Etikettarkiv: Batman

Två till rykande färska läsningar: DK III & American Alien

Postat den

Varför inte två korta reflektioner över två andra nyligen utkomna tidningar, efter föregående Paper Girls? Tja, jag ser inga skäl att inte skriva dem så här är de 🙂

DK III – The Master Race: Så har första numret av den hypade uppföljaren på Frank Millers tidigare två serier The Dark Knight Returns & The Dark Knight Strikes Again kommit ut. Eftersom DK III sagts vara en direkt fortsättning på dem tog jag och läste om dem, tillsammans med Batman – Year One, ifall det skulle behövas för att hänga med i handlingen. Och därmed blev jag återigen påmind om att 1) Year One är en fantastiskt bra presentation av Batman, 2) TDKR är en ännu bättre serie om Batmans sista dagar, och 3) TDKSA är en serie som är bisarr, fruktansvärt fult färglagd, närmast slumpmässigt tecknad, på intet sätt sammanhängande, helt onödig som uppföljare, men ändå rolig som läsning just eftersom den är så hundraprocentigt vansinnig och så fullproppad med energi.

3:an har med andra ord en hel del att leva upp till (även om så bara till 2:ans galenskaper), men tyvärr känns åtminstone det första numret ganska torrt. Handlingen tar sin början några år efter 2:ans slut, men världen vi ser har så gott som inga likheter med den som sågs till i 2:an. Den senare kan närmast liknas med en mix av Alan Moores Twilight of the Superheros-manus, med en framtida värld där mörka hemligheter som involverar de mäktigaste superhjältarna styr världens öde, och Howard Chaykins American Flagg!, där media finns överallt och allt utspelas i hyperspeed. Här, i 3:an, är det mycket mer av en klassisk Batman-miljö vi får se där allt är skitigt, grått och deprimerande. Visst finns några inslag från Millers serier, med karaktärer som dyker upp igen och Mirakelkvinnans barn med Stålis, men det känns ändå som likheterna med de tidigare serierna är ytliga.

Dark Knight III - The Master Race - Yindel

Det saknas energi, både i manus och teckningar, men det kan kanske bli bättre med det längre fram, för här är det väldigt mycket av en introduktion som erbjuds: Personer presenteras, mysterier likaså, och handlingen hinner egentligen inte ens börja förrän tidningen är slut.

Och det är inte så konstigt för det är inte Miller som står för manuset den här gången. I tidningen anges Miller & Brian Azzarello stå får manus, men min känsla är att det är Azzarello som skrivit den mer eller mindre själv. Den känslan bekräftas också av att Miller i intervjuer sagt att seriens eventuella framgång helt ligger i Azzarellos händer och att det ska bli intressant att se hur det går.

Så köp inte serien om ni vill ha Millers helt egna version av Batman för det är Azzarellos ni får (och teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson), och i typisk Azzarello-anda innebär det till exempel ett manus där jag som läsare inte vet vad som egentligen pågår, och jag misstänker att det kan dröja innan jag får veta mer, med tanke på hur hans manus brukar vara. Med andra ord, det är rätt långt från Millers manus som alltid har varit väldigt rakt på sak, utan krusiduller eller oklarheter för läsaren.

Men med tanke på hur usla Millers egna serier varit de sista decennierna är det nog inte så dumt att det är en mycket annorlunda serie, det här; jag hoppas bara att den får lite mer fart i de kommande numren!

Superman – American Alien: Den här mini-serien, skriven av Max Landis, höll jag på att missa innan min kompis Sandra påminde mig om den. Jag gillade verkligen Landis första Superman-serie så den här, med sju fristående nummer om olika viktiga händelser i Supermans liv, lät intressant.

Och japp, första numret levererade. Här får vi se hur hans krafter börjar göra sig påminda när han som ung pojke plötsligt börjar flyga av sig själv, helt utan att kunna kontrollera det (så att exempelvis komma ner på jorden igen har han ingen susning om hur det ska gå till). Charmigt skrivet och med teckningar av Nick Dragotta får vi se hur hans föräldrar hanterar det. Och, för den delen, hur familjens vänner hanterar det; jag har inte koll på hur Supermans bakgrundshistoria ser ut i DC nuförtiden men här är det en hel hög med grannar som invigs i lille Clarks egendomliga krafter.

Superman - American Alien - Rescue

Ingen stor dramatik alltså, men en klart godkänd och hjärtevärmande berättelse; också ett plus för idén med fristående tidningar som kan läsas utan att du måste läsa resten av numren för att förstå vad som pågår. Landis har sagt att det kommer vara mycket stor skillnad i stämning i de olika numren så jag misstänker att den lättsamt charmiga känslan inte kommer vara genomgående för titeln, men hittills ser det mycket lovande ut. Dragottas teckningar är också de i en trevlig stil även om han inte är en helt säker tecknare (i några rutor ser människorna smått besynnerliga ut, och inte på ett avsiktligt sätt); framtida nummer kommer ha olika tecknare för att handlingen ska matcha deras stil.

Summa summarum: Superman > Batman, den här gången, åtminstone att döma av första numren. En sak som också ska tilläggas vad gäller DK III är att med tidningen följer också en tidning i mini-format om The Atom, skriven av Miller/Azzarello och tecknad av Miller/Janson. Den utspelar sig parallellt (tror jag) med huvudtidningen men jag är ärligt talat mer nyfiken på den lilla tidningen eftersom jag inte har en susning om vad den är tänkt att bli, plus att det var roligt att se Miller tuschas av Janson igen; de passar bra ihop 🙂

Dark Knight III - The Master Race - The Atom

Grant Morrisons Batman

Postat den

Ibland har jag svårt att motivera ens för mig själv varför jag läser vissa serier. Jag menar, jag är inte så där himskans förtjust i superhjältar i allmänhet och Batman i synnerhet, så varför ska jag läsa knappa 2000 sidor Batman i ett svep? Visserligen är det Grant Morrison som står för manuset och han kan skriva riktigt bra, men hans tidigare Batman-serier (Arkham Asylum, Gothic) tyckte jag tydde på att han inte hade något vidare grepp på Batman-karaktären så serierna blev trista (till skillnad från Superman som Morrison alltid förstått sig på).

Men i och med att det nyligen kom ut en Absolute-samling med hans Batman and Robin som såg lockande ut gav jag efter, plus att det var så många som sa att hela hans Batman-svit var någonting man verkligen borde läsa. Sagt och gjort: Jag började noggrant från början och har nu läst ikapp till dags datum.

Batman and Robin - Dick Grayson & Damian

Dick Grayson som Batman, Damian Wayne som Robin (från Batman and Robin 1, tecknad av Frank Quitely)

Var det då mödan värt?

Jag har svårt att ge ett entydigt svar på frågan, ärligt talat. Det finns en del riktigt bra saker men också djupt frustrerande inslag, så det beror nog lite på vad man själv har för preferenser när det gäller hur serier ska skrivas. Först en mycket översiktlig beskrivning av handlingen (dagens inlägg kommer ha en del spoilers, men bara för den som inte har en susning om vad Morrison pysslat med i serien):

Morrison vill sätta in Batman i ett större sammanhang, och istället för den ensamme vigilanten är hans Batman både mer mytisk och mer äkta som person. Med hjälp av idéer från gamla Batman-serier pusslar Morrison ihop en bakgrund för Gotham, för att inte säga hela världen, där Batman är en viktig del och till och med avgörande för universums överlevnad, samtidigt som han ger Bruce Wayne en son, Damian, och betydligt mer samverkan med hans närmaste vänner (som han faktiskt har, åtminstone i Morrisons version). Samtidigt är Wayne under psykologisk attack från vad som först verkar vara olika håll men som allteftersom visar sig ha en och samma källa.

Först och främst är det tveklöst en imponerande planering som ligger bakom de hittills 7 åren av serier, och ju längre jag läste desto tydligare blev det att Morrison redan från början hade tänkt igenom vad som skulle hända även långt i framtiden, där små detaljer och oförklarade inslag får sin förklaring först flera år senare. Och som alltid med Morrison är det en svindlande samling idéer som närmast trängs om att få plats; nya fantasifulle skurkar dyker upp i parti och minut, medan de gamla trotjänarna lika fantasifullt får nya tolkningar. Dessutom är det flera riktigt bra tecknare som är inblandade i serien, där Andy Kubert, Frank Quitely och Chris Burnham är de jag kommer på på rak arm som mest minnesvärda.

Batman 702 - Kosmiskt

Batman vs Darkseid (från Batman 702, tecknad av Tony Daniel)

De mytiska delarna där Morrison lyckas väva in sin Batman-kontinuitet med de allestädes närvarande gigantiska DC-eventsen som Final Crisis och Blackest Night fungerar överraskande bra, med tanke på hur sunkiga eventsen i sig var, men här känns de som naturliga inslag till och med när Batman blir som mest kosmisk (serien brukar ju annars beskrivas som en kontrast mot den mer sf-inriktade Superman).

Men det jag gillar allra mest är nog hur Morrison faktiskt får mig intresserad av Bruce Wayne och hans omgivning. Damian är en riktigt intressant karaktär, och Dick Grayson som här ikläder sig Batman-dräkten när Bruce Wayne tillfälligt är död är ett lyckokast; de är en dynamisk duo som jag tyckte var intressantare att läsa om än någon annan uppsättning.

Batman Incorporated - Chris Burnham

En något mindre allvarlig episod (från Batman Incorporated 1, tecknad av Chris Burnham)

Varför är jag då kluven trots att allt jag skrivit hittills varit positivt, och rätt rejält så också?

Morrisons Batman är, vill jag hävda trots att det bara är en dag sen jag läste klart, en serie som fungerar bättre i minnet än medan jag läser den. De bra delarna är enkla att komma ihåg, medan de mindre bra lätt faller ur minnet. Skälet till det är att min irritation under läsningen beror på att Morrison alltför ofta i sitt överflöd av idéer gör att jag som läsare känner mig helt vilsen. När jag bombarderas av nya inslag sida upp och sida ner har jag ingen chans att förstå vad som är viktigt och vad som inte är det. Behöver jag lägga just den här skurken på minnet, trots att han bara skymtat förbi; han kan ju visa sig vara fundamental för min förståelse längre fram? Är den här obegripliga sidan en glimt av framtiden, en hallucination, en parallell värld? Morrison själv vet såklart vart han är på väg, men det gör inte jag, förrän i efterhand.

Med andra ord skulle Morrison behöva lugna ner sig. Varje gång han gör det och bara berättar en okomplicerad historia från A till Ö är det suveränt bra, en demonstration hur man kan skriva superhjälteserier idag utan att falla i dark-and-gritty-fällan. Det känns lite synd att tidningar som Batman 700-702 som hoppar tillbaka i kontinuiteten och fyller i vad som hände i några tidigare nummer av Batman & Final Crisis känns som en mer fullödig och givande läsning än de tidningar där händelserna egentligen utspelade sig (om ni förstår hur jag menar). Därmed inte sagt att jag vill att Morrison ska sluta med sina nya idéer och sina in media res-berättelser, bara att det som omväxling vore bra med att ibland låta en historia börja på ett enkelt sätt och sen bara låta det fortsätta därifrån; nu känns det som om tempot alltid är så högt uppskruvat att det blir lite dåligt med möjligheter att hämta andan.

Batman 665 - Förvirring

Bruce Wayne är liksom jag förvirrad (från Batman 665, tecknad av Andy Kubert)

Och hur var det med Morrisons halvdana grepp på Batman-karaktären som jag pratade om i början? Den kritiken tänker jag inte hålla fast vid längre för i och med den här långa Batman-sviten har Morrison istället ändrat på en ikon och gjort den till sin, framförallt i och med Damians introduktion och Batman, Incorporated, den pågående Batman-tidningen som han fortfarande skriver. Sen misstänker jag att när Morrison slutar skriva om Batman kommer allt glida tillbaka till det gamla igen; DC har deprimerande svårt att låta nya tolkningar leva vidare…

Tillägg: Och några timmar efter att jag skrivit det här får jag syn på en länk till det här, där Morrison själv skriver om sin serie; jag blev extra glad när jag ser att Morrison nämner att han medvetet omtolkat Bruce Wayne så att han inte längre är den halvgalne ensamvargen utan istället någon med ett rikt nätverk av vänner och t o m familj, precis som jag uppfattade det när jag läste den 😉

12 år post factum: The Long Halloween

Postat den

Det borde aldrig vara försent att läsa någonting som fick bra kritik när det begav sig, men ibland är det ändå det. Case in point, The Long Halloween av Tim Sale (teckningar) och Jeph Loeb (manus), en slags inofficiell uppföljare till Miller & Mazzucchellis Batman: Year One. När den kom ut i mitten av 90-talet hyllades den som en av de bästa Läderlappen-serierna någonsin, men själv läste jag den inte då. Superhjältar är inte min favorit-läsning, och Läderlappen ännu mindre, så trots att jag gillade Sales stil hoppade jag över att läsa den då.

Snabbspolning fram till nutid, då jag fick syn på Absolute-utgåvan (dvs inbunden. betydligt större format och bra tryck) till reapris, och tänkte att jag nog skulle prova på den ändå.

Och på sitt sätt gör den nog skäl för hyllningarna; det är en extremt snyggt illustrerad serie (och tacknämligt nog på matt papper här, vilket gör färgläggningen rättvisa), och historien som är en mix av Gudfadern och superhjältar à la noire är inte heller så dum i det stora hela, så det är en av de bästa Läderlappen-serier jag läst. Problemet är bara att det inte säger så mycket eftersom jag tycker att det saknas bra sådana. Millers Dark Knight och Year One står i en klass för sig, och sedan är det långt ner till nummer tre. Sen är det också så att under de 12 år som gått sedan ursprungspubliceringen har korsningen av kriminalthriller och superhjältar blivit vardagsmat, med exempel som Powers och Gotham Central, vilket gör att en del av fräschören försvunnit.

Som sagt är Sales bidrag utmärkt (förutom att jag tycker hans Läderlappen ser lite tråkig ut i jämförelse med alla andra karaktärer i serien, och definitivt ser äldre ut än den unge Bruce Wayne han borde vara), men Loebs manus saknar trots ett intressant upplägg den spänning som skulle behövts. Det är alltför mycket av pliktkänsla över inkluderingen av varenda en av skurkarna: Jokern, Fågelskrämman, Solomon Grundy, Gåtan, och så vidare, där det skulle varit mycket bättre om man koncentrerat sig på färre personer men gjort det djupare. Dessutom saknar skildringen djup även för de personer som förekommer flitigare, som Kattkvinnan som dyker upp här och där men ändå känns helt överflödig.

TLH sägs vara inspirationen till filmen The Dark Knight och det verkar rimligt, framförallt med tanke på Harvey Dents stora roll i de båda. Ironiskt nog är han en av de karaktärer som åtminstone ger skenet av att vara en riktig person i serien, medan tvärtom filmen skulle blivit bättre och mer koncentrerad utan honom.

Så, en serie som jag personligen inte är helt nöjd med, men å andra sidan skulle jag definitivt rekommendera den till vem som helst som gillar superhjälte-serier 🙂