Kategoriarkiv: Serier

Serier

Roller Girl

Postat den

Roller Girl - omslag

Mer fart på svensk serieutgivning för en yngre publik, den här gången med hjälp av huvudpersonen Astrids två hjulförsedda fötter i Victoria Jamiesons Roller Girl, översatt av Sara Årestedt och utgiven på Rabén & Sjögren.

Som man kanske kan misstänka handlar boken om roller derby, en sport som Astrid upptäcker en dag när hennes mamma tar med henne och hennes bästa vän Nicole på en match. Astrid faller som en fura och bestämmer sig omedelbart för att hoppa på ett sommarläger för sporten. Men sen var det det där med Nicole som inte är lika förtjust i idén…

Det är svårt att inte jämföra Roller Girl med Raina Telgemeiers serier: Teckningsstil, åldern på huvudpersonerna (och tänkta läsare), och ett tema om det knepiga i att växa upp, med allt vad det innebär av att förändras, få nya men förlora gamla vänner, föräldrar som har svårt att hänga med i svängarna, med mera. Likheterna är stora, och med tanke på både hur lyckade Telgemeiers serier är och de stora försäljningsframgångarna är det inte lätt att leva upp till jämförelsen.

Men jag skulle säga att Jamieson helt klart förtjänar sina egna framgångar (för även den här boken har dykt upp på t ex New York Times bestseller-listor). Förvånad av hur historien slutar kan jag inte säga att jag blev, men trevligt hade jag medan jag läste. Det är en lite enklare historia än de hos Telgemeier, där mallen följs till punkt och pricka för en berättelse om nybörjaren som har stora svårigheter i början och som måste kämpa sig igenom både sportsliga och personliga problem innan allt löser sig. Och även teckningarna är lite enklare, med en plattare känsla och någon enstaka gång en smula osäker linje.

Roller Girl - derby

Fast ärligt talat är det mest petitesser. Det är verkligen kul att se den här på svenska, till en billig penning, och utgivet på ett förlag som borde ge den chansen att upptäckas av många (till skillnad från de svenska utgåvorna av Telgemeier (det är sista gången jag nämner henne, jag lovar!) som inte ens finns att köpa via de stora internet-bokhandlarna). Jag tror den passar perfekt för slukaråldern, och jag har redan köpt ett ex som jag gett bort till en i rätta åldern. Och jag vill ha fler serier i den här stilen, på svenska, med inte alltför komplicerad men ändå bra läsning, som man kan rekommendera utan minsta brasklapp, och som så gott som garanterat kommer resultera i en nöjd läsare:-)

Nu i butik: Heavy Metal à la Grant Morrison

Postat den

Heavy Metal 280 - cover

Och så det sista inlägget (för nu iallafall) om dagsaktuella serier som finns i (välsorterade) butiker: Den amerikanska tidningen Heavy Metal. En tidning som jag skrivit om några gånger förut, och som jag nu tänkte nämna igen av den enkla anledningen att den fått en ny redaktör: Grant Morrison.

Efter når urusla decennier har tidningen det sista året eller två spottat upp sig en smula, men bra? Njae, inte precis. Så det var med stort intresse jag läste nummer 280 som kom häromveckan: Skulle Morrison kunna rycka upp den till gamla höjder igen? Vad jag skulle önska mig vore inte en kopia av hur tidningen var när den var som bäst utan en nytolkning, för vår tid, med Morrison med rodret.

Men tyvärr, så stor skillnad var det inte på Morrisons första nummer och de tidigare. Ett (stort) plus är att det så gott som helt saknas den värsta sortens våld&sex-serier som HM dragits med under många år, men jag kan inte säga att de ersatts med utmärkta serier. Istället känns tidningen mer som att de relativt små men dock positiva tecknen de senaste åren fått lite större plats.

Till exempel skulle jag säga att det gick att förstå de flesta serierna den här gången, och det var ett tag sen sist! Och om det inte låter som någonting att imponeras av så har ni inte läst HM under de mörkaste åren, tro mig…

Några väl enkla historier med ”överraskande” slut, några fortsättningsserier från tidigare nummer (inklusive Enki Bilal), några intressanta avslutade serier (som Anna Kornums A Mind Bomb), och till och med en serie skriven av Morrison själv (i genren lättsam sf-komedi som lika väl kunnat vara en 2000AD-serie) ger mig kanske inte mersmak modell större, men det är ändå tillräckligt mycket för att jag fortfarande är smått hoppfull om att det kan bli någonting mycket bättre när/om Morrison sätter mer av sin personliga prägel på tidningen.

Anna Kornum

Anna Kornum

Nu i butik: Marsupilamis vrede

Postat den

Marsupilamis vrede - omslag

Det var inte meningen från början att det nya Spirou-albumet skulle vara med bland infon om aktuella serier som just nu finns i butik att köpa, men, tja, jag såg den på Pressbyrån igår och köpte den så…:-)

Alltnog, Marsupilamis vrede är alltså nummer 54 (i Sverige) i den ”ordinarie” Spirou-utgivningen, dvs de album som inte är en del av Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten som i teorien är helt fristående böcker. Men den skillnaden är rätt diffus numera, med tanke på att det både i Marsupilamis vrede och i de tidigare albumen av Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar) glatt refereras till händelser i specialalbumen. Så det är nog bäst att inte fundera alltför mycket på skillnaderna.

Och det behövs verkligen inte för Vehlmann/Yoann fortsätter att skriva bra underhållning, och jag gillar att de nu också vågar (får?) använda sig fritt av persongalleriet från Spirou: Nickes kontor med Gaston och de andra, den alltid villige men aldrig lyckosamma kontraktsskrivaren direktör Gyllenhammar, och nu alltså även den tidigare Spirou-tecknaren André Franquins mest kända tillskott till serien: Marsupilami.

Marsupilamis vrede - Direktör Gyllenhammar

Marsupilamis vrede skiljer sig rätt markant i sin handling från de senaste albumen som fokuserat på action och äventyr. Här är det istället fokus på relationer och känslor, med en Nicke som är frustrerad över att Spirou inte tar Nickes jobb på allvar, men framförallt ett drama med på ena sidan Spirou & Nicke och på den andra marsupilami (svårt val här om jag ska skriva med stor eller liten bokstav, med tanke på att det handlar om den specifika marsupilami som vi sett tidigare i serien och som aldrig fått ett eget namn…).

Marsupilamis vrede - MarsupilamiJag vill inte avslöja för mycket om handlingen men jag kan säga att Vehlmann får till en trovärdig förklaring på varför inte marsupilami synts till i serien på många år, och att förklaringen dessutom gör de starka känslorna begripliga.

Faktum är att det här är ett av de allvarligare Spirou-albumen jag läst, inklusive special-albumen,  och att den seriösa tonen känns fullkomligt naturlig med tanke på vad som hänt/händer. Sen är albumet också väldigt roligt; Vehlmann balanserar mellan allvar och komik på det hittills mest lyckade sättet av alla Spirou-serier han skrivit, ordinarie som speciella böcker.

Så om ni någonsin gillat Spirou, köp det här albumet. Det är billigt, det är en smula längre än de senaste varit, det är känslomässigt väldigt tillfredställande, och Yoann fortsätter att teckna bra, framförallt suggestiva scener. Och, som sagt, räkna inte med en enklare historia jämfört med special-albumen för det är det inte:-)

Nu i butik: Rebirth

Postat den

Rebirth - cover

En till rykande aktuell tidning, ute nu!

5 år med The New 52 räckte för DC som nu tänkt sig göra en omstart igen, den här gången kallad Rebirth. Jag kan inte precis säga att jag följer allt vad DC pysslar med men det lilla jag kommit i kontakt med The New 52 gjorde mig inte imponerad: Mer grimdark, alla personliga relationer startas om (och framförallt gjorde man sig av med alla giftermål för vem vill läsa om riktiga känslor?), och den minimala lekfullhet som ändå fanns kvar försvann givetvis.

Att den här nya omstarten initieras av en tjock tidning med namnet Rebirth skriven av Geoff Johns var ingenting som gjorde att jag blev sugen på att se vad som skulle hända; Johns är i mitt tycke en trist författare och en som jag sett som ansvarig för det moras av lusiga superhjälteserier som DC befunnit sig i. Men sen såg jag några vinkar om vad som var på gång och kände att jag måste nog se vad som pågick…

 

 

OBS! Spoilers galore följer, om ni vill läsa Rebirth själva först. Spoiler-Fri sammanfattning: Den är inte en bra serie, men den har ett högt WTF-värde:-)

 

 

Först, det som lät bra: Hela konkarongen med The New 52 startade i en av Johns tidningar, Flash, med den gamla idén om hur en tidsresenär (Flash i Barry Allens tappning) genom att ändra någonting när han åker bakåt i tiden får framtiden att förändras drastiskt -> eventet kallades Flashpoint, och  The New 52-universumet blev resultatet.

Nu verkar det som om Johns inte gillar resultatet, på grund av samma saker som jag, och att han vill återinföra känslor och all den historia som DCs hjältar har; en av de största styrkorna med DCs persongalleri är enligt mig att de har så mycket historia de kan utnyttja, inklusive de rejält utflippade delarna. Marvel har såpoperan, tonårsångest och föräldrauppror, medan DC har de vuxna superhjältarna, inklusive de mörka (Batman) och ljusa (Superman) men också de knasiga delarna från 50/60/70-talet, så när DC de senaste decennierna mer och mer utrotat skillnaderna med slutresultat filmer som Batman vs Superman så har de enligt mig förslösat sina bästa styrkor.

Rebirth presenterar Wally West (en halvgammal Flash-version) som desperat försöker få alla att förstå att någonting är fel, att världen inte ser ut som den ska, och i scenerna där han kontaktar diverse hjältar är temat hela tiden att kärleken saknas, att allt är mycket eländigare än det borde vara. Och eftersom han till slut lyckas få Barry Allen att lyssna på honom kan vi nog räkna med att förändringar är på väg.

Därmed har vi klarat av det positiva med tidningen, dvs ett litet hopp om att DC överger den sedan länge trötta trenden med mörka, våldsamma och cyniska serier. Dags för det negativa!

Först som sist är Rebirth en usel serie i sig. Att manuset är hoppigt och utan flyt är kanske svårt att undvika eftersom det egentligen inte är en historia som ska berättas utan ett antal vinjetter som ska presenteras, med de största superhjältarna i DCs galleri, men lite bättre skulle det nog kunnat gjorts. Men som sagt, jag har svårt för Johns manus och har aldrig förstått varför en del är så svaga för honom.

Teckningarna är också de genomgående inget att hänga i julgranen. Det är flera olika tecknare, inklusive en del kända namn, och resultatet varierar från godkänt till klart underkänt, men de är alla alldeles för fokuserade på att effekter och att se coola ut, till förfång för läsbarheten. En underkänd sida, (två godkända sidor finns längre ner, tecknade av (återigen) Gary Frank, men tillsammans med Phil Jimenez):

Rebirth - underkänd

Tecknare: Gary Frank och Ethan van Syiver. Notera den synnerligen bisarra anatomin på Barry Allens arm i ruta 2 och, well, hela han i ruta 3..

Men om det här var allt, dvs en omstart med eventuellt goda föresatser skulle jag vare sig läst tidningen eller skrivit om den. Det som verkligen gjorde mig nyfiken var en helt annan sak…

När Wally West i Rebirth försöker förklara vad som egentligen hänt visar det sig att det visserligen var Barry Allens handlingar i Flashpoint som triggade förändringarna, men att någonting annat, någon okänd kraft, låg bakom att allt blev så illa. Tidningen igenom släpps små vinkar om vad denna okända kraft är för någonting, och mot slutet, när Batman ståendes i sin grotta funderar, så kryper sanningen fram:

Rebirth - slut01

Den som tycker det här rutnätet med 9lika stora rutor känns bekant kan nog gissa vem/vad som utgör den otäcka kraften bakom, för att citera sidan ”Despair…Apathy…Disbelief”:

Rebirth - slut02

Jupp, på något sätt är Watchmen skurken bakom allt elände i DCs universum.

Den som trodde att Before Watchmen var sista ordet i serien hade fel, för nu är Watchmen på väg att fullt ut inlemmas i vanliga DC. Måhända är det Dr Manhattan som är ansvarig, måhända någon annan, men nu har iallafall Johns identifierat varifrån de ansvariga kommer.

På nätet har jag läst flera upprörda läsare som anser att Johns alltså anklagar Alan Moore för DC lusiga serier, när Johns i själva verket är en av de som drivit på utvecklingen. Det tycker jag är nonsens; att inlemma Watchmen i DCs universum är inte värre än Before Watchmen var, och originalserien står fortfarande på egna ben (jag tycker personligen att de nya Watchmen-serierna är men(ings)lösa, men inte någonting värre än så).

Dessutom tror jag att Johns faktiskt har rätt, på ett sätt: Det är inte Alan Moores fel att DCs serier blivit mörkare och mörkare (Marvel har varit bättre på att motstå trenden), men Watchmen var definitivt, tillsammans med The Dark Knight Returns, det som inspirerade trenden. DC fick två gigantiska succéer och trodde därmed att de pekade på hur serierna måste utvecklas för att sälja bättre, vilket enligt mig var en helt felaktig slutsats. Men det är inte Moore och Millers fel, såklart, och det har heller inte Johns hävdat, vare sig i intervjuer eller i serien.

Men visst är det en rätt stark WTF-känsla med Batman och smiley-knappen. Bra? Dåligt? Nä, WTF. Och rätt typiskt för DC att alltid satsa mot det spektakulära och det kortsiktiga, för uppmärksamhet får det här tilltaget förstås. Som den här posten:-)

Nu i butik: Bästis

Postat den

Just nu finns det tre tidningar ute i butikerna som har ett, tycker jag, lite intressantare innehåll än vanligt. Inte nödvändigtvis bättre, men intressantare:-) Och det tyckte jag kunde vara värt några korta ord!

Först ut: Serien Bästis av Kenneth Larsen som är gästserien i Pondus maj-nummer. Kenneth Larsen är mannen bakom skräckserien Nio år som jag köpte på SiS häromveckan och berömde. Bästis är dock någonting helt annat, nämligen en burlesk komediserie om de två barndomsvännerna Marthe och Kenneth (självbiografiskt måhända?😉 ), och en serie som passar förträffligt i Pondus med sin härligt vulgära stil, parat med väldigt roliga teckningar. Det är någonting med framförallt de illmariga ögonen och munnarna som gör mig på gott humör; en liten detalj kanske men ack så lyckad.

image

Från seriens hemsida, http://www.serienbastis.se

Faktum är att jag köpte en samling med Bästis-serier redan på SiS, men jag skrev ingenting om den då eftersom samlingen hade några år på nacken så jag prioriterade de nyare serierna. Den samlingen innehöll längre episoder, medan de som finns i Pondus är i klassiskt dagsstrippformat istället, och Larsen behärskar både stilarna lika bra.

Det verkar som om Kenneth Larsen är en talang (eller, mer än en talang med tanke på hur fullödiga serierna varit) att hålla ögonen på. Jag läser väldigt gärna mer av honom i Pondus; Bästis känns som gjuten för tidningen, och andra serier av honom också för den delen. Så tummen upp för den här aktuella tidningen!

En liten besvikelse: Mandrake the Magician

Postat den
Omslaget (något beskuret)

Omslaget (något beskuret)

Mer än 4 år efter att jag beställde den dök samlingen av serien Mandrake the Magician med de första årens helsidessidor från söndagstidningarna till slut upp; jag har ingen aning om varför förlaget Titan blev så försenat, men som sagt, nu existerar boken på riktigt!

Och då är det synd att det visade sig att trots att Lee Falk står för manuset här, precis som i den så gott som samtidigt debuterande Fantomen-serien, så är det här inte alls lika rolig läsning som den sistnämnda. Av Fantomens snärtiga replikföring syns inga spår, och äventyren som knåpas ihop är långt efter Fantomens vad gäller komplexitet och spänning. Det här är historier där det inte lagts ner mycket krut på att få handlingen att hålla ihop logiskt utan saker och ting händer lite så där hipp som happ.

Jag misstänker att ett skäl är just att det handlar om söndagsversionen av serien: Med en sida/vecka är det mycket svårare att få upp trycket och tempot eftersom det går så pass långt tid mellan publiceringarna att du inte kan ha en alltför komplex handling då en sådan riskerar att läsarna lär få svårt att hänga med i svängarna. Det skulle vara intressant att läsa dagstidningsversionen av serien för att se om det stämmer.

Men det är inte enda orsaken, med tanke på att Fantomens söndagsserie visserligen också den är enklare än dagstidningsversionen men trots det är den rolig att läsa. Tyvärr är det så att Mandrake och hans vapendragare Lothar (de är de enda två återkommande karaktärerna under de här åren) är relativt bleka och ointressanta jämfört med den mystiska Fantomen och den riviga Diana.

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

En mycket tidig sida av Davis; han blev snabbt bättre än vad han är här

Dessutom fungerar Mandrakes magi här som en evig deus ex machina: Alla problem, oavsett vad de är, kan lösas genom att han trollar till det. Här och där står det visserligen att det bara är illusioner, men det är ärligt talat en ren lögn med tanke på sidor där Mandrake och Lothar flyger över höga murar, använder flygande mattor, förvandlar en rasande panter som just ska döda en kvinna till en liten kattunge och så vidare. Han är kort sagt en superhjälte som kan göra exakt vad som helst, dvs om manuset kräver riktigt trolleri så gör han det, och om det kräver att det bara är illusioner så är det det som gäller.

Med andra ord är själva gimmicken med serien, Mandrakes trolleri, uselt definierad och en bluff, vilket gör att serien samtidigt som den lider av liknande problem som många Stålmannen-serier gör (hur får man en spännande handlingen när huvudperson i princip kan lösa alla problem närhelst hen vill?) också har problem eftersom jag som läsare inte från en sida till en annan vet vad han kan göra.

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag antar att Mandrake hypnotiserar ljusstrålarna så att de blir ofarliga

Jag kunde inte låta bli att tänka på en annan likaså samtida serie med en superhjälteliknande huvudperson som också led av ett undermåligt manus: Alex Raymonds Blixt Gordon. Den har ofta samma känsla av att sida bara följer på sida, utan tempoväxlingar eller spänning, och med färglösa huvudpersoner. Den hjälps dock upp av Raymonds teckningar som gör att jag kan förlåta en hel del (dock inte allt…), och även om Mandrakes tecknare Phil Davis är bättre än jag trott så är han inte i närheten av lika bra som Raymond (vars stil faktiskt påminner en hel del om Davis).

Det finns mer saker jag skulle kunna skriva om serien, som det besynnerligt repetitiva inslaget att alla äventyr de här första åren har som en detalj ett älskande par som inte får/kan/har tillåtelse att gifta sig men det kirrar Mandrake såklart, med bröllop som följd; jag tror att det var när jag började läsa det fjärde äventyret och en olycklig älskande dök upp som jag först tänkte att nu får väl Falk skärpa sig, han tänker väl inte dra till med paret med problem igen, och så gjorde han det.

Eller hur Lothar skildras, dvs definitivt problematiskt (plus för en färgad person i snudd på huvudroll och för att Mandrake uppenbarligen tycker bra om honom, stort minus för hans mycket karikatyrartade utseende, primitiva språk, och, well, hela hans karaktär!).  Men jag tror det får räcka nu.

Det var intressant att läsa den här serien men ärligt talat bara av historiska skäl och för att det är en serie jag gillade som liten då jag läste betydligt senare episoder av den i Fantomen-tidningen. Nu är min nyfikenhet släckt, så även om Titan skulle börja spotta ur sig volymer i en mycket raskare takt kommer jag knappast köpa några fler :-)v

Jannah

Postat den

Jannah - omslag

Svensk science fiction har onekligen blivit vanligare men det känns ändå som om det är långt mellan gångerna jag läser någonting där det svenska ursprunget är tydligt; det vanliga är att det skulle kunnat varit SF från vilket land som helst och att det svenska ursprunget mest är en obetydlig detalj.

Därför är det skoj att läsa en serie som Jannah – Sista året på Jorden, första delen i en science fiction-serie gjord av Frida Ulvengren och Johan Jergner-Ekervik (jag tror att det är ett samarbete både vad gäller teckningar och manus). Att det är Sverige, må vara ett framtida sådant, som skildras känns som en viktig del och inte bara som en detalj.

Vi får följa några människors liv, och varför de börjar lockas av tanken på att emigrera till planeten Jannah, en planet de inte vet mycket om förutom att där kanske man kan få chansen till ett nytt liv. Några av dem är helt enkelt inte nöjda med sitt nuvarande liv, medan andra snarast behöver fly från sina problem. Med andra ord, de är som utvandrare varit i alla tider: De önskar sig ett bättre liv.

Och medan några av dem redan bor och arbetar i rymden bor några kvar i Sverige, på landsbygden eller i stan, och det är här igenkänningsfaktorn dyker upp, framförallt i de lantligare scenerna: Även i framtiden känns Sverige igen, med de smått dystra granskogarna, och människorna som inte precis brinner av lust att dela med sig av sina känslor.

Jannah - vardag

Så ett stort plus för miljön och personskildringarna, och för ambitionsnivån med den relativt stora gruppen huvudpersoner som alla ska presenteras och ges en personlighet, och en historia som både ska fungera som science fiction och som berättelsen om det nya landet. Givetvis hade inte heller blivit ett plus om det inte hade lyckats men det har man, åtminstone så långt som den här delen sträcker sig; när en av personerna på slutsidorna försvinner ur historien kände jag att jag kommer sakna hen, så mycket hade jag redan börjat relatera till denna.

Teckningarna är vad skulle kalla jordnära, med en färgskala som får mig att tänka på Jan Lööfs Ville, en av de få tidigare svenska sf-serierna, och det kan nog vara en orsak till att jag gillar den. Och för den delen, att det finns så få föregångare gör också att jag associerar till den:-) Men även mer klassiska sf-motiv har den rätta rymdkänslan och utan det hade det här varit en svagare serie, absolut!

Jannah - rymden

Mer tänkte jag inte skriva idag; jag lär skriva mer om Jannah när serien är avslutad. En lovande start är det, så även om det såklart inte finns några garantier vad gäller fortsättningen så tror jag nog att det här kommer bli riktigt bra, när krutröken lagt sig. Redan nämnda Ville, min gamla personliga favorit Spindlarnas rike (sorgligt nog oavslutad), men sen kommer jag inte på några fler högkvalitativa sf-serier med den här genuint svenska stämningen. Kul!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 231 andra följare