Boucq, Charyn, Paringaux och Loustal

Postat den

Dags för lite ur-europeiska serier av en typ som jag älskar, trots brister och omoderna inslag, mycket tack vare tidningen Epix som på 80-talet fick mig att verkligen börja läsa serier igen. Skälet till att jag kom att tänka på dem är två relativt nyligen (2016, men jag missade dem när de kom) till engelska översatta album, båda skrivna av Jerome Charyn, och när jag väl läst dem blev jag väldigt sugen på att läsa ett äldre album, en gammal favorit. Men nog med förord, till serierna, i stigande ordning vad gäller kvalité!

Little Tulip (manus Jerome Charyn, bilder François Boucq)

Först ut är en bok som inte bara är ny på engelska utan också kom ut i Frankrike någorlunda nyss, nämligen 2014. Tecknaren Boucq lärde jag först känna tack vare hans korta och absurda komiska serier som de om den lilla gråa försäkringstjänstemannen Jérôme Moucherot vars vardag är fylld med krokodiler, huvudjägare och annat vansinnigt. Mycket underhållande, och sen när jag läste hans längre äventyrsserier med manus av Charyn som The Magician’s Wife & Billy Bud, KGB fortsatte jag att uppskatta hans teckningsstil med sin närmast parodiska fysiska närvarokänsla. Men det jag sett de senaste åren/decennierna har inte varit lika roligt; hans samarbeten med Jodorowsky som exempelvis Bouncer har varit alltför meningslöst våldsamma på det där oeftertänksamma sättet som Jodorowskys manus präglas av när han inte anstränger sig.

Men här handlar det om ett bättre manus som utspelar sig i sovjetiska fångläger och 70-talets New York (en stad som många franska författare/tecknare är oerhört fascinerade av), med inte så små stänk av filmen Léon, när en tatuerares tidigare liv till slut kommer ifatt honom. En tät handling med våldsamma (men inte meningslösa) inslag passar Boucq bra; det märks att Charyn vet vilken typ av manus som hans gamla partner vill ha.

Helt klockren är serien ändå inte. Handlingen är inte över sig originell, och det finns en onödigt spektakulärt skicklig biperson vad gäller att slåss som känns påklistrad. Dessutom är trycket i boken ärligt talat rätt dassigt, med ett utseende som om man tagit halvdant inscannade originalsidor som förlaga. Trots det gillar jag serien men det är mycket på grund av min redan erkända förkärlek för det här slaget av franska serier. Så för den som vill läsa en actionthriller som ibland kommer (IMHO) alltför nära serier av Bouncer-slaget är det här ett alldeles utmärkt val, men för andra finns bättre alternativ, som de redan nämnda Boucq/Charyn-samarbetena.

The Boys of Sheriff Street (manus Jerome Charyn, bilder Jacques de Loustal)

Här är det en äldre serie från 1991 som översatts; återigen med manus av Charyn men den här gången med Loustal bakom teckningarna. Återigen är det en thriller, återigen i New York, men nu under förbudstiden, och vi får följa tvillingarna Adamov: Max, den puckelryggiga chefen för ett lokalt brottssyndikat , och Morris, den fysiskt eleganta strebern som lever på Max intelligens. Balans råder, men när Morris presenterar sin nya flickvän Ida Chance för Max börjar allting krackelera:

Som märks från sidan här ovan har den här serien en helt annan ton än Little Tulip, med en författarröst som ständigt kommenterar handlingen på ett sätt som ger serien dess speciella atmosfär. Det förtjänar Charyn en stor eloge för, dvs att hans manus skrivet för Loustal är så annorlunda än det hans skrev för Boucq: Loustal är en vidunderligt skicklig serietecknare när det gäller att bygga upp atmosfär, både vad gäller miljöer men kanske än mer när han ritar människoansikten. Ansiktena är ofta i närbild och utan större miner, men med antydan om att starka känslor döljs därunder.

Om Little Tulip hade en hel del skavanker skulle jag säga att The Boys of Sheriff Street egentligen helt saknar dem. Miljön är högintressant, med den jordnära skildringen av ett kriminellt gäng bestående av inte alltför professionella skurkar under en brytningstid i USA, och människorna likaså; framförallt Max nyckfulla beteende som blir värre och värre är fascinerande att följa. Plus, som sagt, ett manus som passar Loustal närmast perfekt, och ett manus som inte räds att i detalj beskriva vad som också syns i bild. Och trycket är finfint det med, med mättade färger som gör Loustals teckningar rättvisa.

Hjärtan av sand (manus Philippe Paringaux, bilder Jacques de Loustal)

Och slutligen ett till album av Loustal, med Paringaux som manusförfattare, och ett album som för min del är själva sinnebilden för tidningen Epix bra sidor: Hjärtan av sand som gick som följetong i nummer 8/84 – 4/85. Här är ett manus som i ännu högre grad än The Boys of Sheriff Street tar till vara Loustals bästa sidor: Visst finns också här en handling som på ytan låter som om den skulle kunna vara spännande med ett kidnapningsdrama i exotiska miljöer, men till skillnad från TBoSS är den eventuella spänningen aldrig det minsta central. Hjärtan av sand är istället till 100% fokuserad på stämning, på hur människors yta sällan motsvarar deras inre och framförallt inte konvenansens förväntningar.

Finns här ett politiskt tveksamt kolonialistiskt inslag? Jupp.

Finns här problematiska skildringar av icke-européer? Oh ja.

Är trycket delvis under all kritik? Jajamensan; första hälften av episoderna är från den tidiga Epix-eran när tryck+papper var billigast möjliga (men andra hälften ser mycket bättre ut).

Kapitulerar jag likafullt totalt inför serien? Fullständigt. Det här är en av mina allra käraste serier, väl medveten om att den på en del sätt är svår att försvara. Kombinationen manus+teckningar är suverän, och det är samtidigt en serie av ett tekniskt slag som man sällan ser lyckade exempel på, helt utan pratbubblor och istället med textplattor som innehåller repliker men framförallt måleriska beskrivningar av vad som pågår (liksom TBoSS vilket också gör att den känns mer som en Loustal-serie än en Charyn-dito; jag misstänker att Charyn märkte hur bra Loustals stil passade till det upplägget tack vare tidigare Loustal-serier som den här). Och stämningen är som sagt underbar, med bländande teckningar men också ett lika bländande språk.

Mitt ros av Hjärtan av sand är extremt subjektivt; jag skulle ärligt kunna försvara den mer objektivt om det behövdes, men det finns som sagt brister. Men för mig personligen är de bristerna helt irrelevanta för allt det som serien gör rätt, plus att jag uppenbarligen läste den första gången i exakt rätt omständigheter -> mitt betyg på serien är nästan löjligt högt, men det står jag så gärna för!

Snotgirl

Postat den

Om man som jag gillar Bryan Lee O’Malley kastade man sig förstås över hans nya serie, Snotgirl, vars första samling kom ut för några månader sedan. Och om man likaså som jag inte kollade upp serien innan så var det en överraskning att O’Malley den här gången inte själv tecknar; istället är det Leslie Hung som står för dem. En liten besvikelse för min del eftersom jag tycker att Seconds, den senaste boken helt av O’Malley, ser urläcker ut. Hung är ingen oäven tecknare och med tanke på ämnet för serien, modebloggerskor, är det till och med möjligt att hennes stil passar bättre än O’Malleys, men det var ändå en (initial) missräkning.

Så, Snotgirl!

Kanske inte den gemytligaste titeln, men den handlar iallafall om modebloggerskan Lottie Person vars vardag huvudsakligen går ut på att prova nya kläder, blogga om desamma, och följa andra bloggerskor. För att kunna hålla reda på sina bekanta (vänner känns som gel ord, Lottie är definitivt inte någon som lätt knyter band till andra) brukar hon ge dem smeknamn, som Normgirl (som ser ut och är ovanligt normal för att vara modebloggerskan enligt Lottie) och Cutegirl. Eller för den delen Creepguy, fast det har hon nu kallat så många killar att hon själv inser att hon måste komma på mer precisa namn…

Men så en dag träffar hon Caroline, en ny bloggerska som är allt som Lottie kan drömma om, och kemin mellan dem är lovande. Coolgirl blir smeknamnet, men olyckligtvis får Caroline syn på Lottie när hon är som allra mest allergisk och därför blir Lotties smeknamn nu Snotgirl. Inte så gulligt men (kanske) vänligt menat!

Allt det här utspelar sig på de första sidorna i boken (som samlar nummer 1-5 av tidningen) och det är nu som den egentliga handlingen kickar igång: En olycka inträffar och Lotties kaotiska liv, som med knapp nöd hålls på någorlunda rätt kurs av hennes assistent, blir än mer obegripligt. Vad som egentligen pågår och vad som hänt är oklart eftersom serien i sig är lika rörig som Lotties inre; förutom att hon är en rejält oorganiserad person tar hon också starka allergitabletter som kanske bidrar till att verklighetsuppfattningen inte är den mest pålitliga.

Som sagt gillar jag O’Malleys serier och det är därför som jag hoppas att serien kommer att leverera i framtiden; om det hade varit en serie av en okänd författare misstänker jag att det skulle vara 50-50 om jag skulle fortsätta läsa den. Många detaljer är utmärkta, som Lotties samröre med sina kollegor, och rolig är serien, men handlingen är hittills mer än lovligt oklar där nya mysterium och till synes orelaterade trådar läggs till historien. Kanske skulle samlingen fått vänta tills åtminstone dimman skingrats något, men det kanske hade inneburit att för lång tid skuld förflutit innan serien började generera tillräckliga intäkter.

Hur som, i nuläget skulle jag ge Snotgirl en försiktig rekommendation om man som jag tror på att O’Malley kommer knyta ihop säcken längre fram. Även hans tidigare serier har haft en hel del oförklarade inslag i början som senare fått sina förklaringar, men i Scott Pilgrim kändes ändå varje publicerad del som en läsvärd enhet, och Seconds publicerades som en avslutad bok redan från början. Den här samlingen av Snotgirl känns inte riktigt i balans, men förhoppningsvis beror det bara på att någon tyckte att det var dags att ge ut en samling, snarare än ett genomtänkt beslut att just nummer 1-5 passade som en bok.

Robny – Vagabonden

Postat den

Det här var ett väldigt oväntat och trevligt litet album: En spansk serie från 70-talet av Joan Boix om vagabonden Robny som rör sig i samhällets nedre skikt av egen fri vilja efter att ha blivit besviken på samhällets korruption och allmänna elände. Det kanske inte låter så muntert och det är det inte heller, men det är just det som gör albumet till en så angenäma överraskning: Inte ens idag, 40 år senare, är det speciellt vanligt med en huvudperson i en serie som det inte är någonting speciellt med, utan bara en helt vanlig äldre man som gör sitt bästa för att överleva trots svåra omständigheter, och framförallt inte tecknat i den stil som syns här, dvs i en vacker, mycket elegant och mycket professionell dito.

Jag känner inte till Boix sedan tidigare men stilen känns igen från andra spanska tecknare från eran, som exempelvis den fantastiska Esteban Maroto, med en blandning av mycket realistiska teckningar och drömsk layout som jag tycker väldigt mycket om. Tyvärr finns det inte mycket översatt till svenska eller ens engelska av de här spanska serierna, så ett stort tack till Ades förlag som gett ut den här!

Historierna är också till sin uppbyggnad mycket 70-talsaktiga, närmare bestämt känns de som om de skulle kunnat vara tagna ur någon av Warren-förlagets tidningar Eerie, eller Creepy (där också några av de spanska tecknarna från eran publicerades): Anslående teckningar, korta historier med en fokuserad handling à la kortnovell. Här dock handlar det självklart inte om skräckisar utan istället om ett ålderdomshem där de äldre misshandlas, en gammal småbrottslig kamrat till Robny som försöker bli hederlig, en hämndlysten älskarinna; Robny själv är med i periferin, ofta på grund av något tillfälligt jobb som exemplevis nattvakt eller paketutbärare.

Robny, paketbudet

Onekligen har de flesta historierna något mer eller mindre spektakulärt inslag, men stämningen är ändå mycket jordnära och med ett starkt patos för samhällets utstötta. Och som sagt med de här teckningarna blir kontrasten till handlingen stor men lyckad: Personerna må vara slitna men de är inte värdelösa människor, som samhället tycker.

Vi får också veta mer om Robnys bakgrund i några av historierna och det är kanske den svagaste delen av serien; hans upplevelser är onekligen sorgliga men knappast bevis på samhällets uselhet, och jag tycker de inte tillför någonting. Albumet igenom märks spänningen mellan Boix vilja att försöka sig på en ny typ av serie och de existerande traditionerna som kräver en ”spännande” handling och en huvudperson som man ska heja på, så det är inte så konstigt att inte allt i serien känns klockrent nyskapande 😉

Robnys bakgrund

Sammanfattningsvis är Robny – Vagabonden ett utmärkt exempel på ett tidigt spanskt försök att överge de traditionella serieäventyren, och det är väldigt kul att se den på svenska. Albumet är relativt kort och de senare episoderna går helt klart mot mer traditionell handling (jag undrar jag om läsarna inte var redo för alltför mycket socialrealism…), så allt är kanske inte perfekt men jag tycker som sagt mycket om den här teckningsstilen och kombinationen med den ovanliga huvudpersonen känns än i dag fräsch och spännande. Rekommenderas!

Mildh & Fromm

Postat den

Dags att få upp farten på bloggen här igen (det är fortfarande Zelda som ”stör” recensionsskrivandet..) så jag tänkta lägga upp några korta blänkare i veckan, 1/dag. Med början med actionserien Mildh & Fromm, skriven av Göran Semb och tecknad av Carlos Pedrazzini, en för mig ny serie som jag endast visste om att den fanns på grund av Serieforum där den har en egen tråd 🙂

Enklaste sättet att beskriva serien är som en i genren omaka par som blir buddies: Monica Mildh är en relativt ung kvinna som arbetar som privat säkerhetskonsult i en egen firma, men när ett uppdrag kräver en mer fysisk/våldsam insats anställer hon Erik Fromm, en relativt gammal man (framförallt med tanke på hans arbete) som har stor erfarenhet av säkerhetsarbete av det mer ljusskygga slaget. Och om man känner till genren vet man att det innebär en rapp dialog, bitska kommentarer, och en motvillig respekt som växer fram hos de båda. Eller åtminstone hos Erik; Monica är betydligt mer skeptisk till som kompanjon eftersom denne har så lätt att ta till vapen…

Mildh & Fromm – Uppgång… och fall innehåller alla historier (tre) som hittills gjorts med paret och som tidigare publicerats i Fantomen-tidningen; i teorin fristående episoder men i praktiken mycket nära knutna till varandra. Action-genren till trots är det centrala i serien relationen Monica / Erik, och bara för att klargöra det så handlar det alltså definitivt inte om en romantisk sådan (gudskelov, det finns alldeles för många fall av ung kvinna / gammal man faller för varandra redan…) utan mer om en kulturkrock: Erik är luttrad av många år i branschen och är övertygad om att man ibland måste slå till hårt och skoningslöst för att förhindra framtida problem, medan Monica är mer inne på att försöka undvika våld om det går (men om det inte går så är hon beredd på det med). Och eftersom Erik är en smula gammeldags tenderar han också att överreagera när Monica är i fara eftersom han ser det som sin uppgift att skydda henne, även om hon klarar sig fint själv.

Pedrazzinis teckningar fungerar men jag måste säga att det är med nöd och näppe de får godkänt. Han svajar en smula i anatomin men framförallt misslyckas han ofta med att göra läsordningen i pratbubblorna tydlig, som på den här sidan:

Det här exemplet visar tydligt ett av hans stildrag som bidrar till problemet: Pratbubblorna ligger ofta så att de inkräktar på närliggande rutor vilket gör att jag ibland måste kolla efter var pilen pekar för att förstå om jag ska läsa bubblan nu eller senare. Det är lite underligt eftersom han är en så erfaren serietecknare men likafullt finns problemet där; om jag hade tillgängligt det enda andra album av honom som jag har (Par i lusta) skulle jag kolla om samma sak förekommer där, men det albumet har sedan länge förpassats till källarförrådets mörka valv 🙂

Manuset är bättre, med en visserligen generisk actionhandling men med en ofta underhållande dialog mellan Monica och Erik. Jag noterar också flera ställen med tysta passager som finns med som stämningsförhöjare men tyvärr faller de på Pedrazzinis teckningar som inte förmår utnyttja dem, och istället blir det bara en smula malplacerade rutor som känns som om de saknar text. Med andra ord, manuset har en del ambitioner som teckningarna inte riktigt matchar.

Det är en ganska kort bok (128s) och den känns i mångt och mycket som första kapitlet i en längre berättelse; utan en framtida fortsättning är slutet rumphugget. Jag ser gärna en fortsättning även om det egentligen inte är en serie av ett slag som jag vanligtvis läser, eftersom det ändå är roligt med en (halv)svensk serie som försöker vara en klassisk actionserie och som lyckas så pass bra som den här.

Sons of Anarchy: Burfåglar

Postat den

Hm, ett (väldigt) långt tag sedan den senaste recensionen men jag har ett exceptionellt bra skäl: Breath of the Wild, det senaste Zelda-spelet, har sysselsatt mig 100% de senaste veckorna (ok, jag har nog jobbat en del också men det spelar mindre roll…). Löjligt kul, och med min spelstil tar det lååång tid att bli klar med det; varje gång jag tänker att nä, nu ska jag se till att göra någonting så att huvudstoryn går framåt så får jag syn på någonting på vägen som distraherar, och ett tu tre har jag klättrat upp på ett berg/tagit en segelbåt ut till en avlägsen ö/samlat ihop ett antal fågelungar så att de äntligen kan genomföra sin sångträning:

Men! Jag har faktiskt läst en del serier också, i pauserna när min Switch måste ladda batterierna; jag har bara inte hunnit skriva om dem. Nu har jag dock en timme över så då tänkte jag klämma in en liten sådan, närmare bestämt

Sons of Anarchy: Burfåglar

Det här är det andra albumet med karaktärer från TV-serien med samma namn, men precis som det första så är det en fristående berättelse, dvs inte en tecknad serie-version av TV-serien (komplicerat när ordet serie används på så olika sätt, men jag tror nog att det är begripligt 🙂 ). Handlingen utspelar sig mellan säsong 3 och 4, dvs under den tid som stora delar av motorcykelgänget sitter i fängelse. En gammal skuld som inte betalats leder till att de fängelset måste kämpa för att överleva, och samtidigt kan de bara hjälplösa höra hur det går för deras familjemedlemmar när skuldindrivarna även ger sig på dem…

Så, first things first: Jag har inte sett ett enda avsnitt av TV-serien, men jag har hört en del gott om den (kryddat med varningar om att den är mycket och ibland överdrivet våldsam), så för mig är de här serierna min enda kontakt med berättelsen om SoA. När jag läste de första avsnitten av den första långa serie-episoden i svenska tidningen Hagel (som avsomnade innan den första berättelsen avslutats, men en samling finns på svenska med namnet Sons of Anarchy: Ingen utväg) var jag måttligt imponerad. Det var en alltför lång radda av personer som pliktskyldigt introducerades vilket gjorde att seriens rytm inte fungerade, och eftersom personerna ifråga var för mig okända blev det knepigt att hänga med.

Men här, i den andra längre serie-episoden (det finns en kort historia också som gavs ut mellan de två längre, med en bifigur från TV-serien i huvudrollen, som också ingår i det här nya albumet), tycker jag serien fungerar klart bättre. Det beror delvis på att det är en annan författare, Ed Brisson, som verkar mer inriktad på att skriva en bra serie; den första, skriven av Christopher Golden, kändes mer som ett TV-seriesynopsis som sedan gjorts om till serie. Jag vet att Golden har skrivit högvis med romaner baserade på TV-serier och serier (typ X-Men & Hellboy) och det kanske han gör bra, men seriemediet tycker jag inte han behärskar så bra. Golden envisas med att alldeles för noggrant presentera varje person när den dyker upp med namn och roll, medan Brisson glatt utgår från att det där kommer läsaren själv plocka upp allteftersom vad gäller de viktigare personerna. Så lustigt nog skulle jag säga att Golden är alltför medveten om att det handlar om att flytta en berättelse från ett medium till ett annat och därför överkompenserar, antagligen av omsorg för nya läsare. Dessutom tenderar Goldens upplägg av sidorna också att kännas mer som ett redan existerande TV-avsnitt som nu ges ut som serie, trots att även Goldens serie är en ny historia, inte tidigare sedd på TV.

Sen är det förstås också så att jag nu känner till karaktärerna och miljön bättre vilket gör läsningen roligare. Ett plus också för att det är kul att som den ovetande läsare jag är blir de lite av ett pussel att förstå vad som händer mellan handling i Burfåglar och Ingen utväg eftersom den senare utspelar sig senare (under säsong fem av TV-serien); för mig blir det som att läsa glimtar av en större berättelse som långsamt fylls i. Och jag hoppas att serien också fungerar för läsare som till skillnad från mig sett TV-serien innan, och som därför istället kan läsa serien som ett sätt att fylla i fler detaljer på en redan i princip fullständig karta 🙂

Teckningarna av Damian Couceiro (den korta berättelsen som ingår illustrerar av Jesús Hervás) duger skulle jag säga. De försöker efterlikna skådespelarens utseende åtminstone till en viss del ser jag när jag googlar men utan att det känns krystat; det är inte ovanligt att när tecknare försöker efterlikna skådespelare i sådana här serier så blir resultatet misslyckat, där personer med ”verkliga” förebilder ser ut som pappdockor (som i den horribla Doctor Who / ST:TNG-crossovern jag skrev om för några år sedan; brrr!).

Summa summarum tyckte jag klart bättre om den här boken än jag trodde att jag skulle göra när jag började läsa den. En modern actionserie med en TV-serie som förlaga men som klarar av att stå på egna ben, även om säkerligen fans av Sons of Anarchy får ut mer av den än jag. Ett helt godkänt hantverk av Brisson/Couceiro/Hervás, med andra ord 🙂


Martilo (och lite Ratte)

Postat den

Det är nästan pinsamt så länge sedan jag skrev om några svenska serier men nu så blir det några ord om en webbserie nu kommit ut i tryckt form: Fabian Göransons medeltidsserie Martilo och helgonet.

Det är medeltiden i sagoformat det handlar om här, med drakar, häxor med mystiska krafter och helgon en masse. Plus, förstås, en ung man vid namn Martilo som försöker bryta en förbannelse som lagts över hans föredrar genom att bli en sann kristen riddare, och en ung kvinna vid namn Arilone som efter att ha läst om hur helgon skapas längtar efter att utsättas för någon horribel handling som hon genom att övervinna själv kommer bli ett helgon. Med andra ord två unga personer med, hur ska jag säga, inte det bästa omdömet; Arilone blir ursinnig när hon ska offras till djävulen men några nunnor avbryter ritualen, och Martilo som inte tänker så mycket innan han handlar:

Människorna i Martilo är ett stoiskt släkte. När någonting dramatiskt inträffar, inklusive halshuggningar som den ovan, är det ingen som reagerar med mycket mer än ett ”Hm, det där var kanske lite onödigt”. De verkar luttrade och enda gången starka känslor utbryter är det istället ofta överreaktioner över trivialiteter, eller absurda skäl som Arilones argsinthet över att hon inte kan få dö i fred. Och det är en typ av humor som jag gillar, som nog märks på vad jag skriver här på bloggen 🙂

Sen måste jag också säga att teckningarna är väldigt mycket i min smak de med.Det finns drag av klassiska franskbelgiska serier som Hergé eller Martin, nyare serier som Trondheim, och en gnutta av stora svart sjok ch färger à la Mignola. En mycket sympatisk mix som gör att jag helt enkelt tycker det är ett nöje att se på teckningarna, med ett utseende som inbjuder till läsning samt premierar tydlighet istället för någonting mer flashigt. Och jag tycker också att de jordnära färgtonerna och de ikoniserade teckningarna passar alldeles förträffligt till ett medeltida tema som det här.

Avslutningsvis några ord om boken i sig. Jämfört med publiceringen på webben har rutorna omordnats från liggande sidformat till stående (exempelsidorna här är som synes från webben), plus att färgerna här och där tweakats, allt för att passa bättre för tryck. Pappret känns förträffligt, trycket är bra, och känslan i omslaget med det vaxade pappret och flikarna gör att åtminstone jag blir sugen på att läsa en bok som känns så mysig att hålla i handen. Med andra ord är den fysiska produktionen top notch, som man kan vänta sig av Sanatorium förlag.

Och här kommer Ratte in, från inläggets titel. Samma dag som jag köpte Martilo och helgonen (på utgivningsfesten hamnade jag i ett sidorum där jag pratade serier med Per Demervall & Ola Hammarlund, mycket trevligt som bonus!) köpte jag nämligen också Stora boken om Ratte, Galago förlags samlingsutgåva av Magnus Knutsson (manus) och Ulf Janssons (teckningar) serie. Jag har visserligen redan de äldre albumen men det finns med några sidor här som aldrig tryckts om från Aftonbladet (där Ratte först publicerades), och 49:- på bokrean tänkte jag att jag nog hade råd med. Det är en charmig serie men givetvis mycket daterad i stora delar eftersom så mycket av serien ägnas åt dagsaktuella händelser med dåtida kändisar och de delarna håller inte så bra. Janssons utmärkta teckningar kan jag däremot inte klaga på alls.

En rätt typisk Ratte-sida med en gnutta kändisar, en gnutta politik, och en gnutta handling

Men det är inte Ratte som serie jag tänkte på när jag läste boken i samma veva som Martilo utan den fysiska utgåvan eftersom det är en sån himmelsvid skillnad mellan de två böckerna ur den aspekten: Å ena sidan Martilo, en samling av tidigare publicerade serier med en som redan nämnts prickfri och ytterst läsvänlig utformning, å andra sidan Ratte, också det en samling tidigare publicerade serier men där den fysiska utgåvan är lika aptitlig som gråsten. Intrycket jag får är att någon gjort följande:

  • Scannat in alla Ratte-sidorna
  • Samlat ihop minimalt med extramaterial som krävt minimalt med insats:
    • En intervju med skaparna från Bild & Bubbla från 1986
    • Några pressklipp från DN
    • En lista med kändisar som syns på seriesidorna men organiserat så att det är stört omöjligt att som läsare kolla vem kändisen som var med på en läst sida är; en del jobb nedlagt här förvisso, men som sagt mycket knöligt att faktiskt använda
    • Några få sidor med material som klippts bort från de tidigare albumutgåvorna
  • Tryckt alltsammans på ett sätt som känns som ett kompendium med ett blankt omslag

Det finns ingenting som tyder på kärlek till materialet eller på att man lagt ner mer jobb än det allra mest nödtorftiga. Vad säger t ex Knutsson/Jansson idag om sin serie? Vad säger andra serieskapare? Varför inte redigera in de bortklippta rutorna/sidorna där de ursprungligen publicerades istället för att trycka dem längst bak med instruktioner à la ”…ska läsas mellan sidorna 76 och 77 i denna bok.”? Och framförallt, varför inte titta på förlag som exempelvis Sanatorium får att få lite inspiration till att producera någonting som får mig som köpare att känna någonting när jag faktiskt håller i boken?

Ok, jag skulle nog inte varit lika kritisk till Stora boken om Ratte om jag inte råkat köpa den samma dag som Martilo och helgonen men det minskar inte slutsaten: Martilo är en bra ny serie i en förträfflig utgåva, Ratte är en (något bedagad) klassiker i en urtrist utgåva, så även om den senare är betydligt billigare att köpa, så länge bokrean pågår iallafall, så är det inte den jag skulle rekommendera för den som behöver hålla i plånboken 🙂

Jolly Jumper svarar inte

Postat den

Det känns verkligen inte som om ett helt år gått sedan Mannen som sköt Lucky Luke kom ut, det utmärkta albumet av Matthieu Bonhomme och det första Lucky Luke-albumet med samma idé som alla alternativ-Spirou vi kunnat läsa de senaste åren: Låt en modern serieskapare göra vad hen vill med en klassisk seriekaraktär. Bonhomme valde att göra en mestadels allvarlig tolkning av Lucky Luke, med stor ömsinthet om att vårda karaktären på ett kärleksfullt sätt.

Nu är det dags igen, den här gången med den för mig okände Guillaume Bouzard som upphovsman, och den här gången är det en mycket mer respektlös skildring, för att inte säga burlesk och smått absurd. Handlingen är okomplicerad, precis som den ofta är i Lucky Luke: Bröderna Daltons mor har kidnappats och tillsammans med bröderna ger sig vår hjälte ut för att rädda henne.

Fast det är förstås inte så viktigt jämfört med den livskris LL genomgår. Inte nog med att han får för sig att som lite omväxling byta kläder, vilket resulterar i en identitetskris (åtminstone för resten av världen som inte förstår vad det är för en människa som plötsligt hävdar att han är Lucky Luke?!?), dessutom och klart allvarligast är det faktum att Jolly Jumper, hans enda riktiga vän, är ovanligt tjurig och inte vill prata med honom. Dessutom förstår inte andra hur illa det är och envisas med att påstå att Jolly Jumper trots allt bara är en häst…

Bouzards humor är som sagt en blandning av det burleska och det absurda, med övervikt åt det senare. Det är också en komedi som verkligen utnyttjar det faktum att det handlar om en serie med mer än ett halvt sekel av traditioner bakom sig; många av skämten är finurliga små stickrepliker och kommentarer av karaktärer som indirekt påpekar hur absurd den ”vanliga” Lucky Luke-serien egentligen är, med en cowboy i huvudrollen som bokstavligen inte bytt kläder på decennier, som envisas med att behandla sin häst som en människa, och som lika envist fångar in samma skurkar gång på gång.

Så man skulle kunna säga att mycket av humorn kommer sig av att personerna i serien uppträder mer realistiskt medan Luke själv är som vanligt. På samma sätt är det med teckningarna som visserligen är precis lika karikerade som någonsin Morris var, men med en realistisk släng där exempelvis Averell inte längre bara är en längre version av Joe/William/Jack eftersom han på grund av sitt matintresse självklart är betydligt rundare än sina bröder. Och apropå bröderna Dalton så märks de absurt realistiska inslagen också i hur Joes eviga kommentarer om hur han ska göra slut på Lucky Luke bemöts av hans bröder: Med uppriktig resignation :

Om Mannen som sköt Lucky Luke säkerligen skulle fungera som serie även för den som aldrig läst ett Lucky Luke-album förut så kan man definitivt inte säga detsamma om Jolly Jumper svarar inte; för en sån läsare skulle nog albumet närmast verka som någonting obegripligt, närmast Beckettskt, där karaktärer fastnar i eviga loopar där de upprepar samma sak gång på gång utan förklaring och drivs av obegripliga känslor. Men som en flitig läsare av Lucky Luke tycker jag att det här är riktigt roligt; jag är svag för den här typen av underförstådd lakonisk humor, och som jag skrivit flera gånger förut är också Lucky Luke en äkta barndomsfavorit.

Så om nu Jolly Jumper svarar inte är ett mycket annorlunda album jämfört med Mannen som sköt Lucky Luke är det likafullt ett nöje att läsa den, även om som sagt det kanske är färre läsare som kommer uppskatta dem eftersom den kräver att man kan sin Lucky Luke!* En liten sak till som jag uppskattar i båda albumen: Att Bonhomme & Bouzard båda två gjort sina egna versioner av Lucky Lukes olika poser på omslagets insidor och att Bouzard också bidrar med en egen version av den klassiska baksidan. Små detaljer men uppskattade av en trogen läsare 🙂


*: Att Bouzard kan sina klassiker märks också på albumets titel; likheten med Hergés album ”S/S Manitoba” svarar inte är knappast en tillfällighet, och det är onekligen lite komiskt att tänka på Jolly Jumper, en levande häst, på samma sätt som en atlantångare. Men bortsett från det kan jag inte precis säga att liknar varandra. Alls.