Etikettarkiv: Amanda Conner

Before Watchmen: Hela konkarongen

Postat den

Det här blir nog inte så långt eftersom jag redan gnällt över att Before Watchmen åtminstone inleddes rätt uselt för ett knappt år sedan, men jag tänkte ändå skriva några ord om projektet efter att den 36:e och sista tidningen kom ut i onsdags.

Så, efter att ha läst några av de inledande tidningarna klagade jag på Cookes dåliga känsla för serieberättande; fortsatte det, fanns det några bra inslag bland den uppsättning miniserier som ingick, hur var det med själva idén att göra en föreföljare till Watchmen?

Cookes problem tänkte jag faktiskt inte så mycket på efter ett tag. Inte för att det blev bättring på den fronten men det var en så uppriktigt sagt trist och menlös läsning i gemen att sådana detaljer inte spelade så stor roll. Jag är ingen stor älskare av uppföljningar till framgångsrika serier/böcker/filmer men det stora problemet med Before Watchmen är inte att det vanhelgar någon slags helig relik utan bara att det mestadels är undermåliga serier.

Before Watchmen - NIte Owl

Egentligen skulle jag vilja såga dem helt på egna meriter men det går inte för utan Watchmen skulle de här serierna vara helt obegripliga för en läsare; det saknas helt saker som introduktion och presentation av karaktärer och handling eftersom det förutsätts att alla läsare kan originalet på sina fem (tio?) fingrar. Så förutom att de är trista i sig blir jämförelsen med Moore/Gibbons serie oundviklig och tja, det är inte en jämförelse som Before Watchmen klarar av 😉

Men att bara säga ”Dåligt!” är att göra det lätt för mig så jag ska precisera en smula:

  • Där Watchmen aldrig egentligen skildrar några superhjälteäventyr och det istället är uppenbart att de som skildras bara är vanliga, ganska taffliga människor i fåniga kläder (med undantag för Manhattan och i viss mån Ozymandias, men inte heller de skildras i bild göra superhjälteaktiga saker) är det i BW gott om slagsmål och annat. För ett tag sen påpekade jag det tråkiga i hur serien Kick-Ass efter den första rätt OK delen snabbt föll in i gamla uttjatade spår där en föregivet ”realistisk” serie förvandlades till en alldeles normal nutida superhjälteserie av det sjaskigare slaget och precis samma sak händer här. Författarna som ska bygga vidare på Moores serie har inte förstått å vilket sätt den var annorlunda och skriver istället samma gamla vanliga serier.
  • Man kan givetvis inte låta bli att peta på vad som hände i Watchmen; för att ett sådant här projekt ska bli framgångsrikt måste man såklart tillföra någonting nytt (se nästa punkt) men jag är inte förtjust i att man ändrar vad som egentligen hände i originalverket. Trodde ni att Hollis Masons bok Under the Hood beskrev vad som egentligen hände med The Minutemen? Icke då! Sådana här förändringar i efterhand var inte kul när Asimov öste på med dem i uppföljarna till Stiftelse-trilogin; de var trista när Card gjorde det i de senare böckerna om Ender Wiggin, och samma sak gäller alltså den här gången.
  • En hel del av serierna består också i alltför hög grad av att man fyller i mellanrummen mellan rutorna hos Moore/Gibbons, dvs det som förut bestod av någon enstaka ruta ska här skildras i detalj. Vill ni läsa sidor om hur Blake upptäcker vad som försiggår istället för en kort dramatisk beskrivning av samma sak så är det bara att läsa här.
  • Serierna har en egendomlig brist på känslomässigt engagerande personer. Efter att originalet lagt en så utmärk grund för människor som jag som läsare bryr mig om, oavsett om de var sympatiska eller inte, borde jag åtminstone känna någonting när jag nu läser mer om samma människor men resultatet är bupkis. Med visst undantag för Silk Spectre och Ozymandias (lite mer om dem här nedanför). 

Det finns mer att kritisera men jag nöjer mig med det här; jag tänker inte peka ut någon av mini-serierna som extra klandervärd eftersom svagheterna är gemensamma.

Men det finns några få ljusglimtar mitt i medelmåttigheten också.

Before Watchmen - Silk Spectre

Silk Spectre-serien är tack vare Amanda Conners teckningar (hon är också medansvarig för manus) roligare att läsa även om färgläggningen förtar en del av teckningarnas styrka. Men det är enstaka scener som fungerar bra för manuset i stort känns precis som för de andra som en enda lång transportsträcka för att nå sitt slut, som liksom det mesta här slutar med en scen direkt tagen från Watchmen.

Ozymandias-serien är än mer läsvärd och återigen är det teckningarna som fixar kakan. Jae Lees illustrationer tillsammans med June Chungs färgläggning är en fröjd att läsa och gör att den här mini-serien kan jag med gott samvete rekommendera till vem som helst som känner för att läsa en serie som utspelar sig i Watchmens universum. Sidlayouter med sina rikliga inslag av runda detaljer och de mycket rena rutorna som helst saknar distraherande detaljer gör att Ozymandias själv framstår som någonting förmer än alla andra, snudd på en gudaliknande varelse (åtminstone i sina egna ögon). Och igen, Chungs färgläggning är genial!

Before Watchmen - Ozymandias

Len Weins manus är egentligen inte bättre än några av de andra men det här är ett fantastiskt bra exempel på att serier är en kombination av bild och text; bilderna är här så strålande att slutresultatet blir en riktigt bra serie. Den kan inte stå på egna ben för utan vetskapen om vad som händer i Watchmen skulle den vara helt meningslös men nu finns ju förstås Watchmen och då blir Ozymandias ett inte alls oävet tillägg.

Så läs för allt i världen inte hela Before Watchmen, men kasta ett getöga eller två på Ozymandias om ni känner för det.

Härnäst: Seriefestivalen 2013 i Stockholm (som redan startat med diverse förlagsfester och föreläsningar; jag tänkte inte skriva om dem här, det är sånt FB/Twitter är gjort för). Yes!

The Sequential Art of Amanda Conner

Postat den

The Sequential Art of Amanda Conner cover

Jag har flera gånger nämnt hur mycket jag gillar Amanda Conners teckningar; så fort hon gör en serie så vill jag läsa den, oavsett vad den handlar om. Serier som Power Girl, Two-Step och The Pro skulle inte varit ens tillnärmelsevis lika bra med en annan tecknare, även om manusen förstås också spelar roll. Och jag är uppenbarligen inte ensam om att uppskatta henne, med tanke på att DC precis gav ut en bok med titeln The Sequential Art of Amanda Conner som samlar ihop diverse serier av henne som tidigare publicerats i tidningsform.

Det är en konstig bok; det finns serier om Stålflickan, Gröna Pilen, Svarta fågeln, Power Girl, Lois Lane, Mirakelkvinnan, Oracle med flera, med flera. De varierar i längd från 2 sidor till sisådär 80, och en del är avslutande medan andra slutar i en cliffhanger (där andra tecknare sedan fortsatte serien). Som den inledande, hämtad från tidningen Superman: Lois Lane #1; en tidig serie där Conner inte riktigt hittat sin rätta stil ännu. LL åker till Hudson Bay för att undersöka en forskningsstation, och väl där visar den sig föga överraskande hålla på med inte helt lagliga undersökningar. Diverse förvecklingar senare är stationens kriminella handlingar stoppade av LL (Stålis dyker upp i början men bara för ett romantiskt besök på hotellet; jobbet klarar LL av själv), men i slutet får vi se att det hela bara var en liten del av en större organisations slemma planer. Får jag som läsare veta hur det går? Icke, för det här numret var det enda som Conner tecknade.

Superman - Lois Lane Girlfrenzy

Tidigare instängda isbjörnar är inte längre instängda

Sen fortsätter det på samma sätt med ibland mer fullständiga historier, ibland med serier som mer känns som stickprov. Det enda som håller ihop det är Conners teckningar. Fast det är ju briljanta teckningar förstås!

Det som Conner gör så bra är att hon är så förbaskat rolig att läsa. Glimten i ögat finns där hela tiden, och till och med när den alltid lika tråkiga Geoff Johns står för manuset så finns det utmärkta sidor där Johns gravallvar ger efter lite. Men helt klart passar vissa manusförfattare bättre, som när hon jobbar tillsammans med sina trogna parhästar Justin Gray & Jimmy Palmiotti. Vad som är extra roligt i den här boken är dock att se hur andra författare lever upp när de får chansen, som Judd Winicks och Mark Waids bidrag här; jag får känslan av att de verkligen gottar sig i att de för en gångs skull får göra serier som bara behöver vara roliga, utan det förkvävande allvar som nästan alla superhjälteserier nuförtiden är drabbade av.

Birds of Prey 1

Svarta fågeln har en dålig dag på jobbet

Sen lider tyvärr även en del av de bättre serierna i boken av att det måste tryckas in lite ”klassisk” superhjälteaction också, som Winicks serie som är väldigt njutbar ända fram till slutet när det vankas allvar, gubevars, och den inbjudande och underbara atmosfären plötsligt förbyts till något helt annat.

Jag har svårt att peka exakt på vad det är hos Conner som gör att jag uppskattar hennes teckningar så mycket. De är egentligen inte särskilt spektakulära rent tekniskt sätt, men de har en fantastisk känsla av gott humör i sig (det är också det som gör att hon passar bäst i serier à la tidigare nämnda Two-Step som är en anything-goes-serie skriven av Warren Ellis, även han med liknande drag när han är som bäst).Amanda Conners favoritpose Sen är det alla småsaker, som de bihandlingar som utspelar sig i bakgrunden, Conners skicklighet i att kunna teckna alla möjliga slags ansiktsuttryck, eller för den delen något så enkelt som hennes sätt att teckna en deprimerad flygande superhjälte (en flyg-pose som förekommer i flera av hennes serier).

The Sequential Art of Amanda Conner är inte en bok man ska köpa för att se vad Amanda Conner är för en, därtill är den alldeles för splittrad. Hennes tolv nummer av Power Girl (samlade i två böcker), Two-Step eller The Pro är mycket bättre introduktioner till hennes serier. Men för en som mig, som redan har de samlingar som finns, var det en oväntad lycka att få så många av hennes mer okända serier samlade på ett enda ställe 🙂

Några små lästips

Postat den

Istället för en längre recension blir det idag ett par korta rader om bra serier som jag rekommenderar att man tar sig en titt på; ingen av dem är revolutionerande eller eller nyskapande men de är alla exemplarisk underhållning. En serie / stor seriekontinent dessutom, för rättvisans skull 🙂

Vi börjar här i Europa, med en fransk serie i svensk översättning, med den minimala Förveckling av Lewis Trondheim. 24 sidor, A6-format, utgiven på saligen insomnade Komika förlag, och en alldeles underbara liten bagatell. Handlingen är en slags komprimerad Agatha Christie-roman där de tre huvudpersonerna alla är lika intriganta och svekfulla. Det tar max fem minuter att läsa den men jag har svårt att tänka mig bättre spenderade minuter. Om jag skriver något mer om den kommer det ta längre tid att läsa den här texten än att läsa serien; leta upp den i din lokala seriebutik, köp, och underhålls!

(Edit: Ha! Såg just att jag skrivit lite om just den här boken förut, i mitt allra första inlägg om Trondheim. Jag gillade den då, och lika mycket nu, även om jag glömt den tidigare mini-recensionen.)

Sen hoppar vi till Japan och lite nyare (nyare utgåva, alltså…) serier med Cross Game, en manga av Mitsuru Adachi, vars första bok precis kommit ut i engelsk översättning. Förutom några samlingar med kortare serier är det här den första av Adachis längre som översatts officiellt, och lyckligt nog för min del är det en som jag inte har läst som scanlation förut. Alla klassiska Adachi-ingredienser finns här, med baseboll-spelare som har Koshien-turneringen som mål, en något ovilligt baseboll-spelande manlig huvudperson, och en kvinnlig dito som är den större sport-fantasten av de båda. Plus (minst en) familje-tragedi, som inträffar lite tidigare än vanligt i hans serier.

Karaktärerna ser ut som de brukar även om jag blev lite lurad av hur en av personerna ser ut; eftersom hon såg ut som den kvinnliga huvudpersonen i andra Adachi-serier räknade jag med att hon skulle inta den rollen här med, men tji fick jag. Om det är en av hans bättre serier eller inte vet jag förstås inte ännu, men den här tjocka introduktionen (den innehåller motsvarande tre japanska album) är lovande. Så här finns alltså den första riktiga chansen för engelskspråkiga läsare (som inte läser scanlations) att se varför Adachi har sålt mer än 200 miljoner böcker i sitt hemland; jag rekommenderar att man tar den 🙂

Utpressning pågår

Och sitt men inte minst efter en typisk europeisk och en lika typisk japansk serie är det dags för en typisk amerikansk serie: Power Girl, en superhjälteserie från DC skriven av Jimmy Palmiotti & Justin Gray men framförallt tecknad av den suveräna Amanda Conner. För den som inte vet vad Power Girl är för en superhjälte så kan vi låtsas att hon är Stålflickan som vuxen; det är (nästan) sant, och när DC nästa gång gör om hela sin historia kanske det blir 100% sant. Hon har funnits med ett tag men det var först förra året som hon fick sin första egna ongoing, med teamet ovan som skapare. Tillsammans gjorde de 12 nummer innan de lämnade över till nästa gäng, och det är 12 riktigt trevliga nummer.

Handlingen är inte alltför komplicerad och kan enklast betecknas som lättviktigt, inte alltför seriöst skoj: Power Girl och hennes bästa vän Terra går på bio, hänger, och äter pizza; några superskurkar av galet-geni-flyttar-sin-hjärna-in-i-superkraftsgorilla-typ förpestar tillvaron; gamle Stålmannen-kompanjonen Vartox dyker upp på jakt efter en lämplig partner att återbefolka hans planet; ett gäng hålligång-utomjordingar ställer till besvär när de inte vet vad som är rimligt beteende på Jorden. Roligt, charmigt skrivet, men det som gör att serien verkligen blir läsvärd är Conner.

Allt blir bättre med hennes teckningar: vänskapen med Terra; humorn i de små detaljerna som Power Girls katt; Power Girls underbart subtila ansiktsuttryck när hon ställs inför alla absurda inslag i sin vardagstillvaro (som när hon, milt utpressad av ett ganska gulligt seriefan som upptäckt hennes hemliga identitet, följer med honom till hans favoritseriebutik för att han ska kunna imponera på de andra fansen). Med en av DC/Marvels standard-tecknare hade den här serien havererat totalt, men med Conners blir den istället en av de trevligaste superhjälteserier jag läst på riktigt länge.

Så, en triss i helt enkelt bra serier från hela världen. Det finns många många fler, och min hög med olästa serier är fortfarande oroväckande/inbjudande stor 🙂

Ennis, igen

Postat den

Jaha, dags för Garth Ennis igen alltså. Jag gillar honom, och eftersom han är ruggigt produktiv så lär han dyka upp här alltsomoftast 🙂

Orsaken den här gången är Streets of Glory, en ny samling av en sex-delars miniserie illustrerad av Mike Wolfer, som jag hörde talas om via Staffan. Som några kanske märkt är det rätt ofta jag inte vet vilka böcker som är på väg, och det är faktiskt ett medvetet val: I flera år läste jag Previews varje månad (Previews = månatlig beställningskatalog för seriehandlare över vad som ska komma ut i USA) för att kontrollera att jag inte missade någonting. Men i längden blev det för tråkigt; att gå till affären blev mer en fråga om att gå dit och plocka upp vad jag visste skulle komma, snarare än att gå dit och kolla själv. Så för att undvika det läser jag inte längre Previews, och det är mycket roligare så. Plus att jag nu plockar upp mer saker på chans eftersom jag tittar igenom allt nytt i butiken (som Miss Don’t Touch Me); enda nackdelen är att det inte finns någon butik i Stockholm som tar in allt så jag får gå en runda förbi ett antal av dem…

Ok, utvikningen klar, tillbaka till Ennis, men inte tillbaka till SoG riktigt ännu. För när jag kommit hem med den kollade jag igenom Ennis-böckerna i bokhyllan och plockade ut några äldre album som jag inte läst på ett bra tag, och sen blev jag sittande med dem istället. Och nu är klockan sen, så jag sparar SoG till imorgon och skriver istället lite grann om de äldre böckerna idag.

Först ut är Midnighter: Killing Machine. För den som inte hört talas om Midnighter förut så är han en Batman-liknande superhjälte som hör hemma i The Authority, en superhjältegrupp skapad av Warren Ellis.

The Authority har ynglat av sig en drös biserier, och det här är varken den bästa eller den sämsta av dem. Det är en typisk Ennis-serie i hans halv-allvarliga stil; en del (mkt fysisk) humor, givetvis en del kroppsdelar som förloras (jag undrar om det finns en enda Ennis-serie som saknar den detaljen), och ultra-våld; som en modern superhjälte har förstås Midnighter inga som helst skrupler mot att döda vara den det vara må, gärna mycket grafiskt à la ta sats och sparka huvudet av folk. Men det lilla extra saknas; det verkar inte som om Ennis egentligen bryr sig så mycket om Midnighter och historien om hur han ska resa tillbaka i tiden och döda Hitler. Istället är det som så ofta hos Ennis detaljerna som är bra, som dialogen mellan Midnighter och Bonnie, tidspolisen han stöter på. Ennis och vanliga superhjältar funkar inte riktigt; det han är bäst på är det lite vardagligt sjaskiga människorna, som Tommy i Hitman, Ennis i mitt tycke bästa längre serie. Och faktum är att Ennis har skrivit en betydligt bättre serie i samma universum, nämligen de tre böckerna om Kev. Hela Authority-gänget dyker upp, inklusive Midnighter, men bara som bifigurer runt den mycket mänskligare Kev, och då blir det både roligare och mer gripande än här.

Nästa (och den sista för idag) är The Pro, en historia illustrerad av Amanda Conner. Här har vi istället Ennis när han huvudsakligen satsar på att vara rolig, blandat med en gnutta allvar. Hela historien är mycket typisk Ennis: En ensamstående mamma som försörjer sig med att gå på gatan får plötsligt superkrafter, och när den genompräktiga superhjältegruppen (som är Lagens Väktare kopierad rakt av, med andra namn förstås) tar in henne som en medlem fungerar det inte riktigt som de tänkt sig. Hon svär som en borstbindare (vilket alla tycker är mycket pinsamt, inklusive superskurkarna), hon fortsätter med sitt vanliga jobb för att försörja sig (eftersom hon med hjälp av sina superkrafter kan klara av kunderna mycket snabbare går affärerna betydligt bättre), hon slåss på riktigt när hon blir arg (inklusive en golden shower för en skurk hon blivit extra irriterad på). Och när hon dessutom lyckas förnedra The Saint (dvs Stålmannen) genom att ge honom oralsex vilket slutar i katastrof, är botten (nästan) nådd. Det här är Ennis när han är som allra bäst, i mitt tycke, med en bra blandning av humor och allvar, en intressant huvudperson som jag bryr mig om (omgiven av klichéer, som synes), och ett alldeles charmerande gott humör, trots det sjaviga i miljöerna. Dessutom passar Conners teckningar perfekt med sina klara, glada färger, och rätt så cartooniga (vad fanken heter det på svenska?!?) stil. Helt enkelt ett alldeles förträffligt litet album; om du aldrig läst Ennis förut är det här ett bra, snabbläst och billigt sätt att kolla upp honom.