Kategoriarkiv: Serier

Serier

Street Fighting Men

Postat den

Den amerikanska undergroundserien fick sin start på 60-talet, med affischnamn som Robert Crumb, Gilbert Shelton, med flera, och i tidens anda var det mycket hippie-filosofi, drogliberalism och fri kärlek som stod på agendan. Men det fanns också andra politiska strömningar som den hårdföra kommunismen, och givetvis fanns det serietecknare som ideologiskt hörde hemma där snarare i den godmodigare hippie-rörelsen, med Manuel ”Spain” Rodriguez som det mest kända namnet.

Innan jag läste Street Fighting Men, den första volymen av utlovade fem som ska innehålla det bästa av Spain, hade jag mestadels läst enstaka serier av honom. Han har synts till i amerikanska antologi-tidningar som Zap (givetvis) och här i Sverige i Pox (lika givetvis), och jag har försiktigt gillat honom. Dvs jag kan inte säga att jag kommer ihåg enskilda serier men jag kommer ihåg att hans råa svartvita stil med en lika rå handling kunde kännas uppfriskande att läsa; en Jag-skiter-i-allt-känsla som ibland behövs. Men detaljerna fastnade inte så när jag köpte den här boken hoppades jag att jag skulle få en bättre uppfattning om hur Spains serier var, nu när jag kunde läsa mer av honom i ett svep istället för bara enstaka serier.

Men tyvärr visade det sig att den här samlingen inte alls var i min smak. Som den första av fem innehåller den givetvis mycket av hans tidigaste serier, och i Spains fall innebär det att majoriteten av serierna här handlar om Trashman, Spains första stora framgång och en huvudperson som jag tyckte var otroligt ointressant att läsa om:

Trashman utspelar sig i den nära framtiden i en slags kapitalistisk dystopi, och Trashman själv är en rättrogen marxist som kämpar mot kapitalister, poliser, ja egentligen alla som inte har samma åsikt som honom. Han är en agent för den sjätte internationalen som bland annat hjälpt honom utveckla para-vetenskapliga krafter, som hans ”random alert factor” som gör att han ibland kan få goda råd från sprickor i väggar och gator, och att han kan förvandla sig till ett gammalt nummer av East Village Other (en dåtida undergrounds-nyhetstidning i New York).

Tidig Trashman (60-talet)

En ovanlig huvudperson, förvisso, men också en som känns fruktansvärt överspelad i sin naiva dyrkan av Marx och våld, väl kryddat med sex (och jag tänker inte ens ta upp kvinnoskildringen här), och en serie utan handling där det efter ett tag känns som att seriernas enda syfte är att trycka in så mycket våld, sex och icke-reflekterande politik som möjligt i underhållningens namn.

Av texter och intervjuer i boken framgår det att när Spain började med Trashman brydde han sig inte om manuset: Han skrev precis det han kände för just då, utan tanke på att saker skulle hålla ihop vecka efter vecka, eller för den delen ruta för ruta. Och det märks, för de flesta av Trashman-serierna känns lika slumpmässiga som hans random alert factor; det skjuts, det has sex, det skanderas kommunistiska slagord, och det åks bil. Och lastbil. Och framförallt, motorcykel.

Senare Trashman (70-talet)

Det märks rätt tydligt i Trashman att även om Spain var övertygad kommunist som hoppades på en beväpnad revolt så gillade han ändå mer att åka motorcykel. I de senare (och mer sammanhängande) serierna känns den framtida världen mest av allt som en amerikansk variant av Mad Max, med beväpnade krigare i muskelfordon som med gasen i botten försöker ta kål på varandra. Inte för att Trashman någonsin är tungsint propaganda, för jag måste ge Spain elogen att även när de tidiga serierna är som mest politiska finns alltid glimten i ögat där och det bara skulle behövas en minimal förskjutning för att istället bli en parodi på sovjet-kommunistiska hjälteskildringar, men de sista Trashman-serierna överger i princip all politik för att istället handla om bil- och motorcyklar.

Och den senare delen av boken innehåller följdriktigt Spains dokumentära serier om det motorcykelgäng som han tidigt blev medlem i, Road Vultures Motorcycle Club. De här serierna tycker jag mycket bättre om, även om manusen fortfarande är lite för sladdriga för att jag ska bli helt nöjd. Men här finns iallafall riktiga historier, (någorlunda) tydligt berättade, om en helt annan motkultur än den extrema vänstern, och en motkultur som även idag finns kvar, åtminstone som idé. Och Spains brutal-expressionistiska teckningar matchar huvudpersonerna i serien vars ideala tillvaro går ut på att åka fort, supa, ligga och kanske mest av allt, slåss.

Om det verkar lite udda med en person som var övertygad marxist och samtidigt medlem i en motorcykelklubb vars medlemmar gärna prydde sig med hakkors och var ungefär lika politiskt medvetna som sina motorcyklar så tas det upp i bokens texter där det beskrivs hur Spain hoppades uppväcka de andras klasskänsla och få dem att fokusera våldet på överklassen istället för vemhelst man hade lust att puckla på. Men det fungerade aldrig, och Spain fick nöja sig med att vara en medlem bland andra och ha ett rykte om sig som lite udda, den där personen som aldrig slutade skissa, som pratade mycket, men som man alltid kunde lita på att han backade upp en när någon annan började slåss med någon i gänget.

Det är väl lika bra att jag skriver rätt ut det som nog syns mellan raderna här: Jag tycker att Trashman-serierna rätt och slätt är dåliga serier, oavsett det politiska innehållet, men att motorcykelserierna är bättre, om än för ostrukturerade för att vara riktigt bra. Det som fungerar i dem är Spains teckningar och den ärliga skildringen av hur det är/var att vara medlem i motorcykelklubben, med allt det innebar av machokultur och dess följder.

Men jag kan inte låta bli att störa mig på att det ingenstans ens finns en antydan av kritik mot hur klubben, som redan 1968 uppgick i Hells Angels, och dess medlemmar lever. Helt oskyldiga personer misshandlas för minsta provokation eller för den delen bara för att det är kul, minderåriga tjejer utnyttjas (i en av intervjuerna framgår det att Spain en gång sagt till att de andra kanske borde skärpa sig efter att en 14-åring sexuellt utnyttjats av flera medlemmar, men mer än så gjorde han aldrig och det han sa sket de andra ändå i), och det ses som en självklar rättighet att förstöra fridfulla tillställningar som andra motorcykelentusiaster anordnar.

Om Spain varit en regelrätt journalist som enbart varit ute efter att skildra en subkultur så är en objektiv skildring av vad som händer ingenting jag kan klaga på, men här är det istället en otvetydig glorifiering av en destruktiv och i grunden obehaglig subkultur. Det finns delar av den som är förståeliga och försvarbara, som entusiasmen i motorcyklarna och frihetskänslan i att göra vad man vill, men när det som här handlar om en anarki som hela tiden går ut över andra gillar jag det inte.

Och det är egentligen en känsla som finns även i den tidigare Trashman-serien: Trashman är en anarko-marxist, en som kämpar inte för att alla ska få rätt att göra vad de vill, utan för att han och hans vänner ska få göra vad de vill när de instiftar kommunismens lyckorike på Jorden. Så helt utan beröringspunkter är de två halvorna av boken inte. Synd bara att det de har gemensamt är det sämsta från de båda :-/

Jag kanske tar mig en titt på de nästkommande volymerna om de har längre serier av Spain för i den här märker jag tydligt att det är manusen som jag inte tycker håller måttet, men att det känns som om det skulle kunna vara riktigt bra om de vore mer genomtänkta. Hans speciella teckningsstil är inte alls dum; den är inte en stil jag vanligtvis skulle tycka om, men ibland lyckas han verkligen skildra hur coolt och frigörande det kan vara att köra motorcykel och att hämningslöst leva ut sina känslor, och det har sina poänger 🙂

Stort och smått: Prins Valiant och Death Note

Postat den

Förra helgen skrev jag några ord om hur man kan lösa trycktekniska problem, så därför tänkte jag den här helgen nämna några extrema tryckta serieproduktioner. Först ut: Den till ytstorleken gigantiska Prince Valiant Studio Edition:

Prins Valiant-boken, här med ett vanligt Tintin-album som storleksjämförelse

De senaste åren har det publicerats rätt många imposanta böcker som den här, där man tryckt originalteckningarna till diverse kända serier och serietecknare. Det handlar med andra ord om utgåvor där teckningarna är poängen, teckningarna som de sett ut när de lämnat tecknarens ritbord innan färgläggning och tryck, och oftast i samma storlek som originalteckningarna, även om en del, som just Prins Valiant, har krympts en smula eftersom originalen är så extremt stora.

Ibland har det som när det gäller Prins Valiant resulterat i böcker med ett urval sidor (160 sidor här) eftersom det inte går att publicera alla sidor, ibland med kompletta serier som exempelvis Frank Miller och David Mazzucchellis Daredevil: Born again. De är också tryckte ”i färg”, men det innebär inte färglagda utan att de inscannade teckningarna inte gjorts om till svartvitt, allt för att ge en så trogen representation av originalen som möjligt.

Dyra är böckerna också på grund av det ovanliga formatet och de små upplagorna, och själv har jag ärligt talat ignorerat dem; de kändes mer som försök att få riktiga fans att betala ännu mer för serier de redan har, med hjälp av löjligt dyra specialutgåvor. För den som är väldigt intresserad av serietecknandets hantverk kan det förstås vara intressant att kunna närstudera original, men för andra läsare tyckte jag att det verkade lite onödigt. Men sen så utannonserades alltså den här boken förra året, och för första gången blev jag lockad. Prins Valiant är för mig någonting alldeles extra, och jag har bara sett enstaka original av serien på riktigt tidigare, så…

Vad tyckte jag då om boken, nu när jag fått den och läst den (i den mån man nu läser en sådan här bok…)?

På ett sätt är jag nöjd, på ett sätt mindre nöjd. Det som är bra är att jag inte kan klaga på boken, den är precis allt den utgett sig för att vara: Det är ett rikligt urval av sidor, och jag är glad att några av de mest klassiska ingår med tanke på hur länge sedan det är serien gjordes och redaktören har mestadels fått utgå från de originalteckningar som fortfarande finns kvar. Någon enstaka sida ser inte helt perfekt reproducerad ut och jag såg i en artikel att det beror på att ägaren till några original var lite svår att övertala att göra riktiga inscanningar så istället användes en kamera; en proffskamera förvisso men ändå. Men det är bisaker för huvudsakligen ser det närmast perfekt ut. Man ska vara förberedd på en sak: Det svarta är inte helt svart, antagligen beroende att bläcket bleknat, och det som ursprungligen var vitt har nu med ålderns rätt gulnat. Med andra ord, sidorna återger troget hur originalen ser ut och är inte ett försök att återskapa hur sidorna såg ut när Foster precis hade tecknat dem. 

Originalet. Notera Fosters anvisningar till färgläggaren med den röda linjen till höger; i mer avancerade fall somhimlabakgrunder nöjer sig Foster på liknande sätt med att markera molnens generella former.

Det tryckta slutresultatet

Så jag gillar att bläddra i boken. Otympligt är det att läsa förstås, det behövs ett stort bord som jag kan lägga upp boken på, men det är bara kul.

Det jag är mindre nöjd med är att se serien i den här storleken gör att jag verkligen önskar att seriens vanliga utgåvor skulle ges ut i samma format. Storleken på boken är ungefär samma som sidorna ursprungligen trycktes i, dvs en helsida i en gammeldags söndagstidning, och det märks att serien är gjord för det. Det är inte alla gånger som serier blir bättre i stort format men Prins Valiant var gjord för det, och det är också en av alla tiders bäst tecknade serier så den borde få avnjutas i sin rätta storlek. Att gå tillbaka till de vanliga utgåvorna känns ärligt talat lite ynkligt nu. Fast helt illa är det ändå inte; i veckan dök den sextonde volymen av Fantagraphics återtryck av prinsen upp och även om jag hade flera andra serier & böcker jag höll på att läsa droppade jag dem alla och gav mig istället på Valiant; den är så bra, oavsett format, att jag inte kan hålla mig 🙂

Avslutningsvis några ord om en helt annan serie och en helt annan typ av utgåva, nämligen inläggets ”smått”: Den senaste engelska versionen av Death Note, Tsugumi Ohba (manus) & Takeshi Obatas (teckningar) övernaturliga thriller. Serien ifråga har jag inte recenserat tidigare men jag har tagit upp Bakuman, parets utmärkta serie om ett par vänner som jobbar som serietecknare, och även Obatas Hikaru no Go, succéserien om den Go-spelande Hikaru. Death Note handlar om vad som händer när en dödsgud med flit lämnar sin bok på Jorden, en bok med vilken man spårlöst kan döda vem man vill genom att skriva ett namn i den, och boken hittas av en ung man som föresätter sig att göra världen bättre genom att göra sig av med alla han ser som onda.

En riktigt bra thriller, även om den kanske håller på lite för länge, men en serie som jag själv bara läst i digitalt format. Jag har flera gånger funderat på att köpa någon av de amerikanska fysiska utgåvorna; antingen den första med tolv volymer i vanligt standardformat, eller Omnibus-utgåvan i något större format och innehållande två volymer / bok. Men det kändes lite dyrt med någon tusenlapp eller två för en enda serie (säger alltså han som betalade cirka 1500:- för en enda Prins Valiant-bok…), ett problem med många japanska serier som jag upptäcker först när de redan hållit på ett tag och investeringen att köpa det som redan kommit ut blivit väl stor.

Men så i höstas fick jag syn på den kommande tredje utgåvan: Death Note All-in-One Edition. Sidstorleksmässigt i den vanliga ganska lilla manga-storleken men sidantalmässigt en bjässe, med 2400 sidor i en bok:

Så nu kan jag alltså äntligen läsa serien icke-digitalt! Jag har börjat kolla i den och sidorna är tunna och viss genomsläpplighet har det så att andra sidan skymtar igenom, men inte så det stör. Jag tänker spara boken till i sommar för jag tror att den kommer passa perfekt för hängmattan 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

the gods lie.

Postat den

Några korta ord om en kort serie idag: Kaori Ozakis the gods lie., en serie om sommaren då de 11-åriga klasskamraterna Natsuru och Rio blir vänner. Ingen av dem har egentligen några andra vänner i klassen; Natsuru som bor ensam med sin mamma fokuserar på fotbollen, medan Rio är mer av ett mysterium. Av en händelse pratar de en dag, och efter det söker de trevande kontakt med varandra. Natsuru är en smula mer omogen och inser inte ens själv att han attraheras av Rio, medan Rio är mer kantig och inte vågar släppa på kontrollen eftersom hon tror att allting i så fall kommer gå katastrofalt illa.

Det visar sig att Rio har goda skäl till sin försiktighet, och serien balanserar på ett beundransvärt mellan Rios större tragedi, Natsurus mindre, och värmen i hur Natsuru och Rio fumligt hjälper varandra när de inte kan be de vuxna om hjälp. Rio är nästan vuxen själv, och det är hjärtskärande att se hur hon försöker bemästra en omöjlig situation. Det är en mycket lågmäld historia, berättad medelst små penseldrag, och det är ytterligare ett bevis på att förlaget Vertical kan hitta verkliga pärlor när det anstränger sig, och pärlor som få andra manga-utgivare skulle ge chansen.

Jag tror det är allt jag tänkte säga om the gods lie., förutom att jag är glad att jag chansade på att köpa den; mina chansningar i bokhandeln går inte alltid hem, men den här gången gjorde den det 🙂

 

Pantheon – The True Story of the Egyptian Deities

Postat den

Min kunskap om den egyptiska mytologin är skral. Jag känner till några av gudarna och några av deras egenskaper, men om jag jämför med exempelvis den grekiska eller den nordiska mytologin vet jag i princip ingenting. Men nu, efter att ha läst Hamish Steeles strålande underhållande Pantheon med dess narrativ om hur världen och sedan Egypten grundas vet jag mycket mer. Däremot är det tveksamt om jag kommer våga ta upp någonting av min nyvunna kunskap i diskussioner (om jag nu skulle hamna i någon sådan där referenser till egyptisk mytologi passar…), med tanke på hur underliga och ofta extremt vulgära historierna är, med saker som:

  • Avhuggna testiklar
  • Giftig sperma
  • Giftig sperma använd som salladsdressing
  • Mumiesex
  • Incest i massor (som alltid när det gäller gudar; man tager vad man haver, ungefär)
  • Penisätande fiskar
  • Barbecue-bebisar

Enligt förordet finns det många inbördes motsägelsefulla historier om de egyptiska gudarna så Steele har valt och vrakat men inte lagt till, så jo, allt det ovanstående finns det belägg för i egyptiska skrifter. Visst var grekiska gudarna småkinky de med, med zoofili och golden showers, men riktigt i den här klassen är de inte.

Pantheon - Atum

Världens uppkomst à la egyptisk mytologi
(Ledsen för att bilden är beskuren på ena sidan; jag vill inte förstöra boken genom att pressa ner mitten av uppslaget när jag scannar…)

Andra likheter med äldre mytologier är att gudarna inte på något vis framstår som intelligentare än människorna. De är oändligt mycket mäktigare men det är allt, vilket här visas i hur de intrigerar för att bli Egyptens härskare utan egentlig anledning; de verkar bara tycka att det vore cool att vara störst och bäst. Att människor dör i striderna noterar de knappt, och inte har de någon känsla av ansvar i övrigt heller, som när Ra i början är härskare men efter bara några månader tröttnar på det och drar sig tillbaka efter att ha utnämnt några av sina barn till nya härskare. Mycket olämpliga barn dessutom, som omedelbart börjar slåss våldsamt, typ när Set sliter sin bror Osiris i 42 delar och sen sprider ut dem över hela Egypten. Det är med andra ord fullt ös boken igenom, och hur kul som helst är det också 😉

Sen skulle det förstås inte blivit lika lyckat om inte Steeles teckningar var så underbara de med. Han använder starka primära färger, ofta med toner av jordfärg som associerar till antik egyptiska konst. Hans människor/gudar är starkt stiliserade och också de inspirerade av samma konst, som att huvudena så gott som alltid ses i profil (vilket gör att när vi i senare delen av boken i en scen får se Horus ansikte rakt framifrån är det nästan chockartat).

Lustigt nog är jag inte helt säker på att Steele är en i vanlig mening bra tecknare eftersom personerna och miljöerna är så stiliserade att jag inte kan avgöra om han kan teckna på ett mer komplicerat sätt. Jag har en svag känsla av att det kan vara fråga om att han vet sina begränsningar men har valt ett tema och en stil som fullständigt döljer eventuella svagheter, och mycket tack vare färgerna ser sidorna aldrig stela eller tråkiga ut, de begränsade människo/gudaskildringarna till trots.

Sen måste jag också nämna att det är förlaget Nobrow som ligger bakom utgivningen, och som de som läst någon av deras andra böcker som till exempel Hilda-böckerna vet så innebär det att den fysiska utgåvan är extremt kärleksfullt designad, den här gången med resultatet att det är få böcker som känns lika härliga att hålla i handen som den här med det tjocka matta pappret och det perfekta trycket som verkligen gör Steeeles färger rättvisa. Pantheon är kort och gott en fantastiskt underhållande bok som får min helhjärtade rekommendation 🙂

Pantheon - Sekhmet

Ra visar upp en gudomlig insiktsfullhet

En Dylan Dog-trippel: Mellan himmel och helvete / Den förlorade sonen / Tills döden skiljer oss åt

Postat den

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - omslag

Den svenska utgivningen av den italienska serien om den engelska mardrömsdetektiven Dylan Dog fortsätter träget, och det är dags för mig att göra ett nedslag igen efter att ett paket med några recensionsexemplar dök upp i brevlådan häromdagen med de tre senaste utgåvorna av serien. Närmare bestämt:

Mellan himmel och helvete: Manus Pasquale Ruju, teckningar Nicola Mari

Dylan Dog brukar oftast hålla sig hemma i England men här blir han anlitad av oljeföretaget Shermann Oil som har ett problem: Någonting, oklart vad, har hänt på deras oljeplattform Goliath:

Dylan Dog - Mellan himmel och helvete - Lotte

Inte nog med att oljeplattformen verkar vara i fara; vid tillfället befann sig även VD:n Dwight Shermann där. Så inga medel skys när man samlar ihop en grupp som ska ta sig till plattformen mitt i Nordsjön, inte ens idén att ta med en detektiv som specialiserar sig på det övernaturliga. Enter Dylan Dog, som inte verkar vara den mest lämpade för en så fysiskt krävande insats, och sjösjuk blir han dessutom.

Jag är inte precis en expert på Dylan Dog, men av de serier jag läst är det här den överlägset mest actioninriktade, med dess inslag av tidsinställda bomber, orkaner, och världens öde i vågskålen. Visst finns det psykologisk skräck också, framförallt i hur hotet från en Lovecraft-liknande varelse skildras, men till skillnad från många andra Dylan Dog-serier ligger tonvikten den här gången definitivt på det fysiska planet.

Det är heller aldrig någon tvekan om att hotet den här gången är på riktigt, dvs den känsla av att man aldrig ska känna sig helt säker på att det man ser verkligen existerar i sinnevärlden som finns i en del andra äventyr saknas också här: Vi har ett monster, det måste stoppas, och därmed basta!

Som en som gillar omväxling är det kul att se en annan typ av Dylan Dog-serie som den här. Maris expressiva och dova teckningar drar på ett förtjänstfullt sätt serien åt ett mer mystiskt och suggestivt håll än det egentligen ganska enkla manuset; jämfört med hans tidigare utgivna En seriemördares bekännelser är han här lite mer polerad men ändå personlig.

I längden föredrar jag nog den mer mystiska Dylan Dog med ett innehåll som inte alltid är helt pålitligt vad gäller verklighetsgraden, men som omväxling är Mellan himmel och helvete inte dumt.

Den förlorade sonen

Det här häftet är ett av Ades Medias ”extrahäften”, dvs kortare Dylan Dog-serier som ibland följer med de längre albumen. Och just det här häftet hör helt och hållet ihop med Mellan himmel och helvete: Samma upphovsmän, och den 16 sidor långa berättelsen är en fortsättning på den 4 år äldre serien som tar vid i efterdyningarna.

Eftersom historien är så kort vill jag inte berätta om vad som sker. Varde nog sagt att den här historien känns som en mer traditionell dito, där insatsen inte gäller världens öde utan istället ”bara” en förälders sorg över ett försvunnet barn. Med lite action, förvisso, men ändå 😉

Dylan Dog - Den förlorade sonen - Elke

Tills döden skiljer oss åt: Manus Tiziano Sclavi/Mauro Marcheselli, teckningar Bruno Brindisi

Om det udda med Mellan himmel och helvete var inslagen av action är det udda med Tills döden skiljer oss åt att vi här får träffa en yngre Dylan Dog, innan han började arbeta som mardrömsdetektiv och istället var en vanlig engelsk polisman mitt under de värsta åren av ”The Troubles”, den nordirländska konflikten. I samband med att hans kollega Bobby dödas av en bomb träffar han också irländskan Lillie som han faller pladask för, deras olika bakgrund och åsikter till trots.

Historien som följer lyckas skickligt skildra konflikten utan att dela in motståndarna i enkla fack som gott och ont; många vill kanske väl men när fanatism och hämndlystnad slår till finns inga gränser för vad man anser sig ha rätt att göra, och personer som Dylan Dog eller Lillie är förbrukningsvaror i striden för Det Rätta. För att jämföra med någonting annat från serievärlden känns stora delar av Tills döden skiljer oss åt som någonting Garth Ennis skulle kunnat skriva när han på ett allvarligt sätt skildrar konflikten i Nordirland.

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - Lillie

För min del tycker jag att Tills döden skiljer oss åt är Dylan Dog när den är som bäst: Huvudpersonen är bara ett medel för att berätta historien om någon/t annan/t, den här gången Lillie & Nordirland. Det förment övernaturliga är en krydda som förstärker känslorna, och det tillåter Sclavi (seriens skapare, så det känns helt naturligt att han skrivit den här serien som också fyller i en viktig pusselbit av huvudpersonens bakgrund) att sväva ut i smått hallucinatoriska scener utan att det känns malplacerat.

En gnutta svårförståeligt blir det ibland, framförallt när det känns oklart vad som egentligen händer/hände, men det är också en del av charmen med Dylan Dog: Det är en serie som är tänkt att köpas på impuls och sen läsas varhelst man råkar befinna sig. Och det menar jag som en eloge!

Seriepubliceringsproblemlösningar

Postat den

Vad gör man om man ska trycka/har tryckt en serie och inser att man behöver lösa ett knivigt problem? Idag presenterar jag tre fall som jag alla stött på den senaste månaden. Två tryckmissöden, ett problem med ströläsare i bokhandeln.

Den saknade sidan: ”91:an – Skånska kriget”

I höstas läste jag 91:an – Skånska kriget, en bok som samlade ihop episoderna från 91:an-tidningen. Jag läste den och tyckte det var OK, men missade en sak: Sidan 21, den sista sidan i första kapitlet, hade på något sätt försvunnit innan boken sändes till tryckeriet. Att jag ens upptäckte det hela kan jag tacka en tråd på Serieforum för där det hela påpekades; kapitlet utan sista sidan kändes onekligen lite rumphugget men inte obegripligt så, men med den äkta sista sidan flyter det på klart bättre. I samma tråd angavs senare att man kunde maila 91an@egmont.se för att få en ersättningssida och det gjorde jag, och förra veckan dök sidan upp i ett brev:

Så nu ligger sidan prydligt instoppad på sin rätta plats i boken och allt är väl. I en perfekt värld skulle det kanske tryckts en helt ny upplaga men jag förstår absolut att det vore alltför dyrt och komplicerat så jag känner mig nöjd 🙂

Den duplicerade sidan: ”Serier från andra våningen”

Den här samlingen med Berglin-serier kom ut redan 2016 men jag köpte den först häromdagen. Här är problemet det motsatta mot 91:an för här finns istället samma seriestripp på sidan 6 & 14. Så tekniskt sett är det inget problem eftersom läsaren inte missar någonting, men det känns såklart inte bra när man läser, speciellt som sidorna är så nära varandra att det märks hur tydligt som helst.

Så vad göra här, med tanke på att trycka om-lösningen som sagt är alltför dyr?

Tja, lösningen blev densamma som med 91:an: Tryck en extra sida och lägg med i boken. Jag vet inte när man upptäckte misstaget men sidan låg iallafall i mitt exemplar köpt färskt från förlaget, direkt på omslagets innersida. Varför en extra sida om problemet är en dubblerad sida? Jo för att sidan, eller snarare den smala remsan med en ny seriestripp, passar fullständigt utmärkt till en samling med Berglin-serier med en slentrian-anspelande titel där ett slentrianmisstag råkar ha gjorts:

Stor eloge till förlaget W & W (och givetvis Berglins för serien ifråga) för den kreativa lösningen som på något sätt gör boken ännu roligare än om misstaget aldrig skulle inträffat 🙂

Men vem vet, kanske Berglins blev sura eftersom årets samling av deras serier nu bytt förlag till N & K…

De avslöjande sidorna: ”Grandville: Force Majeure”

Och så slutligen den mest udda företeelsen. Jag skrev nyss om Bryan Talbots sista bok i hans Grandville-serie, och nämnde där att ”…de oväntade vändningarna inte är så oväntade …”, men  det finns självklart en risk att någon som står i bokhandeln och bläddrar kan råka bläddra för långt och därmed få syn på en spoiler eller två. Så hur hindrar man det?

Ett sätt är förstås att helt simpelt plasta in hela boken, och det är ju relativt vanligt även i seriebranschen. Men jag har alltid ogillat det eftersom serier är ett grafisk medium, och att inte kunna kika på hur serien ser ut är som att köpa serien i påsen grisen i säcken. Och brittiska förlaget Jonathan Cape tycker tydligen samma sak för när jag fick boken fanns det i den någonting jag aldrig sett förut:

Den geniala lösningen bestod av en anti-spoiler-anordning i mjukplast som var svept om de avslutande 60-talet sidor som man därför inte kunde råka slå upp om man inte öppnar sigillet. Jag vet inte om den amerikanska utgåvan från Dark Horse försökte sig på någonting liknande men det hoppas jag för de amerikanska läsarnas skull 🙂

Själv märkte jag när jag började läsa boken att någonting konstigt i tunn mjuk plast verkade finnas någonstans mot slutet av boken, men jag höll mig från att tjuvkika vad det var och läste på istället. Jag trodde att det kanske skulle vara något slags tryck-tekniskt specialinslag i serien, typ de extrema widescreensidorna i Frank Millers Rōnin eller Matt Wagners Mage, men jag undrade hur mjukplast skulle användas. Så det var en total överraskning för mig med när jag vände blad och fick syn på en ”Anti-Spoiler Seal”. Kreativt, på min ära!

Flash Gordon – The Death Planet

Postat den

Årets första gnäll blir det idag, men det är inte så allvarligt menat eftersom jag trots allt hade kul när jag läste; kanske inte på det ursprungligen avsedda sättet, men iallafall 😉

Orsaken till gnället/munterheten: Titan Press senaste bok med Dan Barrys Blixt Gordon-serie, betitlad The Death Planet och innehållandes söndagsserien från 1967-1971. Skälet till att samlingen startar med året 1967 är att det var året då Dan Barry efter att ha varit ansvarig för dagstidningsserien (dvs den svartvita versionen av serien i dagstidningarna) också tog över söndagsversionen från Mac Raboy.

Så boken innehåller ett förord som tar upp hur Barry tillsammans med manusförfattaren Harry Harrison gjorde om serien från Alex Raymonds mer fantasy-inriktade originalversion till en mer modern science fiction-serie. Barry uppdaterade looken så att serien såg mer realistisk ut i den så typiska fotorealistiska stilen man kan se i andra serier som Sy Barrys Fantomen, Leonard Starrs Mary Perkins, med många andra. Harrison i sin tur såg till att serien också blev internt konsekvent, så att exempelvis planeten Mars såg likadan ut från en episod till en annan, till skillnad från de tidigare versionerna där varje ny episod glatt bortsåg från allt som skett dessförinnan.

Och för mig som svag för Barrys Blixt Gordon eftersom jag gillade den som liten när jag läste den i Fantomen låter ju det här mumma: En samling med Barrys serie som är nästan helt ny för mig eftersom söndagsversionen av serien inte var den som publicerades i Fantomen, så det enda jag sett av den här versionen var en kort episod i en av Comics-samlingarna.

Men sen var det det här med datumen… Bisarrt nog envisas Titan med att skriva förord och inkludera långa artiklar om det positiva med Harry Harrison och Dan Barrys samarbete; både i den här boken och de samlingar med dagstidningsversionen  som jag tidigare skrivit om lyfts deras serie fram som höjdpunkten. Så varför får jag aldrig läsa den versionen i så fall?!?

De (hittills) två böckerna med Dan Barrys dagstidningsversion har kommit fram till 1956, så det är fortfarande två år kvar tills dess Harrison blir ansvarig för manuset. Och just manusen är det som svajar i böckerna, förutom de utmärkta tidigaste episoderna när Harvey Kurtzman skrev dessa. Så på dagstidningsversionsfronten är det tji. Och här, när det gäller söndagstidningsversionen av serien, står Harrison bara för manuset till de första episoderna eftersom han sedan hoppade av, medan Barry däremot hoppade av samtidigt som Harrison tog över ansvaret; som framgår av intervjun med hans ”medhjälpare” Bob Fujitani som inleder volymen var det istället denne som tecknade så gott som allting eftersom Barry vid den här tidpunkten istället fokuserade på sitt måleri (med föga framgång verkar det som, och av det jag sett av hans måleri är det inte så konstigt).

Så nej, jag vet fortfarande inte om Harrisons manus verkligen innebar det kvalitetslyft som utlovas eftersom jag fortfarande inte läst något mer substantiellt av honom. Jag vet att han skrev rejält underhållande science fiction i sina bästa stunder, men jag vet fortfarande inte hur hans serieförfattande var.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Master

Förutom då de inledande episoderna i den här boken och de är inte precis lovande. Det är visserligen lite orättvist att läsa en serie avsedd att läsas med en episod / vecka såhär i samlad form eftersom läsningen blir helt annorlunda, men efter att det stått om hur Harrison fick serien att bli konsekvent visar de här serierna upp så många strålande exempel på motsatsen. De första sex episoderna i boken, alla med manus av Harrison, i mycket kort sammanfattning:

  1. Blixt färdas tillsammans med sin vän Pancho till den ödsliga och döda Pluto för att rädda en förlist forskningsexpedition, varpå han upptäcker att en främmande civilisation också är på planeten. De teleporterar honom till sin egen planet, diverse äventyr följer, varpå Zarkov poppar upp som en deus ex machina i sin raket och hämtar hem honom.
  2. En kriminell utomjording som kan förvandla sig till vem som helst jagas av Blixt och dör i jakten.
  3. Pluto utnämns som en möjlig kandidat för att utvinna tungmetaller ifrån, så Blixt far ditt. Väl där har jordborna svårt att röra sig på grund av den stora dragningskraften och det tar dagar att förflytta sig enbart några kilometrar på grund av detta, även när de har hjälp av inbyggda maskiner som minskar dragningskraften något. Men man fortsätter och när man värmer upp marken för att starta gruvorna vaknar diverse elektriska gigantiska monster upp och omöjliggör gruvorna, och alla måste fly för livet tillbaka till hemplaneten.
  4. Blixt hittar en flaskpost i rymden med ett SOS och flyger tillsammans med Dale iväg till en planet som styrs av en ond robot som utplånat sina skapare efter att de överlämnat allt jobb till sina maskiner. Diverse strider mot robotar senare lyckas de fly, tillsammans med de kraschlandade SOS-utsändarna.
  5. Världen går bananer när ett utomjordiskt skepp förbereder ett anfall på Jorden: Människor blir osynliga, gravitationen upphör, växter växer ohämmat. Zarkov lokaliserar maskiner som använts, varpå Blixt konfronterar utomjordingar och får dem att ändra sig. Deras tefat är skadat och de trodde inte att jordborna skulle låta dem stanna och därför hade de istället attackerat.
  6. För att reparera sitt tefat flyger utomjordingarna till Pluto där det finns övergivna bostäder och laboratorium som de kan få utnyttja, och Dale, Blixt och Pancho åker också dit för att studera deras avancerade teknologi. Väl där gör några av utomjordingarna uppror mot sin ledare för att han inte fortsatte attacken mot Jorden, och Blixt och de andra blir övergivna i ödemarken men lyckas smyga tillbaka tack vare sina antigravitationsmaskiner som gör att de kan flyga. De övervinner revoltörerna, tefatet repareras, och utomjordingarna far hem igen.

Ni kanske noterade att hälften av äventyren utspelas på Pluto, och att det är radikalt olika planeter som skildras varje gång?  Eller ni tror kanske att de där övergivna byggnaderna och labben i episod 6 är samma som gruvbyggnationerna i 3.? Icke sa Nicke, inga likheter finns. Och förutom de enorma skillnaderna i hur Pluto skildras har vi underliga detaljer, som hur Pancho (den andra gången gudskelov utan sin mexikanska hatt som han bär i episod 1 men fortfarande med sin ”humoristiskt” brutna engelska accent) i episod 6 undrar hur solen tar sig ut från Pluto, uppenbarligen drabbad av minnesförlust från sitt tidigare besök något år tidigare. Eller hur Blixt i en episod behöver teknologisk hjälp för att ens kunna gå på Pluto för att i nästa kunna röra sig obehindrat på planeten men å andra sidan ha teknologi som gör att man kan flyga. Teknologi som sedan inte ses röken av, enligt principen att huruvida teknologi finns/inte finns helt avgörs av vad som funkar dramaturgiskt just nu.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Pluto

Stackars Pancho har problem med närminnet

Det finns mer att klaga på vad gäller logiken i manusen som den alltid lika tröttsamt klichéartade onde vetenskapsmannen som uppfinner någonting fantastiskt och revolutionerande som istället för att bli snuskigt rik genom att sälja uppfinningen använder den för att stjäla saker, här representerad genom uppfinningen av en materiatransporterare som används för stölder. Med andra ord:

Slarv, slarv, slarv rakt igenom, och den där konsekventa skildringen av solsystemet ser jag inte röken till. Detsamma gäller saker som teknologin där Blixt ibland har raketer där avståndet till Pluto är svårt att övervinna och ibland har varpdrift så att Pluto-trippen tar någon timme. Och självklart kan man när man färdas mellan solsystemets planeter då och då stöta på en ny, dittills okänd dito planet.

Förhoppningsvis är de här slarviga manusen bara ett tecken på att Harrison tappat intresset för serien innan sitt snara avhopp (han slutade mycket snart efter episod 6 ovan), och att hans tidigare manus är bättre. Jag får väl se hur det blir med  det när/om Titan någonsin lyckas ge ut en samling med serier där både Harrison och Barry gör sitt bästa 🙂

PS. Munterheten när jag läste? Den bestod delvis av det bisarra i all propaganda för en serie som inte är den som boken innehåller, men mest av att jag smålog över hur slapp serien var med detaljer, och att den ibland kom svindlande nära känslan jag fick när jag för många år sedan såg de klassiska matiné-äventyren från 30-talet med Buster Crabbe som Flash Gordon på Cinemateket i Stockholm. De fuskade vilt med fortsättningsformatet: En episod kunde sluta med att Blixt föll ner från en klippa mot en säker död, följt av nästa episod där brottningsmatchen på klippkanten repeterades men den här gången med resultatet att Blixt vann och istället kastade ner motståndaren. Jag uppskattade också varje episods rekapitulering av vad som hänt förut som glatt ljög om tidigare händelser och hittade på/strök hej vilt; det enda som var viktigt var att kunna sparka igång den nya episoden så snabbt och lättförståeligt som möjligt! DS.