Kategoriarkiv: Serier

Serier

Bloom County Episode XI: A New Hope

Postat den

bloom-county-a-new-hope-cover

Ja, invånarna i Bloom County är lika nördiga som någonsin förut, som synes; att serien var nedlagd under många år innan Berkeley Breathed började teckna den igen för ungefär ett år sedan har inte ändrat på det. Och premiären för nystarten kändes också väldigt mycket som Bloom County:

bloom-county-nystart

Varför Breathed tog upp serien igen berättar han om i ett ovanligt läsvärt och seriöst förord: Det var Harper Lee och hennes död förra året som fick honom att inse att han ville göra det, men den här gången utan att behöva anpassa sig till vad amerikanska tidningsredaktörer tycker är passande eller inte. Så därför publiceras serien nu på Breatheds Facebook-sida, utan redaktionellt inflytande; det märks inte så mycket (det är med andra ord inga orgier i snusk, svordomar eller våld) men här och där finns strippar som nog skulle varit svåra att få publicerade annars, speciellt med tanke på att det om något är ett känsligare klimat idag med rädsla för att göra fel eller stöta sig med någon som tidningarna arbetar i.

Jag har följt serien själv sedan nystarten men har nog missat någon stripp här och där, så att förlaget IDW gett ut en samling med den får 👍 av mig. Men tyvärr är den fysiska utgåvan inte felfri: Formatet är stort och generöst vilket jag uppskattar (och, misstänker jag, Breathed också eftersom han var en av förespråkarna för mer utrymme i tidningarna för serier), men trycket är si och så. Problemet är liknande det jag skrivit om några gånger alldeles nyligen, dvs att linjerna inte är helt skarpa. Det är inte alltför farligt men synd ändå:-/

Fast den här gången känner jag mig inte alltför nedslagen på grund av några tryckproblem: Bloom County är i sina bästa stunder en alldeles fantastisk serie, och att vi nu, ett år med en sådan nedslående politisk bakgrund , återigen får läsa nya episoder av den är närmast mirakulöst. Den har (hittills) inte nått upp till de allra högsta punkterna från den gamla tiden; framförallt saknar jag de längre historierna där det absurda kunde blomma ut, och inte heller de politiska inslagen har varit helt klockrena. Kanske beror det på att politiken i USA för närvarande är så absurd att den är svår att driva med, och tills dess får vi (så gärna så!) nöja oss med gamla goda Opus:

bloom-county-never-change

Nicke gifter sig

Postat den

De tre album som redan kommit ut på svenska i serien där diverse serieskapare får ta sig an Spirou och göra lite vad de vill har varit påfallande lika; de utgör mer eller mindre en sammanhängande svit med Spirou som ung man i början av sina karriär, under och precis efter andra världskriget och skulle snarast kunna kallas Spirous ungdom eller någonting sådant. Det är inget fel på det för det har varit trevlig (och när det gäller Bravos bidrag bättre än så) läsning, men med tanke på möjligheterna i upplägget skulle lite mer variation inte skada.

Men på franska (och även danska) finns det fler utgivna album, och där finns variationen, med allvarligare bidrag som det av Yoann & Vehlmann (som ledde till att de fick ta över den vanliga Spirou-serien) och ren slapstick från Lewis Trondheim. Och nu har det näst senaste albumet också nått våra breddgrader i och med albumet Nicke gifter sig, skriven och tecknad Benoît Feroumont:

nicke-gifter-sig-omslag

Det syns nog redan på omslaget att den här gången är det komedi snarare än äventyr som gäller, och det är väl lika bra att på en gång avslöja att japp, det är inte bara menat att vara roligt, det är också ett roligt album🙂

Feroumont tar chansen att släppa loss med en historia där relationerna mellan trion Spirou, Nicke och Sickan inte är riktigt som de brukar: Nicke är hämningslöst förälskad vilket upptar all hans tid och givetvis vill han flytta ihop med sin tilltänkta, så för att inte Spirou ska känna sig ensam flyttar Sickan in till honom istället. Plus att Sickan alltid har näsa för bra historier så det är en utmärkt chans för henne att hänga på Spirou när ett mysterium med rötter i andra världskriget kickar igång…

Det som nog mest bidrar till att Nicke gifter sig är en så charmerande underhållning är hur Feroumont lyckas fånga de tres karaktärer på ett sätt som samtidigt känns korrekt med tanke på hur de uppträtt i alla tidigare serier, men som också gräver lite djupare:

  • Nicke som något äldre och lite mer världsvan än Spirou är givetvis det naturliga valet för vem som skulle kunna bli kär på riktigt, inklusive diskussioner om äktenskap och barn. Att han har ett humör som kan ställa till problem är inte heller det överraskande.
  • Spirou är något mer naiv och gammalmodig; att han blir generad inför Sickans chosefria uppträdande när hon flyttar in är självklart, men också att Sickan helt korrekt kommentarer att hans inredning är rätt gammeldags, rena femtiotalet.
  • Sickan ser att Spirou behöver stöd när han ”överges” av Nicke och rycker tveklöst in, trots hans protester, med en blandning av medlidande och egenintresse. Givetvis är det inga sexuella spänningar från hennes sida med att dela bostad med Spirou; att han kan bli generad rör henne inte i ryggen, för henne är han en god vän, ingenting annat.

nicke-gifter-sig-sambo

Dialogerna och diskussionerna mellan de tre är fartiga och underhållande, och framförallt Spirous mer barnsliga personlighet sätts på svåra prov i den här boken, med utmärkt resultat för mig som läsare men även för Spirou som nog egentligen blir glad över att han tvingas utanför sin komfortzon gång på gång.

Det finns som sagt ett mysterium i boken också, men det är mest till för att handlingen ska röra sig framåt. Därmed inte sagt att det är ett tråkigt ihopsatt mysterium, bara att den stora behållningen är den personlighetsinriktade humorn. Inklusive inte alls pjåkigt påfunna nya bifigurer, som den kriminella familjen som Spirou jagar boken igenom; bra sammansatt och jag brydde mig till och med om hur det skulle gå för dem, vilket inte händer varje dag i Spirou :-)

Men till syvende og sist är det Spirou som är huvudpersonen, och även när det gäller den nyss nämnda familjen är det Spirous interaktion med dem som är det bästa (jag tänker inte säga exakt vad för att inte avslöja för mycket). Och det är väl passande i en seriesvit med Spirous namn i titeln (Nicke är däremot inte med riktigt så mycket som man skulle kunna tro, med tanke på bokens titel). Dessutom är det som sagt välkommet med en komisk tolkning av karaktärerna efter de mer allvarliga som vi sett på svenska hittills, inklusive utmärkta teckningar i en modern fransk stil istället för den mer tillbakablickande i de tidigare översatta böckerna, och jag ser fram mot att läsa nästa bok i sviten; den här kom ut på franska i somras men det finns som sagt redan ytterligare ett album som kom för några veckor sedan!

nicke-gifter-sig-sms

Mer Snobben på svenska 😁

Postat den

snobben-60-talet-omskag

Excellent!

Lagom till jul kom förra året en samling Snobben-serier från 50-talet och nu är det dags för 60-talet, enligt mig seriens bästa decennium. Woohoo för det!

Här introduceras nu i serien två av de mest ikoniska personerna:

  • Karls lillasyster Sally, kanske min största favorit med sin alldeles egna kaosartade personlighet; alla andra har sina fel och brister till trots ändå någon slags koll på sig själv och världen, till och med Karl, men Sally för ett ständigt uppror mot allt och alla. Det är inte så konstigt att hon efter ett tag helt enkelt ignorerar alla försök att få henne att förstå hur saker och ting fungerar eftersom hennes eviga frågor om varför hon egentligen måste göra som andra säger bara möts av suckar. Ofta välgrundade suckar, definitivt, som när hon meddelar att hon absolut inte tänker gå till skolan när höstterminen börjar ånyo eftersom hon redan gått i skolan, men mycket nedslående i längden. Hon är yngre än alla andra i serien (innan Gullan och Linus lillebror dyker upp) och det märks: De andra barnen betraktar henne alltid som barnslig och en smula mindre vetande och det är hon mycket medveten om!
  •  Ena halvan av radarparet Peppiga Pia och Maja; under de här åren är det Pia solo som gäller innan Maja dyker upp 1971, men Pia själv går inte av för hackor heller. Om Sally saknar kontroll har Pia den i desto högre grad; hon har inte minsta tvivel om vem hon är. Lite likt Gullan på det sättet, men där Gullans hundraprocentiga självsäkerhet kommer sig av en suverän egocentrering är Pia istället en person som utgår från att alla är lika okomplicerade som hon själv framstår. Senare, längre fram i serien, blir Pia mer grubblande, framförallt när Maja (vänskapligt) provocerar henne och när hon filosoferar med Karl, men här är hon mer av en bulldozer. En liten, mycket rolig och mycket snäll bulldozer🙂

snobben-peppiga-pia

Några andra mer perifera karaktärer läggs också till i persongalleriet, som Franklin, en svart pojke som tyvärr aldrig får någon riktig personlighet och därför bara dyker upp i serien när det behövs en karaktär som just inte har någon särskild sorts karaktär, och Frida med det självlockigt håret och hennes kamp för att få Snobben att uppträda mer som en hund (något som Gullan fram tills dess också försökt med men som alltså Frida hädanefter tar över ansvaret för). Det märks att Schulz prövar sig fram med de här två, men som sagt blir det aldrig någonting mer med dem förutom de redan nämnda ytliga egenskaperna. Framförallt Franklin är drabbad; Frida har åtminstone två speciella saker (håret som hon alltid nämner och idén att Snobben borde jaga kaniner istället för att ägna sig åt icke-hundlika saker), men stackars Franklin blir aldrig någonting mer än det faktum att världens mest framgångsrika serie kan ha en svart person som medverkande. Alltid något, kanhända, men…:-/

Och de andra, äldre karaktärerna?

De flesta jobbar på som förr: Karl försöker sparka fotbollen, Gullan rycker undan den, Linus väntar på pumpagubben tillsammans med sin filt, och Leonard spelar på. Och givetvis spelar alla baseball och det går precis lika bra som det alltid gör. Förutom när Karl av någon anledning inte kan vara med, varpå laget givetvis vinner; lite svårförståeligt egentligen för det framstår inte som att laget, med Gullan i spetsen, verkar så värst mycket bättre än Karl.

Sen har vi Snobben som här blommar ut för fullt. Innan hade han ofta fantiserat om att vara andra djur, som en gam, en dinosaurie, med mera, men alltid på ett ”realistiskt” sätt: Som läsare såg vi Snobben som han ser ut för de andra i serien, exempelvis sittandes på en trädgren imiterandes en gam. Nu börjar vi istället få se fantasierna från Snobbens synvinkel, som hans luftstrider mot Röde baronen där det dyker upp kulhål på Snobbens hundkoja eller när han jagar runt i första världskrigets skyttegravar. Det går gradvis och det är alltid en mix där perspektivet kan växla från Snobbens fantasivärld till den ”riktiga”, beroende på vad som passar bäst för serieläsaren.

Lite samma sak är det med andra absurda inslag som pö om pö drar in i serien, med Snobben i fokus, som hans hundkoja som framstår som mer och mer fantastisk: biljardbord, van Gogh-tavlor, och all möjlig lyx som vi som läsare aldrig får se men som till skillnad från hans fantasivärldar framställs som 100% verkliga, när till exempel Karl diskuterar just van Gogh-tavlan med Linus.

Det är i och med de här åren som Snobben börjar ta över serien med samma namn, och det innebar också ett framtida problem: Här är balansen utmärkt, men det finns senare perioder då fokuset på Snobben gör serien sämre, enligt mig, som när hans rätt ointressanta kusiner senare poppar upp.

Men som sagt, det är ett framtida problem och ingenting som påverkar den här boken. Det är en av världens bästa serier genom tiderna och här har vi ett urval från den mest klassiska epoken; jag tycker att det här är alldeles underbart roligt. Jag har dock ingen aning alls om hur det vore att läsa serien utan att ha, som jag, läst så mycket av den under så många år; jag undrar hur den fungerar för en som inte har läst någonting av den förut, med tanke på att humorn baserar sig så mycket på att man verkligen känner personerna i serien. Men jag rekommenderar alla att prova själv eller att ge bort den: Det är bara 62 shoppingdagar kvar till jul!

snobben-ballong

Det känns fortfarande ovant för mig att läsa Snobben på svenska men när det fungerar så bra som här i sista rutan är det bara att anpassa sig🙂

Mooncop

Postat den

mooncop-cover

En liten blänkare idag bara eftersom det är en serie gjord av en mästare i deadpan-humor, Tom Gauld, och jag därför har svårt att skriva mycket mer om honom än jag gjort tidigare; antingen tycker man redan som jag att han är ungefär det roligaste som finns att läsa, som i hans skämtserier från The Guardian samlade i You’re All Just Jealous of My Jetpack, eller så kommer jag helt misslyckas med att övertyga om hans storhet.

Vare sig hur det vill med det, han har hursomhelst nyss kommit ut med en ny bok: Mooncop, om en mycket sysslolös polis på månen. Polisen har egentligen ingenting mer att göra än att äta munkar, kanske försöka hitta en bortsprungen tonåring eller hund (som i sann absurd humor à la Gauld har en tämligen besynnerlig rymddräkt) , och att rapportera sin kvartalsstatistik (antal brott 0, så han har iallafall 100% uppklarandegrad).

mooncop-therapy

Polisen är lite deprimerad -> en inte helt välanpassad terapirobot får hjälpa till

Månen är nämligen på dekis: Alla flyttar därifrån eftersom det är så händelsefattigt och meningslöst att bo där, så varför bo kvar?

Eftersom det är Gauld så får vi givetvis ingen förklaring till de stora skeendena i bakgrunden (Hur har månen bebyggts? Vad har hänt sen? Varför vill någon bedriva en caféverksamhet när det bara finns en enda kund?); vi får nöja oss med den inzoomade handlingen, det som utspelas på marknivå. Och drama? Inte ett dugg; det är som sagt inte Hill Street Blues som gäller för månpolisen.

Tja, det var nog allt jag tänkte skriva; resten får ni klara av, dvs att läsa den här underbara lilla boken🙂

mooncop-dog

Dieter Lumpen: Corto Maltese in spe?

Postat den

dieter-lumpen-cover

Från första gången jag läste någonting om Dieter Lumpen (hädanefter DL), äventyraren som har huvudrollen i serien med samma namn skriven av Jorge Zentner och tecknad av Rubén Pellejero, har alltid Corto Malteses ande svävat i bakgrunden:

  • När serien dök upp i Heavy Metal första gången var det i numret efter att Corto Maltese (CM) publicerats i samma tidning, varför det kändes som en ersättning av den sistnämnda
  • I svenska tidningen Casablanca varvades CM-episoder med DL-episoder, för övrigt två av de ytterst få läsvärda serierna i just den tidningen😉
  • De har både en huvudperson av det mer passiva slaget, en man som mestadels reagerar snarare än agerar
  • De utspelar sig i ”exotiska” miljöer under första hälften av 1900-talet (CM i början av perioden, DL i slutet)
  • Trots en äventyrare i huvudrollen är det ofta tämligen lugna serier
  • Teckningarna har en hel del likheter, framförallt när serierna tryckts i svartvitt

Det har gjort att jag inte varit så förtjust i DL: När jag läst serien som ett surrogat för att läsa CM har den givetvis kommit till korta, både vad gäller manus och teckningarna. ”Inte så dum men det är ingen CM precis!” skulle jag kunna beskriva mitt omdöme.

Och det är förstås orättvist; man ska inte bedöma en serie efter vad man tror att den är utan för vad den faktiskt är. Läser man DL på det sättet blir den också mycket bättre och mer givande🙂

Layout 1

Första sidan, första episoden

Varför denna lilla text idag? Jo för att man numera kan läsa alla serier om Dieter Lumpen i en samlad utgåva på engelska: The Adventures of Dieter Lumpen, 264 sidor lång och den andra titeln i förlaget IDWs bokserie Eurocomics (där den första givetvis var CM…).

Och den här gången, när jag gav mig tusan på att inte tänka på CM medan jag läste, var det riktigt underhållande. Förut, när jag bara läst enstaka episoder, fick jag aldrig något riktigt grepp på Dieter Lumpen själv, men nu framstod han tydligare: en cyniker utan egentlig egen vilja som bara driver med. Inte ond, inte god, utan bara en man utan mål och moralisk kompass. Eller kanske mer rättvisande: Han har ett hum om moral och vet nog egentligen vad som är rätt och fel, men han har inte karaktärsstyrka nog att följa den om priset är högt. Ju mindre som hände i serien desto mer tyckte jag om den, som exempelvis den sena och album-långa episoden Caribbean där det nästan helt saknas handling när Lumpen tillsammans med diverse egenartade karaktärer befinner sig i Karibien.

Pellejeros teckningar uppskattade jag också mer den här gången, nu presenterade i en bitvis mycket ambitiös färgläggning (där tyvärr stora svarta ytor ibland ”fläckats” av de omkringliggande färgerna) som verkligen framhäver djungeln, öknen, havet, eller vilken miljö nu handlingen utspelas i. DL ser bra ut i svartvitt men är nog ännu bättre i färg (till skillnad från CM!).

Så jo, jag förstår varför DL har rosats av så många. Den har stil stil och stämning; det finns en hel del andra serier som försöker vara någonting liknande men de allra flesta misslyckas och blir bara exotiserande dravel med vita män på tillbakalutade äventyr i kolonierna.

dieter-lumpen-car

Men riktigt stor tycker jag inte att den är. Det där sista lilla, det som verkligen sätter sin egen stämpel på serien, tycker jag nog saknas; i jämförelse med serier som (japp, här kommer den igen!) CM där huvudpersonen är någonting unikt, och likaså sättet som andra människor och miljöerna skildras, är DL alltför generisk. Den är ett mycket bra hantverk men ingredienserna är det ingenting speciellt med.

Väl värd att läsa är samlingen, men jag undrar jag hur Zentner och Pellejeros framtida och redan omskrivna serie kommer att bli: För den som inte redan vet det är det nämligen så att Corto Maltese ska återupplivas som serie, och gissa vilka som anlitats för detta…?😉

Ghosts

Postat den

Det tar några år mellan gångerna men nu har Raina Telgemeiers fjärde egna bok anlänt: Ghosts. Och inledningsvis känns det mycket välbekant:

ghosts-intro

Två systrar i baksätet på en bil, den här gången på väg till en ny stad; en scen som liknar andra i Telgemeiers äldre böcker.

Men skenet bedrar för den här gången är det en historia av ett slag som Telgemeier inte berättat förut. Den yngsta systern, Maya, är sjuk i cystisk fibros, och för att hjälpa henne flyttar familjen till en stad med ett gynnsammare klimat. Storasystern, Catrina, förstår att det är nödvändigt men gillar inte flytten, och är därför negativt inställd till staden redan från början. När det sen visar sig att man där ser det som en naturlig sak att umgås med och tänka på döda familjemedlemmar, framförallt i samband med den annalkande Día de los Muertos / De dödas dag, får hon nästan panik; hon vill inte konfronteras med tanken på att Maya kanske kommer att dö. Att acceptera att döden är en naturlig del av livet är en svår insikt för henne att lära sig.

Det finns mycket som skiljer Ghosts från de serier vi hittills sett från Telgemeier:

  • Det självbiografiska inslaget saknas
  • Det är inte bara fiktion, det är dessutom övernaturlig sådan (titeln, Ghosts, kan tolkas bokstavligt)
  • Det finns en mycket tydligare historia med början och slut; Telgemeiers tidigare serier har varit nästan helt karaktärsdrivna

Det känns, kort sagt, mycket mer som en klassisk handlingsdriven roman än hennes andra böcker.

Och det tar sin lilla tid att vänja sig vid, åtminstone för min del. Visst är det många saker jag känner igen, som fokuset på syskonens relation, men de mer dramatiska inslagen som spöken och tankar om döden är nya.

Jag är en fan av fiktion; om jag generellt sett får välja dras jag alltid mot det skönlitterära. Men det beror givetvis också på författaren/skaparen, och medan jag uppskattar att Telgemeier breddar sin repertoar är jag inte så säker på att resultatet den här gången är helt lyckat. Det hon är bra på, som familjerelationer, är lika bra som någonsin, och scenerna mellan Maya och Catrina är lika bra som några andra i hennes serier. Teckningarna är likaså lika effektiva som alltid; jag förstår att Telgemeier säljer så bra som hon gör eftersom hennes serier är mästerliga i sin tydlighet, oavsett om man är van att läsa serier eller inte.

Men framförallt det fantastiska inslaget, med spökena, fungerar inte riktigt för mig. Att de så tydligt skildras som någonting riktigt, som  någonting som tveklöst existerar, och inte som någonting symboliskt som representerar människors kärlek till sina familjemedlemmar även efter döden, gör att budskapet blir alltför enkelt och grunt: Om vi nu alla lever vidare precis på samma sätt efter döden som innan och till och med kan umgås med vår familj, må vara i en fysiskt ogripbar form, så är givetvis döden inget stort problem, och Catrina behöver inte oroa sig alls.

Med andra ord, som döden presenteras i Ghosts är det bara fånigt att fundera över den. Och det tycker jag är synd för jag skulle nog hellre sett att Catrinas vägran att acceptera tanken på att Maya kanske kommer att dö hade skildrats som ett svårare problem än det visar sig vara; resultatet i Ghosts är att Catrinas känslor och tankar om döden förminskas till att bara handla om att inte längre vara så negativ till den nya staden och att inte vara rädd för alla spöken som finns där.

Så tyvärr måste jag säga att Ghosts är den minst lyckade av Telgemeiers fyra egna serieromaner (egna = helt eget manus och teckningar). Dålig är den inte och läsvärd är den absolut, och jag hoppas att hon fortsätter att utmana sig själv med nya typer av serier, även om det här försöket inte blev lyckat i alla detaljer.

ghosts-cover

Lite follow-up om dåligt tryck

Postat den

Häromveckan beklagade jag mig över att den amerikanska Corto Maltese-utgåvan hade dåligt tryck i de två senaste volymerna, och det blev en del kommentarer med gissningar om vad som gått fel (tryck/rippning/scans/…) både här på sidan och på Facebook. Sen, i min recension av On the Ropes, påpekades i kommentarerna att den också hade problem med trycket (ser ut som ett liknande problem som med Corto Maltese, men inte riktigt lika påfallande). Jag har inget svar på vad det var som gått fel; den amerikanska redaktören för CM har mailat att de ska hålla ögonen öppna vad gäller de kommande volymerna men vi får väl se hur det blir med det.

Hur som helst tänkte jag bara ta några exempel till på problemet med dåligt tryck och att det kan vara komplicerat att förstå exakt vad som gått fel, med hjälp av två exempel från Sverige som jag köpt under de senaste veckorna. Först ut: Det nya Zelda-albumet, Täckning saknas (alla bilder idag scannade i hög upplösning så klicka för att se originalen, och ingen färgkorrigering el dyl är gjord efter scanningen):

tryck-zelda

Det är inte så lätt att se men precis samma problem som i de tidigare nämnda amerikanska album finns här; linjer är ojämna och ser ut som om de har för låg upplösning. Det som gör att det inte är lika uppenbart vid en snabb titt beror dels på att Neidestam använder relativt tjocka linjer så att kanterna är ojämna syns inte lika tydligt som när det gäller tecknare som Hugo Pratt som ofta använder mängder av små, tunna streck, och dels att den ”prickiga” färgläggningen gör sitt till för att dölja skavankerna.

Att de dåliga linjerna inte syns så tydligt är förstås bra i sig, men jag märkte ändå när jag läste boken att det irriterade mig hela tiden, att den där sista skärpan saknades vid läsningen. Ärligt talat, när det ser ut så här kan jag precis lika gärna läsa serierna digitalt eftersom den tryckta produkten ändå inte ser bättre ut.

Och det är synd för boken i sig är riktigt bra och min favorit bland de nyare Zelda-böckerna; jag gillar att det är lite längre sammanhängde episoder eftersom jag tycker att det är då Neidestam blir allra roligast. Mer sånt! Men bättre tryck förstås🙂

Det andra exemplet är ur det nu aktuella numret av Pondus-tidningen, nummer 9/2016:

tryck-pondus-ny

Här behöver man inte titta noga för det ser riktigt illa ut. Och tråkigt nog har det sett ut precis så här med de nya Pondus-stripparna ett längre tag i tidningen; det är så uselt att jag varit och är på vippen att helt sluta köpa tidningen. Jag vet inte exakt vad som gått fel här, men det är uppenbarligen inte bara Frode Øverli som slarvat eftersom textningen som synes är lika katastrofal.

Det som är besynnerligt är dock att det inte är ett rent tryckproblem. Här en ruta ur samma nummer, med en repris av en gammal Pondus-serie:

tryck-pondus-gammal

Plötsligt är det inga problem alls; linjerna är jämna och mjuka, inklusive textningen. Så samma tidning, samma serie, men där bara reprisen ser bra ut. För min del pekar det på att den svenska redaktionen helt enkelt gör ett slarvigt jobb nuförtiden, medan man förut såg till att skapa bättre tryckförlagor.

Vem som gör fel och vad är oklart men det är nog ett mishmash av orsaker; för ett tag undrade jag om inte Zelda-problemen kanske berodde på att Neidestam gick över till att rita digitalt eftersom det första albumet ser bra ut medan nummer 2-4 har samma problem som Täckning saknas (detsamma gäller Zelda-stripparna som publiceras i Pondus), och jag tror att det ungefär matchar övergången papper -> digitalt, åtminstone ser det för mina lekmannnaögon ut så.  Men sen kollade jag hennes Maran och den ser toppen ut så nä, det verkar inte stämma det inte heller.

Så slutsaten blir helt enkelt tråkig men sann: Det är inte bara amerikanska publikationer som är dåliga på kvalitetskontrollen utan även svenska😦