Etikettarkiv: Archie

Vampironica, The Vampire of Benares, och en eftersläntrande varulv

Postat den

När jag nyligen skrev om några nylästa serie-varulvar glömde jag en, nämligen Jughead: The Hunger, så jag tänkte ta några ord om den innan jag övergår till de betydligt mer belevade vampyrerna 🙂

Som titeln säger handlar det här om en av alla alternativa Acke/Archie-serier; det amerikanska förlaget har de senaste åren gett sig den på att ta ut svängarna och låter sina helylle-hjältar genomgå alla möjliga prövningar. Här är det Sopprot/Jughead som visar sig drabbad av en gammal familjeförbannelse som gör honom till en jagad seriemördare, med Betty i en Buffy-roll när det framkommer att enda skälet till att hon blivit vän med hela gänget är för att hålla koll på Sopprot och omedelbart döda honom om han visar sig vara en varulv.

Det är fortfarande lite roligt att se just Acke och hans vänner i sådana här situationer eftersom de vanliga serierna är så extremt oförargliga, men trots min förtjusning i varulvar är det här ändå inte en serie jag fastnar för. Den första, fristående, tidningen som bara heter The Hunger, utan nummer, är helt OK: Deppig till max, där Sopprot plågas av vad han gjort och där hela Riverdale skräckslaget håller sig inne på kvällarna efter att bland annat fröken Grundlig/Ms Grundy och Ethel dödats. Frank Tieris manus är både suggestivt och skrämmande, och Michael Walshs teckningar och en färgläggning som påminner mycket om den i Afterlife with Archie (zombie-serie med Acke) likaså.

Jughead - The Hunger - Dilton

Från det fristående numret

Men sen, när det blir en ongoing med hittills åtta nummer, tappas nästan allt bort. Serien byter fokus från Sopprots ångest till någonting annat som är lättare att göra fler tidningsnummer av, nämligen en kamp i större format mellan varulvar, varulvsjägare, och alla möjliga andra intressenter. Från att ha varit en psykologisk skräckserie blir det ett trist actiondrama, och de tecknare som efterträder Walsh är betydligt plattare.

Manuset, fortfarande skrivet av Tieri, börjar också blanda in lättsamma toner som är helt malplacerade: Från att i det fristående numret scener synts till där Acke, Betty och Sopprot inte vet hur de ska hantera det faktum att Sopprot dödat flera av deras vänner å det gruvligaste kan man nu läsa gemytliga diner-scener där samma personer glatt äter och pratar med en känsla av att ”det är ju synd att du gjorde det där, men det gjorde ju inte så mycket”. Tondövt, helt enkelt.

Jughead - The Hunger - Ragge

Från ett av de senare numren där det hela degenererat till action med lurviga figurer (här Sopprot vs Ragge/Reggie), inklusive hårdkokta repliker

Att det sen också dyker upp gigantiska luckor i manuset som att varulvar plötsligt kan resonera och prata som människor och att det därför är minst sagt skumt att Sopprot tidigare skildrats som helt omedveten om vad han gör medan han är förvandlad gör mindre; stämningen är redan förstörd. Så nä, inte heller The Hunger är serien som äntligen ger varulvarna deras rätta plats 😉

Men nu är det dags för vampyrer istället!

Fast ärligt talat, åtminstone den här gången handlar det om serier som inte är några odödliga mästerverk, de heller. Först ut en till titel med Acke och hans vänner: Vampironica, där gissa vem förvandlas till vampyr.

Precis som The Hunger är en rak varulvshistoria är det här en med vampyrer. Men manuset av Greg & Meg Smallwood är smartare: Det tar det lite lugnare, dvs de gör inte slut på hela Riverdales befolkning på en gång, och det känns som om det finns en genomtänkt längre berättelse här, när en gammal kraftfull vampyr slår sig ner i Riverdale och attackerar Veronicas familj med följden att Veronica själv blir en vampyr, men inte en ond sådan utan en som vill stoppa farsoten. Men helt oförändrad är hon inte…:

Vampironica - pool

Utmärkta teckningar av Greg Smallwood och som sagt en stabilt berättad historia gör det här till dagens bästa serie, tveklöst. Originell är den inte (hittills iallafall), men underhållande. Och som sagt, riktigt snygg är den också. Vi får se om den håller kvalitén när fler än de nuvarande tre numren kommer ut; jag hoppas den fortsätter lagom länge, säg i typ åtta nummer och att den sedan är avslutad för det är ungefär så länge som det känns att historien kommer hålla.

Sista vampyren ut är tecknad och skriven av Georges Bessis, i Sverige nog mest känd som Fantomen-tecknare. Tre album (i scanlation) handlar det om, där en engelsman vid namn Mircea möter någonting oförståeligt i Indien, närmare bestämt i Varanasi, här benämnd med sitt alternativa namn Benares: The Vampire of Benares. Han har rest dit för att hjälpa sin flickvän Anjis pappa Deepak med ett reportage, men väl där går allting snett för dem alla, och Mircea dras in i en hallucinatorisk drömvärld.

The Vampire of Benares - coolt

Tidig scen

Efter första albumet tyckte jag att serien var lite väl flummig. Det är oklart om det verkligen finns några monster i Benares eller om Mircea hallucinerar, påverkad av droger eller någonting annat. Men det fanns en del bra teckningar och jag har läst många, väldigt många, serier där manuset har svårt att hålla tråden, och eftersom det bara handlade om två till album så var det bara att läsa på.

I det andra albumet blir saker tydligare: Vampyrerna är riktiga, och deras värld beskrivs med mer detaljer och skärpa. Lite bättre tyckte jag för den där europén som flummar fram i Indien och upplever mystiska saker som kanske finns, kanske inte, är en standardhistoria som jag klarar mig bra utan.

Men hej vad fel jag hade! För i den tredje fortsätter trenden och allting faller ihop som ett korthus. Faktum är att den drabbas av precis samma problem som The Hunger: När mystiken faller visar sig vampyrerna vara småtråkiga politiker som slåss inbördes. Bessis fortsätter att teckna väl, men varje gång en suggestiv scen målas upp förstörs den av det jordnära innehållet.

The Vampire of Benares - ocoolt

Jag kan inte säga synd på så rara ärtor för serien var som bäst sisådär innan, men inte hade jag trott att den skulle bli så usel mot slutet. Jag undrar jag om den sålde sämre än man hoppats och att Bessis snabbt snickrade ihop ett slut…

Slutsummering: En lovande men egentligen bara påbörjad serie, två som faller hårt. Och inte var det varulvsserien som var den lovande heller. Snyft.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Crisis of Infinite Archies

Postat den

Life with Archi 1 cover

Först ett litet tack till Sandra som tipsade om serien; jag har ingen koll på vad som händer i Acke-serierna så utan henne hade jag aldrig läst de här tidningarna. Inte för att de är omistlig litteratur men för att det var kul att läsa en kritikerrosad och väldigt annorlunda modern Acke-serie som dessutom förtjänar åtminstone en del av rosorna. Och en liten brasklapp: Spoilers om en specifik subplott i Life with Archie blir det, bara så ni vet 🙂

Life with Archie är ett månadsmagasin som började ges ut 2010 där varje nummer innehåller två serier som båda utspelar sig i framtiden: En där Acke gift sig med Veronica och en där han gift sig med Betty. Det är dessutom lite allvarligare serier som är mer relationssåpa än komedi, med förhållanden, skilsmässor, sjukdomar, karriärångest, födelse och död. Det känns mest av allt som en professionellt utgiven fanfic där författaren (den gamle DC-räven Paul Kupperberg närmare bestämt) har fria händer i att spåna vidare på idén om hur det skulle gå om Acke till slut gifte sig med Veronica/Betty. Ärligt talat tyckte jag idén bara lät sådär; det kanske kunde vara roligt som ett tankeexperiment men jag trodde inte det skulle ta många nummer innan temat kändes uttjatat.

Life with Archie - Sopprot

Betty-världen

Men Kupperberg gör ett förvånansvärt bra jobb med tanke på att jag tyckt att hans tidigare serier för DC varit eminent förglömliga. Såpainslagen fördelas i lagom takt och upplägget med två separata serier som kan fokusera på olika bifigurer känns väldigt trevligt. De centrala karaktärerna (Acke, Betty, Veronica, Sopprot, Ragge) har viktiga plotlines i båda serierna medan till exempel rektorn i Betty-varianten är mycket viktig medan han knappt syns till i Veronica-diton. Och så kan jag inte komma ifrån att det är kul att se Sopprot som en framgångsrik entreprenör och till och med seriöst involverad i ett förhållande (mer eller mindre på samma sätt i båda varianterna men med vissa variationer).

Att serien sen överraskar mig med att så tydligt ta ställning i kontroversiella frågor kanske beror mer på min begränsade kunskap om Acke snarare än att Life with Archie sticker ut. Tidningen tar utan ursäkter ställning för homosexuella äktenskap och hårdare vapenkontroller, utan att slänga in någon med motsatt åsikt för att undvika att göra de som inte håller med upprörda. Jag råkar visserligen hålla med i båda frågorna men oavsett det tycker jag om att det inte blir något fegt ställningstagande där man garderar sig på alla håll och kanter. Pluspoäng för det!

Life With Archie - Politik

Veronica-världen

Och sen har vi det här med Crisis-anspelningen i titeln på inlägget…

Kupperberg har som sagt jobbat mycket med DC genom åren, både som författare och redaktör, och han var med på Crisis of Infinite Earth-tiden. Den erfarenheten kommer till nytta i Life with Archie för den tveklöst underligaste subplotten är den som involverar Dilton (tror det är hans svenska namn; han är den hyperintelligenta killen i gänget). Han dyker upp redan från början men bara som en skuggfigur i någon enstaka ruta som tänker/säger någonting som låter ödesdigert. De andra i serien vet inte vad han håller på med och ingen har sett honom på flera år; det sista de hörde av honom var att han forskade om parallella världar…

Så ja, Betty- och Veronica-världarna riskerar att kollidera, tillsammans med alla andra underliga parallella världar där Acke befunnit sig (det visar sig nämligen att när han till exempel som småbarn fantiserat om att vara en pirat så har han egentligen förflyttats till ett parallellt universum där han faktiskt är pirat & småbarn samtidigt), och om de gör det kommer universum gå under. Hela den här delen av handlingen som är av renaste DC/Marvel-karaktär rullar på i bakgrunden samtidigt som Acke bråkar med en maktgalen svärfar i Veronica-serien, Ragge blir ihop med Veronica i Betty-serien, och så vidare. En fullständigt schizofren serie men på ett väldigt underhållande sätt!

Life with Archi - Multiversum

Crisis!

Jag är som sagt inte något egentligt Acke-fan men jag läste en del av serierna som liten och det händer då och då att jag tittar till serien fortfarande. Life with Archie var en mycket oväntad serie på många sätt och den lilla kunskap jag har om Ackes universum räckte lyckligtvis till för att jag skulle kunna uppskatta alla små abrovinklar i hur Kupperberg jonglerar med kända och mindre kända karaktärer. Finfin sommarläsning skulle jag säga 🙂

PS. Teckningarna kanske ska nämnas: De är oftast OK. Beroende på tecknare kan det ibland bli snäppet sämre än OK men de fungerar, även om jag helst skulle sett lite bättre insatser överlag. DS.

The Best of Harry Lucey

Postat den

Dags att erkänna: Jag har mycket dålig koll på Acke-serierna. Visst läste jag en del när jag var liten, dvs när jag råkade få syn på en tidning, men det var aldrig en serie som jag aktivt letade upp även om jag tyckte den var helt OK att läsa.

Senare snappade jag upp namnet Dan DeCarlo som Acke-tecknaren man skulle veta vem det var; han nämndes som en förebild för Jaime Hernandez och andra tecknare med elegant linjeföring och lika eleganta kvinnor. Men det var ingenting som lockade, och samma sak gällde alla de olika böckerna med föregivet klassiska Acke-serier som dök upp på olika förlag, trots att jag är svag för sådana utgåvor.

Men för något halvår sedan började jag höra ett annat namn, och den här gången lät det intressantare både för att det sades att han skrev bra manus (något som jag sällan hört nämnas i samband med DeCarlo; där är det alltid teckningarna som betonas) och för att de som berömde honom var personer jag litar på. Harry Lucey var namnet som fram tills dess varit okänt för mig, och när jag fick en länk till följande serie (den översta, Two Little Word!s, hädanefter kallad TLW!) var jag såld:

http://boards.collectors-society.com/ubbthreads.php?ubb=showflat&Number=1939648&fpart=13

Det är en helt genial liten serie tycker jag, med utsökt timing och en udda typ av humor som tilltalar mig. Därför gav jag mig ut för att se vad som fanns att läsa av honom och visst fanns det serier att få tag på, närmare bestämt två volymer kallade The Best of Harry Lucey 1 & 2, utgivna av IDW. Den första läste jag i somras, den andra kom på posten idag och nu har jag precis läst den, så det är dags för ett omdöme 🙂

Vibbar av Sadie Hawkins Dag

Först det fysiska: Böckerna är inbundna, glansigt papper, och något större än en vanlig serietidning. Personligen tycker jag inte det funkar så värst bra i det här fallet eftersom det uppenbarligen saknats bra original att trycka ifrån med tanke på att en del sidor ser riktigt usla ut med ett utseende som om de scannats in på alltför låg upplösning eller i andra fall med ojämna linjekanter och smått misspassande färger. Det känns inte riktigt som om ett relativt dyrt lyxformat (cirka 150 inbundna sidor för $25) är det bästa här, och jag hade hellre sett en betydligt tjockare bok med lite billigare utförande.

Sen det viktigaste, dvs innehållet. Så gott som alla serierna är roande men ingen av dem är lika bra som TLW!, och överlag fick jag lite déjà vu från när jag var liten: Jag har det ganska trevligt men jag är inte på något sätt överväldigad. Acke slits mellan Veronica och Betty, Ragge vill åt Veronica, Betty Acke, Veronicas pappa & rektorn Acke (på ett helt annat sätt), och Sopprot är ointresserad för att inte säga skräckslagen när en kvinnlig person dyker upp.  Teman med variationer alltså, precis som många andra serier som Krazy Kat eller Blondie, men utan de senares genialitet.

Om det vore allt skulle jag trott att TLW! var en unik lyckträff där allting stämde för Lucey, och recensionen skulle ta slut här med konstaterandet att Lucey var en kompetent Acke-kreatör som den som känner för att läsa smålustiga Acke-serier absolut kan leta upp men att andra inte behöver göra sig besväret, åtminstone inte när det bara finns alltför dyra böcker som de här (en billigare fet volym skulle jag däremot ha rekommenderat hursomhelst). Men som synes skriver jag lite till, så det finns någonting mer där 😉

What If? à la Acke

Här och där i böckerna dyker det upp serier med en mer absurd stämning. Som när Acke dansar regndans som visar sig fungera, eller när hans pappa teoretiserar om hur det skulle vara om Acke var en ungdomsligist. Eller för den delen serier som påminner mer om TLW! med en tystlåten absurdism som påminner en hel del om John Stanleys Little Lulu. När jag läser de här serierna blir jag på riktigt gott humör, och variationen de medför gör också att de andra serierna blir bättre de med.

Men det känns ändå som om TLW!s perfektion var unik för riktigt så bra blir det aldrig här; även när The Best of Harry Lucey är som bäst är det inte Luceys allra bästa vi får se. Så nu vet jag inte om det är urvalet i böcker som inte är det urval jag skulle gjort, eller om det faktiskt är en bra representation av Lucey. Det jag vet är att det finns en del riktigt bra serier här, blandat med en del som ”bara” är kompetenta, och att böckerna har ett onödigt lyxigt utförande som gör att de tyvärr är svåra att helhjärtat rekommendera. Det här är serier som enligt mig skulle göra sig oändligt mycket bättre om de såldes i böcker avsedda för de som vill ha bra underhållning istället för de här halvdana samlar-inriktade böckerna. Dvs mer av Fantagraphics Barks-böcker och mindre av Egmonts Carl Barks Samlade Verk, för att göra en mycket serienördig jämförelse 😀

Acke lär Älgen att vara mindre svartsjuk

PS. Glömde visst teckningarna! Kortfattat: Bra Acke-diton, dvs människorna ser ut som de ska, både när de försöker vara förföriska eller panikslagna. Ingenting spektakulärt men tveklöst kompetent. DS.