Kategoriarkiv: Serier

Serier

Urversionen av revisionistiska superhjältar: Superfolks

Postat den

superfolks-cover

Idag blir det inga serier utan istället en roman, men en roman med stark anknytning till seriernas värld: Superfolks, skriven av Robert Mayer och publicerad första gången 1977. När den kom ut gjorde den inget större väsen av sig, men på senare år har den uppmärksammats mer och ibland i relativt hätska ordalag; mer om detta längre ner, först några ord om romanen i sig.

Huvudperson i romanen är David Brinkley, familjefar med hustru och två döttrar, boende i New York-förorten Middleville och arbetande som journalist på en dagstidning. New York är i sanning 70-talets New York: Nergången och bokstavligen livsfarlig att röra sig i efter att solen gått ned när kriminella rör sig obehindrat i staden. För alla hjältar är borta: Stålmannen är försvunnen och antagligen död efter att en kryptonitmeteor slagit ner i Metropolis, Läderlappen & Robin har omkommit i en bilolycka med läderlappsbilen, Mirakelkvinnan har dragit sig tillbaka från aktiv tjänst och är numera en diplomat, Marvel-familjen dog av sett blixtnedslag, Snobben har störtat över Frankrike…

Med andra ord, i Superfolks värld finns alla litterära karaktärer ”på riktigt”, och Brinkley själv var den största och mäktigaste av dem alla, Indigo, född på planeten Cronk vars undergång han ensam överlevde tack vare sina föräldrar som, tja, hela Stålmannenhistorien osv (det fanns mao två stycken Ståmannen-versioner i världen, varav Indigo var den starkaste). Men för många år sedan började hans krafter av en oklar anledning avta och numera klarar han nästan ingenting och har därför helt slutet som superhjälte.

Den som har läst åtminstone någon modern superhjälteserie som försöker vara realistisk, dvs ”tänk om superhjältar verkligen fanns?”, eller en av alla serier där diverse fiktiva karaktärer mashas ihop i ett universum kommer känna igen sig i Superfolks. Frågor som ”Hur är det egentligen med sex och superhjältar?” avhandlas givetvis, och lika givet är att Brinkley kommer att göra comeback som hjälte; en komplicerad komplott med CIA, Ryssland, och diverse andra organisationer/personer lockar fram honom från pensioneringen för ett sista uppdrag.

Det är alltså handlingen (lite mer om den, inklusive spoilers, snart), men det säger ingenting om huruvida romanen är bra eller ej. Tyvärr är det det senare som gäller för det är en ärligt talat rätt krattigt skriven bok det här. Det är tydligt att Mayer har haft ett antal (bra och mindre bra) idéer som sen tryckts ihop i en bok, men personteckningen är undermålig, eller snarare icke-existerande, och spänning saknas också. Prosan är en enda lång räcka av beskrivningar av vad som händer och vad folk säger, inget mera, och inte heller de bättre idéerna tas till vara på något vidare sätt.

Som exempelvis när Brinkley kontaktar sin poliskontakt Kojak (TV-polisen) och det i en bisats nämns att hans fru är Gloria Steinem, men ingenting mer görs av det hela. Boken är fylld av liknande företeelser där kända fiktiva och icke-fiktiva personer dyker upp på oväntade ställen, som exempelvis Joe DiMaggio som taxichaufför, men Mayers fantasi sträcker sig bara hit utan att sen göra någonting intressantare av det hela. Hur skulle ett äktenskap mellan macho-polisen Kojak och feministen Steinem egentligen fungera, och hur blev de någonsin ett par? Om man skulle vara snäll skulle man förstås kunna säga att Mayer överlåter det åt läsarens fantasi men jag tror nog mer det beror på författarens begränsningar…

Det här låter ju som en ointressant soppa så varför den här texten?

Först och främst finns det trots allt en del bra saker i romanen. Exempelvis:

  • Idén med en pensionerad superhjälte som lever i den riktiga världen var nog inte ny 1977, jag är övertygad om att mängder av seriefans hade lekt med tanken, men Mayer genomförde idén så kudos för det!
  • Detaljer som Brinkley problem med sex när han är i sin superhjältepersona är faktiskt riktigt bra: Han är impotent med dräkten på eftersom han dels känner pressen att vara en superstud, alla kvinnors drömman, medan han själv inser att han bara är helt OK i sängen och ingen fantastisk älskare (som icke-superhjälte alltså), och dels beror det på att första gången han skulle ha sex som Indigo hörde han (med superhörsel) en kvinna som ropade på hjälp men eftersom han var så i gasen ignorerade han det, någonting som senare ger honom enorma skuldkänslor efter att kvinnan (Kitty Genovese) dött.
  • Orsaken till Indigos avtagande krafter är en riktigt smart långsiktig plan av hans fiender: De har pulveriserat cronkit (stenar från Cronk), under många år köpt upp de största företagen för vardagsvaror som mat, byggmaterial, metalltillverkning osv, och sedan blandat in cronkit. Resultatet är en långsamt stigande radioaktivitet som till slut finns i allting och som Indigo alltså inte kan undkomma.

Men det intressantaste med romanen är kanske huruvida och i hur stor utsträckning senare serieförfattare låtit sig inspireras av den. Och låt mig först och främst säga att det är inget fel med det; att låna idéer är en utmärkt tanke, framförallt om man kan förbättra dem, och jag kan verkligen förstå någon som läste den här boken när den kom ut och tänkte att här fanns en del riktigt bra idéer i botten som inte användas på något vidare sätt och att de förtjänade ett bättre öde.

Det blir däremot lite mer tveksamt när någon inte vill kännas vid inspirationskällan och här har det också uppstått mycket fingerpekande och anklagelser fram och tillbaka, med början 1990 när Grant Morrison grävde fram romanen ur glömskan och talade om hur mycket den inspirerat honom. Inga problem med det, men han sa också att Alan Moore nog hade läst boken mycket noggrant, medan Moore däremot sa att han nog hade läst den men inte inspirerats av den egentligen. Och sen var bråket/n igång.

Själv tänker jag inte anklaga någon för stöld eftersom det som sagt är ett fånigt ord här. Men nog finns det en del likheter som känns osannolika när jag jämför med framförallt Moores Whatever Happened to the Man of Tomorrow?, hans fantastiska avskedsserie om den klassiska Stålmannen, där Mxyzptlks roll är en karbonkopia på Pxyzsyzygys roll i Superfolks, men det gör inte Moores serie ett enda dugg sämre enligt mig. Andra serier där Superfolks också spökar är Kingdom Come (även om det kanske mest är via omvägen Twilight of the Superheroes som har mer uppenbara liketer med romanen), Watchmen och som nämnts en del av Morrisons alster.

En stor brasklapp dock: Jag misstänker att en hel del av Mayers idéer låg väldigt mycket i tiden, och att det kan vara lätt att därför tro att likheter med Superfolks också innebär att de kommer därifrån. Ta exempelvis Kitty Genovese-tragedin som också dyker upp i Watchmen; bara för att händelsen omnämns som en avgörande händelse i Superfolks innebär det inte att Moore fått idén därifrån eftersom fallet Kitty Genovese är så gott som omöjligt att undvika om man skriver någonting där förslumningen och våldet i New York på 60- och 70-talet är en viktig del av handlingen.

Så jag är definitivt glad att jag lyckades lokalisera Superfolks och läsa den; även om romanen i sig inte var något vidare var det synnerligen intressant att läsa en så tidig behandling av teman som senare skulle bli en så viktig del av en del moderna superhjälteserier 🙂

A Mysterious Melody or How Mickey Met Minnie

Postat den
(Omslaget är något beskuret; min scanner är lite för liten...)

(Omslaget är något beskuret; min scanner är lite för liten…)

Typiskt! När man i Frankrike förra året publicerade några Disney-album där kända franska serieskapare fått göra sina egna versioner av de klassiska figurerna (vilket var överraskande med tanke på hur hårt Disney brukar hålla i sina ägodelar) var jag sugen på dem men med tanke på att mina franska-kunskaper är, hm, svajiga, nöjde jag mig med att köpa ett, det jag var mest sugen på: Lewis Trondheims Mickey’s Craziest Adventure som jag gladeligen stavade mig igenom. Varpå det relativt snart efteråt översattes till engelska, ett språk jag definitivt föredrar. Så det blev till att köpa boken igen.

Sen, för några veckor sedan, bestämda jag mig för att köpa det andra till engelska översatta albumet också: Coseys A Mysterious Melody or How Mickey Met Minnie. Varpå jag bara några dagar senare fick reda på att det givetvis utkommer på svenska… Suck!

Nåja, nog med klagomål över dåligt planerade inköp från undertecknad, och mot serien!

Mickey’s Craziest Adventure var en rollercoaster från första till sista sidan med action, action, action. Här går det lugnare till, med en Musse som år 1927 försörjer sig manusförfattare till filmer med Rover (dvs Pluto) i huvudrollen. Musse bor i en småstad där diverse andra välkända figurer också huserar, som Klarabella, medan hans barndomsvän Långben flyttat till Los Angeles för att söka lyckan (och eftersom han är Långben så hittar han den givetvis oavsett vad som händer, optimist som han är). Då och då reser Musse dit för att lämna över sina manus och för att hälsa på Långben, men så en dag händer någonting på resan: En mystisk dam sätter sig bredvid Musse på tåget och somnar mot hans axel, nynnandes på en melodi. Men när han senare vill få tag på henne igen vet han inte hur han ska bära sig åt eftersom ljuset var släckt på tåget hela tiden så han vet inte hur hon ser ut…

mickey-mouse-a-mysterious-melody-langben

Coseys historia är en lugn berättelse, egentligen utan större dramatik. Musse pratar med vänner, vännerna pratar med varandra, och det ligger en loj stämning över scenerna (förutom Kalle Ankas minimala gästspel som upprörd anka störd i sin nattsömn av Musses tåg). Inte ens i det vanligtvis så överspända Hollywood stressar man, och Musses chef tar det lugnt även när han riskerar att förlora mångmiljonbelopp. Att Musses jakt på den mystiska kvinnan ska misslyckas är ingenting som man behöver oroa sig för, i en tillbakalutad berättelse som den här.

Serien är en nostalgisk tillbakablick på en föregivet lugnare tid, fjärran från jäkt och pengahunger, där alla vill varandra väl. En ögonblicksbild av Musses värld som råkar utspela sig när någonting för honom omvälvande är på gång att inträffa: Mimmis inträdande på scenen. Det är en lite lustig och ovan känsla jag får när jag läser albumet, med en Musse och Mimmi (och andra) som känns mycket mer som riktiga personer än de brukar, när de här befinner sig i en serie där handlingen är underordnad stämningen.

Teckningarna är likaså de avslappnade och nostalgiska, med jordaktiga färger och en Musse med design à la 30-tal. Visst ser det ibland lite konstigt ut när figurerna ibland ser mindre ut som de vanliga Disney-karaktärerna och mer som någonting som en skicklig fan skulle kunna ha gjort, men å andra sidan är det ju precis det serien är: En alternativ version av någonting välkänt, med en personlig touch. Och för den delen finns det ju en uppsjö av olika ”officiella” Musse också; den här varianten à la Cosey är inte mer avvikande än många andra.

Så en stark rekommendation till Disney-vänner, eller för all del de som är intresserade av nyare franska serier (må vara i gammeldags tappning); att den finns/snart kommer att finnas på svenska är en extra bonus. Cosey fick det stora priset i Angoulême för två veckor sedan för sitt livsverk och är med andra ord en synnerligen aktuell serieskapare. Själv hade jag förut bara läst ett annat album av honom, In Search of Shirley, och den lämnade inga större spår i minnet, men A Mysterious Melody har definitivt gjort det, det okomplicerade innehållet till trots 🙂

mickey-mouse-a-mysterious-melody-cottage

Flash Gordon – The Lost Continent

Postat den

flash-gordon-the-lost-continent-cover

Jag undrar hur många versioner av Blixt Gordon (jag föredrar det svenska namnet så så får det bli) jag har läst under åren: Alex Raymonds original (finfina teckningar, uselt manus); Austin Briggs menlösa(re) version efter att Raymond lämnat serien; diverse äldre serietidningsversioner av mycket varierande kvalité (med Al Williamsons som höjdpunkt); diverse nyare serietidningsversioner, likaså med varierande resultat (från bottenlöst uselt till inte alls dum komedi). Men för min egen del är det en annan version som känns som den ”riktiga” Blixt Gordon: Dan Barrys dagstidningsversion.

Det beror såklart på att jag läste serien som liten, i Fantomen, och sen också i några enstaka nummer av Blixt Gordons egen tidning, och där var det Barry för hela slanten. Men det är inte bara nostalgiska orsaker: Jag läste en del av Raymond som liten också (bland annat i Comics, den fantastiska antologi-serien som verkligen fick upp mina ögon för serier av alla de slag), men hans version var inte alls lika lockande som Barrys. Jag skulle säga att huvudorsaken är manuset: Jag har alltid gillat science fiction, och förutom Barrys serier har den aspekten på Blixt Gordon aldrig varit speciellt viktig i de andra versionerna som snarare varit förklädd fantasy / space opera av det mest ålderdomliga slaget. Så jag är verkligen glad att bland alla andra samlingar av dagstidningsserier har också Dan Barrys serie plockats upp av ett förlag, närmare bestämt Titan Books, där den andra samlingen med namnet The Lost Continent just givits ut.

Här finns många serier jag känner igen från när jag var liten, inklusive en del som jag inte tänkt på sedan jag läste dem, och det är trevligt att återse dem. Men jag kan också säga att det som bjuds i den här boken objektivt sett inte är av högsta kvalité: Barrys teckningar är ofta fina, ett bra exempel på teckningar i samma realistiska stil som exempelvis brodern Sy Barry.

Oh, vargar i rymden; coolt!

Oh, vargar i rymden; coolt!

Men återigen är Akilleshälen för Blixt Gordon manusen. Här är de skrivna av temporära författare och ibland i dag okända personer, och det märks att det inte är samma hand bakom dem; alltför ofta kan en episod helt motsäga det som hände i en tidigare, utan förklaring, och tonfallet i episoderna varierar kraftigt. I den förra samlingen med de första åren av serien var det bättre, när Harvey Kurtzman skrev serien; hans mycket typiska manus filtrerade genom Barrys helt annorlunda sätt att göra och se på serier och science fiction gjorde att serien då var en väldigt lyckad blandning av science fiction, humor och fantasy.

Här är det betydligt mer av rent slarvig science fiction där det oftast verkar som om författaren inte brytt sig så värst mycket om någonting, egentligen. Det påpekas också i förordet att det är si och så med fysikkunskaperna hos författarna och jag kan bara instämma: Jag kan överse med en hel del men här blir det löjeväckande fel alldeles för ofta :-/

Undantag finns dock, även här, och personligen tycker jag att den mest lyckade episoden är den hundra procent allvarliga Swamp Girl där huvudpersonen för en gångs skull är Zarkov och hans liv innan han träffade Blixt Gordon. Plötsligt blir personerna riktiga istället för klichéer, även om Zara (Zarkovs dotter) liksom de flesta andra kvinnor i boken är väl endimensionell och givetvis omedelbart blir förälskad i Blixt. Men ett plus för upplösningen av den delen av handlingen som behandlas på ett kortfattat men oväntat moget sätt 🙂

Andra episoder som är kul att läsa är det mer för detaljernas skull, som Circea med en beboppande Blixt där framförallt posen i mittrutan uppskattas:

flash-gordon-bebop

Eller, som sagt, när bifigurerna tillfälligt tar över serien; här en sammanbiten Dale Arden som i och med att Blixt är på en annan planet själv blir inblandad i en kurvstrid (tydligen det svenska ordet för engelska dogfight; ett nytt ord för mig men jag litar på Wikipedia!) över Mars:

flash-gordon-dale-in-action

Notera dock att självklart är det även här indirekt Blixt Gordon som löser situationen eftersom Dale i nästa stripp ”bara” imiterar någonting som han tidigare gjort; kvinnoskildringarna är som sagt inte någonting att hurra över, och det är bara Zarkov som ibland får iträda sig hjälterollen helt på egna bedrifter.

Det här är en mycket ojämn samling, precis som Blixt Gordon-serien i allmänhet. Jag är själv väldigt glad över den, både för att det är en serie som förtjänar att ges ut igen, skavankerna under de här åren till trots, men också för att jag varit svag för den ända sedan jag var liten. Mycket läsning för pengarna är det också med hela tre års serier så det kan jag inte klaga på. Däremot bör jag nämna att trycket inte alltid är det bästa: Ofta ser det bra ut men ibland märks det att det saknats bra förlagor och då flyter linjerna ihop alternativt försvinner helt. Så räkna inte med en invändningsfri läsning, vare sig vad gäller teckningar, manus eller presentation, men rätt kul är det allt!

Space Battle Lunchtime

Postat den

space-battle-lunchtime-cover

Ibland behöver man ( = jag) bara läsa en enkel, gullig och feelgood-serie, och eftersom jag skulle tro att det finns fler som behöver sådan läsning då och då så kommer här ett tips (också det enkelt, men jag vet inte om det är gulligt /feelgood) om en sådan: Space Battle Lunchtime av Natalie Riess.

Åtta nummer (samlas ihop i två volymer; en redan utkommen, den andra dyker upp framåt sommaren) där kocken Peony tävlar i matlagning av ett ovanligare slag, nämligen i konkurrens med diverse utomjordingar på en galaktisk tv-kanal. Att hon hamnar där är mer eller mindre en slump: En rekryterare till programmet dyker upp på Jorden och blir förtjust i Peonys morotskörsbärskakor och frågar henne om hon är intresserad av att vara med i en matlagningstävling:

space-battle-lunchtime-inbjudan-1space-battle-lunchtime-inbjudan-2

Som synes inte så mycket tjafs om det förunderliga i att det visar sig finnas intelligent liv i rymden för här handlar det om någonting mycket viktigare och roligare: Matlagning! Att Peony som slängs in i tävlingen helt utan chans att förbereda sig och därför inte har en susning om vad ingredienserna är eller om hur köksapparaterna fungerar avskräcker henne inte. För som hon konstaterar när hon ser ett paket Mars-socker på hyllan: Det är åtminstone från samma solsystem så det borde nog fungera i receptet 🙂

Dramatiska vändningar till trots, inklusive en annan kocktävling med mycket högre insatser, är det här en serie som håller vad den lovat redan från första sidan: Eventuella problem kommer redas ut, nya vänskaper kommer uppstå, och ingen är helt igenom ond. Förutom möjligen Ariella Magicorn, enhörningen med sockersött utseende, enorma ögon, och ett blodtörstigt inre…:

space-battle-lunchtime-magicorn

Fast även hon härjar med ett gott humör, liksom alla andra i serien; eventuella ledsamheter varar inte för evigt i Space Battle Lunchtimes färgglada värld.

Så en synnerligen gemytlig serie att läsa, och givetvis är den inte riktigt så ytlig som jag beskrivit den; utan sympatiska karaktärer som jag bryr mig hade det bara varit fluff. Men Penyo, kameraoperatören Aris, konkurrenten Neptunia och de andra har alla personligheter som är värda att lära känna, och det är precis vad en sådan här lättsam serie behöver för att jag ska tycka om den. Att Riess tecknar med fart och fläkt hoppas jag framgår av bilderna ovan; hon är definitivt en talang att hålla ögonen på. Och om någon frågar om jag vill läsa mer om Peony så blir svaret ett självklart Ja!  🙂

PS. För den som vill pröva på Riess serier finns hennes webbserie Snarlbear att läsa på nätet; jag läste de första åtta kapitlen häromåret och tyckte om den, och tänker i talande stund läsa resten av serien. DS.

Datorer & romantik: 87 Clockers

Postat den

87-clocker-1-cover

Nodame Cantabile var en japansk serie om klassisk musik som jag var förtjust i när den översattes till engelska för några år sedan; huvudpersonen, Nodame, var en udda fågel i den högstämda världen som de andra klassiska musikerna vistades i, med sin jordnära personlighet och burleska humor. Tyvärr avslutades aldrig den engelska översättningen eftersom förlaget, Del Rey Manga, lades ner för att sedan återuppstå som Kodansha Comics, men Nodame Cantabile-utgivningen tog man inte upp igen. Så för den som vill läsa klart serien får man nöja sig med scanlations där fans har översatt de sista nio albumen.

Och det gjorde jag, varpå jag upptäckte att Tomoko Ninomiyas nya serie, 87 Clockers, också fanns tillgänglig som scanlation. 9 volymer blev det allt som allt innan den avslutades i somras.

87 Clockers är lika delar romantik och extremt datornörderi: Alla huvudpersoner är (eller blir) besatta av extreme computing i form av överklockning. Dvs deras hobby/livsintresse/yrke består i att tävla i vem som kan överklocka en dator bäst så att den får så höga poäng som möjligt i tester av en dators hastighet. Så räkna med sidor fyllda av datortermer, diskussioner om luft- vs vatten- vs flytande kväve-kylning av datorer, och nagelbitande spänning när sida efter sida av datorskärmsteckningar till slut visar en där slutsiffran är högre än någonsin tidigare!

Jo, det känns ofta lite fånigt att läsa den här serien. Överklockningstävlingarna påminner mycket om typiska shōnen-sportserier, med presentationerna av motståndarna och de överdramatiska tävlingarna. Men Ninomiya gör inte shōnen-serier och det är kanske därför som de här delarna av serien inte fungerar så bra; det är inte i närheten av lika rafflande som det är i exempelvis Yowamushi Pedal. Den där extra glöden saknas så tävlingarna i sig blir ganska intetsägande.

Det som är bra är istället shōjo-delarna , dvs relationerna mellan huvudrollsinnehavarna. Mike, geniet på överklockning som är så fokuserad på sig själv att han inte klarar av att ha normala relationer med någon (och inte heller saknar det); Hana, kanske den som kan mest om det hela och som slits mellan Mike och Kanade, violinisten som dras in i överklockningsvärlden eftersom han är kär i henne; Kanade, som känner sig misslyckad som violinist och som människa eftersom han saknar drivkraften att åstadkomma någonting och är rädd för att misslyckas. Bipersonerna är enklare men underhållande de med; Ninomiya är väldigt bra på att med några snabba skisser och repliker fånga karaktärer.

87-clockers-novice

Hana undervisar Kanade i överklockning. Och om ni tycker det är lätt creepy med att Kanade bara intresserar sig för överklockning för att komma närmare Hana så var inte oroliga; Ninomiya är mycket väl medveten om det problemet, och det sopas inte under mattan.

Men serien blir aldrig riktigt helgjuten; relationsdramatiken och överklockningsdramatiken lever skilda liv istället för att förstärka och fördjupa varandra, som motsvarande delar gör i serier som Mitsuri Adachis mästerliga sportserier. Slutet känns också det lätt avslaget; allting rinner ut i sanden för alla inblandade, och den katarsis som det är meningen att Kanade och Hana ska uppnå fungerar inte alls for min del.

Så nio volymer med OK underhållning men alls inte nödvändig läsning, där den största behållning kanske är den att det faktiskt går att göra serier om precis vad som helst i vilken genre som helst, bara man anstränger sig. Och, förstås, gulliga sidor som denna där Finn i det danska laget Andersen & Grieg (oklart vem av dem han är) har ett känsloladdat ögonblick när han inser att hans kollega och kärlek Alan kanske kommer få ett proffsjobb som överklockare i ett annat land:

87-clockers-danmark

Franka – Draktänderna

Postat den

franka-draktanderna-omslag

Innan jag börjar med den regelrätta recensionen av boken Franka – Draktänderna, den första samlingsvolymen av Henk Kuijpers serie (utgiven på Cobolt, innehåller album 7-8), ska jag bara säga att det här är så vitt jag kommer ihåg första gången jag läser Franka. Jag är inte helt säker, jag kan ha läst något gammalt album, men ärligt talat är Franka en serie jag vetat om att den funnits, men jag har inte haft någon koll på den. För mig har den varit en i högen av franskbelgiska (jo jag vet att Kuijpers är holländare; jag använder termen mer för att indikera typen av serie) serier som tett sig snäppet under de riktigt klassiska som Tintin, Lucky Luke, Spirou, Asterix, och inte tillräckligt intressant för att jag skulle anstränga mig för att läsa den. Dessutom hade jag fått uppfattningen att den, liksom Natascha, var en av alla serier som helt i onödan envisades med att visa upp den (givetvis kvinnliga) huvudpersonen i mer eller mindre avklätt skick så fort tillfället gavs. Så jag började läsa med en hel del förutfattade meningar!

Först, intrigen, mycket kortfattat: Av en slump dras Franka in i en jakt som pågått i decennier, med målet att finna upphovet till en i modern tid upphittad underkäke som kommer från en Mixosaurus, en fisködla som antagits vara utdöd sen 130 miljoner år. Med andra ord är det den klassiska berättelsen om en försvunnen värld, stället som tiden gått förbi och där uråldriga djur fortfarande lever.

Men nog om det för det är inte de stora dragen i intrigen som gör serien. För det är en för mig förvånansvärt underhållande och rolig serie att läsa; en helt klart positiv överraskning 🙂 Samtidigt är det en bitvis frustrerande och definitivt ojämn läsning, men det är också de delarna som gör att jag gillar serien. För att exemplifiera det udda/uppfriskande:

  • Kuijpers sätt att skildra action är ibland hackigt och oväntat. Till exempel använder han ofta två rutor för att skildra en händelse där nog de flesta skulle använt en, som de två första här nedan, vilket går att läsrytmen blir en smula udda:franka-draktanderna-action
  • Teckningarna i sig är likaså ojämna, med en skarp och ofta snitsig linje där personer ibland inte går att känna igen från ruta till ruta, även om de alltid ser coola ut, och actionsekvenser som blandar utmärkt flyt i layouten med avig anatomi vad gäller människorna.
  • Naket? Jajamensan, väldigt mycket så, men också här finns det oväntade. Många gånger är det rent spekulativt, dvs det finns egentligen ingen anledning till nakenheten, men ibland känns det tvärtom uppfriskande när det istället är fråga om vardagliga ögonblick fångade i flykten, där det är fullständigt naturligt med det nakna.
  • Det är inte bara en kvinnlig huvudrollinnehaverska utan även i de större birollerna hittar vi ofta kvinnor, och att det är en medvetet är solklart. Jag gillar framförallt scenen där Ava Öhrncloo presenteras; fördomar kan vi alla ha, kvinnor och män: franka-draktanderna-ava-1franka-draktanderna-ava-2
  • Manuset är ibland väldigt övertydligt och förklarar för läsaren i detalj vad som pågår för att ingen ska kunna missa det, för att sedan vara extremt subtilt när det gäller saker som känslor och relationer. Detsamma gäller huruvida personer är goda eller onda; trion Franka, Ava Öhrncloo och Mai Mai har alla både goda och mindre goda drag vilket ibland skrivs läsaren på näsan och ibland får man fundera ut det själv.

Resultatet blir en säregen blandning där alla detaljer i sig är mycket igenkännliga, men summan känns fräsch och annorlunda. Det finns mängder av detaljer som man skulle kunna störa sig på (alltså, en del av bildvinklarna när det är naket på tapeten skulle Kuijpers nog funderat lite mer på), men samtidigt finns det hela tiden andra saker som uppväger det.

Som sagt, jag gillade den här boken mycket mer än jag trodde att jag skulle göra; om jag jämför med den första samlingen med Yoko Tsuno, en annan Cobolt-utgivning av en serie jag egentligen inte läst innan, föll den här mig mycket mer på läppen. Jag tycker att det ryckiga tempot här är charmigt, huvudpersonen är intressant som person, och inledningen på serien där de första 20 sidorna skildrar den första dagens äventyr är alldeles utmärkt; det är nog den bästa episoden i boken och den gjorde att jag gladeligen läste klart. Det ska bli spännande att se hur de nästföljande albumen är 🙂

franka-draktanderna-tyfon

En sida med typisk action à la Kuijpers: Ovanliga bildval, som Frankas kropps position i rutorna 2,3 och 5, som gör att tyfonens krafter framstår som kaotiska i sin styrka, men samtidigt också en anings stelhet. Plus, såklart, lite avklätt, även om Franka oväntat nog inte visar brösten den här gången trots att tillfället ges!

Linda och Valentin: Samlade äventyr 6

Postat den

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-omslag

Nu är slutet på Linda och Valentin nära; en samlingsvolym återstår, och redan här i den sjätte och näst sista drar den långa avslutningen igång när jakten på Galaxity, den utopiska värld i framtiden som Valentin kommer ifrån, inleds. Men innan dess är det två andra äventyr som gäller, så låt oss ta de tre albumen i samlingen i turordning 🙂

Hotet mot ultralum: Det här var det sista albumet som publicerades på svenska förra gången det begav sig, och det var inte en avslutning på toppen. Liksom i de närmast föregående albumen, framförallt De levande vapnen, finns det ett inslag av politik när en ultrarik kalif livnär sig på förtryckta arbetare som bokstavligen sliter ihjäl sig under utvinningen av ultralum, det ämne som driver stjärnskeppen. Men tyvärr är också bristen på verkligt engagemang i frågan lika tydlig här som tidigare; det känns som om Christin i sitt manus har med de politiska inslagen mest i brist på bättre material. Jag klagade en del på den enkla och osofistikerade politiken i många av de allra tidigaste LoV-albumen, men där kändes det åtminstone genuint.

Det inslag som jag tycker fungerar bäst här är några av scenerna på Point Central, där delar av handlingen utspelar sig. Det är en fascinerande miljö och ett ställe som jag gärna läser mer om. Detsamma gäller karaktärerna Tal och Kistna som också de dyker upp, men deras insatser här är inte långvariga. Synd eftersom deras relation med tanke på händelserna i Bortom okända gränser lär vara mycket komplicerad…

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-hotet-mot-ultralum

Men även Point Central-scenerna irriterar mig en smula. Varför tar jag senare, i sammanfattningen av boken, eftersom irritationsmomentet i fråga också förekommer i de två andra.

Hittebarnet från stjärnorna: Det här albumet är en direkt fortsättning på det föregående, och innebär en uppryckning tycker jag. Dels saknas (den menlösa) politiken, dels verkar det som om Christin & Mézières den här gången enbart inriktar sig på att ha roligt. Resultatet är 50 sidor jakt, med en handling som utspelas under några hektiska timmar utan paus, och med en uppsjö nya besynnerliga utomjordingar, alla nya för läsaren med undantag för de som sågs till i albumet innan.

Det är ingen djup och storslagen handling; om jag jämför med det andra LoV-albumet som också huvudsakligen består av en lång jakt, Ambassadören som försvann, så är det här en mycket enklare historia utan pretentioner förutom att underhålla för stunden. Men farten uppväger en hel del, för här är det fullt ös från första sidan; för en gångs skull saknas en lugnare introduktion innan handlingen kickar igång i och med att albumet börjar in media res, med våra kära huvudpersoner jagade av en mördarkvartett från första sidan:

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-hittebarnet-fran-stjarnorna

Och ett litet extra plus för scenen från filminspelningen (förlåt, cyberkinomax-inspelningen ska det förstås vara!); de känns uppfriskande udda! Jag vet inte om scenen är bra egentligen, men Lindas utstyrsel tillsammans med den synnerligen soppiga handlingen är roligt att läsa om 🙂

Genom osäkra tider: Jag skrev att det gemensamma temat i den femte samlingsvolymen var en känsla av osäkerhet efter att Galaxity upphört att existera (tidsreseeffekter…), och här upprepas temat. Redan i Hotet mot ultralum såg vi en Valentin som tröttnat på ett kringflackande liv utan mening, och när chansen att göra någonting åt det dyker upp tvekar han inte: Tillsammans med Linda (som givetvis inte är lika fixerad vid att återfinna/återskapa Galaxity eftersom hon dels inte kommer från den tidseran, dels är en person som inte är lika beroende av fasta former och regler som Valentin) färdas de åter till Jorden i nutid, där den heliga treenigheten som senast sågs till i Hypsis blixtar gör ett nytt försök att återfå kontrollen över Jorden av sina egna egoistiska skäl.

Rent formellt sett är det här nog ett fristående album, men i praktiken är det en prolog till de sista tre albumen som utgör en längre svit om jakten efter Galaxity. Det känns också som ett mellanalbum, utan mycket till egen identitet och med en handling som mest känns som en förevändning för att Valentin ska få ett tips om hur han ska fortsätta sitt sökande. Dessutom är plotten med ett skrupelfritt storföretag som inte skyr några medel för framgång alltför likt det suveräna dubbelalbumet Tåg till Cassiopeja, ta plats / Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos.

linda-och-valentin-samlade-aventyr-6-genom-osakra-tider

Treenigheten tycker jag inte heller är någon av Christins intressantare skapelser; jag misstänker att i ett katolskt land som Frankrike har Christins version av kristendom en starkare laddning, någonting som man kan se också i hur andra franska serier tar upp ämnet religion. För mig, som icke-troende, känns treenigheten, satan och de andra karaktärerna med kristen bakgrund som syns till här som en smått barnslig drift med katolicismen.

Och så några sammanfattande ord, med början i det som irriterade mig i Hotet mot ultralum: Handlingen rör sig som sagt delvis på Point Central, en plats som vi tidigare såg i Ambassadören som försvann. Den framställdes där som en förunderlig plats, med tusentals olika släkten som försökte sig på att leva tillsammans, och vi fick fantasieggande glimtar av några av dessa, som grouboerna och marmakerna. Här är vi nu tillbaka och man skulle kunna hoppas på någonting liknande, men vad vi istället får är några glimtar av grouboer och marmaker…

Detsamma gäller albumet Genom osäkra tider, som också är proppfullt med karaktärer vi redan sett. Förutom de nämnda, dvs treenigheten, får vi också se i princip alla nutida jordlingar som haft en roll att spela förut, oavsett album de först sågs till i (Albert, Sun Rae, Schroeder), och också utomjordingarna är välbekanta, som shingouzerna och Valentins tre medtävlare från Vårdagjämningens hjältar.

Kort sagt, när en serie som Linda och Valentin som gjort sig känd för sitt fantasifulla galleri av konstiga varelser börjar med återvinning av desamma i stor skala är det skäl att bli lite irriterad, IMHO. Ibland kan det vara roligt att återse gamla bekanta, men här blir det alldeles för mycket av den varan.

I övrigt kan jag också säga att Mézières teckningar varierar ovanligt mycket här. Han har aldrig varit den stabilaste tecknaren när det gäller människor, och den trenden fortsätter och till och med förstärks här, där Linda (framförallt) och Valentin ser rätt olika ut från sida till sida. Jag tycker också att trenden med något mindre suggestiva teckningar och färger som synts sedan de nämnda tåg-albumen fortsätter här. På uppsidan finns dock att Mézières också börjar experimentera mera, med betydligt fler sidor där teckningar flyter ut över papprets sidor och inslag av helt andra tekniker för att teckna; om manusen lider brist på nya idéer kan man inte säga detsamma om teckningarna 🙂

Samlingsboken som sådan är definitivt en av de svagare, kanske den svagaste, med Hittebarnet från stjärnorna som det starkaste inslaget. Men även om jag bara har läst de nästkommande tre albumen en gång och inte kommer ihåg alltför mycket av dem har jag klart för mig att de innebär ett steg uppåt i kvalitén igen, och det är såklart någonting att se fram emot. Mer Linda och Valentin någon gång i vår, när Cobolts förtjänstfulla utgivning av serien går i hamn!