Etikettarkiv: Acke

Ikappläsning: Life with Archie

Postat den
Kunde inte motstå att visa upp det här fruktansvärda omslaget av Alex Ross till det avslutande numret. Och nej, det är inte avsett som ett skräckomslag, det är bara så att Ross inte tecknar/målar bättre än så här. Har man bara en stil så är det den man får använda ;-)

Kunde inte motstå att visa upp det här fruktansvärda omslaget av Alex Ross till det avslutande numret. Och nej, det är inte avsett som ett skräckomslag, det är bara så att Ross inte tecknar/målar bättre än så här. Har man bara en stil så är det den man får använda 😉

Dags för lite återkoppling till serier jag skrivit om tidigare men nu läst mer av. Först ut: Life with Archie, what-if-serien där Acke är några år äldre och gift sig med Betty/Veronika; inte som bigamist utan det är två olika serier som handlar om två möjliga framtider för trion. För en genomgång av de första tjugotalet nummer, läs här.

Så vad har hänt sen sist, efter att de parallella världarna fixats till igen? OBS! Spoilers följer så sluta läsa om ni inte vill höra mer.

Tja, först och främst så har serien lagts ner i och med nummer 37 som precis kommit ut. Och inte nog med det, förlaget bakom Acke har slagit på stora PR-trumman eftersom avslutningen sker med en knall, närmare bestämt den pistolknall som dödar Acke när han offrar sig själv för att skydda sina närmaste från en rubbad person som vill skjuta Kevin Keller. Att Kevin är en homosexuell senator och att det är därför mördaren går till attack har förstås varit en viktig del i reklamen runt numret, förutom då att Acke dör förstås.

Men bortsett från den för mig rätt ointressanta reklampuschen angående en fiktiv persons lika fiktiva död, vad blir slutbetyget för Life with Archie?

Tyvärr måste jag säga att det blir rätt lågt. Serien stampade rätt mycket på tomgång, framförallt under den senare halvan, och kändes mest som en typisk dagtidssåpa. Det finns bra sådana men den här kom aldrig igång igen efter den första halvans mer energiska handling, där inslaget med parallella världar definitivt gjorde sitt till för att sätta en särprägel på serien. Men när den var över och allt gick tillbaka till vardagslivet kändes det som om manusförfattaren Paul Kupperberg inte längre var lika intresserad. Veronicas pappa var inte längre lika överjävlig i Veronica-serien (dvs den där Acke gift sig med henne) där hans agerande bortförklarades med att det varit nödvändigt för att rädda universum, och även andra personer blev mer och mer lika varandra i de två serierna; överlag fick jag intrycket att Kupperberg fått bassning för sina mer fantasifulla inslag eftersom det blev väldigt oklart vad som egentligen hänt och varför när världarna räddades.

Och den förändringen blev ännu tydligare i de sista numren där man helt skippat att det är två olika framtider: I numret där Acke skjuts och det avslutande som utspelas 1 år senare är det inte längre två serier utan samma, där varje gång det refereras till Ackes fru lämnas öppet om det är Betty eller Veronica som avses. Så inte nog med att det kändes minst sagt spekulativt att avsluta serien med att huvudpersonen avlider på ett spektakulärt sätt, utan dessutom slopades hela seriens grundläggande premiss: Det var ingen skillnad på världarna, de är båda två i princip identiska. Det tycker jag var ett urtrist sätt att sluta på eftersom det roliga i början av serien var hur annorlunda de var, med Acke/Veronica/Bettys liv, Älgens olika karriärer, osv.

Life With Archie 036-031

Sorgfälligt undviker Acke och Ragge att nämna någon kvinna vid namn eller att bli alltför specifika

Ärligt talat kändes det som om man helt sonika struntade i de trogna läsarna (som antagligen var rätt få eftersom tidningen lades ner) och istället satsade på ett slut som skulle uppmärksammas utanför den lilla kretsen. Jag menar, när jag kollade i en seriebutik idag (Chicago Comics, en av de/den största här i Chicago) så drällde nyhetshyllan av olika utgåvor av de avslutande två numren (inbundna, olika omslag, dubbelnummer, singelnummer, olika storlekar, …). Det enda jag inte såg var ett nummer i det magasinsformat som serien hittills sålts i 😦

Jag kan inte påstå att det var en stor besvikelse att serien inte höll rakt igenom eftersom även den bättre, första halvan var mer intressant än bra, men lite trist ändå att det inte kunde bli ett intressantare slut!

Zombiesöndag

Postat den

Efter en solig vårpromenad genom Stockholm tänkte jag skriva några rader om våra mindre lyckligt lottade släktingar som har det betydligt svårare att nöjsamt gå gatan fram, nämligen de stapplande zombierna i dagens två serier.

The Walking Dead - Det som inte dödar

Först ut är den stora zombie-serien framför alla andra, The Walking Dead, vars nionde album precis kommit ut på svenska, som vanligt i snyggt utförande av Apart förlag. Efter katastrofen i det förra albumet där nästan alla Ricks närmaste dödades är det nu bara han själv och Carl kvar som måste försöka överleva. Båda två har förändrats efter det som skedde. Rick är närmast apatisk och har helt tappat självförtroendet; han vägrar att ens ha en åsikt vad gäller vad man ska göra i fortsättningen och anklagar sig själv för de andras död. Carl å sin sida litar inte längre på att hans pappa alltid kommer att se till att det går bra; hitintills har ju familjen Grimes trots allt klarat sig varje gång det verkat som om det skulle gå riktigt illa.

Så titeln på albumet, Det som inte dödar, kan tolkas på många sätt. Rick har definitivt inte blivit starkare av motgångarna utan tvärtom försvagats både fysiskt och psykiskt; han är själv medveten om det men det hjälper honom inte att förändras. Carl är kanske starkare men i så fall endast genom att han blivit cynisk och inte längre har barnets tro på att det goda kommer segra. Förut har han visserligen inte varit precis psykiskt stabil men det har alltid känts som om hans beteenden ändå varit ett barns reaktion på omständigheterna, hårt knuten till sina föräldrar, men här inser han till slut att det kanske är upp till honom hur/om han ska överleva.

The Walking Dead - Det som inte dödar - Carl

Carl har kommit till insikt

Albumet är ovanligt stillsamt; spillrorna efter försöket att bygga upp ett gediget liv med hjälp av fängelsebyggnaderna måste samlas ihop innan någon ens kan tänka tanken på att försöka igen. Och Rick är inte intresserad av sådana tankar över huvud taget; det enda han vill göra är att låta andra (framförallt Carl) bestämma alla planer för själv tänker han bara göra som de vill. Den lugna tonen framgår också av hur få personer (dvs icke-zombier) som dör i boken; jag har inte kontrollerat alla böckerna men jag misstänker att den här sätter rekord i få dödsfall med sitt enda, och det dessutom en helt ovidkommande person.

Men zombiesöndagen är inte slut för jag har läst en till serie med dylika. Och till skillnad från den nu drygt 10 år gamla The Walking Dead är det här en sprillans ny serie som bara funnits i några månader med hittills enbart fyra utgivna nummer: Afterlife with Archie.

Afterlife with Archie 1 - cover

Så japp, en till Acke-serie av det lite mer bisarra slaget. Men om Life with Archie var en udda fågel med sina parallella världar mm så var det ändå väldigt mycket en serie i den vanliga Acke-andan. Lite vuxnare, lite allvarligare, men fortfarande en tydligt igenkännlig Acke. Afterlife with Archie däremot är någonting helt annat, en klassisk skräckserie utan minsta spår av den traditionella feel good & komedi-känslan som serierna brukar ha.

Manusförfattaren Roberto Aguirre-Sacasa bygger upp sin historia på ett väldigt gammeldags sätt: Oförsiktigt använd magi för att rädda en älskad från döden leder till, hur ska jag säga, ett mindre lyckat resultat. Sen följer det man kan vänta sig, med personer som vägrar tro på att deras nära och kära är obönhörligen döda, förskansning i hus för att bättre kunna försvara sig, och så vidare. Och det gammalmodiga syns även i användningen av berättande textplattor; Sacasa har en uppenbar förkärlek för gamla tiders skräckserier. Men det gör inte att serien känns träig och föråldrad, bara att den känns som en gedigen berättelse utan minsta försök till att vara modern.

Att det är Ackes värld vi befinner oss i märks som sagt inte alls i stämningen. Alla välkända karaktärer är med men det hela är hundraprocentigt på allvar. Ragges förtvivlan över vad han gjort, Ackes kärlek till sin hund; allt presenteras helt utan komiska inslag. Men därmed inte sagt att det är poänglöst att placera handlingen i Riverdale för det faktum att jag som läsare redan har en relation till alla karaktärer gör att jag (förhoppningsvis) kan känna med dem desto mer när deras värld går under. Plus också till Sacasa för att även förklaringen på zombieutbrottet är gediget rotat i Ackes värld: Det är givetvis Sabrina som med sin välmenande hjälp är ansvarig för att katastrofen inträffar.

Afterlife With Archie - Sopprot

Men ärligt talat så tror jag inte Sacasas gedigna men traditionella manus skulle räckt till om inte teckningarna var bra. Lyckligtvis är Francesco Francavilla uppgiften vuxen och han bidrar med fantastiskt stilfulla sidor. Ofta monokromatiska och alltid dramatiska passar de perfekt till den här berättelsen, och dessutom gillar jag Francavillas tolkningar av personerna; jag känner utan problem igen dem alla trots att stilen är långt ifrån de vanliga Acke-tidningarnas. Det antyds i tidningarna att det kan dyka upp fler klassiska monster i serien, förutom zombier, och jag är nyfiken på att se hur de kan se ut i Francavillas tolkning.

Så ytterligare en eloge till Archie Comics för att de vågar chansa med sina karaktärer. Acke-serierna har alltid levt sitt eget liv i USA och är lätta att missa eftersom de vanliga seriekanalerna ofta ignorerar dem, men de kan vara värda att hålla ett öga på för de kan definitivt överraska 🙂

Afterlife With Archie - Familj

Crisis of Infinite Archies

Postat den

Life with Archi 1 cover

Först ett litet tack till Sandra som tipsade om serien; jag har ingen koll på vad som händer i Acke-serierna så utan henne hade jag aldrig läst de här tidningarna. Inte för att de är omistlig litteratur men för att det var kul att läsa en kritikerrosad och väldigt annorlunda modern Acke-serie som dessutom förtjänar åtminstone en del av rosorna. Och en liten brasklapp: Spoilers om en specifik subplott i Life with Archie blir det, bara så ni vet 🙂

Life with Archie är ett månadsmagasin som började ges ut 2010 där varje nummer innehåller två serier som båda utspelar sig i framtiden: En där Acke gift sig med Veronica och en där han gift sig med Betty. Det är dessutom lite allvarligare serier som är mer relationssåpa än komedi, med förhållanden, skilsmässor, sjukdomar, karriärångest, födelse och död. Det känns mest av allt som en professionellt utgiven fanfic där författaren (den gamle DC-räven Paul Kupperberg närmare bestämt) har fria händer i att spåna vidare på idén om hur det skulle gå om Acke till slut gifte sig med Veronica/Betty. Ärligt talat tyckte jag idén bara lät sådär; det kanske kunde vara roligt som ett tankeexperiment men jag trodde inte det skulle ta många nummer innan temat kändes uttjatat.

Life with Archie - Sopprot

Betty-världen

Men Kupperberg gör ett förvånansvärt bra jobb med tanke på att jag tyckt att hans tidigare serier för DC varit eminent förglömliga. Såpainslagen fördelas i lagom takt och upplägget med två separata serier som kan fokusera på olika bifigurer känns väldigt trevligt. De centrala karaktärerna (Acke, Betty, Veronica, Sopprot, Ragge) har viktiga plotlines i båda serierna medan till exempel rektorn i Betty-varianten är mycket viktig medan han knappt syns till i Veronica-diton. Och så kan jag inte komma ifrån att det är kul att se Sopprot som en framgångsrik entreprenör och till och med seriöst involverad i ett förhållande (mer eller mindre på samma sätt i båda varianterna men med vissa variationer).

Att serien sen överraskar mig med att så tydligt ta ställning i kontroversiella frågor kanske beror mer på min begränsade kunskap om Acke snarare än att Life with Archie sticker ut. Tidningen tar utan ursäkter ställning för homosexuella äktenskap och hårdare vapenkontroller, utan att slänga in någon med motsatt åsikt för att undvika att göra de som inte håller med upprörda. Jag råkar visserligen hålla med i båda frågorna men oavsett det tycker jag om att det inte blir något fegt ställningstagande där man garderar sig på alla håll och kanter. Pluspoäng för det!

Life With Archie - Politik

Veronica-världen

Och sen har vi det här med Crisis-anspelningen i titeln på inlägget…

Kupperberg har som sagt jobbat mycket med DC genom åren, både som författare och redaktör, och han var med på Crisis of Infinite Earth-tiden. Den erfarenheten kommer till nytta i Life with Archie för den tveklöst underligaste subplotten är den som involverar Dilton (tror det är hans svenska namn; han är den hyperintelligenta killen i gänget). Han dyker upp redan från början men bara som en skuggfigur i någon enstaka ruta som tänker/säger någonting som låter ödesdigert. De andra i serien vet inte vad han håller på med och ingen har sett honom på flera år; det sista de hörde av honom var att han forskade om parallella världar…

Så ja, Betty- och Veronica-världarna riskerar att kollidera, tillsammans med alla andra underliga parallella världar där Acke befunnit sig (det visar sig nämligen att när han till exempel som småbarn fantiserat om att vara en pirat så har han egentligen förflyttats till ett parallellt universum där han faktiskt är pirat & småbarn samtidigt), och om de gör det kommer universum gå under. Hela den här delen av handlingen som är av renaste DC/Marvel-karaktär rullar på i bakgrunden samtidigt som Acke bråkar med en maktgalen svärfar i Veronica-serien, Ragge blir ihop med Veronica i Betty-serien, och så vidare. En fullständigt schizofren serie men på ett väldigt underhållande sätt!

Life with Archi - Multiversum

Crisis!

Jag är som sagt inte något egentligt Acke-fan men jag läste en del av serierna som liten och det händer då och då att jag tittar till serien fortfarande. Life with Archie var en mycket oväntad serie på många sätt och den lilla kunskap jag har om Ackes universum räckte lyckligtvis till för att jag skulle kunna uppskatta alla små abrovinklar i hur Kupperberg jonglerar med kända och mindre kända karaktärer. Finfin sommarläsning skulle jag säga 🙂

PS. Teckningarna kanske ska nämnas: De är oftast OK. Beroende på tecknare kan det ibland bli snäppet sämre än OK men de fungerar, även om jag helst skulle sett lite bättre insatser överlag. DS.

The Best of Harry Lucey

Postat den

Dags att erkänna: Jag har mycket dålig koll på Acke-serierna. Visst läste jag en del när jag var liten, dvs när jag råkade få syn på en tidning, men det var aldrig en serie som jag aktivt letade upp även om jag tyckte den var helt OK att läsa.

Senare snappade jag upp namnet Dan DeCarlo som Acke-tecknaren man skulle veta vem det var; han nämndes som en förebild för Jaime Hernandez och andra tecknare med elegant linjeföring och lika eleganta kvinnor. Men det var ingenting som lockade, och samma sak gällde alla de olika böckerna med föregivet klassiska Acke-serier som dök upp på olika förlag, trots att jag är svag för sådana utgåvor.

Men för något halvår sedan började jag höra ett annat namn, och den här gången lät det intressantare både för att det sades att han skrev bra manus (något som jag sällan hört nämnas i samband med DeCarlo; där är det alltid teckningarna som betonas) och för att de som berömde honom var personer jag litar på. Harry Lucey var namnet som fram tills dess varit okänt för mig, och när jag fick en länk till följande serie (den översta, Two Little Word!s, hädanefter kallad TLW!) var jag såld:

http://boards.collectors-society.com/ubbthreads.php?ubb=showflat&Number=1939648&fpart=13

Det är en helt genial liten serie tycker jag, med utsökt timing och en udda typ av humor som tilltalar mig. Därför gav jag mig ut för att se vad som fanns att läsa av honom och visst fanns det serier att få tag på, närmare bestämt två volymer kallade The Best of Harry Lucey 1 & 2, utgivna av IDW. Den första läste jag i somras, den andra kom på posten idag och nu har jag precis läst den, så det är dags för ett omdöme 🙂

Vibbar av Sadie Hawkins Dag

Först det fysiska: Böckerna är inbundna, glansigt papper, och något större än en vanlig serietidning. Personligen tycker jag inte det funkar så värst bra i det här fallet eftersom det uppenbarligen saknats bra original att trycka ifrån med tanke på att en del sidor ser riktigt usla ut med ett utseende som om de scannats in på alltför låg upplösning eller i andra fall med ojämna linjekanter och smått misspassande färger. Det känns inte riktigt som om ett relativt dyrt lyxformat (cirka 150 inbundna sidor för $25) är det bästa här, och jag hade hellre sett en betydligt tjockare bok med lite billigare utförande.

Sen det viktigaste, dvs innehållet. Så gott som alla serierna är roande men ingen av dem är lika bra som TLW!, och överlag fick jag lite déjà vu från när jag var liten: Jag har det ganska trevligt men jag är inte på något sätt överväldigad. Acke slits mellan Veronica och Betty, Ragge vill åt Veronica, Betty Acke, Veronicas pappa & rektorn Acke (på ett helt annat sätt), och Sopprot är ointresserad för att inte säga skräckslagen när en kvinnlig person dyker upp.  Teman med variationer alltså, precis som många andra serier som Krazy Kat eller Blondie, men utan de senares genialitet.

Om det vore allt skulle jag trott att TLW! var en unik lyckträff där allting stämde för Lucey, och recensionen skulle ta slut här med konstaterandet att Lucey var en kompetent Acke-kreatör som den som känner för att läsa smålustiga Acke-serier absolut kan leta upp men att andra inte behöver göra sig besväret, åtminstone inte när det bara finns alltför dyra böcker som de här (en billigare fet volym skulle jag däremot ha rekommenderat hursomhelst). Men som synes skriver jag lite till, så det finns någonting mer där 😉

What If? à la Acke

Här och där i böckerna dyker det upp serier med en mer absurd stämning. Som när Acke dansar regndans som visar sig fungera, eller när hans pappa teoretiserar om hur det skulle vara om Acke var en ungdomsligist. Eller för den delen serier som påminner mer om TLW! med en tystlåten absurdism som påminner en hel del om John Stanleys Little Lulu. När jag läser de här serierna blir jag på riktigt gott humör, och variationen de medför gör också att de andra serierna blir bättre de med.

Men det känns ändå som om TLW!s perfektion var unik för riktigt så bra blir det aldrig här; även när The Best of Harry Lucey är som bäst är det inte Luceys allra bästa vi får se. Så nu vet jag inte om det är urvalet i böcker som inte är det urval jag skulle gjort, eller om det faktiskt är en bra representation av Lucey. Det jag vet är att det finns en del riktigt bra serier här, blandat med en del som ”bara” är kompetenta, och att böckerna har ett onödigt lyxigt utförande som gör att de tyvärr är svåra att helhjärtat rekommendera. Det här är serier som enligt mig skulle göra sig oändligt mycket bättre om de såldes i böcker avsedda för de som vill ha bra underhållning istället för de här halvdana samlar-inriktade böckerna. Dvs mer av Fantagraphics Barks-böcker och mindre av Egmonts Carl Barks Samlade Verk, för att göra en mycket serienördig jämförelse 😀

Acke lär Älgen att vara mindre svartsjuk

PS. Glömde visst teckningarna! Kortfattat: Bra Acke-diton, dvs människorna ser ut som de ska, både när de försöker vara förföriska eller panikslagna. Ingenting spektakulärt men tveklöst kompetent. DS.