Etikettarkiv: Årskrönika

Årskrönika 2010: Serierna

Postat den

Ytterligare ett år att lägga till handlingarna, och därmed är det dags för lite reflektioner över serieåret som gått.

Om 2009 utmärkte sig för sina tunga serieromaner som Asterios Polyp och Stiches så var 2010 ett mycket lugnare år. Det vill säga en hel del riktigt bra serier kom ut, men de där höjdarna i form av nya fristående album saknades. Generellt sätt var det ett bra år för serier i min smak, även om den riktiga pricken över i saknades. Till saken, med en geografisk genomgång först:

  • Europa i USA: Utgivningen av europeiska kvalitetsserier på engelska, framförallt i USA, fortsatte att breda ut sig. Trotjänarna NBM och First Second tog det kanske lite lugnare, men å andra sidan fick vi se exempelvis Fantagraphics ge sig på klassiker som Tardis It Was the War of the Trenches. Andra utmärkta serier i genren var Miss Don’t Touch Me Vol 2, Heartbreaker och My Mommy Is In America and She Met Buffalo Bill, alla utmärkta serier som hör till årets höjdpunkter.
  • Japan i USA: Mangautgivningen fortsatte minska, och likaså mina inköp av desamma (från ungefär 100 album 2009 till 86 2010). Men det innebar inte att kvalitén gick ner; istället verkade det snarast som att nu vågar man äntligen ge ut lite smalare japanska serier också. Vizs imprint Sigikkis utgivningen är det klart mest framstående där i princip varje titel är läsvärd, men även Yen press med Bunny Drop och Vertical Inc. med Twin Spica visade framfötterna. Det enda orosmolnet är huruvida de senast nämnda kommer hålla lika hög kvalité serien igenom, alltid ett riskmoment…
  • USA i USA: Superhjälteserierna hade ett rätt dåligt år, åtminstone de delarna jag såg / läste. Det känns som om man efter några år av högre kvalité då relativt nya namn som Bendis, Vaughan, Kirkman med flera slog igenom nu har fastnat i mer-av-samma-spåret, där alla serier jag läser är intill förväxling lika varandra. Undantag finns såklart, som Conners Power Girl, men alltför många kör på med en rätt uttjatad gaturealism. Inte för att jag var vidare förtjust i Geoff Johns mer klassiska superhjältecrossover Blackest Night, men han försöker åtminstone inte kanalisera Bendis! Men det finns andra som har bättre koll än jag på de här serierna, så jag borde egentligen skriva om amerikanska icke-superhjälteserier. Problemet är bara att det inte finns mycket att säga om dem, för på den fronten var 2010 rätt kolsvart. De äldre indieskaparna var mestadels rena besvikelser, som Bagge och Clowes, och de som inte gjorde bort sig, som Seth och bröderna Hernandez, övertygade inte direkt de heller. Men det fanns några ljuspunkter trots allt; mer om dem nedan.
  • USA/Japan/Europa i Sverige: Här är det ännu dystrare eftersom det verkar som om de större förlagen helt gett upp alla tankar på att översätta kvalitetsserier till svenska. Två ynkliga undantag kommer jag på, båda utgivna på miniförlag drivna av entusiaster: Den underbara barn/ungdomsserien Lou! och den lovande Uppskovet. Förlaget Ordbilder har också gjort sitt till för att åtminstone några nya japanska serier ska översättas. Men illa är det, och pinsamt; varför lyckas våra mindre grannländer Danmark och Norge ge ut nya icke-inhemska serier när det blir nada här?
  • Sverige i Sverige: Definitivt bättre på den här fronten, även om jag fortfarande tycker att det är en slagsida mot Galago-typen av serier. Men det finns gott om undantag eftersom det numera finns en uppsjö av förlag som ger ut svenska serier som en naturlig del i sin utgivning. Den riktiga toppen kanske saknades i år (2009 fick vi ju den första delen av Frances), men bredden var bra med mer varierande serier än någonsin. Typisk är en serie som Mara från Ulthar som nog ingen skulle vågat ge ut för några år sedan (förutom möjligen Horst Schröder då, som kunde få för sig vadsomhelst).

Innan det som jag anser vara de bästa serierna från 2010, några korta punkter om mer personliga reflektioner om året:

  • Danska & norska går att läsa: Det har jag förstås vetat förut också, men jag hade glömt bort det. Lyckligtvis fick min genomläsning av Blueberry mig att komma ihåg det igen, och under året som gått innebar det att jag kunde läsa klart den gamla klassikern Linda och Valentin, och även serier som Resande med vinden-uppföljaren Barn af Kaimantræet. Andra godbitar som bara finns utgivet i våra grannländer är specialalbumen om Spirou, en samlarutgåva med Pondus kronologiskt från starten, med mera, med mera. Jag ska försöka hålla ögon och öron öppna på den här fronten, och jag rekommenderar andra serieläsare i Sverige att också ge skandinavismen en chans 🙂
  • SPX är toppen: Två år i rad har SPX varit en av årets seriehöjdpunkter, och jag hoppas det blir samma sak 2011. Jag har inte hunnit med att träffa så många som jag velat, men skam den som ger sig; i år ska det bli bättring!
  • Mången färgläggning är botten: Ett återkommande tema i år har varit hur uschliga färgläggningar kan förstöra serier. Exempel på horrörer är Elfquest, Batman, och den svenska utgåvan av Inkalen (som förresten är sin alldeles egna trend, med en lyxutgåva här i Norden, och en helt separat ännu lyxigare amerikansk utgåva som använder sig av originalfärgläggningen). Jag kan bara hoppas att det blir bättring här, men jag tror tyvärr inte det.

Och så, till sist, några enstaka serier som förtjänar att uppmärksammas:

  • All-Star Superman / Planetary: Den förstnämnda tog jag med redan förra året, men i år kom lyxutgåvan och då tar jag chansen att ta med den igen för det förtjänar den, såsom den bästa Stålisserien genom tiderna. Planetary lyckades klämma ur sig sista numret i slutet av 2009 men det var i år samlingsalbumet kom ut; med en tidningsutgivning som var så försenad som den här är nog albumen det bästa sättet att läsa serien. Och det ska man göra för det här är kvintessensen av Ellis; allt som är bra finns samlat här, elegant tecknat av Cassaday.
  • The Unsinkable Walker Bean: Årets bästa originalserie i USA, alla kategorier, och den största överraskningen för egen del. Även om Reniers tidigare serie Spiral-Bound var bra hade den inte förberett mig på TUWB. Det är en besynnerlig bok som på ytan är en egensinnig men ändå traditionell barn/ungdomsserie i en stil tydligt influerad av fransmän som Sfar. Men någonting med den gör att den bitit sig fast i minnet, och det är en serie jag ofta tänkt på sedan jag läste den. Och jag vet att jag inte är ensam; många andra har reagerat på samma sätt. Jag tror att det har att göra med Reniers mardrömslika fantasi, där trollpackorna Remora och Tartessa är några av de mest suggestiva monstren jag sett på länge. Om fortsättningen blir lika bra har vi en framtida klassiker att se fram emot.
  • Årets bästa serie: Oavsett hur mycket jag tyckte om TUWB, Heartbreaker med flera, och oavsett att jag nog tycker att jag borde premiera avslutade serier så kan jag inte låta bli att i år, liksom förra året och flera år innan dess, utnämna Yotsuba&! till årets serie. Det är en i allt perfekt serie, med ett manus och teckningar som gör att varje gång jag läser den sitter jag och ler brett för mig själv hela tiden. Och ibland skrattar jag högt. Azuma är en mästare som saknar övermän/kvinnor, och så länge han fortsätter med Yotsuba&! misstänker jag att han kommer fortsätta prenumerera på min Årets bästa serie-utmärkelse 😀

Med förhoppningar om ett gott nytt 2011,

Simon

Årsavslutning

Postat den

2009 går nu mot sitt slut, och som serieår betraktat har det varit över all förväntan. Framförallt gäller det serieutgivningen i USA; i Sverige har det varit lite dystrare även om det funnits enstaka ljuspunkter, som Joanna Hellgrens Frances och för mig personligen att ha upptäckt Mats Källblad.

Eftersom jag redan har skrivit en årskrönika över nya amerikanska serier på Staffans blogg så tänkte jag här bara skriva några ord om andra serier.

Som till exempel den våg av samlingar av dagstidningsserier som vi sett i USA. Trenden startade redan innan 2009, men den har accelererat under året och visar inga tecken på att avta. Under året såg vi de första volymerna i återtrycken av Rip Kirby, Prins Valiant, Bloom County med flera, och fler volymer av Mary Perkins, Juliet Jones, Popeye, Terry and the Pirates och diverse andra. Nästa år ansluter sig serier som Fantomen, Knallhatten och Captain Easy; jag håller tummarna för att marknaden håller i sig för de här böckerna istället för att implodera som den gjorde senast det begav sig i början av 90-talet.

På mangafronten har det tyvärr varit lite stiltje; jag har inte upptäckt någon ny bra serie bland de som ges ut (förutom Children of the Sea, men med bara ett nummer under bältet vet jag ännu inte om den kommer att hålla i längden), och det märks att utgivningen har minskat när flera serier jag följt har lagts ner innan de avslutats (som GTO: The Early Years och Dragonvoice). Undantaget är givetvis Urasawa, där både Pluto och 20th Century Boys visat sig förvalta det goda intryck han gav med Monster. Enstaka serier som Yotsuba&! och A Distant Neighborhood gjorde också sitt till för att lysa upp tillvaron, men min personliga känsla är ändå att det var lite av vänta-och-se som gällde för de amerikanska mangautgivarna i år.

I Sverige var det som sagt tunnsått med bra serier i år enligt mig. En trist tendens har varit att de kommersiella serieförlagen mer och mer verkar ha övergett tanken på att det går att sälja serier i Sverige; nerdragningar och besparingar har varit årets tema för dem. De få satsningar på nya tidningar som gjorts har varit dömda från början; vissa försök har bara känts meningslösa, som Arne Anka-tidningen som såg precis likadan ut som ett antal redan existerande tidningar, eller Hjälp!, som visserligen försökte göra någonting nytt men hade ett utförande som var under all kritik.

Men allt är inte mörker. Till exempel har Epix vaknat till liv så smått igen, med Tinet Elmgrens Asbesthjärtan som en mycket trevlig ny bekantskap, med fler serier på väg, och när det gäller nyare svenska serieskapare så finns det en uppsjö med talang som jag ser fram mot att se mer från; det ser också äntligen ut som om det börjar komma fram bra svenska serier som inte alla fostrats i Galago-andan (inget ont om Galago-serier i allmänhet, men de har ibland en kvävande känsla av likhet i sin sensibilitet) vilket märktes tydligt på SPX i våras.

Om jag zoomar ut för att se på seriemarknaden i stort i Sverige är det tydligt att stora förändringar är på gång, där internet-handeln har ökat trycket på serieboklådorna. Det har diskuterats livligt bland annat på Serieforum under året, och det finns väl ingenting som tyder på att nästa år kommer bli annorlunda. Själv är jag kluven: Jag tycker det vore synd om det inte längre gick att handla mer udda serier i butik, men att införa fasta bokpriser eller liknande tycker jag inte heller om. När det gäller just serier tror jag också att det behövs butiker där jag som läsare kan titta på dem eftersom de till skillnad från vanliga böcker i så hög grad är en visuell produkt. Framtiden får utvisa vad som kommer att hända; det enda jag kan förutspå är att det kommer att hända mycket 😉

Och med det är krönikan slut. Härnäst blir det vanliga recensioner igen (närmast kan ni se fram mot en ny samling av The Boys, likaledes för Little Orphan Annie, och en genomgång av Cinebooks utgivning av europeiska mainstream-serier). Au revoir!