Etikettarkiv: 91:an

Seriepubliceringsproblemlösningar

Postat den

Vad gör man om man ska trycka/har tryckt en serie och inser att man behöver lösa ett knivigt problem? Idag presenterar jag tre fall som jag alla stött på den senaste månaden. Två tryckmissöden, ett problem med ströläsare i bokhandeln.

Den saknade sidan: ”91:an – Skånska kriget”

I höstas läste jag 91:an – Skånska kriget, en bok som samlade ihop episoderna från 91:an-tidningen. Jag läste den och tyckte det var OK, men missade en sak: Sidan 21, den sista sidan i första kapitlet, hade på något sätt försvunnit innan boken sändes till tryckeriet. Att jag ens upptäckte det hela kan jag tacka en tråd på Serieforum för där det hela påpekades; kapitlet utan sista sidan kändes onekligen lite rumphugget men inte obegripligt så, men med den äkta sista sidan flyter det på klart bättre. I samma tråd angavs senare att man kunde maila 91an@egmont.se för att få en ersättningssida och det gjorde jag, och förra veckan dök sidan upp i ett brev:

Så nu ligger sidan prydligt instoppad på sin rätta plats i boken och allt är väl. I en perfekt värld skulle det kanske tryckts en helt ny upplaga men jag förstår absolut att det vore alltför dyrt och komplicerat så jag känner mig nöjd 🙂

Den duplicerade sidan: ”Serier från andra våningen”

Den här samlingen med Berglin-serier kom ut redan 2016 men jag köpte den först häromdagen. Här är problemet det motsatta mot 91:an för här finns istället samma seriestripp på sidan 6 & 14. Så tekniskt sett är det inget problem eftersom läsaren inte missar någonting, men det känns såklart inte bra när man läser, speciellt som sidorna är så nära varandra att det märks hur tydligt som helst.

Så vad göra här, med tanke på att trycka om-lösningen som sagt är alltför dyr?

Tja, lösningen blev densamma som med 91:an: Tryck en extra sida och lägg med i boken. Jag vet inte när man upptäckte misstaget men sidan låg iallafall i mitt exemplar köpt färskt från förlaget, direkt på omslagets innersida. Varför en extra sida om problemet är en dubblerad sida? Jo för att sidan, eller snarare den smala remsan med en ny seriestripp, passar fullständigt utmärkt till en samling med Berglin-serier med en slentrian-anspelande titel där ett slentrianmisstag råkar ha gjorts:

Stor eloge till förlaget W & W (och givetvis Berglins för serien ifråga) för den kreativa lösningen som på något sätt gör boken ännu roligare än om misstaget aldrig skulle inträffat 🙂

Men vem vet, kanske Berglins blev sura eftersom årets samling av deras serier nu bytt förlag till N & K…

De avslöjande sidorna: ”Grandville: Force Majeure”

Och så slutligen den mest udda företeelsen. Jag skrev nyss om Bryan Talbots sista bok i hans Grandville-serie, och nämnde där att ”…de oväntade vändningarna inte är så oväntade …”, men  det finns självklart en risk att någon som står i bokhandeln och bläddrar kan råka bläddra för långt och därmed få syn på en spoiler eller två. Så hur hindrar man det?

Ett sätt är förstås att helt simpelt plasta in hela boken, och det är ju relativt vanligt även i seriebranschen. Men jag har alltid ogillat det eftersom serier är ett grafisk medium, och att inte kunna kika på hur serien ser ut är som att köpa serien i påsen grisen i säcken. Och brittiska förlaget Jonathan Cape tycker tydligen samma sak för när jag fick boken fanns det i den någonting jag aldrig sett förut:

Den geniala lösningen bestod av en anti-spoiler-anordning i mjukplast som var svept om de avslutande 60-talet sidor som man därför inte kunde råka slå upp om man inte öppnar sigillet. Jag vet inte om den amerikanska utgåvan från Dark Horse försökte sig på någonting liknande men det hoppas jag för de amerikanska läsarnas skull 🙂

Själv märkte jag när jag började läsa boken att någonting konstigt i tunn mjuk plast verkade finnas någonstans mot slutet av boken, men jag höll mig från att tjuvkika vad det var och läste på istället. Jag trodde att det kanske skulle vara något slags tryck-tekniskt specialinslag i serien, typ de extrema widescreensidorna i Frank Millers Rōnin eller Matt Wagners Mage, men jag undrade hur mjukplast skulle användas. Så det var en total överraskning för mig med när jag vände blad och fick syn på en ”Anti-Spoiler Seal”. Kreativt, på min ära!

Historiska äventyr med 91:an

Postat den

När jag var (ganska) liten läste jag alla nummer av 91:an jag kunde komma över. Den var redan då fylld av urgamla svenska serier som 91:an, Kronblom, Åsa-Nisse med flera; serier som hade sitt upphov långt innan jag föddes och som egentligen inte förändrats sedan starten. Men jag gillade dem ändå och framförallt huvudserien. Det var mysigt att läsa en serie som egentligen aldrig var rolig ha-ha, utan mer vann på sin allmänna trevlighet.

Och det var också den första serie som jag noterade vem som gjort den. Varje episod namngav prominent och tydligt vem som skrivit och vem som tecknat, information som visserligen fanns i en del andra serietidningar jag läste men aldrig lika framträdande, och framförallt aldrig med lika (för mig) vardagliga namn på upphovsmännen (är rätt säker på att det var 100% manliga serieskapare…). Min stora favorit var såklart Nils Egerbrandt som var oöverträffad i genren godmodig humor och avslappnade teckningar. Andras versioner kunde visserligen vara bra men det var sällan som humorn riktigt fungerade. Framförallt blev det ofta en alltför hård ton med överdrivet elaka teckningar av 87:an, Revär, med flera; eftersom det var just den gemytliga tonen jag fastnade för i Egerbrandts serier var jag inte förtjust när 87:an framställdes som alltför genuint otrevlig.

Det har gått många år sedan dess och jag kan verkligen inte påstå att jag följt med i hur 91:an utvecklats sedan dess. Något enstaka nummer har jag ramlat över då och då och jag har varit måttligt imponerad; visserligen har framförallt teckningarna generellt sett blivit proffsigare (en del av de som tecknade samtidigt med Egerbrandt var verkligen inte bra), men manusen har känts alldeles för slentrianmässiga. Men min smak har självklart ändrats jämfört med när jag var liten, och som sagt har jag inte läst mycket av serien de senaste åren så…

Fast två stycken specialalbum med 91:an har jag ändå köpt. För en handfull år sedan utkom 30-åriga kriget och i år Skånska kriget, där läsningen av den senare är orsaken till att jag idag skriver om albumen. Två album som båda är skrivna av Claes Reimerthi, tecknade av Gert Lozell, och som titlarna säger utspelar de sig i historisk tid men med karaktärer från 91:an i huvudrollerna.

30-åriga kriget

Precis som brukar vara fallet med sådana här skapelser där man tar välkända fiktiva personer och stoppar in dem i ett verkligt sammanhang är mycket av poängen att se samma gamla välkända karaktärer i nya miljöer och med aningen (men inte alltför mycket) annorlunda roller. Så här bjuds vi på 91:an & 87:an både som tvångsutskrivna soldater (Skånska kriget) och som desertörer (30-åriga kriget), i det senare fallet givetvis jagade av Revär. Och här märker jag att jag inte har någon vidare koll på den nutida versionen av 91:an: Toftabusarna, ett småkriminellt gäng dyker upp i båda albumen är uppenbart några man som läsare ska veta vilka de är men för mig som aldrig sett dem förr känns det lite avigt när de introduceras i 30-åriga kriget eftersom det märks att jag borde veta vilka de är och de därför inte behöver presenteras närmare. Men det är (faktiskt!) inte menat som kritik eftersom poängen just är att ta redan kända personer och stoppa in dem i okända sammanhang så det är mest mitt fel att de är obekanta för mig. Och när de dyker upp i Skånska kriget känner jag igen dem så då är allt som det ska igen 🙂

Lika givetvis poppar autentiska personer upp i handlingen, som de svenska kungarna under krigen, och en häxprocess blir det också med 87:ans mamma i huvudrollen.

Så serierna följer mallen för sådana här saker, men hur fungerar de som underhållning för en avfallen 91:an-läsare som jag?

Jag skulle säga att de får godkänt, med 30-åriga kriget som den starkare av de två. Den har en rappare ton och en bättre grundhistoria med en ramberättelse gällande patron Gyllenskalps heder och äktenskap, medan den senare bygger på en klart tröttare ”Vem har stulit krigskassan?”-historia. Plus att den förstnämnda också vågar vara lite mer lekfull med de historiska karaktärerna, som den svenska kungen; ingenting subtilt eller utmanande, men det känns iallafall som att Gustav II Adolf har någon slags personlighet, medan Karl XIs är lövtunn.

Lozells teckningar är definitivt godkända de med. De har kanske inte charmen och personligheten hos mästaren Egerbrandt, men de är kompetenta och passande (om än en smula stela) för en komisk äventyrsserie som den här, och jag tycker framförallt att hans miljöteckningar är bra.

Skånska kriget

Sen har vi det där med min egen förkärlek för den vänliga och smått ömsinta tonen som var det som en gång lockade mig till serien. Här har vi två stycken serier som båda i mitt tycke har alltför hård ton, och där flera av huvudpersonerna är 100% osympatiska (som 87:an, hans mamma, Toftabusarna, Revär, …).

Men samtidigt är det få serier som jag i grunden är lika förtjust i som 91:an, tack vare det flitiga läsandet som liten, så även om de här två böckerna nog vare sig är riktade till mig eller serier som jag i ärlighetens namn tycker är vidare bra gillade jag att läsa dem. Det finns med andra ord minst två grupper av läsare som skulle kunna uppskatta dem: De som följer dagens 91:an och tycker om den versionen får här chansen att se karaktärerna i annorlunda miljöer (och det är ofta roligt), och de som som jag ser den annorlunda vinklingen som en anledning till att återse en barndomskamrat 🙂

 

Tillägg 2018-01-08: För den som köpt Skånska kriget kan det vara bra kundinfo att veta att sidan 21 som avslutar det första kapitlet saknas. Men man kan maila förlaget på 91an@egmont.se så kan de hjälpa till med ett extrablad.