Kategoriarkiv: Serier

Serier

Återkoppling: Floyd Gottfredson

Postat den

Dags för en liten uppdatering om Fantagraphics utgivning av Floyd Gottfredsons Musse Pigg-historier; det är 4 år sedan jag nämnde dem för första gången så det kan vara på tiden :-)

8 volymer har det blivit hittills, täckandes hans start 1930 fram till 1946, och i och med det skulle jag säga att de bra åren är avklarade. Det tog något år eller två för Gottfredson att få upp farten men sen är det riktigt bra under en lång tid, en av de allra bästa komiska äventyrsserier som gjorts tycker jag allt: Rörmokarligan, Musse som tidningsredaktör, Spökplumpen, Musse som valfångare; alla serier som är fantastiska, både som spänning och som humor.

Så för allt i världen, om ni inte redan läst serierna gör det; om man bara vill ha de bästa skulle jag säga att volymerna 3-5 är de man ska satsa på. Och om man föredrar svenska finns i princip allt från de här åren i de stora Jag-böckerna med Musse-anknytning i kanske inte perfekt översättning eller redigering men kul är det ändå!

Musse - pre-Walsh

Från bok 7, den sista (bra) episoden innan Walsh börjar skiva manus

Men det jag tänkte skriva lite om är istället de senaste volymerna där inte lika kända äventyr dyker upp (och de finns inte heller lika lättillgängliga på svenska). För efter 1943 blir det turbulent i serien, med nya manusförfattare och en (temporär) övergång till att blanda månader av rena skämtstrippar med längre episoder. Och de senare är skrivna av en ny manusförfattare: Bill Walsh.

Jag vet flera som tycker Walsh var utmärkt som författare (och volym 7-8 är förstås full med artiklar och hyllningar tills honom eftersom det är i dessa böcker hans serier nu dyker upp). Men, tyvärr, själv tycker jag han är ganska undermålig. Mest känd är han som manusförfattare och producent till en drös Disney-filmer på 60-talet, dvs Disneys live-komedier från decenniet där den mest kända är Mary Poppins. Och jag är inte så förtjust i dem heller, av ungefär samma skäl som gäller för Musse Pigg. Nämligen:

  • Walsh är inte intresserad av en sammanhängande tajt historia. Han föredrar istället att använda den större historien som något som ger honom möjlighet att berätta kortare skämtsamma episoder med ett gemensamt tema.
  • Walsh slarvar något oerhört med den interna logiken. I serierna som presenteras här introduceras bihandlingar som omedelbart glöms bort och bipersoner agerar diametralt motsatt vad de tidigare gjort, ibland från en stripp till en annan, bara för att Walsh ska få dra ett skämt.
  • Att gång på gång använda den gamla trötta klichén (och den var både gammal och trött redan på 40-talet) med att avsluta osannolika historier med att Musse vaknar upp ur en dröm/koma/sjukdom är slappt; det känns extremt, well, gammalt och trött.
  • Det blir aldrig något flyt i berättelsen som känns staccato-artad; varje stripp känns som om den står på egna ben utan samhörighet med de runtomkring. Det här är svårt med en dagsstrippserie förstås, men de tidigare Gottfredson-serierna är oerhört mycket bättre på detta.
  • Walshs Musse (och för den delen Mimmi med) saknar personlighet; de kan när som helst till exempel börja dejta någon annan bara för att (återigen) Walsh ska kunna dra ett skämt. Jämför med de tidigare serierna där Musse och Mimmi genuint älskar varandra och där det ibland är ett bärande tema.

Som synes är det här egentligen väldigt likartade invändningar, nämligen den att Walsh har en mängd roliga scenarier han vill berätta men att han inte bekymrar sig så mycket om sammanhanget de presenteras i, medan de tidigare äventyren istället premierade en tät historia där hela historien skrivits klar innan första strippen kom ut; Walsh improviserar uppenbarligen hela tiden. Och ibland kan improvisation vara riktigt underhållande men här känns det mer som ”Äh, vem bryr sig om konsekvenser i en serie?”.

Eller, för att uttrycka sig mer kortfattat och med en liknelse från de tecknade kortfilmernas värld: Walsh är Warner Brothers (Snurre Sprätt med flera), de tidigare serierna är Disneys klassiska 30-talskortfilmer. Om Walsh hade haft samma talang som Tex Avery hade jag haft överseende med det, men-men, så är det inte :-/

Att sen krönikörerna som uppskattar Walsh skriver saker som att i och med Walsh blev Musse äntligen vuxen känns mest fånigt. Deras argument är att i Walshs serier kan personer faktiskt dö på riktigt, men det argumentet tycker jag är svagt och ungefär lika intelligent som exempelvis vissa superhjälteförfattare som hävdar samma sak vad gäller sina seriers grad av vuxenhet. För mig känns den tidigare Musse betydligt vuxnare som serie eftersom den faktiskt räknar med att läsaren ska minnas vad som hänt dagen innan, och med huvudpersoner som har äkta känslor istället för att bara uppträda på det sätt som krävs för att dagens skämt ska fungera.

Musse - Walsh

Från bok 8, med ”vuxnare” manus av Walsh för visst är bikini-brudar ett mycket vuxnare tema än personer som på riktigt bryr sig om varandra?

Men visst, katastrofalt usla är Walshs manus inte, de är bara inte i närheten av lika bra som de tidigare. Jag kommer fortsätta köpa böckerna och hålla tummarna för att Walsh skärper sig; om han inte gör det får vi se om jag håller ut till år 1955, då serien helt upphörde med längre episoder och övergick till att enbart vara skämt för dagen.

Årskrönika 2015: Serierna

Postat den

Sammanfattningsdags! Dvs, precis som förra året (och precis som alla år) tänkte jag skriva några rader om de serier som jag tyckt bäst om av de jag läste 2015 och som jag också skrivit om; kronologisk ordning, med start från de jag tidigast skrev om under året:

  • Corto Maltese: En gammal serie, förvisso, men IDWs nya utgåva på engelska av Hugo Pratts klassiker måste jag nämna eftersom den gör allting rätt, med tjockt matt papper, utmärkt tryck, och framförallt i underbart svartvitt. Fler volymer, nu, tack!
  • Svarta idéer: Samma här, men den här gången är klassikern översatt till svenska. Utgiven av Cobolt.
  • Framtidens arab: Splitter ny så ännu inte en klassiker men med goda chanser att bli det; Riad Sattoufs självbiografi gjorde mig lycklig att läsa och likaså de som fick den i julklapp för mig. Rekommenderad läsning för alla, oavsett ålder, och del två kommer på svenska i år, Cobolt, igen.
  • Sex Criminals: Lite chansning är det alltid att ta med en serie som ännu inte avslutats och egentligen knappt hunnit börja, men Sex Criminals är värd det, tveklöst. Och jag är fortfarande fascinerad över att en så här ärlig och öppen serie med sex i fokus är utgiven på Image…
  • My Son the Killer: Jag läste klart huvudserien i Dungeon 2015 och den här eftersläntrande boken med några biserier får representera hela sviten, en av de bästa serier alla kategorier jag läst. Rolig som få, gripande som få. Och eftersom det kommer en till biseriebok i sviten om några månader så har jag redan en möjlig favorit för 2016 års krönika :-)
  • Jade: Ulysse Malassagne har seglat upp som en favorit, hans få serier till trots, och det här var den enda av hans serier som finns tillgängliga på engelska jag inte läst förut. Den är inte perfekt men den är ett så utmärkt exempel på hur man kan göra en äventyrsserie i klassiskt franskt format utan att det känns gammalmodigt. Den avslutande delen av hans Kairos har precis dykt upp på engelska; räkna med en recension när jag läst den!
  • Hajime no Ippo: För andra året i rad finns en japansk boxningsserie med i årskrönikan. Hajime når inte upp till Ashita no Joes höjder, därtill är den alltför enkel, men jag hade förträffligt trevligt när jag läste varenda en av de (hittills) mer än 20,000 sidorna så nog förtjänar den åtminstone ett hedersomnämnande.
  • If You Steal: Norges superstjärna är alltid med i mina funderingar om vilka serier som ska med i de här genomgångarna, och årets bok passerar nålsögat. Hög kvalité rakt igenom, som vanligt, men det är den korta Nothing som är höjdpunkten.
  • Southern Bastards: Liksom Sex Criminals är Jason Aarons våldsamma sydstatsdrama med här för potentialen, för min förhoppning att det här kanske kan bli någonting lika bra som hans tidigare Scalped. Men även om den önskningen inte slår in är det som hittills synts av serien väldigt läsvärt och förtjänar sin plats på listan.
  • Lumberjanes/The Unbeatable Squirrel Girl/Ms. Marvel: Sist men inte minst, tre serier som får dela på platsen eftersom de alla representerar en trend som jag högeligen uppskattar, nämligen bra och precis lagom pretentiösa serier inriktade på yngre läsare. Noelle Stevenson är den enda serieskaparen på den här listan som också var med förra året (för hennes excellenta webserie Nimona som nu också finns att köpa som bok; gör det!) och hennes manus till Lumberjanes är en fröjd att läsa; Squirrel Girl är en fröjd hela hon, som serie och som karaktär; Ms. Marvel är en gnutta mer allvarlig men inte så det bekymrar (om nu inte Marvel efter framgången med serien drar in henne alltför mycket i alla sina andra serier också). Och förutom de här tre finns det flera av samma typ; jag har noterat i tidigare krönikor att serier för unga verkat vara på uppsving, och den trenden är ännu tydligare i år. Hurra!

Så, det var listan, nu några allmänna reflektioner. Som börjar med listan :-)

Närmare bestämt så ser jag när jag går igenom årets recensioner att det är ovanligt hög snittkvalité på serierna (vilket kan bero på att antalet inlägg varit färre -> jag föredrar att skriva om serier jag tycker om -> det blir inte lika många inlägg om svagare serier), men att det egentligen inte funnits den där riktiga höjdaren, den där oväntade femettan. Några av serierna är från serieskapare jag redan vet hur bra de är (som Jason och Pratt) och några är ännu inte avslutade (som Sex Criminals, Framtidens arab och Southern Bastards) så det är egentligen inte så konstigt.

Så en härlig mängd utmärkta serier, men pricken över i har saknats för min del. Om jag nu inte ska räkna med Dungeon förstås, som faktiskt avslutades på engelska 2015 (dvs, som sagt, huvudserien), men den har jag läst så många år nu att det känns lite konstigt att knyta den till ett specifikt år. Annars är den onekligen en femetta av högsta klass :-)

I övrigt så instämmer jag i mitt konstaterande från 2014 att serieutgivningen i Sverige inte är så dum, utan faktiskt helt OK. Förlaget Cobolt går från klarhet till klarhet, både med klassiker (förutom tidigare påbörjade Linda och Valentin-utgivningen i år främst representerat av Blueberry) och nya serier (Framtidens arab, framförallt), och andra nyare förlag som Ordbilder, Wibom Books, Mooz, Gaspard, Albumförlaget, Syster förlag och Cosmos Comics kanske inte ger ut lika många titlar men de drar också sina strån till stacken. Och även Egmont försöker förnya sina serietidningar, som exempelvis med utmärkta serien Velvet i Agent X9.

Med andra ord, jag ser med tillförsikt fram mot 2016 års serieläsning, på både svenska och engelska :-)

 

The Eternaut

Postat den

Årets sista dagar och till slut blev det lite snö här i Stockholm. Så varför inte några ord om en klassisk serie där oväntad snö spelar en stor roll: The Eternaut (i original El Eternauta), skriven av Héctor German Oesterheld och illustrerad av Francisco Solano López, den kanske mest berömda av alla sydamerikanska serier.

The Eternaut är en serie som jag hört talas om många gånger; som den stora klassikern inom argentinska serier; som ett politiskt inlägg mot militärdiktatur; som en science fiction-serie som var långt före sin tid. Vad jag däremot aldrig vetat är vad den egentligen handlar om, men nu, i och med att Fantagraphics äntligen översatt originalversionen från 1957-59 (Oesterheld gjorde 1969 en remake med teckningar av Alberto Breccia), har jag så fått chansen att bilda mig min egen uppfattning.

Erkännande: Jag hade inte så höga förhoppningar om en underhållande serie utan var mest inriktad på en ”viktig” serie, en som måhända haft stort inflytande och som nog mest skulle läsas för dess historiska roll. När jag fått hem boken och kollat snabbt i den var känslan densamma, den utmärkta bokdesignen till trots (boken kommer i ett speciellt kartongomslag och ett specialdesignat omslag som på ett smart sätt förmedlar den instängda känslan det innebär att på grund av en giftig atmosfär tvingas bära ett cyklop på land).

Men när jag väl började läsa blev jag glatt överraskad: Visst är sidorna belamrade med text, och visst är den yttre sf-handling precis som de sydamerikanska sf-romaner jag läst besynnerligt gammeldags, med starka drag av tidig pulplitteratur, men Oesterhelds prosa är suggestiv och historien har sin styrka i känslan av den pågående katastrofen, av den hopplöshet som långsamt faller över människorna i Buenos Aires tillsammans med den evigt fallande ”snön”:

Eternaut - Snö

Snön som omedelbart dödar alla som kommer i kontakt med den visar sig snart bara vara det första hotet av flera som huvudpersonen Juan Salvo får tampas med i sin hemstad Buenos Aires: Efter snön är det de andra människorna som är det stora hotet (tänk alla efter katastrofen-skildringar där civilisationen snabbt bryter samman), men senare är det snöns upphovsmakare, en utomjordisk invasionsstyrka, som han tillsammans med de få överlevande måste kämpa emot.

Det här skulle kunna ha blivit en rätt fånig historia, med utomjordingar som ofta påminner om de man kan se i serier som Blixt Gordon (dvs lätt genomskinliga varianter på vanliga jordiska djur, människoliknande intelligenta varelser som är mycket lika människor, osv) och den typiska hjältens kamp mot en på pappret övermäktig motståndare. Men det är inte den historien Oesterheld & López vill berätta för här är motståndaren inte bara övermäktig på pappret utan också i verkligheten: De små segrar som ibland uppnås känns alltid som om de i grunden är meningslösa, som myggans bett på elefanten.

Och till känslan av uppgivenhet bidrar också att hoten ofta är ogripbara, osynliga, från den tysta och vackra snön som dödar snabbt som blixten via den skakande marken när (dittills) okända krafter raserar hus i staden till de okroppsliga intellekten som styr invasionen. När det blir mer fysiska drabbningar, som regelrätta strider, känns det ibland som att kanske, kanske kan det här lösa sig, och människorna fylls av hopp, men det är bara tillfälligt.

Deppigt värre, med andra ord, men bra läsning, och bra illustrerat av López i en realistiskt stil utan krusiduller. Jag föredrar när historien utspelar sig i det lilla, som när Juan diskuterar med andra om vad man kan göra eller bara filosoferar själv över världen och vad som hänt/händer med den, och hur han och hans familj ska överleva; när till exempel de gigantiska Gurbo, en elefantliknande varelse, dyker upp känns det genast mindre suggestivt och vi är tillbaka i Blixt Gordons rike.

Politiken? Jo, den finns också där men egentligen bara som en känsla av maktlöshet inför grymma utomstående makter där den enda chansen som finns är att tillsammans kämpa mot den, även om oddsen är emot dig. Så räkna inte med några tydliga pekpinnar här eftersom det som finns är mer subtilt, med en invasion utifrån som du inte kan försvara dig ifrån (tänk USA eller den nationella militären) och en allmän undergångskänsla.

Eternaut - Fångar

Och hur är det med klassikerstatusen, är den välförtjänt?

Jodå, det är den allt. Det här är en väldigt bra serie och förunderligt väl sammanhållen och mogen, speciellt med tanke på dess ålder. Med, som sagt, en bitvis besynnerligt gammal typ av science fiction à la osofistikerat 30-tal (eller kanske ännu äldre)  uppblandad med en långt mer modern variant där känslor, politik och filosofi är betydligt viktigare än strålpistoler. Givetvis är också den noggranna skildringen av Buenos Aires täckt av snö och invaderad av utomjordingar mumma för läsaren; den typen av igenkänning är även den ett stort plus för lokala läsare. Att den i hela Sydamerika också blivit en symbol för kampen mot militärdiktaturer och USAs ingripanden förstår jag också för den tolkningen är alls inte långsökt.

Men framförallt är det bra underhållning; de 350 texttunga sidor slukades i ett nafs, och själv skulle jag gärna läsa både den senare remaken och även uppföljaren som Oesterheld gjorde på 70-talet :-)

Outlanders

Postat den

Outlanders - cover

Idag blir det inte en ren recension utan snarare några tankar runt en av mina favoritserier. Jag har läst lite nya serier men kände just nu mer för att skriva om någonting äldre.

Så, Johji Manades debutserie Outlanders. En manga som var en av de första att översättas till engelska, i den första vågen i slutet av 80-talet, och enligt mig fortfarande en av de allra bästa. När den kom ut gick det fortfarande att mer eller mindre läsa alla översatta japanska serier och jag gjorde nog det; jag köpte inte alla men tror att jag läste åtminstone några nummer av de som fanns. Det var lite billigare att pröva på då eftersom man gav ut dem i tidningsformat: Oftast två episoder / nummer, så typ 32-48 sidor / tidning var det som gällde, och bara de mest populära samlades senare ihop i (jämfört med nu) tämligen dyra album.

Av dessa tidiga översättningar är det bara några få som jag egentligen kommer ihåg nu:

  • Lum – Urusei Yatsura förstås, Rumiko Takahashis första serie som var en underbar komedi men som aldrig slog på engelska så bara ungefär hälften av serien har översatts (den enda av hennes längre serier som inte finns komplett på engelska).
  • Lone Wolf and Cub, den klassiska samuraj-serien som jag visserligen tyckte var rätt underhållande men som inte var en favorit; det dröjde tills Dark Horse långt senare gav ut serien komplett och i ordning som jag verkligen fastnade för den, då det visade sig att First Comics (den första utgivaren) hade hoppat vilt bland episoderna och helt utelämnat de som inte var tillräckligt våldsamma (och de hann heller inte översätta i närheten av hela serien innan den lades ner).
  • Mai the Psychic Girl, en realistiskt tecknad serie med en handling av Akira-stil, utan den senares excesser. Nu, i efterhand, tycker jag fortfarande bra om serien men jag är nästan mest glad över återhållsamheten hos tecknaren Ryoichi Ikegami, med tanke på alla våldsförhärligande serier som han senare gjort (fast, han gjorde också den fantastiska politiska thrillern Sanctuary vilket gör att jag kan förlåta honom det mesta).

Jag kan ha glömt någon, men det här är de jag kommer ihåg mest nu. Bra serier, javisst, men ärligt talat framförallt bra underhållning för stunden, utan djupare inverkan på mig (med viss brasklapp för den senare utgåvan av Lone Wolf and Cub).

Men sen har vi alltså Outlanders

Handlingen i Outlanders låter nog inte så speciell: När utomjordingar attackerar Tokyo stöter en ung man, Tetsuya, och en ung kvinna, Kahm (utomjording), ihop; först försöker hon döda honom men misslyckas, och senare när de återigen möts märker de att de är attraherade av varandra. Men eftersom hon är dotter till kejsaren över det intergalaktiska imperium som står bakom invasionen är det en relation som inte är okomplicerad.

Outlanders - Serious

Sen följer ett drama modell större, där insatserna hela tiden ökar i det stora allteftersom det avslöjas varför just den på ytan obetydliga planeten Jorden är så viktig för imperiet, och i det lilla när Kahm och Tetsuyas kärlekshistoria djupnar.

Med andra ord låter det som en traditionell sf-historia av slam bang-slaget.

Och visst är det det, men samtidigt lyckas Manabe så förunderligt väl med alla detaljer i den här historien. Han blandar science fiction, drama, romantik och komedi utan att det någon gång känns krystat; när det är humor som gäller är det hur roligt som helst, och när det är dramatiskt är det verkligen spännande, mycket tack vare att Manabe förstår att om man har tre stridande sidor där ingen är helt igenom ond så ges det möjligheter till mycket intressantare konflikter än den traditionella två-sidiga striden mellan gott och ont.

Han drar sig heller inte för att ta livet av karaktärer så när slutet nalkas behövs näsduk, åtminstone för min del, och kanske ännu mer i den underbart bitterljuva epilogen, en kort episod som kom ut efter att serien redan avslutats.

Men kanske är det den romantiska delen som gör serien så fängslande. Dramat och humorn är nödvändiga kryddor, men Kahm och Tetsuya är tveklöst huvudrätten. Ovanligt nog är nämligen både Kahm och Tetsuya kära i varandra på riktigt, inga om eller men. Det vanliga i manga av den här typen (som till exempel redan nämnda Lum, som Oh My Goddess!, med flera) är annars att den lite mesigare manliga huvudpersonen av olika anledningar flyr uppvaktningen. Det gör att Outlanders fortfarande, många år senare, känns fräsch att läsa. Teckningsstilen är givetvis typisk för eran, med för Manabe typiskt gulliga kurviga människor, och den engelska utgåvan är också spegelvänd eftersom det var så all manga översattes till att börja med, för att vara lättare att läsa för de som är vana vid från vänster till höger-läsning.

Outlanders - Joke

Jag är övertygad om att en del av min förtjusning i den här serien är för att det var någon för mig nytt och oväntat eftersom jag inte hade läst så mycket serier från Japan när jag läste den här; nu kan jag tydligare se likheter med andra serier men då kändes allting främmande på ett positivt sätt. Men trots min större erfarenhet skulle jag ändå säga att Outlanders är en än idag fantastiskt lyckad serie, en som man verkligen bör läsa om man gillar dramatisk space opera med rikliga doser humor & romantik.

Tyvärr har inte Manabe gjort någonting som är lika bra sedan dess; på engelska översattes hans Caravan Kidd som i sin handling är alltför lik Outlanders men inte lika fängslande (den är läsvärd, men här är till exempel den manliga huvudpersonen den typiska som inte vill erkänna att han är intresserad av den kvinnliga), medan hans Drakuun aldrig avslutades (och det som hann översättas var inte värst lovande). Sedan har han också gjort en hel del pornografiska serier, och det lilla jag läst av dem (kunde inte låta bli att hoppas att det skulle finnas något av kvalitén i Outlanders hos dem) gjorde inte mig det minsta glad, snarast sorgsen över hans karriär med tanke på hur den började.

Men jag vill inte sluta med något deprimerande så istället höjer jag ett glas i en skål för Outlanders, en alldeles utmärkt serie som jag läste vid alldeles rätt tid för egen del, och som jag så gärna läser om när andan faller på :-)

Lumberjanes

Postat den

Lumberjanes 1 - cover

Suck.

Inte för att jag läst en dålig serie, långt därifrån, men en suck över att serien är på engelska och inte på svenska. Visst finns det numera fler bra serier för yngre läsare på svenska än på länge, men det finns så väldigt många fler jag skulle vilja se översatta från andra språk för att kunna ge bort som presenter till barn jag känner. Alltså, därav sucken.

Jag snubblade över den här serien mer eller mindre av en slump i seriebutiken; jag råkade se Noelle Stevensons namn och blev därför nyfiken efter att ha läst & berömt hennes serie Nimona förra året (en serie som kom ut i bokformat i år och som jag verkligen rekommenderar, en av årets bästa böcker enligt mig). Eftersom den inbundna boken (”Lumberjanes – To the Max Edition”) var inplastad kunde jag inte titta i den men jag köpte den blint, enbart för att Stevenson var en av författarna och för att namnet lät lovande.

Hur som helst, Lumberjanes är en mycket sympatisk serie om ett sommarläger för flickor där det som gäller är att lära sig leva nära naturen, att sjunga/simma/leka, och där mottot för lägret är ”Friendship to the Max!”. Att sedan skogen visar sig krylla av monster och att lägerledaren Rosie inte bekymrar sig alltför mycket över det eftersom hon glatt litar på att lägerdeltagarna kommer klara sig finfint själva är bara detaljer i sammanhanget, för här är det, som sagt, ”Friendship to the Max!” som gäller!

Lumberjanes - What the Junk

Serien sprudlar av energi, ibland nästan lite för mycket så att det riskerar att bli en overload av käckhet, men det som hela tiden gör att serien ändå hamnar rätt är att hjärtat finns där det ska, och att huvudpersonerna från stugan Roanoke är roliga som grupp, hur de interagerar med varandra och när det verkligen gäller lever upp till lägrets motto.

Jämfört med Stevensons egna Nimona är det här en mer lättsam serie  hon skrivit tillsammans med Grace Ellis där svärtan nästan helt saknas; även när en av flickorna förvandlas till sten känns det aldrig som om det är farligt på riktigt för det är så uppenbart en serie där allt kommer gå bra. Och det är helt okej för en serie som den här, där det goda humöret och vänskapen är det allra viktigaste (och lite kärlek med, för den delen).

Jag gillar också utformningen av allt runtomkring seriesidorna, som sidorna som beskriver märkessystemet för Lumberjanes som ”Up All Night Badge”, ”Everything Under the Sum Badge” och givetvis ”Friendship to the Max Badge”; humorn är knasig och anarkistisk, en blandning jag tycker om.

Men lite saknar jag Stevensons egna teckningar. Brooke A. Allen som står för dem här är inte dum (och hon var, teckningsmässigt, snäppet bättre i A Home for Mr. Easter), men de känns lite plattare och inte lika tredimensionella känslomässigt som Stevensons; i Nimona är det inte bara manuset som har svärta utan även i teckningarna kan man ana faran som lurar, den söta ytan till trots, men här är teckningarna lika glada och okomplicerade som manuset. Dock, det syns att Stevenson varit med och designat karaktärerna (till det bättre tycker jag, efter att ha sett de första skisserna i slutet av den här boken), och hennes omslag till tidningarna gör personerna en liten smula intressantare.

Lumberjanes - Mama Bear

Den lilla kritiken ska inte tas alltför allvarligt för det här är, som sagt, en väldigt trevlig läsning, och en serie som bekräftar att Noelle Stevenson ska man (well, åtminstone jag, med min smak) hålla ögonen på :-)

Tallyho!

Postat den

Blueberry 1 - omslag

Dags för den fjärde serien som samlas i inbundna böcker av Cobolt förlag, och den här gången är det en riktigt stor klassiker: Blueberry, western-serien som huvudsakligen skrevs av J-M Charlier och tecknades av Jean Giraud (alias Moebius). Precis som med Cobolts Linda och Valentin & Thorgal-utgivning startar man från början, vilket den här gången innebär att de tre albumen Fort Navajo, Storm över prärien och Ensamma örnen för första gången finns i bokform på svenska, glädjande nog.

Till serien!

Först och främst måste jag säga att det här är en underhållande serie, från första sidan. Charlier hade skrivit serier förut men det var Girauds första längre professionella serie och med tanke på det är resultat med beröm godkänt. För en nutida läsare är handlingen mycket konventionell, snarast gammeldags, men manuset har bra fart och hanterar likaledes sina klichéer på ett bra sätt: Vår hjälte som den råbarkade mannen men med sinne för det rätta, den gamla befälhavaren som också han vet vad är rätt och riktigt, underbefälhavaren med sitt besinningslösa hat mot indianerna, och allt ritat av en mycket ung Giraud som utvecklas i rasande takt.

Blueberry - sida 1

Den allra första sidan

Indianerna ja… Även de följer mallen, med den gamle och visa Cochise och den yngre och slugare Quanah (jag använder med flit ordet ”slug” här, med dess negativa konnotationer, för det är så han framställs) som saknar skrupler i sin kamp för indianerna. Visst ser jag att Charlier försöker vara progressiv här, där den amerikanska armén är den felande parten som drar igång kriget mot indianerna, men där den nämnda underbefälhavaren framstår som en galning, närmast sjuklig i sitt hat, är den lika grymma och förrädiska Quanah inte en aberration utan istället en indian som olyckligtvis är lite för grym.

Med andra ord, en vit man (jag skriver ”man” här för kvinnor göre sig icke besvär i den här boken, förutom som irrelevanta varelser någon kan vara sådär lagom förälskad i, på avstånd) som är ond är det för att han är galen, medan en indian som är ond är det för att han går för långt.

Jag vill påpeka det här problemet med serien eftersom jag vet att det finns läsare för vilket det här betyder att de kanske inte vill läsa serien. För egen del har jag rätt mycket överseende med det; Charlier försöker åtminstone bryta med tidigare och än värre presentationer där indianerna alltid är opersonligt grymma och de vita alltid goda. Att hans manus, läst ett halvt sekel senare, inte helt frigjort sig från tidigare försök i genren är inte så konstigt. Och, inte minst viktigt, under hela sin livstid blir serien bättre och bättre vad det gäller de här aspekterna, sympatiskt nog.

Så jag läser gärna serien eftersom den hela tiden är spännande och eftersom Blueberry med tiden blir mer komplicerad och intressant som karaktär (med sin höjdpunkt i den avslutande Mister Blueberry-sviten som jag verkligen hoppas kommer på svenska den med, så småningom). Trots att handlingen är relativt komplicerad, med diverse utvikningar åt olika håll, leder Charlier hela tiden läsaren med säker hand så att det inte blir förvirrande. Plus också för att han ibland vågar frångå traditionerna, som i den här boken där en viktig person helt sonika dör off-page och det hela bara nämns i förbifarten; en smula överraskande!

Det hjälper också att hela handlingen inte måste tryckas in i ett standardalbum; många Blueberry-sviter sträcker sig över flera album som egentligen berättar en lång historia tillsammans och det längre formatet passar Charlier bra. Det enda problemet med det är att jag nu måste vänta på nästa bok för att läsa avslutningen av äventyret som startar i den här :-)

Och sen läser jag förstås serien för att få följa Girauds utveckling som tecknare under de 40 år han jobbade med den. Det ser bra ut redan här, men visst syns det ibland att det är en ung och ännu inte helt fulländad tecknare; framförallt Blueberry själv tenderar att variera en hel del i sitt utseende. Men widescreen-känslan finns där nästan från första stund för det här är en serie som minner om storslagna western-filmer, mer än tidigare serier i samma miljö gjort.

Blueberry - ruffigare

Drygt 100 sidor senare har Girauds stil blivit ruffigare; ibland tror jag att man skulle kunna identifiera hur gammal en Blueberry-sida är bara genom att kolla hur mycket skäggstubb vår huvudperson har…

Slutligen, några ord om utgåvan i sig. Designen på utsidan är synnerligen trevlig, med en elegant rygg, bra omslag, och skön känsla i handen som inbjuder till läsning. Insidan ser också bra ut: Här har man valt att ha ett matt papper som är en smula strävt, och det tycker jag passar bra till seriens färgläggning som drar åt det grällare/expressionistiska hållet som så många andra franska serier från 60-talet (se till exempel de tidiga Asterix-albumen, eller för den delen Linda och Valentin), så med ett blankt papper hade det inte sett snyggt ut. Roligt också att man följer ursprungspubliceringen så att två av sidorna som bara hade två färger i tidningen Pilote här fått behålla den begränsade färgpaletten. Det finns också ett bra och innehållsrikt förord i boken, för den som uppskattar sådant (jag läser alltid sådana sist, eftersom de alltför ofta avslöjar handlingen i serierna).

TL;DR: Cobolt fortsätter att övertyga med sin klassiker-utgivning, och här får vi för första gången chansen att läsa de första albumen av en av de största franska serierna på svenska i en vacker utgåva (tidigare har albumen bara synts till som följetonger i Fantomen, dvs i litet format och i svartvitt). Tallyho, indeed!

Två till rykande färska läsningar: DK III & American Alien

Postat den

Varför inte två korta reflektioner över två andra nyligen utkomna tidningar, efter föregående Paper Girls? Tja, jag ser inga skäl att inte skriva dem så här är de :-)

DK III – The Master Race: Så har första numret av den hypade uppföljaren på Frank Millers tidigare två serier The Dark Knight Returns & The Dark Knight Strikes Again kommit ut. Eftersom DK III sagts vara en direkt fortsättning på dem tog jag och läste om dem, tillsammans med Batman – Year One, ifall det skulle behövas för att hänga med i handlingen. Och därmed blev jag återigen påmind om att 1) Year One är en fantastiskt bra presentation av Batman, 2) TDKR är en ännu bättre serie om Batmans sista dagar, och 3) TDKSA är en serie som är bisarr, fruktansvärt fult färglagd, närmast slumpmässigt tecknad, på intet sätt sammanhängande, helt onödig som uppföljare, men ändå rolig som läsning just eftersom den är så hundraprocentigt vansinnig och så fullproppad med energi.

3:an har med andra ord en hel del att leva upp till (även om så bara till 2:ans galenskaper), men tyvärr känns åtminstone det första numret ganska torrt. Handlingen tar sin början några år efter 2:ans slut, men världen vi ser har så gott som inga likheter med den som sågs till i 2:an. Den senare kan närmast liknas med en mix av Alan Moores Twilight of the Superheros-manus, med en framtida värld där mörka hemligheter som involverar de mäktigaste superhjältarna styr världens öde, och Howard Chaykins American Flagg!, där media finns överallt och allt utspelas i hyperspeed. Här, i 3:an, är det mycket mer av en klassisk Batman-miljö vi får se där allt är skitigt, grått och deprimerande. Visst finns några inslag från Millers serier, med karaktärer som dyker upp igen och Mirakelkvinnans barn med Stålis, men det känns ändå som likheterna med de tidigare serierna är ytliga.

Dark Knight III - The Master Race - Yindel

Det saknas energi, både i manus och teckningar, men det kan kanske bli bättre med det längre fram, för här är det väldigt mycket av en introduktion som erbjuds: Personer presenteras, mysterier likaså, och handlingen hinner egentligen inte ens börja förrän tidningen är slut.

Och det är inte så konstigt för det är inte Miller som står för manuset den här gången. I tidningen anges Miller & Brian Azzarello stå får manus, men min känsla är att det är Azzarello som skrivit den mer eller mindre själv. Den känslan bekräftas också av att Miller i intervjuer sagt att seriens eventuella framgång helt ligger i Azzarellos händer och att det ska bli intressant att se hur det går.

Så köp inte serien om ni vill ha Millers helt egna version av Batman för det är Azzarellos ni får (och teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson), och i typisk Azzarello-anda innebär det till exempel ett manus där jag som läsare inte vet vad som egentligen pågår, och jag misstänker att det kan dröja innan jag får veta mer, med tanke på hur hans manus brukar vara. Med andra ord, det är rätt långt från Millers manus som alltid har varit väldigt rakt på sak, utan krusiduller eller oklarheter för läsaren.

Men med tanke på hur usla Millers egna serier varit de sista decennierna är det nog inte så dumt att det är en mycket annorlunda serie, det här; jag hoppas bara att den får lite mer fart i de kommande numren!

Superman – American Alien: Den här mini-serien, skriven av Max Landis, höll jag på att missa innan min kompis Sandra påminde mig om den. Jag gillade verkligen Landis första Superman-serie så den här, med sju fristående nummer om olika viktiga händelser i Supermans liv, lät intressant.

Och japp, första numret levererade. Här får vi se hur hans krafter börjar göra sig påminda när han som ung pojke plötsligt börjar flyga av sig själv, helt utan att kunna kontrollera det (så att exempelvis komma ner på jorden igen har han ingen susning om hur det ska gå till). Charmigt skrivet och med teckningar av Nick Dragotta får vi se hur hans föräldrar hanterar det. Och, för den delen, hur familjens vänner hanterar det; jag har inte koll på hur Supermans bakgrundshistoria ser ut i DC nuförtiden men här är det en hel hög med grannar som invigs i lille Clarks egendomliga krafter.

Superman - American Alien - Rescue

Ingen stor dramatik alltså, men en klart godkänd och hjärtevärmande berättelse; också ett plus för idén med fristående tidningar som kan läsas utan att du måste läsa resten av numren för att förstå vad som pågår. Landis har sagt att det kommer vara mycket stor skillnad i stämning i de olika numren så jag misstänker att den lättsamt charmiga känslan inte kommer vara genomgående för titeln, men hittills ser det mycket lovande ut. Dragottas teckningar är också de i en trevlig stil även om han inte är en helt säker tecknare (i några rutor ser människorna smått besynnerliga ut, och inte på ett avsiktligt sätt); framtida nummer kommer ha olika tecknare för att handlingen ska matcha deras stil.

Summa summarum: Superman > Batman, den här gången, åtminstone att döma av första numren. En sak som också ska tilläggas vad gäller DK III är att med tidningen följer också en tidning i mini-format om The Atom, skriven av Miller/Azzarello och tecknad av Miller/Janson. Den utspelar sig parallellt (tror jag) med huvudtidningen men jag är ärligt talat mer nyfiken på den lilla tidningen eftersom jag inte har en susning om vad den är tänkt att bli, plus att det var roligt att se Miller tuschas av Janson igen; de passar bra ihop :-)

Dark Knight III - The Master Race - The Atom

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 222 andra följare