Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903

Postat den

Av alla Lucky Luke-album jag läste som liten var det några som fastnade i minnet mer än andra: Ömfotingen, om den brittiska lordens möte med vilda västern; Apache-klyftan, där apacherna och en irländsk familjetragedi har en huvudroll; Billy the Kid, om ungdomsbrottslingen som terroriserar en småstad; Jesse James, med den Robin Hood-inspirerade banditen. Så uppenbarligen var jag svagast för de album som koncentrerade sig på nya karaktärer och på vilda västern som myt, och där Lucky Luke själv var mer av en bifigur. Därför är det inte så konstigt att albumet Calamity Jane också hörde till favoriterna, ett album där det för en gångs skull var en kvinna i huvudrollen.

Den där fascinationen av Calamity Jane satt uppenbarligen kvar också, vilket jag märkte när jag för några år sedan såg den fantastiska tv-serien Deadwood. Där dyker hon upp i en föga smickrande tolkning och som jag först tyckte med tveksam skådespelarinsats. Men efter ett tag började jag uppskatta rollfiguren; den behövde liksom tv-serien själv tid på sig för att jag skulle förstå vad den egentligen ville skildra. Deadwood är en på ytan realistisk och historiskt mycket korrekt bild av staden Deadwood och dess invånare, men i utförandet är det en icke-realistisk teater där både handling och skådespelare har mer likheter med Shakespeare än med det dokumentära.

En lång inledning för att förklara varför jag omedelbart köpte dagens bok, den med det långa namnet: Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903, och varför jag var så positiv till den redan innan jag började läsa. En huvudrollsinnehavare jag har haft en personlig relation till sen barnsben och moderna franska serieskapare med teckningar i den icke-realistiska skolan (oftast ett plus för mig) borde betyda att jag skulle gilla den.

En ung Calamity Jane, ensam och hungrig i ödemarken

Och visst är jag glad över att ha läst Christian Perrissin (manus) och Matthieu Blanchins (teckningar) version av Calamity Janes liv, en närmare 400 sidors biografi som täcker hennes liv från födsel till död. Som alltid med Calamity Jane (som intresserad har jag läst en del annat om henne under åren) är det oerhört svårt att ge en sanningsenlig skildring av henne eftersom det redan under hennes levnad skrevs så många uppdiktade historier om vad hon gjort och vad hon upplevt, många av dem underblåsta av henne själv. Perrissin väljer oftast att framställa det som är mest sannolikt, dvs det som kanske inte är det mest spännande utan snarare mer tragiska i hennes levnadsöde; hennes mest spektakulära berättelser om sina insatser under general Custer mm saknas, eller nämns bara i texten som någonting hon sagt hade hänt.

Men serien har problem med att få styrsel på sitt ämne. Det som saknas är en röd tråd i hur man ska hantera en person där myten om henne har blivit så stor att den riktiga personen riskerar att försvinna. Perrissin försöker hålla sig på den historiskt korrekta sidan, och när mer tvivelaktiga scener skildras är det ibland med små brasklappar typ ”det finns inga egentliga bevis på att det Jane berättade hade inträffat”, ibland utan. Min känsla blir av en biografi som inte vill vara en enda lång räcka av deprimerande scener ur en gravt alkoholiserad mytomans liv, någonting som skulle vara nog så enkelt att skriva med tanke på Calamity Jane, men inte heller ge en alltför glorifierad bild. Ett vackert uppsåt, men tyvärr klarar inte Perrissin av det utan det blir istället en mängd av de där deprimerande scenerna vilket är oundvikligt, uppblandade med mer positiva sidor som det inte verkar finnas fog för när man läser.

Calamity Jane möter för första gången sin åtminstone enligt myten stora kärlek (och en saloon-dörr): Wild Bill Hickok

En splittrad bok således, där de olika vinklingarna på Calamity Jane aldrig smälter samman till en helgjuten bild: Den mycket frustrerande alkoholisten som verkar medvetet förstöra alla chanser; den kärleksfulla men ansvarslösa modern; samariten som tar ansvar för de svaga; kvinnan som inte vill anpassa sig till den av patriarkatet tilldelade rollen. Alla är de aspekter på Calamity Jane som förtjänar att visas upp men här känns det inte som olika aspekter på en person utan som olika människor.

Här och där bränner manuset till och jag hoppas att nu, nu ska det bli så intressant som det borde kunna bli, men så rinner tillfället ut i sanden när manuset återigen skiftar fokus till någonting annat. Det finns så många möjligheter här men eftersom Perrissin aldrig kan bestämma sig för vad han ska fokusera på ges det aldrig tillfälla att verkligen gräva ner sig i ett ämne.

Matthieu Blanchins teckningar håller däremot en jämnare kvalité och där har jag inga egentligen klagomål, förutom att hans spontana illustrationer ibland gör det en smula svårt att särskilja människor. På grund av ämnet kommer jag ibland att tänka på serien Journey av William Messner-Loebs vars teckningsstil Blanchin liknar, men egentligen är det nog snarare Will Eisner som både två har studerat. Se till exempel den här sidan med en stadsskildring à la Blanchin; nog påminner den en hel del om Eisners Bronx-serier, både i komposition och detaljer:

Blanchin är bäst på att skildra Jane på hennes mest destruktiva och kaotiska humör när han får chansen att vara så spontan och fri i sina linjer som det bara är möjligt. Det finns en känsla av undergroundserier över Blanchin, en passande känsla med tanke på hur de flesta som skildras i serien lever på samhällets botten.

Jag har svårt att läsa den här boken objektivt, och ämnet gjorde att jag nog delvis missade att läsa den som en serie, med bilder och text, och istället fokuserade mer på enbart texten. Hela läsningen var jag så vänligt inställd mot boken och dess huvudfigur att jag kunde överse med att framställningen var styltig och ganska pliktskyldig i sin skildring av milstolparna i Calamity Janes liv. Men samtidigt gjorde mina förkunskaper om henne att jag inte kunde råka bli att reagera över tveksamheter i skildringen och i vad Perrissin valde att visa och att inte visa. Så sammantaget kanske resultatet ändå blir att min bedömning hamnar ungefär rätt även objektivt sett, där mina subjektiva plus- och minusposter jämnar ut varandra…

Boken har många bra sidor och det är kul att den översatts till engelska så att jag fått chansen att läsa den. Men jag är helt säker på att serien skulle ha vunnit på att antingen bli mer en historisk biografi eller en mer skönlitterär historia, för som den är nu balanserar den inte helt stadigt mellan de två. Och jag är också helt säker på att Lucky Luke-albumet är en bättre serie 🙂

I staden Deadwood, och den här är också ungefär hur Calamity Jane oftast skildras i tv-serien med samma namn

PS. Det finns mängder av böcker mm för den som vill läsa mer om Calamity Jane men grundfakta finns förstås på Wikipedia. Om man vill få en lite bättre förståelse för de positiva sidor med henne än man får efter Wikipediaartikeln (eller för den delen dagens recenserade bok) så är den här korta artikeln från Deadwood Magazine intressant. Den går igenom de sorgligare sidorna med hennes liv (och jag är väl inte helt förtjust i en del formuleringar i artikeln där), men mot slutet lyckas den verkligt bra med att också belysa andra sidor och ge en bättre förståelse av henne. DS.

The Unbelievable Gwenpool

Postat den

Senaste inlägget var om Tardis Fog Over Tolbiac Bridge, en bra men minst sagt dyster historia, och jag funderar starkt på snart skriva om Alan Moores fruktansvärda Lovecraftserier (om jag orkar med tanke på deras uselhet och hur de än en gång pekar på att Moores dåliga sidor alltför ofta har övertaget nuförtiden) så därför tänkte jag klämma in ett litet inlägg om någonting roligare: The Unbelievable Gwenpool 🙂

Jag har skrivit flera gånger om hur mycket jag uppskattar Marvels serier där de vågar vara lite annorlunda och släppa loss, utan den alldeles för vanliga dystert gravallvarliga stämningen i många moderna superhjälteserier (hello DC!). Titlar som Ms. Marvel och The Unbeatable Squirel Girl har nya (mer eller mindre) hjältar i huvudrollerna och går därför att läsa utan encyklopedisk kunskap om vad som hänt i Marvel-serierna de senaste decennierna, och de har sin alldeles egna röst tack vare att serieskaparna får göra det de är bra på och berätta sina egna historier. Plus det kanske viktigaste: Serierna är riktigt bra där det ofta går finfint att läsa enstaka nummer och ändå få ut något av det, och målgruppen är yngre läsare.

Så varför jag dröjde så länge med att läsa The Unbelievable Gwenpool vet jag inte riktigt. Lite var det för att titeln antydde att det kunde vara en tidning djupt insyltad i Spiderman-mytologin eftersom jag utgick från att Gwen Stacy var involverad, alternativt kanske den bara skulle vara en trött kopia på redan trötta Deadpool, men jag borde nog ha förstått att det var någonting helt annat som erbjöds, med tanke på titelns likhet med The Unbeatable Squirrel Girl

Gwenpool handlar om Gwen Poole, en trumpen tonåring från vår egen värld som är ett stort fan av Marvel-serier, och som en dag plötsligt befinner sig i Marvels universum. Eller åtminstone är det det som man som läsare knåpar ihop av hennes historia eftersom hon redan från första framträdandet redan är i Marvels värld, i en backupserie i Howard the Duck-tidningen. Hon saknar superkrafter men eftersom hon vet allt om alla superhjältar, inklusive deras hemliga identiteter, tycker hon att det nog kan duga som superkraft (plus att hon känner sig säker på att hon inte kan dö eftersom hon befinner sig i en serie) så hon skaffar en passande dräkt och ger sig i kast med superhjältebranschen.

Fast det där med superhjälte blir det lite si och så med; redan i första numret av sin egen tidning blir hon istället shanghajad av en M.O.D.O.K. som en av hans kriminella hantlangare. Och på den vägen fortsätter det: Gwenpools idéer om vad som hon/andra borde göra kraschar ofta rejält med vad andra tycker, och att hon dessutom tenderar att helt glatt kasta sig in i strider utan minsta eftertanke gör inte hennes kollegor gladare:

I början av serien är det mest ett humoristiskt kaos, med en huvudrollsinnehaverska som inte har kontroll på någonting och dras in in de mest absurda situationer. Det är roligt och underhållande, men inte så mycket mer än det. Behållningen kommer sig av att Gwenpool är en kul karaktär och av tecknarteamet Gurihirus fantastiska illustrationer; de är i sig nog för att läsa serien i sin suveräna mix av amerikanska superhjälteserier och japansk manga. Men jag måste säga att jag trodde att jag skulle tröttna efter ett tag, trots Gurihiru, eftersom manuset var så pass tunt.

Men efter ett tag börjar historien bli intressantare, utan att någonsin bli mindre rolig. Gwen utvecklar en riktig personlighet och det börjar skymta fram några sprickor i fasaden när riktiga superhjältar blir upprörda över att hon inte bryr sig om konsekvenserna av det hon gör, till exempel att hon tar så lättvindigt på att döda personer eftersom de ändå bara är bipersoner som bara finns till för att serien ska bli bra. Som det stora fan av Marvelserier hon är tar hon åt sig, särskilt när den stora favoriten Spider-Man (Miles Morales) blir arg, samtidigt som det börjar bli tydligt att hennes sätt att uppträda mest av allt är en flykt från det ”vanliga” livet där hon vantrivts.

Allvarliga toner, alltså, men som sagt tappar serien aldrig den anarkistiska charmen och det goda humöret, och när serien senare vandrar iväg alldeles väldeliga vandrar iväg åt meta-hållet (för gamla uvar, tänk Grant Morrisons klassiska Animal Man-serie, och för yngre uvar, tänk Deadpool) är det med en utmärkt mix av humor, allvar, filosofi och lek med seriemediet. Och jag kan inte låta bli att ännu en gång berömma Gurihiru: Visst är Christopher Hastings manus bra, och bättre blir det allteftersom, men teckningarna är så underbara hela tiden att det är svårt att slita sig från dem 🙂

Så jag kan verkligen rekommendera att läsa lite serier om den otroliga Gwenpool, det är underhållning på hög nivå. Faktum är att jag för närvarande är mest förtjust i den av alla de mer udda och nya Marvel-serier jag läst de senaste åren och ni kan givetvis lita på mig, även om jag inte är i närheten av en lika stor kännare av Marvel som Gwenpool själv 😉

Fog Over Tolbiac Bridge

Postat den

Ser man på 🙂 Fantagraphics har tydligen inte helt övergett sina översättningar av Jacques Tardis serier som jag började oroa mig för för nu har hans Fog Over Tolbiac Bridge dykt upp. Det är ytterligare en av hans böcker där han gör en serieversion av en fransk deckarroman och den här gången är det Léo Malet som står för originalet där hans karaktär Nestor Burma har huvudrollen, en karaktär som Tardis sedan skildrade i ett flertal senare serier.

Boken utspelar sig i Paris på 50-talet där Nestor Burma arbetar som privatdetektiv när en dag hans förflutna gör sig påmint: En av hans gamla vänner från anarkistperioden hittas mördad, och när Burma börjar gräva i saken visar det sig att flera andra från samma grupp är inblandade i fallet. Lägg därtill en fal kvinna vid namn Bélita med en exotisk bakgrund och att det är i Rive Gauche/Left Bank-miljön (dvs samma miljö som Jasons The Left Bank Gang, några decennier senare) som allting utspelar sig och det är någonting som borde passa Tardi som handen i handsken.

Och visst är Tardis teckningar bra, som alltid frestas jag säga, när han som här får röra sig i miljöer och skildra människor som är relativt slitna och bedagade. Men jag är inte helt förtjust i gråtonerna som jag tycker gör teckningarna en smula mer slätstrukna, och det känns också som om människorna alltför ofta står uppställda i rutorna istället för att de agerar; det är väldigt många bilder där karaktärerna är tecknade antingen rakt framifrån eller exakt i halvprofil.

Paris själv har en stor roll i boken

Manuset är inte heller det bästa, med en deckarhistoria som aldrig lyckas höja sig över klichéerna. I jämförelse med de tre tidigare deckarserierna av Tardi som Fantagraphics översatt, Run Like Crazy, Run Like Hell / Like a Sniper Lining Up His Shot / West Coast Blues, är det här en mycket svagare och mindre originell historia. Dessutom är den mycket plattare berättad: Där de tre tidigare hade en helt egen ton och stämning med sin säregna känsla av rikligt illustrerad roman (på ett bra sätt en mycket litterär känsla) är det här en serie som inte alls har samma djup och som inte inbjuder till egna funderingar, både vad gäller handling och vad gäller hur serier och framförallt adapteringar av romaner ska göras. Här är det en rättfram transferering av en roman till seriemediet, utan speciell finess, som räddas av att Tardi är så bra på att teckna miljöerna serien utspelas i.

När jag först läste serier av Tardi på 80-talet var det serier som de om Adèle Blanc-Sec och för den delen Fog Over Tolbiac Bridge (översatt som Bron i dimman i tidningen Pox) som jag läste. Då var jag måttligt imponerad: Teckningarna hade en charm och var definitivt personliga, men historierna grep aldrig tag i mig. Nuförtiden har jag betydligt högre tankar om Tardi och förut trodde jag att det kanske mest berodde på att jag nu var mer i synk med honom.

Men efter att ha läst Fog Over Tolbiac Bridge börjar jag tro att det är fel och att jag kanske inte har ändrat smak så värst mycket. De tre deckarserier som jag nämnde som riktigt bra härovan är alla skrivna av Jean-Patrick Manchette och är dessutom relativt nya serier av Tardi, och de av hans första världskriget-serier jag tyckt bäst om är också gjorde senare än 80-talet. Så jag misstänker att min förändrade syn på honom beror på att jag föredrar teckningarna av den senare Tardi, även om de äldre också är bra, och att Manchettes romaner antingen är mycket bättre än Malets eller att Tardi är bättre på att serieifiera Manchette. När jag läste Tardi på 80-talet visste jag att han sågs som en av de stora i fransk seriekonst, trots att jag själv inte riktigt såg storheten, och därför har det inte slagit mig förrän nu att han även utvecklats så mycket de sista decennierna. Åtminstone av min smak att döma 🙂

Så här såg serien ut på svenska (Pox 1/84)

Love and Rockets v4

Postat den

Love and Rockets nummer 1, fjärde försöket

Ingen recension idag eftersom jag inte har läst dagens serier ännu, bara en knappt ett år sen brasklapp till mig själv och till andra som kan vara intresserade men kanske missat det: De tre första numren av Bröderna Hernandez Love and Rockets fjärde volym finns att köpa i välsorterade seriebutiker nära dig (hoppas jag!).

Love and Rockets är ett ständigt dåligt samvete för mig. Jag tycker riktigt bra om serierna men har sedan länge helt upphört att följa serien, även om jag fortfarande köper det mesta av den. Orsak: Den vanvettigt röriga utgivningen, parat med min egen snudd på tvångsmässiga instinkt att jag vill läsa ”allt” i samma ordning det kom ut. Den första volymen av tidningen, 50 nummer, var enkel att följa med i, men sedan började kaoset när bröderna började ge ut egna miniserier huller om buller, och oftast krävde de att man hade läst de tidigare om man skulle ha någon möjlighet att följa med i de komplicerade relationerna. Fantagraphics spädde på förvirringen i och med sina som det kändes som ständigt omstartade utgåvor av ”kompletta” samlingar.

Sen blev det en volym 2 med 20 nummer och en volym 3 med åtta, tillsammans med diverse originalalbum och några miniserier till, för att alltså nu förra hösten påbörja volym 4. Lika illa som DC & Marvels ständiga omstarter är det inte men snudd på…

Men jag tänker inte ge upp och planerar absolut att ge mig i kast med att läsa alltihop, förhoppningsvis riktigt snart nu 😀

The Theory of the Grain of Sand

Postat den

Visst är det trevligt med fans som envist stretar på för att andra också ska få del av det som fansen älskar? Som Animeigo, en av de första amerikanska filmdistributörerna av japanska tecknad film som vars grundare en gång sa att den enda anledningen till att företaget fanns var för att animen Urusei Yatsura skulle kunna ges ut; den sålde aldrig vidare bra men tack vare inkomsterna från andra mer ekonomiskt framgångsrika filmer/tv-serier lyckades man ändå ge ut alla de 195 episoderna på i tur och ordning VHS, laserdisc, och DVD (jag har själv kvar de 62 skivorna), givetvis med absurt noggranna översättningar och liner notes som förklarade alla skämt som bara fungerade på japanska.

Eller förlaget Alaxis vars enda uppgift är att se till att Benoît Peeters (manus) och François Schuitens (tekningar) serier om fantastiska/obskyra städer finns tillgängliga för en engelskspråkig publik. De har använt Kickstarter, de har gett ut böcker själv, och den senaste boken har de gett ut i samarbete med förlaget IDW (som nuförtiden också satsar på att ge ut europeiska serier i översättning, som Corto Maltese, Dieter Lumpen med flera): The Theory of the Grain of Sand.

Serierna ifråga är egentligen både väldigt enkla men samtidigt nästan omöjliga att beskriva.

Den enkla beskrivningen är följande: Manuset är bara till för att låta Schuiten briljera med sina magnifikt storslagna teckningar av städer och miljöer, där de skickligt men relativt stelt tecknade människorna och den faktiska handlingen är lätt förglömliga. Det som stannar i minnet är bilderna, som den evigt lutande flickan som om hon ständigt kämpar mot en storm i The Leaning Girl, eller det obegripliga och ogripbara tornet i The Tower.

Den nästan omöjliga är följande: Peeters manuskript antyder ständigt att det finns en underliggande förklaring till de obegripliga händelserna i serien. Men förklaringen undandrar sig ständigt att fångas in, och båda läsare och personer i serierna kan som bäst ana att det finns ett mönster, att om man bara kunde se händelserna ur rätt perspektiv skulle de vara förståeliga. Som i The theory of the Grain of Sand där det en dag börjar dyka upp stenar av olika form men alla med samma vikt (6793 gram) i Constant Abeels lägenhet, medan det ur en annan börjar rinna en outsinlig ström av sand. Dessutom finns en man som ständigt tappar vikt utan att hans kropp förändras, till slut ledandes till att han börjar falla uppåt mot himlen.

Små problem i början…

Betyder de 6793 grammen någonting? Sandströmmen? Viktminskningen? Som alltid i de här serierna är det oklart. Det finns en antydan till förklaring, men det är ingen egentlig förklaring utan bara ett sätt att flytta gåtan någon annanstans, till det imaginära landet Boulachistan och en länk till det autentiska art noveau-huset Maison Autrique i Bryssel, ritat av arkitekten Victor Horta; ett hus som Schuiten och Peeters själva varit drivande i dess renovering.

Så visst finns det en slags röd tråd i alla serierna, med en fantastisk värld inspirerad av vår egen, framförallt som den såg ut i framtidsvisioner från sekelskiftet 1900, med dunkla samband mellan de olika böckerna och personerna i dem. Men till syvende og sist kommer nog de här serierna inte till för att det finns historier i fantasivärlden som pockar på att berättas utan av en helt annan anledning: Schuiten och Peeters ser någonting som triggar deras fantasi, ofta någonting från arkitekturens värld, och så snickrar de ihop en bok som ger dem möjligheten att fabulera vidare därifrån.

Och inte mig emot. Jag skulle tycka att de här serierna vore extremt frustrerande om jag var ute efter en historia att ryckas med i; mysticism i all ära men för egen del tycker jag det kan bli tröttsamt när det bara adderas mystiska och oförklarliga händelser utan ände. Men som en visuell upplevelse är de mycket intressantare och liknar inte mycket annat; serier där arkitekturen spelar huvudrollen i bok efter bok är inte det vanligaste 🙂

The Theory of the Grain of Sand är inte en av de bästa böckerna i serien, med alldeles för många människor jämfört med mer spektakulära illustrationer och det saknas dessutom en lika slående symbol som den lutande flickan, men jag är glad att Alaxis kämpar på med sitt projekt och glad över att ha läst den. Projektet verkar gå lite sisådär eftersom boken The Shadow of a Man skulle kommit ut i våras men den lyser fortfarande med sin frånvaro, men eftersom istället Samaris utannonserats för oktober i år verkar det som om utgivningen ändå fortsätter. Kämpa på!

..blir snabbt större

Katie Skelly: Spretigt men ack så elegant

Postat den

Ok, två böcker idag, båda av Katie Skelly: Nurse Nurse och My Pretty Vampire. Jag har inte läst någonting av Skelly förut men såg en sida från My Pretty Vampire i samband med att den gavs ut för några veckor sedan och gillade utseendet så mycket att jag chansade och beställde både den och Nurse Nurse (den enda andra boken av henne som finns i tryck). Och jag blev inte missbelåten 🙂

Nurse Nurse är en samling av ett gammal fanzine Skelly gjorde som (enligt Wikipedia) var inspirerad av Barbarella, och det kan nog stämma. Året är 3030 och Gemma, som mycket riktigt är en sjuksköterska, ska börja sitt nya jobb vilket innebär en raketfärd till Venus. Sen bär det av till Mars, anfallande rymdpirater, en obehaglig doktor med det klassiska science fiction-namnet Zardoz, fjärilar utsöndrades skumma feromoner, och diverse annat smått och gott innan boken efter 160s mer eller mindre bara slutar; den ursprungliga miniserien gavs ut i sju nummer men inför samlingen ritade Skelly ett åttonde avsnitt som avslutning, fast jag måste nog säga att det mer är ett teoretiskt slut än ett riktigt 🙂

Den lite hackiga handlingen spelar egentligen ingen roll eftersom det här är en pikaresk där Gemmas resor bara är till för att kunna byta miljö för nya exotiska miljöer. Glatt humör, lekfullhet, och en lagom dos sensualism gör att åtminstone jag känner mig helt nöjd; min enda invändning är väl egentligen att det här är alldeles utmärkta serier just för ett fanzine, och att bokformatet tar bort lite av den avspända stämningen.

Och teckningarna som alltså var det jag fastnade för när det gällde Skelly är också de toppen för ett fanzine i det mindre formatet, med spontana teckningar och tydliga linjer som skulle se bra ut med nästan vilket uselt tryck som helst. Definitivt gjorda av en vid tillfället amatör, men en med stor potential.

Sen har vi alltså den splitter nya boken My Pretty Vampire som ges ut av Fantagraphics. Här är det skräck istället för science fiction, men med teckningar och manus som för mig leder tankarna till europeiskt 60-tal. Kanske inte så mycket Barbarella utan mer de starka färgerna från Jodelle och tidens luftiga franska filmer, men med en karaktärsdesign som drar åt moderna franska serieskapare som Kerascoët.

Med andra ord, någonting som passar mig alldeles perfekt 😀

Handlingen är lite mer fokuserad i den här boken, med en vampyr i huvudrollen som tröttnat på oxblod och på att vara inlåst i sitt hem av sin överbeskyddande bror (men det är lite oklart om han verkligen är hennes bror) och som därför flyr. Mer händer egentligen inte, och teckningarna må vara charmfulla på ytan men blodigt blir det och lättklätt med, vilket inte precis gör att mina associationer till fransk 60-tal avtar…

Det här är en bok som jag aldrig i livet skulle rekommendera till en slumpmässig läsare; den är alldeles för idiosynkratisk för det. Men för den rätta läsaren, som jag, är en serie som den här med sin starka design och självsäkra färger som dessutom passar perfekt till den fjäderlätt blodiga handlingen, ett fynd. Är Skelly ibland slarvig med anatomi, geometri, läsbarhet? Jupp, absolut. Bryr jag mig det minsta om det när jag läser My Pretty Vampire? Ha!

Sol och vampyrer är en eldfängd mix

Orbital: Nu på svenska

Postat den

Ah, très nice; serien Orbital som jag hittills läst i engelsk översättning från franskan finns nu också utgiven på svenska i och med Orbital 1 – Närkontakt, en bok som innehåller de första två originalalbumen i en trevlig samling. Och det är mycket rimligt att samla ihop de två för tillsammans bildar de två en längre historia där det skulle känts rumphugget att bara läsa den första halvan.

Så varför är jag glad över den svenska utgåvan? Först och främst såklart för att Orbital är en bra serie, men ännu mer för att den är en science fiction-serie av ett slag jag gillar: Ingen nära framtid utan istället en space opera-setting med en galaktisk konfederation där Jorden nyligen blivit en både delvis motvillig och delvis ovälkommen medlem. Jag föredrar helt enkelt science fiction som inte är alltför Jordnära 😉

I Orbital bjuds vi på två huvudpersoner som är agenter i IDB, en diplomatisk organisation vars uppgift är att främja freden i konfederationen. Här i deras första äventyr kommer Jordens historia att spela en stor roll: De måste hantera en samling ex-soldater från Jorden som efter att Jordens arméer av konfederationen stoppats från att genomföra ett folkmord (därav det ovälkomna mottagandet av Jorden i konfederationen) illegalt slagit sig ner på en gruvmåne. Nu vill släktet som egentligen äger månen själv ta över gruvdriften, men soldaterna vägrar lämna det som de ser som sitt hem. Med det dåliga ryktet som jordborna har finns det också gott om varelser som inte har någonting emot att de förs bort med våld, och ex-soldaterna tycker ungefär samma sak fastän för dem är våldets syfte att de ska kunna stanna…

Orbital – Närkontakt är en flyhänt berättad actionhistoria med en smart intrig som både ger en bra introduktion av det galaktiska samhället och Jordens ställning däri, och som dessutom med de multipla parterna i konflikten (IDB, ex-soldaterna, de ”rättmätiga” ägarna av månen, de som avskyr jordbor) ser till att det inte blir en enkel gott mot ont-berättelse av det hela. Däremot saknar jag lite grann fantastiska inslag; med tanke på att vi har en hel galax som bakgrund och de oändliga möjligheter som det erbjuder är intrigen ändå i grunden någonting som nästan lika gärna kunnat utspelas på Jorden i nutid.

Politik

Men jag kan förstå att Runberg och tecknaren Serge Pellé kanske ville ta det lite lugnt med mer udda inslag så här i början, för faktum är att i de följande albumen (som jag såklart hoppas också kommer på svenska) tar sådana saker betydligt mer plats. Här, i början, får jag nöja mig med att det åtminstone finns en del utomjordiska varelser som Pellé skildrar fantasieggande, även om de flesta ser mycket humanoida ut, men hans teckningar får mycket roligare saker att illustrera framöver.

Orbital – Närkontakt är en bra men inte omistlig serie och definitivt läsvärd för de som uppskattar action i en science fiction-miljö, och framtida album är ännu bättre. Och för den som vill läsa mer om dem redan nu så har jag alltså redan skrivit om dem (och om de första) här på bloggen, närmare bestämt om album 1&2, 3&4, och 5&6.

Action; stilvullerna är mina favoritvarelser i den här boken

PS. Kan inte låta bli att lägga till några ord om en annan serie som är svår att inte nämna i samma andetag som Orbital: Den tack vare filmatiseringen lika aktuella men betydligt äldre franska serien Linda och Valentin. Det finns många likheter, med två agenter som verkar i ett svindlande stort universum på uppdrag av en större organisation, och åtminstone som det ser ut en man och en kvinna som delar huvudrollen (huruvida Orbitals ”kvinnliga” huvudperson är en kvinna är medvetet oklart).

Men skenet bedrar en smula för stämningen i serierna är väldigt olika: Linda och Valentin är en serie som ibland är ren science fiction (som i albumet Den falska världen), ibland rent politisk (Härskarens fåglar), och ibland bara en uppslupen komisk underhållning (Vårdagjämningens hjältar) men Orbital är till 100% inriktad på action i rymden. Visst finns det små inslag av politik men det är mer av politik som ett spänningshöjande inslag snarare än Linda och Valentins mer propaganda-artande politiska album.

Kort sagt är Orbital en mycket mer fokuserad serie och en som nog är mycket lättare och på många sätt enklare att förstå sig på än den spretiga och ibland rejält utflippade äldre kollegan, och författaren Sylvain Runberg slarvar inte alls på samma sätt som Pierre Christin gör lite väl ofta 🙂 Men med det sagt är jag själv ändå mer svag för Linda och Valentin som känns mer personlig, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är den serie som båda serieskaparna intimt förknippas med, medan Runberg skriver mängder av serier varav Orbital bara är en.

Nog om Linda och Valentin; jag ville bara nämna den eftersom jag misstänker att nog alla som läst den nog kommer att tänka på den när de läser Orbital, trots att likheterna egentligen är väldigt ytliga.

PPS. För de som läste de engelska böckerna och undrar vad utomjordingarna som där kallades ”Jävlods” heter på svenska så blev det ”xavloder”. Jag är nyfiken på vad det franska originalet hade men med tanke på Runbergs svenska anknytning så var det nog ”Jävlod” där med, och på svenska hade säkert ”jävloder” låtit lite väl negativt 🙂