The Woods

Postat den

Innan sommaren helt är över så tänkte jag skriva några ord om en serie som jag tycker är en perfekt sommarläsning: The Woods, en småkuslig science fiction-historia om 36 tidningar (eller 9 samlingar) där en hel skola oförklarligt förflyttas till en främmande planet där saker och ting omedelbart går fel:

The Woods - rivstart

Sedan följer en berättelse som har det mesta man kan räkna med i den här typen av historier: Flugornas herre-tendenser, gammalt groll mellan olika skolfraktioner (jocks vs nerds, typ) som får ödesdigra följder, ett större sinistert mysterium som långsamt nystas upp, kärlekstrubbel, och annat smått och gott.

Kort sagt känns det mesta igen, men James Tynion IV (manus) och Michael Dialynas (teckningar) nygamla blandning är rakt igenom underhållande. Tempot hålls uppe så att mysterieförklaringen aldrig står och stampar, och huvudpersonernas respektive arc (ni vet, den surmulna tonåringen som till slut tvingas inse att det finns fördelar med att samarbeta, klassens clown med en tragisk bakgrundshistoria som växer till en hjälte, den homosexuella killen som äntligen vågar komma ut, osv) är kanske inte originella men genomförs på ett bra hantverksmässigt sätt.

Och jag gillar illustrationerna där Dialynas lite småslarviga och expressionistiska stil lyckas frammana en annan värld, vilket också understryks av de starka färgerna där  blå/lila/purpur dominerar. Överlag är det nog här, i skildringen av en annan värld, som The Woods lyckas allra bäst; stämningen av någonting nytt och skrämmande är ständigt närvarande.

The Woods - The Horde

Och därför blir det förstås lite mindre suggestivt allteftersom mysteriet bakom planeten avslöjas. Precis som i mycket annan skräck är det det okända, det oförståeliga, som är det mest skrämmande, och så fort man börjar förstå mer av vad som händer är det inte längre lika läskigt. Ta exemplet med ”The horde” som nämns på sidan härovan: När termen först dyker upp vet jag som läsare inte vad det handlar om och det blir ytterligare ett av alla skrämmande fenomen på planeten. Men när det avslöjas vad som står bakom så nja, inte är det så skrämmande inte, iallafall inte jämfört med allting annat.

Så jag tycker bäst om första halvan av serien, när allting känns nytt. Jag är såklart glad över att Tynion/Dialynas avslutar serien på ett bra sätt (för det gör de), men läsupplevelsen är ändå som starkast i början. Det finns också en del andra saker jag retar mig på lite allteftersom historien utvecklas, som en del slentrianinslag (som japaner som fanatiskt följer en våldsinriktad ledare, eller asociala nördar med storhetsvansinne som saknar känslor); det förstör inte serien men jag skulle gärna sluppit dem.

Men med det sagt, The Woods är som sagt en alldeles förträfflig underhållningsserie som jag misstänker passar allra bäst för de som uppskattar YA-litteratur (dvs inte nödvändigtvis tonåringar), som jag 🙂 Det som skulle göra den snäppet bättre vore om det fanns en riktigt fet samling med hela serien (eller möjligen två fortfarande feta samlingar) för det här är en enda lång historia, och att bara läsa en eller två av de existerande samlingarna är meningslöst.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 11: Några avslutningar

Postat den

Tre serier/serieutgivningar som (ganska) nyligen avslutats och som jag skrivit om tidigare blir det några avskedsord om idag. Närmare bestämt:

My Brother the Shut-in: Kinoko Higurashis serie om hur syskonparet Shino & Tamotsu reagerar när Tamotsu efter flera års innesittande slutligen vågar sig ut i världen igen blev totalt sex volymer. Jag gillade serien när jag läste de första volymerna och jag fortsatte gilla den hela vägen ut. Skildringen av Tamotsus små försiktiga steg framåt och de oundvikliga bakslagen är känsligt gjord, likaså hur Shino i sin tur riskerar att tappa fotfästet, men i grunden är det en feelgood-historia (med mörka inslag) om hur det faktiskt är möjligt att förändra livet, hur hopplöst det än kan te sig.

My Brother the Shut-In v06 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Tamotsu på date

I min första anmälan av serien nämnde jag att jag hoppades att historien inte skulle dras ut alltför länge, men när den var slut kändes det istället lite snopet; jag hade gärna läst mer om Shino & Tamotsu, och jag fick ett tydligt intryck av att serien avslutades rätt abrupt. Men sex intressanta volymer är inte alltför illa!

Walt Disney’s Mickey Mouse: Fantagraphics utgivning av Musse Pigg i dags- och söndagstrippformat av Floyd Gottfredson avslutades i vintras i och med att man nådde år 1955; efter det handlade det i princip endast om dag-för-dag-skämt, dvs de längre historierna upphörde. För drygt två år sedan när den första boxen med serier där Bill Walsh tog över manusskrivandet utkom skrev jag att serien sjönk markant i kvalité i och med detta, och tyvärr håller det i sig.

Faktiskt är jag nästan ännu mer besviken på hans historier i de böcker som kommit sedan dess: De är kanske inte sämre än hans första försök, men min förhoppning att han skulle bli bättre med tiden infriades inte. Hans berättelser saknar helt charm och innehåll och känns förtvivlat tomma, och all personlighet hos karaktärerna som funnits är som bortblåst. Gottfredsons teckningar är det inget fel på, men det räddar inte serierna, speciellt inte som det bara gör mig ännu mer deppad när jag tänker på hur fantastiskt bra serien en gång var. Kort sagt, Bill Walsh fullkomligt demolerar en tidigare utmärkt serie 😦

Walt Disney's Mickey Mouse - last strip

Den sista strippen, från en längre episod där Li’l Davy (en liten Davy Crockett), Benjamin Syrsa och Musse möts

Så allt som allt, två volymer med söndagsserier och de första sju med vardagsserier med några av de bästa Disneyserier som gjorts blev resultat. Och fem som bara rejäla Disneyfans borde köpa (alternativt Gottfredsonfans som nöjer sig med teckningar). Jag tycker också fortfarande att själva böckerna har en tråkig design, men det kan jag överse med när innehållet är så pass bra; det är bara synd att det kanske gör att eventuellt nya läsare inte ger Gottfredson en chans.

Invincible: Robert Kirkmans superhjälte landade för sista gången efter 144 nummer, och nu har jag också läst klart serien i och med Ultimate-samling nummer 12. Jag står fast vid vad jag skrivit varje gång jag nämnt serien här på bloggen, dvs att Kirkman egentligen är bättre på komedi än på allvar och att det därför inte varit till Invincibles fördel när historierna blivit mer och mer allvarliga/dramatiska, men att det ändå förblivit en underhållande serie. Och att det är frustrerande hur dålig Kirkman är på att avsluta bihandlingar där varje gång det verkar som om en äntligen ska ta slut så kommer en liten blänkare på sista sidan som visar att nejdå, inte den här gången heller.

I sann Kirkman-anda blir det en fruktansvärd mängd blod och död här, blandat med långa diskussioner om huruvida ändamålet helgar medlen, ett tema som funnits med ända sedan seriens start. Jag kan inte säga att Kirkman är en stor filosof eller att hans svar (om man nu ska se slutet som det) är värst övertygande, men en eloge för att han ändå försöker ge sig på en inte alltför lätt fråga, mitt ibland allt superhjältande.

Invincible 142

Alla mot alla i Invincible 142

Men jag ska inte klaga alltför mycket den här gången för i och med avslutningen knyts en hela massa trådar till slut ihop, och vi får till och med följa Mark Grayson flera hundra år in i framtiden för en rejäl ”Så gick det sen”-final. Egentligen är det kanske inte så förvånande med tanke på att Kirkman som jag tidigare nämnt i grunden är ett seriefan av stora mått, och eftersom så många fans önskedröm är just att få veta vad som hände sen är det ett passande slut. Själv tycker jag också om att säcken knyts ihop prydligt och utan att serien dragit ut alltför länge på tiden, till skillnad från en viss annan Kirkman-serie som jag tror skulle mått bra av att också fått ett slut vid det här laget 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

In Search of Peter Pan

Postat den

In Search of Peter Pan - cover

Och då handlar det alltså om en serie av schweizaren Cosey som översatts till engelska och inte om Kate Bushs sång från hennes andra (och förträffliga) album 🙂

Så, Cosey. Jag har inte läst mycket av honom, närmare bestämt två tidigare serier: Hans relativt nya Musse Pigg-album En mystisk melodi, och In Search of Shirley (så att Musse Pigg-albumets engelska undertitel inte blev In Search of Minnie istället för How Mickey Met Minnie är givetvis en skandal!). Den förra gillade jag, den senare kommer jag ärligt talat inte ihåg alls; jag tog fram den och bläddrade igenom den men det hjälpte inte. Kanske beror det på att In Search of Shirley är volym ett av varav resten aldrig översatts. Eller så beror det på att den ser så förtvivlat generisk ut för franska (ok, schweiziska, men Cosey har alltid gett ut sina serier i Frankrike först) allvarligare serier från den tiden, dvs mitten av 80-talet, som serier av Auclair, Derib, med flera. Inte min kopp te, lindrigt sagt, så jag kan vara orättvis mot serien eftersom jag helt enkelt inte gillar utseendet.

Därför är det lustigt att jag gillade In Search of Peter Pan* så pass mycket som jag gjorde. Boken är från just denna period (det har m a o tagit mer än 30 år innan den översattes) och teckningarna ser ut ungefär som de i Shirley-boken. Det som gör att den fungerar är miljön, närmare bestämt Alperna, dit en författare med skrivkramp söker sig runt år 1930. Den lilla byn dit han tagit sin tillflykt från sin krävande redaktör i London har ett speciellt intresse för honom eftersom det var där hans äldre bror omkom några år tidigare.

In Search of Peter Pan - byn

Hemligheter i byn och hemligheter i hans familj gör att vistelsen inte blir som han planerat, men den lätt nattståndna handlingen med en författare som inte vet vad han ska skriva om och som istället dras in i ett äventyr, inklusive en skön kvinna, är inte precis det som gjorde mig intresserad; det är skildringen av byn och bergen omkring den som gör serien läsvärd. Han vet att framhäva omgivningens fria vidder, hur bergen öppnar upp sig mot världen, och människans litenhet i jämförelse. Det syns att Cosey växt upp i en liknande miljö och faktum är att berg är ett återkommande tema i hans serier; den serie han är mest förknippad med, Jonathan, 16 volymer varav åtminstone en del översatts till norska, utspelar sig huvudsakligen i Tibet.

Jag kanske inte ska vara alltför hård vad gäller manuset som trots allt har en del ingredienser som fångar upp bergets karaktär, som när huvudpersonen över albumets gång lär sig åka skidor (aldrig uttalat men hans stil mot slutet är betydligt bättre än i början), och den höga höjden och den kala naturen passar bra för filosofiska tankar om livet. Men mina tankar kan inte låta bli att gå till Thomas Manns Bergtagen och då blir Cosey lite lättviktig. Men jag är säker på att Coseys teckningar är lika vida överlägsna Manns, så… 😉

In Search of Peter Pan - bergen

 

*: Peter Pan-kopplingen är minst sagt svag; bortsett från en del insprängda citat finns inte mycket som påminner om Barries böcker. Jag kan inte ens påstå att huvudpersonen känns som en förvuxen pojke som annars brukar vara legio när Peter Pan refereras. En smula passiv och tråkig kanske, men inte överdrivet barnslig.

Hâsib and the Queen of Serpents & Djinn Djinn

Postat den

En av dagens serier är direkt hämtad från sagosamlingen Tusen och en natt, medan den andra är mer av en saga med tydlig inspiration därifrån, men jag tyckte de passade bra ihop för att recensera tillsammans. Plus att de båda är gjorda av serieskapare jag skrivit om många gånger förut och det gör att jag har lite mindre att skriva eftersom båda gör serier som är så typiska för respektive kreatör att mycket bara skulle bli repetition annars 🙂

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - coverFörst ut är fransmannen David B., mest känd för sin självbiografiska serie Epileptisk, en serieskapare som gillar att använda drömmar och andra liknande inslag i sina serier, och vars teckningar med tiden utvecklats i en riktning där sidorna mer ger ett intryck av mönster med tydliga inslag av mayaindiansk konst än av regelrätta serier. Det kan låta avskräckande men ofta fungerar det riktigt bra, framförallt som hans manus är anpassade efter teckningarna som sagorna i hans The Armed Gardens.

Så att han skulle göra en serie med handling tagen från Tusen och en natt är inte precis förvånande. Hâsib & the Queen of Serpents är en av bokens alla sagor i en saga-berättelser, där Scheherazade berättar om Hâsib, en ung man som förrådd av några vänner stängts in i en grotta där han träffar Ormarnas drottning, som i sin tur berättar för honom om kung Bulukiya.

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - Salomon

Berättelsens av fortsätter sedan att bli alltmer intrikat när Bulukiya i sin tur träffar prins Janshah som berättar om vad han varit med om, och i alla berättelsens nivåer dyker ormdrottningen och kung Salomon upp; än som vänner och medhjälpare, än som någonting helt annat. Den drömska stämningen förstärks av Scheherazades då och då uppdykande utsagor om vilken natt det nu är*, av teckningarnas fantasifulla kompositioner, av svårigheten i att hålla reda på vilken nivå av berättelsen man just nu befinner sig på.

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - Scheherazade

Kort sagt är det en utmärkt och förvirrande saga som lämpar sig bäst för de som gillar just gamla sagor från Österlandet, där handlingen/handlingarna (det är som sagt flera berättelser i en) är lättförstådda men där det inte alltid är lika lätt att förstå varför karaktärer handlar som de gör. Den som läst Tusen och en natt, eller för den delen andra gamla berättelser som de isländska sagorna eller den japanska Berättelsen om Genji känner nog igen sig: Vad som är en spännande handling skiljer sig inte mycket idag från igår och enkla känslor som girighet och kärlek är sig tämligen lika, men mer komplicerade saker som vad som är gott/ont/etiskt/oetiskt kan ibland göra en perplex 🙂

Djinn Djinn - omslag

Dagens andra bok är från en serieskapare som är väsensskild från David B., nämligen tyske Ralf König med sin serie Djinn Djinn som nyss kommit ut på danska. Här är det den magiska tekannan som när man putsar den frambringar en djinn som måste lyda putsarens order. Och, inte överraskande för den som läst König förut, är det här inte fråga om en djinn som ger dig rikedom eller dylikt, utan istället en djinn i form av en underskön yngling som både män och kvinnor blir som förhäxade av.

Allt presenterat också här via en ramberättelse, nämligen en arabisk gatuförsäljare som berättar historien om tekannan och om Mufti Abdullah Abba Skakmat, den rättrogne mannen som i en vision ser sig bli beordrad att tvinga alla kvinnor att dölja sig för att inte uppväcka männens lusta, och som sedan som straff av den betydligt mer frisinnade Salmonella, en man med magiska kontakter, förvandlas till den unga adonisen i tekannan som måste tillfredsställa alla kannans ägares önskningar. I sann König-anda är det lite förvirrat i början om han kanske istället inte ska se ut som en betydligt mer grovhuggen, muskulös och hårig man, precis enligt Salmonellas önskemål, men eftersom kannan och dess innehåll är menad som present till Salmonellas faster blir det till slut ett mer klassiskt skönhetsideal som gäller.

Djinn Djinn - man

Hårig man…

Tekannan hamnar sedan givetvis i andras händer med farsartade följder, för att till slut landa i vår tid hos ett gaypar, samtidigt som magin börjar ta slut…

Jag trodde på den här serien eftersom jag gillar König och hans känsla för att humoristiskt skildra relationer, men tyvärr klickar det aldrig riktigt. Det känns oväntat tungrott och platt, trots de sedvanliga stornäsorna och gnabbandet i dialogen. Jag anar att det är själva sagoformen som spökar: Königs styrka är som sagt i hur han skildrar relationer och hur de påverkar människorna, men som jag nämnde ovan är det inte precis relationsskildringen som är Tusen och en natts styrka. I Djinn Djinn är det kul när personer börjar prata med varandra, men så fort sagoinslagen dyker upp kommer humorn helt av sig, och sedan tar det ett tag innan den får upp ångan igen.

Djinn Djinn - yngling

…eller hårlös yngling? Båda är självklart fullt redo för action!

Plus att setupen känns en smula tungrodd och övertydlig den med, med den inskränkte och hämmade Skakmat som får det ”passande” straffet han får. Kanske blir det bättre i del två, om den nu någonsin dyker upp i en översättning jag kan läsa; den här boken utannonserades för många, många år sedan så förlaget Fahrenheit har inte stressat precis 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

*: Jag misstänker att någonting är skumt med Scheherazades numrering av nätterna här, men jag vet inte om det är ett misstag i översättningen, ett misstag av David B., eller (kanske troligast) att jag missat någonting. Det skumma är att boken börjar med en textplatta där det står ”When it was the four hundred and twenty second night,…”, för att sedan några sidor senare följas av ”…it was the 483rd night..”, följt av 404th (?!?), 485th, 486th, 487th, …, 498th. Så den där första 422 och senare 404 *borde* vara 482 respektive 484 tycker jag. Om det nu som sagt inte finns någon intrikat anledning till det hela. Mystiskt!

Gott och blandat 10: Manga mania

Postat den

Den där stora manga-vågen i USA runt millenieskiftet (och för den delen även här i Sverige, lite senare) som resulterade i en krasch där stora utgivare som Tokyopop mer eller mindre upphörde att existera känns som om den är här igen. För mig som oftast läser manga digitalt finns det så många nya översättningar att det är extremt svåröverskådligt; att det handlar om digital utgivning gör det snäppet värre eftersom jag tycker det är enklare att skumma igenom en fysisk bok för att få ett hum om serien än med hjälp av ett par exempelsidor på nätet.

Så förlag som Kodansha och Seven Seas Entertainment fullkomligt vräker ur sig nya serier (Kodansha oftast med högre snittkvalité medan Seven Seas kan råka ha de udda pärlorna) och jag gör mitt bästa för att hänga med. Men precis som med den förra explosionen i manga på engelska finns det mycket skräp bland nyheterna, så det gäller att inte ge upp!

Och därmed dags för en genomgång av vad jag grävt upp; jag ska försöka att hålla mig mycket kort vad gäller det som inte är värda fler ord 🙂 I den ordning jag läst dem:

Can You Just Die, My Darling? av Sousou Sakakibara: Skräck/Thriller om hur en infektion får människor att drabbas av en oemotståndlig impuls att döda den de älskar. En hel del gore, en hel del naket, en hel del tråkigt; en ganska typisk manga i genren blanda extremt våld med cheesecake. Det går att göra bra men Sakakibara känns bara tröttsam när handlingen rivstartar utan att jag fått minsta chans att hinna bry mig om karaktärerna ifråga. Inte helt usel, som i de flesta japanska serier finns en grundläggande kompetens i hur man gör serier, men bara de som verkligen gillar den här typen av serier har en anledning att provläsa.

Can You Just Die, My Darling v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Beware the Kamiki Brothers! av Yuji Onda: Romantik uppstår när Irohas mamma gifter om sig och de två bröderna Kamiki flyttar in. Tyvärr är huvudpersonen Iroha helt utan personliga egenskaper så hur kampen mellan den arroganta äldre och den barnsliga yngre brodern som båda snabbt (alltför snabbt; återigen en serie som stressar alldeles för mycket i sina försök att introducera huvudhandlingen) faller för henne avlöper känns inte intressant. Det är någon vecka eller två sedan jag läste den här och jag hade stora problem att komma ihåg vad som hände…

Beware the Kamiki Brothers! v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Blue av Kiriko Nananan: En serie av ett helt annat slag än resten av dagens serier, med ett betydligt mer konstnärligt ambitiöst upplägg och avslutad i en volym. Två tonåringar, Masami och Kayako, gör trevande försök att lära känna varandra, trots att båda är extremt tillbakadragna av olika anledningar, och efter ett tag inser de att känslorna övergått i kärlek. Jag älskar teckningarna med den extrema kontrasten, och jag uppskattar manusets ambitioner som tacklar svåra ämnen, men tyvärr brister det i läsbarheten. Eller åtminstone brister min läsförståelse för den här serien var svår att hänga med i, både på grund av textens oklarheter och de (som sagt mycket snygga) teckningarna där det är väldigt svårt att särskilja personer. Så värd en titt, men läs den mer som poesi där stämning och tillfälliga känslor är viktigare än en tydlig handling.

Blue

Please Tell Me! Galko-chan av Kenya Suzuki: En serie som jag tycker mycket bättre om än jag kanske borde. Ursprungligen en webbserie med korta episoder à några sidor som senare förärats med fysisk utgåva är det en mycket enkel komedi om Galko, den storbystade huvudpersonen, och hennes mer eller mindre udda skolkamrater. Den stora bysten poängteras och kommenteras ofta i teckningarna (som ser ut som vore de gjorde med kulspetspenna) men på något sätt känns det ändå aldrig som om serien går över gränsen, trots att (kanske väl) många episoder handlar om sex & kroppar; den behandlar sina karaktärer med respekt och med kärleksfullhet trots deras ofta klichéartade utseenden. Små charmiga marginalkommentarer gör också sitt till, både för att göra läsningen ännu bättre och för att det ska kännas som en serie som är betydligt matigare / sida än många andra japanska serier. Jag hade roligt när jag läste, och jag gillade alla personerna  🙂

Please Tell Me! Galko-chan

CITY av Keiichi Arawi: En till komedi, och en till lyckad sådan. Arawi är mest känd för sin serie Nichijou / My Ordinary Life, en serie som jag kommer ihåg att jag gjorde ett halvhjärtat försök med för en tid sedan men som jag inte fastnade för då. Jag borde nog göra ett till försök för jag gillade humorn i den här boken som skildrar en liten stad och dess invånare. I början verkar kapitlen fristående men efterhand börjar man känna igen personer när deras historier vävs samman, och det finns en stillsam, smått absurd humor som jag gillar skarpt. Jag är inte helt säker på om tonläget kommer kännas påklistrat i längden, och kanske var det därför jag inte läste mer av Nichijou, men det kan lika gärna vara att jag gav upp för tidigt för det tar ett tag innan effekten av hur de slingrande manustrådarna interagerar ger full effekt.

CITY v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Chihayafuru av Yuki Suetsugu: Jag har läst tävlingsmanga som handlar om fotboll, amerikansk fotboll, cykling, baseboll, boxning, simning, Go, mahjong, med mera, med mera, och i inget fall har det avgörande för vad jag tyckt om serien varit vad tävlingen handlat om. Jag menar, en serie som Kaiji lyckas till och med få sten-sax-påse att bli hur spännande som helst! Så någonting säger det nog om serien som sådan att jag aldrig lyckades komma över min känsla av att tävla i Hyakunin Isshu karuta verkade smått löjligt. Jag skulle så gärna tycka bra om serien som för en gångs skull har en kvinnlig huvudrollsinnehaverska, men tyvärr fångade den mig aldrig. Jag kanske läser någon volym eller två till för att se om det blir mer spännande framöver att följa hur det går för Chihaya Ayases kamp för att bli bättre på att memorera 100 dikters introduktion och sedan snabbt försöka lokalisera tillhörande kort men jag är skeptisk.

Chihayafuru

Crisis Girls av Hiroaki Yoshikawa: Om man gillar att se en småhumoristisk variant av hur en mycket liten nekromantiker-flicka  slåss mot bisarra monster som gigantiska pingviner, chihuahuor som konspirerar för att krossa mänskligheten, och liknande fiender kan man alltid ge Crisis Girls en chans, men i annat fall kan man skippa den här serien för mer originell än det jag skrivit är den inte. Den försöker desperat vara rolig och udda men faller hela tiden tillbaka i de mönster som alla som läst liknande serier förut redan sett, och utan att ha karaktärer som lyfter den.

Crisis Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Living-Room Matsunaga-san av Keiko Iwashita: Det finns många romantiska serier om hur ändrade familjeförhållanden gör att någon plötsligt tvingas bo ihop med nya människor, och hur det leder till kärlek. Ibland flyttar någon in, som Kamiki-bröderna ovan, ibland flyttar huvudpersonen själv, som här då den unga Meeko plötsligt finner sig boendes i sin morbrors kollektivfastighet som är fyllt med weirdos. Seriegenren lever och dör med hur intressanta människorna är, och Iwashitas version får godkänt; det finns bättre versioner, men jag tycker han lyckas bra med vinkeln där Meeko är betydligt yngre än sina sambos och hur hon kämpar med att verka vuxen, alltmedan de andra känner sig ansvariga för henne i sin tur. Plus för doserna av humor, minus om hon verkligen blir kär/tillsammans med någon av dem eftersom serien fungerar klart bäst i friktionen mellan de vuxna arbetande och den bara på gränsen till vuxen varande Meeko.

Living-Room Matsunaga-san v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Dragon Half av Ryūsuke Mita: En mycket lättviktig fantasy-komedi om Mink, hälften drake, hälften människa, och hennes jakt på någonting som kan göra henne helt till människa eftersom hon tycker det är pinsamt med svans och horn. Så det finns en övergripande handling men serien går mest ut på att driva gäck med klichéer från manga, anime och rollspel vad gäller fantasy. Som den man Mink hoppas ska falla för henne om hon blir en människa, en man med det mycket seriösa namnet Dick Saucer… Serien är smårolig och jag kan faktiskt tänka mig att läsa fler volymer, en tråkig eftermiddag, men de parodiska inslagen gör att det i längden blir svårt att bry sig om Mink och hennes vänner, så mer än putslustiga kapitel som jag snabbt glömmer bort blir det inte. Fan service finns det också gott om, även om Mitas teckningar framförallt i början nog är mer amatörmässiga än jag någonsin sett i andra översatta serier från Japan vilket gör att det kan se rejält konstigt ut. Jag kan inte låta bli att tänka på My Sweet Alien, en annan komisk serie med fantastiska inslag och en hel del naket, som gör allt Dragon Half gör men mycket bättre.

Dragon Half

The Dungeon of Black Company av Youhei Yasumura: Den klassiska dungeonen presenteras här i dess roll som företag när Kinji, en man som just förverkligat sitt livs dröm i och med att han tjänat tillräckligt mycket pengar för att slöa resten av livet, plötsligt transporteras dit. Utan pengar måste han först jobba för en löjligt låg lön i gruvorna, men han börjar sedan utnyttja sitt kunnande om hur man hänsynslöst utnyttjar systemet för att få makt. Med andra ord, ytterligare en serie bland alla från Seven Seas som tar upp klassiska rollspelsmiljöer från nya synvinklar. Låter roligare än den är eftersom serien lider en allvarlig brist på sympatiska personer; konceptet är inte illa men genomförandet är trist, tyvärr.

The Dungeon of Black Company

Himouto! Umaru-chan av Sankaku Head: Mer parodi vankas här, närmare bestämt en parodi på den perfekta kvinnliga studenten som är gudabenådat skicklig i allt hon företar sig, och med ett matchande utseende. Umaru Doma är allt detta i skolan, men så fort hon kommer innanför dörren till lägenheten hon bor i tillsammans med sin hårt prövade bror degenererar hon till en första klassens parasit: Hon äter och dricker bara snacks, hon städar aldrig, hon pressar brodern till att serva henne i allt. Sankaku Head (en del mangatecknar-namn är mer uppenbara pseudonymer än andra…) utnyttjar den i många manga vanliga tekniken med tvära kast i teckningarna där det är helt normalt att vanligtvis realistiskt tecknade personer temporärt ersätts av chibi-versioner till att ge Umaru helt olika utseende beroende på hennes mode medan alla andra konsekvent tecknas i den realistiska stilen. Onekligen består serien av ett enda skämt som hamras in gång på gång, men till en volym räcker det gott. Fler däremot…

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Himouto! Umaru-chan v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Lovesick Ellie av Fujimomo: Mer romantik, och romantik som jag gillade att läsa. Här är plotten att ingen någonsin lagt märke till huvudpersonen Eriko under hennes skoltid, och själv ägnar hon mycket tid åt att fantisera om att vara kär och att lägga upp fantasierna på Twitter under pseudonymen ”Lovesick Ellie”. Givetvis finns en underskön kille i klassen, Akira, och lika givetvis blir han (motvilligt, eftersom han har dåliga erfarenheter av att öppna upp sig för människor) intresserad av henne. Så inga nyheter i handlingen, men Eriko är tillräckligt intressant för att jag ska läsa vidare. Hennes längtan efter Akira är så påtaglig och skildrad utan förskönande omskrivningar och det känns uppfriskande; många kärleksserier kan kännas lite kyliga ibland men det är inget problem här. Sen är det iofs lite konstigt att både Eriko och andra i serien tycker att hon är så ”pervers” i sina tweets, med tanke på hur oskyldiga de är i mina ögon 😉

Lovesick Ellie v03 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Heaven’s Design Team av Tarako (teckningar) & Hebi-Zou/Tsuta Suzuki (manus): Här är en till av de där skumma konceptserierna som jag mer uppskattar för att de finns än för läsningen. En mestadels anonym samling människor/änglar (vissa försök till personskildring finns men de är minst sagt rudimentära) jobbar för Gud med att uppfylla alla hens önskningar om djur; hen är en smula lat och orkar inte designa alla själv, så istället kommer påbud från ovan (dvs i pratbubblor utan avsändare) som ”ett djur som kan äta löven högst upp i träden”, ”någonting urgulliga men samtidigt förfärande”, osv, och sen är det upp till gruppen att designa någonting passande. Det här är urtypen av en serie som jag är säker på gör sig alldeles förträffligt som följetong i en antologi: Varje kapitel är ett avslutat helt, och det finns egentligen ingen röd tråd mellan dem. Sammanfattat är det en serie som komiskt presenterar diverse underliga (verkliga) djur, inklusive faktarutor efter varje kapitel, och som samtidigt lär ut biologi, som till exempel varför en enhörning inte skulle kunna fungera i verkligheten. Intelligent design done right!

Heaven's Design Team v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Golosseum av Yasushi Baba: När jag läser om den här serien på Kodanshas hemsida står det att det är en ”…science-fiction-wrestling-political-parody action manga…” och det låter ju skoj, så det är synd att jag inte riktigt ser parodin i det hela utan mest ser en ultravåldsam serie om hur Ryssland med president Putinov i spetsen upptäckt ett medel som kan neutralisera alla vapen och som dessutom möjliggör en närmast ohämmad muskeltillväxt, med resultatet att strider numera består i muskelberg som sliter människor i stycken alternativt kampkonstnärer som gör sammalunda. Parodin är nog menad att bestå i själva det faktum att det i sig är möjligt med en Putinov som omger sig med tigrar han då och då sliter huvudet av, groteskt biffiga män och kvinnor som går lösa på varandra, och annat smått och gott, men för min del fungerar den parodin i ungefär en ruta (nämligen när jag först ser Putinov). Att teckningarna är så fula gör mig inte gladare. Så, nä.

Golosseum v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How to Treat Magical Beasts av Kaziya: Sista serie ut är, sorgligt nog, en dålig sådan, närmare bestämt en serie om hur man ska bota magiska djur i en oklar dåtid då magin håller på att ersättas av naturkunskap. Ett djur / kapitel avverkas/botas, interfolierat med diskussioner om magi vs vetenskap mellan veterinären (naturvetare men med viss kunskap om magi) och dennes lärjunge (magiker som behöver lära sig vad det innebär att vara en doktor). Helt utan glöd och helt utan personlighet är det här en serie jag läste idag men som jag kommer ha ytterst svårt att minnas imorgon, om jag nu inte skulle råka komma ihåg dess absoluta menlöshet.

How to Treat Magical Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Flest serier i en post hittills, och misstänker jag, flest ord också. Som synes så gott som enbart väldigt traditionella serier (med undantag av Blue), och som så ofta i de fallen hänger kvalitén på saker som personligheterna, humorn och de små saker som ändå (förhoppningsvis) särskiljer en serie från andra. Handling där spänningen beror på hur det kommer att gå lyser med sin frånvaro den här gången. Och som synes ganska lite om teckningarna och det är för att med några undantag (som jag skriver om) är teckningarna mycket typiska för serierna ifråga, och jag både tror och hoppas att exempelsidorna räcker för att ge en bra inblick i deras kvalitet 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Två av Trondheim: Maggie Garrisson & Infinity 8

Postat den

Lewis Trondheim är en mycket produktiv herre, och det mesta han är inblandad i brukar vara värt att läsa. Så ock dagens två serier där han står för manuset i den ena, Maggie Garrisson, och tillsammans med Zep har han också skrivit den andra, Infinity 8. En kort beskrivning av de båda:

Maggie Garrisson

Det här är en tre album lång berättelse tecknad av Stéphane Oiry om Maggie, en kvinna som precis fått ett nytt jobb som sekreterare till en privatdetektiv. Han visar sig vara tämligen värdelös och Maggie, som gillar att snoka i saker och lägga sig i, börjar själv ta på sig uppdrag. Men det står snart klart att hon tagit sig vatten över huvudet när saker tar en våldsammare vändning.

Maggie Garrisson - undersökning

Maggie Garrisson är en ovanlig deckare, om man ens kan kalla den för det eftersom det mer känns som ett grått vardagsdrama i ett regnigt och kallt England. Jakten på pengar är inte för drömmen om ett bättre liv utan snarare ett sätt att fly den allestädes närvarande tristessen; jag får aldrig intrycket av att någon av personerna ens tillfälligt är glada när de tror sig rika utan bara något mindre missbelåtna (om ens det).

Så en inte helt vanlig serie för den vanligen mer komiskt inriktade Trondheim. Men han känns igen i de små detaljerna, som den följsamma dialogen och hur den stackars huvudpersonen aldrig har kontroll över skeendet och istället hela tiden måste anpassa sig (ett berättarknep som också kan ses i till exempel bröderna Coens filmer). Även Oirys teckningar är mer dystra än de man vanligtvis ser i Trondheims serier.

Infinity 8

Nämnde jag att Trondheim är produktiv? Här har vi en ny serie med ett av hans sedvanligt ambitiösa upplägg: 8 album (som i sin tur alla består av tre serietidningar med cirka 32 sidor), alla med olika tecknare och med olika manusförfattare som han samarbetar med, och såsom varande en sf-serie kan han också leka med tiden, så alla album utspelas samtidigt men inte i samma tid. Dvs, gimmicken är ett rymdskepp, Infinity 8, där kaptenen kan reboota verkligheten men ändå minnas vad som hänt och som därigenom kan välja den optimala versionen. Med vissa begränsningar, som att det bara fungerar 8 timmar åt gången, och att det bara fungerar med ett mindre antal (typ 8) reboots per tidsperiod (så att hen kan hålla alla möjligheter i minnet för att sedan välja en). Problem uppstår under resan, och kaptenens speciella förmåga aktiveras…

Det jag har läst är den första boken, Infinity 8 – Love and Mummies (de översätts först i tidningsformat och sedan i samlade album; bok tvås (Back to the Führer) tidningar har precis börjat komma ut) där Zep, mest känd för sin serie Titeuf, är samarbetspartnern och där Dominique Bertail står för teckningarna. Trondheims humor firar triumfer med alla underliga varelser ombord på skeppet och deras interaktioner, och Bertails eleganta, stilrena teckningar med ett mode som närmast påminner om någonting från Det femte elementet gjorde att jag hade löjligt trevligt med boken.

Infinity 8 - bar

Egentligen är det inget storverk utan mer underhållning för stunden, men som de som läser den här bloggen regelbundet vet så är jag mycket svag för Trondheims speciella humor och hans tajming. Det är också kul att se i båda dagens serier att han kan skriva manus där tecknarna är en smula mer realistiskt sinnade än han själv; framförallt Maggie Garrisson är betydligt mer allvarlig än allt annat jag läst av honom.

Trondheim brukar onekligen spara sina allra bästa manus till de serier han tecknar själv, men dagens två böcker visar att även när han inte är i absolut toppform är han en av de allra bästa manusförfattarna vi har idag i serievärlden, och det är inte så pjåkigt 😉

Infinity 8 - undersökning

 

Orbital 2 – Nomader

Postat den

Orbital 2 - omslag

Förra årets utgåva av de första albumen av sf-serien Orbital har nu följts upp med bok nummer 2, Nomader, som samlar ihop album 3 & 4 av det franska originalet. Introduktionen av det galaktiska samfundet och huvudpersonerna är nu avklarade, men handlingen fortsätter att fokusera på hur människornas historik av krig och våldsamheter påverkar förhållandet till övriga varelser. Det mesta av serien utspelas på Jorden där ett diplomatiskt möte planeras, men utomjordiska inslag finns det gott om.

Och dessa inslag är de som driver plotten framåt: Några nomader dyker upp i närheten av den planerade mötesplatsen, och i deras spår börjar underliga saker hända vilket gör att xenofobiska tankar slår rot hos lokalbefolkningen. Men så helt enkelt som människor = rasister, utomjordingar = antirasister är det inte; lokalbefolkningen består i sin tur både av människor och utomjordingar som bott på Jorden många år.

Orbital - immigranter

Så en historia med aktuellt politiskt innehåll, förklätt till science fiction, blandat med mer storslagen space opera allteftersom undersökningarna om vad som egentligen pågår  leder ut i universum.

På det stora hela tycker jag den här boken är snäppet bättre än den första. Tack vare att bakgrundshistorien är avklarad kan manuset fokuserat på att driva handlingen framåt, samtidigt som vår insikt i vad som egentligen hände under de mörka åren på Jorden innan böckerna tar sin början fördjupas. Båda böckerna använder sig av en tempostegring där spänningen kontinuerligt ökar inför finalen, men här fungerar det ännu bättre, där de sista sidorna har en nästan kaotisk frenesi utan att tappa tråden. Inklusive en cliffhanger av klassiskt snitt 🙂

Det märks att Runberg (manusförfattaren) lägger mesta krutet på action snarare än på personskildringen, men även den senare får sin slängar med mer information om varför de båda agenterna agerar som de gör. Med en tydlig släng av Linda och Valentin, där den manliga agenten är mer stel och realpolitisk medan den kvinnliga (om det nu är rätt epitet, det är fortfarande oklart, men hittills är det huvudsakligen så Mezoke skildrats) mer drivs av en känsla för att göra det rätta, oavsett följderna.

Vad gäller Pellés teckningar fortsätter jag att uppskatta hans inte helt realistiska stil, en trevlig omväxling mot alltför många andra franska nutida äventyrsserier med deras trista fotorealistiska teckningar.

Och återigen, även om man redan har den här serien i den engelska översättningen så är den svenska överlägsen, med större storlek, bättre papper, och djupare färger. Själv har jag de engelska albumen 1-6 så jag hoppas på att kunna uppdatera även 5 & 6 när nästa svenska bok kommer ut, och 7:an har jag inte ens köpt eftersom jag så mycket hellre läser Orbital på svenska 🙂

Orbital - nanodjur

Det blir stressigt mot slutet för Caleb, Mezoke och de andra

Kan köpas hos bl.a.: