Kategoriarkiv: Serier

Serier

Linda och Valentin: Rymdstigar

Postat den

Linda och Valentin - Rymdstigar - omslag

När jag väl börjat skriva om en viss serie blir det lätt så att jag sen tar upp alla album allteftersom de kommer ut, oavsett om de förtjänar det (Usagi Yojimbo) eller inte (Sigges lagun, där jag gudskelov lyckats bryta (o)vanan). Dagens album hör definitivt till de förra: Linda och Valentin – Rymdstigar, utgivet på Cobolt liksom de övriga aktuella Linda och Valentin-böckerna. Inte egentligen för att innehållet är fantastiskt, utan för att en viktig lucka täpps igen i den svenska utgivningen i och med den här boken :-)

LoV – Rymdstigar är en samling av sju korta historier med våra science fiction-vänner som ursprungligen publicerades i en fransk pockettidning 1969-70. Eller, ”vänner” är kanske inte helt rättvisande med tanke på att det här mestadels är en enmansshow med Valentin i huvudrollen. Det beror nog dels på att seriens franska titel bara innehåller hans namn och att de här serierna nog var tänkta att läsas av mer tillfällighetsläsare, med tanke på de korta avslutade historierna (16 sidor / episod), och därför är mer strömlinjeformade, men också för att de tämligen enkla berättelserna passar bäst till Valentins sinnelag; han är ändå den mer klassiska äventyrshjälten av de två. Plus förstås den enklaste förklaringen som är att Linda vid den här tiden ännu inte var den huvudperson hon senare blev :-)

Linda och Valentin - Rymdstigar - första sidan

Första sidan av det första avsnittet

Hur som haver, vad boken innehåller är alltså sju berättelser där Valentin får ett diplomatuppdrag av sin arbetsgivare Galaxity, där han ska utforska en främmande planet, där han och Linda (jodå, hon syns till ibland!) ska hjälpa några forskare att förstå hur en planet där själva rymdtiden löpt amok egentligen fungerar, med mera, med mera. Med det blygsamma sidantalet som ges är det pang på rödbetan (där rödbetan = plotten) som gäller, så berättelserna inleds oftast med en texttung sida som redogör för bakgrunden, innan handlingen kickar igång.

Vidare djupsinnigt och sofistikerat blir det aldrig; ifall en sensmoral finns är den enkelt sammanfattad, typ teknologer som är så självsäkra på teknikens överlägsenhet gentemot mer ”primitiva” kulturer att de helt missar vad som egentligen sker. Så typiska korta seriehistorier alltså, gärna med en liten knorr på slutet.

Och jag gillar det här; jag är helt medveten om att stor seriekonst är det inte, och för en som inte läst LoV förut är det säkert svårt att förstå varför man ska läsa serien, men det är en mysig läsning för gamla fans som jag. Jag har läst de flesta av de här historierna förut, i en dansk utgåva, men ärligt talat var det bara en av berättelserna som jag svagt kände igen, mer intryck gjorde de inte. Men det ligger också i sakens natur: En kort berättelse om en relativt enkel situation fastnar inte lika lätt som när ett helt album kan fördjupa sig i sitt ämne.

Bästa berättelse: Den avslutande Lustiga prover, om den tidigare nämnda planeten där tid och rymd inte fungerar som de brukar. Förutsägbar men ändå kaotisk är den uppsluppet lekfull på ett sätt som passar det korta formatet, och dessutom med ett charmigt icke-slut :-)

Linda och Valentin - Rymdstigar - Lustiga prover

Från Lustiga prover

PS. Eftersom ursprungsformatet var mindre än vanligt är det här albumet också mindre än vanligt och tur är det; det syns att teckningarna är gjorda för ett mindre format och hade sidorna blåsts upp till en större storlek än här hade det inte sett bra ut, med tanke på att Méziéres pennstreck då hade sett skakiga ut. Redan som det är syns det, med personer som ibland ser en liten gnutta slarvigt tecknade ut, på grund av de uppenbart också mindre originalteckningarna. Så eventuell kritik mot det mindre formatet på boken göre sig icke besvär! DS.

Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår

Postat den

Thorgalkrönikan 2 - omslag

Mer Cobolt, mer Thorgal, i form av Thorgalkrönikan 2: I fiendens spår som samlar ihop tre äventyr. I turordning:

Den svarta galären: Thorgal har slagit sig till ro tillsammans med sin Aaricia, men om någon trodde att det skulle vara för evigt så nix, pix; tragedin slår till tack vare en avundsjuk ung flicka och en förrymd fånge.

Thorgalkrönikan 2 - omslag - Den svarta galären

Jag måste nog säga att det känns som om det här albumet kom lite för tidigt i sviten: Historien med den före detta actionhjälten som försöker slå sig till ro men misslyckas brukar fungera bäst när jag som läsare redan investerat mer i huvudpersonen och därför önskar honom (det är så gott som alltid en han, även om det finns undantag, som Jennifer Blood) ett liv i frid. Här har jag fortfarande inte läst tillräckligt med Thorgal för att konceptet ska fungera riktigt som det ska. Men för all del, jag blev riktigt irriterad på Shaniah (flickan som förstör det för Thorgal och Aaricia) så jodå, jag brydde mig allt lite!

Bortom skuggorna: Här möter vi en Thorgal som sedan katastrofen helt slutat fungera, och det är enbart tack vara Shaniah (som med rätta har dåligt samvete för det hon gjorde) som han överlever. Men i klassisk äventyrsanda dyker en chans upp för Thorgal att rätta till allting, en chans han givetvis tar.

Thorgalkrönikan 2 - Bortom skuggorna

Om Den svarta galären var pang på-action, helt och hållet realistisk (dvs realistisk i bemärkelsen tji magi, tji monster, osv) är det här istället mer mystik som gäller när Thorgal tillsammans med Shaniah besöker dödens rike. Jag är inte säker på om jag föredrar de realistiska eller de mystiska Thorgal-albumen ännu, jag behöver läsa fler; det lutar åt de realistiska för min del eftersom de mystiska inslagen känns mindre spännande och mer ”jaha, där dödade Thorgal en gigantisk monsterorm” jämfört med den intrig-späckade Den svarta galären. Men kanske en syntes fungerar bäst?

Brek Zariths fall: Här har vi syntesen, när Thorgal försöker frita sin älskade från en tyrann som samtidigt har problem med andra upprorsmakare i sitt rike. Actionscenerna är huvudsakligen realistiska (att ta sig obemärkt in i ett slott, och liknande) men tyrannen Shardars planer är av ett helt annat slag.

Thorgalkrönikan 2 - Brek Zariths fall

Så är syntesen bättre? Nja, jag är inte säker, och efter det här albumet lutar jag definitivt åt att jag föredrar van Hamme & Rosinski när de berättar utan alltför mycket krusiduller. Rosinski klarar för all del både delarna lika bra, hans rättframma stil fungerar förvånansvärt bra i de mer flummiga delarna av Bortom skuggorna. Men just de delarna känns oengagerade vad gäller manuset; inga överraskningar och mindre driv. Helt enkelt misstänker jag att van Hamme tycker det är roligare att skriva klassisk action/äventyr/drama, utan övernaturliga inslag.

Men å andra sidan är några av de mest fantasy-artade sidorna från Bortom skuggorna (som den från albumet som syns härovan) bland de roligaste att titta på, så… ;-)

Slutsummering: Thorgal fortsätter vara en klart kompetent gjord serie utan större pretentioner än att underhålla för stunden, och det gör den bra i sin genre. Och genren skulle jag säga är att vara en äventyrsserie av typiskt europeiskt snitt från 70-talet. I förra recensionen skrev jag att jag såg drag av Mézières och Druillet och jag tänkte precis samma sak den här gången när jag läste (men i de här lite senare albumen är det kanske framförallt tecknaren Hermann jag kommer att tänka på), trots att jag inte ens kom ihåg att jag skrev det då, så tydligt är det. Jämfört med de bästa av dagens serier av liknande typ ter den sig kanhända en smula okomplicerad och enkel, men bara man är förberedd på det är det bara att läsa på!

Wika och Oberons raseri

Postat den

Wika och Oberons raseri - omslag

En till sommarrecension; jag har lyckats hämta ut några recensionsexemplar från Cobolt som dykt här i värmen (nåja, teoretiskt sett borde det vara varmt…). Först ut till rakning: Wika och Oberons raseri, skriven av Thomas Day och tecknad av Olivier Ledroit.

Wika och Oberons raseri är första albumet om fen Wika, dotter till Titania och Claymore Grimm. Prins Oberon (i de flesta berättelser om féer make till Titania) är precis som titeln säger rasande på de båda: Wika borde varit hans och Titanias dotter, men Titania har enligt honom svikit och förtjänar därför att dö, tillsammans med Claymore. Ergo, så sker, men Wika undkommer och efter ett hopp fram i historien några år tar huvudberättelsen vid, med en tonårig Wika som börjar upptäcka sina krafter…

Lika bra att först som sist erkänna att det här inte är en serie i min smak egentligen. Jag har läst en hel del serier av Ledroit förut, framförallt den erbarmliga Requiem, en never-ending historia om en vampyr från helvetet skriven av Pat Mills som publicerats i Heavy Metal, fylld av osmakligt våld och rörigt berättad. Ledroits teckningar har varit lika röriga som manuset och har inte gjort mig till något större fan.

Wika är definitivt flera klasser bättre än Requiem men det räcker inte. Days manus är mycket rakare berättat än Mills, men det är ändå torftigt, utan flyt eller djup. Serien är också fylld av personer som deklamerar sina repliker snarare än talar normalt. Det senare blir visserligen lite bättre när förhistorien är över och Wika har växt upp, men helt slutar personerna inte med ovanan :-/ Och huvudhistorien känns också som gjord från mall 1A: Barn med magiska krafter + mördade föräldrar + hämnas på mördaren + en noga numrerad samling obehagliga medhjälpare till mördaren (Oberons barn tillsammans med en vargkvinna) som måste besegras först.

Ledroits teckningar, som nog är det som de flesta kommer att associera med serien eftersom de är så iögonfallande, är också de bättre än i Requiem med lite klarare färger, men tyvärr känns det som om Ledroit inte vet hur man tecknar serier: Sidorna ser mer ut som planscher än just som serier.

Wika och Oberons raseri - Slagsmål

(Pga brist på scanner här på landet är här en sida från den franska utgåvan men Cobolts svenska utgåva ser givetvis lika bra ut både vad gäller textning och tryck)

När jag läste Wika kom jag därför att tänka på J.H. Williams III, en tecknare som jag också tycker tenderar att designa snarare än att teckna sina sidor. Men han är en alldeles utmärkt designer vilket jag inte kan säga om Ledroit; Ledroits sidor är som redan nämnts ofta oklara, med alldeles för mycket detaljer och krafs. De är kort sagt alldeles för överlastade i sin faux baroque-stil, de känns stressade, och när han gör helsidor med en enda bild är de mer omslag än berättande seriesidor.

Enligt mig alltså, men jag vet att det finns de som tycker annorlunda och som verkligen gillar Ledroit och den här typen av serier med överdåd, repliker som känns som vore de avsedda för en trailer snarare än som ett normalt inslag i en dialog, och karaktärer som mer eller mindre rätt ut säger att de är larger-than-life. Exempel, förutom redan nämnda Requiem (och alltför många andra Heavy Metal-serier de senaste decennierna), är också många moderna superhjälteserier som anammar samma idéer, låt vara med mindre avancerade teckningar än Ledroits.

Så för mig en missräkning (eftersom jag hittills gillat allt jag läst från Cobolt), men visst tycker även jag att det är roligt att Cobolt verkligen satsar på att bli ett mångsidigt förlag, med serier av alla typer. Det närmaste serier av det här slaget vi sett på svenska är en del album utgivna på Albumförlaget, men de är något mer traditionellt berättade europeiska äventyrsserier.

Härnäst: Cobolt igen, med Thorgal!

Melody – Story of a Nude Dancer

Postat den

Melody - cover

Hej igen! Länge sedan sist, nästan två veckor! Semestern pågår, läsning pågår (har nu bara kanske 1000 sidor kvar av Hajime no Ippo så en liten recension av den kommer snart, plus att jag precis åkte in till stan från sommarstället och hittade några recensionsalbum i brevlådan), men skrivande har det varit skralt med; att sätta mig framför datorn inomhus har inte precis lockat ;-) Men nu sitter jag under parasollen, +30℃, och tänkte skriva några rader om en ny bok från Drawn & Quarterly: Melody – Story of a Nude Dancer, skriven och tecknad av Sylvie Rancourt.

Jag har stött på Rancourts serier förut, men då i form av en serie där hon bara stod för manus medan Jacques Boivin tecknade. Serien, Melody, var en självbiografisk historia om Rancourts liv i den lilla staden Abitibi, och utspelade sig innan hon flyttade till Montreal och började jobba som striptease-dansös. Det som var udda var att hon redan då gjort de serier som ingår i dagens bok, men när det amerikanska förlaget Kitchen Sink blev intresserade av att ge ut hennes serier bestämde man sig för att börja med hennes förhistoria och att dessutom anlita en annan, mer ”professionell” tecknare, som redan tidigare jobbat tillsammans med Rancourt.

Melody - Boivin

Melody, Boivins version

Kitchen Sink-serien var inte så dum, men den kändes en gnutta menlös: Varför Rancourts historia egentligen var värd att berätta framgick aldrig, så att serien lades ner efter en handfull nummer var ingenting som jag brydde mig så mycket om. Men det gjorde ändå att när jag nyligen såg att D&Q hade gett ut Rancourts helt egna serier blev jag nyfiken; jag visste att hon hade tecknat serier själv men hade aldrig sett dem. Ergo, jag beställde den knappt 400 sidor tjocka boken utan att fundera över det :-)

Jag visste inte riktigt vd som väntade mig men det visade sig snart vad det här handlade om: En helt ärlig skildring av hur Rancourts alter ego, Melody, börjar jobba på en strippklubb, allt sett genom Melodys ögon. Det vore enkelt att beskriva henne som extremt naiv, men det är kanske orättvist; det är mer korrekt att säga att hon är en person som aldrig dömer någon och som går sina egna vägar, utan att bekymra sig om vad andra tycker och tänker.

Hennes personlighet gör både att serien blir intressant att läsa (alla människor beskrivs på ett självklart rättvist sätt, som de är utan att sätta en stämpel på dem) och bitvis extremt frustrerande (hennes pojkvän Nick är en enligt mig otroligt otrevlig person som utnyttjar henne å det grövsta utan att hon reagerar med mycket mer än att då och då bli lite irriterad på honom när han ber henne om pengar, säljer knark, drar in pengar på häleri, gör att hon hamnar inför rätta, mm, mm). Men det här är den stora charmen med serien, känslan av att få världen skildrad helt utan skyddsfilter, precis som den ter sig för huvudpersonen/författaren. Att hon gjorde serien samtidigt som händelserna utspelar sig gör också sitt till för att få fram känslan av omedelbarhet; Rancourt tryckte själv upp sina fanzin (boken består av 7 kapitel, vilka vardera gavs ut som fanzin medan Rancourt jobbade på klubbarna) och hon annonserade och sålde tidningarna på klubbarna hon dansade på, till sina vanliga kunder.

Melody - Chef

Teckningarna är lika utlämnande och ocensurerade som manuset: Allt skildras med lika glatt humör. Trots att det händer en hel del ruskiga saker finns det en optimism i serien; de flesta ser alltid glada ut oavsett vad som pågår. Visst skulle det kunna bero på de verkligt primitiva teckningarna, Rancourt är definitivt en amatör när det gäller det visuella, men jag tror nog att det goda humöret mest reflekterar Rancourt/Melody själv: Vi är alla människor med allsköns svagheter men so what?

Melody – Story of a Nude Dancer är ett ovanligt paket: Teckningar som ser ut som valfritt fanzin, manus utan större konstfärdighet, men tillsammans fungerar det alldeles utmärkt som en serie, en skildring av en specifik plats och en specifik tid i Rancourts udda liv. Historiskt är det också en viktig serie, som en av de första kanadensiska självbiografiska serierna som dök upp ungefär samtidigt, om inte lite före, med Chester Brown, Joe Matt (inte kanadensare men flyttade dit), Julie Doucet med flera. Men framförallt är det kul att läsa boken, den passade väldigt bra en varm sommardag som idag, med sin avsaknad av krusiduller och pretentioner.

Om jag saknar något? Japp, det gör jag: Jag skulle gärna velat veta hur det gick för Melody, Nick och de andra efter seriens slut. Jag vet att Rancourt numera är inne på sitt andra äktenskap så att Nick är ute ur bilden vet jag (hurra!), men jag har ingen aning om hur det gick till eller om make nummer två är någon av dem jag just läst om. Frustrerande!

Melody - Dans

Usagi Yojimbo: Senso

Postat den

Usagi Yojimbo - Senso - cover

Sjunde sommaren med den här bloggen, sjunde gången jag anmäler ett Usagi Yojimbo-album just på sommaren. Fast den här gången är det inte ett album i den vanliga utgivningen (det kommer ett sånt också snart, blir kanske en blänkare om det med) utan istället är det miniserien Usagi Yojimbo: Senso som jag läst.

Och vad utmärker den här miniserien från den vanliga serien? Jo:

  • Senso utspelar sig 15 år senare
  • Senso är på en del sätt en avslutning av serien (fast kanske inte; mer om det längre ned)
  • Senso är en mashup: Usagi Yojimbo mixat med H G Wells Världarnas krig, dvs en berättelse om hur marsianerna skickar några skepp till Japan på 1600-talet istället för till England på 1800-talet
  • Senso knyter ihop en mängd trådar som varit oknutna många år nu i Usagi, inklusive en del från seriens allra första tid

Så för en trogen läsare som jag, som läst varenda sida av Usagi (drygt 7000 nu), var det ett nöje att läsa den här serien, men samtidigt en smula oroväckande: Jag har läst om huvudpersonerna så länge att ett slut, ett ”hur det kommer gå”-svar, känns lite underligt! Mer om det, snart, men först lite om serien i allmänhet :-)

Usagi Yojimbo - Senso - Mars Attacks

Usagi har haft sina toppar och dalar (aldrig djupa, snarare inte riktigt lika höga toppar bara), och efter så många sidor har jag ibland saknat en utveckling av karaktärerna. Sakai gör det bra, men i början av serien (dvs de första 1-2000 sidorna) hände det onekligen mer med dem, och efter det har serien övergått till en eminent underhållande serie som i princip kan hålla på i evighet. Jag, som gillar såpainslag i längre serier, har helt enkelt fått inse att det inte finns mycket av dessa längre i Usagi: Den onde lord Hikiji kommer aldrig att avslöjas/besegras, Usagis son Jotaro kommer aldrig mer synas till, Usagi ♡ Tomoe kommer det inte bli någonting med, osv.

Men här, i Senso, river Sakai fördämningarna och låter sig svepas med av historien. Samma sak kunde man se i Space Usagi, en annan förträfflig mini-serie grundad på Usagi, men eftersom den utspelades i framtiden med diverse ättlingar till original-karaktärerna var den mer en Tänk om-historia; här är det ingen avlägsen framtid som gäller utan den nära framtiden, med något äldre versioner av karaktärerna i huvudrollerna. Och precis som i Space Usagi har Sakai inga problem med att bli alldeles underbart överdriven; om det gör serien roligare att läsa, varför inte låta XXX slåss med en YYY (läs serien!)? ;-)

Teckningsmässigt brukar jag inte ha så mycket att säga om Usagi-böckerna; Sakai är säker som få andra i hur man gör serier, och hans klara linje är alltid lika trevlig att titta på. Men lite annorlunda är det den här gången på den fronten också: Här och där är det en lösare linje än vanligt, en mer skissartad, som om Sakai även här låtit mer okontrollerade känslor välla fram. Sakai har sorgligt nog råkat ut för en del tragiska saker i sitt personliga liv det senaste året, och jag kan inte låta bli att känna att en del av det återspeglas här, i de starka känslorna i Senso. Det är en ibland ganska underlig blandning av olika stämningar här, med dels den uppsluppna glädjen i de osannolika händelserna, dels de ibland både vemodiga och smått bittra känslorna som visas upp av framförallt Usagi när han tänker på det liv som skulle kunnat varit hans.

Usagi Yojimbo - Senso - Usagi & Tomoe

Men sammanfattningsvis är Senso ändå något av en present till alla fans som liksom jag läst serien länge, en berättelse där allt kan hända. Sen är det en bra serie i övrigt också, men jag tror nog att trogna läsare är de som får ut överlägset mest av den; som ströläsning kommer inte personernas öden att betyda lika mycket som för den som investerat många timmar i serien redan.

Hur var det då, är det här en avslutning av Usagi och hade jag grund för min oro?

Låt mig säga så här, utan att avslöja för mycket om handlingen: Jag skulle tro att det här är så pass mycket closure det kommer bli när det gäller Usagi, om inte Sakai bestämmer sig för att helt sonika avsluta hela serien en dag. Och som avslutning är det inte alls så dumt, även om det känns lite lustigt att en invasion från Mars skulle bli det som knyter ihop säcken. Oväntat, minst sagt! Fast det är lite upp till läsaren om det här ska anses vara ett ”riktigt” slut: Är The Dark Knight Returns ett riktigt slut på Läderlappen/Batman? Är Whatever Happened to the Caped Crusader det? Det beror på hur man uppfattar serien, och samma sak gäller här: Läs den och avgör själv :-)

Dragons Beware!

Postat den

Dragon Beware - cover

Finns det några monster som behöver besegras? I så fall behöver ni inte vara oroliga för Claudette, hennes bror Gaston, och hennes bästa vän Marie är återigen redo att ta upp kampen! Förra gången var det berättelsen om den babyfot-ätande jätten som fick dem att ge sig av på äventyr, och den här gången tänker de försöka ta tillbaka Augustines (Claudette och Gastons pappa) svärd från den drake som ätit upp det; svärdet behövs för att stoppa den onda trollkarlen Gormbachs armé.

Rafael Rosado (teckningar) och Jorge Aguirre (manus) fortsätter att underhålla med den här charmiga serien från First Second (det blir nästan tjatigt att säga men FS är suveräna vad gäller serier för barn, och för den delen ibland för vuxna med) där den stora behållningen är Claudette och hennes två vänner: Claudette, alltid redo att kämpa mot vad det vara må med sitt träsvärd och sin obändiga optimism; Gaston, en utmärkt kock men med stora komplex gentemot sin storasyster och pappas mod och krigiskhet; Marie, den på ytan mest konventionella med sina drömmar om att bli en prinsessa men när det gäller pragmatiska sinnelag. Tillsammans är de en väldigt underhållande trio som sätter myror i huvudet på omgivningen som inte förstår sig på dem.

Dragons Beware - tjat

Men underhållningsvärdet till trots har jag inte bara rosor till Rosado & Aguirre. Precis som i förra boken känns det fortfarande som om de inte riktigt behärskar seriemediet: Manuset har en egendomlig ryckighet i sig, och ibland känns det som om scener som borde vara flera rutor trycks ihop i en och vice versa. Jag vet förstås inte om det är manuset som specificerat hur sidorna ska delas in, men oavsett om det är Rosado eller Aguirre skulle den här delen behöva stramas upp.

Också det som skildras i bild kan ibland bli rätt konstigt, där det kan vara svårt att förstå hur saker och ting rör sig mellan rutorna vilket leder till att jag ibland blir en smula förvirrad. Enstaka rutor är tydliga och läsbara men sammansättningen är inte alltid vad den borde vara. Jag undrar nästan om manuset helt enkelt varit en ren textberättelse, utan tanke på serieformatet, och att manuset sedan illustrerats av någon som är mer animatör än serietecknare, dvs någon som inte har en utvecklad känsla för vad som fungerar i en serie (det är definitivt inte samma sak som det som fungerar i en animerad film).

Dessutom är handlingen lite tråkigare än i den förra boken; i den här är det betydligt mer allvarlig action än i den förra, och eftersom jag tycker det är persongalleriet och dess samspel som är det bästa i serien snarare än de mer yttre allvarliga händelserna tycker jag serien förlorar en smula på det. Plus att det ibland stressas på alltför mycket i de allvarligare delarna på ett sätt som gör att viktiga saker händer utan att det egentligen framgår varför.

Men missuppfatta mig inte: Det må vara en uppföljare som inte riktigt når upp till sin föregångare, en föregångare som dessutom inte var felfri den heller, men jag hade ändå mycket trevligt när jag läste den här, och det är det som är det viktigaste, trots allt :-)

Smått & Gott: Plåstra 2

Postat den

Plåstra 2 - omslag

Ett till SiS-inköp, och en till lyckad svensk dagstidningsserie!

Plåstra 2 är den andra (surprise!) samlingen av Malin Svedjeholms serie, utgiven på egna förlaget Svenska serieförlaget; till skillnad från det första albumet är det här helt i färg, och överlag känns den fysiska boken mer som en professionell produkt jämfört med den första. Fast om någon läsare skulle bli orolig för att det skulle innebära att innehållet också skulle vara mer polerat och eventuellt slätstruket så är det ingen fara med det; Plåstra är precis lika oförutsägbart knasig/konstig som förut :-)

Det obönhörligt glada humöret och anarkismen är absolut det bästa med serien; jag vet aldrig vad nästa stripp kommer handla om eller vad Plåstra kommer utsättas för:

Plåstra 2 - kompis

Som synes är det inte bara Plåstra själv som är en smula egendomlig, hennes vänner har inte heller alla hästar hemma alltid. Eller som hennes pojkvän som lurar henne att han blivit ihop med en fotomodell i några månader, flyttar ifrån henne, innan han avslöjar att det bara var ett skämt (åtminstone säger han det, mer oklart om det är sant…). Och som den genuint positiva person hon är är Plåstra lika glad ändå!

Och så där fortsätter det. När Plåstra i slutet av den här samlingen får barn går det hela snabbt; från att hon + pojkvän bestämt sig för att göra ett försök tills dess lilla Bibbi dyker upp tar det bara ett par sidor. Men Bibbis existens gör inte precis vare sig Plåstra eller pojkvännen till mer eftertänksamma personer:

Plåstra 2 - Bibbi

Plåstra är en kul dagstidningsserie som tyvärr inte går i min morgontidning; jag skulle gärna se den där. En hel del strippar resulterar onekligen mer i en känsla av att jag förstår vad skämtet är snarare än att jag skrattar åt det, men för mig är det viktigaste att serien tillräckligt ofta blir genuint rolig; hellre en serie meden del dalar blandat med höga toppar ibland än en mer jämnbra som aldrig blir mer än ”hehe, jo det var ju småkul”!

 

PS. Lite konsumentinformation: När jag läste boken märkte jag att jag kände igen en del strippar -> jag trodde att kanske det var ett överlapp mellan den här och den första boken. Men så var det inte; däremot ingår stripparna från Tidningen Plåstra som jag läste förra året i den här boken. Så nu vet ni det! DS.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 201 andra följare