioner av serier/böcker jag läst, men internet gör såklart att jag ändå har ett litet hum om vad som händer i den, och därför vet jag att han också där nyligen dykt upp. Inklusive cliffhangern i den senaste säsongen, en cliffhanger vars serieversion finns med i det här albumet. Den som följer tv-serien får se om upplösningen på densamma är samma som i serien…

Men några ord till om Negan för det är en intressant karaktär och det mest spännande med den här boken. Precis som Guvernören, den tidigare uppenbart onda karaktären modell större, terroriserar han Ricks grupp å det våldsammaste. Men de är ingalunda karbonkopior för världen i serien har utvecklats, och Guvernören hör till den äldre versionen. Han var en närmast operatisk skurk, med gladiatorspel för folket, utan tanke på morgondagen; han var, kort sagt, en representant för civilisationens dödsryckningar, och levde helt på resterna från densamma.

Negan däremot representerar något nytt: Världen efter katastrofen, men där morgondagen finns med i beräkningarna. Han är det ”smarta” gatuvåldet, någon som är fullständigt hänsynslös för att tvinga igenom sin vilja, men han är också medveten om psykologi, hur man får andra att hjälpa en själv (även om de egentligen inte vill). Han är gängledaren som inte bara ser till att hans följeslagare får det de vill ha, utan att också de man terroriserar fortsätter att se till att förnödenheter alltid finns tillgängliga och att de ”frivilligt” överlämnas till honom själv. Han förstår med andra ord nyttan av ett ordnat samhälle, men han föredrar att han själv är ledaren och att hans vapendragare inte själv behöver utföra det verkliga arbetet.

The Walking Dead - Negan

Och att han därför lever i något som närmast är en symbios med det hittills mest välfungerande samhälle vi sett i serien är inte så konstigt; utan åtminstone ett rudimentärt samhälle skulle han bara varit som alla de andra små gängen vi sett i serien, som strövar omkring och mer eller mindre slumpmässigt förstör och dödar. Här kommer han till sin rätta, och blir därför ett betydligt större hot mot Rick och de andra; han hotar inte bara deras liv, utan också hoppet om en framtid, att det är möjligt att långsamt bygga upp en bättre värld igen.

Orange

Ichigo Takanos serie om den självmordsbenägna Kakeru har nu avslutats på engelska, och jupp, jag tyckte om den hela vägen. Visst förenklar den ibland, och för min del hade man gärna kunnat hoppa över det lilla försöket att förklara hur breven kunnat sändas tillbaka i tiden, men den fortsätter också på den inslagna vägen med att beskriva Kakerus depression som någonting djupt, som någonting som inte har en lätt fix.

Orange v5

En bra popularisering av ett svårt ämne, med andra ord, allt paketerat i sedvanligt professionellt mangoutförande med föredömlig tydlighet och proffsiga (om än opersonliga) teckningar.

Boulet: Notes

Halleluja! Jag har berömt Boulets webbserier flera gånger här på sidan, till exempel hans fantastiska 24-timmarsserier som Darkness och The Gaeniviad. I Frankrike samlas webbserien ihop, ett år åt gången, i album, och nu har det engelska förlaget Soaring Penguin Press gett ut det första av dem. Så här kan vi läsa alla Boulets webbserier från 2004-05, interfolierat med nya seriesidor där han kommenterar bloggen och serier.

Han är inte riktigt så bra här som han blir senare, men det är riktigt rolig läsning; det är mest vardagliga humoristiska betraktelser, men eftersom han så ofta fantiserar och dagdrömmer dyker det upp drakar och demoner i mängd ändå. Och teckningarna är fascinerande de med, med en uppsjö av olika tekniker och stilar.

Notes - blogg

Boulet visar hur bra det kan bli med en webbserie när det är en mästare som ligger bakom. Han kan bokstavligen rita vad som faller honom in så variationerna är oändliga, och vad som är pricken över i:et är att han så uppenbarligen är medveten om att resultatet ska bli någonting som också andra tycker är värt att läsa. Det är lätt att gå i fällan så att total frihet = serier som bara serieskaparen själv tycker är intressanta, men Boulet är aldrig ens i närheten av att vara så fixerad vid sig själv.

Så för den som inte vill läsa serier på nätet eller den som liksom jag inte har någonting emot det men ändå vill ha vissa serier på papper kan jag helhjärtat rekommendera boken🙂

Guardians of the Louvre

Postat den

Ser man på, ett till album i sviten av serier som har anknytning till museet med flest besökare i världen, Louvren, som faktiskt fungerar som serie. Jag har läst flera av dem och har glömt bort alla utom ett, The Sky Over the Louvre, men det finns i alla fall en liten chans att Jiro Taniguchis Guardians of the Louvre också kommer fastna i minnet.

Och det är inte underligt för Taniguchi är en fantastisk serieskapare när det vill sig, med serier som The Walking Man och A Zoo in Winter på sin meritlista, där han visar upp hur man med mycket små medel kan göra mycket bra serier.

Men Guardians of the Louvre rör sig med större medel: Utformningen är mer åt ett europeiskt album, med stort format, bra papper, och helt i färg, men även handlingen är mer dramatisk än i de tidigare serier jag läst där han själv skrivit manus. Här får vi följa en konstnär på besök i Paris som drabbad av en febersjukdom ändå försöker besöka Louvren, med hallucinationer som följd, där han kommer i kontakt med gamla konstnärer, statyer med mera, men också med mer personliga följder.

Guardians of the Louvre - Corot

Det här är inte en av Taniguchis bästa serier men den är läsvärd; att se hur Taniguchis serier ser ut i färg är ett nöje, och allteftersom försvinner känslan nästan helt av att det här är ett beställningsjobb från Louvren. Plus också för vibbar som påminner mig om sektionen med Vincent van Gogh i Kurosawas film Drömmar, en film jag är väldigt svag för, trots dess brister.

Tl;dr: Elegant, läsvärt, en smula segt men bättre efter hand.

My Love Story!!

Postat den

My Love Story!! - cover

Det har blivit en räcka med svenska recensioner den sista tiden så idag tänkte jag att det kunde vara dags för någonting annat: My Love Story!!, en alldeles underbar romantisk komedi skriven av Kazune Kawahara och tecknad av Aruko, en serie jag haft ögonen på ett tag på grund av de lockande omslagen men som jag inte kom mig för med att ge en chans förrän jag kopplade att författaren Kawahara också låg bakom den trevliga High School Debut som jag skrev om för två år sedan.

My Love Story!! är berättelsen om Takeo Gōda, en ung student som utmärks av att han är ovanligt lång och stark. Eller för att var mer burdus: Hans vänner liknar honom då och då, med rätta, vid en gorilla. Så konventionellt vacker är han inte, men han är desto vänligare, alltid beredd att hjälpa andra. Men eftersom han inte ser ut som någon hjälte får ofta hans mycket vackra bästa vän Makoto Sunakawa ta emot tacken (vilket Makoto alltid protesterar mot, utan att det hjälper).

Kär blir han också ofta, Takeo, men utan att det någonsin besvarats, men så en dag ändras allt: Efter att återigen ha hjälpt en främling i nöd visar det sig att främlingen, en mycket blyg flicka vid namn Rinko Yamato, blivit fascinerad och förälskad i sig räddare. Det tar ett tag innan de båda lyckas uttrycka sina känslor; Rinko för att hon är så blyg, och Takeo eftersom han som alltid utgår ifrån att skälet till att Rinko söker upp honom är för att hon, liksom alla andra, fallit för Makoto. Att Takeo dessutom är ganska usel på att läsa andra människor gör det inte lättare.

My Love Story!! - Misunderstanding

Takeo missuppfattar vem Rinko tänker på

Att jag bedåras av My Love Story!! har väldigt mycket att göra med att det är så genuint sympatiska huvudpersoner:

  • Takeo, navet i berättelsen, är som sagt inte alltid den smartaste men han gör alltid det rätta. När till exempel Rinko blir nervös för att hon tror att en av hans klasskamrater också är intresserad av honom (vilket stämmer) lovar han först omedelbart att han inte ska umgås med henne mer, men när hon senare behöver hjälp håller han på att explodera av återhållen energi innan han inser att han faktiskt måste hjälpa henne; är man så snäll som han är finns inget val.
  • Rinko håller oförbehållsamt på Takeo, trots att omvärlden har lite svårt att förstå hur en så söt flicka kan vara ihop med en så råbarkad kille; så starkt älskar hon honom att hon är helt oförstående till andras förundran eftersom det är så uppenbart hur fantastisk han är. Plus att hon också vet varför hon tycker om honom: I fallet med Takeos klasskamrat säger hon mycket riktigt att han självklart ska hjälpa henne, annars vore han inte den Takeo hon håller kär.
  • Makoto är lika oförbehållsamt på Takeos sida; även om han inte säger det högt på samma sätt som Rinko gör är det tydligt vilket stort värde han sätter på Takeo. Och att han trots sitt tjejtjusarutseende inte varit ihop med någon beror helt simpelt på att han inte gillat att de som förklarat honom sin kärlek också visat hur skrattretande de tyckt det är att han har den ”fula” Takeo som kamrat.

Självklart räcker det inte med att en serie har vänliga huvudpersoner, men ett stort plus är det verkligen att även serieskaparna är så uppenbart förtjusta i Takeo; visst är han långt ifrån de normala kärleksidealen i shojo-serier men han framstår ändå som väldigt attraktiv med sitt stora hjärta och sitt raka ärliga sätt.

Sen är Kawahara också mästerlig när det gäller att få ut humorn i situationerna, som med Rinkos i början förbryllade väninnor som när de första gången träffar Takeo inte kan få ihop hans utseende med Rinkos lyriska beskrivningar (men efter ett tag förstår de ändå varför Rinko charmats av honom). Det är en riktigt rolig serie utan att den någonsin driver med det udda paret Rinko & Takeo; humorn finns i den oförstående omvärldens reaktion, inte i att man som läsare ska tycka att de är löjliga. När det allteftersom visar sig att Rinko inte är ensam om att ha charmats av Takeo (något som Takeo aldrig märkt, trög som han är när det gäller att upptäcka andras kärlek) blir det än tydligare att om serien driver med någonting så är det inte Takeo utan istället klichéerna i andra serier där de åtråvärda männen alltför ofta alla är och ser likadana ut.

My Love Story!! publiceras fortfarande i Japan och den engelska utgivningen är hack i häl. Hittills sju volymer översatta, och jag fick igår mail om att den åttonde nu var på väg hem till mig. Jippi!

My Love Story!! - Thinking

Takeo i vackra tankar

Japanska dramer: A Silent Voice & Orange

Postat den

Fortfarande lite långt mellan recensionerna här; datortid på fritiden har gått åt till programmering så inläggen här har varit en smula få i några veckor. Men jag har läst serier, bland annat de följande två relationsdramerna från Japan!

Orange av Ichigo Takano

Den här var ett spontanköp från min sida: En riktigt fet liten volym (första samling av två) av någonting som på baksida sades vara science fiction i vardagsmiljö, med fokus på relationer. Jag = såld (gillar små tjocka böcker, gillar sf, gillar mix av vardag och fantastik).

Science fiction-inslaget är rätt minimalt: En dag får den tonåriga Takamiya Naho ett långt brev skrivet av henne själv, tio år i framtiden, som innehåller en beskrivning av vad som kommer att ske på vissa nyckeldatum den närmaste tiden, och en uppmaning: Rädda Naruse Kakeru, en ny elev i klassen.

Givetvis tar hon det hela som ett skämt men efter hand som förutsägelserna i brevet visar sig stämma börjar hon tro på det, och på varningen angående Kakeru. Samtidigt, i serien, får vi också se vad som föranleder att brevet skrivs tio år senare, nämligen en återträff mellan några av eleverna från klassen där de möts vid Kakerus grav, många år efter hans död.

Och vad är det som hänt med Kakeru?

Inte är det någonting dramatiskt à la sf-action utan någonting mycket vardagligare: Kakeru dog i vad som verkade vara en olycka men som egentligen var ett självmord. Så vad Naho måste göra är att försöka hejda självmordet.

Det här är inte en romantisk komedi utan gravallvar med romantiska inslag. Kakerus depression skildras realistiskt; han är inte alltid ledsen och nere utan kan vara glad, liksom de andra, men trots Nahos ansträngningar faller han då och då tillbaka ner i mörkret. Och brevet hjälper inte så mycket för allteftersom Naho försöker undvika de för Kakeru jobbiga situationerna som nämns ändras förstås förutsättningarna, så brevets förutsägelser blir mindre och mindre träffande.

Orange

Dessutom, för det här är som sagt inte en serie som gör uppgiften att stoppa ett självmord till någonting enkelt, någonting som kan undvikas genom att en specifik traumatisk händelse stoppas, förstår Naho att även om hon förstås kan stoppa Kakeru från att begå självmord den specifika dag brevet nämner så hjälper det egentligen inte; det kommer fler dagar och fler gånger då Kakeru når botten.

Ichigo Takano gör det här bra; jag gillar hur han faktiskt tar depression på allvar och som någonting som inte går att lösa på ett enkelt sätt. Hans skildring av vännerna runt Naho och Kakeru är också mycket sympatisk, men inte heller deras reaktioner är okomplicerade.

Och jag uppskattar också att det lilla sf-inslaget (för som sagt är det här mycket mer ett relationsdrama än ett sf-dito) ändå tas på allvar, som beskrivningen av hur förutsägelserna blir mer och mer osäkra, och Nahos känslor när hon inser att Många världar-teorin som förklaring på hur framtiden förändrats pga att hon agerat annorlunda efter att ha läst brevet betyder att oavsett om hon lyckas få Kakeru ut ur depressionen eller inte så kommer han ändå dö i det ”ursprungliga” universat.

Jag hoppas den avslutande andra delen knyter ihop säcken på ett elegant sätt för hittills är Orange en bra läsning. Det finns brister, framförallt kanske att teckningsstilen och en del av handlingen känns lite väl tillrättalagda och alltför typiska för romantiska serier; de delarna känns lite torftiga och platta jämfört med den allvarliga huvudtråden, men bristerna är klart färre än de bra sidorna.

A Silent Voice av Yoshitoki Ōima

Det här är inte heller det en uppsluppen serie, om något är den ännu allvarligare än Orange. Här handlar det om mobbning, och huvudperson är för ovanlighetens skull en mobbare: Shoya Ishida. Eller för att vara exakt, en före detta mobbare som efter att ha mobbat sin nya skolkamrat Shoko Nishimiya och hon därför bytt skola efter bara en kort tid i sin tur blivit utfryst av de andra eleverna och lärarna, trots att de också (inklusive lärarna) behandlat henne illa.

Nu, några år senare, har Ishida gett upp: Han har inga vänner, han vill inte heller ha några eftersom han känner att han inte förtjänar några, och han har därför mer eller mindre bestämt sig för att begå självmord. Men när han stöter ihop med Nishimiya igen bestämmer han sig istället för att försöka att åtminstone delvis kompensera för sina misstag genom att ge Ishida chansen att lära känna klasskamraterna som hon aldrig fick chansen till som liten.

Och det är svårt för Ishida eftersom han själv klippt alla band (eller fått banden klippta), och han helt har gett upp hoppet att själv skaffa vänner. I serien symboliseras det av att så gott som alla personer har ett svart kryss framför ansiktet, en symbol för Ishidas ointresse för dem som individer och deras ointresse för honom. Han har heller inget hopp om att han någonsin ska bli förlåten för det han gjorde; att han vill hjälpa Nishimiya tycker han själv inte på något sätt ursäktar det hela.

A SIlent Voice

Liksom Orange tar A Silent Voice inga snabba genvägar och presenterar inga snabba fixar. Att både Ishida och Nishimiya förr eller senare kommer bryta sig ur sin respektive isolering (inte bara mobbningen har gjort att Nishiyama saknar vänner; hon är också döv vilket gör att tröskeln för att naturligt kommunicera med andra är högre) är måhända givet, men det är en lång och hård kamp för båda två. Kontakterna med de gamla klasskamraterna är inte lätta att ta, med tanke på alla känslor som återigen rörs upp, och det finns fler bland dem som har sina egna problem att hantera.

Likheter har dagens två serier och jag rekommenderar båda för läsning, men A Silent Voice är vassare än Orange (Oranges sf-inslag till trots!): A Silent Voice är mer konsekvent och mer helgjuten, och de smått klichéartade inslagen i Orange saknas. Persongalleriet är utmärkt och välutvecklat, och vägen till att åtminstone må lite bättre är svår och personlig; det finns ingen lösning som fungerar för alla.

Två serier åt det deppiga hållet, indeed, och för den som vill ha någonting mer uppsluppet och fartigt tänkte jag avsluta med att rekommendera en helt annan serie jag läst men som jag väntar med att recensera tills den är avslutad: Jason Shigas Demon. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en lika ösig och oförutsägbar serie; fantastisk underhållning på i skrivande stund 652 sidor av planerade cirka 750, som slår all Hollywood-action med hästlängder. Jag menar, en serie där följande ruta faktiskt är helt igenom rimlig och strikt logisk med tanke på vad som hänt är någonting alla borde läsa:

Demon - Obstacles

Piano-genier & Odöda

Postat den

Lägesstatus

Senaste veckan har så gott som all ledig tid gått åt till programmering; en app jag använder mer än alla andra verkade krångla, och lite googlande visade att support för appen upphört den 31 december 2015. Kris och panik! Så det var inte mycket annat att göra än att skriva en egen ersättning för den, och det är vad jag pysslat med i en vecka, drygt.

Följdverkan

Jag har visserligen hunnit läsa lite mellan datorsittningarna, men jag har inte hunnit skriva någonting här (som synes).

Åtgärdspaket

  1. Avsluta app-programmeringen
  2. Slappa
  3. Läsa någonting bra
  4. Skriva om detta någonting bra

Just nu är punkt 1 nästan klar (återstår hjälpsidor & en smula polish, sen åker appen upp på AppStore), och 2-4 borde följa snart efter.

Men tills dess tänkte jag klämma in några mycket korta meningar om två serier jag ändå hunnit med🙂

Piano-genier

Dvs, Makoto Isshikis serie Piano no mori (”Pianoskogen”, om min blygsamma japanska fungerar), en 26 volymer lång serie om två pianospelande ynglingar: Kai, en naturbegåvning från samhällets understa skikt, och Shuhei, som kommer från de översta skiktet med en far som är världsberömd pianist.

Serien börjar med att de två som små (gissningsvis runt 7 år) av en slump lär känna varandra. De blir bästisar, och Shuhei upptäcker genast Kais inneboende talang, en talang som (antagligen) är så mycket större än Shuheis, och Kai älskar dessutom pianot medan Shuhei mer ser det som en plikt att spela. Men Kais kärlek till pianot gör att även Shuhei börjar känna att han vill kunna spela som Kai, att kunna väcka samma känslor hos åhörarna som Kai gör.

Men medan Kais vänskap med Shuhei är villkors- och gränslös är Shuehi mer kluven: Han gillar Kai men är samtidigt frustrerad över hur mycket bättre han anser Kais musicerande är. Att tävlingsvärlden (för båda är med i tävlingar för pianister) inte uppskattar Kai lika mycket eftersom han spelar alltför mycket efter sitt eget hjärta istället för strikt enligt noterna hjälper inte; Shuhei ser Kai som ett (kanske) ouppnåeligt mål.

Piano no mori - Kai & Shuhei

När serien senare hoppar flera år framåt i tiden, till Kai och Shuheis ynglingaår, har ingen av huvudpersonernas känslor ändrats: Kai har inte synts till på länge och Shuhei vet inte vad Kai hållit på med, men när den stora internationella Chopin-tävlingen går av stapeln i Polen möts de två igen…

Det som gör Piano no mori bra är Shuhei. Kais karaktär är visserligen rolig att läsa om, men den känns definitivt klichéartad: Underbarnet som trots de sociala hindren och mot alla odds visar sig vara ett geni, och att hans pianospel just är så bra på att väcka känslor hos lyssnare är liksom självklart. Men Shuhei är mer komplicerad, mer intressant att följa. Hans mindervärdeskomplex visavi Kai är stort, men kanske inte ens rättfärdigat; att Kais musik är glimrande och medryckande motsvaras av att Shuheis är meditativt och lugnande. Och skildringen av hur splittrad Shuhei är när det gäller Kai är välgjord, och samma gäller den komplicerade relationen som Shuhei har till sin far, en snäll och välmenande man som förstår exakt hur Shuhei tänker när det gäller Kai och som också vet att det är någonting som Shuhei måste lösa på egen hand.

Så välgjord underhållning, plus den sedvanliga skickligheten när det gäller sådana här serier vad gäller att skildra spänningen i tävlingen; jag vet inte hur det kommer att sluta men är mycket nyfiken eftersom den engelska scanlationen bara har kommit till volym 20, hittills🙂

Odöda

35 nummer (hittills) av något som närmast kan beskrivas som en amerikansk version av John Ajvide Lindqvists Hanteringen av de odöda, någon? I så fall kanske Tim Seeley (manus) och Mike Nortons (teckningar) Revival är någonting för er. Här skildras vad som händer efter att de som dött en specifik dag i den lilla staden Wausau i Wisconsin visar sig vara levande igen. Och inte bara det, de kan dessutom inte längre dö om de inte mer eller mindre helt förstörs, kroppsligen.

Men zombies är det inte frågan om för de här människorna är på ytan exakt som de var innan så de flesta anhöriga ser det som ett mirakel, ett ingripande från Gud, som gjort att deras nära och kära kommit åter. Det finns dock andra som inte bryr sig om det eventuella miraklet utan istället ser det som en chans till odödlighet: Om de här människorna kom tillbaka efter döden borde det finnas något sätt för andra att göra samma sak. Och när det gäller odödlighet skyr man inga medel. Samtidigt börjar det i skogen runt staden samlas underliga gula monsterliknande varelser som verkar dras till de återuppståndna…

Revival - flykt

Det finns en hel del bra saker med Revival, där framförallt själva grundidén känns lovande. Och en del suggestiva scener finns också, när det oförklarliga som hänt skymtar förbi. Men tyvärr drunknar de goda delarna oftast under det som inte är bra. Seeley försöker trycka in alldeles för mycket handling: Libertarianska terrorister, en drös mordplaner, indiansk mystik, CIA-konspirationer, kristna fanatiker, en alldeles förskräckligt generisk polisthriller, osv. Det känns närmast som om han inte litar på grundidén och sen slänger in allt man kan tänka sig i hopp om att någonting visar sig fungera. Plus att han har förtvivlat svårt att avsluta bihandlingar så efter ett tag håller alla dessa olika handlingar på parallellt, utan något slut i sikte.

Och Nortons teckningar är inte heller de mest spännande utan ser rätt tråkiga ut, som alltför många moderna amerikanska spänningsserier (typ Morning Glories): En glättig realism, utan personlighet.

Så om jag nu tycker det är så mycket som är dåligt och alltför genetiskt i Revival, varför skriva om den överhuvudtaget?

För de där suggestiva scenernas skull, förstås, de som med långa mellanrum dyker upp. Om någon hade strykt allt ovidkommande jox och behållit grunden i serien så hade det här kunnat blivit riktigt intressant. Plus, såklart, att man hittat en intressantare tecknare😉

Outlanders

Postat den

Outlanders - cover

Idag blir det inte en ren recension utan snarare några tankar runt en av mina favoritserier. Jag har läst lite nya serier men kände just nu mer för att skriva om någonting äldre.

Så, Johji Manabes debutserie Outlanders. En manga som var en av de första att översättas till engelska, i den första vågen i slutet av 80-talet, och enligt mig fortfarande en av de allra bästa. När den kom ut gick det fortfarande att mer eller mindre läsa alla översatta japanska serier och jag gjorde nog det; jag köpte inte alla men tror att jag läste åtminstone några nummer av de som fanns. Det var lite billigare att pröva på då eftersom man gav ut dem i tidningsformat: Oftast två episoder / nummer, så typ 32-48 sidor / tidning var det som gällde, och bara de mest populära samlades senare ihop i (jämfört med nu) tämligen dyra album.

Av dessa tidiga översättningar är det bara några få som jag egentligen kommer ihåg nu:

  • Lum – Urusei Yatsura förstås, Rumiko Takahashis första serie som var en underbar komedi men som aldrig slog på engelska så bara ungefär hälften av serien har översatts (den enda av hennes längre serier som inte finns komplett på engelska).
  • Lone Wolf and Cub, den klassiska samuraj-serien som jag visserligen tyckte var rätt underhållande men som inte var en favorit; det dröjde tills Dark Horse långt senare gav ut serien komplett och i ordning som jag verkligen fastnade för den, då det visade sig att First Comics (den första utgivaren) hade hoppat vilt bland episoderna och helt utelämnat de som inte var tillräckligt våldsamma (och de hann heller inte översätta i närheten av hela serien innan den lades ner).
  • Mai the Psychic Girl, en realistiskt tecknad serie med en handling av Akira-stil, utan den senares excesser. Nu, i efterhand, tycker jag fortfarande bra om serien men jag är nästan mest glad över återhållsamheten hos tecknaren Ryoichi Ikegami, med tanke på alla våldsförhärligande serier som han senare gjort (fast, han gjorde också den fantastiska politiska thrillern Sanctuary vilket gör att jag kan förlåta honom det mesta).

Jag kan ha glömt någon, men det här är de jag kommer ihåg mest nu. Bra serier, javisst, men ärligt talat framförallt bra underhållning för stunden, utan djupare inverkan på mig (med viss brasklapp för den senare utgåvan av Lone Wolf and Cub).

Men sen har vi alltså Outlanders

Handlingen i Outlanders låter nog inte så speciell: När utomjordingar attackerar Tokyo stöter en ung man, Tetsuya, och en ung kvinna, Kahm (utomjording), ihop; först försöker hon döda honom men misslyckas, och senare när de återigen möts märker de att de är attraherade av varandra. Men eftersom hon är dotter till kejsaren över det intergalaktiska imperium som står bakom invasionen är det en relation som inte är okomplicerad.

Outlanders - Serious

Sen följer ett drama modell större, där insatserna hela tiden ökar i det stora allteftersom det avslöjas varför just den på ytan obetydliga planeten Jorden är så viktig för imperiet, och i det lilla när Kahm och Tetsuyas kärlekshistoria djupnar.

Med andra ord låter det som en traditionell sf-historia av slam bang-slaget.

Och visst är det det, men samtidigt lyckas Manabe så förunderligt väl med alla detaljer i den här historien. Han blandar science fiction, drama, romantik och komedi utan att det någon gång känns krystat; när det är humor som gäller är det hur roligt som helst, och när det är dramatiskt är det verkligen spännande, mycket tack vare att Manabe förstår att om man har tre stridande sidor där ingen är helt igenom ond så ges det möjligheter till mycket intressantare konflikter än den traditionella två-sidiga striden mellan gott och ont.

Han drar sig heller inte för att ta livet av karaktärer så när slutet nalkas behövs näsduk, åtminstone för min del, och kanske ännu mer i den underbart bitterljuva epilogen, en kort episod som kom ut efter att serien redan avslutats.

Men kanske är det den romantiska delen som gör serien så fängslande. Dramat och humorn är nödvändiga kryddor, men Kahm och Tetsuya är tveklöst huvudrätten. Ovanligt nog är nämligen både Kahm och Tetsuya kära i varandra på riktigt, inga om eller men. Det vanliga i manga av den här typen (som till exempel redan nämnda Lum, som Oh My Goddess!, med flera) är annars att den lite mesigare manliga huvudpersonen av olika anledningar flyr uppvaktningen. Det gör att Outlanders fortfarande, många år senare, känns fräsch att läsa. Teckningsstilen är givetvis typisk för eran, med för Manabe typiskt gulliga kurviga människor, och den engelska utgåvan är också spegelvänd eftersom det var så all manga översattes till att börja med, för att vara lättare att läsa för de som är vana vid från vänster till höger-läsning.

Outlanders - Joke

Jag är övertygad om att en del av min förtjusning i den här serien är för att det var någon för mig nytt och oväntat eftersom jag inte hade läst så mycket serier från Japan när jag läste den här; nu kan jag tydligare se likheter med andra serier men då kändes allting främmande på ett positivt sätt. Men trots min större erfarenhet skulle jag ändå säga att Outlanders är en än idag fantastiskt lyckad serie, en som man verkligen bör läsa om man gillar dramatisk space opera med rikliga doser humor & romantik.

Tyvärr har inte Manabe gjort någonting som är lika bra sedan dess; på engelska översattes hans Caravan Kidd som i sin handling är alltför lik Outlanders men inte lika fängslande (den är läsvärd, men här är till exempel den manliga huvudpersonen den typiska som inte vill erkänna att han är intresserad av den kvinnliga), medan hans Drakuun aldrig avslutades (och det som hann översättas var inte värst lovande). Sedan har han också gjort en hel del pornografiska serier, och det lilla jag läst av dem (kunde inte låta bli att hoppas att det skulle finnas något av kvalitén i Outlanders hos dem) gjorde inte mig det minsta glad, snarast sorgsen över hans karriär med tanke på hur den började.

Men jag vill inte sluta med något deprimerande så istället höjer jag ett glas i en skål för Outlanders, en alldeles utmärkt serie som jag läste vid alldeles rätt tid för egen del, och som jag så gärna läser om när andan faller på🙂

Lätt läskiga katter: Yon & Mu

Postat den

Yon & Mu - cover

Ibland dyker det upp serier som jag känner att jag bara måste läsa; inte för att jag tror att de nödvändigtvis kommer vara fantastiskt bra, utan för att någonting med dem är så off, så udda, att jag inte kan låta bli. Till exempel den gamla crossovern Archie Meets the Punisher:  Hur i hela friden ska en serie som mixar den oförargliga humorn i Acke med den extremt våldsamma Punisher fungera?

Samma nyfikenhet på resultatet ligger bakom dagens bok, en serie jag fick syn på förra veckan och inte kunde låta bli att köpa: Junji Itos Yon & Mu. Nyfikenheten kommer sig av att serien, enligt baksidan, ska vara humoristisk och varm självbiografisk serie om när Ito flyttar ihop med sin flickvän, och hans möte med hennes katter. Det i sig låter ju inte som udda, om det inte vore för det att Junji Ito är mest känd som skaparen av några av de mest kusliga och bisarra skräckserier som skådats, där skräcken ofta ligger i de ångestfyllda människornas ansikten och en vardag som invaderas av obegripliga händelser.

Som i Uzumaki (även översatt till svenska), där en liten kuststad en dag upptäcker att ett mönster, en spiral, börjar dyka upp överallt:

Uzumaki - snigel

Så, är Yon & Mu en mysig kattserie eller är den någonting helt annat?

Well, jag skulle nog säga att den drar åt det mysiga hållet, men också att presentationen ibland gör helt klart att det här är en serietecknare som oftast gör helt andra slags serier. Som den här sidan, då Yon har anlänt till huset och Ito står och smygtittar (han har tidigare i serien sagt att han nog är en hundperson och är skeptisk till katter):

Yon & Mu - Yon

Notera ryggmönstret som närmast ser ut som masken från Scream; fotografier i boken visar att det faktiskt var precis så Yon såg ut…

Visst finns det en hög drag av kuslighetskänsla i teckningarna, och om jag bara sett den här sidan och skulle gissa vad för slags serie den kom ifrån så skulle jag ha gissat rejält fel🙂

Men faktum är att innehållet ändå är väldigt snällt, med en Ito som inledningsvis är rädd för katterna men som efter hand börjar att tycka om dem; hans tillgivenhet blir så stor att han tycker det är pinsamt när flickvännen kommer på honom att leka hämningslöst med katterna på golvet. Och till slut blir de familjemedlemmar, de med; en smula konstiga ibland men det är inte så underligt med tanke på att de är katter. Och, visar det sig, Ito är bra på att rita katter så att de ser ut som katter gör när de bara är sig själva:

Yon & Mu - Yon & Mu

Med andra ord, jodå, det här är en rätt mysig serie, trots allt. Den är inte lika urgullig som exempelvis Chi’s Sweet Home eller lika katt-förstående underfundig som What’s Michael?, men det är svårt att misslyckas med en serie om några älskade katter, åtminstone om jag ska läsa. De då och då återkommande skräckfilmsvibbarna har jag ingenting emot, de blir en slags udda krydda vid läsningen😉

PS. Sidorna från Yon & Mu har jag tagit från en tidigare scanlation eftersom det är en svårscannad bok, om någon undrar varför t ex ljudet i första bilden på Yon inte översatts (scanlation skippar ofta sådana); i boken är översättningen av ljudet MOOOP (vad nu det kan tänkas beteckna!) DS.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 230 andra följare