Kategoriarkiv: Serier

Serier

The Leaning Girl

Postat den

The Leaning Girl - cover

Ännu en sån där svårbedömd serie idag, precis som i de senaste inläggen, men den här gången är det en europeisk serie det gäller: Schuiten/Peeters (den förstnämnda står för teckningarna, den andra för manuset) bok The Leaning Girl, en del i deras svit om fantastiska städer. Det finns en handfull andra böcker i samma svit på engelska, utgivna av NBM under flera år, och till och med några på svenska, men den här boken står ett nystartat förlag bakom, Alaxis Press, som också utlovat att övriga titlar i serien ska översättas.

Den som redan läst serier av paret Schuiten/Peeters vet vad som väntar: En bok där teckningarna, eller kanska snarare designen bakom teckningarna, står i fokus. Som exempel Brüsel, där staden med samma namn ska moderniseras ock därför jämnas med marken innan den byggs upp igen, eller The Tower, där en man som bor ensam högt upp i ett enormt torn bestämmer sig för att ta sig ner för att undersöka vad tornet egentligen är. Allt presenterat med närmast maniskt perfektionistiska teckningar av Schuiten i en strikt stil som är någonting mitt emellan Winsor McCay och Gustave Doré och med miljöer som hämtade ur Jules Vernes drömmar.

Så ock The Leaning Girl där titelkaraktären, den unga flickan Mary von Rathen, under ett besök på ett nöjesfält i staden Alaxis (som sagt, förlaget är skapat enkom för de här böckerna) råkar ut för någonting oförklarligt, och som en följd av detta börjar luta. Dvs, det är inte så att hon går böjd eller någonting liknande, utan hon lutar som om tyngdkraften för henne pekar åt ett helt annat håll, mot någonting annat än den värld hon befinner sig på:

The Leaning Girl - lutning

Hennes egendomliga tillstånd tolkas av andra som en egensinnighet, som att hon vägrar att vara som andra och helt enkelt är olydig och fräck. Inte så vetenskapligt med andra ord, men det är helt följdriktigt eftersom serien inte bara har arkitektur som minner om viktorianska framtidsdrömmar utan också människor som verkar plockade från det sena 1800-talet: Att anpassa sig till samhällets moral är viktigare än allting annat. Vilket förstås är lite motsägelsefullt eftersom serierna är proppfulla med egendomligheter :-)

Kapiteln om Mary varvas med fotoserier där en fransk målare från det sena 1800-talet blir besatt av ett ödehus på den franska Aubrac-platån. Han har visioner om vad han vill måla och vad han vill göra med huset, visioner som han inte vet varifrån de kommer. I visionerna finns det också med en ung flicka som han känner är central för dessa, men han kan inte se hennes ansikte…:

The Leaning Girl - foton

Om nu någon tror att jag avslöjat alltför mycket av vad som händer i The Leaning Girl så oroa er inte, för de fantastiska inslagen och den mystik som genomsyrar boken till trots känns det ändå aldrig som om handlingen egentligen överraskar. Och nu är det dags för att redovisa varför den här serien precis som de två senaste gör att jag känner mig splittrad!

På pluskontot finns tveklöst Schuitens teckningar. Han är visserligen inte Dorés like men framförallt hans miljöer är väldigt fascinerande att studera. Som följande sida, där Mary och hennes familj åker berg- och dalbanan på nöjesfältet de besöker:

The Leaning Girl - nöjesfältDet är sådana här sidor som Schuiten behärskar bäst: Storslagna, fyllda med detaljer och med en myckenhet linjer. Han är svagare när det gäller människoskildringarna; detaljrikedomen och noggrannheten finns där men det blir ibland lite för kliniskt, lite för perfekt, nästan som manipulerade foton.

På minuskontot hamnar istället delar av manuset. De fantastiska miljöerna är säkerligen också beroende av Peeters idéer så för dem ska han ha beröm, men liksom med teckningarna blir det svagare ju närmare det småskaliga personliga planet han kommer. Som exempel kan nämnas Marys familj: En far som älskar henne men är för svag för att bryta mot samhällets konventioner, en mor som inte bryr sig om henne alls eftersom hon komplicerar tillvaron, och en bror som är en icke-entitet. Djupare än så är inte deras personligheter, de finns ingenting ytterligare. Samma sak är det med övriga karaktärer som dyker upp, där Peeters ibland lägger in bihandlingar om oväsentligheter (korridorpolitik, stela militära strukturer, mm, mm). Han är inte bra på att sånt och de känns bara som distraktioner från det viktiga, dvs miljöerna och designen. Jag skulle helst se att både Schuiten men framförallt Peeters vågade låta bli att lägga in saker i manuset som känns som eftergifter till det normala, dvs kraven att man måste ha med personliga konflikter och dylikt i en bok. Struntprat säger jag, när det som här handlar om några serieskapare som har tydligt starka och svaga sidor!

Sen finns det ett minus till, för just den här boken i sviten: Jag gillar inte den urtrista klichén med äldre konstnärlig man + ung vacker kvinna som faller för hans inre. Bläh. Inte lika illa som i till exempel Alan Moores Promethea men ändå mycket irriterande!

Men för att inte avsluta med en downer för det här är ändå böcker jag tycker är läsvärda (eller kanske mer tittvärda) så låt mig visa en sida till från serien. På de här sidorna lutar Mary inte, men notera hur gondoljärerna står; visserligen av naturliga skäl, men serien igenom har människor en tendens att luta eller åtminstone se ut som om de lutar tack vare perspektiven. En detalj som vittnar om hur noggrant seriesidorna i The Leaning Girl är utformade:

The Leaning Girl - båtar

 

No Matter How I Look at It, It’s You Guys’ Fault I’m Not Popular!

Postat den

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - cover

Varför inte som uppföljning till High School Girls plita ner några ord om en annan japansk serie jag känner mig kluven inför? Men det ska erkännas, när det gäller Nico Tanigawas (pseudonym, och vilka de två personerna bakom dem är verkar vara okänt) No Matter How I Look at It, It’s You Guys’ Fault I’m Not Popular!, även känd under det betydligt enklare namnet WataMote, är kluvenheten mycket mer besvärande. Med High School Girls var det en fråga om en smula irriterande smådetaljer, med WataMote handlar det om huruvida serien är bra eller en ren katastrof…

Så, WataMote: Huvudrollen i serien innehas av Tomoko Kuroki, en 15 år gammal flicka som har extremt svårt att umgås och prata med andra människor. Som nybliven gymnasist hoppas hon när serien börjar på att hon ska bli populär eftersom hon spelat så många otome-spel (spel med kvinnlig målgrupp där det går ut på att få huvudrollsinnehaverskan hoptussad med någon av de manliga kärleksobjekten) men det går givetvis inte alls när man överhuvudtaget inte vågar säga flasklock till andra.

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - regn

Paniken är nära när några pojkar pratar med henne, men den gången lyckas faktiskt Tomoko för en gångs skull att säga någonting!

Serien igenom (dvs i de hittills på engelska utkomna 5 volymerna) kämpar Tomoko med att bli mer social, men det går sisådär; mot slutet har det blivit en liten smula bättre eftersom hon åtminstone utbytt några ord med en i klassen, och tack vare sin barndomskamrat Yū som visserligen går i en annan skola nu men ändå gärna ses. Yū har inga sociala problem, tvärtom, men hon har heller inte insett hur udda och ensam Tomoko är. Sen har de också en gemensam bekant från äldre dagar som dykt upp, Kotomi, och även henne kan Tomoko prata med relativt obekymrat, även om hon nu avskyr Kotomi på rätt oklara grunder…

Vad är problemet med WataMote? Kort sagt, genren.

WataMote är huvudsakligen skriven som en komedi, där Tomokos särdrag och hopplösa sociala situation är det som skämtas om. En svart komedi alltså, där poängen är att hur mycket hon än anstränger sig för att passa in och försöka uppträda normalt går det ändå helt åt skogen, och att de enda hon kan kommunicera en smula med är personer hon har ganska skumma relationer med (relationen med Yū är mest ”normal”, men Tomoko går ständigt runt och fantiserar om relationen på, hur ska jag säga, inte helt hälsosamma sätt, eftersom hon helt saknar begrepp om vad som är rimligt och inte i en relation).

Svarta komedier kan såklart fungera väl, som exempelvis den likaledes japanska I’ll Give It My All…Tomorrow, en serie jag verkligen gillade ju mer jag läste av den och som jag flera gånger kom att tänka på när jag läste den här. Men den här gången fastnar skrattet i halsen för det hela är så förtvivlat sorgligt. Tomokos desperata försök att bryta sig ut ur sin isolering är hjärtekrossande; vem som än står bakom manuset måste nog ha antingen personlig erfarenhet hur det är att vara som Tomoko eller haft någon i sin närhet i samma situation för det här är en skildring som är läskigt på pricken, som känns så realistisk att det gör ont att läsa den. Tomoko vill så gärna vara som de andra men hon vet helt enkelt inte hur man gör, vare sig det gäller hur man interagerar med andra, hur man klär sig, eller hur man hanterar sina känslor.

No Matter How I Look at It, It's You Guys' Fault I'm Not Popular! - bibliotek

Tomoko funderar på att försöka prata med en flicka på biblioteket

Det enda som inte gör serien till en ren helvetesskildring är att människorna runtom Tomoko faktiskt är rätt hyggliga: Några uppskattar henne (som Yū och klasskamraten som hon en handfull gånger pratar med), medan de flesta andra egentligen inte har någon åsikt eftersom de aldrig lagt märke till henne, men direkt elaka är det ingen som är. Så omvärlden är inte grym, det är bara det att Tomoko inte passar in i den. Plus också, en hel del av kapitlen är rätt oförargliga med repetitioner på samma teman utan att det bränner till, vare sig som tragedi eller komedi.

Jag hade nog gett upp serien om det inte, som sagt, dykt upp några små (men ack så små) ljusglimtar i de senaste volymerna; det var för deprimerande för mig. Jag känner mig som sagt fortfarande osäker på vad jag egentligen ska säga om serien: På ett sätt är den en av de absolut mest träffande skildring jag läst om hur det kan vara att inte fungera som andra men ändå vilja vara som de är, på ett annat är det en nästan osmaklig serie som försöker, och oftast misslyckas kapitalt med, med att skämta om samma person.

Fast, jag engagerade mig verkligen i läsningen så på det sättet är serien tveklöst lyckad, det måste jag säga, och jag kommer att läsa den i fortsättningen med! :-)

Ren och skär underhållning: High School Girls

Postat den

High School Girls -1 - cover

Senast jag kallade någonting för ren och skär underhållning var när jag skrev om superhjälteserien Invincible; den är kul att läsa (eller kanske var, den har tappat i underhållningsvärde de sista åren) och har heller inga andra pretentioner. Det är en serie jag läser utan att göra mig några större illusioner om men som roar mig, trots att genren ofta inte är i min smak. Idag är det dags för en annan serie av ett helt annat slag men som jag också tycker mycket om och har läst om flera gånger (senast den här veckan alltså), och återigen trots att det åtminstone ytligt sett finns mycket i den som talar emot att jag skulle uppskatta den: Towa Oshimas High School Girls.

Jag kan ärligt säga att jag inte har en aning om varför jag började köpa just den här serien när översättningen dök upp 2002. Det fanns, för att uttrycka sig lindrigt, rätt gott om översatt manga då med kvinnliga skolelevers vardagsliv i fokus. Kanske var det för att jag gillade Azumanga Daioh så mycket, kanske någon rekommendation, men när jag väl läst den första boken var jag såld: Oshimas känsla för komedi och munhuggning mellan sina karaktärer är alldeles förträfflig, från första sidan till den sista.

Vad handlar High School Girls om? Tja, titeln är helt korrekt: Vi får följa en trio tonårsflickor när de börjar på ”high school” (dvs ungefär gymnasiet à la svenska skolan) på en privat flickskola; eftersom de tidigare gått på offentliga skolor är de i början osäkra på sin plats, medan de andra eleverna som är vana vid det och som har rika föräldrar ser ner på nykomlingarna…

High School Girls - Toalett

Det här skulle förstås kunna leda till en fullständigt traditionell historia med intriger mellan grupperna, onda och goda elever, svek och vänskap, och kärlekstrassel. Men gudskelov är Oshima helt ointresserad av sånt; setupen är bara ett sätt att kicka igång serien och kunna presentera karaktärerna, för efter ett eller två kapitel är deras olika bakgrund helt irrelevant och det enda som egentligen händer i de nio volymerna (alla översatta, även om utgivningen flyttade förlag efter några volymer) är att de fyra huvudpersonerna (ursprungstrion + en av de rika eleverna) hänger med varandra, kommer på idiotiska idéer, retar (eller närmast trakasserar) den enda av de fyra som skaffar pojkvän, definitivt trakasserar samma pojkvän med pinsamma frågor om sex, och så vidare.

Det är befriande fritt från drama och framförallt, hundraprocentigt skildrat från huvudpersonernas perspektiv. Det är inte så konstigt egentligen för mycket i serien är baserat på Oshimas egen skoltid, och i de småserier/kåserier som avslutar varje volym skriver hon bland annat att hon hoppas inte någon av hennes vänner från den tiden ska stämma henne för förtal.

Och jag kan nästan förstå varför, med tanke på hur idiotiskt huvudpersonerna ofta uppträder: De bubblar över av energi som bara tonåringar kan, men det är inte alltid de tänker efter innan de handlar. Som när de får för sig att försöka avslöja en blottare som visat upp sig i en park i närheten genom att själva bli lockbeten (med sedvanlig brist på förståelse hur de ska uppträda för att se lockande ut…), varpå de träffar diverse konstiga individer som de mer eller mindre överfaller i tron att dessa är förövarna, innan de träffar på en riktig snygging som de börjar prata med:

High School Girls - Blottare

Så där går de/det på, i alla volymerna; inte så mycket allvar men kul och träffande. Så varför brasklappen i inledningen om att det finns saker som talar mot den?

Mest är det att serien ursprungligen publicerades i seinen-magasin, dvs tidningar avsedda män i de övre tonåren och äldre, och ofta med rikliga inslag sex. Och visst finns det tecken på det i serien, både i teckningarna (pooler, bad, underkläder osv) och i handling (mycket av pratet handlar om sex) och det skulle kunna varit väldigt irriterande. Men för en gångs skull har jag inga problem med det och det beror mest av allt på att det som sagt känns så genuint och självupplevt. När det pratas om sex är det inga blyga violer som diskuterar men det är å andra sidan violer som inte har en susning om vad sex egentligen är, så det blir mer bisarrt och knäppt än sexigt. Och när det är halvnaket i teckningarna känns det också mest helt självklart eftersom det passar in i serien snarare än spekulativt.

Fast det som kanske mest av allt gör att alla de inslagen här känns helt okej är återigen att det är på huvudpersonernas villkor: De gör det som faller dem in, och vad resten av världen tycker bekymrar dem inte alls. Och, en bisak men en jag verkligen gillade, det saknas helt det tyvärr alltför vanliga inslaget med ”komiska” lärare eller andra vuxna män som gång på gång försöker få till något med dem eller se dem nakna. Till och med i i övrigt fantastiska serier som nämnda Azumanga Daioh finns sånt med, men här icke. Som till exempel gymnastikläraren på skolan: Det är ett stående skämt hur alla eleverna tycker att han är hemsk med allt sitt hår, sitt svettande i poolen (som de alltså måste simma bland), sin hurtighet, och sin förkärlek för åtsittande badbyxor. Men det aldrig ens antyds att han har något intresse av dem förutom att han önskar att de ska bli lika förtjust i sportsliga aktiviter som han själv; elevernas förtvivlan över att de tvingas vara nära honom är helt deras eget problem:

High School Girls - Gymnastik

Och tja, det här var väl ungefär det jag villa säga om High School Girls: Den är en väldigt underhållande serie som känns ovanligt genuin, och som absolut inte ska bedömas efter sitt yttre. Sen misstänker jag att det självupplevda i serien är det som gör att den fungerar så bra för när jag har läst några volymer i andra serier av Oshima dyker de här problemen upp och känns då som faktiska problem, det som neutraliserar dem saknas tyvärr och de känns bara som mycket stereotypa seinen-serier.

Kraa

Postat den

Kraa 1 - cover

Det var ett tag sen jag sist skrev om någon europeisk scanlation men häromdagen läste jag en som jag skulle vilja tipsa om. Lustigt nog är det en serie av samma person som sist jag tog upp sådana här fanöversättningar: Benoît Sokal. Senast var det några rader om hans mest kända serie, Canardo, men den här gången handlar det om hans serie Kraa där den första delen av tre precis blivit tillgänglig under namnet Kraa – Lost Valley.

  • Plats: Malaskar, ett land någonstans mellan Alaska och Sibirien.
  • Tid: 1900-talet, med till exempel relativt moderna bilar, men med en tydlig känsla av guldruschens epok i miljön.
  • Huvudpersoner: Yuma, en indianpojke vars familj under många generationer levt i trakten, Klondike, en skrupelfri affärsman som planerar att exploatera dalen där Yuma bor, och Kraa, den sista individen bland de enorma örnar som närmast betraktats som gudomliga av indianerna.

Låt mig först och främst fastslå två saker om Kraa: Manuset är (åtminstone hittills, dvs i den första boken) inte speciellt originellt eller subtilt med de uppenbara skurkarna och den lika klichéartade pojken Yuma, medan teckningarna å andra sidan är förträffliga, både personliga och starka, och de senare gör att jag helhjärtat kan rekommendera serien.

När jag skrev om Canardo anmärkte jag på att Sokals teckningar blivit tråkigare och mer färglösa (bokstavligt och bildligt) ju nyare de var. I och med Kraa visar Sokal att det var ett medvetet stildrag, precis som jag misstänkte lite smått, för här är det betydligt starkare färger igen, helt utan den grådaskiga platthet som de senare Canardo-böckerna har. Ta till exempel den här sidan från början på historien, där den unga Kraa i sitt bo tänker på framtiden (på sidan innan den här har vi fått se hur Kraa störtat sin bror ur boet, ner på marken):

Kraa - Kraa

Rå energi, och teckningar som fångar densamma; när Sokal får till det är han riktigt riktigt bra på att teckna djur.

Sen, som alltid med Sokal, ser människorna en gnutta plattare och mer mekaniska ut. De är ovanligt bra skildrade här jämfört med en del andra serier av Sokal jag läst, men fortfarande tenderar de att ha stela ansiktsuttryck och kroppar; det som ändå gör att jag gillar hur Sokal skildrar dem i Kraa är att de har så mycket känsla i sig, och förstås också färgerna. Det får en lite lustig effekt på mig: Ju färre pennstreck Sokal använder för att rita människor, desto bättre tycker jag teckningarna är. Män med till exempel skägg/skäggstubb gör att deras ansikten har rikligt med streck, medan slät hud gör att det är färgläggningen som dominerar -> de senare blir både roligare att titta på och känns mindre stela pga att Sokal är bättre på att skildra just känslor med färg än med streck. Här, ett möte bland takåsarna mellan Kraa och Yuma:

Kraa - Yuma

Jag kan ju inte garantera att Kraa håller samma höga kvalité rakt igenom de tre albumen, det får (förhoppningsvis) framtiden utvisa när de andra också har översatts, men jag måste säga att det här var bland det allra bästa jag sett från Sokal. Och okej, han kommer aldrig räknas till de stora serieskaparna (och det är bara rättvist) men det är väldigt kul att se en habil hantverkare som lyckas få till det precis så bra som bara tänkas kan, med tanke på förutsättningarna. Bravo!

Monsieur Jean – From Bachelor to Father

Postat den

Monsieur Jean - cover

Jag har tidigare lovprisat Dupuy & Berberian för deras serie böcker (Ha!, ”serie böcker” och ”serieböcker” fungerar båda två här; särskrivning eller inte spelar ingen roll :-) ) om Monsieur Jean, en författare som i början av sviten är en ung man, jag skulle säga typ 28 år, och som sedan följs via nedslag i hans liv. De första tre böckerna består av korta episoder som handlar om allt och ingenting: Portvärdinnan som utövar sin makt genom att vägra lämna ut hans post, hans mardrömmar efter att ha ätit pizza, samtal med vänner (roliga såväl som hopplösa diton), och så vidare. Slice of life av allra bästa format, med andra ord.

De två efterkommande albumen, med varsin längre historia där Jean för första gången skildras i ett mer seriöst förhållande, fortsätter i samma stil; det är ett hopp på något/några år mellan dem, precis som det för de kortare serierna kan gå en längre tid mellan dem. Det som hänt i mellanrummet får vi ibland veta explicit, ibland sluta oss till tack vare ledtrådar i serien.

De första tre franska albumen kom ut på engelska samlade i en bok, Get a Life, från Drawn & Quarterly för nio år sedan, och den går fortfarande att få tag på. De två efterkommande albumen, med varsin längre historia där Jean för första gången skildras i ett mer seriöst förhållande, är lite knepigare att få tag på på engelska eftersom de publicerades i antologin Drawn & Quarterly som kom ut några år tidigare.

Jag vet inte om jag föredrar de kortare episoderna eller de längre, men jag vet att de är ett utmärkt exempel på en suverän modern fransk serie. Jag har väldigt svårt att föreställa mig det här som någonting annat än just en serie; Dupuy & Berberian behärskar mediet till fullo och får det att se väldigt lätt och enkelt ut att göra en serie, men om man läser lite noggrannare märker man att de faktiskt använder sig av alla möjliga tekniker för att berätta: Tillbakablickar, inre monologer, fantasier, drömmar, men det blir aldrig svårläst, det här är serier som jag kan tänka mig att låna ut till vem som helst.

Monsieur Jean - ?

Nu har förlaget Humanoids gett ut alla de fem nämnda albumen i en fet inbunden volym: Monsieur Jean – From Bachelor to Father (så en liten spoiler i titeln där, hur det där seriösa förhållandet går). Lite udda är det att en så pass smal serie som den här nu alltså efter mindre än 10 år ges ut igen, men väldigt trevligt att det går att få tag på dem enklare än förut :-)

Utgåvan i sig är helt OK, men ärligt talat var D & Qs lite bättre. Översättningen är densamma, men den äldre boken med de tre första albumen har en icke-glansigt papper som jag tycker gör sig bättre med färgläggningen, och textningen är betydligt snyggare. Men den nya är en smula större och därmed närmare original-storleken på sidorna så det är ett plus. Så perfekt är nyutgåvan inte, men som sagt, en stor eloge till Humanoids för att de satsar på serien!

Uppenbarligen finns det någon på förlaget som gillar Monsieur Jean eftersom man också gett ut boken The Singles Theory, en senare bok som utspelar sig mellan bok tre och fyra, och som jag hyllade när det begav sig. Därför ser jag försiktigt positivt på chansen att de också ska översätta de två senaste (sista?) böckerna också, de som alltså ännu aldrig synts till på engelska. Tummarna hålls!

41 månader sen sist, nummer 41 i ordningen: NAFS(k)uriren

Postat den
NAFS(k)uriren 41 - omslag

Skiss av Carl Barks, tusch av Joakim Gunnarsson 

En blänkare bara, mest för att jag blev rätt paff när den damp ner i brevlådan här i veckan: det 41:a numret av NAFS(k)uriren, ankistförbundet NAFS(k):s medlemstidning, dök upp, hela 41 månader sen det senaste numret. Nyhetsbladet Kvacket har dykt upp med jämna mellanrum men den mer påkostade tidningen kändes tyvärr som om den gett upp andan. Men lyckligtvis var det fel!

För den som inte läst NAFS(k)urinen tidigare är det alltså en medlemstidning som avhandlar diverse saker med Disney-anknytning. Mestadels om serier, men även annat, som i det här numret där det bl a finns en artikel om Disney-animatören John Lounsbery. Med sina 40 svartvita sidor i A5-format är tidningen sig lik; internet och andra modernare påfund har inte påverkat den alls (well, jämfört med de första numren från 70-talet så är trycket mycket bättre, men den förbättringen skedde å andra sidan för åtminstone 30 år sedan…), utan den jobbar på i sin egen gammalmodiga stil.

Och jag gillar det, det var en väldigt trevlig överraskning att se ett nytt nummer. Den känns precis som jag vill att en medlemstidning ska vara: Mysig att läsa, tillgänglig för även inte helt fanatiska medlemmar, och inte minst viktigt med en layout och utförande som är enkel, bra och tydlig utan att vara avskräckande för de medlemmar som eventuellt vill skriva någonting för dem. Den är kort sagt inkluderande istället för exkluderande, IMHO, någonting som alltför många medlemstidningar missar.

Sen är det givetvis så att i en så pass liten förening är det några eldsjälar som drar ett tungt lass och skriver/redigerar det mesta, och att det såklart ibland kan dyka upp saker som är lite svårförståeliga om man inte varit med i föreningen ett tag, men det är sällsynt. Över lag är det en lyckad blandning av lite högre pretentioner och mer avslappnat material som presenteras, IMHO, och det är inte för inte som NAFS(k)uriren är den enda papperstidningen om serier som jag alltid läser och prenumererar på.

Bäst i numret: Joakim Gunnarssons text om vad han hittat i det material han köpte in från Barks dödsbo, och Johan Andreassons mycket snygga Kalle-teckning på baksidan.

Medlemmar i NAFS(k) har redan fått tidningen, medan andra får klara sig utan; det går säkert bra det med, men man missar en mysig stund :-)

The Unwritten: Slutrapport

Postat den

The Unwritten - Apocalypse 12 - cover

Dags för en del i den sällsynt förekommande följetongen ”Simon läser klart en längre serie som han skrivit om förut och kommenterar hur det var”: Mike Carey och Peter Gross (manus resp. teckningar) har precis avslutat sin serie The Unwritten efter 71 nummer och en serieroman, och jag har alltså läst hela klabbet och har några ord att säga :-)

Först det positiva: The Unwritten är smart skriven och idén med en pojke, Tom(my) Taylor, som är delvis riktig, delvis en fiktion, och tack vare det både kan påverka och påverkas av skönlitteraturens värld är inte alls dum. Det ger Carey chansen att exempelvis göra en pastisch på medeltida riddarlitteratur som interfolieras med det vardagliga och vulgära, alternativt att låta Taylor dyka upp i Jud SüßMoby Dick, eller andra klassiker, och väva ihop dem alla till en större berättelse.

Teckningarna är likaså skickliga och oftast underhållande, som den här sidan av Gross där huvudpersonerna söker efter den heliga graal:

The Unwritten - Graal

Eller den här sidan (layout Gross, teckningar Kurt Higgins) med Pauly Bruckner, en människa som i form av en kanin förvisats till Willowbanks Tales, några fiktiva barnböcker som är en blandning av Beatrix Potter och A A Milne:

The Unwritten - Pauly

Så, underhållande är det, tveklöst, och aptitligt presenterar. Men precis som när jag förra gången skrev om The Unwritten är det trots det med en känsla av lätt leda jag läser serien, och orsaken är densamma som då, fast nu ännu starkare: Den här typen av meta-litteratur finns det väldigt gott om och det gör att det ska mycket till för att det inte ska kännas som en trött upprepning:

  • Vad gäller humor är till exempel Jasper Ffordes böcker om Thursday Next överlägsna (och för den delen även när det blir allvarligare känslor inblandade).
  • För sense of wonder och fantasi finns det serier som Joe the Barbarian eller för den delen de första två delarna av Moore League of Extraordinary Gentlemen.
  • Till och med den ojämna Fables, en annan Vertigo-titel som kommit ut samtidigt med The Unwritten (och som också snart ska avslutas, skulle tro det blir en slutrapport där med) lyckas bättre med att leka med fiktion kontra verklighet, och att utnyttja möjligheterna.

Det finns en sak som skiljer ut The Unwritten från de redan nämnda alstren dock: Den tar sig själv på väldigt mycket allvar, och den gör anspråk på att handla om viktiga filosofiska spörsmål.

Och då är det synd att Carey är en så sällsynt ointressant filosof :-/

Serien igenom antyds det (eller sägs rätt ut) att världen styrs av någonting helt annat än vi tror, att det som är viktigt är oss fördolt. Vad är då den stora hemligheten, vad är det för filosofi som framförs i dessa 1500 sidor?

Jo, att 1) berättelser är viktigare än vi tror, och 2) författare har ett ansvar för sina påhittade karaktärer.

Tjena, liksom, det behövdes ju verkligen sägas för 1) är det ju ingen annan som någonsin har påpekat, och 2) är en verkligt allvarlig och viktig sak för fiktiva karaktärer är självklart minst lika viktiga som verkliga personer, eller hur?

Precis här har vi nog det stora skälet till att jag tycker The Unwritten är så mycket sämre än vad den på ytan verkar vara: De filosofiska inslagen som är en så stor del av serien (och allvarliga, humorn försvinner helt när detta ska behandlas) är antingen ytligare än vad som diskuteras på lunchen i gymnasiet, eller så har de redan tagits upp så mycket bättre på andra ställen (vad gäller punkt 2 så kan man till exempel läsa Grant Morrisons klassiska Animal Man #25 med dess dialog mellan Buddy Baker, alias Animal Man, och Grant Morrison själv).

Jag är rätt säker på att jag skulle gilla Carey bra mycket bättre om han helt struntade i filosofin och höll sig till fiktionen. De klart bästa inslagen i The Unwritten tycker jag är scenerna ur barnböckerna med Tommy Taylor och hans vänner i huvudrollerna. De påminner onekligen en hel del om andra barnböcker, som Harry Potter, Narnia med mera, men suggestiva är de; jag skulle gärna läsa mer av dem. Den serieroman som ingår, Tommy Taylor and the Ship that Sank Twice, är kanske det bästa i hela sviten.

Och med den lite udda slutklämmen, att det jag tycker bäst om i The Unwritten är de fiktiva inslagen i serien själv, är det dags att avsluta för dagen :-)

The Unwritten - Tommy Taylor and the Ship That Sank Twice - Demeter

Från Tommy Taylor and the Ship that Sank Twice, och ja, skeppet heter givetvis Demeter ;-)

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 192 andra följare