Kategoriarkiv: Serier

Serier

Digital sommarläsning: En drös serier

Postat den

Tillbaka från ett svettigt Italien, dags för uppsamlingsheat!

Rocket Girl, manus Brandon Montclare, teckningar Amy Reeder: Ursprungligen en miniserie à fem nummer som kom ut förra året, men jag fick syn på den i år i och med att nummer 6, som fortsätter historien, kom ut för några månader sen. Omslaget såg inte oävet ut, en snabbtitt på teckningarna likaså -> varför inte läsa den?

Rocket Girl

Well, kanske för att den helt enkelt inte är så bra?

För tyvärr är den här superhjälteserien (nominellt är det sf eftersom det är en tidsresehistoria där huvudpersonen reser tillbaka från ”framtiden” (2013) till år 1986 för att förändra framtiden till det bättre, men i praktiken är det en superhjälteserie det handlar om, må vara en där superkrafterna fås genom avancerad teknisk utrustning istället för någonting inbyggt) inte alls bra.

Framförallt är det Montclares manus som är undermåligt: En uppsjö personer, alla utan egen personlighet, ett överflöd av plottrådar som vare sig förklaras eller utreds (en katastrof när det gäller tidsresor som kan bli nog så knöliga ändå att följa med i), en total avsaknad på spänning (eftersom det inte går att förstå vad de olika personerna egentligen vill åstadkomma). Det verkar som om Montclare tror att det räcker med att inkludera coola detaljer (en värld där poliskåren består av ungdomar, alla under 20 år; en ung tjej med ett jetpack; osv) och sen löser sig liksom allting annat av sig själv. Ett tips: Det gör det inte.

Men Reeders teckningar visar sig vid en närmare läsning inte heller vara så värst bra. De är överlastade med alltför mycket detaljer och för oorganiserade för att man enkelt ska kunna följa med i vad som sker, givetvis mest påtagligt i actionsekvenserna. Huvudpersonen har fräknar vilket kanske är lite ovanligt, men det är ungefär allt för resten ser väldigt generiskt ut allesammans; snyggt vid en snabbtitt, sterilt och trist vid en noggrannare läsning. Jag gick iallafall på det :-/

Slutomdöme: Tja, manus och teckningar matchar varandra bra eftersom de har ungefär samma brister båda två.

Abigail and the Snowman, manus & teckningar Roger Langridge: Det här var mycket roligare! Trenden med bra barnserier på engelska fortsätter, och att Roger Langridge skulle göra det bra är inte precis överraskande med tanke på vad han gjort förut. Här är det fråga om en fyra nummer lång miniserie om den lilla flickan Abigail som samma dag hon ska börja i en ny skola råkar på en yeti, på flykt från en organisation som vill använda hans krafter (han är osynlig för alla vuxna visar det sig) som ett vapen.

Abigail and the Snowman - Möte

Vibbar av gamla klassikern Stanley and His Monster (där det bara var Stanley som kunde se monstret) alltså, och det gamla konceptet fungerar fortfarande bra. De andra barnen blir först överrumplade men sen accepterar de yetin, och Abigail gillar honom förstås omedelbart. Blanda i konflikter med den onda organisationen, en snäll pappa som inte riktigt förstår vad som pågår, en myckenhet charm, lite sorg, några klumpiga agenter som visar sig ha ett hjärta när det behövs, och en enda riktigt elak agent som står för spänningen, och de fyra numren är slut alldeles för snabbt.

Slutomdöme: Mysigt!

Blue Note – Final Hours of the Prohibition, manus Mathieu Mariolle & Mickaël Bourgouin, teckningar Bourgouin: En europeisk scanlation bestående av två album som utspelar sig parallellt de sista skälvande dagarna innan förbudstidens slut. Platsen är en oidentifierad storstad (tänk New York), och det första albumet följer den irländska boxaren Jack Doyle som lockas tillbaka till staden som han avskyr för att återuppta sin boxningskarriär. Mot sin vilja dras han in i de intriger som vävs av olika gangstrar som positionerar sig för tiden som ska komma. Det andra albumet följer gitarristen Ray Jameson som däremot vill till storstaden för att kunna spela inför så många som möjligt, för att visa upp sin briljans på de hetaste klubbarna; samma klubbar där också Doyle vistas eftersom de drivs av gangsters som också styr boxningsvärlden.

Jag måste säga att när jag började läsa den här serien var det på näppen att jag slutade läsa efter de första sidorna: Jag tyckte teckningarna var lite väl tråkiga i sin murriga och lätt vaga stil, och att manuset verkade vara alltför likt alldeles för många franska serier/böcker/filmer som fascineras av USA, 30-talet, jazz och boxning (det finns gott om dem, tro mig!). Men jag fortsatte ett tag till och det blev faktiskt betydligt bättre efter hand. Doyle blir lite intressantare när man lär känna honom, och den labyrintiska handlingen klarnar också, framförallt när jag läste det andra albumet; jag visste inte att det handlade om två parallella album, där samma bipersoner finns med i båda, och att de saker jag inte riktigt förstod i första albumet blev betydligt klarare i det andra. Plus, Jameson är en intressantare person än Doyle, och teckningarna när Jameson svävar ut i sitt gitarrspelande är bland de bättre, så album två är helt klart de bättre av dem (men att bara läsa ett av dem är rätt meningslöst).

Blue note - Ray Jameson

Slutomdöme: Nä, inget mästerverk, men helt okej läsning om man inte har någonting bättre för sig. Det kanske låter som rätt svagt beröm, och det är precis vad det är menat som också ;-)

The Demon, manus Garth Ennis, teckningar John McCrea: Jag tycker att Ennis Hitman är det bästa han gjort i det längre formatet (med Preacher som given tvåa, mycket lite bakom) så därför tog jag till slut och läste igenom hans och McCreas (som tecknade Hitman) nummer av The Demon som är bland det tidigaste han skrev för DC, och där Hitman dyker upp i gästspel innan han fick en egen tidning.

Varför har jag inte läst de här numren förut om jag nu tycker så mycket om Hitman? Jo, jag har faktiskt börjat men fastnat eftersom de var så förgjordat trista. Det som framförallt gör tidningen svårläst för mig är huvudpersonen, demonen Ettrigas, eviga rimmande (han rimmar, alltid); jag tycker att det bara gör det jobbigt att läsa, utan vinst. Rim ibland, javisst; rim alltid, bleurk!

The Demon - Deklaration

En demon med rim galore gör min läsning alltför svår

Men den här gången kom jag igenom de cirka 20 numren, och jodå, det fanns några nummer som gick att läsa. Hitmans gästspel fungerade, och det är ganska uppenbart att Ennis serien igenom är mycket mer intresserad av gangsters och krig än av övernaturliga shenanigans; varje gång han får chansen att slänga in referenser till exempelvis världskrigen blir det lite bättre, men sen blir det demoner, änglar med mera (plus rim, ständigt dessa rim!) och då går det trögt igen.

Slutomdöme: Håll er undan; inte ens om man är ett Ennis-fan som jag som vill se hur hans tidigaste serier var finns det någonting av intresse här egentligen…

Digital sommarläsning: Jade

Postat den

Jade - cover

Idag blir det några korta ord om en riktig höjdare: Ulysss Malassagnes Jade  :-)

Det var nära att jag missade den här boken; det finns så många scanlations att ett album lätt drunknar i mängden när jag inte vet vad det är för någonting. Men lyckligtvis såg jag att personen bakom serien var Ulysse Malassagne, mannen bakom den suveräna Kairos, så givetvis måste jag läsa den här.

Och visst var det en bra serie! Liksom i Kairos märks det att Malassagne tycker om fart och rörelse i sina serier; här sparkar det igång redan på sida 1:

Jade - sida 1

Efterhand visar det sig att Harry är en engelsk ung man som gett sig av till Tibet för att där bevisa att hans far, försvunnen och antagen död sedan många år, hade haft rätt när han hävdade att magi existerar, och att det i Tibet finns levande magiker. Harry, en desillusionerad och deprimerad man, vill också tro detta för att livet ska ha någon mening. Pema, den unge tibetanen som också syns på sidan, mer eller mindre tvingas av Harry att hjälpa honom i sökandet.

Men det här är inte det typiska exotiserande Asien-äventyret man skulle kunna tro. Istället är det en mörk berättelse som utspelar sig mot en bakgrund av Kinas invasion av Tibet och hur Kina behandlar landets invånare, parallellt med att Harrys naiva tro på sagolandet Tibet får sig törn på törn, och hur han själv inte är den goda hjälten han ser sig som:

Jade - tibetanska

Malassagne gör dock att det hela inte blir alltför dystert och deprimerande; hans extremt fartfulla stil, teckningarna som blandar humor och allvar lekande lätt, och hans behärskning av mediet gör att läsningen flyter på alldeles underbart. Malassagne är ung och har därför inte gjort fler serier än just Kairos (jag hoppas en scanlation av den avslutande tredje delen dyker upp snart, eller ännu hellre en fysisk utgåva) och Jade. Jag hoppas han kommer fortsätta göra serier i många år, och om han fortsätter utvecklas kommer de riktiga stordåden RSN (om nu inte Kairos redan ska räknas dit!).

Det här är serien som så många andra, framförallt franska, halvkomiska äventyrsserier så gärna skulle velat vara, som exempelvis The Unspeakables/White Tigress, men som misslyckats av olika orsaker (i fallet TU/WT ett manus som fladdrar alltför mycket och som inte vågar löpa linan ut hela vägen, som inte klarar av att slänga av sig alla klichéer som genren samlat på sig under åren).

Slutomdöme: Om man har det minsta intresse för nya europeiska serier och/eller åtminstone en liten acceptans för att läsa serier i digitalt format, skaffa den här serien. Nu.

Digital sommarläsning: Shazam! – A Celebration of 75 years

Postat den

Shazam! - A Celebration of 75 Years - cover

Det blir kort idag för den här samlingen förtjänar tyvärr inte så många ord!

Shazam! – A Celebration of 75 Years är en bok som samlar diverse Kapten Marvel-serier från de 75 år serien funnits. Innehållet är kronologiskt och ger en bra och representativ bild av hur serierna sett ut.

Och där ungefär finns problemet, för det här är en serie som bara haft två bra perioder: Den ursprungliga 1940-52 (som föralldel inte alltid var så bra, det tog några år innan serien hittade sin egen stil istället för att vara en ren Stålmannen-kopia), och den korta perioden av några år i början på 70-talet då serien började ges ut igen men med en stil som var mycket lik den gamla (inklusive anlitandet av tecknare som CC Beck som varit huvudtecknaren tidigare). Det här är charmigt knasiga serier, och de är väl värda att läsa, men tyvärr utgör de inte ens hälften av serierna i den här boken, och en del av sina sidor måste upptas av ursprungshistorier mm som alla som läst Kapten Marvel redan läst åtskilliga gånger.

Shazam! - A Celebration of 75 Years - Otto Binder and CC Beck

Ett utdrag från den mest klassiska av alla klassiska Kapten Marvel-serier, The Monster Society of Evil, skriven av Otto Binder och tecknad av CC Beck, finns med i boken. Good stuff!

Resten av sidorna består av alla de försök DC senare gjort att modernisera serien. Trist så det förslår som serier (med väldigt mycket upprepning i form av hur Billy Batson först blir Kapten Marvel), men på sitt sätt fascinerande som en närmast perfekt demonstration hur olika DC-epoker sett på superhjältar: Träiga och korrekta (80-talet à la John Byrne), dark-and-gritty (flera gånger under åren), och så vidare. Dessutom finns serier av närmast alla DCs brödskrivare/tecknare här, dvs namn som Elliot S! Maggin, Roy Thomas, Paul Kupperberg, Curt Swan, Jerry Ordway, Dick Giordano med flera, så även den sidan av DC visas upp i all sin prakt (?).

Ingen av de här försöken bar dock frukt, och serien har aldrig framgångsrikt startats om. Karaktären dyker upp då och då i alla möjliga DC-serier, typ när det är crossover på gång, men ett nytt hem har han aldrig egentligen hittat. Sen finns det några enstaka fristående serier som har varit åtminstone lite underhållande (som Marvels möte med Lobo som finns med i boken, tagen från den utmärkta tidningen L.E.G.I.O.N., och Jeff Smiths miniserie med karaktären), men det är allt.

Shazam! - A Celebration of 75 Years - Geoff Johns and Gary Frank

Det (för närvarande) senaste moderniseringsförsöket finns också med i boken, sedvanligt finstämt skrivet av Geoff Johns och lika finstämt illustrerat av Gary Frank. Bad stuff!

Slutomdöme: Som studiematerial över DCs utveckling är det en utmärkt bok. Som underhållande läsning är det inte en utmärkt bok.

Digital sommarläsning: Jane Austen à la Marvel

Postat den

Idag blir det några riktiga klassiker! Ja, förlagorna till serierna alltså; serierna själva lär nog inte bli så värst klassiska ;-)

Bekännelse: Jag missade de här tidningarna när de kom ut för några år sedan men jag tycker att jag kan vara ursäktad eftersom jag betvivlar att någon av seriebutikerna jag besöker tog in dem, och några annonser för dem kan jag inte minnas. Alltnog, det här rör sig om tre av Jane Austens romaner som förärats serieversioner av Marvel; alla fem tidningar / roman, alla med Nancy Butler som manusansvarig. Som en extremt Austen-fan kunde jag inte låta bli att läsa dem när jag fick syn på dem eftersom jag blev så himla nyfiken, trots min aversion mot serieversioner av romaner ;-)

Manusbearbetningarna är kompetenta, mycket trogna originalen (några avvikelser upptäckte jag, men så kan jag också i princip böckerna utantill vid det här laget), rikligt med text (framförallt dialoger). Lite variationer bland de tre finns, men överlag märks det att samma person varit ansvarig för anpassningen av dem.

Det jag saknar är det som ofta saknas i nya versioner av Austens romaner som ligger nära förlagorna: Humorn. Det absolut bästa med Austen är hennes roliga prosa, de kvicka dialogerna, hennes skarpa men ändå vänliga ironiska blick som genomsyrar de bästa av hennes böcker. Tyvärr försvinner ofta den i till exempel filmatiseringar när berättartext givetvis saknas, och det som blir kvar tenderar att bli en tämligen medelmåttig romantisk komedi. De versioner som jag tycker är bäst, som Clueless, har en friare tolkning på ytan (romanens Emma har i Clueless förflyttats till dagens Kalifornien) men ett allmänt sinnelag som ligger mycket närmare Austens (Clueless dryper av godmodig ironi). Nancy Butler klarar sig ändå hyggligt för humor finns det här, men det är ändå mestadels romantik som gäller, med enstaka komiska inslag i dialogen.

Slutligen, några få ord om de tre serierna specifikt:

Northanger Abbey

Northanger Abbey: Teckningar av Janet K Lee. Inte är det någon av Austens bästa romaner, den här driften med en hjältinna som förläst sig på gotiska romaner typ Udolphos mysterier, men Lees teckningar kämpar glatt på, och de passar utmärkt till den lätt spattiga huvudpersonen Catherine Moreland (för en gångs skull en Austen-huvudperson som inte är den uppenbart smartaste och mest pragmatiska i boken), med hennes mycket varierade miner. Ett bra val av illustratör!

Sense and Sensibility

Sense & Sensibility: Teckningar av Sonny Liew. En något bättre roman, även om systrarna Elinor och Marianne Dashwood saknar det där lilla extra som gör att de lever upp, och sammalunda gäller för deras fästmän. Personligen tycker jag romanen är svajig, med ett alltför abrupt slut, men den är rolig på vägen. Liews personteckningar här är besynnerliga, men jag tror att jag tycker om dem. Människorna ser radikalt annorlunda ut från sida till sida, med ett ibland nästan chibi-liknande utseende med stora gulliga huvuden, men det gör att serien aldrig känns som en styltig opersonlig presentation av en svunnen tid. Så ja, klart godkänt här med för teckningarna!

Pride and Prejudice

Pride & Prejudice: Teckningar av Hugo Petrus. Den största klassikern bland Austens romaner (även om jag sätter Emma lika högt, kanske högre) är en närmast perfekt roman, med en huvudperson som få andra och en fästman som nästan förtjänar henne ;-) Därför är det synd att teckningarna här är de tveklöst sämsta bland dagens serier: Petrus tecknar precis i den opersonliga styltiga stilen man skulle kunnat frukta. Kvinnorna (dvs de som ska se vackra och unga ut) ser alla likadana ut, med små variationer i håret och kläderna, och dessutom ser de ut som de allra mest menlösa Hollywoodskådespelarna hela bunten; jag kommer att tänka på serieversionen av Game of Thrones när jag ser dem, och det är inte bra. Givetvis har också de som inte ska vara vackra ett trist karikatyrartat utseende. Fy för den lede, säger jag bara!

Slutomdöme: Två helt OK serier och en klart underkänd, alla baserade på romaner som alla borde läsa, för när jag säger att Northanger Abbey och Sense & Sensibility inte är bland Austens bästa romaner innebär det ändå att de hör till den absoluta gräddan av romaner, generellt sett :-)

Digital sommarläsning: Tales of a Charcoal Burner

Postat den

Vad sägs om en extra-varm serie så här mitt i, tja, högsommaren?
Tales of a Charcoal Burner - cover

Shigeyasu Takenos Tales of a Charcoal Burner är ett alldeles utmärkt exempel på flera olika saker:

  • Scanlations gör det ibland möjligt för mig att läsa serier jag aldrig skulle fått en chans att se annars; det kommersiella intresset i den här mycket smala japanska serien är nog snudd på obefintligt.
  • Manga är ett alldeles för allmänt hållet ord för att betyda någonting annat än ”serie från Japan”, med tanke på spännvidden på serier som här i väst ofta bara klumpas ihop under manga-beteckningen (och jag gör ibland samma sak här när jag skriver ”typiskt för manga” istället för ”typiskt för många japanska serier”…).
  • Inget ämne är för träigt (hahaha!) för att behandlas i serier, och som vanligt märker jag att jag både läser och uppskattar serier som handlar om ämnen som jag nog aldrig skulle intresserat mig för om de avhandlats i regelrätta böcker.

Serien bygger på en bok av Toshikatsu Ue och består av ett knippe korta berättelser om en kolare i Japan strax efter andra världskriget. Men berättelser är egentligen fel ord, och betraktelser stämmer bättre in på innehållet som är skildrat i första person, där kolaren i ett kapitel beskriver hur han hugger träden som ska bli till kol, i ett annat om hur han konstruerar en kolmila, och i ett tredje om en kall natt med snöfall.

Så delvis är det en ren yrkesbeskrivning, men blandat med de mer praktiska sidorna finns mer lyriska sidor där kolaren filosoferar över naturen, eller berättar om de (fåtal) människor han stöter ihop med i sitt ensamma jobb. En bok för den som är sugen på mycket handling är det inte, men väl en för de som är intresserade av mer meditativa serier.

Tales of a Charcoal Burner - Nattarbete

Slutomdöme: Väl värd en nerladdning och en tacksam tanke till scanlatorn.

Digital semesterläsning: Scott Pilgrim, nu i färg

Postat den

Smälter här i Italien men det är helt ok, med tanke på att det finns en pool på tomten :-) Och trots +35C hela dagarna är jag faktiskt inte i poolen hela tiden:

Scott Pilgrim: Jag har inte läst om serien sedan den avslutande sjätte delen kom ut för fem år sedan. Det har helt enkelt inte blivit av, trots att det var en av de charmigaste serierna som gjorts de senaste decennierna. Och om jag ska vara helt ärlig är en orsak till det att oavsett hur mycket jag gillade den så är teckningarna inte riktigt min kopp te. Jag uppskattar livligheten och O’Malleys sätt att teckna människor, men den här tuschtunga svartvita stilen har jag svårt att verkligen känna ett sug efter att titta på. Tekniskt utmärkt men i min högst personliga smak inte det allra roligaste. Jag känner samma sak för tecknare med liknande drag, som Becky Cloonan, Paul Pope med flera: Snyggt och elegant, men…

Scott Pilgrim - svartvitt

Därför måste jag säga att den nya utgåvan av Scott Pilgrim, nu färglagd av Nathan Fairbairn (som också stod för de lika excellenta färgerna i O’Mallets Seconds), för mig är en höjdpunkt bland årets utgivningar, i och med den sjätte delen som kom ut för någon månad sedan: En fantastisk serie hade blivit ännu bättre. Och det säger jag som en som på den här bloggen upprepade gånger klagat på usla färgläggningar :-) Att Fairbairns färgläggning är så lyckad är egentligen snudd på mirakulöst, med tanke på att serien inte ursprungligen gjordes med tanke på färger. Men mycket jobb har lags ner på att få det att se bra ut, och serien i säg känns naturlig i färg (med tanke på att handling i sig är gräll, om nu handling kan vara det).

I övrigt var serien minst lika bra som jag mindes den, om inte bättre; den känns fortfarande lika uppfriskande ny i sin hittills oefterhärmliga collage-stil där influenser från manga, tv-spel, tv, och vad helst man kan tänka sig skymtar förbi. I mindre skickliga händer hade det här kunnat blivit fruktansvärt krystat och pinsamt (vilket kanske är skälet att jag egentligen inte sett många efterföljare till serien), men icke så här.

Scott Pilgrim - färg

Så ett enkelt slutomdöme idag: Läs!

Digital sommarläsning: Fraternity

Postat den

En halvdan europeisk scanlation idag: Fraternity, två album som berättar om det fiktiva amerikanska samhället Fraternity, en utopisk skapelse som syftar till jämlikhet för alla, oberoende av kön, ras eller rikedom, under tiden för inbördeskriget. Men de utopiska idealen fungerar inte riktigt när dåliga tider drabbar byn, och flera av invånarna börjar ifrågasätta varför de ska jobba medan andra mindre värda människor (dvs de av fel kön/ras/klass) får dra nyttan av det. När så den unga Emiles mystiska bakgrund gör sig påmind (han hittades i skogen några år tidigare där han levat utan synligt stöd) och  några svarta desertörer från nordamerikanska armén ansluter så exploderar situationen.

Serien är halvdan eftersom manuset inte är speciellt intressant, trots allt som trycks in i det (filosofi, klasskamp, könskamp, rasism, krig, monster, sviken kärlek, förräderi); summa summarum blir resultatet mest ett Jaså. Faktum är att så mycket trycks in att ingenting känns speciellt viktigt, inte ens det monster som attackerar byn och massakrerar flera av invånarna. Det här är ett skolexempel på ett manus där en redaktör borde sagt stopp och belägg, och tvingat författaren att fundera på vad som egentligen är huvudhistorien och sedan fokusera på denna.

Varför plockade jag upp den här serien? Well, den såg inte helt oäven ut på omslaget, och sedan visade det sig att både författare och tecknare är några jag skrivit om förut: För manus står Juan Díaz Canales, ansvarig för manuset till Blacksad, och för teckningarna Jose Luis Munuera, som under några år var ansvarig för desamma i Spirou.

Men där Blacksad hade ett tätt manus som höll ihop kollapsar alltså det här helt under trycket av allt innehåll, och där Munueras moderna Spirou-stil var kul att titta på (enligt mig alltså, jag vet att många avskydde den) är han här lite väl dyster och högtidlig i sina illustrationer, även om en hel del av skulden är färgläggaren Sedyan som inte precis muntrar upp det hela.

Fraternity

Kul färger, som sagt: Alldeles för mycket toningar, allt i samma murriga bruna ton…

Slutomdöme: En scanlation som ungefär var värd det pris jag betalade för den.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 203 andra följare