Blueberry: Toppar och dalar

Postat den

I och med att den sjunde volymen i Cobolts återutgivning av Blueberry dykt upp måste jag konstatera att jag misstog mig när jag förra gången sa att det här skulle bli det sista vi såg av Charliers manus; jag hade fått för mig att även Charliers sista album, Arizona Love, skulle vara en del av bok sju men så är det alltså inte. De tre albumen som ingår är följande:

Spökfolket

Här avslutas berättelsen om Blueberrys liv tillsammans med navajoerna i och med att deras flykt från det karga reservatet fullbordas. Det är snyggt tecknat med en Giraud i högform, och Charlier väver en intrikat historia, men jag tycker ändå att det är rätt skönt när historien tar slut. Varför det?

Trots det jag skrivit om de tidigare böckerna vad gäller Charliers skildring av indianerna och hur han hela tiden förbättrar denna (jämför navajoerna i Spökfolket med indianerna i det tidiga albumet Ensamma örnen och skillnaden är milsvid) så skaver det fortfarande lite, åtminstone för mig. Blueberry fortsätter att vara den enda som kan rädda indianerna; ibland är det självklart han som har bäst möjligheter när det gäller kunskap om hur armén arbetar, men det är lite skumt att han ska vara så mycket bättre än dem på gerillakrigföring med tanke på att det i princip är det indianerna utövat i åratal.

Dessutom känns aldrig Blueberrys kärleksrelation med Chini som mer än en påklistrad dramatisk detalj, för att problemen mellan Blueberry och Vittorio ska få en mer personlig prägel. Och jag tror Charlier tyckte ungefär detsamma, med tanke på hur Blueberry och Chini skiljs åt i slutet av Spökfolket:


Några års samvaro, inklusive att utföra livsfarliga uppdrag för att vinna Chinis kärlek (som han dessutom uppenbarligen har eftersom Chini alltid avfärdat Vittorio så fort hon fått chansen), och det hela slutar med att äh, Vittorio är värd din kärlek, jag drar vidare, tjaba! 😉

Sista kortet

När indankapitlet är avklarat drar handlingen vidare med att knyta ihop alla trådar som lagts ut under seriens (dittills) tjugo år. Härnäst handlar det för Blueberry om att bevisa sanning om sydstatsguldet, och därmed är det givet att han måste bege sig till Mexiko för att hitta Vigo, mannen vars lögner gjorde Blueberry till en rymling:

Charlier är i sitt esse här, med en handling där alla intrigerar mot varandra. Och eftersom Vigo och Blueberry träffats förut känner vet de vad den andre går för, medan de andra stackars parterna i den här historien som tror att de kan utmanövrera Blueberry och/eller Vigo är chanslösa.

Det är ett bra och passande slut på Blueberrys mexikanska äventyr, med en känsla av oundviklighet i dramat. Jag vet inte om Charlier visste att han närmade sig slutet på sin insats vad gäller Blueberry, men visst är det tydligt här att hans plan är att se till att inga bihandlingar lämnas åt sitt öde. Känslan av att en epok går mot sitt slut förstärks av Blueberrys agerande som är mer än vanligt dödsföraktande, där han vet att han nästan inte har någon chans att överleva som han agerar men han gör det ändå, trots att det inte är helt solklart varför han plötsligt så avskyr sitt liv på flykt.

Också Giraud bidrar till stämningen, både i den mer allmänna tonen där den skitiga realismen börjar dra mer åt det impressionistiska hållet (se exempelvis McClures ögon längst ner till vänster på sidan ovan) och i detaljer, som Blueberrys grånande tinningar.

Sedan gillar jag också de sidor som inte är lika fullpackade av text som ofta är fallet med Charlier; ibland trycker han in så mycket text att till och med Blake och Mortimer skulle kunna bli lite avundsjuka. De mer avskalade sidorna där teckningarna får stå för stämningen, utan text och med färgläggning som inte skulle skämmas för sig i Girauds science fiction-serie Inkalen, gör sitt till för att variera rytmen:

Allt som allt, ett av de bästa albumen i sviten.

Vid vägs ände

Ytterligare en titel som anspelar på att slutet är nära. Sydstatsguld-problemet är avklarat, men Blueberry sitter fortfarande i knipan eftersom alla tror att ha försökt mörda USAs president. Så, upp på hästen igen för att avslöja vem de riktiga intrigmakarna var, och dags att återse några andra gamla favoriter/fiender!

Ihopknytandet av trådar är inte riktigt lika framgångsrikt den här gången tycker jag. Vigo är en betydligt intressantare karaktär än de som dyker upp här, och hela den politiska intrigen känns också blek jämfört med det mycket mer personliga anslaget i Sista kortet. Dåligt är det inte, men kanske en smula pliktskyldigt. Och Charlier faller också tillbaka på en del inslag som han använt väl många gånger, som det myckna användandet av dynamit så fort någonting oväntat ska göras:

Men det gör i och för sig att Giraud får tillfälle att briljera; kombinationen av natt, snö och explosioner är svårslagen som stämningsförhöjare, och det jag gillar absolut mest i det här albumet. Färgläggningen är överlag mer dov och mättad än i de tidigare albumen och det ser riktigt bra ut; det framgår inte vem som ursprungligen gjort den (förutom att den är godkänd av och i vissa fall omgjord av Giraud) men en eloge till personen ifråga.

Nu är det iallafall bara ett album kvar av huvudserien där Charlier står för manus, och i det ska den allra sista lösa tråden klaras av: Chihuahua Pearl, den kvinna som Blueberry haft starkast känslor för (som sagt var Chini bara ett stickspår även om hon finns med i fler album än Pearl). Så den får vi se i samling åtta, tillsammans med de första albumen där Giraud även står för manus. Jag har bara läst de sistnämnda en gång förut, på danska, men då tyckte jag att Girauds egna album var starkare än något av Charliers. Vi får se om jag fortfarande håller med mig själv 🙂

Kan köpas bl.a. här:

 

PS. När jag läste den här boken noterade jag för första gången en sak jag inte sett förut. Under läsningen slötänkte jag lite att textningen varierade rätt mycket i boken; ibland vanliga prydliga versaler, ibland lite rundare och med en prick över ‘i’. Men när jag faktiskt tänkte till lite såg jag att det fanns ett system: McClures repliker är konsekvent textade på det senare sättet, medan all annan textning (repliker, textplattor) använder den förstnämnda varianten. Se till exempel sidan från Sista kortet här ovan, där McClure syns till. En snabb titt i Carlsens gamla svenska utgåva visade att ingenting liknande fanns där, men däremot började den här egenheten redan i albumet Chihuahua Pearl i Cobolts utgivning (innan dess ”pratar” McClure likadant som alla andra). Så jag antar att samma gäller de franska originalen men eftersom jag inte har tillgång till dem så är det bara en gissning. Och sen återstår frågan vad det symboliserar: En sprucken whiskyröst? En äldre mans röst? Någon dialekt? Mystiskt!

Gott och blandat 11: Nyårsrensning, del 2

Postat den

Nyårsafton, men eftersom jag är rätt rejält sjuk så jag måste stanna hemma får jag väl fortsätta min rensning, idag med europeiska och amerikanska serier som jag skrivit upp på min lilla lista över serier jag kanske ska skriva om. Hugg i!

Carthago & Carthago Adventures av Christophe Bec (manus) & diverse tecknare: Äventyr med monster/”utdöda” djur/mytologiska väsen bjuds det på här, och faktiskt sågs de första albumen av Carthago till på svenska i tidningen Hagel. OK underhållning för stunden men verkligen inte mer, och mycket av min goodwill för serien beror på att en megalodon spelar en stor roll. En mycket typisk habil modern fransk actionserie, med halvtråkig men kompetenta teckningar (ibland bättre än så, i några album).

Carthago Adventures

The Old Geezers av Wilfrid Lupano (manus) & Paul Cauuet (teckningar): Småkul fransk serie om ett gäng gamla män som träter om gamla oförrätter och ungdomen av idag. I de rikliga återblickarna får vi se hur deras politiska och emotionella gräl en gång uppstod, och i nutid hur några av dem fortfarande står upp för sina gamla ideal: Anarkism, kommunism, och allmänt gott och blandat i fransk revolutionär anda! Saknar lite styrsel och den där skärpan som skulle behövts för att göra den riktigt bra.

The Old Geezers

Castle in the Stars av Alex Alice: Allålders-science fiction där rymdfarten startar långt tidigare, redan på 1800-talet, närmare bestämt under kung Ludvig II av Bayerns insyn. Så den som känner till Ludvig förstår nog att det bjuds på en myckenhet av barockslott, överdådiga miljöer, och annat ståtligt. Manuset är dugligt men det är teckningarna som verkligen lyfter serien, där besöket på månen är höjdpunkten. Två (hittills) översatta albumen som mixar Jules Verne, bayersk elegans, och en son i desperat jakt efter sin försvunna mamma till en smaklig måltid.

Castle in the Stars

Valentine av Vanyda: Den här serien förtjänar egentligen en egen post för det är en av de allra mest lyckade skildringar av tonåringar jag läst. I sex tjocka album får vi följa Valentine i hennes vardag, med intriger i skolan, kärlekstrassel, och allt annat som ingår i en tonårings liv. Hur händelser samtidigt kan vara triviala och livsviktiga, på just det där sättet när du är på gränsen till att bli vuxen, fångas på pricken, och jag älskar hur saker som den första gången skildras på ett så avslappnat vis med en Valentine som förstår båda hur oviktigt det egentligen är i det långa loppet men ändå omvälvande för stunden. Teckningarna är enkla och effektiva, även om Vanyda inte alltid är helt säker på handen. En toppenserie helt enkelt, och en perfekt serie för den som har blivit lite för stor för serier som de av Raina Telgemeier.

Valentine

Lights of the Amalou av Christophe Gibelin (manus) och Claire Wendling (teckningar): En sympatiskt tjock samling av fem franska originalalbum, med en fantasyserie där vesslor, småfolk och andra varelser lever bland de ovetande människorna. När deras värld hotas av undergång blir några av dem tvungna att ge sig ut på en oviss färd för att stoppa katastrofen… Så jupp, en mycket traditionell historia och det gäller även teckningarna; det här är en serie som tveklöst skulle passat bra i exempelvis Epix. Faktiskt hade jag lite svårt att förstå att det var en ny serie eftersom den kändes så urtypisk för 80/90-talets franska serier, så precis i skrivande stund (helt ärligt!) kollade jag nu original-copyright och mycket riktigt var det 1990-96 som den kom ut första gången. Tänk Loisel, men en gnutta mindre charmiga teckningar, och ni vet vad som gäller. Med andra ord, en klart trevlig läsning, om än inte överraskande 🙂

Amalou

Story Without a Hero av Jean Van Hamme (manus) & Dany (teckningar): Den här läste jag mest för att Van Hamme är en rutinerad räv som ibland får till det riktigt bra, medan Dany är en visserligen skicklig tecknare men som mest gjort bedrövligt gammalmodiga skämtserier som mest går ut på att rita nakna kvinnor, så en äventyrsserie av de två lät iallafall intressant. Och jodå, godkänt blir det för de två albumen om en flygplansolycka och vad som händer med passagerarna, där det andra albumet (med titeln Story Without a Hero – Twenty Years Later) berättar om hur det gick sen. Manuset är som Van Hammes brukar vara skickligt sammansatt om än fullt av klichéer, men jag måste erkänna att det roligaste var att se Dany försöka teckna mer realistiskt. Han är ju skicklig på sin slicka halvkarikerade stil när han tecknar lättsam erotik, men här, när han försöker sig på någonting annat, misslyckas han rätt rejält. Så kanske intressant snarare än bra, men det är alltid något!

Story Without a Hero

The Manhattan Projects av Jonathan Hickman (manus) & Nick Pitarra (teckningar): En mycket bisarr pågående serietidning om en alternativ-historia där det inte fanns ett Manhattan-projekt utan flera, där de ännu mer hemliga är betydligt konstigare än en enkel atombomb. Einstein, Feynman, Oppenheimer, Fermi och andra kända vetenskapsmän, för att inte tala om deras okända tvillingar, kloner, utomjordingar, talande hundar, amerikanska presidenter i robotkroppar, erbjuder en fascinerande men smått (nej, lögn, mycket!) obegriplig historia, där Pitarras groteska teckningar bidrar till att jag har roligt medan jag läser men att det samtidigt saknas ett syfte med det hela. I början verkade det som om Hickman var på väg mot ett bestämt mål, men efterhand har det visat sig att det nog bara är stundens ingivelse som för serien framåt. Nåja.

The Manhattan Projects 020-009

Downward to the Earth av Philippe Thirault (manus) & Laura Zuccheri (teckningar): Science fiction i två delar där människor lägger sig i det som de ser som en primitiv civilisation på en främmande planet. Jag läste serien för att den bygger på en roman av Robert Silverberg, en författare som kan skriva riktigt bra men som också står bakom en hel del skräp. Efter att ha läst serien kan jag inte säga om romanen hör till de förra eller de senare, men serien var mest ett stort Jaha: Lite blod, lite naket, lite utomjordisk mysticism, och sen var det hela över. En utfyllnadsserie för att ha någonting att ge ut, kort sagt.

Downward to the Earth

Jag tror jag nöjer mig med dessa; huvudvärken gör sig påmind så det är dags att lämna datorn. Det fanns fler serier på listan, men de övriga har jag uppenbarligen inget intresse av att skriva om nu, så de får vara. Och för den som är intresserad såg den kompletta listan ut såhär:

  • Carthago + Carthago Adv.
  • Blank Slate
  • The Old Geezers
  • DC Universe Moore/Gaiman
  • Castle in the stars
  • Glorious summers
  • Mister Miracle
  • Valentine
  • Masters of Spanish Comics
  • Alien: Dead Orbit
  • The alliance of the curious
  • Där ute går världen under
  • Kill or Be Killed
  • Amalou
  • Walking dead
  • Godzilla Stokoe
  • Nya L.E.G.I.O.N.
  • The Word of the Mute
  • Story without a hero
  • A Walk through Hell
  • Breathless
  • Manhattan projects
  • Adrift
  • Downward to the Earth
  • Alcyon

Av de jag hoppade över kommer jag nog återkomma till Mister Miracle och Glorious Summers eftersom de är både bra och serier jag inte skrivit om förut, medan Där ute går världen under och Kill and Be Killed är bra men jag har inte mycket nytt att säga om dem. Resten? Njae.

Gott Nytt År!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

 

Gott och blandat 11: Nyårsrensning, del 1

Postat den

Jag tänkte att det kanske vore lika bra om jag tog chansen att innan året är slut en gång för alla rensa ut min (alltför) långa lista med serier jag läst som jag eventuellt skulle skriva om. Dvs, serier som jag inte känner för att skriva ett helt inlägg om, och det behöver inte betyda att de är dåliga för ibland är det bara så att jag inte har så mycket att säga om även bra serier.

Men ok, de flesta är nog bara godkända, om ens det 😉

Så idag blir det minimalare än någonsin, med bara någon/några enstaka mening/ar om serien ifråga. Med andra ord, extremt generaliserande och antagligen helt orättvist. Men varje serie får chansen att motbevisa mitt omdöme med varsin sida så ni får chansen att se vad det handlar om. Och för att inte bli alltför långt börjar jag med en hög manga; resten kommer imorgon (eller möjligen i övermorgon…)!

Moteki Omnibus v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Moteki av Mitsurō Kubo: Vuxen man som aldrig haft tur i kärlek tror sig plötsligt vara lyckans gullgosse när alla kvinnor han känt och haft känslor för börjar höra av sig. Sen blir det How I Met Your Mother i mangaversion,  dvs vem om någon ska han bli ihop med. OK setup men halvdant genomförande, så när de totalt fyra volymerna var över gjorde det ingenting.

Shojo FIGHT! v05 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Shojo FIGHT! av Yoko Nihonbashi: Sportmanga om ett flicklag i volleyboll. Plus för kvinnor i huvudrollerna, plus för omväxlingen i teckningsstil (som lustigt nog mer ser ut som när till exempel en europé gör serier i mangastil), minus för avsaknaden av högdramatiska matcher som pågår i evighet. Så kul med variationen, men nja för utförandet.

Peach Mermaid v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Peach Mermaid av Ruri Miyahara: Romantik med USP att kvinnliga huvudrollsinnehavaren är en sjöjungfru som blivit betuttad i en vanlig kille. Hon kan förvandla sig så att hon har en mänsklig kropp, men tyvärr så reverterar hon till fiskunderkropp så fort hon blir det minsta upphetsad -> serien består av en enda lång räcka ”komiska” kapitel där de blir lite småintresserade men sen blir det tji. Småkul i början men jag tappade intresset efter två volymer, men nu ser jag att det bara var en volym kvar så kanske tar jag och läser den ändå…

Forget Me Not v01 (2016) (Digital) (danke-Empire)

Forget Me Not av Mag Hsu (manus) & Nao Emoto (teckningar): En nackdel med att vänta så länge med att skriva om serier jag läst är att det kan vara svårt hålla isär de som saknar särprägel. Den här har jag svår att hålla isär från Moteki, för även här är det en man som försöker förstå vem av alla de kvinnor han hållit kär är den som han egentligen borde vara ihop med. Mycket smetigare och mer melodramatisk än Moteki, man kan riktigt höra de smäktande fiolerna som spelar i bakgrunden, så nä, blä.

Is Kichijoji the Only Place to Live v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Is Kichijoji the Only Place to Live? av Makihirochi: Ah, en av de där underbart extremt nischade serierna igen. Här om två systrar som jobbar som mäklare i Kichijoji, den coolaste förorten till Tokyo, som så fort en potentiell kund kommer in istället tar denna med till någon annan förort, varpå kapitlet fördrivs med att de går igenom och förevisar alla fördelar med denna. Och det är allt, ingenting mer händer. Jag har läst en volym, det finns flera, men även om jag gillar det udda så är det inte för att jag personligen verkligen gillar Kichijoji som jag tänker skippa resten. Men om jag skulle flytta till Tokyo kanske jag skulle läsa lite mer 🙂

Go For It, Nakamura! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Go For It, Nakamura! av Syundei: Lyckad komedi om Nakamura som är kär i sin klasskompis Hirose Aki men som har förtvivlat svårt att våga säga det. Försöker gör han, men varje gång det är nära så vågar han inte riktigt göra det. Enkel och charmig serie i en volym, och med ett öppet slut som Syundei förklarar med att han ville sluta medan Nakamura åtminstone skulle ha ett glatt minne av Hirose. En kul liten bok!

Kakafukaka.jpg

Kakafukaka av Takumi Ishida: En till av alla serier om ett kollektiv dit Aki Terada flyttar efter att hennes pojkvän bedragit henne. Givetvis bor en annan gammal pojkvän där, och handlingen är igång. Helt OK, måhända helt utan originalitet, så jag kommer inte ihåg mycket av den trots att jag nyss läste den, men snygga omslag!

How NOT to Summon a Demon Lord v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How NOT to Summon a Demon Lord av Yukiya Murasaki (manus) & Naoto Fukuda (teckningar): Seven Seas Entertainment vräker ut manga med fantasy-anknytningar som alla går ut på att placera vanliga människor i en fantasy-setting. Här en dataspelare som plötsligt befinner sig i sitt favoritspel, i rollen av en Demon Lord. Inte bättre inte sämre än andra i genren, men jag tar den som exempel. Andra jag nyligen läst är Satan’s Secretary (mycket proper dam blir en extremt effektiv administratör i helvetet), I’m Standing on a Million Lives (skolungdomar får kämpa sig igenom 10 uppdrag med livet som insats inne i ett dataspel), och fler därtill. Alla småcharmiga, men i längden alldeles för enkla för att vara värda att följa en längre tid. Jag föredrar helt klart Seven Seas när de satsar på lite ovanligare relationsdramor istället, som Go For It, Nakamura!.

Flying Witch

Flying Witch av Chihiro Ishizuka: Har du alltid undrat mer om vardagslivet för häxor i Kikis expressbuds värld? Här har du svaret med en något äldre häxlärling som träffar äldre häxor, värvar en yngre adept, med mera. Jag älskar den lugna stämningen i Miyazakis film, men i den här serien är det kanske lite väl odramatiskt; efter fem lästa volymer har fortfarande ingenting egentligen hänt. Och ja, den känns lite väl kalkerad från Miyazaki för att det ska kännas helt OK.

High-Rise Invasion v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

High-Rise Invasion av Tsuina Miura (manus) & Takahiro Oba (teckningar): High concept-skräck när utan förklaring Yuri Honjo plötsligt befinner sig i en värld som enbart består av skyskrapor där det bara går att röra sig på taket och i de översta våningarna, och om det inte vore nog finns det också diverse maskförsedda människor som är ute efter att mörda alla andra. Skrämmande miljö som fungerar bra i de första volymerna, men samtidigt har jag läst flera liknande serier förut, så slutomdömet kommer bli väldigt beroende på hur det hela avslutas.

Mix

Det knepiga med att illustrera Adachi är att hans allra starkaste sida är rytmen, hur han bygger upp scener / kapitel / böcker, och då räcker inte en enda sida…

Mix av Mitsuru Adachi: En slags uppföljare till Adachis ultraklassiker Touch där vi får återse samma skola trettio år senare, en skola som efter succén i Touch aldrig varit i närheten av att nå Koshien igen. Men nu är ett nytt talangfullt brödrapar på gång… En hel del vinkningar till den äldre serien, inklusive inhopp av några av dess birollsinnehavare, och Adachi är mycket skicklig på att göra serier med en god stämning. Men lite avslaget är det allt, och inte i närheten av hans mest lyckade serier som just Touch eller Cross Game. Så kul för fans som mig, även om jag hellre sett honom göra någonting helt nytt. Ännu inte avslutad men femton volymer har det redan hunnit bli.

Så det var nog alla, och den enda jag tveklöst kan rekommendera är Go For It, Nakamura!; några av de andra har sina poänger men är mer till för de som just gillar  det som utmärker serien ifråga (som Mix) . Jag har också på min lista två till manga men den ena, Wotakoi, kommer jag ihåg absolut noll om, och den andra som jag bara skrivit ”Receiving Hakane” vid som jag anar är en slags förkortning av någon serie kan jag inte ens förstå vilken det är, så sannolikheten för att den var extremt läsvärd är nog minimal 🙂

Härnäst, resten!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

 

Några tankar om en ärkekonservativ extremkapitalist

Postat den

Det är med andra ord dags för några rader om Harold Gray och hans serie Little Orphan Annie. Suck, kanske någon tycker, för det är sjätte gången jag skriver om serien, om jag räknat rätt 🙂 Men den här gången tänkte jag skriva lite om vad man kan lära sig av att läsa en serie som den här med dess extremt annorlunda och mycket tydligt politiska innehåll, i ett land och en tid där en liknande politik sedan länge setts som omodern och omöjlig.

För visst är Grays idéer och åsikter mestadels uppåt väggarna galna, och ju mer politisk han blir desto tydligare blir det. I den senaste volymen Open Season for Trouble (som samlar serier från 1950-51) är det som vanligt Daddy Warbucks som står för de långa monologerna om samhället, där han pläderar för ohämmad kapitalism för att främja samhället, för demokrati och att låta lagen ha sin gång medan han samtidigt själv dödar de som han anser vara samhällets fiender så fort han får chansen, och givetvis för rätten att bära vapen:

Little Orphan Annie - weapons.jpg

Gray är en gudabenådad berättare som kan låta sina personer prata och prata och prata i vad som tycks vara oändligt långa sekvenser, men det blir aldrig tråkigt även när det handlar om en så övertydlig berättelse som den ovan (som givetvis tillsammans med pläderandet för vapen också lyckas få in en gliring mot människor (eller kvinnor, som oftast representerar de som försöker vara mjuka mot brottslingar hos Gray). Om serien bara bestått av sidor som den här skulle den förstås aldrig blivit så populär som den blev, men så fort Warbucks dyker upp kan man räkna med några lektioner i hur Gray tycker samhällen borde fungera.

I den här boken är gudskelov Warbucks inte med alltför mycket, och han avpolletteras snabbt när Annie ytterligare en gång av diverse anledningar skiljs från honom; ibland är logiken i deras skilsmässor rätt krystad men eftersom resultatet är en Annie utan Warbucks gör det verkligen ingenting 😉

Och det är när Annie återigen slår sig ner i ett litet samhälle som både historien blir riktigt intressant igen, och de positiva sidorna med Grays åsikter tittar fram. Här, i vår tid, tenderar många att framställa de som inte har samma åsikter som alltigenom onda; att det kan finnas positiva saker hos en meningsmotståndare är otänkbart. Man kan bara tänka sig vad en som Gray skulle fått höra, med tanke på hur han ofta resonerar i serien (och att Warbucks är Grays härold är det ingen tvekan om, med tanke på vad Gray själv sa under sin levnad).

Men ändå är serien bra, och det är inte bara för att Gray kan väva ihop en spännande och gripande berättelse. Det är också för att han genuint tror på att alla i princip är lika mycket värda, åtminstone i bemärkelsen att man inte kan avfärda någon enbart för personens ursprung eller bakgrund. Den här gången är det allra bäst exemplifierat av den europeiska hushållerskan Pavlova:

Little Orphan Annie - Pavlova.jpg

Lika typiskt för Gray som att han alltid håller på kapitalismen och USA, lika typiskt är det också för honom att han tror på att vem som helst kan visa sig vara mer än vad fördomsfulla människor tror (här är de senare representerade av borgmästare Bons vars anor är tadelfria men det gör honom inte till en bättre människa). Att tycka att Pavlova är ointelligent bara för att hon inte kommer från USA och inte kan prata engelska är bara för dumt, helt enkelt.

Det var väl ungefär dit jag ville komma med det här inlägget, så här dagarna före jul: Det kan vara nyttigt att komma ihåg att meningsmotståndare kan ha sina ljusa sidor, till och med en sådan ärkekonservativ, för att inte säga ärkereaktionär, person som Harold Gray.

God Jul / Gronsk Pyk på er alla!

Little Orphan Annie - Christmas.jpg

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

 

 

PS. För att man nu inte ska förledas att tro att Gray när han är sentimental skulle mjukna ska jag kanske säga hur det går för Pavlova. Det ser mörkt ut ett tag, men efter att hon avslöjat skurken som försökt utpressa henne och hennes fästman är det dags för hårdare nypor:

Little Orphan Annie - Pavlova 2.jpg

Piskningen fortsätter rätt länge efter den här sidan och avbryts inte förrän sheriffen dyker upp och stoppar Pavlova. Skurken har nästan avlidit av misshandeln, men som sheriffen nöjt konstaterar när Pavlova undrar varför de stoppat henne och varför de ska ta skurken till läkaren: ”Why, M’am, so he can walk to th’ gallows – Th’ state aims to hang him, soon as he’s well enough –”.

Varpå historien om det lilla samhället är över, och Annie istället flyr till en storstad där hon hamnar som hjälpreda på ett ålderdomshem där anhöriga som vill bli av med sina gamla släktingar skriver in dem varefter doktor Lathel (som vanligt är Grays namn inte värst subtila; läs det baklänges) mördar dem, med gift och/eller genom att elda upp dem. Julmys!

Love and Rockets: Färdigläst, del 2

Postat den

Det är väl lika bra att klara av recensionen av Beto Hernandez serier i den andra halvan av min genomläsning av Love and Rockets från starten fram till idag. Jag menar, jag är på gott humör, det är snart jul, och jag har tid över, så om jag inte tacklar eländet nu vet jag inte när det skulle passa bättre 😉

En varning bara: Jag tror det kommer bli ett sällsamt ofokuserat inlägg där jag mest bara klagar på saker allteftersom jag kommer på dem. Och också varning för att jag kommer tvingas beskriva en del rejält obehagligt sexuellt våld. Men först, en utvikning om en helt annan serie som jag kom att tänka på när jag läste Beto: Cerebus av Dave Sim.

För den som inte vet vad Cerebus är för en serie så var det en självpublicerad serietidning som startade 1977 och som avslutades 2004. Rent publiceringsmässigt var det imponerande, med 300 nummer skapade och utgivna av samma person (med teckningshjälp från Gerhard från och med nummer 65 och tidvis publiceringshjälp från Deni Loubert), och Sim var dessutom en stark förespråkare för självpublicering och friare copyright; när Sim dör kommer Cerebus släppas till public domain (dvs vem som helst får återtrycka och ge ut den), och redan nu är det fritt fram för den som vill att använda alla karaktärer från serien i egna skapelser.

Lägg därtill att serien länge var kritikerhyllad och av många länge ansågs som någonting av det bästa som gjorts, trots att serien började som en enkel (men lyckad!) parodi på Conan och andra sword & sorcery-skapelser innan den tog en allvarligare vändning när Sim började intressera sig för politik, religion och filosofi. Manusen var roliga, skarpa, och intelligenta, teckningarna mycket eleganta (framförallt när Gerhard kom in i bilden), och få serieskapare har experimenterat lika fantasifullt och lika lyckat med layouter, textning och andra inslag.

Cerebus 66 - baby throw 1

Cerebus 66 - baby throw 2

Cerebus som påve i nummer 66, innan katastrofen

Men trots det är den idag mer eller mindre bortglömd, och den nämns i princip aldrig som en klassiker. Så någonting gick fel, och det var inte lite fel heller: Kommen ungefär halvvägs började Sims filosofiska funderingar att fokusera på könsfrågor och feminism, och där slog det slint med råge. Serien hade redan av och till börjat inkludera längre textstycken, och i det ökända nummer 186 togs hans anti-feministiska (eller mer rättvisande, anti-kvinnliga) idéer helt över.

Jag tänkte inte grotta ner mig i det träsk som hans funderingar utgjorde, den som är intresserad kan googla på typ ”Cerebus 186”, utan istället konstatera att få har fallit lika djupt som Sim vad gäller att bli bortglömd och ignorerad. Onekligen har han ingen att skylla på utom sig själv, men jag skulle för egen del säga att även om serien blev markant sämre vad gäller manus efter den här perioden, framförallt för att huvudpersonerna gick från att ha varit självständiga individer med genuina karaktärsdrag till att bli enklare tvådimensionella representanter för Sims filosofi (mest tydligt vad gäller Jaka som i slutet inte längre gick att känna igen, så platt hade hon blivit), så tappade Sim aldrig sin hantverksskicklighet och när han lät den slippa fram utan politiska undertoner så fanns även humorn där. De avslutande numren om Cerebus död är väl så bra som någonsin de bästa tidigare numren.

Så Sim blev straffad (rättmätigt, återigen) för hur usel han blivit vad gäller delar av serierna, och det är precis på grund av det jag kom att tänka på honom när jag funderade över Betos konstnärliga bana. Beto hyllas fortfarande som en av de riktigt stora serietecknarna, och jag tycker också att en del av Palomar-serierna från de tidiga Love and Rockets-numren är fantastiskt bra. Men jag tycker också att det Beto gjort de senaste decenniet eller så är långt sämre än några serier Sim någonsin gjort, och även om de till skillnad från Sims inte är uttalat kvinnofientliga är det baske mig snudd på lika sunkigt, så när man dessutom adderar hur katastrofalt Beto numera tecknar är det bara att konstatera att de som hyllar Beto av idag är helt förblindade av serier han gjorde för mer än ett kvarts sekel sedan (och säkerligen av att tidningen Love and Rockets också innehåller Jaimes överlägsna bidrag).

Jag nämnde Betos tendenser redan i inlägget jag gjorde efter att ha läst första hälften av Love and Rockets, dvs att han kunde bli rörig vad gäller manuset, teckningarna svajade ibland, och att han spenderade alldeles för mycket tid på evighetslånga förvecklingar inom Lubas familj, ofta parat med mycket tveksamma inslag av porr och våld, men att det ibland kunde glimta till av kvalitet.

Tyvärr försvann de där glimtarna medan det andra otyget istället växt hämningslöst. Det finns så många gräsliga inslag jag skulle kunna nämna, men det som gör mig mest irriterad är återigen den totala fixering på sunkig sex. Ni har kanske läst några av de där serieböckerna som är serieversioner av B-filmer som Lubas syster Fritz spelade in? Jag har läst några förut och skrivit om dem och jag var inte så värst förtjust i dem, men inte anade jag att serierna som handlar om Fritz utanför filmerna skulle vara/bli så mycket värre. Inte för att man slipper undan B-filmerna ändå för förutom fristående serieböcker om dem vävs de också in i Betos ”vanliga” serier i Love and Rockets-tidningarna.

Jag tror att det enklaste för mig blir att ta ett antal exempelsidor från Betos produktion i volym 3 och 4 av Love and Rockets, med kommentarer, för att försöka förklara vad som är fel.

Love & Rockets - New Stories 05 - film-Beto.jpg

Vi tar väl och börjar med en sida från volym 3 som väl demonstrerar hur Betos anatomiska kunskaper numera fungerar. Visst är det här en sida från en av B-filmerna, närmare bestämt från en film-version av Palomar (så föreställer t ex kvinnan i Mona McSvin-kläderna Luba), men det är likafullt en katastrof vad gäller teckningarna. Ni slipper se det grafiska våldet som senare tar vid, men tro mig, det kan ni bara vara glada för.

Mannens groteskt uppsvullna muskler kan han delvis tacka dr Emil för, så låt oss presentera doktorn:

(Jag tänkte försöka undvika att visa upp alltför mycket åt porrhållet direkt på sidan, så klicka här för att se bilden; varning alltså om någon inte gillar naket)

Här är det alltså inte frågan om en film-scen utan om ”verkligheten”. De två kvinnorna är Mila, en skådespelare som hatar Fritz (Lubas syster som är något av den centrala personen i allt Beto gjort de senaste decennierna) och som därför försöker efterlikna henne så mycket som möjligt, och Pupusi som är en av en hög (mycket) unga porraktriser som också vill leva på Fritz rykte och som kallar sig för Baby Fritz, Fritz Junior, Cloned Fritz, osv.

Det finns absolut inte ens en tillstymmelse av försök att göra någon av alla dessa personer intressanta; deras enda uppgift är att spela in porr och prata om porr, och i dr Emils fall, ha två penisar. Jag ska också nämna att om kvinnorna har gigantiska bröst så gäller detsamma en del av männen och deras organ, och det diskuteras givetvis hela tiden. För er som gillade de gamla Palomar-historierna kan det kanske vara intressant att veta att Gato hade en enormt stor en? Och att det var därför Guadalupe (Heraclio och Lubas dotter) senare gifte sig med honom eftersom hon inte gillar sex om inte mannen är extremt välutrustad? Pipo är inte lika intresserad och stalkar istället Fritz som hon senare mer eller mindre utpressar att gifta sig med henne, och tar med henne på BDSM-klubbar och annat.

Skälet till att jag nämner Gato, Guadalupe, Pipo med flera Palomar-personer är för att man ska förstå hur Beto, likt Dave Sim före honom, också har reducerat tidigare intressanta personer till skuggor av sina forna jag. Palomar-befolkningen framställs numera som enbart intresserade av sex (och våld, ibland), alla ligger med alla, och andra relationer göra sig icke besvär. I sig är det förstås inget fel på att skildra sex och människor som är extremt intresserade av det, men när det som här reducerar manuset till en usel blandning av en ointressant såpa och porr så förtjänar det all kritik det kan få. Det förekommer också en hel del omskrivningar av historien så att till exempel Manuels död i de tidigaste serierna som var en central del nuförtiden har en helt annan förklaring som förtar mycket av styrkan i skildringen.

Och apropå Pipo så är här en sida från volym 4 där vi kan se hennes nuvarande sambos, Corazon och Tikitik:

(Mer naket)

Med andra ord, volym 4 fortsätter i samma stil. En sak har dock ändrat sig i de allra senaste numren: Varje gång nakna bröst dyker upp i Betos serier är de antingen dolda med en skylt som säger ”Must be over 18” eller helt bortretuscherade. Enligt uppgift har dock Beto sagt att all censur kommer avlägsnas i de kommande samlingarna. Oh joy.

Jag tror att jag måste ta en sida till från en av de där B-filmerna:

Lova and Rockets - film-Beto.png

Den här sidan är från tidigt i volym 3 så teckningarna är en gnutta säkrare här, och sidan i sig är inte så förskräcklig. Jag tar med den för att få en chans att också nämna hur Betos intresse för porr blandas samman med grovt våld nuförtiden. Jag ville inte ta med den sida som visar vad som senare händer de två små utomjordiska barnen som syns här ovan, men vad som händer är att mannen med pipan sodomiserar dem tills de dör och sedan krossar deras huvuden. Och ja, Beto är mycket noga med att påpeka att det just är sodomi eftersom… ja, jag vet ärligt talat inte, och vill nog inte veta heller.

Det här är genomgående i Betos film-serier som de skildras i Love and Rockets-tidningarna (de fristående film-böckerna är mycket mer nedtonade): Naket, ibland oskyldigt pinuppande, ibland mer åt porrhållet, och ofta blandat med grovt våld. Visst skulle man kunna hävda att det ju bara är filmer, men å andra sidan är ”verkligheten” i serien förstås lika påhittad den, så det är ingen ursäkt. Plus, såklart, att som jag tidigare sa innehåller de senare precis samma ingredienser de med.

Som jag varnade för är det ofokuserat idag, så låt mig avsluta plågan nu med att liksom för Jaime i inlägget om honom ta med en sida från det allra senaste numret av volym 4:

Love and Rockets v4 06 - Beto-amatör.jpg

Nog är det sorgligt att se hur amatörmässigt Beto tecknar här. Ta den tredje rutan med detaljer som Rosys arm+hand, eller för delen hela hennes kropp. Jag tror knappast han skissar alls numera, och det skulle väl vara ok om han var tillräckligt skicklig för att rita fritt, men så ligger det som synes tyvärr inte till.

Dags att sluta nu, och då har jag inte ens hunnit nämna saker som att Beto nuförtiden är så dålig på att ge antydningar om vad som pågår i sina serier att när han gör tillbakablickar, vilket han gör ofta, så har han en tjockare ram runt de rutorna, men eftersom så många av hans karaktärer inte åldras över huvud taget (tack vare dr Emils genbehandling så att deras hud kontinuerligt återskapas med resultatet att de ser evigt unga ut; i andra episoder sägs det istället att många i Lubas släkt har en mutation som ger samma resultat) och det därför är så gott som omöjligt att förstå att det är just tillbakablickar åtföljs de alltid av en liten fotnot längst ner som förklarar att tjock ram = tillbakablick.

Så långt har alltså Beto fallit att han numera måste explicit förklara en teckningskonvention som till och med de allra grönaste serieskaparna brukar kunna få till utan en klumpig fotnot.

Den som besvärar sig med att leta upp skriverier om Love and Rockets kommer i princip bara hitta hyllningar. Men notera att de flesta skriver om volym 1 även om Jaimes senare serier och framförallt de allra senaste kan få (välförtjänt beröm) medan ytterst få, om någon, ens nämner vad Beto åstadkommit sedan den tiden. Jag vet inte om det är för att de ser hur undermåliga serierna är men inte vill påpeka det eller om det är för att de läser med nostalgiska glasögon, men jag tänkte att det var dags att påpeka det iallafall. Om jag har slitit mig igenom varenda en av Betos sidor ska jag åtminstone få gnälla om det 😉

Love and Rockets: Färdigläst, del 1

Postat den

Yes! Det tog ett bra tag att läsa igenom alla Love and Rockets-serier från starten men det är egentligen inte så underligt; 38 års serieproduktion av två personer (Mario (jag kommer använda brödernas respektive förnamn eftersom min vanliga princip med efternamn inte fungerar så bra när alla delar det…) har gjort så få sidor att de inte behöver räknas) i ett svep… Jag gav en halvtidsrapport för en månad sedan, och nu tänkte jag skriva om resten.

Men jag delar upp det hela i två delar. Inte för att jag tror det kommer bli så mycket text, men för att jag tänkte behandla de två bröderna var för sig. Redan i förra inlägget anmärkte jag på framförallt hur Betos serier utvecklat sig, och eftersom den trenden om något accelererar i de senaste decenniets serier blir det enklare att hålla isär dem. Plus att jag då också inte behöver jämföra dem med varandra, någonting jag gärna undviker den här gången för att inte stackars Jaime ska behöva samsas med Betos alster 😉

Så, jag börjar med den bästa halvan, dvs Jaime!

Efter att ha läst första hälften av serierna tyckte jag att Jaimes kvalité i volym 2 hade sjunkit jämfört med hans bästa serier i volym 1; han famlade efter intressanta historier att berätta, och när han någon gång använde sig av sina beprövade Locas-karaktärer märktes det visserligen att han var sig tryggare med dem, men manusen kändes ändå som upprepningar av det vi redan sett. Enda skillnaden var egentligen att personerna var lite äldre, men det faktumet användes aldrig på något intressantare sätt.

Men i volym 3 & 4 (totalt blev det åtta tjocka nummer i volym 3, och hittills sex stycken i volym 4) blir det bättring. Persongalleriet utvecklas med några nya karaktärer som det känns som om Jaime inte kommer tröttna på och därmed överge, som Tonta, Vivians halvsyster, en tonåring vars röriga liv jag gärna ser mer av. Till skillnad från en del andra som dykt upp och sedan försvunnit är hon inte en andrahandskopia av Maggie, Hopey eller någon av deras vänner som de var i seriens begynnelse.

Love and Rockets - Tonta & Gretch

Tonta och hennes vän Gretch på sommaräventyr

Vackert så, men det som framförallt är bra är en lång följetong som började i volym 3 och som precis avslutats i volym 4 efter tre år: Is This How You See Me?, en berättelse om en återträff i Huerta och samhället där Maggie och Hopey växte upp tillsammans. Maggie, Hopey och de andra i gänget är nu medelålders, och den här gången spelar åldern faktiskt roll. Visst känner man igen Hopey (nu gift och mamma) och hennes humör, men det är tempererat med att hon numera (ibland…) reflekterar över vad hon gör och gjort, hennes sarkasmer är inte lika obönhörligt aggressiva, och det självdestruktiva draget är borta. Maggie har också hon lugnat ner sig lite, och inte ens när hon i sina ögon totalt gör bort sig inför Hopey på deras hotellrum leder det till någon katastrof.

Love and Rockets v4 - Maggie and Hopey

Från Is This How You See Me?; Hopey är onekligen fortfarande snar till snabba och elaka repliker, men den här scenens upplösning är långt från vad som skulle hänt när hon var en tonåring.

Interfolierat med nutiden är en räcka scener från deras tonårstid, och upplägget med nutid/dåtid är mycket lyckat. Jaime har även förut gjort serier som utspelar sig när Maggie och Hopey var riktigt unga, men jag tror att det här är första gången vi får se dem när de lär känna varandra, åtminstone i större portioner. Så serien är en väl paketerad måltid där vi får se både begynnelsen och om inte slutet så iallafall en tid när båda två till slut släppt den ofta skadligt starka fixeringen vid varandra och kan koppla av; förhoppningsvis kan de i fortsättningen träffa varandra utan den knut av olösta känslor som präglat deras förhållande i sisådär tre decennier.

Medan Is This How You See Me? pågått har Jaime också gjort andra serier. En längre science fiction-historia som jag inte är så värst förtjust i, men den är elegant tecknad och jag anar att den mycket löst sammanhållna historien fungerat som avkoppling till huvudnumret. Jag saknar dock Tonta, Vivian och deras familjer, så jag hoppas det blir lite mer tid över för dem nu.

Med beröm godkänt skulle jag sätta som betyg på Jaimes senare serier. Styrseln är tillbaka, teckningarna är lika bra som någonsin, och att hans huvudpersoner åldrats mer eller mindre i realtid under seriens gång har nu verkligen börjat ge utdelning.

Beto däremot återkommer jag som sagt till. Jag är inte säker på att det blir redan i nästa inlägg, jag kanske vill spara det skrivandet tills jag känner för en riktigt rejäl sågning 🙂

Love and Rockets - Hopey and son.jpg

Från det rykande färska sjätte numret av volym 4: Hopey + fru tränar baseboll med sonen.

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

The Campbells: En sjörövarkaptens-änkling och hans döttrar

Postat den

The Campbells 2 - cover

Jag har tidigare bara stött på spanske José Luis Munuera som ren tecknare, närmare bestämt i samband med de fyra Spirou-album han tecknade till Jean-David Morvans manus. Jag tyckte faktiskt ganska bra om dem, men de flesta fans höll inte med och andra tog över serien (och gjorde ärligt talat ett bättre jobb med den). I och med Europe Comics överflödande översättning av serier till engelska i digitalt format poppade en serie upp där han också stod för manuset och jag gav den en chans: The Campbells.

Titulär-familjen visar sig bestå av pappa Campbell, en före detta ryktbar sjörövarkapten som efter sin hustrus död dragit sig tillbaka till en söderhavsö tillsammans med sina döttrar Itaca (tonåring) och Genova (betydligt yngre). Till att börja med framstår serien som en typisk underhållande europeisk komediserie berättad i korta kapitel om några sidor. För den som läst serier som Dad eller kanske ännu mer Sisters (där för övrigt de två systrarnas relation påminner mycket om Itaca och Genovas) är de inga större överraskningar: Snärtigt berättat i lika snärtigt tecknad stil, men utan större ambitioner än att roa för stunden.

The Campbells - Itaca and Genova

Genova behöver Itacas hjälp efter att stulit den senares dagbok

Och det räcker ganska långt, men efter ett tag visar sig The Campbells ha mer i verktygslådan än komik. Campbells äldre bror som går under namnet kapten Inferno presenteras, även han sjörövarkapten men med en betydligt mer cynisk världsbild än bror sin. I de fem böckerna vävs sedan historien samman, med tillbakablickar på vad som egentligen hände mellan bröderna, flickornas mor, och andra karaktärer, samtidigt som de kapitel som utspelar sig i nutid också obönhörligen färdas mot den slutgiltiga uppgörelsen.

Jag måste ärligt säga att jag tycker Munuera lyckas fantastiskt bra med att blanda allvarliga kapitel med rent humoristiska. Rytmen mellan komedi och drama är nästan perfekt, och jag var aldrig ens nära att känna mig frustrerad över att inte få veta mer om bakgrunden. Munuera pytsar ut informationen precis när den behövs, och de lättsammare avsnitten behövs; hans känsla för humor är föga originellt och ibland lite irriterande gammeldags, men det fungerar, och framförallt fungerar det som omväxling till de melodramatiska delarna.

För visst är det i grunden en melodram som presenteras, men det görs väldigt bra! Det är genuint svårt att förutse exakt vad som kommer hända och vad som har hänt; de korta kapitlen är fristående men Munuera har uppenbart också tänkt på albumpubliceringen eftersom de mest avgörande och överraskande kapitlen är de avslutande i varje bok. Så klassiska cliffhangers i en klassiskt berättad sjörövarhistoria; inte illa!

Allt som allt blev jag förvånad över hur bra jag tyckte om The Campbells, och för varje album blev jag mer och mer nöjd. Så inför avslutningen var jag orolig för att den inte skulle lyckas knyta ihop berättelsen på ett tillfredsställande sätt, men till och med landningen sattes som den skulle. Så lustigt nog är det manuset som är det allra bästa med serien, trots att Munuera kanske är mest känd som tecknare. Visst tecknar han bra, speciellt de fartigare delarna och växlingen mellan humor och allvar, men det jag tycker han lyckas allra bäst med är tempot, hur han bit för bit lägger pusslet med familjen Campbells öden och äventyr så att jag hela tiden är nyfiken på vad som komma skall.

The Campbells - Inferno 1

The Campbells - Inferno 2

Inferno tänker tillbaka på lyckligare dagar

Kan köpas bl.a. här: