Kategoriarkiv: Serier

Serier

White Boy

Postat den

Klassikerdags, och en knepig sådan: Garrett Prices serie White Boy/White Boy in Skull Valley/Skull Valley (serien bytte namn två gånger under sin korta levnad 1933-36), en serie som haft en nästan mytisk status på grund av svårigheten att hitta den. Men nu har Sunday Press gett ut en samlad utgåva av serien, och som alltid med Sunday Press innebär det en kärleksfullt redigerad utgåva i praktformat.

White Boy följer en ung vithyad pojke som på seriens första sida blir adopterad av en indianstam; i resten av serien får vi följa hur han lär sig leva med dem och deras kultur. Serien är känd för två saker, och det är en av dem som gör det knepigt att skriva om den. Men först, det som onekligen är bra: Teckningarna.

White Boy - EldstormPrice experimenterar ofta med olika stilar, och när han får till det, som i sidan ovan, ser det riktigt bra ut. Det finns många sidor här som är extremt imponerande, och som sagt kan han variera stilen närhelst det behövs. En detalj som jag också gillade är hur seriens logotyp ändras för att passa sidan.

Men, med det sagt finns det också brister även när det gäller teckningarna, och det knyter an till namnbytena. I seriens första fas, med namnet White Boy, märks det att det är en serie där Price gör vad som faller honom in. Han skildrar vilda västern-miljöer som han är intresserad av, och det är tydligt att handlingen huvudsakligen finns till för att han ska få rita det han känner för: Miljöer, djur, en sensuell kvinnlig huvudperson, osv.

White Boy - Kanot

Däremot verkar det som om det inte gjorde serien populär hos läsaren, så den andra fasen, White Boy in Skull Valley, har en betydligt mer traditionell handling: Bort försvinner skildringen av indianerna, in kommer en rejält tråkig dito med en maskerad hjälte, onda banditer, och så vidare. Helt oengagerat skrivet, och tyvärr blir också teckningarna lika platta som karaktärerna. Price är fortfarande skicklig och han har en snitsig linjeföring, men det spontana och expressiva försvinner helt. Den tredje och avslutande fasen gäller samma sak för än mer; här blir serien en ren skämtserie om en dude ranch (dvs en ranch dit stadsbor åker för att uppleva den ”äkta” västern).

Skull Valley - Turister

Dude ranch-fasen; notera också hur seriens logga här är helt utslätad och ointressant

Så ett drygt år av finfina teckningar är den stora behållningen med serien.

Sen har vi den andra saken som White Boy är känd för, och den i mitt tycke mer problematiska: Skildringen av indianerna.

Först som sist var det ett ovanligt grepp att som Price låta indianerna ha huvudrollen i en serie (tillsammans med den namnlöse vita pojken, förstås). Detta faktum gör att serien har hyllats som en progressiv föregångare tack vare sin mer nyanserade bild av indianerna.

Själv har jag tyvärr lite svårt för att instämma i det. Jag tycker visserligen att det är positivt att Prices skildring är mer av en inifrån-skildring än utifrån (inte en helt inifrån givetvis, med tanke på den vita pojken), men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det inte handlade om ett medvetet val att låta indianerna ta mer plats utan att det var ett helt pragmatiskt val: Det gjorde att Price kunde rita det som mest intresserade honom.

De personer vi lär känna bättre av indianerna har väldigt enkla personlighetsdrag: Den tjocka klumpiga pojken, den sensuella unga kvinnan, den lömska äldre mannen som vill erövra kvinnan, osv. Så det är inte precis djupa karaktärsskildringar det handlar om, men det gäller å andra sidan alla personer i serien, oavsett ursprung; Price vill teckna, inte berätta en historia. Men, onekligen, ett plus att indanerna trots allt har olika personligheter istället för att alla är identiska.

Jag tror att det som skaver med skildringen av indianerna för min del är att jag saknar en humanistisk känsla. Jämför till exempel med Mark Twains skildring av Jim i Huckleberry Finn: Det finns lindrig sagt gott om tveksamheter i Twains bok, men det är aldrig någon tvekan om att Jim är en människa, någon som har en lika värdefull själ som alla andra. Här, i White Boy, är skildring av indianer så florstunn att den känns som en ren bisak.

Slutomdömet kan bara bli att White Boy är en serie med en del fantasisak sidor, rent grafiskt, men att den ändå inte når upp till mästerverken från samma tid. En bra serie behöver både yta och djup, och Price är alltför ointresserad av manusbiten för att det ska bli något av det senare.

Le stort & Systrar

Postat den

Le stort o Systrar

Halleluja! Eller någonting ditåt var min reaktion när jag blev tipsad om att två av Raina Telgemeiers utmärkta allålderserier hade blivit utgivna på svenska: Le stort & Systrar. Tipset kom tack vare Ola Hammarlunds årliga sammanställning av serier utgivna på svenska och det behövdes, för de här två böckerna är inte lätta att få tag på via de vanliga bokförsäljarna. Vare sig seriedistributörer eller internetbokhandlarna har dem, så så vitt jag kan se måste man beställa dem direkt från förlaget. Det var nästan så jag inte trodde de existerade på riktigt; ingen jag visste hade sett dem, och Ola H. hade bara sett dem listade i Libris databas.

Men jag provade att beställa dem och visst finns de, båda två, i trevliga kartonnerade utgåvor med bra tryck:-)

För de som inte vet vem Telgemeier är kan jag nämna att hennes böcker är ständigt närvarande i toppen av New York Times bestseller-listor över serier, vilket är ett högt betyg med tanke på att hennes serier helt enkelt är bra läsning, utan draghjälp av filmer, kända karaktärer eller dylikt. Hennes serier handlar oftast om barn/ungdomar i den där knepiga åldern, på gränsen mellan barn och ungdomar, när du kanske inte vet om du vill leka med dina leksaker eller om det känns pinsamt.

Le stort (på engelska Smile) var den första av hennes böcker som uppmärksammades brett, en självbiografisk berättelse om 4 år i hennes liv som börjar med en olycka där hon blir av med några tänder, och slutar när tandspecialisterna avslutat sitt arbete. Historien tar avstamp i hennes tandproblem, men det är hennes oro för att vara barnslig, för att inte passa in, och hennes försök att förnya sig själv som är det känslomässiga navet.

Le stort - scouter

Det låter kanske lite smådeppig och tonårsångest-laddat men det är det inte; tvärtom är det roligt att läsa Telgemeiers serier. Det ibland allvarliga innehållet uppvägs med råge av den varma känslan; det är gott om sympatiska människor i boken, och de som inte är lika trevliga är snarast obetänksamma än någonting annat.

Samma sak gäller för Systrar, en (återigen) självbiografisk berättelse om en bilresa genom USA med Raina, hennes lillasyster Amara, deras lillebror (som titeln antyder inte en av huvudpersonerna) och deras mamma. Interfolierat med resan är scener från tidigare, fokuserade på Raina & Amaras relation. En bra serie och jag uppskattade den än mer den här gången; läs mer i min (likaså korta) recension av den engelska utgåvan här.

Systrar - liftare

Och, förutom att de svenska böckerna är lyckade rent fysiskt har jag två kommentarer till om dem: Översättningen av Camilla Jacobsson är bra, men textningen, med ett Comic Sans-liknande typsnitt, är däremot inte så bra; ett opersonligt typsnitt (men till dess försvar, lättläst) som ibland satts lite sisådär i textbubblorna, ett typiskt fall av att redaktören inte lagt ner alltför mycket tid på det.

Men med den lilla kritiken handlar det idag ändå bara om en rekommendation att det är värt omaket att skaffa de här två böckerna. Vilken man ska välja är en smaksak: Ta Le stort om ni vill ha en bok med fokus på hur det är att växa upp, och ta Systrar om ni föredrar en där en syskonrelation står i fokus. Jag rekommenderar att ni väljer båda. Och sen skulle det vara kul om också Drama, min favorit bland Telgemeiers böcker, översattes:-)

Mickey’s Craziest Adventures

Postat den

501 MICKEY'S CRAZIEST ADVENTURES[DIS].indd

Har ni hört talas om Disney-tidningen Mickey’s Quest från 60-talet, och följetongen Mickey’s Craziest Adventures som publicerades i den, med en sida / nummer?

Inte det?

I så fall kan jag glädja er med att de franska serieskaparna Lewis Trondheim och Nicolas Keramidas precis publicerat ett album i Frankrike med just den serien efter att ha hittat ett antal nummer av den tidigare helt okända tidningen på en loppmarknad. Tyvärr saknas en del nummer så serien är inte helt komplett, men Trondheim & Keramidas tyckte att serien var så bra att att den förtjänade att ges ut ändå…

Med andra ord, en fejkad bakgrund till en fejkad serie, någonting som Trondheims äldre A.L.I.E.E.N. också var ett exempel på, i det fallet en bok som sades ha lämnats på Jorden av okända utomjordingar. Här är det mer begripligt innehåll (A.L.I.E.E.N. var givetvis inte skriven på ett läsbart språk); well, begripligt om man kan franska alltså, men det kan jag åtminstone stava mig igenom:-)

Serien ifråga är av typen fullt ös medvetslös, en serieform som Trondheim behärskar alldeles utmärkt, och handlar om hur Musse Pigg tillsammans med Kalle Anka ger sig ut på jakt efter Svarte Petter och Björnligan som tillsammans stulit farbror Joakims pengar med hjälp av en förminskningsstråle som Oppfinnar-Jocke uppfunnit. Musse jagar Svarte Petter eftersom kommisarie Karlsson bett honom om det, medan stackars Kalle jagar Björnligan eftersom Joakim anser att det är Kalles fel att pengarna stulits och att Kalle därför är återbetalningsskyldiga för Joakims hela förmögenhet.

Tillsammans rusar de sta och under jakten stöter de på diverse övergivna ruinstäder, vilda djur, mytiska folkslag, andra Disney-karaktärer, och så vidare; allt som sagt i ett rasande tempo som blir ännu mer extremt eftersom det som sagt ”saknas” sidor vilket gör att en sida kan avslutas med att Kalle & Musse precis undflytt en Tyrannosaurus Rex med hjälp av pterodaktyl-lift, för att på sidan efter vara på vild flykt undan en rasande mammut. Vad som hände däremellan vet ingen eftersom den sidan aldrig lär hittas. Turligt nog är sidorna dock numrerade i ”original” vilket gör att man kan se själv hur många sidor som hoppats över, vilket gör det lättare att fantisera om vad som hände på dem:-)

Mickey's Craziest Adventures - apor

Humorn är mycket Trondheimsk, med ren slapstick blandad med deadpan, och som jag sagt så många gånger älskar jag resultatet. På grund av att jag måste läsa långsamt och ha ett lexikon tillhands för de ord jag inte förstod blev förstås tempot lite ryckigt vilket är synd eftersom just tajmingen är så viktig när det gäller Trondheim, men det fungerade bra trots det. Och det hjälper att både situationerna och karaktärerna är så välbekanta för mig; det går lätt att gissa vem Kalle menar när han talar om ”Gontran” i samband med att Musse säger att nu måste de ha tur för att kunna undkomma.

Keramidas insats, dvs teckningarna, är också utmärkta, i en underhållande blandning av modern fransk seriestil och italienska Disney-serier (för det är definitivt de italienska serierna som den här boken ligger närmast i stil och humör). Hans linjer har schvung och karaktär, och den spontana stilen gör att variationerna i hur figurerna ser ut känns helt naturligt, också det något som kännetecknar många av de bästa italienska Disney-tecknarna som tar sig stora friheter med plastiken.

Jag hade väldigt trevligt när jag (långsamt!) läste Mickey’s Craziest Adventures, och det är kul att Disney tillåtit den här boken. Konceptet med den bortglömda tidningen och de förlorade sidorna kändes i början lite egendomligt men efter ett tag kändes det som en smått genial idé: Trondheim vet hur man ska mjölka konceptet på komiska effekter, och att den halsbrytande farten blir än mer halsbrytande är också en positiv följd av det. Sen är den fysiska utformningen av boken också extremt inbjudande till läsning, med sin gammeldags färgläggning och ”åldersgulnade” sidor.

Mickey's Craziest Adventures - meteor

Samtidigt som det här albumet gavs ut kom också en till bok i samma serie, dvs nya Disney-serier av uppburna franska serieskapare: Une Mystérieuse Mélodie av Cosey. Jag köpte inte det eftersom jag inte är så svag för Cosey, men igen, en eloge till Disney för det här projektet. Och ännu roligare vore det om serierna skulle komma ut på svenska (eller engelska); Egmont, please?:-)

Museibesök

Postat den

Ingen serierecension idag men väl en kort recension av ett museum: Centre Belge de la Bande Dessinée, ett seriemuseum i Bryssel.

Jag tror det får bli en plus/minus-lista:

+ Ett mycket vackert hus som passar bra som museibyggnad.
+ En passsande stad; det finns mängder av kända belgiska serieskapare, och varje bokhandel har en välsorterad serieavdelning.
+ En del intressanta originalsidor.

– Utställningslokalerna, bokhandeln, biblioteket och restaurangen är vackra men toaletterna var en katastrof; snudd på Trainspotting-klass.
– En något trött känsla, med utställningar som kändes mer plikttrogna än drivna av en lust att visa upp någonting nytt.

Och så det stora problemet: Det här är ett museum om serier, i en stad som torde vara mer seriebeläst och serieälskande än de flesta (med exempelvis muralteckningar av seriekaraktärer på alla möjliga byggnader runt om i staden, och även statyer med serieanknytning), men trots det är hela museet gjort som en introduktion för de som inte kan någonting om serier.

image

En staty med en välbekant figur, nära museet

Istället för inträngande och belysande utställningar har vi en genomgång av seriernas tidiga historier (dvs munk-illustrationer i medeltida böcker, Hogarth, 1800-talsillustratörer, osv), följt av en massa tämligen lösryckta seriesidor där man nämner skisser, tuschning, färgläggning, tryck, och sen enstaka sidor som exempel typ realism, komedi, fantasy, science fiction, antopomorfi.

Så extremt grundläggande och alldeles för mycket av ”serier kan handla om vad som helst, och de har minsann en gammal historia, så det så!”, ett så gammalmodigt sätt att presentera serier att jag trodde inte det skulle behövas längre, Dessutom med tyvärr mycket grunda texter som bara nämner det allra mest basala, som att färgläggning kräver att man tänker på hur det tryckta resultatet ser ut.

Det saknas helt analys, analys och teori, och det gäller även de specialiserade utställningarna. Som den om Peyo där man kan lära sig att smurfarna byter ut alla möjliga ord mot sitt egna ”smurf”…

Vad museet är är inte ett museum där man presenterar aspekter av seriemediet på olika sätt, där man kan få nya insikter och bli överraskad av oväntade sammankopplingar. Istället är det en utställningslokal som bara visar upp ett antal exempel på serier, med enda målgrupp den som aldrig har ägnat en tanke på att serier finns.

Och visst, den publiken kan man kanske inte helt glömma, men det är ett väldigt icke-ambitiöst sätt att presentera serier på, och ett sätt som jag inte kan tänka mig att andra museum någonsin skulle fundera på: Andra konstmuséer har sedan länge insett att man inte bara kan visa upp exempel på konstformen utan att man måste anstränga sig mer än så.

Det är förstås delvis beroende på att det fortfarande finns de som känner att serieformen behöver bevisa att det handlar om Konst som man bestämt sig för det här sättet att presentera serier, med en historia, med en oro för att besökaren kanske måste undervisas i fundamenta istället för att våga specialisera sig.

Men jag tror också att det beror på att det faktiskt är svårt att presentera serier på ett museum: Serieformen är ett sätt att berätta en historia, med ett manus och en läsare som i och med sin läsning ger berättelsen dess värde. Det gör att det är svårt att ge en rättvisande bild av en serie i en offentlig lokal, och att det lätt blir en slagsida där seriemediet enbart blir ett bildmedium, och det är inte ens halva sanningen. För ärligt talat, hur många litteratur-museum finns det (förutom de som är inriktade på specifika författare), och hur stort är intresset för dem som finns?

Farväl Mary Perkins

Postat den

Det tog sisådär 10 år men nu är det över: I och med volym 15 av Classic Comics Press utgivning av Leonard Starrs dramasåpa Mary Perkins On Stage finns nu hela serien att läsa för den som vill, från starten 1957 till slutet 1979. Och det är en förträfflig läsning kan jag lova; jag har skrivit om serien flera gånger men några ord till kan jag nog klämma ur mig som avslutning:-)

Och jag tror att de orden får bli lite av en sammanfattning av varför jag gillat serien så mycket; här är en oordnad samling saker som är bra i serien:

  • Teckningarna: Starr är en mycket skicklig tecknare i den realistiska Alex Raymond-stilen (dvs, Raymond à la Rip Kirby). Han är inte den allra bästa och saknar till exempel Stan Drakes experimentlusta, men till toppskiktet hör han tveklöst.
Mary Perkins - Rip Kirby

Apropå Rip Kirby ser det nästan ut som om han är på besök i serien i den här strippen från 1979

  • Teckningarna, kvinnorna: En detalj i hans teckningar som jag verkligen gillar är att han kan teckna kvinnor i alla åldrar och med varierande utseenden. Alltför många kan bara teckna typ pinuppor (där frisyr+hårfärg är det enda som särskiljer dem) eller gamla damer, men Starr är lika bra på teckna unika kvinnor som unika män. Well, nästan iallafall, och det är bättre än 99% av de andra tecknarna i den här genren…
  • Empatin: Mary & Pete är vad jag skulle kalla kosmopolitiskt liberala. De är medmänskliga och dömer aldrig andra bara för att de gjort andra val i livet, och det är förstående för att alla människor kan ha svagheter. Inklusive de själva; de kan bli arga på varandra (inte ofta, men det händer), men det betyder inte att klichéscenariot med ”Tänk om de skiljer sig? Tänk om de tror att den andra är otrogen?” används. Jag tror inte Starr en enda gång under alla de här åren, i en serie som i mångt och mycket är en såpa, någonsin låtsas att det är risk för det. Mary & Pete vet alltför väl var de har varandra för att börja misstro den andre, och de låter aldrig bli att prata om problem som uppstår.
  • Lös problemet-mentaliteten: En sak som jag märkt är att jag mer och mer uppskattar är författare som inte förlitar sig på spänning genom att låta sina huvudpersoner inte prata med varandra. Hur många serier/böcker/filmer/pjäser har jag inte sett där intrigen skulle försvinna i tomma intet om människorna bara pratade med varandra? Starr behöver inte använda så enkla knep för att göra handlingen spännande!
  • Manus: Manuset är som ni nog förstår av det ovanstående det som Starr riktigt briljerar med. Hans intriger är konstant spännande, och att inte veta hur det kommer gå är så ovanligt i den här genren att jag inte kan komma på någon som gjort det lika bra. Plus att historierna inte alltid knyts ihop i en prydlig rosett; en Happy End kan man inte lita på, och ibland slutar de till och med öppet, dvs jag som läsare vet inte hur det kommer gå. Argh!
  • Svåra frågor: Det går såklart inte att ta upp vilka ämnen som helst i en dagstidningsserie; om alltför många läsare blir upprörda kommer serien bytas ut. Därför är det fascinerande att se vilka ämnen som Starr ändå behandlar, och så gott som alltid på ett lysande sätt, känsligt men utan att vela. Vietnamkriget (med kritik av USA), våldtäkt/kvinnomisshandel (med belysning av hur den anklagande bemöts), droger (aldrig anklagande mot brukaren, alltid medkännande), religionsbluffar (som i sista volymen där en sekt utnyttjar ungdomar och bland annat skådespelare, ledda av Xeno/Zed) dyker upp, och det känns aldrig som några pekpinnar utdelas. Varför? Jo för att de som dras in i eländet är alla människor, och det är människorna som Starr vill berätta om, inte framföra plakatpolitik.
Mary Perkins - Cult

Mary läser brev skrivna av en ung kvinna som tagit livet av sig efter att ha tvingats prostituera sig av en religiös sekt

Att läsa den sista boken var givetvis lite vemodigt, som med alla engagerande långvariga serier där man ( = jag) har följt huvudpersonerna så länge. Att aldrig få läsa någonting nytt om Mary är trist men så kan det gå. Fast jag kan ju som tröst läsa de tidigare böckerna igen: Jag har glömt det mesta av hur serien var i sin begynnelse, så det kan nog bli roligt.

Och sen kan jag ju alltid hålla tummarna för att något förlag ger sig på att ge ut serien Starr tog över efter att Mary Perkins On Stage lagts ner: Little Orphan Annie. Jag har aldrig läst Starrs version men den sägs vara bra, och om inte annat vore det mycket intressant att se hur Starrs politik matchar serien, med tanke på hur genomkonservativ LOA var i originalversionen:-)

Diverseläsning

Postat den

Allt man läser behöver inte vara omistliga mästerverk eller ens för den delen högklassig underhållning; det finns en plats också för det som är, i brist på snofsigare ord ”helt okej”. Case in point: Dagens två Image-serier, The Beauty & Wytches. Båda är relativt nya titlar, med vardera cirka sex nummer ute, båda två har en handling som är lätt att förklara och att hänga med i, båda har en grundläggande kompetens vad gäller att berätta sin historia, och båda saknar det där extra, det oväntade som skulle kunna gjort dem till någonting ännu bättre.

Men lite skiljer de sig åt, och låt mig börja med det en smula svagare kortet.

The Beauty är skriven av Jason Hurley & Jeremy Haun, och den senare står också för teckningarna. Det här är en thriller som utspelar sig när en ny sexuellt överförd sjukdom, The Beauty, smittat halva USAs befolkningen. Spridningen är stor eftersom verkningarna av sjukdomen består i att man blir vacker som en dag, oavsett hur man såg ut innan eller vad man gör efteråt.

Men USA är splittrat: En del anammar smittan och dess resultat helhjärtat, medan andra ser ner på de som enligt dessa bara ser till det yttre. Sen finns också Big Pharma med i bakgrunden, som ser chansen till stora inkomster, och en underjordisk rörelse som kräver att sjukdomen ska stoppas med alla tillgängliga medel. Lägg därtill några strävsamma poliser i huvudrollen som börjar misstänka att den där underjordiska rörelsen som hävdar att The Beauty alls inte är så oförargligt kanske har en poäng…

The Beauty

TV-värdar och värdinnor har givetvis glatt låtit sig smittas

Så, som sagt, rätt trevlig läsning men hittills helt utan överraskningar, plus att det börjar kännas som om historien inte riktigt håller för en längre berättelse. Det knakar lite i fogarna så fort man som läsare börjar tänka lite mer på hur sjukdomen egentligen fungerar, var den kommer ifrån, och så vidare. Hurley & Haun måste nog skärpa till sig lite ganska snart om tidningen ska fortsätta fungera som underhållning för stunden, och jag skulle gärna se att Haun också fick fram lite mer personlighet i teckningarna som har väl mycket av mannekängdockor över sig. Privat tänker jag på stilen som Morning Glories-stilen eftersom det var den första serien med den här typen av ytligt skickliga men mycket könlösa teckningar som jag läste och reflekterade över att japp, det här är en speciell och numera rätt vanlig stil.

Wytches är en renodlad skräckserie, och redan där känns det lite mer spännande eftersom det faktiskt inte finns så många sådana. Det finns serier à la The Walking Dead med stora inslag av skräck, men den har också inslag av drama, thriller, sf med mera. Här däremot är det otäcka övernaturliga varelser som rör sig i skogarna utanför den lilla staden dit tonårsflickan Sailor just flyttat med sin familj.

Manuset till Wytches är egentligen inte något speciellt. Scott Snyder skriver kompetent men inte så upphetsande om familjen som inser att någonting är fel. Det vill säga, mer fel än deras liv redan var, med tanke på att familjen flyttat efter att Sailor blivit misstänkt (men sedan friad) för att ha legat bakom att en annan flicka försvunnit.

Det finns suggestiva inslag i manuset, framförallt varelserna/häxorna i skogen som är långt ifrån hur häxor brukar skildrar, men det är ändå illustrationerna som är den stora anledningen till att Wytches känns mer spännande än The Beauty. Sidorna är fyllda av färger som ser ut att ha skvätts dit, planlöst men elegant, ovanpå de egentligen mycket vanliga teckningarna. Så plus till Matt Hollingsworth (färgläggare), godkänt till Jock (teckningarna).

Wytches

Klatschigt!

Men om nu Wytches ser så bra ut och har ett manus som onekligen har sina poänger, varför började jag med att skriva att båda dagens serier saknade det där lilla extra?

Problemet är att börjar man skrapa på ytan märker man snabbt att det är just bara ytan som ser så lockande ut (ungefär som de vackra människorna i The Beauty, alltså!). Jocks teckningar är som sagt inte märkvärdiga, och efter ett tag börjar också färgläggningen kännas som ett maner istället för att vara en fundamental del av serien. Jag gillar som sagt häxorna och fokuset på skogen i Snyders manus (högst personlig åsikt: skogar är suggestiva i sig, så gott som alltid:-) ) men ärligt talat, en tonåring med misstänkta psykiska problem, en pappa som skriver sagoböcker med klara paralleller till det som händer, och en småstad fylld med besynnerliga personer? De delarna är inte precis nyskapande😉

De sex nummer som kommit ut (serien är officiellt fortgående, men 6 nummer på drygt ett år är ingen hög takt) känns som om de nog räcker bra; den första historien är avslutad, och jag känner inte att jag behöver läsa fler:-)

Så två serier jag absolut var nöjd med när jag hade läst dem, men som jag också kommer klara mig utmärkt utan att någonsin läsa fler nummer av. Och sådana serier har också ett existensberättigande!

 

Japanska dramer: A Silent Voice & Orange

Postat den

Fortfarande lite långt mellan recensionerna här; datortid på fritiden har gått åt till programmering så inläggen här har varit en smula få i några veckor. Men jag har läst serier, bland annat de följande två relationsdramerna från Japan!

Orange av Ichigo Takano

Den här var ett spontanköp från min sida: En riktigt fet liten volym (första samling av två) av någonting som på baksida sades vara science fiction i vardagsmiljö, med fokus på relationer. Jag = såld (gillar små tjocka böcker, gillar sf, gillar mix av vardag och fantastik).

Science fiction-inslaget är rätt minimalt: En dag får den tonåriga Takamiya Naho ett långt brev skrivet av henne själv, tio år i framtiden, som innehåller en beskrivning av vad som kommer att ske på vissa nyckeldatum den närmaste tiden, och en uppmaning: Rädda Naruse Kakeru, en ny elev i klassen.

Givetvis tar hon det hela som ett skämt men efter hand som förutsägelserna i brevet visar sig stämma börjar hon tro på det, och på varningen angående Kakeru. Samtidigt, i serien, får vi också se vad som föranleder att brevet skrivs tio år senare, nämligen en återträff mellan några av eleverna från klassen där de möts vid Kakerus grav, många år efter hans död.

Och vad är det som hänt med Kakeru?

Inte är det någonting dramatiskt à la sf-action utan någonting mycket vardagligare: Kakeru dog i vad som verkade vara en olycka men som egentligen var ett självmord. Så vad Naho måste göra är att försöka hejda självmordet.

Det här är inte en romantisk komedi utan gravallvar med romantiska inslag. Kakerus depression skildras realistiskt; han är inte alltid ledsen och nere utan kan vara glad, liksom de andra, men trots Nahos ansträngningar faller han då och då tillbaka ner i mörkret. Och brevet hjälper inte så mycket för allteftersom Naho försöker undvika de för Kakeru jobbiga situationerna som nämns ändras förstås förutsättningarna, så brevets förutsägelser blir mindre och mindre träffande.

Orange

Dessutom, för det här är som sagt inte en serie som gör uppgiften att stoppa ett självmord till någonting enkelt, någonting som kan undvikas genom att en specifik traumatisk händelse stoppas, förstår Naho att även om hon förstås kan stoppa Kakeru från att begå självmord den specifika dag brevet nämner så hjälper det egentligen inte; det kommer fler dagar och fler gånger då Kakeru når botten.

Ichigo Takano gör det här bra; jag gillar hur han faktiskt tar depression på allvar och som någonting som inte går att lösa på ett enkelt sätt. Hans skildring av vännerna runt Naho och Kakeru är också mycket sympatisk, men inte heller deras reaktioner är okomplicerade.

Och jag uppskattar också att det lilla sf-inslaget (för som sagt är det här mycket mer ett relationsdrama än ett sf-dito) ändå tas på allvar, som beskrivningen av hur förutsägelserna blir mer och mer osäkra, och Nahos känslor när hon inser att Många världar-teorin som förklaring på hur framtiden förändrats pga att hon agerat annorlunda efter att ha läst brevet betyder att oavsett om hon lyckas få Kakeru ut ur depressionen eller inte så kommer han ändå dö i det ”ursprungliga” universat.

Jag hoppas den avslutande andra delen knyter ihop säcken på ett elegant sätt för hittills är Orange en bra läsning. Det finns brister, framförallt kanske att teckningsstilen och en del av handlingen känns lite väl tillrättalagda och alltför typiska för romantiska serier; de delarna känns lite torftiga och platta jämfört med den allvarliga huvudtråden, men bristerna är klart färre än de bra sidorna.

A Silent Voice av Yoshitoki Ōima

Det här är inte heller det en uppsluppen serie, om något är den ännu allvarligare än Orange. Här handlar det om mobbning, och huvudperson är för ovanlighetens skull en mobbare: Shoya Ishida. Eller för att vara exakt, en före detta mobbare som efter att ha mobbat sin nya skolkamrat Shoko Nishimiya och hon därför bytt skola efter bara en kort tid i sin tur blivit utfryst av de andra eleverna och lärarna, trots att de också (inklusive lärarna) behandlat henne illa.

Nu, några år senare, har Ishida gett upp: Han har inga vänner, han vill inte heller ha några eftersom han känner att han inte förtjänar några, och han har därför mer eller mindre bestämt sig för att begå självmord. Men när han stöter ihop med Nishimiya igen bestämmer han sig istället för att försöka att åtminstone delvis kompensera för sina misstag genom att ge Ishida chansen att lära känna klasskamraterna som hon aldrig fick chansen till som liten.

Och det är svårt för Ishida eftersom han själv klippt alla band (eller fått banden klippta), och han helt har gett upp hoppet att själv skaffa vänner. I serien symboliseras det av att så gott som alla personer har ett svart kryss framför ansiktet, en symbol för Ishidas ointresse för dem som individer och deras ointresse för honom. Han har heller inget hopp om att han någonsin ska bli förlåten för det han gjorde; att han vill hjälpa Nishimiya tycker han själv inte på något sätt ursäktar det hela.

A SIlent Voice

Liksom Orange tar A Silent Voice inga snabba genvägar och presenterar inga snabba fixar. Att både Ishida och Nishimiya förr eller senare kommer bryta sig ur sin respektive isolering (inte bara mobbningen har gjort att Nishiyama saknar vänner; hon är också döv vilket gör att tröskeln för att naturligt kommunicera med andra är högre) är måhända givet, men det är en lång och hård kamp för båda två. Kontakterna med de gamla klasskamraterna är inte lätta att ta, med tanke på alla känslor som återigen rörs upp, och det finns fler bland dem som har sina egna problem att hantera.

Likheter har dagens två serier och jag rekommenderar båda för läsning, men A Silent Voice är vassare än Orange (Oranges sf-inslag till trots!): A Silent Voice är mer konsekvent och mer helgjuten, och de smått klichéartade inslagen i Orange saknas. Persongalleriet är utmärkt och välutvecklat, och vägen till att åtminstone må lite bättre är svår och personlig; det finns ingen lösning som fungerar för alla.

Två serier åt det deppiga hållet, indeed, och för den som vill ha någonting mer uppsluppet och fartigt tänkte jag avsluta med att rekommendera en helt annan serie jag läst men som jag väntar med att recensera tills den är avslutad: Jason Shigas Demon. Jag kan inte komma ihåg när jag senast läste en lika ösig och oförutsägbar serie; fantastisk underhållning på i skrivande stund 652 sidor av planerade cirka 750, som slår all Hollywood-action med hästlängder. Jag menar, en serie där följande ruta faktiskt är helt igenom rimlig och strikt logisk med tanke på vad som hänt är någonting alla borde läsa:

Demon - Obstacles

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 227 andra följare