Etikettarkiv: Anneli Furmark

Närmare kommer vi inte

Postat den

Närmare kommer vi inte - omslag.jpg

Jag har hittills på den här bloggen bara recenserat (mycket kortfattat dessutom) en bok av Anneli Furmark, Fiskarna i havet, och jag var inte helt nöjd. Teckningarna uppskattade jag men manuset tyckte jag var alltför torrt. Den som läst min blogg har kanske märkt att jag skriver om det mesta men proportionellt så skriver jag ganska lite om nyare svenska serier av vad jag skulle kalla Galago-skolan, dvs de där teckningarna är strikt underordnade manus, och där manusen är i mitt tycke alltför enkelspårigt politiska/självbiografiska. De är helt enkelt vanligtvis inte min kopp te så det är mer i undantagsfall jag tar mig an dem, till exempel om jag läst någon sådan som jag tycker sticker av på ett för mig bra sätt, som exempelvis Stina Hjelms Mitt dåliga samvete.

Anneli Furmark hör inte riktigt till dem med tanke på hennes finfina teckningar, men jag har aldrig riktigt fastnat för hennes manus som jag tyckt varit kompetenta men utan liv. Så jag blev riktigt glad över dagens bok, Närmare kommer vi inte, där Furmark tecknar kanske bättre än någonsin, och där manuset av norska författaren Monika Steinholm är lika bra det. Visserligen handlar serien om någonting jag vanligtvis inte är speciellt intresserad av, nämligen tonåringars problem med att hitta sin plats i livet och att reda ut sina känslor, men som alltid när det handlar om en riktigt bra serie spelar det ingen roll vad den handlar om, bara att den är bra 🙂

För att beskriva lite närmare vad boken handlar om så är det om Jens, en ung norsk kille som har trasslat in sig i sina känslor för sin bästa vän Niklas och därför flyr till sin morbror Torstein och hans sambo Phil, om Edor, en ännu mer känslomässigt tilltrasslad kille som inte över huvud taget vet vad han vill göra förutom att han nästan bubblar över av aggressiv energi, och om en ovanligt varm sommar i samhället Finnsnes nästan längst norrut i Norge där de två möts.

Närmare kommer vi inte - kyss

Jens och Edor har radikalt olika personligheter men i sin jakt på något eller någon som kan vara ett ankare i tillvaron dras de till varandra. Serien igenom växlar perspektivet och vi får än följa Jens upplevelser och tankar, än Edors, och det är omöjligt att inte känna för dem, med Jens som huvudsakligen vänder sina känslor inåt så att bara de som känner honom väl förstår hur starka hans känslor är, och Edor som när känslorna blir för starka istället blir nästan suicidal i sin jakt på ett utlopp för dem.

Det skulle kunna ha blivit överspänt men Steinholms manus blir aldrig orealistiskt eller melodramatiskt. Personer blir arga eller irriterade på varandra, glider isär och glider samman, men boken igenom finns en stark känsla av kärlek, både Eros och Agape. Både Jens men framförallt Edor tänker ibland onda tankar om andra, men det är övergående och det finns en tro på att de allra flesta vill andra väl. Ibland kan det gnissla när gamla instinkter tar vid, men kärleken/empatin/omsorgen vinner i längden.

Och allt är alltså presenterat via Furmarks strålande teckningar. Det nordiska ljuset på en plats där solen bokstavligen aldrig går ner fångas i de svagt rosa tonerna som också syns på omslaget och som den som varit i området omedelbart känner igen, alltmedan Jens eldröda hår glöder ikapp med solen. Jag vet inte om det är spritpennor som Furmark använder sig av (det ser ofta ut som det, dvs för mina amatör-ögon), men hennes färgläggning är hur som helst närmast unik i Sverige, och jag gillar den skarpt. Det känns som att läsa en serie gjord i en stil som vore den tecknad under en teckningslektion i skolan, men när jag tittar efter närmare inser jag att den är så mycket bättre än så.

Som nog märks tycker jag att Närmare kommer vi inte är en fullträff. Om jag ska ha någon invändning blir det helt på det subjektiva planet i och med att innehållet inte riktigt är någonting som jag är svag för i sig, så för min egen del ser jag det här som en riktigt bra serie som jag är glad för att ha läst och som det inte är omöjligt att jag kommer att läsa igen, men att den inte kommer hamna överst på min personliga favoriter-lista. Men objektivt sett har jag inga invändningar alls för den här boken lyckas med precis allt den föresatt sig att göra 🙂

Närmare kommer vi inte - mc.jpg

Kan köpas hos bl.a.:

Några ännu mindre lästips

Postat den

Uppföljare är alltid populärt inom de flesta branscher så här kommer en sådan till lästipsen häromdagen: Tre till relativt nya serier från Europa, Japan och USA som jag nyligen läst. Tyvärr är kvalitén lägre på den här triptyken, men de visar åtminstone upp lite av seriemediets bredd.

Först ut och sämst är en ny serie med DCs favorit-badboy Lobo: Highway to Hell, skriven av Anthrax (mest känd som gitarrist i Anthrax) och tecknad av gamle veteranen Sam Kieth. För de som inte sett till Lobo förut så är han DCs version av Marvels Wolverine, fast helt utan några pretentioner på mänsklighet; han är helt enkelt en råbarkad galning som mest av allt älskar att slåss, svära och supa/droga/mm. Eftersom han är en del av det vanliga superhjälteuniversat så innebär svära att han säger ”Frag” istället för ett annat ord som barn i USA inte tål att se, men hämningslöst våld är det gott om.

Så kombinationen Lobo/Scott Ian låter som den skulle kunna fungera: En våldsförhärligande sälle beskriven av en thrash metal-frontfigur.

Men tyvärr, tyvärr är inte Ian någon vidare författare. Historien om Lobos kamp mot djävulen (och det är inte en psykologisk kamp precis) är helt förglömlig,och även om Lobo aldrig gjort sig känd för att vara huvudfigur i mer tajta historier är det här alldeles för slappt. Det enda historien går ut på är att låta Lobo dra en oändlig räcka ordvitsar à la ”Wonder what this hell hole’s called?” och sen slakta någon. 144 sidor senare är jag rätt trött på det, lindrigt talat.

Bättre är Kieths teckningar som var huvudorsaken till att jag köpte boken. Kieth har en mycket egendomlig stil, som en Simon Bisley på en LSD-tripp. Han växlar lekande lätt mellan machodrypande bilder med muskler som är stora som luftballonger till barnsliga teckningar som driver med allt och alla. Den är svår att beskriva men det är nästan alltid värt att läsa hans serier, även om han ibland blir så egendomlig att det är svårt att förstå vad som pågår (som i My Inner Bimbo); han är en uppfriskande fläkt jämfört med alla slentriantecknare av superhjälteserier.

Nästa anhalt Europa, eller Sverige för att vara exakt: Anneli Furmarks Fiskarna i havet kom ut i våras men jag har inte hunnit läsa den förrän nu. Kontrasten mot Lobo kan knappast vara större än den här lågmälda berättelsen om den unga målarstuderande Helen Larsson och hennes vistelse på en konstskola på 90-talet. Den vattenfärgskolorerade serien saknar helt yttre dramatik; det som händer händer under ytan. Hon är osäker på sin framtid: Ska hon satsa på konsten eller istället bosätta sig i den lilla orten på den bohuslänska kusten, som en av de infödda?

Som jag redan sagt är dagens serier inte helt i toppklass. Fiskarna i havets problem är att historien aldrig griper tag i mig, och när jag läst klart så det med en stilla undran om varför serien egentligen gjorts. Huvudpersonens funderingar över sitt livsval känns märkligt ointressanta, och den av baksidan utlovade diskussionen om hur tidsandan kan påverka hur vi tänker saknas helt. Att serien utspelar sig på 90-talet är likaså det en helt meningslös detalj som på intet sätt påverkar handlingen. Min känsla är att innehållet och miljön kanske betyder mycket för Furmark, men någonstans på vägen till andra läsare tappades det bort.

Det som räddar boken är precis som för Lobo (en likhet har de alltså) teckningarna, där framförallt färgläggningen är värd beröm. Det är en bok som inte faller mig i smaken, men det är ändå ett hälsotecken att tjocka originalserieböcker i färg kan ges ut i Sverige, någonting som knappast fanns alls för några år sedan.

Och sist hoppar vi över till Japan och 7 Billion Needles av Nobuaki Tadano, en för mig tidigare okänd manga-skapare. Det som fick mig att köpa serien var två olika saker: Den är utgiven av Vertical som de senaste åren har gjort sig kända som utgivare av något udda men mycket läsvärda serier, men framförallt var det det genialt designade omslaget som leder tankarna till Penguin-pockets från 60-70-talet. Jag vet inte om det finns någon baktanke med designidén, men iögonenfallande är den!

Serien i sig är en förvånansvärt generisk manga, med utomjordingar som utkämpar sina interna strider på Jorden via övertagande av människokroppar som de sedan kan morfa till nästan vad de vill. Mycket likt den excellenta mangan Parasyte alltså, men en serie som känns lite malplacerad i Verticals utbud. Den gör det den ska bra, utan tvekan, och jag är glad att det tydligen inte är en för långt utdragen historia (4 böcker in alles), men så värst annorlunda är den inte.

Men återigen är teckningarna det starkaste kortet, även om skillnaden i kvalité mellan dem och manuset inte är lika stort som för dagens andra serier. Tadanos skolungdomar har alla ett personligt utseende, istället för de ibland väl standardartade människor man kan se i mycket annan manga. Av de tre serierna är utan tvekan 7 Billion Needles den jag tycker bäst om; om man gillar professionellt utförd manga av äventyrstyp så är den ett bra val.

Så, ett till tre-i-en-inlägg! Men det ska inte bli normen framöver; det är bara det att jag läst en hel del serier jag inte hunnit skriva om, och idag var det egentligen inte någon av serierna som förtjänade ett eget inlägg så tre flugor i en smäll, typ 🙂