Etikettarkiv: Alack Sinner

Alack Sinner – The Age of Disenchantment

Postat den

Planenligt, dvs för några månader sedan, dök den andra och avslutande delen av förlaget IDWs kompletta utgivning av José Muñoz (bild) och Carlos Sampayos (manus) serie Alack Sinner upp. Det tog ett litet tag för mig att läsa den eftersom den inte riktigt kändes som passande hängmatteläsning så den fick vänta på lite svalare temperaturer, men nu har jag alltså läst den andra och om man ska tro på titeln, något mer deprimerande samlingen där oskuld förbytts till missräkning.

Men jag vet inte jag, jag tycker nog att Alack Sinner genomgående är av det mörkare slaget. Det New York & USA som skildras är en ångande gryta av människor på samhällets botten, som försöker överleva korruption och politiska sammansvärjningar som håller dem förtryckta. Alack Sinner är tillbaka som privatdetektiv igen, efter det korta inhoppet som taxiförare som avslutade den förra boken, men precis som första gången är det inte några täta kriminalintriger som erbjuds och jag tror inte att Sinner genomför en enda utredning i hela boken 🙂

Istället finns en längre historia om Nicaragua och härvan med contras, sandinister och CIAs inblandning, huvudsakligen presenterat via en surrealistisk dockteater, flera kortare episoder som skildrar Sinners bussresa genom USAs hjärta, och till och med en avslutande historia om 9/11. Muñoz är lika skicklig som alltid och här kan man också tydligt se hur hans teckningar gradvis ger mot en renare linje; lika mycket svärta som alltid, men i den sista serien påminner han ibland väldigt mycket om Toth, må vara med en lösare penna.

Manusmässigt är jag lite mer skeptisk, precis som jag var vad gäller förra boken. Höjdpunkterna här är några av de nämnda bussepisoderna, framförallt den som skildrar det rasistiska bemötande Sinner får är bussen stannar i ett mindre samhälle; suveränt enkelt skildrat, utan övertydligheter, och en extremt skicklig show-don’t-tell av Muñoz & Sampayo. Och för seriefantasten finns en intressant episod under bussresan där Sinner hamnar bredvid en serietecknare vid namn Martínez som är på väg för att konfrontera en annan tecknare vid namn Kitten som har kopierat Martínez teckningar. Martínez själv är okänd och fattig medan Kitten har blivit rik och berömd i och med användningen av Martínez seriespråk.

Alack Sinner - Kitten-Giffen

Med andra ord, en kopia på vad som hände med Muñoz själv då den amerikanska tecknaren Keith Giffen under några år tecknade kritikerhyllade superhjälteserier i en stil som var mycket mycket lik Muñoz; man kan läsa mer om det hela till exempel här. Jag vet inte säkert vad Muñoz tyckte om det hela men nog finns det en liten humoristisk glimt i ögat i episoden, även om det hela slutar gruvligt för Kitten/Giffen 😉

Men jag måste erkänna att jag precis som förut har svårare för Sampayos manus ju mer politisk han blir. De socialrealistiska skildringarna klarar han bra och även när han skildrar vad som är en klassisk klasskamp, men de större politiska inslagen känns svajigare. Och politiken har inte åldrats bra heller; sandinisten Daniel Ortega har visat sig vara en väl så korrupt ledare som den diktator han störtade, och jag kan inte säga att scenerna där rika bankirer sitter och gottar sig över hur de lyckats konspirera för att genomföra 9/11 med hjälp av ovetande saudiarabiska terrorister för att främja sina privata intressen känns något vidare, de heller.

Alack Sinner - 9-11

Vissa invändningar har jag alltså, men det känns ändå bra att den här seriens med dess klassikerstatus nu också finns tillgänglig på engelska. Jag önskar verkligen att pappret skulle varit bättre (som jag skrev redan förra gången anar jag att det inte kommer gå så många år innan det börjar påverkas) men bortsett från det, ett bra och förtjänstfullt jobb av IDW 🙂

Kan köpas hos bl.a.:

 

Alack Sinner: Höga berg och djupa dalar

Postat den

Det är inte ofta jag läser en serie som bitvis är så suverän men där samtidigt andra delar är så komplett inte i min smak som José Muñoz (bild) och Carlos Sampayos (manus) Alack Sinner – The Age of Innocence. En nästan mytisk serie som de två argentinarna publicerade i diverse olika europeiska magasin från mitten av 70-talet och framåt, och som det faktiskt finns en hel del utgivet av på svenska tack vare Epix/Medusa. Men här är det alltså frågan om en amerikansk utgåva från IDW, i vad som är tänkt att bli en komplett publicering av serien när den andra delen (Alack Sinner – The Age of Disenchantment) så småningom dyker upp.

För den som inte läst någonting av Muñoz/Sampayo förut så är nog det första som slår en teckningarna: Muñoz har en svärta som få, och i kombination med hans expressionistiska stil blir det anslående. Ibland blir det så extremt att det blir svårt att tyda, men fascinerande är det. Det finns tydliga drag av tecknare som italienska Hugo Pratt eller argentinska Alberto Breccia, men Muñoz är lätt att känna igen när man en gång sett hans serier.

Sinner som polis

Så lätt igenkännlig är han att när amerikanska superhjälteteckaren Keith Giffen på 80-talet läste honom och blev så inspirerad att han lånade kanske väl mycket av Muñoz teckningar blev det en smärre skandal i serievärlden eftersom lånet var så uppenbart. Jag har ju ingenting emot att man lånar och mixar från andra, men problemet här var nog mest att Giffen fick mycket beröm för sin personliga stil men han sa inte flasklock om inspirationen från Muñoz…

Men nog om Muñoz, vad med Sampayos bidrag, dvs manusen?

Jodå, de håller hög klass de med. Den här samlingen utgår från den interna kronologin i serien, dvs i den ordningen episoderna utspelar sig, istället för att vara i publiceringsordning. Så i början hänger Sinner på Joes bar (som också finns som en egen serie med samma namn) och berättar om när han jobbade som polis, för att senare i boken jobba först som privatdeckare och sen som taxichaufför. Det är historier där huvudpersonen snarast är New York, det New York som på 70- och 80-talet var så skitigt och hårt drabbat av kriminalitet som skildras. Och det känns som om staden hela tiden svettas; det är varmt, instängt och ärligt talat eländigt för hela slanten.

Historierna är inte precis klassiska pusseldeckare och Sinner har inte mycket till övers vare sig för poliser eller privatdeckare (inklusive sig själv); om något sympatiserar han närmast med de kriminella, åtminstone om de kommer från de fattigare delarna av staden. Och många av historierna bryr sig inte mycket om whodunnit osv; de är mer av karaktärsstudier av människor Sinner träffar på, som boxare på uppgång/dekis och andra minst sagt klichéartade personligheter när det gäller skitiga privatdeckarberättelser.

Men klichéerna fungerar, inklusive den gigantiska klichén som New York utgörs av; det är den ofta skildrade versionen av New York som en symbol för civilisationens sammanbrott som vi får följa i en svartsynt helvetesskildring. Jag gillar det skarpt, trots att jag ofta föredrar renare teckningar än Muñoz stil; det är så skickligt gjort och med så mycket stämning att det bara är att kapitulera.

Det var de höga bergen, så var är de djupa dalarna?

Well, det finns två dalar egentligen:

  • Först och oviktigast är det den fysiska utgåvan. 400 svartvita sidor för $30 är helt OK som pris och trycket är bra, men pappret är verkligen undermåligt. Det är förvånande eftersom IDWs utgivningar av europeiska serier hittills alla haft utmärkt papper (trots några missar i reproduceringen på en del volymer), men här är det ett relativt grovt papper som jag betvivlar kommer undgå tidens tand. Synd, men jag kan stå ut med det.
  • Det som inte är lika lätt att stå ut med är hur mycket sämre de sista episoderna är, när Sinner jobbar som taxichaufför. Det finns egentligen inget skäl till att yrket i sig skulle göra historierna sämre, men jag tyckte det var riktigt svårt att komma igenom några av dem. Och egentligen börjar det lite innan, när seriens skapare dyker upp i ett meta-avsnitt medan Sinner fortfarande är privatdeckare. Det avsnittet är visserligen lite småskoj och jag trodde att det bara var en kul grej de gjorde, men efter det avsnittet kändes manusen mycket mer ofokuserade. Politik kommer in och uttalad samhällskritik, men problemet för min del är att Sampayo som diskbänksrealist är mycket skickligare än som politisk tänkare. Det blir svamligt och tyvärr obegripligt, och även Muñoz teckningar tappar i kvalité när expressionismen långsamt förbyts i rent kaos och förlorar sitt fokus. Men det kan nog vara att när jag inte uppskattar manuset så blir jag heller inte lika imponerad av Muñoz, orättvist nog 😉

Så läs för allt i världen den här serien, det förtjänar den, men den första halvan är överlägsen den andra. I mitt tycke alltså, men jag kan mycket väl tänka mig att andra kanske uppskattar de senare episoderna där världens konturer löses upp. Och jag undrar verkligen hur nästa samling kommer bli!

Sinner som taxichaufför