Etikettarkiv: Adèle Blanc-Sec

Tardi + Besson = Adèle Blanc-Sec i filmvärlden

Postat den

Trailern dök upp tidigt förra året, filmen hade premiär lite senare, och nu har till slut Luc Bessons filmatisering av Jacques Tardis serieklassiker Adèle Blanc-Sec letat sig till Sverige i form av en DVD-utgåva. Och eftersom jag verkligen tycker om både Tardi och Besson så är jag glad för det; jag brukar visserligen ha lite svårt med filmatiseringar av serier/böcker men trailern verkade åtminstone lovande 😉

Så hur fungerade Tardi/Besson-mixen då?

Inte alltför illa skulle jag säga. Serien är en riktigt underhållande soppa med extremt komplicerad intrig (en medveten drift med thrillers) och en underbar atmosfär, med ett mellankrigs-Paris fullkomligt invaderat av diverse mystiska djur och kreatur (läs min recension här). Tardi tar det mesta med en klackspark; Adèle dör men blir återupplivad; mumier blir likaså återupplivade sådär på en höft; en pterodaktyl kläcks från ett gammalt ägg utan egentlig förklaring; osv, osv. Det är inte precis en serie man ska läsa för den spännande handlingen för det finns egentligen inte någon story, bara en massa händelser. Men trevligt är det!

Filmen är i mångt och mycket samma andas barn, och det är när den är som mest spretig den är som bäst. Besson har lagt till en lite tajtare story där det faktiskt finns ett mål för det som händer (Adèles syster behöver hjälp, och det är därför Adèle försöker få hjälp från de gamla mumierna), men de delarna kändes ärligt talat lite påklistrade och för klyschiga. För att jämföra med hans andra filmer skulle jag gärna sett ännu lite mer av uppsluppenheten i Det femte elementet för det här är en film som gör sig bäst som en matinéfilm, inte som ett drama. Karaktärerna är för tunna för att scener som är tänkta att vara känslosamma egentligen ska fungera, även om huvudrollens Louise Bourgoins energi nästan klarar av att lyfta de scenerna också.

För Bourgoin är riktigt bra här. Jag har inte sett henne förut men gillade henne skarpt; hennes fullkomligt självklara självsäkerhet och förmåga att klara av alla möjliga hinder på sin väg är riktigt underhållande att se. De övriga skådespelarna är definitivt dugliga, men deras största förtjänst är hur troget de efterliknar Tardis ganska egendomliga utseenden utan att använda obscent mycket smink, något jag inte trott möjligt. Ett ganska perfekt exempel på hur man kan fånga känslan från ett medium och överföra den till ett annat, utan att slaviskt kopiera 🙂

Så ett manus som ibland känns som det är skrivet med vänsterhanden, CGI-effekter som varierar från rätt usla (pterodaktylen) till OK (mumierna), en briljant huvudrollsinnehavare, en Besson som åtminstone ibland visar sig från sitt bästa visuella sida, och en stor portion gott humör = en underhållande film som visserligen inte är i närheten av Bessons bästa som Leon och Det femte elementet, men klart godkänd videounderhållning. Och de som gillar serien behöver inte vara oroliga, det verkar som om Besson också gillar den 😉

Adèle Blanc-Sec, och lite till

Postat den

Luc Besson har gjort några fantastiska filmer (Det femte elementet, Leon) och en hög usla, så det är med oroligt intresse jag ser fram mot hans filmatisering av Tardis serie Adèles extraordinära äventyr nu i vår. Kan bli bra, kan bli katastrof, men oavsett resultatet fick det mig att läsa om Tardis serie, något jag inte tror jag gjort sedan Carlsen gav ut de sex första delarna på 80-talet 🙂

Adèle är en serie med glimten i ögat; serien igenom driver Tardi med läsaren och hans/hennes förväntningar. Plotten är absurt komplicerad vilket till och med noteras av personerna i serien; varenda äventyrsberättelsekliché som finns används; när någon dör är oddsen 50-50 att de ska återuppstå med hjälp av någon mystisk maskin; personer försvinner ur handlingen för att några böcker senare dyka upp igen, ofta med ett enormt hämndbegär mot Adèle / gamla kumpaner / mänskligheten i stort. Serien är ett gigantiskt potpurri av gamla epsiodfilmer som Buster Crabbes Blixt Gordon, men med en kvinnlig huvudperson som omväxling. Jag tycker att de första albumen fungerar bäst som humor och äventyrsserie, där det känns som om Tardi trots allt har tänkt igenom handlingen en smula; de senare känns slarviga istället för kaotiska.

Men vad som blir uppenbart när jag läser alla albumen i en följd, tillsammans med två andra album från samma tid, Den ödesdigra resan och Ishavets demon, som både refererar till Adèle-serien och refereras i Adèle, är att Tardi byter inriktning på serien. Vad som började som en humoristisk lek med läsaren har glidit över i en serie som fortfarande inte tar sig själv på större allvar men som ändå har ett budskap: Nationalismens faror och krigets vansinne.

Lucien Brindavoine, huvudperson i Den ödesdigra resan och också huvudrollsinnehavare i några av de senare Adèle-albumen, dras med ut i första världskriget för att mörda för Frankrikes ära, och efter att själv ha sett till att hans arm blir amputerad för att därmed undfly slagfältet spenderar han serien med att dricka och förklara att nationalismen i ohelig allians med kapitalismen bär skulden. Att han sedan väcker Adèle från de döda och tillsammans med henne (nästan) avslöjar en komplott där industrin och maffian planerar att överta världen och leda vägen på 1900-talet sker lite sådär i förbifarten, precis som det mesta som händer i Adèle.

Några ord om teckningarna också. Adèle… och Den ödesdigra resan är tecknade i samma stil, där man ser Tintins inflytande men med rundare pennföring och betydligt mer karikerade männsiskor. En mycket trevlig stil tycker jag, och Rikard på shazam.se liknade den vid Per Åhlin när han skrev om Tardis Just här häromdagen och det kan jag bara hålla med om.

Men den stora upplevelsen visuellt är tveklöst Ishavets demon, en serie som jag måste rekommendera till alla som uppskattar teckningskonst. Historien är mer Jules Vernesk här, med stora likheter med En världsomsegling under havet, men istället för den bittre kapten Nemo har vi här 2 galna vetenskapsmän som i likhet med Nemo vill terrorisera världen. En trevlig historia, absolut, men det är teckningarna som gör den till en upplevelse. Förutom i människoteckningarna som är sig lika överger Tardi här helt Tintin-skolan, och istället är teckningarna gjorda i en stil à la viktorianska illustrationer om vetenskap och natur.

Det är utsökt gjort där varje sida skulle göra sig som en plansch på väggen, utan att därför förlora flytet som krävs för att fungera som en serie. Det här är en bok som jag verkligen skulle vilja se i ett gigantiskt format à la Sunday Press utgåvor; få om några serier ser lika eleganta ut som den här, och att den till stora delar utspelar sig i arktisk miljö där de svartvita strama bilderna passar perfekt till isen och havet gör det bara ännu bättre. Den enda invändningen är att de magnifika teckningarna inte fullt ut matchas av manuset; Ishavets demon har en allvarligare ton än de övriga, men inte tillräckligt för de ödesmättade illustrationerna.

I Danmark ska Faraos Cigarrer ge ut Adèle på nytt, eventuellt ska Fantagraphics göra detsamma i USA i samband med att de ger ut en del annat av Tardi (de smygstartade i somras som jag skrev om då), och Bessons film kommer som sagt i april; den som gillar Tardi har en hel del att se fram mot 🙂