Kategoriarkiv: Serier

Serier

Orbital: Nu på svenska

Postat den

Ah, très nice; serien Orbital som jag hittills läst i engelsk översättning från franskan finns nu också utgiven på svenska i och med Orbital 1 – Närkontakt, en bok som innehåller de första två originalalbumen i en trevlig samling. Och det är mycket rimligt att samla ihop de två för tillsammans bildar de två en längre historia där det skulle känts rumphugget att bara läsa den första halvan.

Så varför är jag glad över den svenska utgåvan? Först och främst såklart för att Orbital är en bra serie, men ännu mer för att den är en science fiction-serie av ett slag jag gillar: Ingen nära framtid utan istället en space opera-setting med en galaktisk konfederation där Jorden nyligen blivit en både delvis motvillig och delvis ovälkommen medlem. Jag föredrar helt enkelt science fiction som inte är alltför Jordnära 😉

I Orbital bjuds vi på två huvudpersoner som är agenter i IDB, en diplomatisk organisation vars uppgift är att främja freden i konfederationen. Här i deras första äventyr kommer Jordens historia att spela en stor roll: De måste hantera en samling ex-soldater från Jorden som efter att Jordens arméer av konfederationen stoppats från att genomföra ett folkmord (därav det ovälkomna mottagandet av Jorden i konfederationen) illegalt slagit sig ner på en gruvmåne. Nu vill släktet som egentligen äger månen själv ta över gruvdriften, men soldaterna vägrar lämna det som de ser som sitt hem. Med det dåliga ryktet som jordborna har finns det också gott om varelser som inte har någonting emot att de förs bort med våld, och ex-soldaterna tycker ungefär samma sak fastän för dem är våldets syfte att de ska kunna stanna…

Orbital – Närkontakt är en flyhänt berättad actionhistoria med en smart intrig som både ger en bra introduktion av det galaktiska samhället och Jordens ställning däri, och som dessutom med de multipla parterna i konflikten (IDB, ex-soldaterna, de ”rättmätiga” ägarna av månen, de som avskyr jordbor) ser till att det inte blir en enkel gott mot ont-berättelse av det hela. Däremot saknar jag lite grann fantastiska inslag; med tanke på att vi har en hel galax som bakgrund och de oändliga möjligheter som det erbjuder är intrigen ändå i grunden någonting som nästan lika gärna kunnat utspelas på Jorden i nutid.

Politik

Men jag kan förstå att Runberg och tecknaren Serge Pellé kanske ville ta det lite lugnt med mer udda inslag så här i början, för faktum är att i de följande albumen (som jag såklart hoppas också kommer på svenska) tar sådana saker betydligt mer plats. Här, i början, får jag nöja mig med att det åtminstone finns en del utomjordiska varelser som Pellé skildrar fantasieggande, även om de flesta ser mycket humanoida ut, men hans teckningar får mycket roligare saker att illustrera framöver.

Orbital – Närkontakt är en bra men inte omistlig serie och definitivt läsvärd för de som uppskattar action i en science fiction-miljö, och framtida album är ännu bättre. Och för den som vill läsa mer om dem redan nu så har jag alltså redan skrivit om dem (och om de första) här på bloggen, närmare bestämt om album 1&2, 3&4, och 5&6.

Action; stilvullerna är mina favoritvarelser i den här boken

PS. Kan inte låta bli att lägga till några ord om en annan serie som är svår att inte nämna i samma andetag som Orbital: Den tack vare filmatiseringen lika aktuella men betydligt äldre franska serien Linda och Valentin. Det finns många likheter, med två agenter som verkar i ett svindlande stort universum på uppdrag av en större organisation, och åtminstone som det ser ut en man och en kvinna som delar huvudrollen (huruvida Orbitals ”kvinnliga” huvudperson är en kvinna är medvetet oklart).

Men skenet bedrar en smula för stämningen i serierna är väldigt olika: Linda och Valentin är en serie som ibland är ren science fiction (som i albumet Den falska världen), ibland rent politisk (Härskarens fåglar), och ibland bara en uppslupen komisk underhållning (Vårdagjämningens hjältar) men Orbital är till 100% inriktad på action i rymden. Visst finns det små inslag av politik men det är mer av politik som ett spänningshöjande inslag snarare än Linda och Valentins mer propaganda-artande politiska album.

Kort sagt är Orbital en mycket mer fokuserad serie och en som nog är mycket lättare och på många sätt enklare att förstå sig på än den spretiga och ibland rejält utflippade äldre kollegan, och författaren Sylvain Runberg slarvar inte alls på samma sätt som Pierre Christin gör lite väl ofta 🙂 Men med det sagt är jag själv ändå mer svag för Linda och Valentin som känns mer personlig, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är den serie som båda serieskaparna intimt förknippas med, medan Runberg skriver mängder av serier varav Orbital bara är en.

Nog om Linda och Valentin; jag ville bara nämna den eftersom jag misstänker att nog alla som läst den nog kommer att tänka på den när de läser Orbital, trots att likheterna egentligen är väldigt ytliga.

PPS. För de som läste de engelska böckerna och undrar vad utomjordingarna som där kallades ”Jävlods” heter på svenska så blev det ”xavloder”. Jag är nyfiken på vad det franska originalet hade men med tanke på Runbergs svenska anknytning så var det nog ”Jävlod” där med, och på svenska hade säkert ”jävloder” låtit lite väl negativt 🙂

Wika och de svarta feerna

Postat den

Det är dags för några ord om den andra delen i serien om älvan Wika, Wika och de svarta feerna (jag vill gärna skriva féerna men måste nog acceptera att tji é är mest korrekt svenska…). Det förra albumet. Wika och Oberons raseri, slutade med att Wika på flykt från Oberons vargbarn mötte just trion med svarta feer, och nu får vi lära oss mer om vilka de är. Plus att bakgrundshistorien för de inblandade, med Wika och Oberon som de viktigaste spelarna, fylls i; i det förra albumet var det rätt oklart varför Oberon gjorde det han gjorde, men nu får vi se att det finns en tanke bakom.

Fast ärligt talat spelar plotten inte så stor roll eftersom det är teckningarna som solklart har den reella huvudrollen. Poängen med en serie som Wika är att det ska ges chansen till storslagna poser och imponerande miljöer, inte att en subtil historia ska berättas på ett smart sätt. Och på den fronten levererar Ledroit: Det är ståtliga sidor, albumet igenom, inklusive extramaterialet i slutet.

Men som jag skrev när jag recenserade den första delen saknar jag ett manus som engagerar; här är det ont om den varan och även när personernas känslor är starka visar de det genom att med hög(travande) röst deklamera det för alla omkring dem, som vore de på en halvdan teaterscen. Det finns små ljusglimtar som jag gärna skulle sett mera av; när Days manus ibland blir lite vardagligt småfånigt är det kul hur det bryter mot den högtidliga stämningen och de lika högtidliga teckningarna, och Ledroits teckningar fungerar också bra, i några av de små bilderna på Wikas träning under de svarta feerna (de två bilderna bildar ett uppslag tillsammans men det blir lite svårt att se detaljerna så jag har delat upp det, men hela uppslaget i all dess prakt finns att beskåda här):

Så ja, Wika är definitivt inte min kopp te, men jag skulle ändå vilja vara vänligare mot den än jag var förra gången. Att kritisera Wika för att handlingen är menlös och fylld av klichéer är att missa varför serien finns till: Wika är en serie som är vad jag skulle säga är vänd bak och fram, en serie där orden är till för att illustrera teckningarna istället för tvärtom, och jag tror det är därför jag personligen tycker den inte fungerar som en serie. Däremot kan den säkert fungera alldeles förträffligt för de som är ute efter någonting en gnutta annorlunda.

PS. Det tar tid att göra serier ibland, och i synnerhet om man har en tecknare som gillar att svulla på med effekter och mängder av krusiduller. Så att det tog mer än 2 år för Olivier Ledroit att teckna det andra albumet om älvan Wika, för jag gissar att det tar längre tid för honom att teckna än det tar för Thomas Day att skriva manus, är inte så förvånande. I Sverige har det varit lite kortare mellan albumen men nu ligger den svenska utgivningen tätt inpå den franska så det kan nog dröja innan nästa syns till- Så tills dess får fansen nöja sig med att studera detaljerna i Ledroits illustrationer, men det kan i och för sig ta sin lilla tid 😉 DS.

DK III – The Master Race

Postat den

Från DK III, omslag till en av de vanliga tidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.

Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet 🙂

Från The Dark Knight Returns – The Last Crusade, med eleganta teckningar av John Romita Jr; en obehaglig men skicklige berättad historia som känns som 100% Azzarello

Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.

Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.

Från DK III, huvudtidningen, med kompetenta men rätt opersonliga teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson

Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.

Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.

Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.

Från DK III, minitidningen, med roligare teckningar av Miller & Janson

Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen  🙂

Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.

Från DK III, omslag till en av minitidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.

Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.

Från The Dark Knight Strikes Again, med teckningar av Frank Miller och alternativ färgläggning av James Harvey

Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉

My Brother’s Husband

Postat den

Jag vet inte riktigt hur många japanska serier som leker med könsroller à la Ranma ½ som jag läst men många är det, och homosexuella förhållanden är inte heller så ovanligt att de förekommer. Men det är oftast på ett inte så realistiskt sätt som icke-heterosexualitet skildras, utan istället för de rent humoristiska möjligheterna (Ranma ½) eller som i yaoi där manlig homosexualitet är ett spännande och fantasieggande inslag. Och det är såklart helt okej; allting behöver inte vara på blodigt allvar hela tiden 🙂

Men givetvis finns det också andra serier med mer realistiska inslag, som den utmärkta Wandering Son (tyvärr gav Fantagraphics upp efter att bara ha publicerat hälften av volymerna så den som vill läsa resten får antingen läsa någon icke-engelsk utgåva eller leta upp en scanlation) och den självbiografiska My Lesbian Experience with Loneliness (där visserligen huvudpersonens läggning är en bisak, men ändock). Och nyligen dök en till serie upp på engelska där homosexualiteten är huvudtemat: My Brother’s Husband av Gengoroh Tagame.

Yaichi är en ensamstående pappa som en dag får besök av en storvuxen kanadensare som han aldrig tidigare träffat: Mike Flanagan, maken till Yaichis avlidne tvillingbror Ryoji. Mikes besök får Yaichi att fundera över hur han själv behandlade Ryoji efter att den senare berättat att han var homosexuell; själv har Yaichi alltid trott att deras relation inte påverkades av det men när han lär känna Mike bättre och får höra mer om broderns liv i Kanada och vad Mike fått höra börjar han förstå att han nog inte varit så fördomsfri. Brodern blev helt enkelt någon som han inte längre tänkte på, som han försökte att glömma bort och helst inte påminna andra om att han fanns.

Mikes besök blir något av en katarsis för Yaichi, och en möjlighet att gottgöra sitt beteende. Det är inte enkelt för honom, fast som han är i gamla mönster och fördomar:

Yaichis dotter Kana är fascinerad av Mikes hårbevuxna överkropp som hon ser efter att Mike har duschat, och Yaichi blir upprörd; långt senare i serien reflekterar han över varför han reagerade så starkt på Kanas fullständigt naturliga intresse med tanke på att Yaichi själv är hårlös, och över vad det säger om honom själv att han tycker det är självklart att han själv kan gå runt halvnaken runt sin dotter men inte att Mike gör det.

Serien igenom tvingas Yaichi konfronteras med att han tror sig vara helt OK med att hans bror var homosexuell men att han trots det gång på gång i handling visar sig vara betydligt mer kluven. Han har svårt att presentera Mike för grannar och bekanta (han vill våga säga att det var hans brors make men istället säger han att det var en vän till brodern), han får för sig att Mike givetvis kommer bli intresserad av honom, osv.

Den som istället bemöter Mike helt utan fördomar är Kana som bara tycker det är fantastiskt cool att hon har en (ingift) släkting som är från Kanada, och när hon dessutom hör att han var gift med hennes farbror blir hon ännu mer upprymd eftersom det låter så intressant och annorlunda. Så hon frågar honom glatt om vadsomhelst, alltmedan Yaichi tycker det är extremt pinsamt men samtidigt även för honom upplysande. Som när Kana frågar om vem av Mike och Ryoji som var make och vem som var maka, och Mike förklarar (hans förklaring fortsätter några sidor men det viktiga i svaret syns här):

Yaichi funderar senare på kvällen över Mikes svar. Han inser att han liksom Kana utgick från att ett äktenskap är någonting mellan en man och en kvinna, och att det betyder att även Mike & Ryoji följde det mönstret; att det skulle kunnat handla om två likvärdiga individer hade han aldrig tänkt på:

Jag tycker att My Husband’s Brother är en oerhört intressant serie. Den vågar attackera fördomar och problem utan omskrivningar och antydningar (Yaichis reflektioner här ovanför pågår i flera sidor, och att det bland annat handlar om hur det sexuellt fungerar mellan två män där det inte är en som har den ”manliga” rollen och en som har den ”kvinnliga” sägs rakt ut). Yaichi är en i grunden snäll människa vars enda problem är att han aldrig behövt reda ut sina tankar visavi Ryoji; när brodern kommit ut som homosexuell slutade de successivt umgås, och när Ryoji sen flyttade till Kanada kunde han helt förtränga hans existens. Men när Yaichi väl tänkt igenom hur han själv fungerar anstränger han sig hårt för att göra det rätta, även om även fortsättningsvis ibland handlar spontant på ett sätt som han senare inser var fel. Han kommer också över sin motvilja mot fysisk kontakt i allmänhet och med Mike i synnerhet, så när Mike en kväll varit ute och träffat några vänner och kommer hem drucken och melankolisk varpå han kollapsar i Yaichis armar, gråtandes över sin sorg efter Ryoji och drucket förväxlande tvillingbröderna har Yaichi ingenting emot att ge honom den tröstande kram som både två behöver.

Om jag ska ha någon invändning mot serien är det möjligen att den har ett så tydligt syfte, dvs att övertyga om att homosexualitet inte är någonting att oros sig över, och serier med uttalade syften kan lätt bli övertydliga och platta. Men jag tycker att My Husband’s Brother aldrig ramlar i den fällan, trots att Mike är så perfekt som svåger och Kana är så gullig i sin naivitet. Yaichi är den som tillför sältan i vad som skulle kunnat bli ett sockerkalas; han kämpar med sig själv, han kämpar mot andras fördomar (en subplott är hur en av Kanas vänner blir förbjuden av sina föräldrar att besöka henne så länge Mike är gäst i huset, och hur genuint upprörd Yaichi blir), och serien försöker aldrig skönmåla eller svepa under mattan att stora problem fortfarande finns för de som inte uppfyller heteronormen. Så den är en mycket bra blandning av gullighet, komedi och allvar 🙂

Som PS, några ord om Gengoroh Tagame och hans teckningar. Der här är Tagames första allåldersserie för tidigare har han enbart gjort mycket grafiska bögporrserier, med muskulöst bulliga huvudpersoner som närmast liknar en japansk version av Tom of Finland. Så att han nu lyckats göra en så lyckad serie för alla åldrar (helt utan sex/nakenhet, btw) har vad jag förstår överraskat många. Men vet man om hans bakgrund kan man definitivt se spår av det i hur männens fysik ser ut , som på den här sidan med en badande Yaichi:

Jag läste en del av Tagames tidigare serier för att se hur de var och låt mig säga som så att sidorna efter den ovanstående skulle fortsatt på ett mycket annorlunda sätt jämfört med hur det fortsätter i My Brother’s Husband 😉

Röde baronen – Stridsflygaren

Postat den

Manfred von Richthofen fortsätter att fascineras av våld och av sin märkliga förmåga att uppfatta sina fienders tankar i stridens hetta i Pierre Veys & Carlos Puertas (manus/bild) Röde baronen – Stridsflygaren, det andra albumet i serien. I den första fick vi följa honom när han upptäcker sin säregna förmåga och hur det lockar in honom i gatustrider för nöjets skull, och här får vi följa honom när han använder sig av den i kriget.

Först är han i den vanliga armén och naturligtvis är det nyttigt att kunna avläsa fiendernas planer när han blir invecklad i gatustrider, men när han hamnar i ett flygplan märker han snart att det är hans rätta element, åtminstone när han avancerat till stridspilot och inte längre behöver lita på andra färdigheter, bristfälliga som de är i jämförelse med det övertag han själv har med sin tankeläsningsförmåga. Han ser omedelbart till att utrusta sitt plan så att ingen skytt behövs, så att han har sitt öde i sina egna övermänskliga händer.

Såhär två tredjedelar in i serien (nästa del avslutar sviten) känns Röde baronen som en smått förbryllande serie. På många sätt är den synnerligen konventionell i genren europeiska första världskriget-flygplansserier (jodå, jag skulle definitivt säga att det är en egen genre!), med Puertas snygga flygbilder som största pluset och ett manus som mestadels följer de vanliga mallarna, förutom då att von Richthofen framställs om mer blodtörstig än vad som är vanligt. Kompetent, förvisso, men för egen del inte så upphetsande.

Fast sen är det det där med tankeläsningen. Det är ett mycket udda inslag som onekligen förklarar varför han så onaturligt skickligt överlever striderna, men som åtminstone så här långt egentligen inte har känts nödvändigt för handlingen. Om den framställts som någonting som kanske endast fanns i hans egen hjärna, som rättfärdigande av hans extremt höga tankar om sig själv, skulle det känts som om det passade bättre in i handlingen, men det finns ingen tvekan här om att han faktiskt läser tankar. Åtminstone är det så jag läser serien, men det kan såklart vara en feluppfattning av mig.

Jag undrar (och hoppas) att avslutningen på något sätt kommer att vara avhängigt det övernaturliga inslaget så att det inte kommer kännas lika besynnerligt påklistrat. Men jag ska inte vara för kritisk för dels gillar jag övernaturliga inslag, rent generellt, och dels gör det att jag kommer ihåg den här serien bättre än vad jag annars skulle ha gjort, med tanke på genren. Så det magiska tricket fungerar! 🙂

Stor-Jobal från Krokjala – Det surnar i säven

Postat den

Dags för att recensera ett antal del två-album, alla från Cobolt, och jag börjar med serien som min vän Sandra så träffande kallade ”The Dark Dunderklump Returns”: Stor-Jobal från Krokjala:

Den vidunderliga skräcksäcken fortsätter att ställa till problem för Inälvsdalens invånare, men nu får också Stor-Jobal själv problem: Säckens ursprungliga ägare, häxan Lapp-Tomsa, är honom på spåren, han har nu bedragit i princip alla bönder i dalen så det saknas nya offer, och dessutom börjar storstaden Smoggholm intressera sig för vad som försiggår. Stor-Jobal är ingen tankens man så när han bara fortsätter att följa sina infall går det illa; det är tur för honom att den lilla pojken Olle han plockade upp som medhjälpare i förra boken besynnerligt nog visar sig vara en riktig vän. Och konsternerade för Stor-Jobal är det också som vant sig vid att vara helt ensam och aldrig bekymra sig om andra…

Jag fortsätter att gilla Emil Maxéns synnerligen udda skapelse. När det gäller manuset är det framförallt språket som lyser, med sina egendomliga namn som låter som komna ur en dröm; det känns som om jag borde känna igen dem men de slinker alltid ur fingrarna/tankarna. Skräcksäckens monsterblandningar är lika roliga som förra gången, även om de inte längre är en överraskning, och vad gäller personteckningen fördjupas bilden av Stor-Jobal något när hans relation med Olle utvecklas, men mest av allt tack vare enstaka bilder ur hans barndom, framkallade på grund av att hans plågoande från den tiden, Prost Kulle (”Klämmar’n”), tar upp jakten på honom.

Den sistnämnde är nog den mest skrämmande figuren i serien. Lapp-Tomsa har större krafter och är långt farligare, men henne bekymrar sig Stor-Jobal föga om eftersom hon närmast är en naturkraft: Visst kan hon döda honom, men det är bara illa för hans kropp. Prost Kulle däremot är förödande för honom psykologiskt, och tanken på honom är det enda som genuint gör Stor-Jobal rädd. Hans annars ogenomträngliga pansar av oberördhet inför världen eftersom han är sig själv nog har här en lucka. Och i slutet anar man också en annan lucka, förorsakad av Olles vänlighet.

Teckningarna är här ännu mer slicka än häromsistens, och det syns tydligt hur Maxéns stil förändrats över tiden. I första boken fanns det gott om tuschstreck och skuggningar, men här är det en tydligt renare linje och större tomma ytor som gäller. Och apropå teckningar så vill jag också ge en eloge för omslaget till albumet; jag vet inte vad tekniken heter där en del av teckningen är tryckt på blankt underlag medan resten av omslaget är matt, men resultatet med en accentuerad Stor-Jobal som blickfångare fungerar utmärkt 🙂

Första skrönan om Stor-Jobal är i och med Det surnar i säven (bra titel, btw) avslutad, och om det kommer flera ska det bli intressant att se om Maxén fortsätter med den en smula allvarligare tonen som syns här. Jag tror det vore nyttigt om så skedde; skrönor är kul att läsa men i längden behövs det också tillräckligt med kött på benet om det för att inte mitt intresse ska falna. Här hinner det inte göra det, och personligen uppskattar jag det egensinniga i serien och att den faktiskt avslutats; det är alldeles för vanligt med bra idéer som sedan rinner ut i sanden.

Svartsynt i rymden: The Omega Men – The End is Here

Postat den

Efter de senaste böckernas mysighet blir det idag någonting helt annat. Och det är inte så förvånande eftersom manusförfattaren är Tom King, mannen bakom den kolsvarta men mästerliga The Vision. Då handlade det om en av Marvels trotjänare i ny tappning, och i The Omega Men – The End is Here handlar det om några DC-figurer: The Omega Men, en grupp utomjordiska hjältar som aldrig gjort mycket väsen av sig försäljningsmässigt, och en av alla Gröna Lyktan-varianter, Kyle Rayner.

Själv har jag bara läst några sidor här och där med The Omega Men (hädanefter TOM) förut och då lämnade de inga minnen efter sig. Men det behövs ingen tidigare kunskap om dem när man läser boken för precis som i The Vision är det här en bok som står helt på egna ben (mestadels iallafall; se sista stycket): TOM är en grupp frihetskämpar/terrorister som för att få uppmärksamhet från galaxen kidnappar Kyle Rayner, en självutnämnd mäklare i kriget mellan TOM och Citadellet (organisationen som har makten på de planeter som TOM kommer ifrån), och avrättar honom i direktsändning för att visa hur allvarliga de är.

Så är TOM terrorister som de verkar vara efter inledningen, eller är de frihetskämpar som fortsättningen snarare antyder? Svaret är komplicerat, och egentligen finns inget svar. Citadellet upprätthåller tveklöst en diktatur, men samtidigt tillhandahåller de en råvara som resten av galaxen anser vara livsnödvändig, medan TOMs mål är försvarligt men medlen att nå dit är betydligt mer diskutabla, och medlemmarnas moral likaså.

Och fångad i det moraliskt grumliga kriget är Kyle Rayner. TOM vill att han ska hjälpa dem att för alla avslöja hur ont Citadellet är, men han kan inte förlika sig med deras likgiltighet över att offra människoliv. Boken igenom kämpas det med vad som är en rimlig kostnad när det enda sättet att stoppa lidande och död är att använda samma mynt, och Kings manus är beundransvärt fritt från pekpinnar när det visar på hur svårt det kan vara att avgöra vad som är rätt och fel, och att bara för att en part har fel behöver inte motståndaren ha rätt.

Manuset innehåller en hel del starka scener och känslor, men den kyliga analysen dominerar. Till skillnad från i The Vision så finns ingen analyserande och kommenterande berättare, men här finns istället analyserande karaktärer som spelar samma roll, som försöker förklara och försvara inför sig själva varför de handlar som de gör:

Båda serierna utmärks av en nästan märkligt distanserande känsla och jag är faktiskt lite förvånad att jag tycker så bra om dem trots det; när jag tänker på det tänker jag att det borde göra mig mindre känslomässigt involverad men så är det inte. Framförallt i The Vision bryr jag mig om karaktärerna som fastnat i en ödesbestämd tragedi, och det blir rejält sorgligt. The Omega Men – The End is Here är inte riktigt lika vass på den fronten eftersom ingen av huvudpersonerna riktigt engagerar mig; det blir mer av en opersonlig sorg över hur tilltrasslad och hemsk situationen är.

Grafiskt är TOM – TEiH mer lössläppt än den klaustrofobiska The Vision, men science fiction-genren och rymdmiljöer till trots finns hålls även här samma strama tyglar i seriesidorna, där 3×3-layouten som den här ovan dominerar (men friare layouter förekommer också när handlingen blir mer action-inriktad):

Huvudsakliga tecknaren Barnaby Bagenda har en stil som tillsammans med Romulo Fajardo Jrs färger passar utmärkt till en science fiction-serie som den här, med en tydlig känsla av utomjordiskt när så behövs, parat med en jordnära inställning till figurteckning, utan de alltför vanliga superhjälteöverdrifterna.

The Omega Men – The End is Here är ytterligare ett bevis på att Tom King är någon man bör hålla ögonen på, även om boken inte är riktigt lika top notch som The Vision. Förutom redan nämnda skillnad vad gäller karaktärernas styrka känns det också som om Kyle Rayners historik som en grön lykta trots allt spelar lite större roll här än vad The Visions som en Avengers-medlem gjorde, och det gör att boken inte har samma helgjutna karaktär. Men bra är den och läsvärd likaså, och jag vill också ge den ett personligt plus för att den känns betydligt mer som en science fiction-serie än som en superhjälte-dito, och jag är ju nu en gång för alla ett mycket större fan av det förstnämnda 🙂