Etikettarkiv: Battlefields

Battlefields omgång 3

Postat den

Har jag skrivit om omgång ett och omgång två är det nog lika bra att också skriva om omgång tre i Garth Ennis Battlefields-serie där han med hjälp av diverse tecknare presenterar framförallt andra världskriget från olika synvinklar i olika miniserier. Här i den tredje och som han själv lovar avslutande omgången serier handlar det om att knyta ihop säcken vad gäller berättelsen om stridsvagnsledaren Stiles respektive stridspiloten Anna Kharkova, i The Green Fields Beyond och The Fall and Rise of Anna Kharkova.

The Green Fields Beyond rör sig bortom andra världskriget och skildrar istället ett av de avgörande ögonblicken under Korekriget, dit Stiles lockats efter att ha insett att han inte längre passar i det civila livet. Tankies (samlingsnamnet för de tre miniserierna med Stiles) har varit ojämna serier, där den första (lyckad i sin lågmälda ton) var något av en vardagsskildring av ett soldatliv och den andra (mindre lyckad pga de klichéartade tyskarna) mer dramatisk, där tyngdpunkten flyttade från stridvagnsteamet till Stiles själv.

Här i den tredje är det svårt att säga vad poängen egentligen är. Stiles har utvecklats men är fortfarande inte vidare intressant vilket är en besvikelse eftersom personteckningen annars är något av Ennis starkare sidor, och inte heller i övrigt dyker det upp några minnesvärda personer. Carlos Ezquerras teckningar är helt dugliga och på gränsen till bra, den trista färgläggningen till trots, men i övrigt är nog det intressantaste just att serien utspelar sig under Koreakriget, ett krig som Ennis inte tidigare fokuserat på. Fast det räcker inte; de historiska detaljerna räcker inte att bygga en hel serie på, och Ennis humor som också varit en del av Tankies lyser mestadels med sin frånvaro, den med. Dessutom är skildringen av de kinesiska motståndare mer än lovligt slapp och nyanslös, tyvärr.

The Fall and Rise of Anna Kharkova är mycket mer lyckad. Kharkovas miniserie i den första omgången av Battlefield tyckte jag då var den klart svagaste, medan den andra däremot var bäst i den omgången. Och den uppåtgående trenden fortsätter här, där berättelsen om Anna Kharkova och hennes kamp för Sovjetunionen men mot konventionerna som gör livet för en kvinna i flygvapnet svårt når sitt spektakulära slut. Det är inte mycket luftstrider den här gången, även om det är en sådan som bokstavligen leder till titelns fall, men det symboliska fallet som orsakas av politiskt manövrerande och personligt agg gentemot Kharkova är så mycket djupare.

Så inte oväntat tycker jag bäst om Anna Kharkovas berättelse när den avlägsnar sig från stridsscenerna och närmar sig det mer personliga, dvs just det som jag tycker bäst om hos Ennis. Kharkova är en fascinerande person och hon utvecklas under seriens gång från ung och adrenalinstinn till mer eftertänksam och filosofiskt lagd, de ohyggliga personliga missöden till trots. Sekvensen flygkrasch -> tysk krigsfånge -> rysk Gulagfånge skulle kunna bryta ner vem som helst men Anna Kharkova är till slut i balans med sig själv, utan att förödas av omständigheterna, trygg i vetskapen om vem hon är.

Att sedan slutet är strålande är bara grädde på moset; när Ennis får till sina sentimentala/melodramatiska/besynnerligt hoppingivande slut är jag en lycklig läsare 🙂

Russ Brauns teckningar? Nja, de är väl OK, men det är inte precis de som gör att jag gillar Anna Kharkova-serierna så mycket!

Battlefields omgång 2

Postat den

Garth Ennis ♡ krigsserier.

Det sambandet har varit tydligt ända sedan Ennis började skriva serier, och han har fortsatt producera krigsserier i en jämn takt alltsedan dess. Framförallt är det andra världskriget som fascinerar honom så att han för några år sedan startade titeln Battlefields var ganska väntat. Från början var det tänkt att det skulle bli tre miniserier under det samlingsnamnet, men det blev en omgång till. Två av de nya miniserierna fortsätter där de gamla tog slut, en är självständig, och resultatet är inte alls pjåkigt för den som uppskattar Ennis rätt hårdföra krigsseriestil.

Happy Valley (teckningar av PJ Holden) handlar om en ung australisk pilot som ansluter till en skvadron med mer erfarna piloter. Det är en serie som följer den allra enklaste mallen för en ”realistisk” krigsserie, och den svagaste av de tre miniserierna. Historien är lite för generisk för att bli intressant, och tyvärr är inte heller personerna några man bryr sig om. Ennis har egentligen aldrig varit särskilt originell i sitt berättande men här blir det väl tydligt. Serien är inte ett kapitalt misslyckande för om det är någonting Ennis kan så är det att berätta en typisk krigshistoria, men för den som läst mycket i den vägen finns det ingenting nytt att hämta här. Holdens teckningar har jag svårt att säga någonting om; de är lite råare än de flesta andra nyare tecknare och det är inte så dumt, men färgläggning är identisk med all annan datorfärgläggning av realistiska serier så all personlighet försvinner. En duglig serie, men inte mer.

The Firefly and His Majesty (teckningar av Carlos Ezquerra) tar vid där Tankies slutade, dvs vi får följa samma stridsvagnsbesättning igen. Stridsvagnar är ett specialintresse för Ennis och de brukar dyka upp på de mest oväntade ställen (som i Hitman), och det märks att han verkligen bryr sig om att skildra dem realistiskt. Tonen i TFaHM / Tankies är trots de som dör och klaustrofobin inne i stridsvagnen rätt lättsam, och det är i den här Battlefields-serien man ser mest av Ennis känsla för humor. Svordomar, språkekvilibristik mm kryllar det av, och Ezquerras teckningar passar rätt bra för en serie som den här med blandningen av humor och realism. Jämfört med Tankies är tonen i manuset grällare, med mer extrema inslag à la Ennis. Lite synd egentligen för det som var tilltalande med Tanks var att den var så pass prosaisk, till skillnad från hur Ennis brukar skriva. TFaHM är en inte alls dum fortsättning på en bra serie, så jag kan absolut rekommendera den till en bredare läsekrets än Happy Valley.

Motherland (teckningar av Russ Braun), slutligen, är avslutningen (känns det som) på Night Witches. Vi är tillbaka uppe i luften, med en huvudperson som är medlem i den ryska kvinnliga pilotkåren. Night Witches var den klart sämsta av den första omgången Battlefields så jag räknade inte med något storverk när jag började läsa Motherland. Och ett storverk är det kanske inte, men det är en tusan så mycket bättre serie än Night Witches. Skillnaden beror mycket på ett annat fokus: I Night Witches var det hela den kvinnliga pilotskvadronen som stod för huvudrollen, tillsammans med ett tyskt förband de attackerade, men i Motherland är det en enda pilot som vi följer, och eftersom en av Ennis styrkor är personskildringen när han koncentrerar sig på den är det en stor förbättring. De klichéartade historierna spelar mindre roll när någon som jag känslomässigt engagerar mig i råkar ut för dem. Det här är ett prima exempel på hur bra Ennis faktiskt kan vara när han skildrar krig: Utan att grotta ner sig i eländet eller anstränga sig för att hitta på en fascinerande berättelse lyckas han berätta en extremt enkel historia rakt upp och ner, med en huvudperson som känns genuin.

Brauns teckningar känns också lite livligare än förra rundan, men det kan vara som jag inbillar mig eftersom manuset är så pass mycket bättre 😉

Såvitt jag vet är Battlefields menad att vara avslutad nu, men det sa man efter första rundan också så vi får väl se. Jag skulle inte ha något emot fler nummer för även om kvalitén har varierat finns det några riktigt bra Ennis-serier här.

Tankies

Postat den

Det var ett tag sen sist, men nu blir det en ny Ennis-serie igen 😉

Tankies avslutar Ennis Battlefields-serie som jag skrivit om förut med en berättelse om en oprövad engelsk stridsvagnsbesättning. Som vanligt när det gäller Ennis är dialogen mycket bra, det våld som finns är grafiskt, och eftersom det gäller stridsvagnar finns givetvis den tyska modellen Tiger med på ett hörn (den dyker upp så fort Ennis får chansen att skriva om stridsvagnar). Och likaså som vanligt har serien det typiska flytet hos en Ennis-historia;han är så gott som alltid underhållande, oavsett vad han skriver om.

Men även för den som läst mycket serier av Ennis fanns det några små överraskningar den här gången. Först och främst så var Carlos Ezquerras teckningar ovanligt lockande. Han har illustrerat Ennis många gånger med habilt resultat, men den här gången var teckningarna renare och påminde en smula om den gamle räven José Ortiz. Vanligen tuschar Carlos E. själv, men den här gången var det hans bror Hector som var ansvarig och det var uppenbarligen bra.

Sen var manuset också en smula otypiskt för Ennis. Faktum är att det bitvis var, och det här är inte ett adjektiv man brukar kunna koppla ihop med Ennis, nedtonat. Det vi får se av besättningen är mestadels förvirring över vad de ska göra, allmänt slit, och väldigt lite strider. Visserligen finns en del scener som definitivt är Enniska, som när en överste ger sig ut på promenad med tedrickning under granateldsbeskjutning bara för att vara ett exempel för trupperna i moral och resning, men känslan när jag läst klart är ändå att Ennis för en gångs skull avstått från det spektakulära.

Totalt sett skulle jag vilja säga att Battlefields var ett lyckat experiment för Ennis, där han helt klart försökt att vidga sina vyer när han skriver krigsserier. Tydligen har han också sagt att han ska skriva en Battlefields 2, och det är bara att hoppas att han fortsätter på den inslagna banan. Det som är lite oroväckande är att det enda som sagts om vad den ska innehålla är att den kanske innehåller en uppföljning av Night Witches, den enligt mig klart svagaste delen i första volymen…

Ennis drar i fält, igen: Battlefields

Postat den

Garth Ennis fortsätter att växla mellan serier à la The Boys, där våldet huvudsakligen är humoristiskt, och serier som Battlefields där han istället skildrar krig med 100% seriös inriktning. För den som följt den här bloggen ett tag har det nog framgått att jag föredrar Ennis när han åtminstone mixar allvaret med lite humor; när han skippar det senare blir det ibland lite väl torrt (som i den med marginal sämsta serie av Ennis jag läst, hans mini-serie om Nick Fury).

Men jag måste ändå erkänna att Ennis lyckas rätt bra i Battlefields, som är samlingsnamnet för tre fristående mini-serier som utspelar sig under andra världskriget, varav de första två finns att köpa som samlingar (den tredje är ännu inte avslutad), trots gravallvaret.

Den första, Night Witches, som handlar om ett förband ryska kvinnliga stridspiloter är den svagare av de två; det är en serie som Ennis redan skrivit många gånger förut, med den enda skillnaden att det här är kvinnliga piloter som mörkerbombar ett tyskt förband. Hos tyskarna finns givetvis en ung man som avskyr kriget och vad de gör med människorna, och hos ryssarna anser befälhavaren först att det är löjeväckande med kvinnliga piloter för att sedan ändra åsikt.

Det är inte lika illa som det låter eftersom Ennis alltid är pålitlig med att ta klichéer och ge dem nytt liv, men det går inte att undkomma det faktum att handlingen inte är direkt nyskapande. Teckningarna av Russell Braun är rätt stela och det är inte helt lätt att känna igen de olika personerna.

Den andra, Dear Billy, är betydligt intressantare. Teckningarna av Peter Snejbjerg är bättre, och är inte i den normala hårdfört realistiska stilen för krigsserier utan istället mycket friare. Handlingen är ett psykologiskt drama som utspelar sig nästan helt inne i huvudet på sjuksköterskan Carrie Sutton, som i inledningen blir utsatt för en våldtäkt av japanska soldater för att senare skjutas, men hon överlever för att senare bli räddad av några allierade soldater. Men traumat kommer hon inte över, och resten av boken handlar om hur hon hanterar sitt hat mot japanerna.

De vanliga krigsscenerna lyser nästan helt med sin frånvaro, och att det för en gångs skull är den östasiatiska delen av kriget som skildras är också upfriskande. Dessutom är det ovanligt att skildra kriget från en så utpräglat personlig synvinkel som görs här; det är Suttons bild av japanerna som visas, och den är ingalunda politiskt korrekt med moderna ögon sett.

Föga överraskande är det inga lyckliga slut på berättelserna, och vi får väl se hur det blir med det i den sista delen, men jag skulle nog tro att samma sak kommer gälla där. Så en definitivt läsvärd serie, en lite mindre så, och en tredje som vi får se hur det är med; kritiken av manusen ska också tas med en nypa salt eftersom jag helt enkelt har mycket höga krav på Ennis, och jag vet att han kan bättre (framförallt i fråga om Night Witches).

Jag kan inte heller låta bli att klaga på en sak som jag redan tidigare klagat på när jag recenserade Moores The League of Extraordinary GentlemenCentury: 1910: I båda historierna här har kvinnor huvudrollen, och i båda fallen råkar de ut för traumatiska händelser. Vad det innebär är givetvis våldtäkt; så fort det gäller att skildra kvinnor som råkar illa ut är det som om fantasin helt tar slut. Det är inte det att det är orealistiskt, framförallt i krigsserier som de här eftersom det är tragiskt vanligt under krig, men det känns slappt. Män kan råka ut för allt möjligt som ger dem trauman, men kvinnor bara en enda sak; ett öde värre än döden…