Run Like Crazy, Run Like Hell

4 februari, 2015 at 12:38 (Europeiska serier) (, )

Run Like Crazy, Run Like Hell - cover

Några år försenad men väl värd väntan: Jacques Tardi sista serieversion av en Jean-Patrick Manchette-roman, Run Like Crazy, Run Like Hell. I tidigare till engelska översatta West Coast Blues och Like a Sniper Lining Up His Shot (suverän titel, eller hur?) har vi fått oss tillgodo hårdkokta berättelser av bästa märke och RLC, RLH fortsätter på samma sätt, med en berättelse som slår an tonen redan på första sidan:

Run Like Crazy, Run Like Hell - intro

Förutom proffsmördaren Thompson (som visar sig vara en sällsynt egendomlig karaktär) får vi läsa om industrimagnaten Michael Hartog, en man som gör vad som helst för att bevara sin makt, Hartogs bortskämda och ignorerade brorson Peter, och den inte helt normala Julie, färskt utsläppt från ett sinnessjukhus för att ta hand om Peter. En explosiv blandning människor som mycket riktigt exploderar; oväntat och brutalt våld är det gott om här, precis som i de tidigare böckerna.

När jag läste den här serien kom jag osökt att tänka på en av mina favoritfilmer de senaste åren (dvs, som jag sett de senaste åren, inte att filmen är från dessa år), Jean-Pierre Melvilles Le Samourai. Samma lakoniska ton, samma plötsliga utbrott av våld som därmed blir någonting nästan naturligt i sin brist på förvarning, samma nonchalanta avfärdande av hur man ”ska” berätta en spännande historia.

Ta en sida som den här:

Run Like Crazy, Run Like Hell - affär

Bifiguren som skjuts, Thompsons magbesvär och skratt, Julies skottskada; Tardi skildrar allt som lika viktigt, och skeendet känns nästan sävligt tack vare de egentligen överflödiga textplattorna. Det brukar sägas att Hergé ville att alla linjer skulle vara lika viktiga och Tardi, en tecknare som påverkats en hel del av Hergé, verkar här tillämpa samma syn på handlingen: Allt är lika viktigt för läsningen, stort som smått. Och det fungerar ypperligt, de här tre böckerna av Tardi & Manchette är bland mina favoriter de senaste åren.

Det kanske låter lite paradoxalt eftersom jag ofta klagar på serier när de saknar känsla för tempo och för hur man får en dynamik i handlingen. Men då är problemet ofta att serierna känns skrikiga, att de hela tiden har gasen i botten vilket gör att till slut känns ingenting intressant längre; uppenbarligen har jag större förståelse när man som här istället snarare bromsar hela tiden. Eller så är det så enkelt att Tardi + Manchette = excellens :-)

Egentligen är det inte så mycket poäng med att recensera RLC, RLH separat efter att redan ha skrivit om de två tidigare böckerna. Styrkorna (många) och svagheterna (?) är desamma, och gillar man en kommer man garanterat gilla de andra också. Själv funderar jag så smått på att leta upp någon av Manchettes romaner för att se hur de står sig utan Tardis bidrag.

Sammanfattningsvis, en renodlad hyllning senast till Preacher, en renodlad hyllning idag igen till Run Like Crazy, Run Like Hell; hoppas det fortsätter så här, med de serier som ligger överst i läshögen nu :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

En liten hyllning till Preacher 53

2 februari, 2015 at 14:01 (Serier) (, )

Preacher #53, Too Dumb for New York City, Too Ugly for L.A. (efter Waylon Jennings sång): En perfekt liten berättelse i Garth Ennis/Steve Dillons Preacher som jag fick lust att skriva några ord om efter att ha läst om hela serien :-) För den som inte läst serien, läs den istället för det här inlägget eftersom det dels kommer ha spoilers, dels förutsätter att man har koll på vem som är vem och vad som händer i Preacher.

Tidpunkt i serien: I faktiskt tid i den riktiga världen (dvs för alla serieläsare) har det gått mer än ett år sedan Jesses som det syntes oundvikliga död och Tulips därefter följande personliga kraschlandning och Cassidys senare svek. Men nu har hon lyckats slita sig ifrån Cassidy och har anlänt till sin vän Amy. Jesse å sin sida har spenderat några månader på flykt från sitt liv eftersom han trott sig se hur Tulip och Cassidy svikit honom, men har efter diverse äventyr nu bestämt sig för att ta tag i sitt liv och är också han på väg till Amy, i hopp om att via henne komma i kontakt med Tulip igen.

Så spänningen är på topp, den stora återföreningen är på gång (#52 slutade med att Jesse tidigt på morgonen ringer på hos Amy dit Tulip just anlänt), så vad händer följaktligen i #53?

Jo, handlingen droppar tillbaka ett halvt dygn och hela numret är bara en skildring av Jesses bilfärd genom natten, genom USA, och hans samtal med diverse personer han ger lift, hans nattradio-lyssning, och hans funderingar.

Ennis må vara bra på grotesk humor och på vansinnigt bisarr handling, men det är ändå det här han är allra bäst på: Människor som snackar med varandra, som filosoferar, i en passande miljö. Ofta är det i hans serier pubar som står för det sistnämnda men i Preacher, hans mest uppenbara hyllning till USA och amerikanska drömmar och mytologi, känns det sällsynt passande att som här låta samtalen pågå i en bil under en nattlig körning.

Det som händer är ingenting som är viktigt för serien i det stora hela, det är en stunds avkoppling efter den tidigare tragiken och inför det mer apokalyptiska slutet (som jag gärna skulle vilja skriva mer om någon gång), men ack vilken lyckad avkoppling. Dillons teckningar är utmärkta, tillsammans med en färgläggning som fångar den speciella stämningen i en bil om natten, men det är Ennis manus som står för det mästerliga. Det är typiskt Ennis, som den första liftaren han tar upp, en porrskådespelare som precis lämnat branschen:

Preacher53_011

Så humor, överdrifter, en som det verkar kanske inte så värst smart men ändå vänlig själ, tillsammans med som alltid när det gäller Ennis en glödande kärlek till USA, en kärlek som återkommer i så gott som alla hans mer seriösa serier. Eller den sista han plockar upp, en man vars ansikte vi aldrig får se men som har ett mycket bekant sätt att prata…:

Preacher53_033

Återigen diskuteras den amerikanska drömmen, ”inget nonsens”-filosofin från södern som återkommer gång på gång i Preacher, och vad det innebär för det som jag skulle säga är huvudtemat i serien: Den andra chansen.

Jag skulle gärna klistra in fler sidor, som den likaså mycket Ennis-typiska studio-debatten, men det får bli en annan gång. Hyllningen av det här på ytan obetydliga numret med sina växlingar mellan humor och allvar som tjänar som en brygga mellan betydligt viktigare passager i historien är nu till ända :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Sweatshop

1 februari, 2015 at 14:39 (Serier) (, )

Sweatshop 1 - cover

Min ambivalens inför Peter Bagge (dvs, de senaste decenniernas Bagge) är stark, och inte blev den svagare efter att jag läst hans Sweatshop, en nyutkommen bok hos Fantagraphics som samlar hans 6-delars DC-serie från 2003. Först, lite om vad serien handlar om:

Mel Bowling är en framgångsrik serieskapare; hans 30 år gamla dagstidningsserie Freddy Ferret är fortfarande någorlunda populär och han tjänar bra med pengar. Men som många personer i Bagge-serier är han trots det en ärkekonservativ sur gammal stöt som tillbringar sina dagar med att spela golf och åt att plåga sina medhjälpare, dvs de som egentligen gör serien.

Därav seriens namn, givetvis, där assistenterna utnyttjas å det grövsta. De är också typiska Bagge-karaktärer med sina särpräglade personligheter (en vill egentligen teckna gammeldags superhjältar, en gör naiva och menlösa självbiografiska serier, osv), och andra karaktärer som dyker upp, som Mels ex-fru, känns också som om jag sett dem förut i Bagges serier.

Sweathshop - Mel + Alfred

Så här är första problemet med Sweatshop: Jag har läst allt förut i tidigare serier, och så fort jag läst första numret förstår jag mer eller mindre exakt hur det kommer fortsätta. Och så blev det, överraskningar saknades helt i resten av numren. I sig behöver det inte vara ett problem, det finns många serier jag uppskattar som inte precis är originella eller nyskapande (hallå Mitsuru Adachi!), men då kommer vi till problem två, dvs…

Sweathshop är för att uttrycka mig krasst inte rolig. Bagge jobbar på med sina typiska stildrag, som de maniska personerna och big foot-teckningar (mer om dessa snart), men det lossnar aldrig. Där tidigare serier som de om redan nämnda Studs Kirby eller de i Hate både var roliga och engagerande saknar de här båda delarna. Varje gång som det verkar som om Bagge är på väg mot någonting lite intressantare, typ att humorn ska bli lite modigare i vad den skildrar eller att någon av personerna äntligen börjar kännas mer som en riktigt människa, backar Bagge; sorgligt nog känns det som om han aldrig vågar ta ut svängarna på riktigt, han håller sig alltid med god marginal inom det trygga och det förutsägbara. En av hans störst styrkor i de bästa serierna var att han inte verkade bry sig det minsta om hur serierna skulle uppfattas, han körde sitt eget race, damn the consequences!

Ta just Studs Kirby som är ett utmärkt exempel, med en huvudperson som är genuint otrevlig, rasistisk, misogyn, men som i serie efter serie får hålla igång med sina monologer, oftast oemotsagd. Jämför det med Mel Bowling i Sweatshop som nog delar många av åsikterna men gör det på ett betydligt mer oengagerat, opolitiskt sätt, och som också skildras så mycket ofarligare eftersom det är uppenbart i serien att i princip allt han säger är idiotier. Med andra ord, Studs Kirby kan säkert reta en hel del läsare, medan Mel Bowling knappast lär göra någon upprörd pga sin menlöshet.

Eller varför inte jämföra assistenten Carrie (hon tecknar de naiva självbiografiska serierna) med Lisa Leavenworth från Hate? När vi först stöter på de båda påminner de en hel del om varandra: Unga, lätt världsfrånvända kvinnor som har svårt att passa in i en hård omvärld. Men med Carrie är det allt, hon har inga ytterligare egenskaper, medan Lisa som den som läst Hate vet är en betydligt mer mångfacetterad person, och kanske min favoritkaraktär överhuvudtaget bland Bagges serier. Så Sweatshop-karaktären är återigen stympad och ofarlig.

Sweatshop - Carrie

Så varför ambivalens, om nu allt är så uselt med Sweatshop? Jo, trots att jag ärligt måste säga att Sweatshop är en misslyckad serie så finns det ändå någonting hos Bagge som alltid attraherar mig: De är extremt inbjudande till läsning, åtminstone för mig. Utseendet, sidlayouten osv gör att jag får lust att läsa dem, oavsett innehållet. Och den delen lyckas även Sweatshop med: Jag kunde inte låta bli att köpa boken när jag såg den och jag läste den snabbt när jag fått hem den (även om den som sagt inte var så rolig att faktiskt läsa), t o m innan andra nya serier som jag är så gott som säker på att jag kommer tycka bättre om.

Att det inte ens är Bagge själv som står för huvuddelen av teckningarna spelar ingen roll; de han anlitat som sina alldeles egna assistenter (t ex Johnny Ryan, Stephen DeStefano och Jim Blanchard) lyckas utmärkt med att fånga den här Baggska stilen med känslan av att det här är någonting som borde läsas.

Sen finns det också sekvenser som är betydligt bättre. Precis som när jag läste Bagges Reset märker jag att jag går igång när Bagge bara rakt upp och ner skildrar normala (nåja, ganska normala…) relationer och diskussioner om dem, som när två av Mels assistenter går på en dubbel-dejt. Tyvärr litar inte Bagge på att det räcker som tema och envisas med att dra in alldeles för mycket distraherande buskis-humor i scenen; scenen är rolig som den är, utan de inslagen. Lite konstigt kanske eftersom vulgo-humor var en del av det som gjorde hans tidigare serier så roliga, men då klarade han av att hålla balansen mellan mycket bättre.

Min ambivalens beror alltså på att det här är serier som jag verkligen blir sugen på att läsa men som jag samtidigt vet är rätt usla. Bagge går på tomgång och verkar faktiskt inte bry sig så värst om resultatet; jag tycker hans ord från efterordet i boken om den tidiga nedläggningen av titeln är talande:

I was disappointed mainly because I had a lot of story ideas for this particular cast of characters and felt like I could have kept churning this title out forever.

Precis så känns det att läsa serien, som om Bagge skulle kunnat fortsätta spotta ur sig Sweatshop i all oändlighet, eftersom det helt saknas en känsla av att någonting händer, av att det här är personer som har en (inte oändlig) historia att berätta.

Direktlänk 1 kommentar

Ett givet köp: Under the Sign of Capricorn

25 januari, 2015 at 23:04 (Europeiska serier) (, , )

Det är inte för omslagets skull man ska köpa den här boken...

Det är inte för omslagets skull man ska köpa den här boken…

Ett mycket enkelt inlägg idag för alla som kan läsa engelska men inte de andra stora europeiska språken: Köp/Läs det amerikanska förlagets IDWs Under the Sign of Capricorn, den första volymen i vad som avser att bli en komplett utgåva av Hugo Pratts Porto Maltese. Varför? Jo det ska jag tala om:

  • Trycket är fantastiskt bra; efter att ha genomlidit NBMs äldre utgåva av de här tidiga, korta episoderna är det en lisa för själen att se det tjocka pappret och den kompakta svärtan. Även andra Corto-böcker jag har läst har ofta haft problem med framförallt Pratts linjer när de drar åt det tunna hållet, och både papper och trycksvärta spelar en stor roll för läsningen.
  • Formatet är precis som det ska, dvs klassisk europeisk storlek. IDW har också sagt att de ska ge ut böckerna i en alternativ utgåva, ännu större, som jag ett tag funderade på att köpa istället men efter att ha sett och läst den här inser jag att ett större format kanske kan framhäva teckningarna ännu mer men med risk för ett sämre läsvärde (för stora böcker tycker jag kan distrahera, om inte teckningarna från början var avsedda för det).
  • Inte en gnutta färg göre sig besvär på seriesidorna här och IDW har sagt att också de kommande albumen ska hålla sig till det svartvita formatet. Tack för det! Även om färgläggningen av många sentida utgåvor av Porto var godkända av Pratt själv och på sitt sätt var eleganta var det ändå en styggelse, ett helgerån, mot de rena tuschteckningarna i originalutgåvorna.

Så fysiskt är det snudd på perfekt (omslaget är inte helt lyckat tycker jag), och eftersom det här är en av de vackraste serierna jag vet förtjänar den det. Och det säger jag som en som vanligtvis inte är så värst förtjust i artister som arbetar i den här tusch-tunga stilen!

Sen är förstås serierna bra de med; här börjar man inte med Pratts först utgivna bok, Balladen om det salta havet, eftersom den nyligen kom ut i amerikansk utgåva (fruktansvärt massakrerad, men ändå). Ett smart beslut tror jag, det är i de här kortare avsnitten som Corto Maltese finner sin form för gott. Men det har jag skrivit om tidigare, den här gången skriver jag bara för att tipsa om en utsökt utgåva :-)

...utan för insidans

…utan för insidans

Direktlänk 2 kommentarer

Kill My Mother

20 januari, 2015 at 11:00 (Serier) (, )

KillMyMother_Mechnical2.indd

Oväntat, minst sagt, var beskedet förra året att 85-åriga Jules Feiffer bestämt sig för att göra en graphic novel. Visst har han gjort sådana förut (både innan de kallades det, som Passionella från 1957, och efter, som Tantrum från 1979), men det är ett tag sen sist. Plus att hans tidigare verk i mångt och mycket känts som längre versioner av hans kortare satiriska serier, medan den sprillans nya Kill My Mother är någonting helt annat, nämligen en hyllning till/pastisch på noir-genren.

Noir alltså, vilket betyder att i princip alla personer har någonting att dölja, att kvinnorna är fala och dödliga, att privatdetektiver tillbringar lika mycket tid med att supa som att komma på ironiska kommentarer och att försöka förföra sina klienter. Och, givetvis, att det hela utspelas på 30-40-talet i USA.

Feiffers bidrag innehåller mycket riktigt allt detta: Annie Hannigan är en tonåring som hatar sin mamma, Elsie, och därför lever ut med pojkvänner, snatterier och annat. Elsie i sin tur jobbar för sin mördade makes bästa vän, en suput till privatdeckare, som hon hoppas ska hjälpa till att få tag på mördarna. Till röran ansluter sig ytterligare några kvinnor (männen i boken är alla bifigurer) med från början oklara relationer, och än mer komplicerat blir det när handlingen hoppar tio år framåt i tiden, till andra världskriget, där alla knutar slutligen löses upp på en amerikansk militärbas i Stilla havet.

Kill My Mother - blondin

Skjuts det? Japp. Finns det mörka hemligheter från tidigare som avslöjas? Jupp. Sexanspelningar av för 40-talet vågad typ? Jajamensan. Stora svek? Jomenvisst. En handling som riskerar slå knut på sig själv? You betcha.

Kort sagt, allt man kan vänta sig finns med.

Att Feiffer har haft roligt när han gjort den här serien är uppenbart. Teckningarna är lössläppta, ibland snudd på slarviga i sin hastighet (jag hade då och då svårt att se skillnad på en del av personerna, men å andra sidan är det något som jag ofta har lite problem med), men med samma fina känsla för kroppsspråk som han alltid haft, även i serier med betydligt mindre action. Att han jobbade med Eisner under dennes storhetstid syns tydligt i layouten men vad gäller personernas utseende och pennföringen ser jag mer likheter med till exempel senare tiders fransmän som Baru. Jag skulle misstänka att det inte tog så lång tid för honom att vare sig teckna eller skriva den här historien; kul att titta på är det definitivt!

Kill My Mother - boxare

Historien, ja: Handlingen svingar sig raskt framåt men krångligheterna till trots går det faktiskt att följa med hela tiden, till skillnad från vissa noir-klassiker som Riddarfalken från Malta (versionen från 1941) The Big Sleep (jag blandade ihop noir-filmerna först; tack till Johan & Ingemar för påpekandet!) där till och med de manusansvariga efteråt erkände att de inte visste vem som gjort vad och varför. Och dialogen är förstås utmärkt, det är ju framförallt för denna som Feiffer gjorde sig ett stort namn i den litterära världen.

Så en trevlig läsning är den, Kill My Mother, men man ska inte vänta sig mer än exakt det som utlovas: En kärleksfull homage till en äldre typ av litteratur/film, skapad av någon som upplevde just den konstformen när den var ny och som bäst, och av den kanske enda fortfarande aktiva stora serieskaparen som var verksam under den tiden.

Direktlänk Lämna en kommentar

Ikappläsning: Vinland Saga

16 januari, 2015 at 01:19 (Manga) (, )

Vinland Saga 10 - cover

(Dagens bilder är från en scanlation; de fysiska böckerna är svåra att scanna bra eftersom de är så tjocka…)

Dags att titta in hos vikingen Thorfinn och se vad han hittat på sen sist! Spoilrar galore!

Jag måste säga att jag gillar Makoto Yukimuras vikingaserie Vinland Saga: Mycket over-the-top, både när det gäller personer (som jätten Thorkell och den unga Knut den store) och handling (på något sätt självklart när det gäller vikingaserier), men samtidigt överraskande finkänsligt här och där. Jag hade faktiskt saknat den lugnare och mer filosofiska Yukimura som sågs till i hans sf-serie Planetes när jag först läste Vinland Saga för även om det var roligt med all action i den senare kändes det lite mer generiskt, lite mindre personligt.

Den känslan höll i sig när jag nu läste de volymer som kommit ut sen jag sist läste serien, åtminstone fram till efter dryga tusentalet sidor. För då, plötsligt, som en blixt från en klar himmel, händer någonting som helt kullkastar det som hittills hänt. Mycket passande i ett kapitel som heter End of prologue (jag uppskattar verkligen en serie som har mage att efter så många sidor säga att nu, nu är introt klart :-) ) dör nämligen Askeladd, den som jag dittills varit helt övertygad om skulle vara huvud-antagonisten i serien. Och till Thorfinns förskräckelse är det inte ens han själv som dödar Askeladd så hans efterlängtade hämnd för faderns död, hans skäl att leva, kommer aldrig kunna genomföras.

Vinland Saga - Askeladd

Låt mig säga så här: WTF?!? var ungefär det enda jag tänkte efter kapitlet, och jag var tvungen att kolla efter lite noggrannare för att se om Yukimura lämnat något kryphål så att Askeladd kunde komma tillbaka. Men nix, konflikten som hållit handlingen vid liv var helt enkelt borta.

Och sedan, ännu modigare, hoppar serien något/några år framåt i tiden: Thorfinn är nu en uppgiven slav som inte ser någon anledning att fortsätta leva, och hans soldatkunskaper ligger i träda. Inte ens när han mobbas och misshandlas försvarar han sig; han bryr sig helt enkelt inte tillräckligt mycket. Men till slut, tack vare en annan slav som blir hans vän, vaknar han så smått till liv men med enstor förändring: Han svär att aldrig mer använda våld, precis som hans far före honom svurit.

Vinland Saga - Thorfinn

I och med det har Vinland Saga förvandlats från en serie med ett antal huvudpersoner som är nästan övermänskligt skickliga i att strida och hela tiden demonstrerar det i krig och dueller till att bli en pacifistisk serie där anti-våld framställs som den enda rimliga tillvaron. Kanske kommer också seriens titel, Vinland Saga, få en större betydelse nu när jag anar en möjlighet att Amerika kan bli utopin där det kanske är möjligt att leva i fred, utan ständiga hot om våld och krig.

Som en som gillar överraskningar kan jag bara säga: Bravo! Det ska bli väldigt intressant att se var serien tar vägen nu; jag antar att Amerika kommer att få större betydelse men misstänker också att vi inte sett det sista av Knut den stora ännu…

Direktlänk Lämna en kommentar

Smått & Gott: Mathematical Girls

12 januari, 2015 at 09:15 (Manga) (, , , )

Mathematical Girls v1 - cover

En liten blurb om en något udda serie jag läste i nyårshelgen: Mathematical Girls, en serie gjord av Mika Hisaka baserad på några romaner av Hiroshi Yuki. Huvudpersoner:

  • Miruka, en knepig flicka som brinner för matematik och som inte är intresserad av någonting annat. Saknar vänner och socialt umgänge tills hon stöter ihop med sin klasskamrat i biblioteket när han studerar matematik, varpå hon närmast attackerar honom med matematiska frågeställningar.
  • Klasskamraten ifråga (om han har något namn nämns det inte särskilt ofta för jag kommer inte ihåg det), som också han brinner för matematiken men som nalkas ämnet mer metodiskt och traditionellt (dvs han läser om matematik i böcker och lär sig hur man ska jobba med ämnet). Miruka får honom att fundera på vad matematik egentligen är och gör honom mer öppen för de kreativa delarna, de där man får använda fantasin för att tränga djupare in i ämnet.
  • Tetora/Tetra (lite olika varianter syns till), något år yngre än de andra två, och med en hangup vad gäller matematik: Hon har fått för sig att hon inte kan förstå den. Plus att hon är lite småkär i ”Klasskamraten”, men inte så hon vågar säga någonting till honom om det.

Två volymer så en ganska kort serie som huvudsakligen består i diskussioner om matematik där Miruka är den briljanta, den som kan angripa och förstå matematiken från alla vinklar, Klasskamraten är den som är nästan lika begåvad som Miruka men behöver hennes vinkar när det blir riktigt svårt, och Tetra som den som läsaren nog är tänkt att identifiera sig med eftersom hon behöver de andra tvås hjälp för att förstå vad det hela handlar om.

Klasskamraten lär ut till Tetra

Klasskamraten lär ut till Tetra

Komplexa talplanet, vektoranalys, oändliga serier och genererande funktioner, unik primtalsfaktorisering, ekvationer vs formler, och andra matematiska godbitar gås igenom, i rätt hög fart; en del förklaringar är utmärkt pedagogiska (IMHO som matematikboksförfattare själv), en del är lite väl kortfattade för att man ska kunna hänga med om man inte redan kan en del av det som tas upp. Så en viss matematikkunskap behövs nog om man ska få ut något av serien.

Bortsett från matematiken finns det förstås lite mer i serien, med Tetras förälskelse, Klasskamratens antydda intresse av både de andra, och Miruka som mest svårtolkad, socialt; att hon i början blir sur på Tetra när hon dyker upp känns mest som irritation på att någonting stör den högre matematikdiskussionen.

Men det är egentligen inte intressant för matematiken är seriens enda egenvärde. Utan att ha läst Yukis romaner skulle jag säga att Hisakas serieversion ärligt talat är rätt torr. Med tanke på Yuki & Hisakas efterord i serierna är det inte så konstigt: Hisaka är inte ett matematikfan medan Yuki definitivt är det, så jag misstänker att romanerna kan vara mer engagerande läsning, med tanke på hur populära de varit, medan serien däremot som sagt bara blev två volymer lång.

Mathematical Girls: Tyvärr mer intressant än bra.

Miruka lär ut till Klasskamraten

Miruka lär ut till Klasskamraten

Direktlänk Lämna en kommentar

Dungeon: Slutsummering

10 januari, 2015 at 17:34 (Europeiska serier) (, , )

Dungeon - The End of Dungeon - cover

Jahapp, till slut kom det alltså en avslutning på Lewis Trondheim & Joann Sfars Dungeon (Donjon på franska): I mars förra året (dvs 2014) kom det samtidigt ut två böcker som tillsammans utgör upplösningen på det hela, och som nu getts ut på engelska av NBM i en bok, Dungeon Twilight – The End of Dungeon. Det innebär att i princip alla albumen i huvudserien nu finns på engelska, och även de flesta sidoalbumen, och jag tog chansen att läsa igenom dem alla för att rättvist avnjuta slutet. För det här är en riktigt bra svit av böcker, någonting av det mest underhållande man kan läsa IMHO :-)

Jag har ju skrivit om Dungeon flera gånger förut så jag tänker inte gå in på alltför mycket detaljer utan istället kasta ner några korta reflektioner över hur det känns att läsa de 30 översatta albumen i ett svep, och hur det hela fungerar som en sammanhängande historia. Kronologiskt, dvs ordnat utefter böckernas innehåll.

  • The Early Years: Fem album* om Hyacinthe, senare ägaren av Dungeon, och hans tidiga liv. Humor finns självklart, men generellt sett är de här böckerna allvarliga på ett personligt plan. Vår huvudperson är i början en naiv person som tror att allt går att lösa på ett enkelt sätt så länge man är ärlig, men allteftersom blir han mer cynisk. I det avslutande albumet, när staden han levt i gått under och civilisationen verkar försvunnit, är det lätt att se honom som den okänsliga karaktär han dyker upp som i de senare böckerna. Dungeon - Hyacinthe & AlexandraÄven grafiskt är de här böckerna mörka och fyllda av känslor, med först Christophe Blain och sedan den väl så expressionistiska Christophe Gaultier som ansvarig. Kanske den mest genomgående högkvalitativa delen av Dungeon, utan svaga punkter. Även de sidoalbum som berör den här tiden är mörka i tonen, med Heartbreaker som det mest extrema exemplet på det.
  • Zenith: De första albumen som gavs, men mitt i sviten kronologiskt. Klart mer humorfokuserade även om det finns både sorg och vemod här med. Hyacinthe är med en hel del, men huvudpersoner är ankan Herbert (en i början oduglig medhjälpare, anställd i fängelsehålan) och draken Marvin (med en aldrig riktigt utredd obrottslig lojalitet mot The Keeper). Slapstick, ordekvilibristik, och bisarra bifigurer gör det här till de böcker som det nog är enklast att börja med. Dungeon - HorusMen de två sista böckerna i den här sviten är svagare; de kom ut efter flera års paus och det känns som om Trondheim/Sfars manus lite tappat stunsen, som om de inte klarar av att vara lika lättsinniga längre. Det kanske beror på att de under tiden gjort flera album i The Early Years och Twilight-sviterna och att deras allvarligare ton smittat av sig. Plus att besynnerligt nog Boulets teckningar i de två albumen inte alls passar så bra, och det säger jag som en stor stor beundrare av Boulet i vanliga fall. Också i sidoalbumen är det humor för nästan hela slanten, även om allvarligare inslag finns med här och där.
  • Twilight: Apokalyptisk fantasy med en del humor bjuds i den avslutande serien. Herbert har blivit The Grand Khan och kontrollerar hela planeten Terra Amata med järnhand, alltmedan Marvin, The Dust King, blind väntar på att äntligen få dö. En genomgående känsla av död och nostalgi finns, men också hopp om återfödelse och förnyelse. Så allvarligt, javisst, men känslorna här hoppar vilt mellan förtvivlan, hopp, och ren humor.Dungeon - The Dust King Den utan tvekan mest oförutsägbara sviten där det är så gott som omöjligt att gissa vad för slags album det nästa kommer att vara. Och slutet, dvs de två nya albumen? Jo, det är väldigt lyckat, trots att det var många år sedan det senaste albumet dessförinnan. Closure för alla inblandade, och några små nostalgiska tårar från mig när Herbert och Marvins vänskap (jag håller hela tiden av misstag på att skriva Albert & Herbert istället…) får ett värdigt och passande slut. Kaotiskt värre, både berättat och tecknat, men med tanke på hur stor del kaoset alltid varit av Dungeon är det precis vad jag ville ha. Och här finns några sidoalbum som känns som om de egentligen borde varit en del av huvudsviten, som de två albumen som ingår i Dungeon Monstres: The Dark Lord; utan dem är det definitivt knepigare att hänga med i Twilight.

Varför gillar jag då Dungeon så mycket?

Mestadels beror det på hur underbart befriande Trondheim/Sfar berättar sin historia: Finns det en intressant utvikning att göra, gör den, och om det behövs varför inte spendera ett helt album på den! Jag älskar historier som vinglar åt alla möjliga håll på en gång när författaren ändå hela tiden vet i det stora hela vart allt är på väg. Här, i Dungeon, känns det hela tiden uppenbart att det visst finns en stor och tydlig historia i bakgrunden, men att jag som läsare kanske inte alltid får veta exakt allt som hände och hur. Som exempelvis hur Herbert egentligen blev The Grand Khan och hur/varför han ingick pakten med The Dark Entity och vad som då hände mellan honom och Marvin. Stickrepliker och antydningar finns det gott om, men detaljerna kommer jag aldrig få reda på.

Sen är det humorn; det var det första som lockade mig till serien (det tar ett tag att märka hur väl Trondheim/Sfar behandlar sin stora berättelse). Munhuggandet mellan Herbert och Marvin, de små detaljerna som den fascinerande staden Zedotamaxim, befolkad av arroganta och otrevliga kaniner (Marvin avskyr den när han besöker den i Zenith, och i Twilight nämns det i förbifarten att den temporärt blev helt förstörd av honom senare), teckningarnas finurlighet.

Och sen någonting som märks mer och mer när man läser: Personskildringarna. Hyacinthe är det tydligaste exemplet, med hans förvandling i The Early Years, men även när det gäller Herbert och Marvin är det faktiskt begripligt hur de kan utvecklas till den blodtörstige The Grand Khan och den filosofiske The Dust King. Finkänsligt är det, vilket kanske är oväntat mitt i det kaos och anything goes-mentalitet som annars präglar Dungeon, men egentligen inte med tanke på att både Trondheim och Sfar visat upp samma sak i sina andra serier.

Dungeon - Herbert free

Ganska många ord, men så är det också en ovanligt omfångsrik avslutad serie med europeiska mått mätt. Och en fantastiskt bra sådan, och dessutom en svit böcker som för mig personligen känns som om de verkligen hör samman med den här bloggen: Första året jag bloggade om serier var Dungeon den stora höjdpunkten för min del, en serie som gjorde att jag upptäckte hela l’Association-gänget. Så därför känns det både roligt och lite vemodigt att konstatera att nu är den över, det blir inget mer (förutom eventuella översättningar av de sidoalbum som inte översatts ännu).

Jag kommer att komma ihåg Marvin, framförallt som The Dust King, och hans Tong Deum. Hyacinthe och hans förtvivlade kärlekshistoria med Alexandra. Herberts lättnad i The New Centurions när han bestämt sig för att äntligen frånsäga sig ansvaret för Terra Amata. Nekromantikern Horus och hans besynnerligt komplicerade planer för att lösa alla problem. Och Alexandra, igen, den kanske mest komplexa av alla. Good times, good times!

Dungeon - Finale

 

* Det femte och sista albumet i den här sviten, Sans un bruit, är det enda albumet i huvudserien som inte översatts till engelska och eftersom jag inte tror det kommer hända tragglade jag mig igenom det på franska, så bra tycker jag om serien :-). Som med alla Dungeon-album behöver man inte läsa det här för att hänga med (en poäng med böckerna är att det är stora gap i handlingen mellan böckerna som aldrig redovisas i detalj) men jag rekommenderar ändå att man ska läsa det, om man kan.

Direktlänk Lämna en kommentar

Årskrönika 2014: Serierna

4 januari, 2015 at 15:33 (Serier) ()

Dags för genomgången av serier jag skrivit om 2014, och jag tänkte kopiera formatet från förra året, dvs att jag helt simpelt tar och skriver någon rad om de serier som jag känner starkast för efter att ha tittat igenom förra årets poster. Kronologiskt:

  • Atar Gull: Den satte sig in minnet, den här berättelsen om slaven Atar Gull. Manuset är starkt men det är framförallt Brünos teckningar som jag minns allra mest med deras kraftfullhet. Bästa avslutade euro-scanlationen jag läste 2014, tveklöst (”avslutade” eftersom Kairos kom med en andra del).
  • Real Good Stuff: Egentligen inte så fantastiskt bra, men det var väldigt roligt att återuppväcka minnet av hur bisarra Dennis Eichhorns självbiografiska serier kan vara :-)
  • Ashita no Joe: Största läsupplevelsen för mig i år? Jo, den var nog det, den här drygt 40 år gamla boxningsserien från Japan. Den tar ett tag att få upp farten, den har onekligen några dalar, men jösses vilken rå urkraft som finns i den, med Joes kamp både innanför och utanför ringen, mot andra boxare och överklassen. Och sen slutet förstås, det mest klassiska inom japanska serier, med all rätta. Läs!
  • Bidouille & Violet/Birger og Viola: En till äldre serie, från Frankrike, som imponerade på mig lika mycket som när jag första gången läste den. Ungdomlig kärleksskildring av högsta klass. Plus att den fick mig att läsa en bok (nåja, serie) på franska för första gången på evigheter :-)
  • Adventures of Superman: Den enda superhjälteserien på listan, och sorgligt nog en nedlagd titel också. Underbart är kort när det gällde den här titeln där diverse olika serieskapare fick göra lite vad de ville med gamle Stålis, utan att bekymra sig om kontinuitet, crossovers, osv.
  • Skyttegravskriget: Skulle definitivt tävlat om största läsupplevelsen om jag inte redan hade läst den på engelska. Men nu finns alltså Tardis mästerverk på svenska också, hurra för det!
  • Cul de Sac: Hurra igen, för att jag äntligen läste Thompsons hyllade dagsstrippserie som var värd allt beröm. Att den inte blev så långvarig kanske på sitt var bra, nu hann den aldrig bli trött eller upprepa sig själv.
  • Weapons of Mass Diplomacy: Förkrossande elak och rolig skildring av den franska utrikesministern Villepin som förgäves kämpar mot invasionen av Irak i FNs salar. Christophe Blains teckningar står för energin, Antonin Baudrys manus för bitskheten.
  • Deras ryggar luktade så gott: Den enda svenska originalserien på listan (även om Stina Hjelms Mitt dåliga samvete och Daniel Ahlgrens SH3-serier var nära på att komma med) är Åsa Grennvalls nya serie, där skildringen av en minst sagt dysfunktionell familj hör till hennes allra bästa. Ingen gör den här typen av serier lika bra som Grennvall, så är det bara.
  • Rumic Theater: Mer japansk scanlation, och mer familjeskildringar i toppklass. Jag har bara två önskningar vad gäller den här serien: Att någon gör en officiell utgivning av dem, och att Rumiko Takahashi gjorde mer än än episod per år. Visst, Rin-ne är småkul, men Rumic Theater är genialisk!
  • Nimona: Första gången en renodlad webbserie kommer med på min lista över årets bästa (eller snarare, för mig mest intressanta och minnesvärda) serier. Och den förtjänar sin plats, den här både roliga och gripande berättelsen om den underliga flickan Nimona.
  • H2: Och som avslutning, ytterligare en japansk scanlation, ytterligare en sportserie, och dessutom en serie jag redan hade läst förut. Men det här är Adachi i toppform; bättre än så här blir han inte. Och det kan man heller inte kräva för det här är en ypperlig serie som visar att hur många klichéer man än inkluderar så kan resultatet ändå bli hur bra som helst i den här gripande nagelbitaren.

Jahapp, det var det; rätt mycket bra serier tycker jag allt, och en trevlig blandning av gammalt och nytt, med stor geografisk spridning (med serievärldens mått vill säga, där det finns stora vita fläckar…).

Förutom de enstaka serierna så fanns det också några förträffliga återtryck som fortfarande pågår, med (givetvis) Mary Perkins i spetsen, följd av Gasoline Alleys söndagssidor och Don Rosas väldigt roliga ankor som de bästa exemplen. Och till och med här i lilla Sverige dök det upp en nytt ambitiöst förlag vad gäller återtryck, nämligen Cobolt, som med Linda och Valentin, Thorgal, och även ett nytt Spirou-album satte stor prägel på serieåret här.

Och faktiskt tycker jag serieutgivningen i Sverige känns lovande, med ett litet men naggande gott myller av små och relativt nya förlag, med stor spridning på utgivningen (Syster förlag, Gaspard, Cobolt med flera, för att nämna de som gav ut sina första serier i år, och Apart, Placebo med flera bland de som funnits lite längre). 2015 blir intressant!

Och just det ja, en serie glömde jag: Yotsuba&!s tolfte volym på engelska. Fast behöver jag nämna den egentligen, det är ju så självklart att den är given på en sån här lista! :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Lo

3 januari, 2015 at 18:21 (Europeiska serier) (, )

Lo - omslag

Nej, inte Lou utan Lo; fransk är serien, charmig är den, men målgruppen är helt klart flera år äldre för Lo än Lou  :-) För nu handlar det om Lucie Durbianos serie om Lo, en nymf från antikens Grekland och en i gudinnan Dianas entourage. Hon har spanat in herden Dafnis och fallit pladask, men tyvärr är han så naiv att han ingenting förstår, och för den delen är han mer intresserad av barndomsvännen Chloe .

Det är en synnerligen oförarglig liten serie det här, nakenheten till trots, men samtidigt är den väldigt mysig att läsa. Lo är också hon naiv (lite mindre än Dafnis, men bara lite), så när hon försöker förföra sin kärlek går det som det går. Överlag är det snäll vardagskomik som gäller, som när Diana för en gångs skull går på en av Bacchus fester. Väl där blir hon lite i gasen som de andra, och tja, att hålla pli på alla sina nymfer när det finns gott om fauner och alkohol är inte så lätt. Inte ens när hon piskar några av dem, inklusive Lo, för det de gjort under festen känns det som om det är riktigt på allvar.

Lo - fest

(Det är svårt att scanna bra när bilden går långt in mot mitten; sorry!)

Och det är väl något av den här seriens signum: All kärlek, all avsky mot orättvisa straff, all besvikelse när kärleken visar sig fruktlös, känns mest av allt som en lek, som någonting att fylla dagarna med för de här i grunden onyttiga personerna, och det understryks av de skickliga teckningarna i en nästan barnsligt enkel stil. Vad gör man om man inte behöver arbeta för sitt uppehälle eller använda sitt intellekt? Jo, de små dagliga intrigerna blir istället livsviktiga trots att de för en utomstående som jag ser rätt futtiga ut.

Jag vet att för en del låter det här nog väldigt avskräckande: En skildring av en samling människor utan mening som är så inne i sitt att de inte har en susning om att det finns en annan värld också, allt presenterat med esprit och en lätt hand. Jag är däremot svag för det när det görs på (som jag tycker) rätt sätt; jag läser det oftast som ren underhållning , som Wodehouse när han är som bäst är hur kul som helst, och det är vackert så. Och i en mästares händer, som Jane Austens, kan bli helt genialt och stor litteratur.

Nu är ju inte Durbiano en Austen (fast å andra sidan, vem är väl det?) men som lättsam underhållning tycker jag Lo fungerar alldeles förträffligt. Det finns till och med en antydan till förändring i och med slutet, där Lo åtminstone för stunden förstått att det är en känslomässigt torftig och begränsande tillvaro hon lever i. Men med det sagt, vänta er inte en bildningsroman eller dylikt; det här är underhållning för stunden, basta.

Lo - tragik

Sen som en gnällig avslutning kan jag inte låta bli att just gnälla lite på förlaget som gett ut boken, dvs Epix. Som vanligt är serien snudd på omöjlig att vare sig köpa eller hitta om man inte råkar ha en välsorterad seriebutik i närheten, med tanke på att den inte finns att få tag på hos någon av de vanliga webbutikerna, på Akademibokhandelns hemsida, eller för den delen på Epix egen hemsida. Bortsett från vad den säljer till biblioteken förstår jag ärligt talat inte hur den är tänkt att sälja alls. Hur ska någon ens veta att den finns? Tji recensionsexemplar (well, till mig iallafall ;-) ), tji reklam, tji info på svenska seriefora, tji info på Epix hemsida, tji info på Epix Facebook-sida. Och om man till äventyrs får nys om den (till exempel tack vare den här recensionen), hur ska man köpa den? Jag är glad att Epix strävar på och fortsätter ge ut böcker, men det är frustrerande att se hur amatörmässigt den affärsmässiga sidan av förlaget sköts :-/

Direktlänk Lämna en kommentar

« Previous page · Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 190 andra följare