Kategoriarkiv: Serier

Serier

Bedräglig yta: Faith

Postat den

En mycket kort liten text idag eftersom serien den handlar om (tyvärr) inte är något vidare: Faith, en superhjälteserie som ges ut av förlaget Valiant, skriven av Jody Houser (tecknarna varierar). Huvudrollen i serien innehas av Faith Herbert, en ung kvinna som är en geek av stora mått; Joss Whedon-citaten flödar. Och så är hon förstås en superhjälte också, då under namnet Zephyr, med rätt generiska krafter (tänk Stålmannen Lite, verkar det som). Tidigare medlem i en superhjältegrupp som nu splittrats har hon när miniserien (4 delar) börjar precis flyttat till en ny stad och ett nytt jobb som reporter på en nätsajt fylld av skvaller av tvivelaktig karaktär, ofta om superhjältar.

Miniserien är för all del lite småtrevlig, där scenerna från Faiths jobb och interaktionen med hennes nya kollegor är det intressantaste, med vänskapligt (?) gnabb, allmän cynism, och gemensamheten som grundar sig i vetskapen om hur usel journalistik de bedriver. Den större historien med en utomjordisk plan att, tja, 100% ärligt har jag redan glömt bort vad det var utomjordingarna höll på med, trots att jag läste serien så sent som i helgen, är som ni förstår mycket förglömlig.

Efter den uppenbarligen framgångsrika miniserien från början av 2016 började en reguljär månadstidningen komma ut och den fortsätter ungefär i samma anda, med samma författare men där miniseriens tecknare Francis Portela ersatts av diverse andra.

Portela tecknar, medan Dalhouse/Spicer står för (brrr!) färgerna

Så med ett mycket alldagligt manus och teckningar som inte precis övertygar (Portela tecknar stelt och färgläggningen är av den ack så vanliga okänsliga och pseudorealistiska stil som förstör så många amerikanska serier, och de senare tecknarna är inte bättre de), varför provade jag ens att läsa serien, med tanke på att superhjälteserier inte är min favoritgenre?

Svaret är Jelena Kevic-Djurdjevic.

Hennes omslag till första numret av miniserien har envist dykt upp på sajter jag besöker, och i mina sociala flöden, och varje gång har jag tyckt att det sett extremt lockande ut att läsa. Kevic-Djurdevic har också gjort omslag till fler av numren och de är mycket bra de med, men det första är ändå i en klass för sig själv, och till slut tänkte jag att jag var tvungen att ge serien en chans, trots att så mycket talade emot den. Så 1. Omslag kan definitivt sälja serier, och 2. Lita aldrig på ytan, oavsett hur lockande den är!

Linda och Valentin: Samlade äventyr 7

Postat den

Så är den då här, den avslutande samlingen med Pierre Christin & Jean-Claude Mézières science fiction-epos Linda och Valentin. Knappt tre år har gått sedan förlaget Cobolt överraskande började ge ut serier på svenska (på danska har de hållit på längre) med den första boken om Linda och Valentin som en av de första utgåvorna så det får jag nog säga är raskt marscherat!

Vad erbjuds då här i den första av samlingarna där alla album som ingår för första gången presenteras på svenska?

Vid randen av Det stora intet, Stenarnas orden, och Tidsöppnaren bildar tillsammans en enda lång historia om huvudpersonernas jakt på att återfinna Jorden; på grund av diverse förvecklingar i tiden och gudomliga ingripanden är vår planet försvunnen, kanske för evigt, och framförallt Valentin är beredd att göra allt för att återfinna den. Formellt sett är det tre skilda album men i praktiken går de in i varandra som få album tidigare (med undantag av de två tidigare tågtitelalbumen) och därför tänkte jag för en gångs inte skriva om dem en och en eftersom det inte är så mycket mening med det.

Linda och Valentin-albumen har alltid varierat mellan mycket tydliga och raka historier och de mer diffusa, närmast mystiska, och den här gången är det tveklöst det senare som gäller. Hur/Varför Jorden försvunnit förklarades aldrig riktigt tydligt och här, i jakten på densamma, är det också ont om egentliga förklaringar. Ju längre boken pågår desto tydligare blir det att det inte handlar om action, om att slåss mot några onda figurer varpå allt ska lösa sig. Istället är det, för att citera Valentin själv i sitt stora brandtal i serien:

Det här är ingen konflikt mellan ont och gott <…> Det här är en kamp mellan anden och materien, en strid mellan någonting och ingenting, det levande mot det dödsbringande… Det här är en kamp mellan kött och sten och vi är inte rädda för någonting.

Allvarligt värre med andra ord, vilket förstås inte hindrar Linda från att fnissa över de stora orden 🙂

För istället för att bara handla om Jordens framtid visar det sig att hela vårt universum är hotat, och för att stoppa undergången måste våra hjältar, well, det är här det blir rätt otydligt/mystiskt men Jordens existens är en förutsättning för att allt ska kunna gå bra.

Till sin hjälp har de också bokstavligen alla de varelser som de träffat på i de tidigare albumen. När jag skrev om samlingen innan denna var jag kritisk mot att alltför många tidigare karaktärer återanvändes istället för att nya utomjordingar presenterades, och samma kritik gäller tyvärr här och i än högre grad. På ett sätt känns det såklart rimligt att alla gamla favoriter får vara med i den stora finalen, men här finns både de som jag inte alls förstår varför de är här (som lemmfolket från Stjärnlös värld som knappast har något att tillföra i en strid av kosmiska dimensioner) och de som definitivt hör hemma här (som alflololerna från Välkommen till Teknorog) men som på grund av utrymmesbrist när så många karaktärer ska trängas ihop på sidorna bara får någon enstaka ruta eller två.

Jag måste nog säga i ärlighetens namn att manuset är rätt skakigt. Det händer både för mycket och för lite och det saknas styrsel i handlingen som är alltför vag i konturerna för min smak. Som alltid finns det bra scener och miljöer, som den inledande där Linda och Valentin befinner sig, som titeln säger, vid randen av Det stora intet, dvs vid randen av det ordnade universum där det längre ut bara finns kaos. Här, i en sjaskig omgivning där allt det oönskade från universums alla civilisationer dumpats, fungerar serien bra, och det introduceras till och med nya karaktärer som inte alls är dumma. Men sen blir läsningen mindre fantasifull (lustig nog samtidigt som perspektivet, med universum själv under hot, öppnar sig) och den nämnda återanvändningen av persongalleriet tar vid.

Teckningarna är mer svårbedömda. Precis som i samlingen innan märks det att Mézières inte har riktigt lika bra kontroll längre, med ibland förvånansvärt oigenkännliga personer (förvisso aldrig hans starkaste sida vilket han också själv nämner i den långa intervjun som inleder den här samlingen) men som kompensation experimenterar han här och där desto mera som här där tekniken istället för hans vanliga stil påminner om hans omslagsillustrationer:

Ömsom vin, ömsom vatten (men man får anstränga sig för att bli full på den här procentsatsen…), men trots det tycker jag att både Christin & Mézières förtjänar beröm för att de faktiskt avslutar sin serie med ett äkta slut, må vara en smula flummigt men flummighet i sann science fiction-anda. Efter det sista albumet här, Tidsöppnaren, har de visserligen gett ut nya böcker som har med Linda och Valentin att göra men huvudhistorien har de inte rört!

Så här avslutningsvis, några ord om vad jag känt själv under läsningen, utspridd över 3 år som den varit: Några år innan Cobolt påbörjade sin återutgivning läste jag alla serierna i ett svep i samband med att den avslutande Tidsöppnaren kom ut på ett för mig förståeligt språk (danska) och då skrev jag också ett inlägg om vad jag tyckte om serien i stort. Generellt sett var jag mer kritisk än vad jag varit i min senare omläsning, och mestadels tror jag det berodde på att läsa alla albumen i ett svep helt enkelt blev lite för mycket Linda och Valentin på en gång. Dessutom gjorde det att de svagare albumen, som de i de två sista samlingalbumen, kändes extra svaga just för att jag precis innan läst de allra bästa. Den här gången, med ett halvår mellan volymerna, har jag lättare att se de kvalitéer som ändå finns även när serien inte är så bra som den kan vara. Tydligast för min del var det nog med albumet Bortom okända gränser som jag förut tyckt varit ett rätt svagt album jämfört med (återigen) tågtitelalbumen som kom precis innan, men den här gången gillade jag verkligen albumet. Fast om ni vill veta mer exakt vad jag tyckte så kan ni ju läsa allt det jag skrivit om samlingsalbumen; sisådär 8000 ord har jag plitat ihop om dem till er förnöjelse 🙂

Enda nackdelen med de här samlingsutgåvorna är att vi troligen aldrig kommer att få se individuella albumutgåvor av de senare albumen och därför får vi nöja oss med eleganta omslag som detta som en sida i samlingen istället för som ett eget omslag. Curses!

Livet på landet: Back to Basics

Postat den

Många självbiografiska serier tenderar att vara varianter på Ångest, ångest är min arvedel; inget fel med det såklart, jag kan verkligen uppskatta den rejäla svärtan hos serieskapare som Åsa Grennvall. Men om det är mindre skickliga upphovspersoner blir det lätt tradigt med alla litanior med sina väl lättköpta poänger. Fast när jag såg att Manu Larcenet gjort en självbiografisk serie (med manushjälp av Jean-Yves Ferri som också skriver de nya Asterix-albumen; det självbiografiska är lite komplicerat, mer nedan) var jag inte det minsta orolig för att läsningen skulle vara tråkig eftersom Larcenet bland annat legat bakom den excellenta serien Ordinary Victories med sin suveräna (om det nu är rätt ord för en så deprimerande företeelse) skildring av panikångest.

Back to Basics (fem album på franska varav hittills fyra översatts till engelska i rask takt så det femte dyker nog upp snart det med) skildrar Manu och hans flickvän Mariettes flytt från storstaden Paris till den lilla byn Ravenelles. Framförallt Manu är inte alls säker på att han kommer att överleva att bo på landet, utan tillgång till storstadens utbud av affärer, kultur och nöje. Fast det är klart, det lokala bageriet och bagerskan som jobbar där kompenserar en smula. Men resten av lokalbefolkningen är svårförståelig: Det är inte bara dialekten som är knepig utan också människorna i sig som inte alls liknar Manus gamla vänner. Ravepartyn är det ont om, men det finns desto fler marknadsdagar för att fira vår vän (och köttproducent) grisen, för att inte tala om kulturkrocken när Manu tillsammans med byalaget ska fälla träd…

Serien var faktiskt lättsammare än jag trodde. Allvarligare inslag finns, som de filosofiska samtalen mellan Manu och ex-borgmästaren (som naken bosatt sig i en trädkoja, som ett modernt pelarhelgon) där Manu funderar över livets mening, över hur han ska klara av att bli pappa när hans egen pappa hade övergivit honom när han var liten, över världens tillstånd, men mestadels är det en humoristisk skildring av en storstadsmänniskas långsamma acceptans och anpassning till ett annat liv.

Faktiskt blir serien bättre ju längre Manu & Mariette bor i sin lilla stuga. I början av serien finns det gott om visserligen roliga men ganska lättköpta poänger där Manus förväntningar på världen krockar mot de andra bybornas, som hans desperata kamp för att lyckas köpa en ny RAM-modul till sin dator i byns butik, men allteftersom blir skämten djupare när de mindre handlar om ytliga skillnader och mer om hur det är att på riktigt ändra sitt liv till ett nytt och bitvis skrämmande sådant. Likaså gillar jag hur personerna de träffar långsamt blir riktiga människor, som den gamla gumman (och jag använder medvetet ordet ”gumma” här eftersom det är så tydligt att det är så hon initialt skildras) Mrs Montemort: I början en person som Manu blir skrämd av på grund av hennes oroväckande kommentarer, men allteftersom inser han att även hon en gång varit ung och då kämpat i motståndsrörelsen mot nazisterna, varpå han får en helt annan respekt för henne (även om hon fortfarande gör honom orolig…).

Just det ja, det var det där med ”självbiografisk serie”: Back to Basics är inte strikt talat helt självbiografisk. Huvudpersonen heter Manu Larssinet, byn Ravenelles är fiktiv, och som sagt är det Ferri som står för manuset. Det något förvirrande upplägget tas också upp i serien som en källa till frustration för Larcenet som är orolig att läsarna inte ska förstå hur det fungerar med en Manu som tecknar historier om en Manu skildrad via Ferris manus, och vilken Manu som avses när Manu i serien diskuterar hur Manu skildras i Manus serie. Och jag misstänker att det moderna pelarhelgonet kanske inte i verkligheten kan flyga heller…

Lika bra som Ordinary Victories är det inte men så är också tanken bakom Back to Basics betydligt enklare: En komedi om hur det kan gå när ett modernt par flyttar ut på landet, och dessutom för första gången blir föräldrar. Däremot är den ett alldeles utmärkt exempel på en bra modern fransk underhållningsserie 🙂

PS. I skrivande stund ser jag att det femte och sista albumet nu också finns tillgängligt på engelska; som sagt, det tog inte lång tid för det att dyka upp! DS.

Supergirl – Being Super

Postat den

supergirl-being-super-cover

Idag blir det ett mycket specifikt tips, för en mycket specifik grupp läsare. Nämligen de som liksom jag:

  1. Har en förkärlek för Stålmannen & övriga karaktärer i hans släkt/familj/närmaste krets, framförallt när de inte är alltför grimdark
  2. Gillar den nya TV-serien om Supergirl, med alla dess fel och brister
  3. Uppskattar oväntade serieskapare som tar sig an etablerade serier
  4. Inte bekymrar sig det minsta för continuity i superhjälteserier, så länge serien är bra

Så om de här fyra punkterna passar in på just dig så tror jag att den nya miniserien (fyra delar totalt, hittills två utkomna) Supergirl – Being Super kan vara värd en titt. För:

  1. Supergirl under sitt vardagsnamn Kara har huvudrollen i serien och grimdark är det inte; en del tonårsångest drabbas den 16-åriga Kara och hennes vänner av men det är någonting helt annat.
  2. Som sagt är det en yngre Kara än i TV-serien och det finns inte en enda hänvisning till någonting som hänt i den senare, men det är tveklöst samma inställning som gäller här med en Kara i huvudrollen som sig själv, istället för det som alltför ofta varit Supergirls öde i tidigare serier, dvs en menlös kopia på Stålmannen.
  3. Författaren Mariko Tamaki har mig veterligen inte skrivit superhjälteserier förut; däremot har hon tillsammans med sin kusin Jillian Tamaki gjort kritikerhyllade serier som till exempel Urhunden-nominerade Den sommaren och Skim.
  4. Se punkt 1 & 2; att fråga sig om Supergirl – Being Super ingår i den nuvarande kontinuiteten i DCs universum är att helt missa poängen. Det här är en bra berättelse om tonåringar där en av dem råkar vara lite mer annorlunda än vad som är vanligt, det är allt.

Nu är vi ju bara halvvägs in i serien så hur den slutar vet jag inte. Det jag vet är att den hittills känns robust och tydlig på ett uppfriskande sätt utan att vara en blivande klassiker. Just Supergirl är en karaktär som jag inte tror jag någonsin läst några bra serier med eftersom manusförfattarna (i princip alltid män) inte kunnat bryta sig loss från Stålmannens skugga, och hon har alltid definierats i förhållande till sin mer kända kusin istället för att bli en självständig figur, så bara det faktum att jag ser fram mot de kommande numren av serien är en enorm framgång!

supergirl-being-super-lopning

TV-serien lider också en smula av Stålmannen-problemet men hanterar det bra genom att inte ignorera det utan istället tidigt ta upp det för att sen kunna ignorera det med gott samvete (och när sedan Stålmannen dyker upp i rutan är  det den bästa versionen av honom i rörliga bilder sedan Christopher Reeve, och snudd på lika bra!). Här har Tamaki istället löst problemet genom att inte ens nämna Stålmannen så jag vet inte ens om han existerar i serien, och det fungerar lika bra det med.

Teckningar? Jodå, sådana finns också, signerade Joëlle Jones (med Sandu Florea som tuschare på första numret). Slicka, men gudskelov inte alltför mycket så utan istället en relativt jordnära stil. Jag har ingen koll på Jones tidigare serier; huvudsakligen verkar hon ha tecknat sin egen serie Lady Killer som jag inte läst. Men som sagt, inga invändningar från min sida och jag skulle nog tro att både teckningarna och manuset kan tilltala nytillkomna läsare som kanske sett TV-serien och nu vill se om ursprungsmediet kan ha något att erbjuda 🙂

Lovande inledningar: Mighty Jack & Injection

Postat den

Två serier idag som har det gemensamt att de ännu efter några hundra sidor bara precis har startat; i övrigt är de väl ungefär så olika som serier kan vara i stil, målgrupp och så vidare, men nu är det så att jag råkar känna för att skriva om båda serierna idag och då blir det så 🙂

Mighty Jack av Ben Hatke

mighty-jack-cover

Jag har berömt Hatkes Zita the Spacegirl förut; det är en väldigt trevlig, bitvis småsorglig science fiction-serie med den unga Zita i huvudrollen som (åtminstone oftast) ensam ger sig i kast med ett komplicerat universum. Efter den har Hatke gjort några bilderböcker och en del kortare serier, men med Mighty Jack är det dags för ett längre format igen. I huvudrollen: Jack, en ung pojke (men några år äldre än Zita) som tillsammans med sin mamma och sin lillasyster Maddy har en lång sommar framför sig.

Och för Jack riskerar den att bli extra lång och ansträngande eftersom mamman måste ta ett ytterligare jobb för att klara ekonomin och därför blir Jack tvungen att ta hand om den autistiska Maddy på egen hand. När Maddy för första gången någonsin pratar med honom är det därför inte så konstigt att han lyssnar uppmärksamt på vad hon säger. Synd bara att det hon säger är att Jack ska byta ut familjens bil mot några bönor/frön som en underlig försäljare på en lokal marknad har till salu…

Fantasy är ordningen för dagen istället för science fiction alltså, med magiska växter och varelser, och Jack & Maddy får lyckligtvis hjälp av grannflickan Lilly som upptäcker vad de håller på med. Lyckligtvis, eftersom alla växter inte är vänligt sinnade och Lillys oortodox uppväxt gjort henne väl förberedd för fysiska strapatser.

mighty-jack-attack

Vad är bra i Mighty Jack?

  • Givetvis teckningarna; Hatkes stil tilltalar mig med sin charm och mjuka pennföring, tillsammans med en bra känsla för rörelse. Han är inte en perfekt serietecknare, det finns en tydlig känsla av bilderboksillustrationer över sidorna, serierutor och textbubblor till trots, men mycket skicklig är han.
  • Relationerna. I Zita var det mestadels en entjejsshow men här är det en ensemble som Jack jobbar mot, och hans relationer till Maddy/Lilly/mamma är alla skildrade med empati och omsorg.
  • Maddy. Med autism är det lätt hänt att karaktärer blir klichéer av autistiska personlighetsdrag men Maddy är en egen individ, och att hon är autistisk är bara en del av vem hon är, inte allt vad hon är.

Den kritik jag har är minimal, som bilderbokskänslan. Den enda allvarligare invändningen är rent teoretisk: Om serien inte avslutas vore det tråkigt för boken avslutas med en rejäl cliffhanger!

Injection, skriven av Warren Ellis och tecknad av Declan Slavey & Jordi Bellaire

injection-cover

Nu till en serie med en helt annan målgrupp och med betydligt mer komplicerad intrig, som väntat med tanke på att Warren ”Planetary/The Authority/Transmetropolitan/Global Frequency” Ellis står för manus. Tio nummer av tidningen är hittills utkomna, och de utgör tillsammans de två första kapitlen i berättelsen.

De inledande numren anstränger sig inte för att förklara för läsaren vad som pågår. Vi får följa diverse människor i diverse mer eller mindre obegripliga situationer: En man har, inkopplad till sin datorn, självantänt men kan fortfarande prata och hälsar den inkallade experten vid namn; en kvinna inspärrad på vad som verkar vara ett mentalsjukhus anlitas att besöka ett forskningslaboratorium där några stenar verkar ha öppnat en dörr till ett annat universum; en James Bond-liknande man bryter sig in i ett hotellrum i Paris där en Daesh-cell håller hus.

Hur allt hänger ihop dröjer det ännu några nummer innan Ellis avslöjar, och för den som kan sin Ellis är svaret ganska typiskt, dvs det handlar om moderna idéer om identitet, verklighet, och det är en bra bas för en plott tycker jag (men jag tänker inte tala om vad basen är eftersom det är kul att läsa serien och klura själv på vad sak händer). För att vara Ellis är berättelsen faktiskt ovanligt rättfram och tydlig, när man väl får veta vad som hänt/händer alltså!

injection

Problemet är just att det tar så lång tid innan saker och ting klarnar, och även efter det går handlingen alltför långsamt framåt. Det känns som om Ellis, som i sina bästa serier sprudlar av idéer, här har alltför få av dem och därför drar ut på handlingen så mycket han kan. Resultatet är en serie med en utmärkt grundidé, intressanta karaktärer (de där ”diverse”-människorna, alltså), men som saknar det där extra, både i manus (med bristen på tempo och, ärligt talat, också en viss brist på originalitet med en handling som känns mycket generisk för Ellis och som även i sina bästa stunder känns som Planetary-light) och i de kompetenta, ofta stämningsfulla, men smått torftiga (lite konstig ord kanske men det är så de känns) teckningarna.

Lovande är Injection ändå, jag läser gärna mer av serien. Men om jag var lite orolig över Mighty Jack och huruvida det blir en fortsättning/avslutning så är jag mycket mer orolig för Injection; jag skulle inte bli det minsta förvånad om jag fick höra att Ellis övergett serien. Den stretar och kämpar på för att lyfta men gör det aldrig, inte riktigt, så som jag skulle önska.

Full of Sound and Fury, Signifying Nothing: Hellboy

Postat den
hellboy-intro

Stämningsfull introduktion av huvudpersonen själv: Hellboy

Att vara sjuk och måsta stanna hemma är inte roligt, men det ger iallafall tid att läsa en del (om man inte är för sjuk förstås). Själv har jag spenderat en dag eller två med att äntligen läsa alla serier med Hellboy, Mike Mignolas halvdemon/halvmänniska, en serie med snart 25 år på nacken. I början både skriven och tecknad av Mignola själv, men senare år har oftast sett andra tecknare som anpassat Mignolas manus. Plus, förstås, två relativt framgångsrika Hollywood-spektakel har serien också knoppat av 🙂

För den som inte vet någonting om Hellboy är serien inte så svår att förklara: Nazistiska ockultister försökte under andra världskriget frambesvärja en mäktig demon för att krossa sina fiender, men istället dyker Hellboy upp, en liten pojke med en mänsklig mor och en satanisk far. Dessutom står diverse omen som spön i backen: Hellboy kommer bli kung i helvetet / Hellboy kommer förstöra världen / Hellboys högra hand (en maskin/klubbliknande tingest) är en rest från mäktiga varelser innan Gud skapade Jorden / …

Men det är inte Hellboy det minsta intresserad av; istället bejakar han sin mänskliga sida och jobbar på BPRD (USAs Bureau for Paranormal Research and Defense) med att spåra upp och tillintetgöra monster, spöken, demoner, och annat ondsint oknytt. Fast det betyder förstås inte att spådomarna om Hellboys framtid upphör att gälla…

Setupen är det inget fel på i mitt tycke, en bra Monster of the Week-serie med en större arc i bakgrunden är någonting som definitivt kan passa mig bra. Lägg därtill Mignolas suveränt stämningsskapande teckningar så borde resultatet vara klockrent!

Fast sen är det ju det där med manus. Som sagt är Mignolas teckningar fantastiskt bra, och de är det absolut största skälet till att jag då och då försökt ge serien en chans och nu alltså till slut gått all in på den. Problemet är bara att Mignolas manus är så ointressanta. De är genomsyrade av en B-filmsmentalitet där de onda varelserna uttrycker sig högtidligt och ödesmättat, men där Hellboy själv oftast avfärder allt med en cool kommentar varpå han börjar puckla på dem med sin högra hand (eller ibland, med en kanonlikande pistol), ofta utropandes ”BOOM” när han slår till.

Det skulle ju kunna vara lite coolt ironiskt sådär, men för min del fungerar det inte alls; teckningarna utlovar helt enkelt en serie som inte finns. Och när jag försöker ändra inställning till serien och läsa den mer som just en B-filmsserie fungerar det inte heller eftersom en lyckad sådan kräver någon slags personlighet i berättelsen men det saknas här. Alltför många sidor är enbart fyllda med Hellboy som pucklar på monster alltmedan de pucklar på honom, i evighetslånga sekvenser, och jag tröttnar snabbt på sånt, tyvärr :-/

När sedan efter ungefär halva seriens gång Mignola lägger av med att teckna serien försvinner också det nöje som jag ändå har av hans teckningar och kvar blir bara det han är absolut sämst på, dvs manuset. Visst är en del av tecknarna som dyker upp bra de med, som Duncan Fegredo som gör en (för mig) oväntat bra insats, och Richard Corben (som passar bra för Hellboy visar det sig), men berättelserna är fortfarande lika trista.

hellboy-in-mexico

Hellboy som mexikansk brottare à la Corben

Det finns också andra enerverande saker med manuset, som de evinnerligt upprepade spådomarna om vad som komma skall. Att gång på gång läsa om hur domedagen obönhörligt närmar sig för, ofta illustrerat på mycket suggestiva sätt, för att sedan spådomen visar sig vara av noll och intet värde efter att Hellboy enträget klubbat ner ytterligare ett monster gör att den touch av spänning som det är tänkt att situationen ska frambringa till slut aldrig infinner sig.

I en serie som hållit på så länge finns det förstås en del serier som är bättre än andra. Själv tycker jag bäst om de enklaste historierna, dvs de där Hellboy tillsammans med kollegor från BPRD undersöker något mysterium, och framförallt de riktigt korta historierna; när de blir längre blir det snabbt tradigt och seriens svagheter tar överhanden. Sen gillade jag också en del av Corbens serier, men det är nog mest för att jag tycker så mycket om hans sätt att teckna serier 🙂

Den avslutande mini-serien Hellboy in Hell, där Mignola för första gången på länge återigen själv tar hand om teckningarna, är också den bland de bästa episoderna av serien. För en gångs skull tar serien sig själv på lagom allvar här och uppvisar dessutom spår av subtilitet, inte precis det starkaste kännetecknet för serien, och Hellboys öde blir nästan lite gripande. Det är bara att vägen hit har varit alldeles för lång och ostyrig, så när serien till slut förtjänar ett bättre omnämnande har den för min del sedan länge förbrukat sin goodwill. Med andra ord, när jag läste avslutningen var innerligt trött på serien.

För min del är Hellboy en nästan helt misslyckad serie men jag förstår att man kan gilla den för det finns som sagt kvalitéer där. Framförallt teckningsmässigt men om någon skulle säga mig att hen också uppskattar historierna skulle jag godta och förstå det; campy monster-serier kan definitivt vara kul! Det är bara det att för egen del missar Hellboy även det målet fullständigt.

hellboy-in-hell

När serien till slut lyfter i Hellboy in Hell är det som sagt för sent för min del

Urversionen av revisionistiska superhjältar: Superfolks

Postat den

superfolks-cover

Idag blir det inga serier utan istället en roman, men en roman med stark anknytning till seriernas värld: Superfolks, skriven av Robert Mayer och publicerad första gången 1977. När den kom ut gjorde den inget större väsen av sig, men på senare år har den uppmärksammats mer och ibland i relativt hätska ordalag; mer om detta längre ner, först några ord om romanen i sig.

Huvudperson i romanen är David Brinkley, familjefar med hustru och två döttrar, boende i New York-förorten Middleville och arbetande som journalist på en dagstidning. New York är i sanning 70-talets New York: Nergången och bokstavligen livsfarlig att röra sig i efter att solen gått ned när kriminella rör sig obehindrat i staden. För alla hjältar är borta: Stålmannen är försvunnen och antagligen död efter att en kryptonitmeteor slagit ner i Metropolis, Läderlappen & Robin har omkommit i en bilolycka med läderlappsbilen, Mirakelkvinnan har dragit sig tillbaka från aktiv tjänst och är numera en diplomat, Marvel-familjen dog av sett blixtnedslag, Snobben har störtat över Frankrike…

Med andra ord, i Superfolks värld finns alla litterära karaktärer ”på riktigt”, och Brinkley själv var den största och mäktigaste av dem alla, Indigo, född på planeten Cronk vars undergång han ensam överlevde tack vare sina föräldrar som, tja, hela Stålmannenhistorien osv (det fanns mao två stycken Ståmannen-versioner i världen, varav Indigo var den starkaste). Men för många år sedan började hans krafter av en oklar anledning avta och numera klarar han nästan ingenting och har därför helt slutet som superhjälte.

Den som har läst åtminstone någon modern superhjälteserie som försöker vara realistisk, dvs ”tänk om superhjältar verkligen fanns?”, eller en av alla serier där diverse fiktiva karaktärer mashas ihop i ett universum kommer känna igen sig i Superfolks. Frågor som ”Hur är det egentligen med sex och superhjältar?” avhandlas givetvis, och lika givet är att Brinkley kommer att göra comeback som hjälte; en komplicerad komplott med CIA, Ryssland, och diverse andra organisationer/personer lockar fram honom från pensioneringen för ett sista uppdrag.

Det är alltså handlingen (lite mer om den, inklusive spoilers, snart), men det säger ingenting om huruvida romanen är bra eller ej. Tyvärr är det det senare som gäller för det är en ärligt talat rätt krattigt skriven bok det här. Det är tydligt att Mayer har haft ett antal (bra och mindre bra) idéer som sen tryckts ihop i en bok, men personteckningen är undermålig, eller snarare icke-existerande, och spänning saknas också. Prosan är en enda lång räcka av beskrivningar av vad som händer och vad folk säger, inget mera, och inte heller de bättre idéerna tas till vara på något vidare sätt.

Som exempelvis när Brinkley kontaktar sin poliskontakt Kojak (TV-polisen) och det i en bisats nämns att hans fru är Gloria Steinem, men ingenting mer görs av det hela. Boken är fylld av liknande företeelser där kända fiktiva och icke-fiktiva personer dyker upp på oväntade ställen, som exempelvis Joe DiMaggio som taxichaufför, men Mayers fantasi sträcker sig bara hit utan att sen göra någonting intressantare av det hela. Hur skulle ett äktenskap mellan macho-polisen Kojak och feministen Steinem egentligen fungera, och hur blev de någonsin ett par? Om man skulle vara snäll skulle man förstås kunna säga att Mayer överlåter det åt läsarens fantasi men jag tror nog mer det beror på författarens begränsningar…

Det här låter ju som en ointressant soppa så varför den här texten?

Först och främst finns det trots allt en del bra saker i romanen. Exempelvis:

  • Idén med en pensionerad superhjälte som lever i den riktiga världen var nog inte ny 1977, jag är övertygad om att mängder av seriefans hade lekt med tanken, men Mayer genomförde idén så kudos för det!
  • Detaljer som Brinkley problem med sex när han är i sin superhjältepersona är faktiskt riktigt bra: Han är impotent med dräkten på eftersom han dels känner pressen att vara en superstud, alla kvinnors drömman, medan han själv inser att han bara är helt OK i sängen och ingen fantastisk älskare (som icke-superhjälte alltså), och dels beror det på att första gången han skulle ha sex som Indigo hörde han (med superhörsel) en kvinna som ropade på hjälp men eftersom han var så i gasen ignorerade han det, någonting som senare ger honom enorma skuldkänslor efter att kvinnan (Kitty Genovese) dött.
  • Orsaken till Indigos avtagande krafter är en riktigt smart långsiktig plan av hans fiender: De har pulveriserat cronkit (stenar från Cronk), under många år köpt upp de största företagen för vardagsvaror som mat, byggmaterial, metalltillverkning osv, och sedan blandat in cronkit. Resultatet är en långsamt stigande radioaktivitet som till slut finns i allting och som Indigo alltså inte kan undkomma.

Men det intressantaste med romanen är kanske huruvida och i hur stor utsträckning senare serieförfattare låtit sig inspireras av den. Och låt mig först och främst säga att det är inget fel med det; att låna idéer är en utmärkt tanke, framförallt om man kan förbättra dem, och jag kan verkligen förstå någon som läste den här boken när den kom ut och tänkte att här fanns en del riktigt bra idéer i botten som inte användas på något vidare sätt och att de förtjänade ett bättre öde.

Det blir däremot lite mer tveksamt när någon inte vill kännas vid inspirationskällan och här har det också uppstått mycket fingerpekande och anklagelser fram och tillbaka, med början 1990 när Grant Morrison grävde fram romanen ur glömskan och talade om hur mycket den inspirerat honom. Inga problem med det, men han sa också att Alan Moore nog hade läst boken mycket noggrant, medan Moore däremot sa att han nog hade läst den men inte inspirerats av den egentligen. Och sen var bråket/n igång.

Själv tänker jag inte anklaga någon för stöld eftersom det som sagt är ett fånigt ord här. Men nog finns det en del likheter som känns osannolika när jag jämför med framförallt Moores Whatever Happened to the Man of Tomorrow?, hans fantastiska avskedsserie om den klassiska Stålmannen, där Mxyzptlks roll är en karbonkopia på Pxyzsyzygys roll i Superfolks, men det gör inte Moores serie ett enda dugg sämre enligt mig. Andra serier där Superfolks också spökar är Kingdom Come (även om det kanske mest är via omvägen Twilight of the Superheroes som har mer uppenbara liketer med romanen), Watchmen och som nämnts en del av Morrisons alster.

En stor brasklapp dock: Jag misstänker att en hel del av Mayers idéer låg väldigt mycket i tiden, och att det kan vara lätt att därför tro att likheter med Superfolks också innebär att de kommer därifrån. Ta exempelvis Kitty Genovese-tragedin som också dyker upp i Watchmen; bara för att händelsen omnämns som en avgörande händelse i Superfolks innebär det inte att Moore fått idén därifrån eftersom fallet Kitty Genovese är så gott som omöjligt att undvika om man skriver någonting där förslumningen och våldet i New York på 60- och 70-talet är en viktig del av handlingen.

Så jag är definitivt glad att jag lyckades lokalisera Superfolks och läsa den; även om romanen i sig inte var något vidare var det synnerligen intressant att läsa en så tidig behandling av teman som senare skulle bli en så viktig del av en del moderna superhjälteserier 🙂